31 december 2011

Nyår


Årets sista dag är inne. Vi får tacka Gud för att han har låtit oss vara med i sin vingård i med- och motgång under året som gått. I ett världshistoriskt perspektiv har året varit mycket turbulent. Det har skett katastrofer av stor omfattning. Utøja-tragedin i Norge skakade om en hel värld. Den arabiska våren antyder att världen framöver inte är sig lik.
Men Gud håller hela världen i sin hand. ”Jag vet inte vad mig skall möta”, sjunger Lina Sandell. ”Gud hängt för mitt öga en slöja vars flik jag ej lyfta förmår.” Hon förmedlar också det allra viktigaste: 
”För mig är det nog, att min Fader vet utväg i allt som mig sker. Han känner den okända stigen. Vad jag inte ser, han dock ser.”
Vi tackar Gud för ett nåderikt år 2011 och ber honom om ny nåd för 2012. Och tillönskar alla ett gott nytt år med Guds välsignelse.

30 december 2011

Sjunde budet


Av Hans Ahlskog
Du skall inte stjäla.
I sin förklaring till detta bud går Luther tillrätta inte endast med stöld i den mening vi ofta tänker oss det utan i lika hög grad med förklädd stöld genom t.ex. orättfärdighet i handel. Han säger inledningsvis i stora katekesen:
Ty stjäla kallas, såsom nyss sagt, icke allenast när man plundrar kistor och fickor, utan även när man skor sig på torget, i bodar och salustånd, vin- och ölkällare, eller med ett ord allestädes, där man driver affärer samt där man tager och giver penningar för varor och arbete.
Luther går ofta till angrepp mot ocker och andra oskäliga profitmetoder och i synnerhet i Stora katekesen ger han stort utrymme åt att behandla sådana synder. Inför Guds ögon är det lika illa att vara förklädd bedragare som att vara en smygande tjuv. Gud ser innanför förklädnader och för honom är den enes blodröda synder lika uppenbara som den andres. Den girige affärsmannen som bara vill ha mer och mer (grek. 'merhavare') av det jordiska goda är i Guds ögon inte bättre än tjuven som smyger omkring i husen. Skillnaden inför människor är, som Luther också framhåller, att den ena är föraktad och fruktad medan den andra i människors ögon är högt aktad. Den ena löper risk att bli straffad, medan den andra tämligen stillsamt kan utöva sin näring tills Guds dom faller över dem båda.
Så går det ock i allra största utsträckning till på torget och i den allmänna handeln, då den ene uppenbarligen bedrager den andre med falsk vara, falskt mått, vikt och mynt samt medelst fintligt uträknande, underliga penningoperationer eller med sluga knep narrar andra; likaså när man oskäligt skruvar upp priset och efter sitt godtycke prejar, skinnar och utpressar någon. Vem kan väl uppräkna eller uttänka allt dylikt? Korteligen, här ha vi att göra med det allra vanligaste yrke och det allra största skrå på jorden. Och om man nu betraktar världen och alla dess stånd, så är det ingenting annat än ett stort stall, fullt av stora tjuvar.
Vi skall lägga märke till vad Luther sade här i slutet av citatet, att alla, hög som låg, är tjuvar. Alla, också du och jag. Är vi det inte i människors ögon, så är vi det i Guds ögon, när han sätter oss på sin guldvåg som är så känslig att också hjärtats rörelser ger utslag på vågen. Vi är ofta helt upptagna med planer på hur vi kan få mer för det vi säljer, hur vi skall lyckas sälja mer av våra tvivelaktiga varor eller tjänster, eller hur vi skall lyckas pressa ner priset ytterligare när vi står i beråd att köpa något på torget. Helst skulle vi inte betala någonting för det vi köper och omvänt erhålla köparens hela förmögenhet för det vi säljer.
På samma sätt är det när vi förvaltar andras egendom, t.ex. som anställda. Gärna skulle vi vilja göra så lite som möjligt mot högsta möjliga ersättning. Vi är så rädda om vårt anseende att vi inte gärna tillgriper grövre metoder för att komma åt nästans egendom, t.ex. försnillning. Tänk om vi skulle bli avslöjade. Istället resonerar vi kanske så att vi jobbar så mycket som vi anser att vår lön är värd, d.v.s. inte speciellt mycket. När vi, tid efter annan, nås av skvaller om förskingring och bedrägerier bland företagsledare och politiker ler vi i vår självrättfärdighet. Jag är minsann bättre!
Inför Gud är vi alla lika. Människosläktet är ingenting annat än ett stort stall, fullt av stora tjuvar, som Luther uttryckte det. Den som är försumlig i sitt arbete är en broder till rövaren, heter det i Ordspråksboken 18:9. I denna bok duggar också domarna över falsk våg och falska mått tätt:
HERREN avskyr två slags vikter, falsk våg är av ondo. (Ords 20:23; se också 20:10, 16:11, 11:1) Oärlighet i handel och vandel är på lång sikt självbedrägeri.
För oss usla människor handlar allt om att få så mycket som möjligt mot minsta möjliga prestation. Gud har andra principer och i sitt ord låter han oss få veta dem. I Apg 20:35 stöter vi på en princip som inte är förenlig med denna världens gång, men som Guds barn likväl skall ha för ögonen: Det är saligare att giva än att taga. I Luk 12:15 hittar vi en mycket skarp varning: ”Se till att ni aktar er för allt slags girighet ('merhavande'), ty en människas liv består inte i att hon har överflöd på ägodelar.”
Hur kan vi då som kristna förhålla oss rätt till vår nästas egendom? Luthers förklaring i Lilla katekesen ger här en god vägledning:
Vi skall frukta och älska Gud, så att vi inte tar vår nästas pengar eller ägodelar, eller tillägnar oss dem genom ett oärligt handlande, utan hjälper honom så att hans ägodelar och affärer befrämjas och beskyddas.


Publicerad som blogg i Kyrkpressen 30.3.2009.

29 december 2011

Sjätte budet


Av Hans Ahlskog
Du skall inte begå äktenskapsbrott.
Här har vi att göra med ett bud som Bibeln talar oerhört mycket om. Om och om igen varnas vi för synd mot detta bud. Man kunde nästan tro att allt som rör sexualiteten är av ondo, men så är det inte. Gud har valt att skapa människor genom föreningen mellan man och kvinna och här har sexualiteten sin givna plats och funktion.
Vad allt innefattas då av detta bud? Luther ger en god inramning i Stora katekesen, där vi får en nyckel till dess tillämpning i vår tid:
Till ordalydelsen syftar budet närmast på äktenskapsbrott, emedan det hos judarna var förordnat och befallt, att var och en måste ingå äktenskap. Men emedan hos oss finnes en sådan skändlig göl av alla slags odygder och lösaktighet, är detta bud givet emot alla former av okyskhet, huru man än må kalla dem. Härvid är icke blott den yttre gärningen förbjuden, utan också allt som är orsak, lockelse och medel därtill, så att hjärtat, munnen och hela kroppen skola vara kyska och icke giva något rum åt okyskheten eller lämna hjälp och råd därtill.
Att Luther här inte helt tar miste ser vi av Jesu utläggning i bergspredikan. Han visar att detta bud inte bara gäller yttre handlingar utan också okyskhet på tankenivå:
Jag säger er: Var och en som med begär ser på en kvinna har redan begått äktenskapsbrott med henne i sitt hjärta. (Matt 5:28)
Jesus visar att det som förbjuds i det nionde budet, begärelsen till en annans hustru, finns med också i det sjätte budet. Lagen är sträng och dömer det som växer fram i vårt innersta rum, våra tankar (Hebr 4:12).
Lagen dömer också våra ord. Paulus skriver i brevet till Efesierna (Ef 5:3–5):
Och lev i kärlek, så som Kristus har älskat oss och utlämnat sig själv för oss som offergåva, ett välluktande offer åt Gud. Men otukt och allt slags orenhet eller girighet skall inte ens nämnas bland er, det anstår inte de heliga. Inte heller passar sig fräckt och oförnuftigt prat eller tvetydigt skämt. Tacka i stället Gud. Ni skall veta att ingen otuktig eller oren eller girig – en sådan är en avgudadyrkare – skall ärva Kristi och Guds rike.
Det är en stor frestelse för de kristna att skämta om saker som rör det sexuella. Det är ett tacksamt ämne om man vill göra sig lustig. Men, det är synd. Det anstår inte de heliga. De kristna, som känner Guds underbara evangelium, har andra saker att tala om sinsemellan än det som kittlar det köttsliga sinnet. Paulus betonar detta också i det föregående kapitlet i brevet till efesierna (Ef 4:29):
Låt inget oanständigt tal komma över era läppar, tala bara det som är gott och blir till välsignelse där sådan behövs, så att det blir till glädje för dem som hör på.
En människa med normala drifter frestas ofta till synd mot det sjätte budet, i tankar, ord och gärningar. Dessa drifter är starka, att påstå annat är lögn. Vi behöver bara betrakta oss själva och vår samtid för att kunna påvisa det. 
Gud har emellertid inte lämnat oss rådlösa inför detta faktum. Han, som i begynnelsen välsignade de första människorna och befallde dem att fortplanta sig (1 Mos 1:28), har också skapat en trygg ram för samlivet mellan man och kvinna. Den ramen är äktenskapet. Paulus skriver i 1 Kor 7:2: 
För att undvika otuktssynder skall varje man ha sin hustru och varje hustru sin man. 
Längre fram i kapitlet säger han att det är bättre att gifta sig än att vara upptänd av begär (v.9). Den som har gåvan att leva avhållsamt skall bruka den gåvan, men den som inte har den gåvan skall gifta sig, säger Paulus. Lösa förbindelser går inte för sig, trots att dessa ibland försvaras i kärlekens namn. All kärlek i strid mot Guds vilja är förkastlig. ”Fly otukten!”, utropar Paulus i kapitlet innan. I flera av sina brev säger Paulus rakt ut att äktenskapsbrytare och otuktiga inte kommer att ärva det eviga livet (1 Kor 6:9; Gal 5:21; Kol 3:6; Hebr 13:4).
Låt oss lyssna till Luthers sammanfattning i Stora katekesen av vad detta sjätte bud innehåller:
I överensstämmelse härmed vare nu slutligen sagt, att detta bud kräver icke allenast, att var och en i gärningar, ord och tankar lever kyskt i sitt stånd, d.v.s. som regel i det äkta ståndet, utan också att han håller kär och aktar sin honom av Gud givna äkta maka. Ty där äktenskaplig kyskhet skall bevaras, där måste man och hustru framför allt leva tillsammans i kärlek och endräkt, så att den ene älskar den andre av hjärtat och med fullkomlig trohet.
Publicerad som blogg i Kyrkpressen 26.3.2009.

28 december 2011

Femte budet

Av Hans Ahlskog

Du skall inte dräpa.
Det femte budet är ett bud som många människor tänker sig gå fria inför. Det är väl bara mycket onda människor som dödar andra! Ja, det är det verkligen. Goda människor gör inte så. Men nu är det så att vi inte är goda människor, ingen av oss. Vi har alla brutit mot detta bud, och det har vi gjort eftersom vi är onda, inte tvärtom. 
Jesus visar i sin bergspredikan den djupa innebörden av detta bud, att den som vredgas på sin broder är skyldig inför domstolen (Matt 5:22). Skyldig till vadå? Jo, till brott mot det femte budet. Den som blir arg på sin nästa har redan dräpt honom/henne i sitt hjärta. Ofta är det endast fruktan för straff eller det egna goda ryktet som förhindrar att tanken blir till handling.
På grund av all förvirring som råder i denna yttersta tid är det skäl att säga något om vem detta bud är riktat till. Budet är inte riktat till stat eller överhet, utan till Guds folk. ”Du skall inte dräpa”, heter det. Buden är givna för att enskilda människor skall följa dem. Det ser vi mycket tydligt när det gäller t.ex. det fjärde eller det sjätte budet. Överheten kan som sådan inte vanhedra sina föräldrar eller begå äktenskapsbrott. Däremot kan enskilda människor (också överhetspersoner) göra så. 
I bergspredikan kommer det också tydligt fram vilka Jesus riktar sina ord till. Det står att hans lärjungar kom fram till honom. Då började han tala och undervisa dem (Matt 5:2). Idag händer det ofta att det ”sociala evangeliets” folk vill tillämpa det femte budet på överheten och staten. När man gjort detta misstag och pseudo-kristendomen har blandat sig i statens angelägenheter, har det lett till att t.ex. dödsstaffet på de flesta håll avskaffats och att försvarskrig bland många anhängare av det sociala evangeliet misstänkliggörs. Luther, som väl kunde skilja mellan det som gäller för en enskild människa och det som gäller för överheten, skriver på följande sätt i Stora katekesen:
Därför äro ej Gud och överheten inbegripna i detta bud, så att den makt dessa hava till att döda härigenom skulle vara dem fråntagen. Ty Gud har överlämnat den rätt han har att straffa missdådare åt överheten i föräldrarnas ställe, vilka fordom, såsom man läser hos Moses, måste draga sina egna barn inför rätta och döma dem till döden. Det som här förbjudes gäller följaktligen enskilda gentemot varandra, men icke överheten.
Överheten har fått sitt skarpa svärd av Gud (Rom 13:4) för att straffa dem som gör det onda. Något sådant svärd har emellertid inte en enskild människa. Luther skriver vidare:
Så kräver nu detta bud, att man icke tillfogar någon människa lidande för någon oförrätts skull, även om hon skulle vara i högsta måtto förtjänt därav.
Den kristnes väg är inte hämndens väg. Kärleken står som bekant inte emot en oförrätt (1 Kor 13:5). Vi skall inte hämnas. Inte ens mot den som verkligen skulle ha förtjänat ett slag tillbaka. Lika lite skall vi tillfoga skada mot dem som inte har gjort oss något. 
Idag mördas tiotusentals ofödda barn årligen i Finland genom aborter. Denna himmelsskriande orättfärdighet är i högsta grad brott mot det femte budet. Människor, till vilka Gud otvetydigt befaller: ”Du skall inte mörda!” bryter mot Guds heliga vilja och berövar människor livet. Dessa små ofödda människor har ett oändligt högt värde inför Gud. Varifrån kommer detta värde? Gud har själv skapat dem (Ps 139) till sin avbild (1 Mos 9:6).
Eftersom livet är heligt vill Gud skydda det genom detta och de andra buden. Vi har alla brutit mot det femte budet, antingen i tankar, i ord eller i gärningar. Vare sig vi har gjort oss skyldiga till hat mot en medmänniska eller om vi har mördat ett ofött barn, så behöver vi omvända oss från vår synd. Gud säger i sitt ord till oss alla: Du har syndat!
Om vi som David erkänner vår synd, vill Gud möta oss med förlåtelse (1 Joh 1:9). Om vi däremot inte vill omvända oss, utan hårdnackat och obotfärdigt fortsätter att leva i synden och vandrar fjärran från Guds vägar, går vi med säkerhet evigt förlorade. Om vi så bara hade uttalat ett ord i vrede mot vår nästa, och i allt annat skulle vara skuldfria, så är det nog. Även den oskyldigaste tanke på hämnd är redan ett brott mot Guds lag. 
Låt oss inte leva i synd utan låt oss vända oss till honom som har burit all vår synd, Jesus Kristus. Hos honom finns förlåtelsens gåva, som han har förvärvat genom sin heliga död.
Publicerad i Kyrkpressens bloggspalt 23.3.2009.

27 december 2011

Fjärde budet


Av Hans Ahlskog
Hedra din far och mor.

Med detta bud vill Gud upprätthålla god ordning i samhället. Det är ingalunda så att Gud endast bryr sig om vad som försigår i det andliga regementet, kyrkan, utan han är också mån om att livet i samhället går tryggt och städat till.
Hemmet är ett samhälle i miniatyr och där finns en av Gud insatt överhet som skall leda arbetet där, föräldrarna. Dessa skall bestämma över sina underlydande, barnen, vilka i sin tur är skyldiga föräldrarna all heder och respekt. Olydnad är både synd mot föräldrarna och mot Gud. Orsaken till att ett barn är skyldigt att hedra sin far och mor är inte dessas förträfflighet i sig, utan orsaken är enbart att Gud vill ha det så. Luther skriver i Stora katekesen:
Därför skall man inprägla hos de unga, att de skola hava sina föräldrar, som äro i Guds stad och ställe, för ögonen och, även om de skulle vara ringa, fattiga, skröpliga och besynnerliga, dock betänka, att de äro fader och moder, av Gud givna. För sin vandels och sina fels skull äro de icke berövade den heder, som tillkommer dem. Därför bör man icke hava anseende till personen, hurudana de äro, utan till Guds vilja, som så inrättar och ordnar.
När man är ung upplever man ibland att föräldrarna är gammalmodiga och inte har förståelse för att man vill handla på ett visst sätt i en given situation. Man tycker att man vet så mycket bättre själv. Det kan också i verkligheten vara så att föräldrarna inte är så väl underrättade om saker och ting. Det oaktat är de föräldrar och därigenom värda att bli åtlydda.
I samband med detta bud passar det också bra att säga något om lydnad för också annan överhet än föräldrarna. Så gör också Luther i sina katekeser. Han skriver i Stora katekesen:
Den som nu är lydig, villig och redo att tjäna samt gärna gör allt för att hedra sin överhet, han vet, att han gör vad som är Gud välbehagligt och att han får glädje och lycka till lön. Vill han däremot icke med kärlek göra detta, utan föraktar överheten, är gensträvig eller uppstudsig, så må han återigen veta, att ingen nåd eller välsignelse vilar över honom.
Bibeln talar på många ställen om lydnad för världslig överhet och fordrar att alla människor skall underkasta sig det som överheten befaller. I Romarbrevet 13 skriver Paulus (v. 1-2):
Varje människa skall underordna sig den överhet hon har över sig. Ty det finns ingen överhet som inte är av Gud, och den som finns är insatt av honom. Den som sätter sig emot överheten står därför emot vad Gud har bestämt, och de som gör så drar domen över sig själva. 
Paulus säger att all överhet är av Gud, vare sig den är ond eller god. När Jesus står inför Pilatus frånkänner han inte denne världslig makt utan understryker att han har fått den från ovan (Joh 19:11). Petrus igen påminner slavarna att de skall underordna sig sina herrar och visa dem respekt, oberoende av om dessa är milda eller hårda (1 Petr 2:18).
På samma sätt som alla de andra buden tar fast oss redan på tankenivå, så gör också detta bud det. Paulus skriver till de slavarna i Efesus, de som hade blivit omvända till kristendomen, att de inte skall vara ögontjänare som försöker ställa sig in hos människor, utan att de istället skall vara Kristi slavar som helhjärtat gör Guds vilja (Ef 6:6). Visst kan vi låtsas vara flitiga i vår anställning och kanske vi bjuder till lite extra när vi är iakttagna, men inför Gud är vi alltid blotta och uppenbara. Med sådana trick lurar vi inte Gud, utan vi står skyldiga och dömda inför honom också inför detta bud.
På samma sätt är det inför de lagar som finns i samhället. Kanske vi inte tar det så noga med hastighetsbegränsningarna, men när vi möter lagens väktare är vi nog snabbt med foten på bromspedalen. Eller kanske vi inte är ärliga i affärer, kanske fuskar med skatterna och annat som är oss pålagt av överheten. Allt detta är synd, nattsvart synd inför Guds heliga ögon. Med vår ögontjänst kan vi kanske lura människor, men Gud kan vi inte lura. Han ser hur vi kör på sträckorna mellan fartkamerorna, Han ser de inkomstposter som vi utelämnat från vår skattedeklaration. Gud ser, och orden i Rom 13 dömer oss: de som gör så drar domen över sig själva. Ögontjänst lämpar sig bra för världsliga människor. Sålänge man inte råkar ut för överhetens svärd (Rom 13:4) så går det bra att trotsa överheten. Men för en kristen är det inte lika enkelt. En kristen bör också ta hänsyn till sitt samvete: Därför måste man underordna sig den inte bara för straffets skull utan också för samvetets skull. (Rom 13:5)
Måste man då som kristen alltid lyda överheten? Ja, förutsatt att man inte genom lydnad för överheten gör sig skyldig till olydnad mot Gud (Apg 5:28). Om överheten, vilken form den än har, föräldrar, lärare eller statsmakt, vill hindra de kristna att tjäna Gud, skall de kristna inte ta någon hänsyn till vad de styrande befaller. Gud går alltid i första rummet. Men i allt övrigt är lydnad mot överheten fast påbjuden.
Publicerad som blogg i Kyrkpressen 22.3.2009.

25 december 2011

Finns det rum?


Av Ola Österbacka

Nåd vare med er och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.
Bön:
Ack Herre Jesus, hör min röst:
gör dig en bädd uti mitt bröst,
uti mitt hjärta bliv och bo,
så har jag tröst och evig ro! Amen.
Har du någon gång kommit hem till en stängd dörr mitt i natten och inte haft nyckeln med dig? 
Eller har du efter en lång resa sökt upp stället där du väntat dig husrum för natten, och ingen har öppnat dörren?
De flesta av oss har förmodligen aldrig råkat ut för något så tråkigt. Men vi kan leva oss in i situationen. Särskilt jobbigt skulle det vara om vi hade tänkt hälsa på kära släktingar, och sedan visar det sig plötsligt att vi inte är välkomna.
Det finns en bisats i julens evangelium som visar på en kall verklighet för vår Frälsare:
... eftersom de inte fick plats i härbärget.
Det här har vi vanligen tänkt oss så att Josef och Maria kom sent till Betlehem där det inte fanns något rum i stadens gästgiveri. De hamnade alltså i ett stall.
Kännare av den tidens kultur och boende säger att det här är en missuppfattning. (Se t.ex. Kristet Perspektiv 4/2011.) För det första var Josef och Maria av Davids släkt. De hade släktingar i Betlehem och det var otänkbart att behandla långväga släktingar så att man stängde igen dörren för dem. För det andra betyder ordet härbärge inte ett gästgiveri eller vandrarhem, utan ett gästrum, som kunde vara ett rum i övre våningen. Den plats där Jesus lades var i nedre delen av bostadshuset, där man tog in djuren till natten. 
Det var knappast heller så att Maria reste just när hon var höggravid. Det står ju bara att tiden var inne då hon skulle föda när de befann sig där. Och vid barnafödandet måste man förstås av diskretion undvika de rum i huset där karlfolket vistades. Då vad det inte ovanligt att man städade upp i krubban där djuren vanligen hade sitt foder för att ge plats åt den nyfödda där.
Kanske det var Josefs omsorg om Maria att inte vara i Nasaret när Marias graviditet blev uppenbar, med risken att hon skulle få lida som äktenskapsbryterska. Det var ingalunda någon idyllisk tid för dem. De måste resa en lång väg. Tänk dig att till fots vandra från Vasa till Karleby längs skogsstigar. Det brukade krävas minst tre dagars vandring. Vi vet ingenting om det hus där de vistades, annat än att de inte fick vara i ”salen” under förlossningen. Men det måste ha varit ett enkelt hus, där de vanliga fattiga människorna bodde. Det var till det enkla folket Jesus kom. Att hänvisas till djurens domäner för att föda det första barnet kan inte ha varit särskilt trevligt. Någon idyll handlade det inte om när vår Frälsare kom till världen.
Även om vi inte har någon orsak att misstänka att Josefs och Marias släktingar eller värdar skulle ha varit ogästvänliga finns det en annan ogästvänlighet som vi ska lyfta fram. Det ska vi göra med tre aspekter av temat Finns det rum:
1. Det fanns inget rum bland hans egna.
2. Finns det rum för Jesus hos oss?
3. Finns det rum i himlen för oss?
1. Inget rum bland hans egna
Det sätt som man tog emot världens Frälsare är ett uttryck för det allvar som Johannes beskriver i sin annorlunda födelseskildring (Joh 1:12):
Han kom till sitt eget, och hans egna tog inte emot honom. 
Tänk vilken smärta som finns bakom de här orden! Den smärtan kan svagt jämföras med att komma hem för att fira jul från en studieort, bara för att få vända om i dörren och inte bli välkomnad hem. Men för Jesus var det ännu värre. Profeterna hade långt i förväg förutsagt att han ska komma. Gud hade bestämt en tid när han skulle frälsa sitt folk. Nu var tiden inne. Nu skulle Frälsaren, Messias, komma till sitt folk. Han sände änglar för att berätta det för herdarna utanför Betlehem. Han lät Johannes Döparen samla folket och förbereda dem. Han lät Jesus göra gott mot alla, bota sjuka, uppväcka döda, predika. Men hans egna tog avstånd från honom och lät korsfästa sin Herre och Messias.
Folkets kyliga inställning och avståndstagande speglas i julens evangelium. När Frälsaren ska födas hänvisas han till de fattiga. Det är de föraktade herdarna som först får höra budskapet. Hedarna kunde inte sköta de rituella reningarna på föreskrivet sätt, och var därför föraktade. Jesus blir inte ens räknad värdig att födas hos människor. Han sänker sig lägre ner än till människor, hans första viloplats blir bland djuren.
Hans egna tog inte emot honom.
Jesus framställer den här verkligheten ytterst tydligt under några av sina sista konfrontationer med judarna. Matteus återger i Matt 21 och 22 liknelserna om de onda vingårdsarbetarna och om kungasonens bröllop. 
De onda vingårdsarbetarna misshandlade och dödade tjänarna, dvs. profeterna, som Gud sände till sitt folk. Sedan tog de också hans son, som han sände till sist, och förde ut honom ur vingården och dödade honom. 
När kungen kallar till bröllop passar det inte för de inbjudna. De ursäktar sig med allt möjligt. De vill inte. De misshandlar och dödar kungens tjänare som meddelar dem att allt nu är färdigt. 
Hur går det för dem som förkastar honom?
Det går illa. De onda vingårdsmännen får en ond död. De som var inbjudna till bröllopet dödas och deras stad bränns upp. Inbjudan går nu ut till alla. Men den som inte hade bröllopskläder måste stanna utanför bröllopssalen.
2. Finns det rum för Jesus hos oss?
Vi kan börja med att se hur våra dagars motsvarigheter till fariseerna och de skriftlärda beter sig. De lärda teologerna kommer så gott som alltid med sina bortförklaringar av Jesu födelsehistoria när vi närmar oss jul. Man säger att evangelisternas berättelser inte stämmer. Det fanns ingen skattskrivning som Lukas säger. Det var knappast så att Josef och Maria reste till Betlehem. Det är en motsägelse att Jesus föddes i Betlehem och ändå sägs vara en nasaré. Ja, det finns mycket som ifrågasätts, och ändå kan den som forskar lite djupare se att allt faller på plats. Det finns ingen orsak att misstro dem som var med och som grundligt forskade i allt – och som dessutom hade blivit upplysta av den Helige Ande.
Den onde vet mycket väl vad som är allra farligast för honom. Det är läran om att Jesus var sann Gud, att han var avlad av den Helige Ande och född av jungfru Maria. Därför kommer den ene efter den andre av de lärda, också biskopar, med sina tvivel på att han verkligen föddes av en jungfru, och inte hade någon jordisk far. Nu senast har en av kandidaterna till biskopsstolen i Kuopio stift, Sakari Häkkinen, påstått att läran om jungfrufödelsen har kommit in i kyrkan först senare än Bibeln. 
Så här vill de som borde vara Guds viktigaste språkrör och försvarare stöta ut Jesus, Guds Son, från världen redan från hans avlelse och göra honom till en vanlig syndig människa.
Det här är långt från Martin Luthers härliga bekännelse i julpsalmen:
Du Herre, som har allting gjort,
vars välde är så högt och stort,
du ligger nu på hö och strå.
Hur har du dig förnedrat så?
Vilken sprängkraft i de här orden! Och så omöjligt att begripa för vårt höga förstånd. Men där finns kärnan i vår tro. Gud har blivit människa. Han kom till oss.
Finns det då rum för Jesus i ditt och mitt liv?
Inte är det väl så att all bråte som vår själafiende travar upp inför julen har fått skymma Frälsaren i krubban? Vad har Jesus för plats i vårt hem? Är han bara en ikon, en amulett som vi använder på samma sätt som de vidskepliga gör för att hålla bort olyckor och farligheter?
Nu kanske du tänker på att ni har en julkrubba hemma hos er. Där finns ju Jesus. Eller att ni brukar läsa julevangeliet. Men jag tänker nu lite djupare. Jag undrar om Jesus är med i vår vardag, som en kär vän vid vår sida, i ditt och mitt hjärta. Jag undrar om hans ord är vår dagliga mat på samma sätt som den mat vi äter vid matbordet. Vad är det som fyller våra hjärtan, inte bara i juletid, utan som livsgrund och trygghet i vår vardagsgärning?
Är det så att det finns en oro i ditt liv, en oro över kommande tider, över hur pengarna ska räcka, hur det ska gå med pensionerna, en rädsla för att ditt hus ska brinna upp, hur dina barn ska klara sig? Ja, vem kan säga allt vi kan vara rädda för. Eller kanske du tänker på det allra viktigaste: ska du kunna möta Herren med frimodighet den dag när han kommer på molnen? 
Låt oss nu gå till den tredje och viktigaste frågan, där vi svänger på hela frågeställningen:
3. Finns det rum i himlen för oss?
För att svara på den frågan behöver vi gå till botten med frågan varför Jesus kom till jorden. 
Han kom inte för att få ett bekvämt liv, bo i ett fint hem och låta passa upp sig. Nej, han säger själv (Mark 10:45):
Människosonen har inte kommit för att bli betjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.
Jesus kom för att frälsa oss. Att ge sitt liv till lösen är ett uttryck som är hämtat från ett kidnappningsdrama: han skulle köpa oss fria från synden, döden och djävulen, som höll oss fångna som gisslan. Och vem skulle han köpa fri? Många, står det. Men det betyder med hebreiskt språkbruk alla, de många människorna som finns på jorden.
Därför drog han sig inte för att låta sig födas i det lägsta samhällsskiktet, och rentav födas bland djuren. Därför måste han snart fly för sitt liv med sin mor och sin fosterfar. Därför gick han omkring fattig och föraktad av många: för att tjäna.
Frukten av hans tjänst är att du och jag, som egentligen är djävulens pantfångar, och därmed är värda helvetets mörker och pina, skulle få rum i himlen. Han säger (Joh 14:2):
I min Faders hus finns många rum. Om det inte vore så, skulle jag då ha sagt er att jag går bort för att bereda plats åt er?
Jesus har berett plats åt oss i himlen. Och hur kommer vi dit? Jo, han öppnar dörren till himlen för syndare som inte klarar av att komma dit själva.
Tidigare var vi inne på Jesu hårda domar över de skriftlärda och fariseerna, som inte tog emot honom. Han berättade liknelsen om hur de inte brydde sig om att komma till bröllopet, fast allt var förberett för dem. Så sände han ut sina tjänare för att bjuda in alla som de träffade på. 
Nu har han träffat på dig, min vän. Nu bjuder han dig att komma till sin himmel. Och han ger dig kläder som passar för ett himmelsbröllop. Det är en skinande vit dräkt, som heter Jesu rättfärdighet. Den fick du när du döptes. Den ska du ha på dig. Då finns det plats för dig i himlen.
Men gör inte så som mannen som blev utkastad, han som inte hade på sig bröllopsdräkten. Han trodde han dög bra i sina egna kläder. Men det gick inte, för de hade fläckar. De hade fläckar av hans synd, av hans egenrättfärdighet, hans stolthet. Och i himlen får det inte finnas en enda fläck av synd, inget människoberöm. Det är Gud allena som ska ha äran.
Men om det inte får finnas någon synd, hur kan då jag, som är född i synd och alla dagar och stunder är nersmutsad av synd, komma in i himlen?
Jo, för Jesus tog bort dina synder när han led döden på korset. Det är också orsaken till att vi med full frimodighet kan gå till krubban i Betlehem och hylla barnet som ligger där. För det är Gud själv som finns där. Och en syndare ska inte komma nära Gud. Men när Jesus genom sitt lidande och sin död på korset tog bort vår synd, då har vi full rätt och är fullt värdiga att komma fram inför honom och tillbe honom.
Det som är så tragiskt i allt det här är att så många förkastar och förnekar Jesus. Då måste han visa bort dem på den yttersta dagen. Då finns det inte rum. Då stängs porten igen och de som inte har bekänt honom här på jorden blir inte kända av honom. Och de blir utanför.
Därför ger Jesus oss i uppgift att gå ut till våra medmänniskor och ge dem ett hopp om ett rum i himlen. Vi ska gå till dem som är oroliga i denna tid och som fylls av allt annat än det viktigaste, och visa dem vad det egentligen handlar om att Jesus måste komma till denna kalla och ogästvänliga jord. 
Att ta emot Jesus i våra hjärtan betyder inte bara att vi själva vill ha det gott. Det betyder inte att vi visar upp en glansbild att allt är bra, att vi ser med välbehag tillbaka på det gångna året och känner oss tillfreds. Nej, det betyder i stället att vi böjer oss inför honom och bekänner att vi är syndare, och att vi ger honom äran för att vi utan vår egen värdighet har hopp om ett rum i himlen. Det betyder också att vi ber om ett nytt sinne så att vi tänker på att de som finns nära och runt om oss ska ha det gott, och inte bara för det här livet, utan framför allt att de ska se och tro att det finns rum också för dem i himlen, så att ingen står utanför den dag när han kallar på oss. Amen.
Bön:
Så låt mig aldrig glömma dig.
Ditt namn ske pris evinnerlig.
Ditt namn med fröjd jag lova vill.
Ge du mig kraft och nåd därtill. Amen.
Predikan i julottan 25.12.2011 i Biblion, Vasa.

23 december 2011

Tredje budet


Av Hans Ahlskog
Tänk på vilodagen, så att du helgar den.
Detta bud är på något sätt lite udda i sitt sammanhang. Medan de andra nio buden i dekalogen ger uttryck för den naturliga lagen, så är detta tredje bud ceremoniellt till sitt väsen. Det tredje budet hör inte till ceremoniallagen för att kyrkan eller någon klok teolog har sagt så, utan det hör till ceremoniallagen för att Bibeln behandlar det som ett sådant bud. 
Den första gången Bibeln omnämner iakttagandet av sabbaten var under Israels ökenvandring i anslutning till insamlandet av mannat (2 Mos 16). Då gavs budet om sabbaten. I dekalogen befalls folket bara att tänka på eller efterlyda det som Gud hade sagt till folket angående sabbaten. Men att budet till sin yttre karaktär är förbundet med det gammaltestamentliga gudsfolket, judarna, råder det ingen tvekan om. Varken tidigare gudsmän som Noa, Abraham, Isak och Jakob, eller den sista tidens Guds barn, d.v.s. det nya förbundets gudsfolk hade/har några förpliktelser gentemot detta bud i dess yttre mening. Liksom andra judiska ceremoniallagar är det här fråga om föreskrifter fram till tiden för en bättre ordning (Hebr 9:10). Lagen innehåller endast en skugga av det goda som kommer och inte tingen i deras verkliga gestalt (Hebr 10:1, se också Kol 2:17).
Nya testamentet lär klart att ingen veckodag, av gudomlig rätt, har någon särställning framom de andra. Den ene sätter en dag högre än en annan, den andre håller alla dagar för lika. Var och en bör vara fullt övertygad i sitt sinne. (Rom 14:5) Paulus uppmanar församlingen i Kolosse att inte låta någon döma dem för vad de äter och dricker eller ifråga om högtid eller nymånad eller sabbat (Kol 2:16). Det som i Kristus är fullbordat skall ingen människa med tvång pålägga en annan. Hos galaterna hade så skett och Paulus är nära att förlora allt hopp om deras frälning:
Ni iakttar noga dagar och månader och särskilda tider och år. Jag är rädd att jag har ansträngt mig förgäves bland er. (Gal 4:10f)
Han kallar t.o.m. den tidigare, absolut gällande, ceremoniella lagen för ”svaga och ynkliga människostadgar” och det är den också, eftersom den i Kristus har upphört att gälla. Men knappt hade friheten i Kristus fått fotfäste inom den tidiga kyrkan innan djävulen hade börjat binda samvetena till en annan dag i stället, söndagen. Initiativet togs av kejsar Konstantin år 321, då söndagen genom lag blev vilodag. Konciliet i Laodikea år 361 varnade för de judaistika idéer som uppstod i kölvattnet av denna lag, men snart var kristenheten tillbaka i träldom under lagar och bestämmelser efter gammaltestamentlig förebild. Man fick inte koka mat, städa eller befatta sig med hästar och kor på söndagen. Föremålet för det tredje budet hade på något konstigt vis blivit den första dagen i veckan istället för den sista och detsamma blev dessutom pålagt de kristna att efterfölja.
Hur skall vi kristna idag se på sabbatsbudet? Luther skriver i Stora katekesen:
Därför angår detta bud till sin grövre, utvärtes betydelse icke oss kristna; ty i denna mening är det en rent utvärtes sak såsom andra föreskrifter i Gamla Testamentet, vilka äro bundna vid vissa ordningar, personer, tider och rum. Detta allt har nu genom Kristus lämnats fritt.
Om budet inte gäller oss i dess yttre motto, på vilket sätt skall vi då ta det till oss? Här kan vi återkalla Luthers enkla utläggning av budet i lilla katekesen till hjälp och ställa oss frågan vad vi skall syssla med på vilodagen. Luther skriver: 
Vi skall frukta och älska Gud, så att vi inte föraktar predikan och Guds ord, utan håller det heligt, gärna hör och lär det. 
I Stora katekesen förklarar han ytterligare vad ett rätt helgande av vilodagen består i:
Huru tillgår nu sådant helgande? Icke så att man sitter sysslolös i spiselvrån och blott avhåller sig från grovt arbete, ej heller så att man pyntar sig i huvudet och sätter på sig sina bästa kläder utan, som sagt, så att man betraktar Guds ord och övar sig däri.
Kort och gott kan man säga att vi inte är befallda att avhålla oss från allt arbete under vilodagen, men vi är befallda att samlas kring Guds ord (Hebr 10:25) och vi skall försöka lära oss det på egen hand. För den goda ordningens skull behöver vi ha en viss dag i veckan när vi kommer samman kring Ord och sakrament och de kristna har ända ifrån apostlatiden ansett att söndagen, Kristi uppståndelses dag, lämpar sig bättre än någon annan dag för detta ändamål.
Vi har tidigare sett att de gammaltestamentliga ceremoniallagarna endast var skuggor av det goda som kommer och inte tingen i deras verkliga gestalt. Vad är då det tredje budet en skuggbild av? Efter skapelseberättelsen sägs det att Gud vilade på den sjunde dagen. Vissa kristna grupper har utifrån detta dragit den slutsatsen att avhållsamhet från arbete på den dagen därigenom är gudomligt påbjuden. Men så står det ju inte. Det står att Gud vilade på den sjunde dagen och i Hebreerbrevet 4 får vi lära känna innebörden av detta i dess verkliga gestalt. Det utlovas en sabbat för de troende. Liksom Gud vid tidernas början vilade från sina gärningar på den sjunde dagen, så skall också de kristna på samma sätt få vila från jordelivets slit i den eviga saligheten hos Gud.
Alltså finns det en sabbatsvila kvar för Guds folk. Den som har kommit in i hans vila får vila sig från sina gärningar, liksom Gud vilade från sina. (Hebr 4:9f)
Detta är Sabbat i dess verkliga gestalt, det som det tredje budet vill påminna Guds folk om. 
Publicerad som blogg i Kyrkpressen 21.3.2009.

19 december 2011

Så sant som det är sagt.

Av Hans Ahlskog

I lördags läste jag en tidningsartikel om nya rön som gjorts vid kärnforskningscentret CERN som finns  på gränsen mellan Frankrike och Schweiz. Artikeln handlade mera exakt om en partikelaccelerator som man har byggt för att man skall kunna komma fram till hur universum har uppkommit. Vad man egentligen kommit fram till går långt över mitt förstånd, men det slog mig att anläggningen måste ha kostat miljarder att bygga och upprätthålla. När jag kort berättade om hela grejen för min fru konstaterade hon kort: -Det skulle ha varit mycket billigare att köpa en Bibel!

17 december 2011

Andra budet


Av Hans Ahlskog
Du skall inte missbruka Herrens din Guds namn, ty Herren skall inte låta den bli ostraffad, som missbrukar hans namn.

Idag hör man ofta människor använda Guds namn lättvindigt: ”Gud vad jag är trött!” kan någon säga eller ”den här boken är så himla bra!” Guds namn används som ett kraftuttryck, för att förstärka det man vill säga. Vi kristna skall akta oss för att använda Guds heliga namn till sådant. Judarna ansåg att Guds namn, JHWH, var för heligt för att brukas i tal. Matteus använder i sitt evangelium ofta benämningen Himmelriket istället för Guds rike, troligen för att slippa använda ordet 'Gud'. Hur fjärran skall det då inte vara för oss kristna att vårdslöst använda Guds namn. Eller har vi ett närmare förhållande till Gud än den helige aposteln Matteus, så att vi kan kosta på oss att nämna Guds namn i de mest opassande situationer? Nej, Guds namn är heligt och skall hållas heligt också ibland oss.
Guds namn kan också missbrukas i falska eder och besvärjelser. Man vill kanske göra sitt vittnesmål trovärdigt genom att svära vid Guds namn. Luther skriver i Stora katekesen: ”Guds namn kan man icke missbruka värre än när man brukar det till lögn och bedrägeri.” I Ordspråksboken 12:22 får vi veta att lögnaktiga läppar är en styggelse för Herren och det är därför synnerligen allvarligt att blanda in Gud och hans namn i lögn och bedrägeri. Det går inte att leva som kristen och samtidigt röra sig med lögner. Paulus skriver mycket allvarliga ord i 2 Tim 2:19:
Var och en som nämner Herrens namn skall hålla sig borta från orättfärdigheten.
Att ha synd och orättfärdighet som hantverk och samtidigt vara djärv nog att gå inför Guds ansikte i bön och tacksägelse är ett hyckleri utan like.
Man kan också missbruka Guds namn på andra sätt än att använda det i kraftuttryck och besvärjelser. Det finns om möjligt ännu allvarligare missbruk av Guds namn. Luther skriver vidare i Stora katekesen:
Framför allt sker dock missbruket i andliga ting, vilka angå samvetet, när falska predikanter uppstå och utgiva sina lögner för Guds ord.
Den som har fått uppdraget att predika Guds ord offentligt gör det på Kristi vägnar. Paulus börjar ofta sina brev med att understryka att han är Jesu Kristi apostel (sändebud). På samma sätt utropade de gammaltestamentliga profeterna: ”Så säger HERREN!” för att klargöra att de talar i Guds namn. Det fanns dock profeter som inte var sända av Gud och som inte predikade Guds ord. Gud säger genom Jeremia:
Profeterna profeterar lögn i mitt namn. Jag har inte sänt dem eller givit dem någon befallning eller talat till dem. Falska syner, tomma spådomar, löst prat och sina egna hjärtans svek är vad de profeterar för er. (Jer 14:14)
Dessa falska profeter missbrukade Guds namn för att folket skulle tro dem. Sådana falska profeter finns det också nuförtiden gott om i den yttre kyrkan. Paulus skriver att eftersom Satan själv förklär sig till en ljusets ängel, så är det inte underligt att också hans tjänare uppträder som tjänare åt rättfärdigheten (2 Kor 11:15). Närhelst falsk lära predikas, om det så bara gäller något vi tycker att är en detalj, så missbrukas Guds namn. Gud hotar att straffa dem som gör så, vilket Paulus också påminner om i det nyss citerade stället: de kommer att få det slut som de förtjänar.
Hur skall vi då bruka Guds namn rätt? Låt oss igen ta vägledning av reformatorn. Han skriver i lilla katekesen att vi skall åkalla Guds namn i all nöd samt bruka det i bön, tacksägelse och lovsång. Endast ett troget hjärta, som förtröstar på Herren, kan bruka Guds namn rätt. Även om en icke-troende gör allt till det yttre lika som en kristen, så är hans bön likväl en styggelse för HERREN (Ords 15:8; Joh 9:31). Han åkallar Guds namn samtidigt som han håller förbundets blod för orent (Hebr 10:29). Luther säger:
Nu är det tyvärr överallt och allmänt så, att de äro mycket få, vilka icke bruka Guds namn till lögn och allsköns ondska, liksom de äro få, vilka av hjärtat förtrösta på Gud allena. (Stora katekesen)

Publicerad som blogg i Kyrkpressen 20.3.2009.

14 december 2011

Första budet


Av Hans Ahlskog
Jag är Herren, din Gud. Du skall inte ha andra gudar.
I det förnämsta av alla bud befaller Gud att vi inte skall hålla oss med andra gudar än honom. Avgudadyrkan är strängt förbjuden. Vi tänker kanske att om det verkligen är detta som avses med det första budet, så är det inget problem att hålla det. Vi kan slå oss för bröstet och gå vidare till nästa. – Avgudadyrkan, det är ju bara vad de kanaaneiska folken sysslade med under gammaltestamentlig tid!
Är det så? Vad innebär det egentligen att ha en gud? Låt oss damma av Martin Luthers lilla katekes, som kanske har samlat damm sedan söndagsskoltiden, och se efter vad där står:
Vad är det? Vi skola frukta och älska Gud över allting och förtrösta på honom allena.
Så läser vi i lilla katekesen. I Stora katekesen utvecklar reformatorn detta ytterligare och förklarar:
En Gud kallas det, som man väntar sig allt gott av och som man i all nöd tager sin tillflykt till. Att hava en Gud är alltså ingenting annat än att av hjärtat förtrösta och tro på honom, såsom jag ofta har sagt, att allenast hjärtats förtröstan och tro gör både Gud och avgud.
Vem eller vad är det som vi förtröstar på när vi hamnar i nöd? Hoppas vi att våra vänner hjälper oss, att de kan bistå oss vilken nöd vi än hamnar i?
Kanske vi litar på vår goda ekonomi, vår säkra inkomstkälla eller det faktum att vi är skuldfria i monetärt motto. Kanske tycker vi att vi är så duktiga att vi nog kan förvärva vårt levebröd vilka förhållanden som än möter oss. Allt detta är pur avgudadyrkan. 
Förbannad är den man som förtröstar på människor, men välsignad är den man som förtröstar på HERREN, säger Gud genom profeten Jeremia (Jer 17:5,7). 
Ingen människa har sådana resurser att han kan bistå oss i all nöd. Svår sjukdom eller krig gör den starkaste vän hjälplös.
Inte heller skall vi förtrösta på vår egen förmåga i jordiska ting. Ofta går vi och vänder våra slantar, om inte i händerna så åtminstone i huvudet. ”Hur skall det gå för mig?”, ”varifrån skall jag få pengar?”, frågar vi oss utan att inse hur inkrökta i oss själva vi är. Jesus har något att säga oss klentrogna:
Gör er inte bekymmer för ert liv, vad ni skall äta eller dricka, inte heller för er kropp, vad ni skall klä er med. Är inte livet mer än maten och kroppen mer än kläderna? (Matt 6:31)
I bergspredikan undervisar Jesus de sina om att inte göra sig bekymmer för mat, dryck och kläder. Efter detta söker hedningarna, säger han, (v. 32) men er himmelske Fader vet att ni behöver allt detta. Detta skall vara vår stora tröst, att Gud vet vad vi behöver innan vi ber om det (Matt 6:8). Vi skall akta oss för ett hedniskt jagande efter jordisk egendom. Vi skall likaså inte stirra oss blinda på våra egna tomma händer. Varför då? Jo, för den hemska sanningens skull att det är avgudadyrkan. 
Det är i detta sammanhang som Jesus påminner oss om den viktiga sanningen att vi inte kan tjäna två herrar: Ni kan inte tjäna både Gud och mammon (v.24). Därför, säger Jesus, Gör er inte bekymmer för ert liv, vad ni skall äta eller dricka, inte heller för er kropp, vad ni skall klä er med. Är inte livet mer än maten och kroppen mer än kläderna?
I Andra Kungaboken kan vi läsa om hur Ahasja blev mycket sjuk. Han började svikta i hoppet om räddning från denna sjukdom och sände en budbärare för att fråga Baal-Sebub, guden i Ekron, om han skulle bli frisk. Gud sände profeten Elia att möta denna budbärare med den rannsakande frågan:
Är det därför att det inte finns någon Gud i Israel som ni går och frågar Baal-Sebub, guden i Ekron?
Israels kung var i nöd och vände sig till fel adress. Han bröt mot det förnämsta budet och förtröstade inte på Israels Gud. Vi, som har del av samma fallna natur som denna kung, löper också risk att vända oss till avgudar när vi är i nöd. Det är så lätt hänt att vända sig till Mammon när vi hamnar i trångmål. Vi löper risk att beblanda oss i hedningarnas avgudadyrkan. Luther skriver i Stora katekesen:
Det, varvid du fäster ditt hjärta och varpå du förlitar dig, är, säger jag, i verkligheten din Gud.
Publicerad som blogg i Kyrkpressen 9.3.2009.

Adventsallegori


Av Hans Ahlskog
Varje år den första söndagen i advent får vi lyssna till och läsa om Jesu intåg i Jerusalem. Matteus skriver om händelsen i sitt 21:a kapitel. Utifrån denna klara text kan man få höra alla möjliga utläggningar om åsnor, palmkvistar och mantlar. Det spekuleras i det oändliga om den andliga betydelsen av dessa ingredienser i texten. Man ”förirrar sig i meningslösa drömmar” (Luther). 
Inte ens Luther själv är här helt oskyldig. Trots att han i Kyrkopostillan till en början ger en mycket god undervisning om den här texten, så kommer han senare till ”den andliga betydelsen” av texten. På det sättet blir det lite Origenes-anda över det hela, en flerfaldig innebörd av texten. 
Det man, Luther och andra, läser in i texten kan vara helt bibliskt till sitt innehåll, men jag ogillar ändå att man inte bara låter texten tala för sig. Inte var ju heller Origenes alltid så obiblisk i sina allegoriska tolkningar, än mindre Luther, men jag är i alla fall den som har läst eller hört färdigt, när allegorin börjar flöda. För mig är det fråga om helig historia och jag tror inte att den helige Ande genom den här berättelsen ville förmedla annat än det som står där på ren svenska. 
Till den salige reformatorns försvar skall det sägas att han inte var någon stor vän av allegorin, tvärtom. Men trots det var det inte så lätt för honom att frigöra sig från den tolkningsprincip som varit förhärskande i hundratals år. Om nu Luther lärde oss att allegorin inte är det rätta sättet att utlägga Skriften, låt oss då inte på nytt gå i fällan.
Vad säger då själva texten? Varför utspelade sig denna händelse i Jerusalem? Var det månne för att Jesus därigenom ville förmedla en bild som egentligen har en djupare innebörd? Ville han undervisa oss i någon lärosats?
Texten säger: Detta hände för att det skulle uppfyllas som var sagt genom profeten: Säg till Sions dotter: Se din konung kommer till dig, ödmjuk ridande på en åsna, på ett åsneföl, en arbetsåsnas föl (Matt 21:4-5). 
Matteus är sig lik. Han ser alltid hur Gamla testamentets förutsägelser om Jesus går i fullbordan. Denna händelse skulle upptecknas för att Sakarja hade profeterat om den i sitt nionde kapitel. 
Även om texten är historia så har den mycket att lära oss. Den lär oss att förstå hurudan kung Jesus är, ödmjuk, ridande på en åsna, istället för på höga hästar. I Sakarja läser vi också att han är rättfärdig och segerrik. Han ”segrar när han lider”, diktar Franzén i Psb 4.
En sådan kung är det alltså fråga om. Låt oss inte gå utöver vad Skriften säger (1 Kor 4:6). Lika lite gällande denna text som alla andra i Bibeln. 

Blogginlägg i Kyrkpressen 10.12.2007.

12 december 2011

Förvaltarskapet


Av Ola Österbacka
Hur ska kristna missionsorganisationer kunna förverkliga sitt uppdrag att bedriva mission om församlingarna drar bort sitt understöd från dem?
Så har man frågat med anledning av ett omdiskuterat beslut i höst i Helsingfors kyrkliga samfällighet (se notis på s. 10). Man vill inte stöda sådana organisationer som inte ansluter sig till kyrkans lära och ordning.
Svaret borde vara självklart: det är de kristna som ska svara för sin missionsinsats. De ska inte söka stöd från en villfarande kyrka som ställer krav på avfall från Guds ord som motprestation.
Lika självklart borde det vara att kristna inte ska stöda villfarelser med sina pengar.
Frågan leder vidare till ett allmänt betraktande av förvaltarskapstanken bland de kristna i dag. Har vi glömt kallelsen att ställa våra ägodelar i Guds rikes tjänst? De är ju egentligen inte våra, vi har bara lånat dem. 
I Gamla testamentet var det lag på att man skulle avstå från tiondelen av allt vad man förvärvade. Nya testamentet ger ingen sådan tvingande lag. Men vi uppmanas att ge av hjärtat. Minst lika mycket.
Var hamnar ditt tionde? Det har vi skäl att fråga oss så här inför julen, då de flesta av oss har gott om pengar att använda för att förgylla vår egen tillvaro.
I artikeln som börjar på nästa sida får vi veta att vi är fria att tjäna. Vi känner vår Herre Jesu Kristi nåd, att Han, som var rik, blev fattig för vår skull (2 Kor 8:9). Det är ju därför vi firar jul. Det är därför som vi är så rika att vi kan ge i överflöd till allt gott verk (2 Kor 9:8).
Många frikyrkor praktiserar tionde i praktiken. Wisconsinsynoden har som regel att en församling med ett femtontal familjer ska kunna avlöna en pastor på heltid. 
Det finns ingen kristen församling som inte skulle ha behov av en heltidspastor. Arbetsuppgifterna är oändliga. Missionsfält finns mitt ibland oss, på våra gator, i våra butiker, i våra hem, på våra arbetsplatser. Vårt folk är till namnet kristet, men de flesta känner inte Jesus – de behöver ingen Frälsare.
Det finns stora behov av diakonala insatser. Ute i världen finns många folk som längtar efter att få höra om friheten i Kristus, en frihet från lagens bojor, en frihet från tryckande bördor på samvetet som läggs på av lagreligionerna.
Den kristna kallelsen till personliga insatser och personliga uppoffringar har fördärvats av systemet med kyrkoskatten. Skatten dras av från lönen och med den förväntar man att folk anställs för att ge motsvarande service. Det är precis som med den skatt vi betalar för att skolor, sjukvård och åldringsvård ska hanteras utan att vi desto mera ska behöva engagera oss. 
Men den kristna kallelsen till tjänst är inget som ska läggas på andra. Det är jag som bär ansvaret. Och Gud har gett mig mina pengar och ägodelar för att bära detta ansvar.
Det kan jag göra genom att ge banken i uppdrag att föra över mitt tionde till min församlings eller min missionsorganisations konto varje månad. Eller genom att göra söndagens kollekt till ett verkligt offer. Och jag ska få uppleva det som många andra kristna har fått uppleva: Gud blir aldrig någon skyldig. Den som sår rikligt ska skörda rikligt.
Publicerad som ledare i Logos nr 3/2011.

11 december 2011

Guds pedagogik

Av Ola Österbacka
Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus. 
Predikotexten i dag är tredje årgångens episteltext för 3. sönd. i advent, Gal. 3:23–29:
Innan tron kom hölls vi i fängsligt förvar och var bevakade av lagen, tills tron skulle uppenbaras. Så blev lagen vår övervakare fram till Kristus, för att vi skall förklaras rättfärdiga av tro. Men sedan tron har kommit, står vi inte längre under någon övervakare.
Alla är ni Guds barn genom tron på Kristus Jesus. Alla ni som har blivit döpta till Kristus har blivit iklädda Kristus. Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. Om ni nu tillhör honom är ni Abrahams avkomlingar, arvingar enligt löftet.
Herre, bered oss att möta dig när du kommer till oss. Helga oss i sanningen, ditt ord är sanning. Amen.
En tid av fostran
I antiken hade man i välbärgade hem en slav som såg till att pojkarna lärde sig läxorna. Slaven kunde vara hårdhänt för att tygla lättjan.  
Det ord som Folkbibeln översätter med ”övervakare” hette förr ”tuktomästare”, eller i en del gamla översättningar ”skolmästare”. På grekiska är det ”paidagågós”, dvs. det ord som vi i dag har i pedagog dvs. lärare.  
I det avsnitt som följer direkt efter vår text tar aposteln beskriver Paulus hur en ung arvinge får lov att vänta tills han är myndig innan han själv får bestämma över sitt arv. Under den tiden är han i samma ställning som en slav. Han är inte fri.
I andlig mening gällde det här Israel under det gamla förbundet. Gud fostrade sitt barn under lagen, och hade bestämt en tid när denna tid under förmyndaren var slut. Den anges av orden (4:4–5):
Men när tiden var fullbordad sände Gud sin Son, född av kvinna och ställd under lagen, för att han skulle friköpa dem som stod under lagen, så att vi skulle få söners rätt.
Grekiskan har två ord för tid. Det ena är chronos – som vi har i vårt ord kronologi, och betyder vår kalendertid. Det andra är kairos, den lämpliga tiden, Guds tid. Här används chronos, det är en exakt angiven tid i kronologin: När tiden var fullbordad. Det var den tidpunkt som Gud långt i förväg hade bestämt, och som han hade talat om genom sina profeter. 
I dag är vårt ämne Herrens vägröjare. Det handlar i första hand om Johannes Döparen, som vi hörde om redan förra söndagen. Det gäller också de profeter som under Gamla testamentets tid ropade ut budskapet från Herren, för att folket skulle vända om till sin Gud. Johannes skulle fostra folket, bereda vägen för Jesus.
Tidigare hölls vi i fängsligt förvar, säger Paulus. Fångvaktaren var lagen. Den skulle bevaka oss tills tron skulle uppenbaras.
Det här kan man tolka på två sätt: 1) att GT är övervakaren fram till NT, och 2) som lagens uppgift i förhållande till evangelium. Vi ska se på båda aspekterna innan vi avslutar med att betrakta den senare delen av texten: frukten av övervakarens verksamhet, barnaskapet hos Gud.
GT i förhållande till NT
Det gamla förbundets gudsfolk, Israels barn, fick en uppfostrare i Mose. Han var deras skolmästare och gav dem en lag, som skulle följas i alla detaljer. Där fanns samhällslagar som reglerade äktenskap, hur slavar skulle behandlas, vad som skulle följa om man stal eller mördade. Det allra mesta var ceremoniallagar: lagar om prästernas tjänstgöring och klädsel, offer, ren och oren mat och bestämmelser om hur man skulle fira sabbat och högtider.
De samhälleliga lagarna fanns för att Israel var en teokrati – en Gudsstat, där Gud själv var regenten. 
Ceremoniallagarna hade en fostrande funktion. De skulle påminna om synd genom alla offerbestämmelser. Deras uppgift var att vara en skuggbild av Kristus, som i sitt Messiasämbete skulle offra det evigt gällande offret. Också bestämmelserna om högtiderna hade sin förebildande uppgift för Jesus. Att man inte fick äta alla sorters mat och att man inte fick gifta sig med hedningar har sin funktion som förebild för hur Guds folk ska skilja sig från världens barn när det gäller gudstjänst och leverne.
Det fanns också en tredje grupp av lagar, som är koncentrerat framställda i de tio budorden. Det är morallagen, som Gud har skrivit in i alla människors hjärtan av naturen. Den utsäger i sin korta form, som Jesus påminner om, att vi ska frukta och älska Gud över allt annat och att vi ska älska vår nästa som oss själva. Det finns som bärande grund under allt annat.
Nu hör man ibland sägas att vi kristna inte längre behöver Gamla testamentet. Man hör rentav att det är en annan Gud i GT, en hård och dömande Gud, men att Nya testamentet har uppenbarat Gud som en förlåtande och kärleksfull Gud. 
Men det här är helt fel. Vi kan inte förstå Jesu verk om vi inte känner den gammaltestamentliga bakgrunden. Från kyrkofäderna har vi fått visdomsordet: 
Nya testamentet är dolt i Gamla testamentet, och Gamla testamentet är uppenbarat i Nya testamentet.
Det är precis samma Gud som uppenbarar sig i Gamla testamentet som i Nya, men han verkar där som uppfostrare. Han har ännu inte berättat allt och gjort allt. Det gjorde han när tiden var fullbordad. Men hans kärlek och nåd är uppenbar också i GT, likaväl som hans vrede över synden predikas också i NT.
I Joh 1:17 läser vi:
Ty lagen gavs genom Mose, nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus.
Här finns ett tydligt ”å ena sidan, å andra sidan”, fast inte lika starkt som i 1917 där de båda leden avskildes med ett ”men”. Det är inte så att lagen bara hör till GT, medan nåden kommer först med Jesus och var okänd i GT. Nej, lagen finns fortfarande kvar i NT, även om den har en annan funktion än i Sinailagen. Och nåden fanns med redan i profetian på syndafallets dag, och har sedan varit ett levande hopp för patriarkerna och särskilt för profeterna.
Det som skiljer Mose och Jesus är att Mose bara var en skugga, medan verkligheten själv kom med Jesus, som Paulus skriver i Kol 2. Nåden strålar fram i många härliga profetior i GT. Tänk bara på Jes 53. Men nåden blev verklighet när Jesus kom. Då änglarna sjöng på julnatten kunde de berätta att Messias hade kommit till jorden. Då hade friden blivit en verklighet, mitt i den yttre ofriden.
Därför kan apostlarna gå ut med budskapet: Nu är det fullbordat, som profeterna har sagt. Därför kan vi, när vi läser GT med NT:s facit i hand, se hur allt vad som har blivit skrivet, det har fått sitt ja och amen i Jesus.
Lagen och evangeliet
Vi ska nu gå över till det andra: hur lagen kan sägas vara vår övervakare fram till Kristus. 
Av pedagogiska skäl brukar man tala om lagens tre bruk: tygel, spegel och regel. Som tygel fungerar lagen när den håller oss i styr så att vi inte överträder lagen. Det sker i många fall av rädsla för straff, inte för att vi gillar att göra det. När vi har bråttom på vägen tycker vi inte om att det kommer extra hastighetsbegränsningar på långa sträckor, men av rädsla för att få böter håller vi ner hastigheten. 
Lagen kommer till oss som en spegel när vi inbillar oss att vi själva är någorlunda präktiga, men ser hur andra gör fel. Hela Rom 2 går ut på att visa att den som menar att han håller lagen själv är lagöverträdare, vi får i början av Rom 3 veta i klartext att det inte finns någon enda som håller måttet inför Guds lag. Rom 3:19–20:
Men vi vet att allt vad lagen säger, det talar den till dem som har lagen, för att var mun skall stoppas till och hela världen stå med skuld inför Gud. Ty ingen människa förklaras rättfärdig inför honom genom laggärningar. Genom lagen ges insikt om synd.
Det är framför allt den här funktionen som är den pedagogiska funktionen. Vi måste i det här sammanhanget lämna det tredje bruket, även om det inte får glömmas.
Lagen stoppar till vår mun, och vi står med skuld inför Gud. Vi tar ett exempel. Tänk dig att du är med i en grupp som har roligt och berättar skrönor och driver med hur andra har gjort bort sig. Så kommer det en som påpekar: ”Var du inte med där själv?” Kanske du försöker göra som Petrus, förnekar att du var med, men det läggs fram övertygande bevis. Då tystnar du. Din mun har stoppats till, och du skäms. Eller borde åtminstone göra det. Du har skrutit på bekostnad av andra, men nu ser du att du är likadan. Du borde inte ha sagt något, för nu får du desto mera tillbaka och står där med rodnadens skam på kinderna.
Så länge det inte fanns någon lag kunde du skryta och skrävla. Men när sanningen om dig själv kom fram blev du tyst.
Det är ännu värre om vi försöker skryta inför Gud. Om vi försöker påstå att vi är hederliga och hyggliga så att Gud inte har något att förebrå oss behöver lagen komma och stoppa till vår mun. Lagen avslöjar vår synd och visar, att vi är värda fördömelse om vi inte har något annat att hoppas på än vad vi själva har uträttat. Den lägger fram bud efter bud och frågar om vi verkligen har gjort det. Och försöker vi hänvisa till våra förtjänster kan lagen med all rätt visa på att Gud kräver fullkomlighet. Det räcker inte med någon mildhets mått inför Gud, som en psalmdiktare har tänkt sig. Nej, inte den minsta fläck eller skrynkla blir tåld när vi granskas inför Guds heliga lag.
Då blir det allvar: Hur ska jag bli frälst? Hur ska jag kunna stå inför Gud och bli frikänd? Hur ska jag, arme syndare, komma till himlen?
Lagen har ett klart svar: Var fullkomlig! Men om jag inte är det, hur går det då? Då drivs jag till förtvivlan, om det inte finns något annat att gripa tag i.
Det är nu som evangeliet kommer, med orden i slutet av vår text: 
Alla är ni Guds barn genom tron på Kristus Jesus. Alla ni som har blivit döpta till Kristus har blivit iklädda Kristus.
Nu kommer talet om Kristus, evangelium, och med honom dopet, som är den personliga föreningen med honom. Och det passar in som hand i handske i det sargade, uppgivna hjärtat. När lagen har gjort sitt och klätt av oss vår egen berömmelse, då får vi gripa tag i ”frälsarkransen”. Det är först den som har kommit i sjönöd som behöver en livboj. Och livbojen är Jesus. Evangeliet säger att allt det som lagen kräver, det har Jesus gjort i vårt ställe. Han uppfyllde varje bud till punkt och pricka. Och dessutom tog han straffet för vår överträdelse av lagen.
Lagen driver till Kristus, brukar vi ofta säga. Men vi ska lägga märke till en sak: Lagen undervisar inte om Kristus. Inte i den meningen som vi vanligen definierar lagen. Då menar vi att lagen talar om oss och vad Gud fordrar av oss. Och i oss själva har vi ingen aning om att vi måste söka oss till Kristus för att få hjälp. Lagen kan bara skapa förtvivlan och död om inte Kristus kommer. 
Det är därför som Folkbibeln inte skriver att lagen blev vår övervakare till Kristus, utan fram till Kristus
Lagen kan inte frälsa någon. Lagen kan bara döma, och den ska göra det. Den dömer oss till döden. Den ska ta ifrån oss vår tilltro till oss själva så att vi mister alla våra förhoppningar om att kunna frälsa oss själva. För att bli frälsta behöver vi evangeliet. Och det säger att Jesus har dömts till döden i vårt ställe.
Johannes Döparen predikade lag, så att människorna blev förskräckta i sitt samvete. Men han stannade inte med att predika lag och dom över människorna. Han pekade också på Jesus: Se, Guds lamm, som tar bort världens synd! Han döpte dem till syndernas förlåtelse.
Det var inte Döparen som tog bort synden. Hans uppgift var att förbereda med lagen, att väcka syndakännedom och nöd i samvetet, så att man skulle ta emot Frälsaren när han kom. 
När Jesus började predika sa han (Mark 1:15): 
Tiden är fullbordad och Guds rike är nu här.
Nu hade den tiden kommit som profeterna hade vittnat om, och bland dem också Johannes Döparen. Tiden är fullbordad! Nu hade Guds kairos kommit, den ljuvliga tiden när bördan skulle lyftas av, den fångne skulle bli fri. Gud hade sänt sin Son för att friköpa dem som stod under lagen, för att vi skulle få söners rätt. Nu är evangeliets tid.
Det är fullbordat!
Vi ska ännu återvända till slutet av vår text. Där finns en härlig utläggning om vad vi har i vårt dop.
Vi är klädda i Kristus. Den vita dopkolten som ofta används vid barndopet är en fin bild av den renhet och helighet som är det enda som duger inför Gud. Den renheten är inte vår. Den är Jesu rättfärdighet, som kläddes på oss när vi döptes.
Alla är ett: det är ingen skillnad på människor inför Gud. Alla är lika odugliga att komma inför Gud i egen kraft. Inte ens juden har där något företräde. Det är ingen skillnad om vi är män eller kvinnor, slavar eller fria, alla är Guds barn genom tron, utan egen förtjänst och värdighet.
Därför får vi kallas Abrahams avkomlingar, eftersom det är de som tror på Jesus, Messias, som är hans sanna avkomlingar.
Därför är vi också arvingar enligt löftet, det löfte som gavs redan på syndafallets dag och som särskilt Abraham fick upprepat för sig om och om igen. Abrahams fysiska efterkommande, Isaks och Jakobs barn, var utsedda att ärva Kanaans land. Men vi har ett bättre land att vänta på: ett land som inte har jordiska gränser eller svagheter, ett land i en evig frid, i gemenskap med Jesus och alla Abrahams sanna ättlingar i tron. 
Det landet har öppnats för oss och det får vi räkna som vårt eget. Därför ska vi ta vara på Guds tid.Vi ska ta emot Jesus som kommer med sin frälsning till oss, och inte förkasta honom och gå bort från honom som så många har gjort, och därmed gått miste om arvet. Amen.
Bön: Lovad vare du Gud, och välsignad i evighet, som med ditt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Låt din Helige Ande stadfästa Ordet i våra hjärtan, så att vi inte blir glömska hörare, utan dagligen växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och blir saliga genom Jesus Kristus, vår Herre.
Predikan på tredje söndagen i advent i Biblion 11.12.2011.