28 juni 2012

Samexistens med vargarna?


Av Ola Österbacka
Jag skrev en gång för länge sedan ett debattinlägg med rubriken ovan för Evangeliföreningens tidning Sändebudet. Frågetecknet kom sig av att några yrkar på att kristna verkligen ska söka samexistens med de falska profeterna, som av Jesus framställs som rovlystna vargar i fårakläder (Matt 7:15),  och som av Paulus sägs komma ur vår egen krets (Apg 20:30).
Saken blev aktuell på nytt efter tragedin i Kolmårdens djurpark den 17 juni, då en djurskötare revs ihjäl av vargar. Missionsbiskop Roland Gustafsson skrev den 21 juni en tankeväckande blogginlägg ”Är vargar farliga?”. Han lyfter fram bland annat de ovannämnda bibelställen plus några andra viktiga ställen som undervisar om vargar och frågar: ”Hur aktuella är dessa frågeställningar inom svensk kristenhet av idag?
Roland Gustafsson ställer frågan, men svarar inte. Han kunde ha hänvisat till talrika yrkanden på att man måste vara med för att påverka. Tankarna går till inflytelserika konservativa präster och kristna ledare som om och om igen bedyrar att man stannar kvar i en kyrka som leds av vargar – ja, så säger man förstås inte i klartext, men i sak är det så. 
Tanken att få existensberättigande i vargflocken är en huvudprincip för de inomkyrkliga väckelserörelserna. Man nöjer sig gärna med ett hörn, men man vill ha kvar rätten att samverka i den utsträckning man väljer själv. 
Att sådant är farligt har vi nu sett ett nytt exempel på. När Paulus tänkte på faran att rovlystna vargar kommer in i de kristnas krets, ”ur er egen krets”, då måste han ta till överdrifter i varningarna att hålla sig borta från dessa, för att riktigt understryka allvaret (Apg 20:31):
Håll er därför vakna och kom ihåg att jag ständigt i tre års tid natt och dag har varnat var och en av er under tårar.
Det enda riktiga är att hålla sig borta från vargarna, och att jaga dem så att de inte kommer åt att röva, slakta och förgöra (Rom 16:17-18):
Jag uppmanar er, bröder, att ge akt på dem som vållar splittring och kan bli er till fall, i strid mot den lära som ni har fått undervisning i. Vänd er bort ifrån dem. Ty sådana tjänar inte vår Herre Kristus utan sin egen buk, och med milda ord och vackert tal bedrar de godtrogna människor.

26 juni 2012

Fråga efter de urgamla stigarna


Predikan på midsommardagen 24.6.2012, Hans Ahlskog.
Nåd vare med er och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus. Amen.
Vi skall stanna en stund inför en av de gammaltestamentliga texterna för den tredje söndagen efter trefaldighet och vi läser från Jeremia kapitel 6, verserna 16-21 i Jesu Kristi namn:
16 Så säger HERREN: ”Ställ er vid vägarna och spana,
fråga efter de urgamla stigarna.
Fråga efter den goda vägen och vandra på den, så skall ni finna ro för era själar.”
Men de svarade: ”Vi vill inte vandra på den.”
17 När jag satte väktare över er och sade: ”Lyssna till ljudet från hornet”, svarade de: ”Vi vill inte lyssna.”
18 Hör därför, ni hednafolk, lägg noga märke till, du menighet, vad som sker bland dem.
19 Hör du jord: Se, jag skall låta olycka drabba detta folk, frukten av deras tankar, eftersom de inte har lyssnat på mina ord utan har förkastat min lag.
20 Vad bryr jag mig om rökelse även om den kommer från Saba, eller om bästa kalmus från fjärran land?
Era brännoffer har jag inte behag till och era slaktoffer tycker jag inte om.
21 Därför säger HERREN så: Se, jag skall lägga stötestenar framför detta folk, och på dem skall fäder och söner tillsammans snubbla, grannar och vänner förgås.
Herre, inskriv dessa ord på allas våra hjärtan. Amen.
Temat för denna söndag är Guds förekommande nåd och jag vet inte hur man riktigt har tänkt när man har angett denna text för det temat. Men denna text från Jeremia har mycket att säga oss, så vi skall koncentrera oss på den. 
Vi skall dock först säga vad som menas med den förekommande nåden. Det är ett begrepp som har lite dålig klang för oss lutheraner. Läran om den förekommande nåden förknippas kanske främst med John Wesley och metodismen, där man med förekommande nåd avser en nåd som finns hos alla människor före tron och som gör att människan får möjlighet att ta emot frälsningen. 
Den romersk-katolska kyrkan igen avser med den förekommande nåden att Gud aktiverar människan till samverkan med sig själv i omvändelseprocessen. 
Vad menar då lutheranerna med begreppet den förekommande nåden? 
Jag har på känn att man i olika traditioner lägger in lite olika saker i begreppet. Någon kanske tänker på Guds uppsökande aktivitet som kommer till uttryck t.ex. i evangelietexten, där det berättas om hur Jesus äter med publikaner och syndare. Andra förstår med den förekommande nåden detsamma som den allmänna nåden, att Gud har en allvarligt menad frälsningsvilja mot alla människor. 
Den store lutherske läraren Martin Chemnitz förstår med den förekommande nåden trons första gnista, det vill säga när tron griper om Kristus och frälsningen, d.v.s. när omvändelsen äger rum. Detta är en enkel och bra förståelse och vi skall akta oss från att börja konstruera nådens ordningar utifrån teologiska begrepp som vi har hört och som vi på något sätt måste få in i systemet. Det blir ofta långa processer och flera olika steg man måste gå igenom för att bli rätt omvänd och benådad och då får man användning för fina ord som förekommande nåd, omvändande nåd och helgande nåd
Vi låter synergister och pietister syssla med sådant och konstaterar att när tron har väckts, om än bara en liten gnista, är människan omvänd och pånyttfödd. 
Nu skall vi gå över till vår text.
Så säger HERREN: ”Ställ er vid vägarna och spana, fråga efter de urgamla stigarna. Fråga efter den goda vägen och vandra på den, så skall ni finna ro för era själar.”
Vilken är bakgrunden till vår text? Vad skall folken fråga efter? Vad skall de återvända till? Låt oss gå tillbaka till Abraham och Guds förbund med honom.
Abraham fick ett löfte om en talrik säd. Han skulle bli rikligt välsignad. Men denna välsignelse var förbunden med ett visst geografiskt område, det land som jag skall visa dig (1 Mos 12:1). Abraham fick sin son Isak, som i sin tur fick två söner, Esau och Jakob. Den senare levde i exil i Egypten under hungersnöden och han fick där många efterkommande. Guds folk bodde där i nästan ett halvt millennium. Sedan kom löftet om återvändande till det utlovade landet. Och genom Mose leddes folket mot Kanaans land.
Vid Sinai berg fick folket ta emot lagen som uttryck för hur de skulle leva och hur de skulle gestalta sin gudsdyrkan. Gud slöt förbund med sitt folk. Folket kom så till Kanaans land, genomlevde domartiden och begärde sedan att få en kung. Efter tre generationer kungar delades riket på grund av Salomos avgudadyrkan. Gud sade till Salomo: 
Eftersom det är så med dig och eftersom du inte har hållit mitt förbund och mina stadgar som jag har givit dig, skall jag rycka riket från dig och ge det åt din tjänare. (1 Kung 11:11) 
Detta hände också efter Salomos död och folket gick allt längre i ogudaktighet och förbundet glömdes bort. Inte av alla, men av det stora flertalet. Man dyrkade istället avgudar och levde i ogudaktighet. Det är i denna situation som Jeremia verkar som profet i Juda. Vi kan läsa i Jer 2 vilka ord Gud gav Jeremia att tala för folket i Jerusalem. 
Jag minns din ungdoms hängivenhet,
hur du älskade mig under din brudtid
och följde mig i öknen, i landet där man inte sår.
Israel var heligt för HERREN, den första frukten av hans skörd. 
Vi har läst om denna hängivenhet inför förbundsboken och hur folket om och om igen sade: Allt vad HERREN har talat vill vi göra och lyda.
Men denna ungdoms hängivenhet för Gud och hans förbund var sedan längre förbi. Folket hade bedrivit otukt med främmande gudar. Profeterna profeterar lögn, och prästerna styr efter deras råd. Så vill mitt folk ha det. (Jer 5:31) 
Ty hög som låg, alla söker de orätt vinning.
Både profet och präst, alla handlar de lögnaktigt. 
De tar det lätt med att hela mitt folks skada
och säger: "Allt står väl till, allt står väl till".
Men allt står inte väl till.
De skall stå där med skam, ty de har bedrivit avskyvärda ting.
Ändå känner de ingen skam och förstår inte att blygas.
Därför skall de falla bland dem som faller.
När tiden kommer att jag skall straffa dem,
skall de komma på fall, säger HERREN.
(Jer 6:13-15)
Så talar Gud genom Jeremia. Och sedan följer vår predikotext: Ställ er vid vägarna och spana, fråga efter de urgamla stigarna
Folket hade kommit bort från sin Gud och de uppmanas att söka sig tillbaka till källorna. Vi vet inte hur många som tog vara på Jeremias ord. Kanske fanns det människor som vände sig till Gud i bön om förbarmande över folket? Det vi i alla fall vet är att ungefär vid samma tid hände något märkligt i Jerusalem. Vi kan läsa om det i 2 Kung 22 som handlar om kungen Josia och hans reformer. Det berättas om hur översteprästen Hilkia hittar lagboken i templet och den lästes för den fromme kungen. Kungen blev mycket förskräckt och rev sönder sina kläder. Han befaller Hilkia och några andra:
Gå och fråga HERREN för mig och för folket, ja, för hela Juda, om det som står i denna bok, som man nu har funnit. Ty HERRENS vrede är stor, och den är upptänd mot oss därför att våra fäder inte har lyssnat till vad som står i denna bok och inte har gjort allt som är föreskrivet oss.
Denna händelse ledde till reformation i Juda. Påsken hade inte firats sedan domartiden, men nu återupptogs påskfirandet till minne av Guds befrielse från träldomshuset i Egypten. Josia avskaffade också avgudadyrkan och mycket annat ont i landet till följd av det som stod i Guds lag. 
Josia frågade efter de urgamla stigarna och han fann dem i den heliga Skrift. Han var också beredd att vandra på dessa stigar kompromisslöst. Han var inte skonsam med den falska läran och gudsdyrkan. 
Allt detta leder tankarna till en annan och mycket senare reformation som började av att en viss augustinermunk i Erfurt, Martin Luther, återupptäckte vikten av att studera Bibeln. Bibeln var inte var mans egendom under senmedeltiden, inte ens bland teologerna. Dessa var i regel inte heller speciellt intresserade av boken. Och i den mån man studerade den skulle den tolkas utifrån Aristoteles. Men Luther fattade kärlek till den heliga Skrift och han blev mer och mer förskräckt över det avfall från biblisk lära han såg omkring sig. Vi kan låta Runebergs reformationspsalm ”Hur skall vi rätt dig prisa” beskriva för oss detta avfall:
Ditt ord fick ingen hysa,
Som dertill vigd ej var,
Din kärlek fick ej lysa
För allom uppenbar;
Man måste djupt sig kröka
Till usla brunnar då,
Man måste menskor söka,
För att dig söka få.
Luther var, precis som Josia, en som frågade efter de urgamla stigarna och den goda vägen och som ville vandra på dem. Så kom reformationen och den nådde också våra trakter. Också här återvände man till de urgamla stigarna och till den goda vägen, till Skriftens ljus. Här satt man i stugorna och läste högt ur Bibeln, postillan och psalmboken och man älskade dessa böcker. Man fick lära sig Luthers lilla katekes utantill.  
Sedan gick en tid och så kom 1700-talet med det som vi kallar upplysningen. Då blev det igen som på Jeremias tid. Då ville man inte längre fråga efter Guds ords ljus och ledning i allt utan man frågade mera efter vad det egna förnuftet kunde åstadkomma. Man sade om Guds väg som man gjorde på Jeremias tid: Vi vill inte vandra på den!  Vi vill inte lyssna! Eller som det står i en annan text för denna dag, i Hes 18: Herrens väg är inte rätt! 
Samtidigt kom också andra fenomen in på den kyrkliga arenan, t.ex. pietismen och senare relativismen, liberalteologin och ekumenismen. Allt detta har påverkat gudsdyrkan i vårt land. 
Vad finns nu kvar av reformationen kyrka, kan vi fråga oss. Hur stor del av Finlands folk lever och tror som reformatorerna gjorde? Hur många av oss finländare vandrar på den goda vägen, på de urgamla stigarna? Och vi som tror oss göra det, vi lutheraner, hur är det ställt med vår gudsdyrkan? Vandrar vi verkligen på samma stigar som våra fäder gjorde för 300–400 år sedan? 
Ja, vi kan ju kanske Bibeln lite bättre än våra fäder på 1600-talet, men tror vi lika mycket som fäderna och gör vi lika mycket som de? För det är en sak att känna till var vägen finns och en annan att gå på den. Det är en sak att känna till vad Bibeln säger om olika saker och en annan att lyda det som den säger. 
I denna likgiltighetens tid blir det lätt så att vi konstaterar att visst står det så och så i Bibeln, men det är ju så svårt i praktiken. Vi är ju så få som tänker på det sättet. Kanske vi har fel i alla fall? Kanske har vi missförstått detta? Gud kan väl inte mena? Skulle då Gud ha sagt?
Josia resonerade inte med djävulen, han var inte endast Ordets hörare utan också dess görare. Han blev mycket bedrövad när han fick veta vad som stod i Bibeln för han visste hur han själv och folket levde. Är vi beredda att som Josia riva sönder våra kläder och vårt hjärta i ånger över att vi har levt i trots mot Gud och i olydnad? I likgiltighet inför hans heliga Ord?
Det finns ett latinskt uttryck som passar mycket bra in på det som Josia och Luther eftersträvade: Ad fontes! Till källorna! Tillbaka till Bibeln! Tillbaka till det som reformatorerna upptäckte! Tillbaka till bekännelsen. 
I ett par hundra år har olika religiösa strömningar rivit och slitit i den lutherska kyrkan och blandat gift i vattnet. Vänner, det är dags att gå tillbaka till källorna. Det är dags att damma av bekännelseskrifterna. Det är dags att börja studera Bibeln och ta dess ord på allvar. Den helige Ande har inte inspirerat Bibelns ord för att han är pratsjuk utan för att visa oss vägen till himlen. Låt oss därför tillsammans fråga efter de urgamla stigarna och den goda vägen och vandra på den. 
Det finns ett underbart löfte knutet till denna väg i Jes 35 och vi skall sluta med att läsa några verser därifrån. 
En banad väg, en vandringsled, skall gå där,
och den skall kallas "den heliga vägen".
Ingen oren skall färdas på den, men den är till för dem.
De som vandrar den vägen skall inte gå vilse, även om de är dårar.
Lejon skall inte finnas där, rovdjur skall inte komma dit.
De skall inte finnas där, men de återlösta skall färdas på den.
HERRENS friköpta skall vända tillbaka och komma till Sion med jubel. Evig glädje skall kröna deras huvuden.
Fröjd och glädje skall de få, sorg och suckan skall fly bort.
Amen.
Men lär oss därpå akta, o Gud, i denna tid, ditt ord med flit betrakta och hålla fast därvid, att oss ej går än värre och dubbelt straff vi får när i ditt ljus, o Herre, vi inte längre går.

10 juni 2012

"Lite till", eller om att börja i rätt ända


Av Ola Österbacka
Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus!
Tema för första söndagen efter Trefaldighet är Förgängliga och oförgängliga skatter. Predikotext: 1 Tim 6:6–12.
Gudsfruktan i förening med ett förnöjt sinne är verkligen en stor vinning. Vi har ju inte fört något med oss in i världen, inte heller kan vi ta med oss något härifrån. Har vi mat och kläder skall vi vara nöjda med det. Men de som vill bli rika, de råkar ut för frestelser och snaror och många oförnuftiga och skadliga begär, som störtar människor i fördärv och undergång. Ty kärlek till pengar är en rot till allt ont. I sitt begär efter pengar har somliga kommit bort från tron och vållat sig själva mycket lidande.
Men du gudsman, håll dig borta från sådant! Sträva efter rättfärdighet, gudsfruktan, tro, kärlek, uthållighet och ödmjukhet. Kämpa trons goda kamp, sök att vinna det eviga livet som du blev kallad till och som du bekände dig till genom att inför många vittnen avlägga den goda bekännelsen.
Herre, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.
Jag hörde en gång att någon hade frågat en av de framgångsrika wallenbergarna hur mycket människan behöver för att vara nöjd. Svaret var kort: ”Lite till.”
Jag har inte hittat något belägg för det här uttalandet. Men det är en sann beskrivning av en människas naturliga längtan och behov. Den fattige behöver inte så mycket till, och den rike är ännu inte helt nöjd utan behöver ännu lite till.
Det ser ut som om hela den finanskris som nu håller på att göra också de mest härdade ekonomisterna snurriga skulle vara grundad på samma princip: Lite till. Eller med andra ord: girighet.
Det här är långt ifrån en beskrivning av det pånyttfödda sinnet, det sinne som är fött ovanifrån av den Helige Ande. Det sinnet är förnöjt, eftersom det vilar i Guds omsorg. Problemet är att det inte finns någon kristen som har endast detta sinne. Vi är alla belastade av det köttsliga sinnet som söker sitt eget.
Vi har nu kommit in i den tid under kyrkoåret när vi ska tillämpa det vi har lärt oss om vad Gud har gjort för oss i sin kärlek. Det första ämnet är förhållandet mellan våra jordiska ägodelar och de himmelska. Vi kunde säga, att vi ska försöka lära oss att börja i rätt ända med våra liv. Vi ska lära oss hur Gud vill förse oss med en förnöjsam gudsfruktan. Det första vi då ska tänka på är 
Rikedomens faror
Aposteln ger oss en väldigt viktig undervisning om faran i att älska pengar. 
Kärlek till pengar är en rot till allt ont.
Jesus är ännu radikalare. Han säger att det är svårt för den som är rik att komma in i Guds rike, ja det är rentav svårare än för en kamel att komma in genom ett nålsöga. 
Ibland gör man politik av kristendomen och menar att en kristen måste ta avstånd från allt vad kapitalism och marknadsekonomi heter. Och visst är det så att vi ska tänka på att arbeta för en rättvisare fördelning av de rikedomar som är samlade på detta jordklot, så att vi inte är blinda för de delar av världen som lider nöd. Men det kan lätt bli så att kampen mot allt privat ägande blir det centrala. Det verkar ganska enkelt att göra en modell för våra liv genom att fråga hur Jesus levde och sedan göra likadant. Han hade ju ingen bil. Han hade inget eget hus. Han gick omkring och gjorde gott och tänkte bara på andras bästa. Låt oss alltså göra likadant. Så tänkte Fransiscus och gav bort sina ägodelar och grundade en munkorden. Det finns exempel på sådana som gjort så också i modern tid.
Men är det så dagens tema och text vill att vi ska göra?
Risken är att vi börjar i fel ända. Risken är att vi börjar mena att kristendomen består i att göra på rätt sätt, att du är en rätt kristen bara du avstår från det och det, lever på det och det sättet, osv. 
Paulus gör på ett helt annat sätt i andra årgångens episteltext, 2 Kor 8. Där talar han om vilken nåd Gud har gett församlingarna i Makedonien. Han berättar om Guds nåd i Kristus:
Ni känner ju vår Herre Jesu Kristi nåd. Han var rik men blev fattig för er skull, för att ni genom hans fattigdom skulle bli rika. 
Var syftet med Jesu gärning att vi skulle få en materiell rikedom? Nej. Den rikedom han har gett oss har vi talat om under det gångna halvåret. Han har kommit till oss för att vi ska se rikedomen i att vara Guds barn. Genom att se vad han har gjort för oss kan vi få det som vår text pekar på: att ha ett förnöjsamt sinne när det gäller det materiella, så att vi kan sätta all vår kraft på att hjälpa våra medmänniskor att få det eviga livet. Vi ska inte behöva lägga ner våra krafter på att få det bättre materiellt. Att troget arbeta på den plats han har ställt oss och har hans rike på första plats i vårt liv är vår sak – Gud ger oss brödet för dagen, i vilken form och hur mycket är hans sak. Det är en rätt förnöjsamhet.
Därför är det farligt om vi för mycket fäster vår uppmärksamhet vid det materiella. Det gör vi både om vi jagar efter att få mer och mer, bättre lön, bättre bil, finare hus och trädgård, för att stolt och skrytsamt kunna visa upp det för grannar och vänner, men vi gör det också om vi gräver ner oss i oro för att våra pengar inte ska räcka och glömmer att räkna med Guds omsorg.
De förgängliga skatterna är alltså farliga både för den som har mycket av det materiella goda, och för den som saknar bröd för dagen. De utgör en alldeles särskilt stor risk för den som vill bli rik. Låt oss lyssna en gång till vad aposteln Paulus säger om det:
Men de som vill bli rika, de råkar ut för frestelser och snaror och många oförnuftiga och skadliga begär, som störtar människor i fördärv och undergång. Ty kärlek till pengar är en rot till allt ont. I sitt begär efter pengar har somliga kommit bort från tron och vållat sig själva mycket lidande.
Lägg märke till att faran framför allt ligger i att komma bort från tron. Det är det som frestelsen att bli rik syftar till. Det farliga ligger i att det materiella tenderar att få en viktigare plats i vårt liv än Gud. När djävulen använder sig av pengarna vill han få oss att glömma tron och fastna i jakten efter det materiella goda.
Jesus har gett oss några exempel på hur jakten efter pengar har störtat människor i olycka. I huvudtexten för i dag berättar Jesus om den rike mannen och Lasarus. Den rike mannen hade vänt sitt hjärta till sin rikedom och det fanns inga trons frukter i hans liv. Det visade sig i att han inte brydde sig om den fattige och sjuke Lasarus som låg i hans port, och hans rikedom blev hans olycka.
I andra årgångens evangelium berättar Jesus om den rike kornbonden som levde för att fylla sina lador och bygga fler och fler lador. Lite till, lite till. Det gick dåligt för honom. Den liknelsen berättade Jesus för att varna för allt slags girighet, och påpekade att en människas liv inte består i att hon har överflöd på pengar.
Det finns andra som hittade den rätta starten. En sådan var Sackeus, som efter sin omvändelse började dela ut sin rikedom till de fattiga. Han gjorde det inte för att han ville förtjäna beröm och uppskattning, utan att för att han insåg att han hade syndat, och att det som han hade skaffat sig egentligen inte var hans, utan ett lån från Gud. Därför ville han använda sina pengar för att göra andra människor gott. Hans nya liv började hos Jesus och efter sin pånyttfödelse hade han inte mera behov att tillfredställa sitt köttsliga begär efter pengar. Han såg det som var viktigare.
Det enda nödvändiga
Låt oss återvända till makedonierna. Var de rika? Nej, Paulus berättar att de hade varit hårt prövade. De var djupt fattiga. Men de hade blivit överflödande rika. Hur hade de plötsligt fått sin förmögenhet, så att de kunde ge bort gåvor? Jo, de hade på samma sätt som Sackeus upptäckt Jesu Kristi nåd. De hade förstått innebörden i att han hade gjort dem rika.
Den rikedomen var inte av ett sådant slag som de rika i Jesu berättelser ägde. De hade inte tillgångar i form av mycket pengar eller stora åkrar som gav goda skördar. I sådant avseende var de fattiga. Men när de stod inför Jesus, som hade övergett sin himmel, där han var rik och hade allt, för att gå omkring fattig och föraktad, och låta sig föras till döden på korset för att de skulle få sin syndaskuld betald och så få komma inför Gud och vinna evigt liv utan egna gärningar, då insåg de hur rika de var. Och då de hörde om andra kristna som led nöd kunde de inte längre behålla det lilla det hade själva, utan de bad enträget att få ta upp lån för att kunna hjälpa sina medkristna. De hade en inre kallelse att verka för en utjämning, så att de som led nöd skulle få det bättre, samtidigt som de själva minskade på sina egna önskningar. Paulus intygar att de bad enträget att få ge, och det utöver sin förmåga. Det var inte ett socialt tryck eller en lagisk anda som drev dem. Det var Jesu kärlek.
När vi ser vad Jesus måste offra och hur han måste lida för att frälsa oss från våra synder, bland dem inte minst vår girighet och självcentrering, då ser vi hur farligt begäret efter pengar och jordiska tillgångar är. Vi ser att det är djävulens metod att få oss bort från att ha Jesus i centrum och att lita på att Gud försörjer oss med vad vi behöver. Då blir det farligt. Och det som är farligt ska vi akta oss för. 
Men du gudsman, håll dig borta från sådant!
Det finns några saker som Herrens apostlar varnar oss för väldigt strängt. En sådan är alltså girighet. En annan är ungdomens begär, som Paulus varnar Timoteus för i 2 Tim 2. Begären gäller i det fallet sexuella begär, och de gäller verkligen inte bara ungdomar. Det är de här två synderna, penningbegär och sexuella begär, som har varit de mäktigaste redskapen i djävulens strider mot Guds folk. Därför är det högst nödvändigt att vi urskiljer dem och tar varningen att fly bort från dem på allvar.
Det är också här som Jesu undervisning i bergspredikan blir aktuell: att hugga av handen eller riva ut ögat om de blir oss till förförelse. När det gäller rikedomens förförande makt kan det verkligen vara nödvändigt för någon att rent konkret göra sig av med det som hotar livet med Gud. Det är då som alternativet att sälja det vi har och ge åt de fattiga blir aktuellt.
Men allt i rätt ordning: det ska inte ske för att vinna meriter inför Gud eller berömmelse inför världen. För då blir det till förbannelse. Varken Jesus eller apostlarna lär att vi alla måste sälja det vi har för att vara riktiga kristna. Paulus räknar faktiskt med att det finns rika kristna. Lite längre framåt från vår text säger han:
Uppmana dem som är rika i den här världen att inte vara högmodiga eller sätta sitt hopp till något så osäkert som rikedom, utan till Gud som rikligt ger oss allt att njuta av. Uppmana dem att göra gott, att vara rika på goda gärningar, att vara generösa och dela med sig och samla åt sig en skatt som är en god grund för den kommande tidsåldern, så att de vinner det verkliga livet.
Här ser vi meningen med att få rikedomar: att kunna dela med sig desto mer! Och främst att kunna låta sina jordiska tillgångar vara medel för att föra ut evangeliet. När vi överväger vad vi ska stöda med våra pengar, som Gud lånat åt oss för att vi ska tjäna honom, då kommer den egna församlingen först. Men där finns också våra kristna bröder och systrar på olika håll i världen, och missionsinsatser för att sprida evangeliet till alla folk. Slutligen finns också vårt ansvar för andra medmänniskor runt om oss och dem som lider nöd på olika sätt. 
Paulus talar om att samla en skatt som en god grund för den kommande tidsåldern. Den skatten förvärvas genom ett förvaltarskap som han beskriver med orden:
Sträva efter rättfärdighet, gudsfruktan, tro, kärlek, uthållighet och ödmjukhet.
Jesus lovar en lön i himlen för den som överger far eller mor eller ägodelar för hans rike. Gud låter inte den bli utan lön som gör gott för hans rike. Men den lönen är en nådelön. Det är inte en lön efter förtjänst, för någon förtjänst inför Gud har vi inte. Det är en lön som följer den som håller sig till Herren och som ställer sitt liv i hans tjänst. 
Att kämpa trons kamp
Därmed har vi kommit in på den sista delen av vår predikan: förmaningarna att kämpa trons goda kamp, att söka vinna det eviga livet.
Är det inte en motsägelse, att vi ska kämpa för att vinna det eviga livet, och att vi ska söka att vinna det eviga livet, då vi har fått lära oss att Jesus har gjort allt färdigt för oss? Han har ju vunnit den rättfärdighet som ensam kan ge oss rätt att komma till himlen. Ska vi då ännu kämpa för att få den?
Också här måste vi påminna om att börja i rätt ända. Om vi börjar med kampen gör vi precis lika som hedningarna, som har en inbyggd kunskap om Gud. De vet att han kräver fullkomlighet för att vi ska få komma inför honom. Därför söker hedningarna efter att vinna Guds nåd genom botgärningar, olika goda gärningar och offer. Men vi vet av Guds ord att sådant aldrig håller. Det bästa vi kan göra, om vi sedan gör det som kristna eller som hinduer, är värt törnekronans vassa taggar, gisselslag och korsfästelse. Och det var just det som Jesus måste lida. Han måste göra det i vårt ställe för att ta bort vår syndaskuld med sitt blod, och han levde rätt och heligt för att kunna ge oss den rättfärdighet som ger oss inträdesbiljett till himlen. Ingenting av det har vi själva kunnat göra. Han har kämpat hela kampen i ditt och mitt ställe.
Låt oss alltså slå fast: i fråga om kampen för att komma in i Guds rike får vi bara vila. Den kampen har Jesus utfört, och den är färdig.
Men Paulus ord är inte onödiga. Vi är ännu inte framme i himlen. Här på jorden lever vi med en farlig fiende i vår egen kropp, en som djävulen använder som allierad för att vi ska börja vika av från Guds väg, för att vi ska komma bort från tron. Därför är vi mitt i en kamp mot djävulens förförelser och vårt eget kötts begärelser. Den kampen innefattar just striden mot begärelse efter rikedom. Vårt kött vill rikta blicken mot oss själva, men Gud vill att vi ska rikta blicken mot himlen, mot det osynliga. 
Därför behöver vi dessa förmaningar för att inte fastna begärelserna efter det jordiska. Du gudsman, håll dig borta från allt sådant!
Gud vare lov att vi inte behöver kämpa den kampen ensamma. Han har gett oss en rustning som kan besegra fienden. Den rustningen är hans ord och sakrament, och vi ska använda den i ständig bön, som Paulus undervisar i Ef 6. Och vi behöver påminnas om hur vi får den rätta inriktningen, det som sångförfattaren så väl har insett (SH 245:5): 
Visst aktar världen mig mycket ringa,
och av dess skatter har jag just inga,
men jag ej byter med vem det var,
i himlen har jag min rike Far.
Herre, lär oss att tacka för det som du har lånat åt oss av det jordiska goda och fråga dig hur vi ska använda det, så att det får bli till himmelsk välsignelse. Amen.
Predikan i Biblion, Vasa, 10.6.2012.

3 juni 2012

Det stora uppdraget


Av Ola Österbacka
Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus!
Predikotexten är från Matt 28:18–20:
Då trädde Jesus fram och talade till dem och sade: ”Jag har fått all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut.”
Herre, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.
Det här är en av de mäktigaste bibeltexter som finns. 1) Den talar om Jesu allmakt. 2) Den ger oss ett uppdrag med oändlig räckvidd. 3) Den undervisar om Guds treenighet. 4) Den innesluter allt i ett härligt löfte.
Innan vi börjar se på de här punkterna närmare ska vi fråga: vem är det som Jesus talar till? Det står att han trädde fram och talade ”till dem”. Vilka var de?
Det står i v16–17:
De elva lärjungarna begav sig till det berg i Galileen dit Jesus hade befallt dem att gå. Och när de såg honom, tillbad de honom, men andra tvivlade.
Den här texten har väckt frågor. Var bara de elva med när Jesus gav dem missionsbefallningen? Tvivlade några av de elva, eller var det andra som var med som tvivlade? Var det möjligen den här uppenbarelsen som Paulus avser i 1 Kor 15, då han säger att Jesus visade sig för mer än 500 bröder på en gång?
Vi lämnar de här frågorna därhän den här gången. Det finns en del skrivet för den som vill tränga djupare in i frågorna, men för vårt syfte i dag är de här frågorna inte centrala. Det händer då och då att bibeltexterna nämner bara de tolv, eller nu efter Judas förräderi, de elva, fastän det runt dem fanns en hel del andra. Tvivlet hänför sig till skedet innan Jesus trädde fram och talade till dem. Efter att han trädde fram fanns det ingen orsak till tvivel längre.
1. Jesu allmakt
Jesus börjar sitt tal på ett dramatiskt sätt. Han förklarar rent ut att han är Gud, för ingen annan än Gud har all makt. Nu är han inte längre förnedrad. Förnedringens tillstånd bestod i att han avstod från sin makt. Det gjorde han frivilligt då han blev ett människobarn som var helt beroende av sin mor. Han gjorde det då han avstod från att använda sin gudomliga makt för att skapa bröd av stenar, han gjorde det då han visade mänskliga sidor som sorg och trötthet. Och han gjorde det under gisselslag och vid korsfästelsen. Visst kunde han ha gjort som krigarna sa: han kunde ha stigit ner från korset. Men han måste bli svag för vår skull.
Det hände ibland att han visade sin allmakt. Det kom som små glimtar ibland. Så gjorde han när han var på förklaringsberget med Mose och Elia. Han gjorde det när han botade sjuka och uppväckte döda. Hans allmakt visade sig också mitt i förnedringen i Getsemane, när han med sitt namn, JAG ÄR, fick hela soldathopen att falla pladask på marken inför honom. Och när han dog, och naturunder skedde, måste också mäktiga romerska officerare bekänna att han var Gud.
Efter sin uppståndelse visade han sin gudomliga härlighet ännu tydligare. Men det skedde ännu bara glimtvis. Nu när han stod inför sina lärjungar inför sin himmelsfärd var det uppenbart för dem alla att han är himlens och jordens kung, med oinskränkt makt. Hans himmelsfärd betydde att han återtog sin plats vid Faderns högra sida, som är ett uttryck för den verkställande makten. Han är den regerande Kungen.
Hur Jesus kunde vara både Gud och människa är omöjligt att förstå med förnuftet. Men det är en sanning som understryks med all kraft i den athanasianska trosbekännelsen som vi ska bekänna om en stund:
Vår Herre Jesus Kristus, Guds Son, är i lika mån Gud och människa.
2. Uppdraget
Gå därför ut”. Dop- och missionsbefallningen grundar sig på att Jesus har all makt. För oss som är underställda hans allmakt finns det inget att överväga. Vår sak är att lyda och gå ut. 
Vad är det vi ska göra? Vi ska gå ut och göra alla folk till lärjungar. Det är i grekiskan ett enda verb. Vi kunde försöka skapa ett ord för det: ”lärjungagöra”. 
I senaste nummer av Kyrkpressen ställer Göran Särs en viktig fråga i en insändare. Han relaterar till en nyss publicerad undersökning om finländarnas tro, där 41 % av befolkningen anser att läran om Jesus som Guds Son är högst osannolik, och två tredjedelar inte tror på Gud eller tror på ett annat sätt än kyrkan lär. Bara en femtedel av Finlands folk tror på Gud. Ändå tillhör 80 % av finländarna den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Särs frågar: Tar kyrkans ledning finländarnas uttalade ord på allvar? Jämför med Jesus, som såg det som en katastrof att bara 99 % av hans får fanns med i hans hjord.
Är det viktigare att skaffa och behålla sina medlemmar än att göra folk till lärjungar? Den frågan är aktuell för oss alla, vilken kyrka vi än tillhör. För Jesus var det viktigaste uppdraget att göra folk till lärjungar, inte att skaffa anhängare. Inte är det väl så med oss, att vi har mera iver att skaffa anhängare än att göra folk till lärjungar?
Hur ska vi då fullgöra uppdraget? Jo, genom att döpa och lära. Här är det också viktigt att läsa innantill i Bibeln, och gärna också grundtexten. Det sker genom två saker: döpande och lärande. Båda orden står i presens particip, det är pågående tidsform. Och båda orden hör ihop. Det är inte så att döpande är en sak och lärande en annan. 
Lärandet gäller ”allt vad jag har befallt er”. Det innefattar lydnad inför Jesu ord. I dag verkar det vara populärt att tvivla. Man ska ifrågasätta. Den moderna pedagogiken förkastar inlärning som en envägskommunikation från lärare till elev. I stället ska eleven själv konstruera sin kunskap. Men när Jesus undervisar är det inget smörgåsbord som vi har rätt att välja och vraka från, för att sedan själva tänka ut vad som är bäst och som passar oss. Han säger, och vi ska lyssna, lära och lyda.
I en del fall kommer lärandet före dopet. Så var det med den etiopiske hovmannen som läste Jesaja i sin vagn (Apg 8). Anden ledde Filippus fram till vagnen och så fick han undervisa honom, eftersom han inte förstod vad han läste. Men när Guds Helige Ande undervisade hovmannen genom Filippus uppstod frågan om han inte kunde bli döpt. Och visst, det gick riktigt bra, direkt på stunden.
Andra gånger döper vi först och undervisar sen. Så gör vi med våra barn. Dem vill vi på Jesu bud ge delaktighet i hans frälsning redan då de är små. För vi tror att just de små barnen har den rätta tron som Gud skapar hos dem genom sitt Ord och sin Ande. Tron vilar hos Jesus. Den är inget i sig själv. Men sedan är det viktigt att vi också följer upp dopet med en ständig undervisning, precis som det lilla nyfödda barnet behöver mat för att leva och växa. 
När fångvaktaren i Filippi hade blivit undervisad av Paulus och Silas blev han och hela hans familj genast döpta. Det är högst sannolikt att också barn hörde till familjen. De blev också döpta. Det var nu fångvaktarens ansvar att se till att de blev undervisade, eftersom de knappast under denna samma natt hade kunnat lära sig särskilt mycket av den kristna trons grunder. Men det var självklart att dopet och lärandet hörde ihop. 
Därför är det ett stort brott mot Jesu dopbefallning att döpa barnen utan att bry sig om att lära dem att hålla allt vad Jesus har befallt. Det är som att föda barn och lämna dem i skogen för att dö. Det kunde väl hända att man gjorde så förr i tiden, men är det rätt att göra så?
Nej, självklart inte. Dem som blir döpta ska vi också ta hand om och lära dem vad det är att vara Jesu lärjungar.
Det är också viktigt att vi inte lämnar bort dopet. Jesus lärde Nikodemus att vi inte kan komma in i Guds rike utan att födas av vatten och Ande.
3. Guds treenighet
I dag firar vi Heliga Trefaldighets söndag, som den gamla benämningen lyder. Vi har avslutat det festliga halvåret, där vi hälsat Jesus när han sändes av Fadern för att bli människa, och där vi har följt honom till hans kors, där han måste lida döden för att vi syndare skulle få komma till himlen trots att det var vi som var orsak till att han måste lida och dö. Vi har sett honom uppstå ur graven och ge oss ett kvitto på att hela vår syndaskuld är betald. Han har farit upp till himlen och nu senast på pingsten har vi sett hur Gud utrustat sin kyrka med den Helige Ande för att vi ska komma till tro på vår Frälsare. Nu går vi in i växandets tid, den gröna tiden. Samtidigt står vi på tröskeln till sommaren, som på ett lämpligt sätt sammanfaller med växandets tid i kyrkoåret, då vi fostras till lärjungar. Inför den här tiden har vi till förfogande hela den utrustning som den treenige Guden försett oss med.
Vår text är ett unikt ställe, eftersom det bara är här där den treenige Guden beskrivs just med orden ”i Faderns och Sonens och den helige Andes namn”. De tre personerna i gudomen nämns också i den trinitariska hälsningen i 2 Kor 13:13:
Vår Herre Jesu Kristi nåd, Guds kärlek och den helige Andes gemenskap vare med er alla.
Det har ifrågasatts om det är rätt att bygga en central läropunkt, treenighetsläran, på så få bibelord. Och dessutom nämns ordet treenighet inte i Bibeln. Ordet treenig har sammansatts av orden tre och en = tre i en. Kritiken kommer naturligtvis från att läran om treenigheten är omöjlig att förstå med vårt förstånd. Ordet i sig självt är en självmotsägelse. Därför vill man helst göra sig av med läran om treenigheten. 
Vi kan svara på kritiken med en rad från Luther-psalmen om fiendens angrepp: ”Ett ord kan honom fälla.”
När Gud har sagt ett ord, vad behöver vi då mer? Och nu är det inte så, att det bara är de här två ställena som lär att den ende Guden är tre personer. Den läran finns på många ställen i Bibeln, lika väl som sanningen att Gud är en. Vi dyrkar inte flera gudar. Men vi tillber Fadern, Sonen och den Helige Ande.
1) När det gäller den första personen brukar ingen ifrågasätta att Gud beskrivs som Fadern. 
2) Att Sonen är jämlik med Gud finns tydligt utsagt i hans egna ord i dagens text. Jesus kallar sig många gånger för Människosonen. Daniel säger att Människosonen ska komma på himlens skyar och att ”den Gamle”, dvs. Gud, gav honom all makt att döma (Dan 7:13–14). Jesus hänvisade till det här ordet i Daniel när han inför Stora rådet tvingades avlägga ed på han var Messias (Matt 26:64). Det gjorde att översteprästen rev sönder sina kläder och konstaterade att han hade hädat, för det betydde att han sade sig vara Gud.
3) Anden beskrivs också som en person. Han är med om att fatta beslut på det första kyrkomötet i Jerusalem (Apg 15). När Petrus dömer Ananias och Safira för deras lögner säger han att de har ljugit mot den helige Ande (Apg 5:3) och i samma andetag att de har ljugit för Gud. I sitt avskedstal beskriver Jesus Anden som en annan hjälpare, som Fadern ska sända i hans namn.
I den athanasianska trosbekännelsen sammanfattas den fördolde Gudens väsen som tre personer i samma Gud med följande ord:
... de tre personerna bör dyrkas i en enda gudom och den enda gudomen i de tre personerna. Den, som vill bli salig, han skall tänka så om de tre personerna i gudomen.
4. Det härliga löftet
Löftet som Jesus gav de sina strax innan han lämnade dem har för kristna i alla tider varit en outsinlig kraftkälla. 
Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut.
Det här löftet har uppehållit människor som utsatts för omänsklig tortyr. Jesus var hos dem, han gav dem kraft. Ibland har han visat sig helt konkret för människor, men alltid har han funnits där och fört dem igenom. Vi har väl alla hört eller läst den poetiska berättelsen om spåren i sanden, där han bar sitt barn genom de allra svåraste stunderna i livet och där de parallella dubbla fotspåren därför blev bara ett par.
Vi sjunger i psalmen om hur han går med oss hela vägen. Men alltför ofta glömmer vi bort det i praktiken. Vi tar för givet att det är vi som planerar och genomför vårt livs olika skeden och beslut. Men vi glömmer Ordspråksbokens vishet (16:9):
Människans hjärta tänker ut sin väg,
men HERREN är den som styr hennes steg.
Därför prisar vi Gud i dag över att vi får ha Honom, den treenige Guden, med oss i vår gemenskap och i vårt hjärta, och vi ber att han alltid ska bo ibland oss och regera oss med sin frid, och att han ger oss frimodighet och kraft att förverkliga hans befallning att gå ut i hela världen och göra alla folk till lärjungar.
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande, som var och är och skall vara en sann Gud, högtlovad i evighet, amen. 
Predikan i Biblion på Trefaldighetssöndagen 3.6.2012.

1 juni 2012

Predikan på pingstdagen 27.5.2012

Av Hans Ahlskog

Nåd vare med er och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.

Predikotexten för pingstdagen hämtar vi från apostlagärningarnas andra kapitel verserna 36-41. Texten är avslutning av Petrus predikan.

”Därför skall hela Israels folk veta att denne Jesus som ni korsfäste, honom har Gud gjort både till Herre och Messias."
När de hörde detta, högg det till i hjärtat på dem, och de frågade
Petrus och de andra apostlarna: "Bröder, vad skall vi göra?" Petrus
svarade dem: "Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att
 era synder blir förlåtna. Då skall ni få den helige Ande som gåva. 
Ty er gäller löftet och era barn och alla dem som är långt borta, så
många som Herren vår Gud kallar."  Också med många andra ord vittnade
han och uppmanade dem: "Låt er frälsas från detta bortvända släkte." 
De som då tog emot hans ord döptes, och så ökade antalet lärjungar den
dagen med omkring tre tusen.


Kom helige Ande och förklara dessa ord för oss alla. Amen.

Vi firar nu pingsten som, tillsammans med påsken och julen, är en av de stora kristna högtiderna. De två förstnämnda högtiderna behandlar det tema som vi hittar i den andra trosartikeln, d.v.s. hur Gud föddes som människa i Jesus Kristus och hur han led och dog för våra synders skull. Pingsten igen påminner oss om den tredje trosartikeln, d.v.s. om hur den tredje personen i gudomen, den helige Ande, ger oss kunskap om Kristus och väcker tron i oss. Luther skriver i sin stora katekes i anslutning till den tredje trosartikeln:

Ty varken du eller jag kunde någonsin veta något om Kristus eller tro på honom och få honom till Herre, om det icke i och genom evangelii predikan tillbjödes oss och lades i vårt hjärta av den Helige Ande. Själva verket är skett och fullbordat. Ty Kristus har åt oss förvärvat och vunnit skatten genom sitt lidande, sin död och uppståndelse m.m. Men om verket bleve fördolt, så att ingen visste därom, så vore det förgäves och utan gagn. För att nu en så kostlig skatt icke må bliva begraven, utan använd och begagnad, har Gud låtit Ordet utgå och bliva förkunnat och däri inneslutit den Helige Ande för att så erbjuda och göra till vår egendom denna återlösningens skatt.
I vår predikotext ser vi ett exempel på hur den helige Ande verkar genom sitt ord, Guds ord i lag och evangelium. Den första pingstdagen skedde en massomvändelse i Jerusalem. Det heter ordagrant att omkring 3000 själar lades till församlingen den dagen. Tänk om vi kunde få uppleva något sådant vi också. Vår lilla, svaga församling skulle få 3000 nya medlemmar på en enda dag. Vi tänker kanske att sådant inte kan ske numera och speciellt inte i vår sekulariserade del av världen. Här är människor trötta på allt vad kristendom heter och dessutom är det inte på modet att ansluta sig till organisationer numera och binda sig till något.

Men vi skall komma ihåg att dessa judar som kom till tro och blev döpta den första pingstdagen inte heller de anslöt sig till de kristnas parti utan de anslöts, de lades till. Det är passivform här. Av vem lades de till? Av Petrus och de andra lärjungarna? Läser vi lite längre fram i det andra kapitlet så hittar vi svaret. Där står det att Herren varje dag lade till dem som blev frälsta. Det är Guds uppgift att omvända människor. Det är han som skall överbevisa dem om synd, rättfärdighet och dom. Vi kan och skall likt Paulus försöka övertyga både judar och greker att Jesus är deras Frälsare, men vi skall också veta att det är allt vi kan göra. Resten hör till den helige Andes kompetensområde.

Vi skall se på ett par saker i texten som visar hur det går till när själar läggs till Guds barnaskara. Vi skall inte göra detta av den orsaken att vi skall lära oss mera om hur mission går till så att vi kan demonstrera våra kunskaper för andra och göra oss till. Nej, utan vi hoppas att vi genom att se hur de första kristna missionerade skall få motivation och styrka att gå ut och göra som de.

Det första vi skall se på är den första satsen i vår text: Därför skall hela Israels folk veta att denne Jesus som ni korsfäste o.s.v.  Detta är lagens ord. Ni korsfäste! Petrus är inte rädd att hålla fram denna sida av Guds ord. I vers 23 säger han samma sak:

Efter Guds fastställda plan och beslut blev han utlämnad, och med hjälp av dem som är utan lagen spikade ni fast honom på korset och dödade honom.

Vi har svårt att föreställa oss hur ont detta ord måste ha gjort i judarnas samveten. De hade som folk väntat på Messias i flera tusen år och nu får de höra att Messias hade kommit till dem men när han väl hade kommit så hade de gått och korsfäst honom. Visserligen hade Gud uppväckt honom enligt förutsägelserna i gamla testamentet, men hur skulle det gå med dem själva när det hade begått denna svåra synd? De ord som Petrus talade till dem högg till i dem.

Finns det tillfällen när vi kunde låna Petrus ord i vårt kall som Guds präster och budbärare? Ni korsfäste honom!

Vi står på ett sätt i samma situation som Petrus. Jesus är älskad av många människor idag. Man talar om honom som den stora humanisten och filantropen som kom för att lära oss tolerans, som kom för att undervisa om ”kärleksbudet”. Det är många som betygar sin kärlek till Jesus. Men orsaken till deras kärlek är inte i första hand hans offerdöd för deras skull utan hans goda exempel och vackra ord om kärleken.

Det finns också kyrkor där man hellre talar och sjunger om sin egen kärlek till Jesus än Jesu kärlek till dem. Hur tror ni Petrus ord känns för sådana människor? Hur passar de orden in i bilden? Ni spikade honom på korset och dödade honom! Är det sättet på vilket ni visar Jesus kärlek? Vad är det för kärlek?

Nej, vänner, vår kärlek är inget att sjunga om. ”Det bästa som hos mig i bästa stunden fanns var inget annat värt än törnets vassa krans”, sjunger vi i en sång. 

Och detta lagens ord: Ni korsfäste honom, är något som vi inte kan undfly för vår egen del heller. Vi kan inte stiga fram och säga: – Jesus hade inte behövt dö för min skull! Jag har inte med mina synder korsfäst Jesus!

Det finns ingen rättfärdig, inte en enda, säger Paulus i Romarbrevets 3:e kapitel.

Detta ord gör ont. Men lagen måste få göra sitt verk. Den helige Ande måste få överbevisa världen om synd. Och kanske får också vi någon gång höra en ångrande syndares fråga:  – Jag har syndat, vad skall jag göra? Fångvaktaren i Filippi ställde denna fråga till Paulus och Silas, David bekände inför profetens Natans ord: Jag har syndat! Jesaja utropade: Ve mig, jag förgås! Jag har orena läppar.
Gud utlovar genom Jeremia att hans trotsiga folk kommer att få möta hans vrede:

Ty så säger HERREN: Se, denna gång skall jag slunga bort dem som bor i landet. Jag skall ansätta dem hårt, så att de känner det. Ve mig för min skada! Mitt sår kan inte läkas (Jer 10:18-19).

Rövaren på korset bekände: Vi lider vad våra gärningar är värda, och han vågade inte annat än att be Jesus om en tanke. Kanske får du och jag vid något tillfälle ta emot en ångrandes syndabekännelse. Vad skall vi då säga? Att det nog inte går så enkelt? Att detta kommer att ta tid, det finns så mycket att reda upp i ditt liv? Nej, vi skall göra som Petrus, d.v.s. hänvisa människorna till nådens medel. Petrus besvarade folkets fråga med följande ord: Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att  era synder blir förlåtna. Då skall ni få den helige Ande som gåva. Ty er gäller löftet och era barn och alla dem som är långt borta, så många som Herren vår Gud kallar." 

Vi skall predika syndernas förlåtelse, vi skall hänvisa till löftet, evangelium. Vi skall predika om Jesus för de ångerfulla och har vi att göra med odöpta så skall vi inte göra som kungahuset i Sverige och skjuta fram dopet tills alla förberedelser är gjorda och alla högtidsgäster har kommit. Nej, precis som när det gällde den etiopiske hovmannnen, så hindrar inget att en ångrande syndare ges tillträde till det nya födelsens bad. Tretusen ångrande döptes den första pingstdagen, samma dag som Petrus hade predikat bättring för dem. Fångvaktaren i Filippi behövde inte vänta på syndernas förlåtelse. Han döptes samma natt som han blev medveten om sin skuld. David hann knappt uttala ordet: Jag har syndat, innan Natan kom med avlösning: Så har också Gud förlåtit dig din synd. Du skall inte dö.

Av detta kan vi lära oss att inte snåla med evangelium. Vi skall inte som Laestadius och pietister i allmänhet vara rädda för en för tidig födelse, en andlig prematur, och hålla inne med evangelium. Nej, vi skall vara frikostiga med att dela ut evangelium. Det räcker nog åt alla. Samtidigt skall vi inte kasta pärlor för svinen. Den som inte visar något tecken på ånger utan kanske istället upphöjer och prisar sin egen otro skall inte räckas någon förlåtelse.

Petrus besvarade inte heller folkets fråga med att det inte är så farligt att de hade korsfäst sin Messias, att Gud inte är så nogräknad. Petrus ursäktar inte folkets skuld och det skall inte vi göra heller. Gud är nogräknad, men han har ställt fram ett försoningsställe där förlåtelse utskiftas, Jesus Kristus. Vi skall som Petrus uppmana människor att ändra sitt sinnelag mot Jesus. -Låt honom vara din Frälsare och inte endast din förebild!

Vi kan sammanfatta detta med C.F.W. Walthers ord i en av hans teser om den rätta åtskillnaden mellan lag och evangelium:
Guds ord delas inte rätt om man predikar lag till människor som är förskräckta över sina synder eller evangelium åt sorglösa.

Vi skall ännu se på en sak i texten. Petrus sade i sin predikan:
"Låt er frälsas från detta bortvända släkte."

Detta är ett ord som också är värt att fästa uppmärksamhet vid. Petrus gör det helt klart för judarna att den som kommer till tro på Kristus avsäger sig sitt medborgarskap i djävulens rike. Han lämnar det släkte som har förkastat Gud och hans ord och blir istället en medlem i det utvalda släktet, det konungsliga prästerskapet som Petrus skriver om i sitt första brev. Denna sanning vill man inte så ofta hålla fram från predikstolar nuförtiden. Allt tal om den kristna kyrkans exklusivitet måste tystas ner. Att man blir en kristen behöver enligt vissa teologer inte betyda att något ändrar i det sätt man lever eller i det man bekänner som sin tro. Men detta är falsk lära. Är någon i Kristus så är han en ny skapelse, står det skrivet. När Gud lägger till människor till sin barnaskara så är hans önskan att de skall vara lydiga barn, d.v.s. lyssna till och följa hans ord.  Jesus ber i sin översteprästerliga förbön:

Jag har uppenbarat ditt namn för de människor som du har tagit ut ur världen och gett mig. De var dina, och du gav dem åt mig, och de har hållit fast vid ditt ord (Joh 17:6).

Vi skall också komma ihåg Jesu ord i missionsbefallningen. Han befaller där inte bara sina apostlar att gå ut och göra alla folk till lärjungar genom dopet utan han säger också: lär dem att hålla allt jag har befallt er. Och detta är inget nytt. Guds folk har alltid varit Ordets folk. Gud har gett sitt ord till sitt folk för att det skall tros och lydas. Och så skedde också i den första kristna församlingen. Vår text slutar med vers 41 men om vi läser en vers till så står det där: De höll troget fast vid apostlarnas lära o.s.v. Apostlarna undervisade dem vad de skulle tro och de höll fast vid det.  

Men detta är så främmande för den moderna, myndiga människan. Hon vill ha lov att tänka och tro som hon vill. Ingen skall säga åt någon annan vad hon skall tro eller hur hon skall leva. Sådant tal är integritetskränkande. För den myndiga människan är det mycket motbjudande att ödmjuka sig och tillsammans med de kristna bekänna: Jag, fattig syndig människa, som är född av ett syndig släkte...

Hon känner inte heller att hon behöver be med kung David: Utrannsaka mig, Gud och känn mitt hjärta, pröva mig och känn mina tankar. Se till om jag är stadd på en olycksväg och led mig på den eviga vägen. (Ps 139:23) Den moderna människan tror inte på någon objektiv sanning utan allt är lika rätt och sant. Hon är fånge under relativismen.

Kära vänner, finns det en risk att vi beblandar oss med det släkte som Petrus uppmanade judarna att låta sig frälsas från? Finns det en risk att vi, som i dopet togs ut ur världens rike, åter blir förvärldsligade? Finns det en risk att vi, som började i Anden, kommer att sluta i köttet? Ja, risken finns. Den finns därför att vårt hjärta är så ont och trotsigt.

Men Gud har lovat att vara hos oss ända till vår sista stund genom den helige Ande. Lyssna till hans röst så kommer du inte att gå vilse i denna värld. Hans röst finns i Bibeln. Jesus säger: Men när han kommer, sanningens Ande, då skall han föra er in i hela sanningen. Ty han skall inte tala av sig själv, utan allt det han hör skall han tala, och han skall förkunna för er vad som kommer att ske. Han skall förhärliga mig, ty av det som är mitt skall han ta och förkunna för er. (Joh 16:13f) Endast genom att lyssna till Guds ord blir vi bevarade. Bevara Guds ord så skall Guds ord bevara dig. Amen.

Helige Ande, mäktig Gud,
ge mig din hjälp att hålla ut,
och värm mig med din kärleksglöd.
Då har jag tröst i liv och död.

Andra trosartikeln 2/5

Av Hans Ahlskog

Vilken är avlad av den helige Ande och född av jungfrun Maria...


Denna bekännelse innehåller två saker. För det första bekänns här att den Jesus vi bekände oss till i den inledande satsen av andra trosartikeln har blivit människa utan någon mans medverkan och har avlats av den helige Ande. För det andra bekänns att Maria, som födde Jesus i tiden, förblev jungfru åtminstone tills hon hade fött Frälsaren. Detta senare bekänns i enlighet med Skriftens klara lära: Och han rörde henne inte förrän hon hade fött en son (Matt 1:25). Jungfrufödelsen är även klart förutsagd redan hos Jesaja i Immanuelsprofetian:

Se jungfrun skall bli havande och föda en son och hon skall ge honom namnet Immanuel (Jes 7:14).

Bibelkritiker, som inte kan tänka sig att detta ord är en förutsägelse om Messias födelse vill gärna översätta hebreiskans ha almáh med ”den unga kvinnan” för att möjliggöra en tolkning till nackdel för läran om jungfrufödelsen. En ung, giftasvuxen kvinna behöver inte nödvändigtvis vara en jungfru. Men den helige Ande avgör själv denna fråga genom att låta Matteus använda ordet parthénos i sitt evangelium, vilket avser en kvinna som inte har haft sexuellt umgänge med någon man. På samma sätt översätts ordet i Jes 7:14 också i den gamla grekiska översättningen av GT från ca 200 före Kristus (Septuaginta).

Huruvida Maria förblev en jungfru också resten av sitt liv är en omstridd fråga som egentligen saknar betydelse. Det finns dock skäl att tro att så inte var fallet även om vi inte kan veta säkert (Matt 12:47,13:55f; Joh 7:5; Gal 1:19). 

När det gäller trossatsen avlad av den helige Ande vilar den först och främst på orden i Luk 1 där Gabriel talar om för Maria att hon skall bli havande och föda en son, varpå Maria frågar: Hur skall detta kunna ske? Ingen man har rört mig. Gabriel svarar:


Den helige Ande skall komma över dig, och den högstes kraft skall vila över dig. Därför skall också barnet kallas heligt och Guds Son (Luk 1:31ff).

I Matt 1 finns också belägg för denna trosartikel. En ängel uppenbarade sig också för Josef som funderade på hur Maria kunde vara gravid. Ängeln sade: Josef, Davids son, var inte rädd att ta till dig Maria, din hustru, ty barnet i henne har blivit till genom den helige Ande (Matt 1:20, se också Matt 1:18).