30 januari 2012

Första trosartikeln


Av Hans Ahlskog
Jag tror på Gud Fader himmelens och jordens skapare.
Martin Luther bekänner i sin lilla katekes:
Jag tror, att Gud har skapat mig och alla varelser, givt mig kropp och själ, ögon, öron och alla lemmar, förnuft och alla sinnen och att han ännu håller det vid makt; därtill försörjer mig rikligen och dagligen med kläder och föda, hus och hem och med allt det som jag till livets uppehälle behöver, samt beskärmar och bevarar mig för skada, farlighet och allt ont; och detta allt av sin blotta nåd och faderliga godhet utan all min förskyllan eller värdighet; för vilket allt jag är pliktig att tacka och lova, lyda och tjäna honom. Detta är visserligen sant.
Det är tydligt att det i denna korta förklaring finns två huvuddelar: skapelsen och uppehållelsen. Luther säger dels att Gud har skapat mig och alla varelser och dels att han ännu håller det vid makt. Vi skall följa denna Luthers förståelse och uppdelning av vad som ligger i begreppet skapelse och se efter vad de två orden skapelse och uppehållelse betyder och detta speciellt i kontrast till hur nutidsmänniskan gärna vill förstå orden.
Skapelsen
Ofta hör man välmenande kristna säga att skapelseberättelsen svarar på frågan vem medan evolutionsteorin svarar på frågan hur när det gäller hur världen har blivit till. Detta som ett försök att harmonisera Bibelns lära om skapelsen med modern vetenskap. 
Även aktade auktoriteter på lutherskt område som Bo Giertz har hemfallit åt denna typ av förlikningsförsök mellan Kristus och Beliar. För det är vad det kan liknas vid. Biblisk skapelsetro och evolutionslära är så skilda läror som himlen är från jorden. Detta ser man redan när man jämför den tidsrymd man, enligt respektive lära, räknar med att behövdes för världen skapelse. När Bibeln säger att himmel och jord skapades på 6 dagar, så räknar vetenskapen med miljarder år. Vetenskapens teorier varierar från tid till tid allt eftersom nya ”fynd” görs. Bibelns lära om de sex skapelsedagarna har varit exakt den samma i 3500 år och kommer så att förbli i evigheters evighet.
Ty på sex dagar gjorde HERREN himlen och jorden och havet och allt som är i dem, men på sjunde dagen vilade han. (2 Mos. 20:11)
Den är ett evigt tecken mellan mig och Israels barn, ty på sex dagar gjorde HERREN himmel och jord, men på sjunde dagen upphörde han med sitt arbete och vilade. (2 Mos. 31:17)
Så fullbordades himlen och jorden med hela sin härskara. På sjunde dagen hade Gud fullbordat sitt skapelseverk. (1 Mos 2:1)
På samma sätt finns det ett svalg mellan de två lärornas förståelse av skapelsens hur. Den teistiska evolutionen räknar med evolutionen som det verktyg Gud använde för att skapa världsalltet. Människan skulle således vara en förädlad apa vars skapelse skedde successivt via de olika övergångsformerna. 
Bibeln känner inte till någon sådan lära. Istället hävdar Gud att han skapade världen genom sitt Ord:
Himlen är skapad genom HERRENS ord, alla dess härskaror genom hans muns ande….Ty han sade och det blev till, han befallde och det stod där. (Ps 33:6,9)
Insikten om detta går utöver vad den allmänna uppenbarelsen vittnar om. Alla kan ana sig till att det finns en Skapare (Rom 1:20) men att allt detta fantastiska har blivit till genom Skaparens majestätiska ”Jehi!” (varde), det kan man inte veta utan att ha fått del av den särskilda uppenbarelsen (Bibeln) som säger (1 Mos. 1:3):
Gud sade: "Varde ljus!" Och det blev ljus. 
Denna uppenbarelse griper tron tag i och därigenom förstår vi att världen har skapats genom ett ord från Gud, så att det vi ser inte har blivit till av något synligt. (Hebr 11:3) 
Detta faktum, att skapelsens hur inte kan besvaras utifrån den allmänna uppenbarelsen, gör att evolutionisterna, vare de sedan teistiska eller ateistiska, med säkerhet far vilse.
Uppehållelsen
Den andra delen i Luthers utläggning av första trosartikeln handlar om uppehållelsen eller försynen som det också kallas. Den kristna läran om uppehållelsen innefattar att Gud inte endast är Skaparen utan han uppehåller också sin skapelse intill den yttersta dagen. I motsats till denna lära lär deisterna att Gud, sedan han skapat världen, inte längre ingriper i historien. Det kan liknas vid en fotbollsdomare som blåser igång en match för att sedan dra sig tillbaka till åskådarläktaren. 
Nej, en sådan domare är inte Bibelns Gud. Har sätter igång matchen, han ingriper i spelet efter sitt allvisa råd, han blåser av den när han själv tycker och sedan fäller han sin dom. Jesus säger (Joh 5:17): 
Min Fader verkar ännu i denna stund. Så verkar även jag. 
Vi har redan konstaterat att världen skapades genom Jesus. Paulus ger ytterligare ett vittnesbörd om detta i Kol 1:16f: 
Allt är skapat genom honom och till honom. Han är till före allting och allt består genom honom. 
Här ser vi att även försynen beror av Jesus. Så verkar även jag, stod det hos Johannes. När Paulus predikade om den okände guden på Areopagen i Aten, lyfte han fram de viktiga sanningar som finns sammanfattade i första trosartikeln: Gud är den som har skapat världen och allt som är i den (Apg 17:24), och senare: I honom är det vi lever, rör oss och är till. (v.28)
Läran om uppehållelsen är en trösterik lära för de kristna. När Jesus undervisade sina lärjungar i Bergspredikan, uppehåller han sig rätt mycket kring det som hör till denna lära. Man kan sammanfatta hans undervisning i följande dialog:
Jesus: – Gör er inte bekymmer för ert liv, vad ni skall äta eller dricka, inte heller för er kropp, vad ni skall klä er med. (Matt 6:25)
Den kristne: – Varför skall jag inte bekymra mig? (Matt 6:31)
Jesus: – På grund av försynen. Er himmelske Fader vet att ni behöver allt detta. (Matt 6:26, 30, 32)
Att tvivla på att Gud har omsorg om sina skapade verk är att tvivla på första trosartikeln och det är i sin tur avgudadyrkan. Detta lär Jesus med all önskvärd tydlighet i sin undervisning om uppehållelsen i Matt 6:24: 
Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han då att hata den ene och hålla sig till den andre, eller kommer han att hålla sig till den ene och se ner på den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon.
Därför säger jag er, fortsätter han sedan, för att visa att detta handlar om Gudsdyrkan eller avgudadyrkan: gör er inte bekymmer. Det är inte bara människor som är objekt för Guds omvårdnad. Det är han som kläder liljorna och alla andra blommor (Matt 6:29-30), han ger mat åt fåglarna (v. 26) och lejonen (Job 39:1f) och han hjälper också djuren när de skall föda (Job 39:4ff). Gud är också den som byggnadsplanerar åt örnarna och befaller att de skall bygga bo på klipphyllan (Job 39:30f) och vildåsnan hänvisade han till stäppen (Job 39:9). Den som kan se på Guds underbara skapelse genom den bibliska sanningens linser, ser saker som människor annars inte ser. Job kap. 38-41 är en sådan lins.
Min Fader verkar alltjämt, sade Jesus, och vi som tack vare Jesus har samme Fader, får säga det samma när vi betraktar detta fantastiska uppehållande verk: Min Fader verkar alltjämt.
Men, som vi har sett, så fortsatte Jesus: så verkar också jag. Detta är något som vi som människor och kristna också bör ta till våra egna ord. Vi skall också verka för skapelsens uppehållande och välmående. Adam blev i begynnelsen satt till att bruka och bevara jorden (1 Mos 2:15). Låt oss efter bästa förmåga fortsätta med denna uppgift. 
Men låt oss alltid hålla i minnet att det är Gud som är skapelsens Herre och det är han som gör verket även om han ibland gör det genom oss. Utan honom förmår vi ingenting. Psalm 127:1 säger: 
Om inte HERREN bygger huset är arbetarna möda förgäves. Om inte HERREN bevarar staden vaktar väktaren förgäves. 
När vi ser ett mäktigt byggnadsverk, så ser vi egentligen uppehållelsen. Precis som Gud uppehåller sin kyrka genom nådemedlen, så uppehåller han världen genom medel, t.ex. naturlagarna och konstruktivt arbete. Men det hjälper inte att bygga, att bruka jorden eller att vårda miljön om inte Gud gör det. Vill han inte uppehålla jorden är vår möda fåfäng. Ännu vill han emellertid uppehålla sin skapelse, ännu sparar han himlarna och jorden (2 Petr 3:7) men när Herrens dag kommer skall himlarna försvinna med ett våldsamt dån och himlakropparna upplösas av hetta och jorden och de verk som är på den inte mer finnas till. (v. 10)
Publicerad som blogg i Kyrkpressen 15.8.2010.

29 januari 2012

Högt till tak

Av Hans Ahlskog

Ty så hög som himlen är över jorden, så väldig är hans nåd över dem som fruktar honom. (Ps 103:11)


Igår kväll vid midnattstid var jag ute på en  promenad med frun. Vi gick längs en öde skogsväg och tittade upp mot stjärnhimlen. -Gud har en fin stjärnhimmel, finare än i Biblion*, sade frun. -Ja, och högre till tak har han också, sade jag. Efter en stund började jag fundera på detta som jag hade sagt, att Gud har högt till tak. För det är ju verkligen så, också när det gäller det andliga. Tänk att vara så helig, så avskild från allt vad synd och ondska heter, och ändå vill han ta sig an smutsiga och fallna barn. Vem av oss skulle t.ex. vilja ha mördaren och äktenskapsbrytaren David till barn? Eller rövaren på korset? Eller de nazistledare som dömdes till döden vid Nürnberg-rättegången och som omvände sig strax före verkställande av domen? Vem är så snabb att förlåta som Gud Allsmäktig? Inte den minsta botgärning begär han. Han kräver ingen gottgörelse från vår sida. Vem av oss bjuder in hela samhällets bottenskikt när det stundar till bröllop? Ingen av oss skulle göra det, men Gud sänder sina budbärare till gator och gränder för att bjuda fattiga och krymplingar, blinda och lama.

Denna kallelse att komma till bröllopet går fortfarande ut i världen genom den helige Ande  och den kristna kyrkan. Och Anden och bruden säger: "Kom!" Och den som hör det må säga: "Kom!" Och den som törstar må komma. Ja, den som vill, må ta emot livets vatten för intet. (Upp 22:17)

Hit publikan och syndare av alla slag får komma,
vid detta nådens altare ej trivas de självfromma.

Här gives nåd åt syndare och dubbelt åt de sämsta,
här hjälpas alla stackare, de sämsta blir de främsta.  

Halleluja, Gud Fader, Son och Helge And’ tillika,
om syndare du varit mån, och gjort dem evigt rika.


 *Biblion är den lokal i Vasa där vi brukar samlas till gudstjänst. Den har tidigare fungerat som frimurarloge och har en stjärnhimmel med små ljus i det välvda taket.

Jesus hjälper i nöd och fara


Av Ola Österbacka
Nåd vare med er och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.
Predikotexten är från Matt 14:22–33:
Strax därefter befallde Jesus sina lärjungar att stiga i båten och före honom fara över till andra sidan sjön, medan han själv sände i väg folket. Sedan gick han upp på berget för att få vara för sig själv och be. När det blev kväll, var han ensam där. Båten befann sig redan många stadier från land och var hårt ansatt av vågorna, eftersom vinden låg emot. Vid fjärde nattväkten kom Jesus till dem, gående på sjön. När lärjungarna fick se honom gå på sjön, blev de förskräckta och sade: ”Det är en vålnad.” Och de skrek, så rädda var de. Men genast sade Jesus till dem: ”Var lugna. Det är jag. Var inte rädda.”
Petrus sade: ”Herre, om det är du, så befall att jag skall komma till dig på vattnet.” Jesus sade: ”Kom!” Petrus steg ur båten och gick på vattnet fram till honom. Men när han såg hur häftigt vinden låg på, blev han rädd och började sjunka. Då ropade han: ”Herre, hjälp mig!” Genast räckte Jesus ut handen och grep tag i honom och sade: ”Så lite tro du har! Varför tvivlade du?” De steg i båten och vinden lade sig. Och de som var i båten tillbad honom och sade: ”Du är verkligen Guds Son.”
Herre, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.
Hur skulle du reagera, om du var ute i en båt mitt i natten, då det är helt mörkt, du kämpar och ror mot vågorna, och så plötsligt ser du en gestalt en bit från båten, ute på djupt vatten? Om du dessutom ser att det är en god vän som går på vattnet, skulle du inte tro att det är ett spöke? Du ska nog ha en tro på att din vän är något mer än en vanlig människa för att be att få komma ut till honom, och göra likadant, gå på vattnet!
Så gjorde i alla fall Petrus. Och det som hände var nog något alldeles annat än vi upplever till vardags. Vi får en hel del att tänka på genom den här berättelsen.
Händelsen inträffar strax efter bespisningsundret. Enligt Joh 6:4 är det strax före påsk, ett år före hans lidande och död. Parallelltexter finns i Mark 6:45ff, Joh 6:16ff. Det här är enda stället där det berättas om Petrus, de andra berättar bara hur Jesus går på vattnet. Markus kommenterar, att de inte hade förstått detta med bröden, för deras hjärtan var hårda. Det ger oss en antydan om varför Jesus gör som han gör.
Om vi analyserar texten ser vi sju element, och vi ska fästa särskild vikt vid ett par av dem:
  1. Jesus sänder iväg sina lärjungar och folket.
  2. Jesus är ensam i bön under natten.
  3. Lärjungarna ansätts av stormen.
  4. Jesus går på vattnet och lugnar lärjungarna.
  5. Jesus befaller Petrus att komma till sig på vattnet.
  6. Jesus tillrättavisar Petrus för bristande tro.
  7. Lärjungarnas bekännelse.
Jesus ensam i bön
Platsen där det hände låg på andra sidan sjön, bortom Betsaida som ligger på nordöstra stranden av Gennesarets sjö. De hade kommit med båt, det var vanligen enklare än att gå landvägen. Avsikten var att få vara ensamma. Jesus hade hört om Johannes Döparens död. Men båten hade blivit upptäckt och mycket folk hade följt dem. Efter en hel dags verksamhet, då Jesus botade sjuka som fördes till honom, gjorde Jesus brödundret. Sedan kommer vi till vår text. 
Nu hände ännu ett under, där Jesus skulle visa sin kraft. Men han behövde själv samla kraft i bön, sedan han hade sänt iväg folket i trygghet inför natten. Han behöver verkligen vara ensam med sin Far. Därför skickar han iväg lärjungarna med båten till andra sidan sjön.
Lägg märke till att han är ensam och ber från kvällen under flera timmar. Han är ju Gud – varför behöver han be? Jo, han är en sann människa, som frivilligt har avstått från sin extraordinära kraft för egen del och som har mänsklig svaghet precis som vi andra. Har inte vi mycket större orsak att ägna oss åt bön? Och hur mycket tid sätter vi av för bön i ensamhet? 
Bibeln talar om olika sätt att be. Paulus skriver i Ef 6:18:
Gör detta under ständig åkallan och bön och bed alltid i Anden. Vaka därför och håll ut i bön för alla de heliga.
Att alltid be i Anden betyder att vi mitt i vår vardagssyssla lever i samverkan med Anden. Det kan vara ordlösa böner, bönesuckar som vi sänder från hjärtat när vi har svåra arbetsuppgifter framför oss, när vi är ute i trafiken eller när vi frestas till hårda ord i vår familj eller bland andra människor. Men när Paulus talar om att hålla ut i bön för alla de heliga tänker han också på böner där vi nämner varandra vid namn och ber om Guds välsignelse och beskydd, om hälsa och välgång inte bara för våra närmaste utan också för konkurrenter och ovänner. Det brukar vi kalla förbön.
Det är paradoxalt med bönen, att den ger mera kraft än den tar tid av oss. Det hade Martin Luther förstått, för han sa att han är tvungen att be extra mycket när han är hårt stressad av arbete. Det är precis det vi ser av Jesu exempel. Och att Jesus bad så här ivrigt under natten är inte bara ett exempel för oss, utan det gav också kraft. 
Bönen är en oerhörd välsignelse. Därför ska vi rannsaka oss i fråga om vårt böneliv och be Gud ge oss en rätt prioritering av vår tid. Om Bibeln konstaterar att lärjungarnas hjärtan var hårda, måste vi desto mer bekänna att våra hjärtan är hårda, när vi tänker på vårt eget böneliv. Vi får gå till bönens Mästare och be honom om bönens ande så att den kraft han vill ge oss ska bli verklighet också för oss, och därmed också bli dem till välsignelse som vi ber för.
Undret då Jesus går på vattnet
Efter kl 3 på morgonen, då det ännu var helt mörkt, kämpade lärjungarna med båten. Vinden hade hindrat dem att ro i land. Varför sänder Jesus iväg dem och låter dem arbeta så hårt hela natten med att ro, och inte komma någon vart?
Vi får åter gå till Markus förklaring: Deras hjärtan var hårda. De måste inse kontrasten mellan att tro på sig själv och sina egna kraftresurser och på att vänta kraften från Gud. Jesus samlade sina krafter i bön, medan lärjungarna kämpade i sin egen förmenta kraft mot fördärvsmakterna. Tänk att de inte hade insett vad Jesus kunde ge för kraft, trots att de hade bevittnat brödundret! Men tänk hur det är med oss: fast vi har Bibelns hela uppenbarelse om Guds kraft och nåd, försöker vi ändå kämpa på med vår egen kraft och har så svårt att fatta vilken mäktig Gud vi har!
Jesus kom gående på vattnet. Markus skriver att han just skulle gå förbi dem. Lärjungarna skrek till, för de trodde att de såg ett spöke. Det var ju mörkt, och de såg en gestalt som gick på vattnet. Det är ju omöjligt för en levande varelse!
Det finns funderingar bland bibelförnekare som menar att det måste ha funnits ett osynligt rev eller ett antal stenar som låg precis under vattenytan, som Jesus skulle ha känt till dem, men inte lärjungarna. Det här är ju helt löjligt. Skulle inte yrkesvana fiskare ha vetat var det fanns grund i deras eget fiskevatten, om sådana fanns! 
Vi kan också fråga: vilket är svårare: att gå på vattnet än att mätta fem tusen män med fem bröd och två fiskar? Svaret är naturligtvis att det är precis lika omöjligt för människan. Det är möjligt bara för Gud. Jesus visar sin gudomlighet glimtvis, och däremellan låter han sig vara svag precis som alla andra människor. Det är inte lätt att förstå, och det var minsann inte lätt för hans lärjungar.
Markus och Johannes berättar nu att Jesus steg i båten. Markus berättar att sjön blev alldeles lugn. Johannes nämner ännu ett under: de var genast framme på andra sidan. Oss sömniga människor emellan kommer en stilla undran: när sov Jesus egentligen? 
Johannes brukar normalt inte återge sådana händelser som synoptikerna redan har berättat. Han gör ett undantag både med brödundret och händelsen då Jesus går på vattnet. Det gör han antagligen för att han vill låta händelserna utgöra bakgrund till det som han ska undervisa om nästa dag: att han är livets bröd. Han talar om Guds gärning i kontrast mot människans egen gärning. Han påminner om hur Gud gav manna i öknen och hur han nu ger ett annat bröd, ett bröd som ger världen liv. Och här kommer han in på det verkliga syftet med hans verksamhet, det som är Guds vilja: att de som Gud har gett honom ska uppstå på den yttersta dagen.
Det här är också den djupa betydelsen i berättelsen om hur Jesus går på vattnet. Vad hade lärjungarna gjort? De hade kämpat mot vinden, fördärvsmakten, hela natten. De kom ingen vart. Vad hade Jesus gjort? Han hade bett. Och nu visade han sin överhöghet över världens makter. Det som människor inte kan, det kan Gud. Gud kunde låta honom övervinna naturens krafter, både genom att låta honom gå på vattnet och sedan genom att stilla vinden och låta båten komma i land på en gång.
Det är inte människans kraft som uträttar något. Vi kan ingenting utan Guds kraft. Därför ska vi först söka Gud, eller som Jesus säger i bergspredikan: Sök först Guds rike och hans rättfärdighet. Därför har Jesus gett oss ett föredöme i hur vi söker Guds kraft: i bönen och tron på honom som förmår allt.
Det här är en förberedande undervisning för det som ett år senare skulle bli Jesu verkliga gärning för oss människor. Jesus skulle göra det som ingen människa kan göra. Vi kan inte sona vår syndaskuld. Vi kan inte bli saliga genom det vi själva gör. Men det som var omöjligt för människor, det gjorde Gud, då han sände Jesus för att bli vår ställföreträdare, låta honom dö i vårt ställe för att ta bort vår synd. Jesus kunde gå på vattnet. Han kunde också besegra djävulen, som var representerad av vinden och vågorna och se till att hans lärjungar kommer tryggt över till andra sidan sjön. På samma sätt kunde han också segra över djävulen när han lät sig spikas på korset och till synes bli tillintetgjord. Men han vann. Och därför är du och jag som tror på honom saliga. Utan någon egen kraft, helt av nåd.
Petrus tro och otro
Petrus tyckte det var spännande och ville försöka gå på vattnet. Han vågade inte göra det på eget bevåg. Det var helt rätt. Han bad Jesus ge honom en befallning att komma:
Herre, om det är du, så befall att jag skall komma till dig på vattnet.
Jesus befallde, och Petrus vågade stiga ut mot alla naturlagar. Det var på Jesu ord han gick. Det var en rätt tro. Tron stiger inte ut i det okända, som om vi skulle hoppa ut från ett högt torn utan skyddsutrustning, eller stiga ut genom en dörr ut i mörkret utan att veta om det finns någon trappa där utanför. När Jesus har gett sitt ord då vet vi att det finns något som håller. Därför gick Petrus. 
Men när han flyttade blicken från Jesus till vågorna började han sjunka. Om tron tappar fästet är den ingen tro. Det håller inte att se på naturens krafter eller på oss själva. Utanför Jesus gäller de vanliga naturlagarna, och då håller inte vattenytan att gå på. Petrus blev rädd och började sjunka. Och nu var det dags att ropa på Jesus igen.
Jesus tillrättavisade honom för hans svaga tro. Hans tvivel kom av att han såg bort från Jesus.
Det är precis likadant för oss. Så länge vi ser på Jesus är det lugnt. Börjar vi se på alla faror som finns runt omkring oss, då sviker modet. 
Det kan därför vara nödvändigt att Jesus plockar bort vår tilltro till oss själva och låter oss få se precis hur svaga vi är. Och det är inte behagligt. Det är hemskt att uppleva sig helt svag och utblottad. Tänk på att lärjungarna, som hela natten kämpade och rodde, de var på sin mammas gata egentligen! De var ju vana fiskare och de kände sjön. Det borde inte ha räckt så länge att ro över sjön. Men Jesus måste ta ifrån dem deras kraft, för deras hjärtan var hårda.
De måste lära sig att fästa sin blick på Jesus. Det måste särskilt Petrus, som var så kavat. Det behövdes ännu flera gånger. Han måste gå igenom den fruktansvärda krisen för sin tro, när han tre gånger förnekade sin Herre och Mästare. Han måste fråntas det sista av sin egen tillit till sig själv.
Men sedan fick han också ett stort uppdrag: att bli en herde för Jesu får. Också vi är kallade att förvalta uppdraget att vara hans lärjungar och vittnen. Därför, när du drabbas av motgångar och prövningar, ska du veta att det är för ditt hjärtas hårdhets skull och för att du ska lära dig att hämta all kraft från Herren, och inte lita på dig själv. När du har lärt dig att se på Jesus vill du sedan vara nära honom och ha hans ord med dig, hur än världen hånar och gycklar. Så håll då ut i att se på Jesus, och ta vara på hans Ord!
Bön (Lina Sandell, SH 406): 
Herre, om stundom med hjälpen du dröjer,
må jag i otro ej tvivla på den!
Hjälp att jag helt för din vilja mig böjer,
också i djupet förbidar dig än!
Lär mig att vila vid löftena klara
som i ditt ord du har gett även mig!
Må du mig alltid på vägen bevara,
att jag ej någonsin villas från dig!
Amen.
Predikan vid gudstjänst i Biblion 29.1.2012.

27 januari 2012

Den kristne och kyrkoskatten


Av Hans Ahlskog
De anställda inom folkkyrkan får sina lönemedel finansierade främst genom kyrkoskatten. Detta är i sig inget problem för en kristen. Bibeln lär klart att den som predikar evangeliet skall leva av evangeliet (1 Kor 9:14). 
Detta ord skall inte missförstås till försvar för donatism (vilket sker i vissa kretsar), utan det skall läsas i sitt sammanhang. Sammanhanget handlar om att en Ordets förkunnare borde frigöras från sitt vanliga arbete för att helt ägna sig åt Ordets tjänst. 
Detta sker verkligen i folkkyrkan. Präster jobbar heltid med det som hör till deras kall, eller de borde i alla fall göra det. De har möjlighet att fördjupa sig i Guds ord och förbereda predikan. Inget av detta är något problem för en kristen. Så skall en kristen församling fungera. 
Den som får undervisning i ordet bör dela med sig av allt gott till den som undervisar honom.” (Gal 5:6)
Detta är Herrens bud (1 Kor 9:14). Församlingen skall alltså se till att den som är kallad att vara herde och tjänare skall ha möjlighet att sätta sig in i sin uppgift.
I GT sköttes detta genom tiondet. I NT finns inget sådant påbud, men de kristna uppmanas att ge av villigt hjärta, om det sedan är tionde, mer eller mindre. Paulus skriver: 
Finns den goda viljan, så är den välkommen med vad den kan ha och bedöms inte efter vad den inte har.” (2 Kor 8:12)
Påbjudet är dock, som redan nämnts, att den kristna församlingen skall försörja den som undervisar den. I folkkyrkan innebär redan ett passivt medlemskap att man ”delar med sig av det timliga till dem som undervisar”, d.v.s. man fullgör sin prestation i den växelverkan som råder mellan tjänare och församling. 
Församlingen fyller sin del av avtalet, men hur är det med förkunnaren? Undervisar han i den kristna läran? Predikar han evangelium rent och klart? Om inte, d.v.s. om den som är satt till Ordets tjänare inte fullgör det som han är satt till, varför skall då församlingen fullgöra sin prestation? Gud har inte befallt det.
Det kan också vara så att den som betalar sin kyrkoskatt, till försörjning av dem som predikar en annan Kristus än den man själv tror på, får sin andliga spis från andra sammanhang än den där man är medlem. Detta sker inte så sällan, t.ex. genom de väckelserörelser som har uppstått som en reaktion på folkkyrkornas brister. Många folkyrkomedlemmar ser också någon frikyrka som sitt andliga hem, eller hämtar i alla fall mycket näring därifrån. 
Hur skall man då göra med Herrens befallning om att den som predikar evangelium skall leva genom det? Borde man inte också då dela med sig av allt gott till den som undervisar honom? Jovisst, så har ju Herren sagt. Däremot har han inte befallt oss att stöda falska profeter ekonomiskt, men nu sker just detta genom verkställandet av kyrkoskatt.
– Men, det finns ju goda präster också som får sitt uppehälle från kyrkoskatten.
Ja, det finns präster inom folkkyrkan som strävar efter att predika Guds ord rent och klart. Men anta att 99 % av skatteintäkterna gynnar djävulen och 1 % Gud. Hur ändamålsenligt för Guds rikes sak är det då att hålla sig till det systemet? Varför inte stöda dem, och bara dem, som gör det som de skall, d.v.s. predikar evangelium. Varför skall Satan få åka snålskjuts på de kristnas frikostighet och offer?
En tid tänkte jag att det är likgiltigt om man är medlem i en falsk kyrka om man bara avhåller sig från att delta i spektaklet. Det är väl inget problem att ha namnet i registret bara man inte delar gemenskapen? 
För det första är det dumt att frivilligt understöda Kristi fiender ekonomiskt i deras förförelsekonster. Ja, man kunde säga som Jesaja, Amos' son: (Jes 55:2):
Varför ger ni ut pengar för det som inte är bröd, era inkomster för det som inte kan mätta?” 
För det andra, deltar man inte i alla fall i verksamheten genom att göra det som anstår varje kristen församling, d.v.s. att ”dela med sig av allt gott till den som undervisar”?(Gal 6:6) 
(Christofer Starke gör en intressant anmärkning till översättningen av denna vers. Han föreslår att det som ibland översätts med ”dela med sig” (koinå'nein), i stället skall tas som en uppmaning till gemenskap med den som undervisar (i allt gott). Satsen skulle enligt Starke bli: Men gemenskap hafwe den, som underwisas i ordet med den, som honom underwisar i allt gott.)
Vi har orsak att tänka igenom vad vi sysslar med på detta område. Gud låter inte gäcka sig. För sitt rikes väl har han befallt att ”munnen inte skall bindas på oxen som tröskar” (1 Kor 9:9, 5 Mos 25:4). Binds nu munnarna på Herrens oxar eftersom de kristtrogna envisas med att bespisa de oxar som ränner omkring och trampar ner skörden? 
Om de kristna är måna om att försörja Kristi fiender, vem skall då försörja hans vänner? Djävulen är inte intresserad. Han önskar inget annat än att de sanna profeterna skall svälta ihjäl eller åtminstone bränna ut sig genom att vara tvungna att försörja sig själva vid sidan av sitt kall som Ordets tjänare.
Publicerad som blogg i Kyrkpressen 19.9.2009.

22 januari 2012

Jesus skapar tro


Av Ola Österbacka
Nåd vare med er och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.
Predikotexten är 2 Kung 5:1–15 (Naaman botas från spetälska).
Herre, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.
Inledning
Tänk dig att du lider av en mycket sällsynt sjukdom och att du har hört att det i Afrika finns en läkare som kan bota just den sjukdomen. Du samlar pengar och bokar biljett. När du kommer fram säger läkarens sekreterare att du ska gå och tvätta dig sju gånger i en närbelägen damm, där det är illaluktande och grumligt vatten. Du reagerar kanske med att det var onödigt att satsa så mycket pengar på Afrikaresan. Lika gärna kunde du ha tvättat dig hemma, i mycket renare vatten, eller man kunde väl ha tappat upp lite av vattnet på flaska och skickat till Finland, ifall nu vattnet är så märkvärdigt. 
Den här tankeleken kan beskriva det som Naaman kände och gav uttryck för.
Vad har den här texten då att göra med dagens tema? Vad har texten att göra med mig? Jesus nämns inte, det finns ingen antydan om någon profetia om honom. Vi har väl varken spetälska eller behov att tvätta oss i Jordan.
Vi ska till en början titta en gång till på texten och sedan återvända till vår fråga.
Texten och dess sammanhang
Vi befinner oss i medlet av 800-talet f.Kr. Den ogudaktige kung Ahab är död, och kung i Israel är hans son Joram. Han är en ogudaktig kung, men inte fullt lika ogudaktig som Ahab. I Syriens huvudstad Damaskus regerar Ben-Hadad II. Hans befälhavare Naaman har varit framgångsrik i krig mot Assyrien och var högt ansedd. Men han led av spetälska. Han var dömd att leva utanför samhället resten av sitt liv.
Om inte ... det fanns ett trosvittne i hemmet som visste att Gud kan bota. Arameerna (syrierna) brukade då och då göra strövtåg i länderna runt om. Trots att det nu fanns ett fredsavtal med Israel hade de på ett sådant strövtåg i Israel tagit en flicka som fånge från Samaria. Hon var gudfruktig och kände profeten Elisa. Elisa var efterträdare till Elia, den store gudsmannen som hade bestraffat Ahab och utrotat Baals profeter på Karmel. Elisa hade fått en dubbel arvslott av Elias ande, och han gjorde synnerligen märkliga under.
Flickan var rättsinnig, och trots att hon hade förts bort som fånge tjänade hon den stad där hon hade ställts. Hon tänkte på sin husbondes bästa och talade om profeten som kunde göra under. Han skulle nog kunna bota Naaman.
Slavflickan gör precis det som sägs i Jer 29:7:
Och sök den stads bästa dit jag har fört er i fångenskap och be för den till HERREN. När det går väl för den, går det också väl för er.
Det som nu följer är precis vad man kan vänta sig av världsliga kungar. Naaman berättar vad flickan har sagt för kungen, som finner det vara värt ett försök att söka hjälp. Men han utgår från att en profet är underställd kungen i sitt land och därför måste begäran om hjälp framställas till kungen. Och en sådan ynnest kan man inte be om utan riklig betalning. Så man utrustar Naaman med en riktig förmögenhet. En talent var en viktenhet, motsvarande 60 minor. Då en mina var ca 60 siklar och en sikel ungefär 14 g var tio talenter ungefär 500 kg. 6000 siklar var alltså 84 kg. Det var väldiga mängder silver och guld. Dessutom hade Naaman med sig tio högtidsdräkter.
I 1 Kung 16:24 står det att Omri köpte berget Samaria för två talenter silver. Den mängd silver som Naaman tog med sig var fem gånger mera!
Nu kommer då Naaman till Israels kung Joram och lämnade fram sitt rekommendationsbrev från kungen i Damaskus, där han vördsamt anhåller om att Naaman ska botas från sin spetälska. Det är framställt helt seriöst, fast Joram uppfattar det helt annorlunda. Han tror att hans kollega driver med honom och söker en orsak att ställa till krig. Han ger offentligt uttryck för sorg genom att riva sönder sin skjorta (livklädnad). 
Vi ser av det här att det inte rådde något gott förhållande mellan kungen och Elisa. Joram var i högsta grad medveten om profetens övernaturliga förmågor. Han kunde mycket väl ha kallat på honom och bett honom om råd.  Men nu är det profeten som skyndar till hjälp, sedan det blivit offentligt känt att kungen är i nöd. Han ber att få träffa Naaman, vilket kungen tillåter.
Men det går inte alls som Naaman hade föreställt sig. Han trodde att profeten var en vanlig magiker, som skulle använda trollkonster och besvärjelser framför honom. Nu kommer Elisa inte ens ut till honom där han sitter i sin vagn med hela sitt följe. Han bara skickar bud att han ska åka ner till Jordanfloden och tvätta sig sju gånger.
Det här är för mycket för Naaman. Han blir arg. Det finns ju floder med mycket renare vatten i Damaskus, nämligen Abana och Parpar. Vad var det för fel på dem, om man bara behövde tvätta sig i floden? I sin ilska tänker han åka hem igen.
Men så får hans tjänare honom på andra tankar. Du skulle säkert ha gjort något svårt, om profeten hade förelagt dig det, säger han. Nu ber han dig göra något ytterst enkelt. Varför inte försöka?
Och Naaman följer tjänarens råd. Han åker till Jordan och tvättar sig sju gånger i det smutsiga vattnet. Och undret sker: han blir frisk.
Följden blir att han ärar Israels Gud, den ende sanne Guden.
Varifrån kom Naamans tro?
Vi har en hänvisning till Naaman i NT. Jesus säger i Nasarets synagoga (Luk 4:27):
Och fastän det fanns många spetälska i Israel på profeten Elisas tid, blev ingen av dem renad utan endast Naaman från Syrien.
När Jesus botade sjuka nämnde han ofta tron hos dem som kom till honom. Så var det med den romerske officeren (Matt 8:5ff). Om honom sa han att han inte har funnit en så stark tro i Israel. Åt den kananeiska kvinnan som bad för sin dotter gav han också erkänsla för hennes stora tro.
Men var finns tron hos Naaman? Han blev ju arg när Elisa gav honom ordinationen att tvätta sig sju gånger i Jordan.
Vi kan inte hitta någon beundransvärd tro hos Naaman. Snarare var det så att han blev botad trots sin otro. Men det avgörande var att han handlade på Elisas ord. Han hade absolut ingen ära själv i det som skedde. 
Det stora är det som skedde efter att han hade blivit botad. Då är han inte längre arg. Då vänder han tillbaka i stor förundran och tacksamhet och prisar Gud. 
Se, nu vet jag att det inte finns någon Gud på hela jorden utom i Israel.
Det här är en märklig utsaga. Hur vet han något om andra gudar? Var det inte så att han kunde ha sagt, att Israels Gud är den mäktigaste? Att Israels Gud kan göra under?
Nej, han inser att alla andra gudar är fåfängligheter. Det finns inga andra gudar. Det som skedde med honom hade gett honom en sann tro. Att han blev botad på Elisas ord, genom att tvätta sig i lindrigt rent vatten, det var ett under som hedningarnas gudar inte kunde göra.
Det som följer sedan, efter vår text, är också ett vittnesbörd om att hans liv förändrades. Han lyckas inte få Elisa att ta emot betalt. I stället ber han om att få jord med sig hem, så att han kan göra ett altare på jorden från Israel och där tillbe Herren. Han bekymrar sig för att han på tjänstens vägnar är tvungen att böja knä inför avgudar tillsammans med sin kung. Elisa säger då att han kan göra det i frid, eftersom det är en tjänst som hör till hans världsliga uppgifter. Men han kommer säkerligen att vara ett bra vittne i det kungliga hovet.
Nu finns det ändå en anknytning till Jesus i vår text. Profeten Elisa är i många avseenden en förebild för Jesus. Han var efterträdare till Elia, och vi vet av Jesu egna ord att Elia var en förebild för Johannes Döparen, rentav så att Jesus sa att Elia hade återvänt i Johannes Döparens person (Matt 17:12f). När Elisa gav order att Naaman skulle tvätta sig i Jordan kan vi tänka på att Jesus ofta befallde över onda andar och sjukdomar. Det var det ordet som botade Naaman, och det skedde inte för att Naaman hade en stark tro. Han var ju närmast motvillig att göra det som Elisa hade befallt. Men i detta ord fanns kraft att väcka tro hos Naaman. Det är det som är dagens huvudbudskap. Ordet skapar tro – det kan vi också säga så att Jesus skapar tro.
Vår egen spetälska
Spetälskan var en hemsk sjukdom. Men det finns en ännu värre sjukdom, en sjukdom som inte bara leder till utdrivning från samhället, utan till att man drivs bort från Guds gemenskap. Det är synden. När Adam och Eva hade syndat drevs de ut ur paradiset. Du och jag är syndare. Det är alla människor. Därför har Gud all rätt att driva bort oss. Det värsta är att han med all rätt kan säga till oss när han ska döma oss med hela världen: Gå bort ifrån mig, ni förbannade, till den eviga elden.
Jesus har gett ett ord som tvättar bort spetälskan, och gör oss ”renare än en ung pojkes kött”. Innan han lämnade sina lärjungar sa han till dem (Matt 28:18–20):
Jag har fått all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er.
Döp dem! Jesus döptes av Johannes i Jordanfloden. Här ser vi en parallell till Elisa och Naaman. Jesus hade ingen synd. Han var en sann människa, sådan som Gud hade skapat Adam före syndafallet. Han behövde inte tvättas ren från synd. Men han gick dit i vårt ställe. Och därför sker det underbara, när en människa döps på Jesu ord, att synden tvättas bort och den döpte blir ren och värdig att stå inför Guds dom, och i stället för de hemska orden ska han få höra: Kom till mig, ni min Faders välsignade!
Hur kan dopet ha en sådan kraftig verkan?” frågar Luther i Lilla katekesen. Jo, för att det är förbundet med Guds ord. Jesus gav befallningen, och därför verkar det. Vi har bara att göra som han säger och tro på hans ord.
Du, kära vän, som är döpt till Jesus, du har också tvättats ren från din synd. Du har varit med om ett ännu större under än Naaman. Du har tvättats ren från din syndaskuld och det straff som skulle utdömas för den skulden. Nu vill han också att du tackar honom och bär fram ett vittnesbörd om honom i ditt liv, så att andra kan bli delaktiga av samma under. Därför har han gett oss sitt ord som vi ska föra vidare, för att det ska skapa tro.
Ordet i centrum
Så här i tiden efter trettondagen – vi lever faktiskt ännu i julkretsen – följer vi med hur Jesus föds, växer upp och inleder sin verksamhet. Så kommer vi nästan direkt in i hans mäktiga verksamhet där han genom sitt ord griper in i människors vardag, botar sjuka, hjälper i nöd och fara och sår det livgivande ordet som bär mångfaldig frukt. I allt det här är det Guds ord som skapar och ger drivkraften.
Därför ska vi inte syssla med att hitta på konster för att få fram det vi önskar, utan vi ska lyssna och göra. Vi ska fråga profeten till råds, den andre Elisa, Jesus. Och så ska vi göra efter hans ord.
”När tron tar slut börjar konsterna”, brukar man säga. Det finns tyvärr alltför många belägg för det i dagens kyrkor. Man hittar på olika konster för att locka folk till kyrkorna. Man frågar mänskorna vad de vill höra i kyrkan, hur de ska trivas, hur det ska kännas gott att vara tillsammans. Därför hittar man på all möjlig teater, tar in sådan musik som lockar folk, utformar predikningarna så att de ska bli intressanta och lockande osv. i stället för att fråga efter vad Jesus har sagt.
Men vad hjälper det om inte själva kraften finns där? Om man samtidigt späder ut Ordet, så att det inte har någon substans kvar utan är bara snömos, eller i värsta fall, så att det blandas ut med människotankar och blir falsk lära i stället för Guds ord, då har man också kastat ut kraftkällan.
Nej, vill vi börja tro eller få andra människor att tro, då ska vi gå raka vägen till Jesus, där han uppenbarar sig. Alltså till hans ord. Så frågar vi honom till råds, och så gör vi precis som han ber oss göra. Då kommer också resultatet att visa sig, så som han bestämmer. Kanske inte, och troligen inte, just som vi själva vill. Men som han vill, när vi tror hans ord.
Jesus säger (Joh 14:23):
Om någon älskar mig, håller han fast vid mitt ord, och min Fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och ta vår boning hos honom.
Det finns inget bättre än att vara älskad av Fadern, och att Fadern och Sonen kommer och tar sin boning hos oss! Du, som är döpt att tillhöra Jesus, håll fast vid hans ord, och han ska hålla fast dig! 
Bön: Lovad vare du Gud, och välsignad i evighet, som med ditt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Låt din Helige Ande stadfästa Ordet i våra hjärtan, så att vi inte blir glömska hörare, utan dagligen växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och blir saliga genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.
Predikan 22.1.2012 i Biblion och Lepplax bykyrka.

18 januari 2012

Liknelser


Av Hans Ahlskog
Förhärda detta folks hjärta, gör deras öron döva och deras ögon blinda, så att de inte ser med sina ögon, hör med sina öron eller förstår med sitt hjärta och vänder om och blir helade. (Jes 6:10)
Detta var profeten Jesajas första arbetsbeskrivning. Det låter inte som en speciellt konstruktiv uppgift och skulle man inte känna till bakgrunden till denna förstockelsedom så skulle man ha svårt att omfatta läran om den allmänna nåden. Men nu fanns det en klar orsak till varför denna dom drabbar Juda: folkets olydnad och synd. 
I 3 Mos 26 varnar Gud sitt folk för att detta kommer att ske ”om ni inte hör på mig och inte gör efter alla dessa bud och om ni föraktar mina stadgar och avvisar mina lagar, så att ni inte följer alla mina bud utan bryter mitt förbund” (v.14-15). Sedan räknar han upp allt ont som i så fall kommer att drabba dem och han förklarar också varför detta onda kommer att inträffa. Om och om igen upprepas det: för era synders skull, för era synders skull, för era synders skull.
Aposteln Johannes skriver om Jesu ankomst till sitt folk att han kom till sitt eget, och hans egna tog inte emot honom (Joh 1:11). Han talade till dem, men mycket få ville tro på hans ord. Då skedde samma sak som skedde på Jesajas tid, förstockelsen gick över folket. 
Ibland kan man slarvigt höra sägas att Jesus talade i liknelser för att folket skulle förstå bättre vad han menade, ungefär som då vi använder bilder för att förklara en sak. Ingenting kan vara mer fel. När lärjungarna frågade varför Jesus talade i liknelser så svarar han (Matt 13:11ff): 
Ni har fått lära känna himmelrikets hemligheter, men det har inte de andra. Ty den som har skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har. Jag talar till dem i liknelser, eftersom de ser utan att se och hör utan att höra eller förstå. På dem uppfylls Jesajas profetia: Även om ni hör, skall ni inte förstå, och även om ni ser, skall ni inte se. Ty detta folks hjärta är förstockat. De hör illa med sina öron, och de sluter sina ögon, så att de inte ser med ögonen eller hör med öronen eller förstår med hjärtat och vänder om, så att jag får bota dem. Men saliga är era ögon som ser och era öron som hör. 
Genom liknelserna kunde Jesus ge sina lärjungar allt mer av de himmelska skatterna, ty den som har skall få och det i överflöd, och samtidigt förstocka de andra som samlades föra att lyssna till honom, de som gång på gång hade förkastat den han hade sagt. Dessa blev då mer och mer förstockade, de förstod bara mindre och mindre av Guds ord. När Jesus sedan var ensam med sina lärjungar kunde han tala klarspråk och utlägga liknelserna utan risk för att någon obehörig skulle få sig något till livs. Lukas skriver (Luk 8:10): 
Ni har fått nåden att förstå Guds rikes hemligheter, men de andra får dem i liknelser, för att de skall se och ändå inte se och höra och ändå inte förstå. 
Det är alltså Guds stora nåd om vi förstår och tror ens lite av det som sägs i Skriften.
En annan gång utbrister Jesus (Luk 10:21): 
Jag prisar dig, Fader, du himlens och jordens Herre, för att du har dolt detta för de visa och kloka men uppenbarat det för de olärda och små. Ja, Fader, detta var din goda vilja.
All vår kunskap om Gud är beroende av Guds egen nådiga vilja mot oss. Ingen vet vem Fadern är utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom för. (Luk 10:22; jfr Joh 6:65)
Att Guds barn tror, helgas och lär sig mer och mer om Guds vägar skall och kan bara tillskrivas Guds stora nåd. De är barmhärtighetens kärl som han på detta sätt bereder för härligheten (Rom 9:23, Joh 6:29). 
Omvänt är det så att världens barn själva är orsaken till att de förhärdas. För era synders skull, hette det som vi minns. Gud har stort tålamod och fördrag med dem som står emot hans ord. Vi kan inte anklaga Gud för att vara godtycklig (Rom 9:22). Farao förhärdade sitt hjärta gång på gång inför Guds ord (2 Mos 5:2): 
Vem är HERREN? Skulle jag lyssna på honom och släppa Israel? Jag känner inte HERREN, inte heller tänker jag släppa Israel.
Gång på gång förhärdade så Farao sitt hjärta inför Guds budskap genom Mose och Aron. Slutligen heter det att HERREN gjorde Faraos hjärta hårt (9:12, 10:20, 11:10). Förhärdelsedomen var ett faktum för Faraos del, men Gud hade varit långmodig och Farao kunde bara skylla sig själv.
När vi ser på vår samtid och på de kyrkor som en gång älskade Guds ord och tog vara på det, så är det inte utan att vi undrar om det inte är en förstockelse som sker inför våra ögon. Stora kyrkoorganisationer famlar i mörkret och väljer helt förfärliga vägar i frågor som Gud klart har avgjort i sitt ord. Det erkänns av företrädare för dessa kyrkor att ”visst säger Bibeln så, men vi kan ju inte följa det i vår tid”. Är det inte Farao som går igen i vår tid: 
Vem är HERREN att vi skulle lyssna på honom? 
De välsignelser som Gud har gett oss här i Norden blir förbytta i förbannelser. Han har låtit sitt ord predikas i några hundra år och det har väckt tro och liv. Det predikas fortfarande, men nu inför döva öron. Avfallet är stort och människan går allt längre i ogudaktighet. Är vi förvånade? Nej, Gud har ju sagt att det skall bli så. Guds ord går inte ut fåfängt (Jes 55:11). Antingen verkar det tro eller så verkar det förhärdelse. 
Numera ser vi inte många tecken på tro och vi skall ta varning. Lyssnar man inte då Gud talar klarspråk, så talar han i tungor istället. Människan väljer i sitt oförnuft helvetet och när Gud inte längre orkar truga ut sin frälsning, så låter han människan få som hon vill. Någon har sagt i stil med detta: Om  människan inte vill böja sig under Gud och säga: Ske din vilja, så säger Gud sist till människan: Ske din vilja!  
Jesu uppmaning till sina lärjungar var och är alltfort (Luk 8:18): 
Ge akt på vad ni hör. Ty den som har skall få, men den som inte har, från honom skall tas också det han tror sig ha. 
Vi skall akta oss så att det inte blir för oss som för de judar som Jesus talade till i Jerusalem under lövhyddohögtiden. Han ställer dem en retorisk fråga (Joh 8:43): 
Varför förstår ni inte vad jag säger? 
Svaret ger han själv: 
Därför att ni inte kan lyssna till mitt ord. 
De var djävulens barn och dennes tal förstod de mycket väl. 
Men mig tror ni inte, säger Jesus, därför att jag säger er sanningen. Den som är av Gud lyssnar till Guds ord. Men ni lyssnar inte, därför att ni inte är av Gud. (Joh 8:45–47) 
Ni tror inte, därför att ni inte hör till mina får. Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem och de följer mig. Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå förlorade, och ingen skall rycka dem ur min hand. (Joh 10:26–28)
Publicerad som blogg i Kyrkpressen 7.11.2009.

12 januari 2012

Krig och fred


Av Ola Österbacka
Det är sällan jag går in på Kyrkpressens webbportal numera. Sedan de allmänna bloggarna och kommentarerna spärrades är det ytterst lite som motiverar. Det verkar inte ens som de kyrkligt aktiva skulle göra det - man efterlyser valbloggar och presentationer av kandidatlistorna inför valen till stiftsfullmäktige. Nu lyser valtorget mest vitt.
Tidigare fanns det åtminstone en del bibliskt grundat stoff på Kp-portalen. Det var flera bloggare som visade att de tar Guds ord på allvar. Var är de nu? Vem läser deras bloggar?
I nr 2/2012 ingår ett inkast av Mats Björklund, rubricerat ”Och sen då?” Han funderar på debatterna mellan de konservativa och de liberala. Han tror att det nån gång ska bli en ”lösning" också på frågan om välsignelse av samkönade par. Vi lär nog veta vilken lösningen blir, fast han artigt nog uppger två olika utgångar. Björklund avslutar:
Finns det någon som har en lösning på hur vi går vidare efter att beslutet i själva kärnfrågan tagits?
Eller är vi alla så upptagna med att vinna kriget att vi inte orkar fundera på hur vi ska överleva freden?
Eftersom det är en fråga som Bibeln ger klart besked om behövs ingen dialog, ingen framröstad lösning, ingen överlevnadsstrategi. Jesus har gett svaret (Joh 14:23):
Om någon älskar mig, håller han fast vid mitt ord.
Och han har också gett oss anvisningar om hur vi ska förhålla oss till dem som lär annorlunda än Guds ord lär. ”Dra er ifrån dem."
Den lösningen är inte populär, men den leder rätt. Den innebär fortsatt krig – krig mot den onde och de med honom allierade makterna. På inga villkor kan man sluta fred med honom.

10 januari 2012

Varning för svag is!


Av Hans Ahlskog
Bilden ovan är mycket gripande (den är hämtad från Expressen). Den föreställer de sista spåren efter en snöskoter som gick genom isen under vårvintern. Spåret av skotern går mot, till synes, öppet vatten. Ett förfärligt öde har drabbat de olycksaliga. 
En fråga väcks när jag ser på bilden: Hade någon varnat föraren för svag is? Hade någon talat om var isarna bär och var de kan vara förrädiska? 
Ibland ser man skyltar som varnar för svag is. Det tyder på att människor är rädda om varandra och att de vill varandras välgång. 
Att varna för svag is är att tänka långsiktigt om människors hälsa och välgång. Ser man kortsiktigt på varningen, så kanske den kan uppfattas negativt. Någon kanske har styrt sina steg till sjön för att pilka i vårsolen. En annan vill ta en promenad en söndagseftermiddag. En annan tar sin skoter för en sista tur innan isen smälter. Alla möts de av skylten: Varning för svag is! 
Kanske blir de tacksamma över att någon har brytt sig om att varna för den fara som väntar ute på isen och vänder på klacken. Någon kanske blir besviken över att se förhoppningarna om en skön naturupplevelse grusas, men väljer ändå att låta sig varnas. Ledsen går han eller hon hemåt igen. En annan åter vill så gärna ut på isen att han inte låter varna sig utan faller för frestelsen. Kanske isläget ändå inte är så farligt som varningen gör gällande? Kanske är det någon överbeskyddande själ som har utfärdat varningen?
Överbeskyddande eller inte. Låt oss anta att den som har satt ut varningstexten sitter i sitt köksfönster och ser på människorna som kommer förbi huset ner till sjön. Han ser deras ansikten stråla som vårsolen av förväntan. De går ner till sjön där de ser skylten. 
Han ser dem återvända, nu avsevärt mindre strålande, ja de ser ledsna och besvikna ut. Kanske hugger det till i hjärtat på betraktaren. Nu har han förstört deras sköna vårdag! 
Kanske är det bäst att gå ut och ta bort skylten så att ingen fler behöver se sina förväntningar krossas. Människor har nog med sorger ändå.
En normalt resonerade människa skulle anse det synnerligen ansvarslöst att gå ner och ta bort varningsskylten. Man kan inte tänka så kortsiktigt när det gäller människors väl och ve. Inte när det gäller det lekamliga. Det är kärlekslöst! Men när det gäller det som är mycket viktigare, det andliga, då är tonen i regel en annan. Då borde mannen aldrig ha satt upp någon skylt. Då finns det inga isar som inte bär. Och skulle det finnas, så är man inte beredd att se till människors långsiktiga väl, utan av rädsla att såra någon, så väljer man att tiga. Lev och låt leva! Döda inte mina drömmar och mina förhoppningar! Slå inte min värld i kras genom att säga att jag inte duger som jag är!
För länge sedan fanns det en kristen församling i Korint. Församlingen var vad man kan kalla vidsynt. Man skröt över sin vidsynthet och sin frihet. Man godkände ett som annat hos medlemmarna. 
Bland annat hade man en medlem som levde ihop med sin fars hustru. Man ville inte döma denne broder utan istället var man rätt stolt över sin öppenhet. Kanske hade man bytt ut den gängse sloganen, som uttalades före mässan: ”det heliga åt de heliga”, mot det mera liberala ”lev och låt leva”.
En dag fick församlingen ett brev, från Gud. I det brevet skrev Gud genom sin apostel Paulus att församlingen handlade fel när den inte tog itu med den otukt som florerade ibland dem. De borde ha drivit ut den man som levde så ur församlingen. De fick veta att de inte hade något alls att vara stolta över. De borde istället vara mycket bedrövade.
Det blev de också. I följande brev de får från Paulus skriver han följande (2 Kor 7:8-9):
Ty även om jag gjorde er bedrövade med mitt brev, så ångrar jag det inte nu. Först ångrade jag mig, eftersom jag såg att brevet gjort er bedrövade, om än bara för en tid. Men nu gläder jag mig, inte därför att ni blev sorgsna utan därför att er sorg ledde till att ni ångrade er. Det var ju efter Guds vilja som ni blev bedrövade, och därför har ni inte lidit någon skada genom oss.
Paulus kände sig först som mannen i köksfönstret. Hade han varit för sträng mot korintierna? Men hans brev ledde till att församlingen tog tag i det de tidigare hade försummat, de ställde mannen som bedrivit otukt till svars. Mannen ångrade sig djupt (2 Kor 2:7) och Paulus ber nu församlingen avlösa mannen istället för att bestraffa honom ytterligare. 
Paulus skarpa lagpredikan uppväckte i församlingen en sorg efter Guds sinne som för med sig en ånger som man inte ångrar och som leder till frälsning (2 Kor 7:10). Man tog inte illa vid sig och anklagade Paulus för kärlekslöshet, utan man ursäktade sig, man upprördes och skärrades av sin tidigare slapphet och man bestraffade den som syndat (2 Kor 7:11). 
Egentligen är detta en riktig solskenshistoria. I himlen var det fest bland alla änglar över den syndare i Akaja som nu hade omvänt sig (Luk 15:10). Gud hade varit kärleksfull mot honom. Han hade sänt sin tjänare Paulus med bestraffningens ord till församlingen, som i sin tur hade fört mannen till rätta genom den fullmakt den hade fått från Gud. Församlingen hade handlat med mannens långsiktiga väl för ögonen. Han hade gått miste om sin ”kärleksrelation” med sin fars hustru, men han hade vunnit sin själ. Jesus säger i Markus 8: 
Vad hjälper det en människa att hon vinner hela världen men förlorar sin själ?
Under 60-talet kämpades det tappert för den fria kärleken. Idag kämpas det tappert för de homosexuellas och andra sexuella minoriteters rättigheter. ”Alla har rätt till kärlek”, kan det heta. Och visst gör dessa minoriteter stora landvinningar både i statliga och kyrkliga sammanhang. Men vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen? 
Vad hjälper det att vårsolen värmer på isen en vacker dag i april om du ögonblicket därefter ligger i det 0-gradiga vattnet och inte kan ta dig upp? 
Vad hjälper det dig om du, som den rike dåren i Lukas 12, planerar större logar för dina skördar om du därpå följande natt förlorar allt, inklusive din odödliga själ? I evighet kommer du då att förbanna dem som här i tiden talade varmt om kärlek och tolerans och som med tänder och klor kämpade mot dem som ville varna dig för den förrädiska is du höll på att äntra. 
Men kära vän, varför inte göra det redan nu? Förbanna de falska profeterna redan nu. Stäm in med den kärleksfulle aposteln Paulus och alla andra sanna Guds barn i det anathema som riktas mot alla dem som förkunnar ett annat evangelium är det som apostlarna predikade (Gal 1:8-9).
Publicerad som blogg i Kyrkpressen 22.11.2009.

7 januari 2012

Predikan på trettondagen 6.1.2012

 Av Hans Ahlskog

Nåd vare med er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.

Dagens predikotext är hämtad från Johannes evangeliums åttonde kapitel vers 12 och vi läser den i Jesu namn.

Jesus talade åter till dem och sade: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus”. Amen.

Gud låt ditt ord oss lysa så,
att vi i mörker ej må gå,
men, genom denna jämmerdal,
få vandra till din himmelssal.
Amen.


Det är en mycket kort text vi skall stanna inför idag. Jesus gör i vår text anspråk på att vara världens ljus och vi skall idag försöka förstå vad han egentligen avser med detta anspråk. Vi ha ju nyss firat jul och vi kommer då kanske ihåg Jesajas profetia i det nionde kapitlet om att det inte skall vara nattsvart mörker där ångest nu råder. I gången tid lät han Sebulons och Naftalis land vara föraktat, men i kommande dagar skall han ge ära åt trakten utmed havsvägen, landet på andra sidan Jordan, hednafolkens Galiléen. Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus, över dem som bor i dödsskuggans land skall ljuset stråla fram (Jes 9:1f).

Jesaja har här i tankarna Galiléen som hade härjats så svårt av assyrierna. Det fanns inte så mycket positivt i livet för dessa människor. De hade förlorat allt, sitt land, kanske anhöriga och värst av allt, sin gudstro. Orsaken till att allt detta drabbade dem var att de hade vänt sig bort från Gud. Nu hade de inte ens sin Gud kvar. Men nu får de ett löfte genom profeten Jesaja. Det skall inte för alltid vara nattsvart. Jesaja ser i sin syn ett barn bli fött, han ser en son bli given till detta plågade folk, och detta barn är den Mäktige Guden själv, Fridsfursten. Detta löfte, om att Gud skall ge ära åt trakten utmed havsvägen,  blev uppfylld genom en rätt alldaglig händelse, en händelse som vi kanske inte ens lägger märke till när vi gör vår bibelläsning. Denna profetia blir uppfylld när Jesus bosätter sig i Kapernaum. Jag skall läsa ett par verser från Matteus evangeliums fjärde kapitel:

När Jesus fick höra att Johannes hade blivit fängslad, drog han sig undan till Galileen. Han lämnade Nasaret och bosatte sig i Kapernaum, som ligger vid sjön på Sebulons och Naftalis område, för att det skulle uppfyllas som var sagt genom profeten Jesaja: Sebulons och Naftalis land, sjövägen, landet på andra sidan Jordan, hedningarnas Galileen  det folk som sitter i mörker skall se ett stort ljus, och för dem som bor i dödens land och skugga skall ett ljus gå upp. Från den tiden började Jesus predika och säga: "Omvänd er, ty himmelriket är nu här."

Nu hade det skett som Johannes skriver i prologen till sitt evangelium: ”Ordet blev kött och tältade bland oss. I honom var liv och livet var människornas ljus” (Joh 1, v.14; 4). Vi kan också tänka på det som Zacharias profeterar om Johannes Döparen i Luk. 1.

Och du, barn, skall kallas den Högstes profet.
Ty du skall gå före Herren och bana väg för honom
och ge hans folk kunskap om frälsning,
att deras synder är förlåtna
för vår Guds innerliga kärleks skull.
I kraft av den skall en soluppgång från höjden besöka oss,
för att ljus skall skina över dem
som sitter i mörker och dödsskugga
och styra våra fötter in på fridens väg."


Men detta ljus, denna soluppgång var inte endast tänkt för Galiléerna. Det var inte så att de skulle bli upplysta medan alla vi andra skulle fortsätta att vara i mörker, för enligt Bibeln är den om inte känner Jesus i mörker, det heter till och med ibland att man är själva mörkret. Ni var en gång mörker, men nu är ni ljus i Herren, säger Paulus i Ef 5. Men Efesus ligger ju inte i Galiléen, som Jesaja profeterade om. Nej, men ändå hade ljuset kommit också till efesierna. För detta ljus skulle uppenbaras också för hedningarna. Den gamle Simeon i templet sade, när han höll Jesus-barnet i sina armar, att detta ljus skulle uppenbaras för hedningarna. Den frälsning han fick se med egna ögon hade av Gud beretts att skådas av alla folk. Detta ljus hade kommit till Efesus och nu, långt senare, sitter en skara här i Vasa, som har sett detta ljus och som är kallade att vandra i detta ljus.  

Men vilket är då det mörker vi nu är befriade ifrån? Ja, för oss är det inte assyrierna som är orsaken till all bedrövelse och allt mörker, utan det är andra fiender till Guds folk, djävulen, världen och det egna köttet. Man kan också definiera detta mörker som en andlig blindhet. Denna blindhet gäller såväl när de gäller att se den egna syndfullheten som när det gäller att se vägen till frälsning. Och detta mörker gäller även på etikens område.

Skulle vi inte ha blivit upplysta av Kristus så skulle vi kanske idag sitta därhemma och ha det mysigt på vår lediga dag, men inte ha en tanke på att gå i kyrkan för att höra Guds ord. Vi skulle kanske tänka att vi ju inte är värre än människor i allmänhet. Vi är ju inga kriminella utan goda medborgare och lagom religiösa. Så nog kommer vi till himlen om det finns någon. Det var ju inte så länge sedan vi gick i kyrkan, på julbönen eller julottan, eller så var det vid påsk. Men i kyrkan går vi ibland och det bör väl räknas oss till rättfärdighet.

Och skulle vi inte ha blivit upplysta av Kristus så skulle vi vara lika blinda som de judar han talar till i vår predikotext när det gäller att förstå vem han var och varför han kom till jorden.  Vi skulle säkert också ha tagit upp stenar om vi hade tvingats stå och lyssna till hans domar över oss och hans gudomliga anspråk. Hur skulle vi reagera när han skulle kalla oss för syndens slavar, som han gör med judarna längre fram i kapitlet? Eller när han skulle säga att vi har djävulen till far? Vilken förolämpning. Skulle jag vara djävulens barn? Jag som för en vecka sedan sjöng med i Stilla natt och Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt. Skulle jag vandra i mörker?

Ja, skulle vi inte ha blivit tagna ut ur mörkret så skulle vi kanske resonera så idag. Men Gud vare tack som har kallat oss ur detta mörker till sitt underbara ljus. Nu ser vi att vi är helt och hållet fördömda från vår egen sida. Gud skulle inte ha gjort oss någon orätt om han hade låtit bli att sända sin Son till frälsning för oss utan istället kastat oss med huvudet före till helvetet. Ingen skulle ha kunnat klandra honom för det. Han kunde ha låtit bli att sända till oss Jesus Kristus, världens ljus, och låtit oss famla runt här i mörkret. Han kunde ha låtit oss dyrka våra kära asagudar, Tor, Odin och vad det allt heter. Men han gjorde inte det. Han sände sin Son att utföra frälsningsgärningen. Han sände sina apostlar att föra ut evangelium. Från släkte till släkte har detta ljus gått vidare och så har också vi fått del av detta ljus och blivit ljusets barn. För det är så de troende ofta kallas i Bibeln.

Och denna kallelse att vara ljusets barn är en mycket hög kallelse. Den Jesus som sade ”Jag är världens ljus”, samme Jesus sade också till sina lärjungar: ”Ni är världens ljus”.  

Det är ingen liten utmaning att vara ett ljus i världen. Det är inte lätt att vara ett ljus för människor som anser att den som fortfarande tror att Bibeln är Guds ord lever i mörker och har förbisett det som man kallar Upplysningen, som började på 1700-talet och som gick ut på att människans egen visdom skulle överordnas Guds ords visdom. Hur skall vi kunna lysa för dem som anser att vi själva lever i mörker? Ja, det vi kan göra är att hålla fram Guds ord i allt vad det säger. Guds ord är ju våra fötters lykta och vår önskan är ju att det skall bli ett ljus också för andra. Intressant nog kallas de sju församlingarna i Mindre Asien, som Johannes skrev till i Uppenbarelsebokens andra och tredje kapitel, för ljusstakar, d.v.s. som ljushållare. Det är alltså den kristna församlingen som skall hålla fram ljuset här i världen. Paulus skriver i Fil. 2:14f: Gör allt utan att klaga och tveka så att ni blir fläckfria och rena, Guds oskyldiga barn mitt ibland ett falskt och fördärvat släkte, bland vilka ni lyser som stjärnor i världen, när ni håller fast vid livets ord.

Vad är det som Gud förväntar sig av oss?

Gud vill att vi skall förkunna hans härliga gärningar. Inte tänder man ett ljus och sätter det under skäppan, utan man sätter det i ljustaken, så att det lyser för alla i huset, säger Jesus i Matteus 5. Det handlar om att predika lag och evangelium. Det handlar också om att i etiska frågor hålla fram Guds eviga ord. Detta kan vi alla göra. Man behöver inte vara i predikoämbetet för att lysa som en sol, som en stjärna, i världen. Nej, när Petrus skriver om att förkunna Guds härliga gärningar så är det till det konungsliga prästerskapet han vänder sig, till det heliga folket, det folk som Gud har kallat ut ur mörkret till sitt underbara ljus. Detta gjorde ha den dag du blev döpt. Då upplyste han dig så att du inte mera skulle behöva sitta och jämra dig i mörker och dödsskugga utan fritt och trosvisst kunna förkunna hans härliga gärningar och uppenbara för världen hans vilja. För vem skall göra det om inte de kristna?

Låt oss t.ex. tänka på abortpolitiken. Vi kan sitta och förfasa oss över hur förmörkade människor kan vara som inte inser att detta massmord av små människor är brott mot det femte budet. Men vem skall uppenbara för världen att detta är emot Guds vilja om inte hans egna barn gör det? Beslutsfattarnas samveten tystnar mer och mer. Mörkret sänker sig, men vem skall föra fram ljuset? Eller så kan vi tänka på de homoliberala vindar som blåser. Vem skall hålla fram ljuset i denna fråga? Eller själviskheten som utbreder sig alltmer och som tar sig uttryck i att vi ställer oss avvisande till flyktingar och andra som behöver vår hjälp. Vem skall tala om för världen att Gud också bryr sig om dessa?

Skall vi be Gud att han sänder sin Son hit till jorden igen så att han får ta smällarna, som han fick när han samtalade med sina samtida? För det kan hända att människor tar upp stenar för att kasta på den som vågar föra fram politiskt inkorrekta ämnen. Saker kan komma fram i ljuset som inte borde komma fram. Åsikter kan vädras som inte är så bekväma.

Och detta är domen, säger Jesus i Joh 3:  ljuset kom till världen och människorna älskade mörkret och inte ljuset, eftersom deras gärningar var onda. Ty var och en som gör det onda hatar ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte skall avslöjas.
Vem skall nu lysa upp världen? Jo, det skall världens ljus göra. Och det ljuset är vi. Kristus har lämnat denna stora uppgift i fattiga syndares händer. Under sin förnedringstid skötte han själv detta och världen hatade honom för det. Före sin himmelsfärd sände han ut sina apostlar för att predika bättring och syndernas förlåtelse. Här kan vi jämföra med vad Jesus gjorde i Kapernaum. Vi läste hos Matteus: Från den tiden började Jesus predika och säga: "Omvänd er, ty himmelriket är nu här."

Responsen på denna predikan var och är inte alltid positiv. Jesus säger i sitt avskedstal i Joh 15:18: Om världen hatar er, skall ni veta att den har hatat mig innan den hatat er. Men de fattiga syndarna är inte ensamma i denna svåra uppgift. De har fått en Hjälpare, den helige Ande som är den som utför själva undret att upplysa en människa och dra henne ut ur mörkret. Har ni tänkt på, kära vänner, att ni har denna Hjälpare inom er, den Mäktige Guden själv inneboende i era hjärtan. Det är stort att få vara med när Hjälparen arbetar. Om vi bara sköter om vår uppgift, att sätta svärdet i hans hand, så sköter han nog resten. Andens svärd är ju som bekant Guds ord. När vi håller fram Guds ord för människorna kan den Helige Ande göra stora saker med detta ord, när och var det behagar honom.

Må vi aldrig tröttna på att hålla fram Guds ord. Genom detta ord blir Frälsaren uppenbarad för världen.

Amen.

Upplys, Herre, världen vida
med ditt ord, ditt klara ljus,
att sitt sken det måtte sprida
till vart land och varje hus.
Giv att det nå frukter bära
som förhärligar din ära.
Amen.