31 augusti 2012

Våra ord

Av Hans Ahlskog

Nåd vare med er och frid ifrån Gud, vår Fader och Herren Jesus Kristus!

Predikotexten för tolfte söndagen efter trefaldighet hittar vi hos profeten Jeremia och vi läser från första kapitlet verserna 4-10:

HERRENS ord kom till mig. Han sade: "Innan jag formade dig i moderlivet utvalde jag dig, och innan du kom fram ur modersskötet helgade jag dig. Jag satte dig till en profet för folken."  Men jag svarade: "O, Herre, HERRE! Jag förstår inte att tala, ty jag är för ung."  Då sade HERREN till mig: "Säg inte: Jag är för ung, utan gå vart jag än sänder dig och tala vad jag än befaller dig. Frukta inte för dem, ty jag är med dig för att rädda dig, säger HERREN." Och HERREN räckte ut sin hand, rörde vid min mun och sade till mig: "Se, jag lägger mina ord i din mun. Jag sätter dig i dag över folk och riken, för att du skall rycka upp och bryta ner, förgöra och fördärva, bygga upp och plantera."

Låt oss be:
Min mun och tunga, o min Gud,
för sådant tal bevara
som strider emot dina bud
och dig till sorg kan vara.
Gud, med din Ande led mig här
att jag av hjärtat har dig kär
och dig i trohet tjänar. (Psb 476:1) 

Temat för söndagen är ”Våra ord” och för ett år sedan talade vi om vikten att bevara vår tunga för ofruktbart prat. Idag skall vi istället tala om vår kallelse att öppna munnen när Gud vill att vi skall göra det. Alla kristna har i dopet blivit präster och som präster har vi alla ett ansvar för att Guds ord förkunnas i världen. Du och jag finns inte i de sammanhang där vi är av en slump, för att ödet har bestämt det, utan Gud har kallat oss att vara där som ljus och salt i världen. I våra olika sammanhang skall vi förrätta vår andliga gudstjänst och frambära våra kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud, d.v.s. vi skall leva som det anstår Guds präster. Vi skall tala om Guds härliga gärningar med oss och vi skall vara beredda att ge besked om hopp vi äger i Kristus Jesus. Vi skall stanna en stund inför berättelsen om Jeremias kallelse och se på tre saker där, hans arbetsbeskrivning, han själv som redskap och slutligen hans åhörarskara. Vi kan sedan dra paralleller till vårt eget kall när vi ser på dessa saker.  Låt oss börja med Jeremias arbetsbeskrivning.

Arbetsbeskrivning
Jeremias arbetsbeskrivning är till stora delar också varje kristens. Jeremia skulle rycka upp och bryta ner, förgöra och fördärva, d.v.s. predika Guds lag. Jeremia var en apologet, en som säger ifrån  när det barkar iväg. Detta är ingen populär uppgift. Sådana människor upplevs ofta som bråkstakar som strider om ord och hakar upp sig på allt möjligt. De blir aldrig riktigt nöjda, tycker man. Jeremia brukar kallas "den gråtande profeten".

Men Jeremia skulle också, genom evangelium, bygga upp och plantera. Detta är huvuduppgiften också för en kristen. Det är underbart att så evangelium där marken är beredd. Det är mycket roligare att komma med ett gott budskap än med riset. Men marken behöver vara beredd. Vi skall inte ge det heliga åt hundarna eller kasta våra pärlor för svinen. I Jeremias arbetsbeskrivning är därför också tyngdpunkten på det destruktiva arbetet, att bryta ner och rycka upp och endast en tredje del är konstruktivt arbete, d.v.s. att bygga upp och plantera. Men på detta sätt fungerar det också i naturen. Först ploga och sedan så, först riva gammalt hus och sedan bygga nytt.

Vi skall ge några exempel på vad dessa arbetsuppgifter kunde innebära i praktiken. Jeremia levde i en tid som kunde beskrivas som senhöst i Judas historia. Den sommar som hade rått under Davids och Salomos tid var förbi och nu stod vintern för dörren, d.v.s. den babyloniska fångenskapen. Tiden kännetecknades av en mycket utbredd avgudadyrkan. Man tillbad Baal, Astarte och man offrade småbarn till Molok. Jeremia föddes när Hiskias’ son Manasse var kung och denne kung kan utan orätt sättas i samma fack som kejsar Nero, Hitler eller Stalin. En utläggare beskriver Jeremias uppväxtmiljö på följande sätt:

Kanske du kan föreställa dig vad Jeremia såg och hörde när han växte upp. Brott på Jerusalems gator, homosexuella som festade i templet, korruption i kungapalatset, småbarn som offrades på hedniska altaren mellan Jerusalem och Anatot, krigslarm i norr, hot från väster, fientliga räder från öster och en allmän känsla av att saker och ting var på väg utför. Det var Jeremias hemmiljö.


 Så skriver William J. Pedersen. Sådan var situationen bland Guds folk. Det var rent ut sagt åt skogen. Men Gud var beredd. För länge sedan hade han utvalt sitt redskap. Jeremia skulle bli hans profet när han väl var född. Och nu var han född och han hade vuxit upp till en man på kanske lite över 20 år. Han hade fått jobbet som profet, men han hade tackat nej. Han var för ung, tyckte han. Hur skulle han, som var så ung och oerfaren kunna rycka upp alla de plantor som hade planterats genom falsk lära? Hur skulle han kunna bryta ner alla hedniska tankebyggnader? Hur skulle han kunna förgöra avgudaprästerna, som den store profeten Elia hade gjort? Och hur skulle han kunna fördärva avgudakulten? Sedan skulle han också bygga upp teokratin på nytt i Juda. Folket skulle på nytt föras till trons lydnad under sin konung Gud Allsmäktig. Och Jeremia skulle så den goda säden bland folket, det utsäde som det talas om i liknelsen om såningsmannen och som föll i god jord och bar frukt, hundrafalt och sextiofalt och trettiofalt. Uppgiften var krävande. Jeremia var en junior och kände sig inte alls beredd att spela på seniornivå.

Redskapet

Jeremia tyckte han var för ung precis som Mose tyckte att han saknade talets gåva. Jesaja tyckte att han var för syndig. Elia fruktade för sitt liv och Jona flydde från uppdraget och begav sig till sjöss.
Inför kallelsen att predika Guds ord har vi människor alltid invändningar. Guds ord är ingen populärlitteratur precis. Den som för fram Guds ord för fram något som av människor i allmänhet uppfattas som dårskap. -Vad är det för märkvärdigt med Bibeln egentligen, frågar människor sig idag. En gammal bok som innehåller tankar som människor hade för många tusen år sedan. På vilket sätt skulle det som står i Bibeln vara speciellt och värt att efterföljas? Man kunde väl lika gärna citera gammal kinesisk litteratur eller babyloniska gudasagor.

Denna bibelsyn har väldigt många människor idag. Det är Faraos bibelsyn: Vem är HERREN att jag skulle lyssna på honom? (2 Mos 5:2) Och på Jeremias tid kunde man på samma sätt fråga sig varför HERREN skulle vara en större gud än Baal eller Molok. Varför skulle vi vända oss till honom? Var finns han förresten nu när vi är så utsatta från alla sidor?

Jeremia hade inte fått något drömjobb rent mänskligt sett. Han skulle lida mycket på grund av sin predikan. Och den som idag håller fram Guds ord blir inte heller populär. Men vi har en kallelse att gå ut med Ordet. Så vilken är din och min invändning? Att vi inte kan formulera oss? Att vi inte är tillräckligt pålästa? Kort och gott, att vi inte duger för denna uppgift. Men Gud väljer sällan människor till sin tjänst som är förträffliga i sina egna ögon. Guds ords tjänare känner sig ofta ofullkomliga. Paulus säger att han var svag och rädd och mycket orolig när han kom till församlingen i Korint. Hans predikan bestod inte i ord som skulle övertyga genom mänsklig visdom utan genom Guds Ande och kraft. Församlingen i Korint hade inte heller den något att berömma sig av. Paulus skriver: Inte många av er var visa om man ser till det yttre, inte många var mäktiga, inte många av förnäm släkt. Nej, det som för världen var dåraktigt har Gud utvalt för att låta de visa stå där med skam. (1 Kor 1:26ff) Kort sagt är Guds barnaskara inget drömlag. Men så beror det inte heller på vilka kvaliteter vi har. Gud vet att vi är stoft, men han sänder oss ändå. Våra invändningar är inte gångbara inför Gud. Gå!, sade han till Jeremia. Gå nu! sade han till Mose. Men Gud tvingar inte sina tjänare att gå i egen kraft och förmåga. Gå nu! Jag skall vara med din mun och lära dig vad du skall säga (2 Mos 3:12) lovade han Mose. Se, jag lägger mina ord i din mun, sade Gud till Jeremia.

Men vi då? Har vi samma löften? Nej, vi har fått något som är ännu bättre. Dessa två tjänare fick bara Guds ord till en del, vi har allt Guds ord samlat i den heliga Skrift. -Men det är ju så ringa, bara en bok, tänker vi kanske. Vem skulle lyssna till oss? Vänner, det kommer en dag då himmel och jord omstörtas, då människor darrar av skräck då allt är ställt över ända och inget är sig likt. Då finns det bara en sak här i världen som är som förr: Guds ord. Då har allt annat fåfängt pladder här i världen tystnat. Alla ordvrängare och vältaliga människor blir utan ord. Då är det en stor ära att ha varit en Guds ords tjänare här i tiden. Att ha trott på och förtröstat på detta ord. Vi har alla detta kall, så låt oss frimodigt gå ut med Ordet. 

En annan typ av invändning kan vara att vi kommer i onåd och förlorar jobbet om vi börjar tala om Gud. Att släkt och vänner drar sig undan och att vi till slut står alldeles ensamma med vår tråkiga och gammalmodiga religion. Sedan finns det också en grupp som kanske inte alls vill identifiera sig med gammalmodiga kristna som i ur och skur skall citera Bibeln. En mysig light -version av kristendomen passar dem bättre. De här sista invändningarna är kanske de mest lockande idag. Vi vill ogärna gå miste om något för evangeliets skull. Men den som tjänar Gud är avskild för den uppgiften, helig och avskild precis som Jeremia. Han eller hon är inte och skall inte vara som alla andra. En kristen är inte som folk i allmänhet. Hon har ingen arvslott här i världen och har således inget att slå vakt om. För Kristi skull skall en kristen vara beredd att mista allt. Så någon lätt variant av kristendom finns inte. Den som inte är med mig är emot mig, och den som inte samlar med mig, han skingrar, sade Jesus. (Matt 12:30) En kristen utan kors är en omöjlighet. Den som inte bär sitt kors och följer mig kan inte vara min lärjunge, säger Jesus. (Luk 14:27)

Det finns många invändningar mot att gå i HERRENS tjänst. Men den vanliga invändningen är den som Jeremia och Mose hade: jag duger inte till uppgiften! Sänd någon annan ut till främsta linjen. Jag passar bättre för underhållet, men till strid duger jag inte. Så tänkte Jeremia. Han var svag och det verk han ombad utföra var så stort. Folket var så hårdnackat. Vi skall se lite på vilken publik som skulle möta Jeremia.

Åhörarskaran
Tänk vilken publik Jeremia hade. Ett folk som vi det här laget var impregnerat av avgudadyrkan och hedendom. För detta folk skulle Jeremia fungera som HERRENS profet. Någon har beskrivit Jeremias uppdrag som att ställa sig i vägen för en flock framrusande buffeltjurar och ropa Stop!

Vi tänker ofta att gudlösheten i vår tid går längre än den gjort någonsin tidigare och att det är en nästan omöjlig uppgift att föra fram Guds ord i vår tid. Det är så föråldrat och ovetenskapligt. Men det var inte alls bättre på Jeremias tid. Och det allmänna kyrkliga läget var om möjligt ännu sämre i Juda på 600 talet f. Kr. än det är hos oss idag. Man tillbad oftare de feniciska och assyriska gudarna i templet än man tillbad HERREN. Kungen hade utsett särskilda präster som skulle se till att de hedniska gudarna tillbads lika mycket som Israels Gud. Man kunde kanske jämföra detta med att man i kyrkorna i Finland skulle tillbe Allah lika mycket som den Treenige Guden. Den tiden kan ännu komma hos oss, men tack vare religionsfriheten behöver vi inte medskyldiga till ett sådant förfall eller ens till det förfall vi ser redan nu inom kyrkan i Finland. Guds ord tas inte på allvar idag och det gjorde man inte heller på Jeremias tid. Josias reform under Jeremias tid och framväxandet av bekännelsetrogna lutherska församlingar i Finland idag är båda marginella företeelser. Rent allmänt sett går det utför också hos oss. Josias reform kunde inte förhindra undergången för Juda rike och när man ser på den andliga klimatutvecklingen i vår tid så kan vi fråga oss om det kommer att finnas någon enda sant troende i vårt land om hundra år förutsatt att världen står. Kommer Människosonen finnas tron på jorden när han kommer? Men denna sak får vi lämna i Guds hand. Det är endast Guds Ande som kan väcka och bevara tron hos människor. Vi får vår del behöver vara beredda att vara redskap för den helige Ande i hans verk. Det kan vi vara om vi erbjuder vår mun och tunga i Guds tjänst.

Vi skall sammanfattningsvis konstatera att det uppdrag Jeremia fick inte var speciellt avundsvärt ur mänsklig synvinkel. Redskapet var svagt men blev starkt genom att Guds ord anförtroddes Jeremia. Jordmånen var karg och det är den än idag när vi står mitt i vår kallelse till Guds ords tjänst. Vi är också svaga och okunniga och verket är stort. Men vi har det eviga Ordet på vår tunga. Låt oss gå vart Gud än sänder oss. Amen.

Vi skall be:

Herre, tack för att du tar dig an oss bristfälliga och vill sända oss ut med ditt eviga ord. Hjälp oss varje dag att vara trogna i vårt arbete för ditt rikes utbredande i världen. Detta ber vi om i din Sons Jesu Kristi namn.
Amen.


19 augusti 2012

Självprövning och beröm


Av Ola Österbacka
Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus. 
Låt oss be: Käre Herre, lär oss att lyssna på ditt Ord och akta oss för att skaffa oss egen ära. Fostra oss på det sätt du vill så att vi ger dig allena äran. Tack för att du sänder oss Anden att vägleda oss i detta, i Jesu namn. Amen.
Predikotexten är från Matt 23:1–12.
Sedan sade Jesus till folket och till sina lärjungar: ”På Moses stol sitter de skriftlärda och fariseerna. Allt vad de lär er skall ni därför göra och hålla, men efter deras gärningar skall ni inte handla. Ty de talar men handlar inte. De binder ihop tunga bördor och lägger dem på människornas axlar, men själva vill de inte ens med sitt finger flytta på dem. Och alla sina gärningar gör de för att människor skall se dem. De gör sina böneremmar breda och sina hörntofsar stora. De älskar hedersplatsen vid festmåltiderna och de främsta platserna i synagogorna, och de vill gärna att folk hälsar på dem på torgen och kallar dem rabbi.
Men låt ingen kalla er rabbi, ty en är er Mästare, och ni är alla bröder. Ni skall inte heller kalla någon på jorden er fader, ty en är er Fader, han som är i himlen. Ni skall inte låta någon kalla er lärare, ty en är er lärare, Kristus. Den som är störst bland er skall vara de andras tjänare. Var och en som upphöjer sig skall bli förödmjukad, och var och en som ödmjukar sig skall bli upphöjd.”
Helige Far, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.

När Jesus förbereder sina lärjungar på att han ska gå in i den sista fasen av sitt lidande gör han något som chockerar dem. Medan de äter den sista måltiden lägger han av sig manteln, binder en linneduk om sig och tar fram ett tvättfat. Sedan börjar han tvätta lärjungarnas fötter. 
Att tvätta fötterna när man fick gäster var en självklarhet i de här trakterna, där fötterna tog stryk av det heta vägdammet. Men det var inte värden själv som skötte tvättningen. Det var en simpel tjänst, som bara kunde anförtros åt en slav. Därför var lärjungarna chockerade, även om det var först när Jesus kom till Petrus som någon vågade ifrågasätta det.
Kontrasten mot det som Jesus säger om de skriftlärda och fariseerna i vår text, ett par dagar före den här händelsen, är tydlig. De strävar efter att göra en rätt tjänst inför Herren, men de gör det för att folk ska se det och uppskatta det. De vill lyda Herren, och de är nitiska i sin lydnad och gör allt perfekt. Men deras lydnad är en ögontjänst.
Ett huvudord som beskriver både vår text och flera av dagens andra texter är beröm, som i textens slutord kommer fram genom dess motsats: ödmjukhet.

En rätt tjänst
Hur vill Gud att hans tjänare ska utföra sin tjänst, eller sin tjänarsyssla?
Det första är att de ska vara trogna mot hans ord. Det är också de andliga ledarna på Jesu tid. Han ger dem rätt i att de lär enligt Mose lag. Det som de säger ska åtlydas, eftersom den lära de framför är enligt Skriften. De skriftlärda och fariseerna sitter på Moses stol. Deras auktoritet kommer därför inte från dem själva, utan från det ord de är satta att förvalta. Därför ska de åtlydas.
Så här är det också med dagens tjänare åt Guds ord, det ämbete som ofta beskrivs med det latinska uttrycket Verbi divini minister = det gudomliga Ordets tjänare. Vi som har blivit anförtrodda detta höga uppdrag – egentligen det högsta uppdrag som kan anförtros åt människor – har allt skäl att tänka på vad det betyder. Vi har att föra fram Guds ord oförfalskat, inte ta bort något, inte lägga till något.
När så sker ska det också åtlydas. Då ska ingen ifrågasätta det, varken med egna åsikter eller med insikter som förvärvats från andra källor.
Är då inte det här tänkandet, att man ska lyda obetingat, en maktutövning som inte anstår en tjänare i Guds rike?
Den makt som en VDM har är inte en världslig makt. Den grundar sig endast på Guds ord. Samtidigt som Gud ger anvisningar om att det ska finnas Ordets tjänare i församlingen, som framträder på hans uppdrag och med hans auktoritet, ger han i uppdrag åt församlingen att själv tillsätta dessa tjänare. Under vissa tider, särskilt i Gamla testamentets tid, kallade Gud själv sina tjänare profeterna. Dem gav han sin fullmakt att tala på hans vägnar. Han bestämde också hur prästtjänsten skulle skötas och vilka som skulle sköta den. Det var de som satt på Moses stol. Men i Nya testamentets församling, eller kyrkan, är det församlingen själv som har fullmakt att kalla sina tjänare. Och inte bara fullmakt, utan det är Guds vilja att församlingen ska se till att den har sådana tjänare.
Och här gäller den regel som Jesus har anvisat, Mark 10:42–44:
Ni vet att de som anses vara folkens ledare uppträder som herrar över dem och folkens stormän härskar över dem. Men så är det inte hos er, utan den som vill vara störst bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara främst bland er skall vara allas slav.
Det är därför som Jesus ger sina lärjungar exemplet med sin slavtjänst, då han tvättade deras fötter. En VDM ska inte vara chef i församlingen, utan en tjänare, dvs. han ska stå längst under och bära församlingen, han ska tjäna den som en slav tjänar sin herre.
Det är också viktigt att nämna att VDM inte har någon makt att avvika från Guds ord. Det är församlingens plikt att så grundligt lära sig vad Skriften säger att den också kan motsäga och rentav avsätta sin tjänare om han för fram något som strider mot Guds ord. Han kan inte heller komma med påbud i sådana frågor som Guds ord har lämnat öppna (adiafora), för här ska församlingen i demokratisk ordning och med kärleken som rättesnöre söka den bästa lösningen för att Guds rike ska gå framåt.

En rätt lydnad
När de skriftlärda och fariseerna strävade att uppfylla allt i Mose lag gjorde de det med en hycklad lydnad. Deras lydnad var inte rätt inför Gud. Det ser vi också av dagens huvudevangelium om fariseen och publikanen i templet (Luk 18:9–14). Fariseen tackade Gud
… för att jag inte är som andra människor, rånare, brottslingar, äktenskapsbrytare, eller som den där publikanen. Jag fastar två gånger i veckan, jag ger tionde av allt jag tjänar.
Det han gjorde var helt rätt. Men han gjorde det för att för att människor skall se dem, vilket Jesus avslöjar i dagens text. Syftet var alltså självberöm, högmod. 
Hur vill då Gud att vi ska lyda honom på rätt sätt?
Svaret är: genom att se vår medmänniska. Skillnaden är avgörande: inte se sig själva, utan se sina medmänniskor. Jesus säger att fariseerna inte kröker ett finger för att flytta på de bördor de lagt på dem, bördor som inte bara Mose lag pålagt dem utan främst genom att de hittat på alla möjliga tilläggsföreskrifter. De har sig själva i fokus. 
Den rätta lydnaden handlar i stället om att bli fylld av Kristi kärlek. Kristi kärlek är ingalunda passiv. Den tänker inte så, att det räcker med att jag själv är frälst. Att det är skönt att jag har mitt på det torra, att jag tror på Jesus och ska bli frikänd i hans namn på den yttersta dagen. Nej, den som är fylld av Kristi kärlek ser nöden hos sin granne. 
Den kärleken beskriver Runeberg så träffande i sin kända dikt Bonden Paavo. Han stretar och kämpar med sina diken, frosten tar hans skörd, men han kämpar vidare i tro på Gud, som bara prövar, men inte förskjuter. Och så kommer den sommaren när han får bärga hela sin skörd. Då kommer frestelsen via hans hustru, att nu leva glada dagar med riktigt rågbröd och kasta barkbrödet. Men Paavo har sett att frosten har tagit sin grannes skörd, och eftersom han vet att det är Gud som har gett honom hans egen skörd så vet han också att han är skyldig att hjälpa sin granne:
Kvinna, kvinna, den blott tål att prövas,
som en nödställd nästa ej förskjuter.
Blanda du till hälften bark i brödet,
ty förfrusen står vår grannes åker!
Hur är det då med de förbud som Jesus ger mot att låta någon kalla oss Rabbi eller Mästare, Fader, Lärare? Använder vi inte själva titlar som lärare, och händer det inte att vi kallar Martin Luther vår lärofader? För att inte tala om sådana titlar som påve. Den katolska kyrkan använder förresten just Fader som benämning på sina präster.
Vi ska här fråga efter vad Jesus menade med sitt förbud. Han kritiserar titelsjuka. Han vill inte att någon ska briljera med att kallas det ena och det andra. Ingen ska hävda sin rätt med att han innehar en viss titel. Den ska inte heller grundas på pråliga dräkter eller på en krage. Auktoriteten ska grundas på annat, nämligen på att Gud genom församlingen kallat till en tjänst. Då är huvudsaken inte vilket ord vi använder för tilltal och benämning på tjänsten. Den som är kallad att sköta ett ämbete ska uppskattas och respekteras för det som ämbetet omfattar.

Stolthet och ödmjukhet
Kontentan av vår text finns i de sista orden av Jesus:
Den som är störst bland er skall vara de andras tjänare. Var och en som upphöjer sig skall bli förödmjukad, och var och en som ödmjukar sig skall bli upphöjd.
Vi förstår alla vad det betyder att upphöja sig, och vad det är att ödmjuka sig. Det är sedan en helt annan sak att lära sig handla efter det. Det är allt annat än lätt. Och inte minst är det svårt att förstå hur Jesus kunde handla som han gjorde.
Jesus är Guds Son. Han var det också när han föddes som ett litet barn, när han fostrades av sina föräldrar, när han gick omkring fattig och utan några egendomar, och inte minst när han led under Pontius Pilatus, dog och blev begraven. Det här förklarar Paulus med den högstämda hymnen i Fil 2:6–8:
Fastän han var till i Gudsgestalt, räknade han inte tillvaron som Gud såsom segerbyte utan utgav sig själv genom att anta en tjänares gestalt då han blev människa. Han som till det yttre var som en människa ödmjukade sig och blev lydig ända till döden – döden på korset.
Paulus anknyter till Jesu ord om att den som ödmjukar sig ska bli upphöjd när han fortsätter:
Därför har också Gud upphöjt honom över allting…
Han kunde upphöjas därför att han ödmjukade sig. Skulle han inte ha genomfört sin uppgift och blivit lydig intill döden på korset, hade han inte kunnat upphöjas till sin egentliga position som den som har all makt i himlen och på jorden. Men nu hade han verkställt allt. Han hade sagt sitt: Det är fullbordat. Han hade levt ett heligt, alltigenom rent liv, han hade burit världens synder på korset. 
Den störste som gått på jorden hade ödmjukat sig och blivit tjänare åt dem som var de minsta på jorden. Han tjänade dig och mig för att vi skulle få upphöjas till den största härlighet, till en sådan härlighet som ingen kan tänka ut. Och det trots att vi är högmodiga och stolta mot all rätt, trots att vi egentligen borde ha förödmjukats ända till helvetet. Men han älskade oss och kom till oss för att vi inte skulle förgås, utan ha evigt liv i hans namn. Det gjorde han genom att i sin död på korset ta bort våra synder. 
Därför ska vi akta oss för högmod och stolthet. Därför ska vi tänka blygsamt om oss. Vi ska uppskatta de gåvor Gud har gett oss, och inte gräva ner våra talanger, men vi ska inte förhäva oss över dem. För vi har ingenting som inte Gud skulle ha gett oss. Lika tomhämta som vi kom till jorden ska vi en gång återvända.
Just vår tid har svängt på begreppet stolthet på ett fasansfullt sätt, när man har tagit över ordet stolthet – Pride – för att rättfärdiga en synd som så kraftigt fördöms i Bibeln. I Romarbrevets andra kapitel säger Paulus att en rätt jude är en som har sitt beröm från Gud. ”Jude” betyder egentligen ”tacka” eller ”berömma”. Men i det tredje kapitlet säger han att alla saknar berömmelse från Gud. Därmed finns ingen rättfärdig, det finns ingen som Gud kan applådera. Men Gud visar sin kärlek genom att han ger sin berömmelse åt dessa, genom att han ställer fram Jesus som en nådastol, ett försoningsmedel, och därmed kan flytta över hans berömmelse till oss då han låter vår skuld drabba Jesus. Därför säger han (1 Kor 1:31, citat från Jeremia):
Den som berömmer sig skall berömma sig av Herren.
Den som tror på Honom som gör den ogudaktige rättfärdig genom tron, han ger Herren äran. Det är han som gjort början, det är han som fullbordat verket. Vi får sjunga med Lina Sandell:
Nej, förrän världens grundval i skapelsen var lagd, Du mig till barn i Kristus Jesus tagit. Och jag, som gått så länge bedrövad och försagd Och på det tunga träldomsoket dragit, Jag nu dock börjat fatta en smula av ditt råd: O, Herre Gud allsvåldig, alltsammans är det nåd! Så vill jag blott av nåden mig berömma.
Den som så ger Herren äran ska han också ge uppgifter som får tjäna våra medmänniskor. Om det vill vi be:
Kära Herre, tack för att du inte räknade det för simpelt att bli en människa och ge ditt liv i den skamligaste död på korset, så att jag skulle få bli beklädd med den största ära: att bli Guds barn. Hjälp mig att kunna förhärliga dig i mitt liv genom att tjäna min nästa med rätt tjänst och med rätt lydnad, så att inte jag, utan du allena får äran. Amen.

Predikan vid gudstjänst 11:e sönd. efter Trefaldighet 19.8.2012 i Biblion, Vasa.

12 augusti 2012

Besökelsetider


Av Ola Österbacka
Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus. 
Låt oss be: Herre, hjälp oss att lyssna till ditt allvarliga budskap, så att det inte går för oss som med städerna kring Gennesarets sjö, utan att vi tar vara på det som tillhör vår frid när du besöker oss i dag. Amen.
Predikotexten är från Matt 11:20–24:
Sedan började Jesus gå till rätta med de städer där han hade utfört sina många kraftgärningar och förebrå dem att de inte hade omvänt sig. ”Ve dig, Korasin! Ve dig, Betsaida! Ty om de kraftgärningar som har utförts hos er hade blivit gjorda i Tyrus och Sidon, skulle de för länge sedan ha omvänt sig i säck och aska. Jag säger er: För Tyrus och Sidon skall det på domens dag bli lindrigare än för er. Och du, Kapernaum, skall du kanske upphöjas till himlen? Nej, ner i helvetet skall du fara. Ty om de kraftgärningar som har utförts i dig hade gjorts i Sodom, skulle det ha stått ännu i dag. Men jag säger er: För Sodoms land skall det på domens dag vara lindrigare än för dig.”
Herre, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.

Inledning
I Lukasevangeliets tolfte kapitel talar Jesus om sin återkomst i en liknelse. Han förmanar sina lärjungar att vara beredda så att Människosonen inte kommer och överraskar dem. Ett varnande exempel är en förvaltare som slår tjänarna och dricker sig redlöst berusad. Han ska få ett hårt straff, eftersom han visste sin herres vilja. Men den som inte vet sin herres vilja och sköter sig dåligt ska få ett lättare straff. Och Jesus förklarar varför (Luk 12:48):
Var och en som har fått mycket, av honom skall det krävas mycket. Och den som har blivit betrodd med mycket, av honom skall det utkrävas så mycket mer.
Den här regeln ska vi hålla i minnet när vi nu går till dagens text.
De städer som Jesus tillrättavisar så här hårt fanns invid Gennesarets sjö. Det finns bara ruiner kvar av städerna i dag, vilket är ett tragiskt bevis på sanningen i Jesu domsord. Betsaida fanns troligen strax öster om Jordanflodens utlopp i norr. Tre av Jesu lärjungar kom därifrån: Andreas, Petrus och Filippus. Korasin var beläget uppe på en höjd ca 3 km norrom Kapernaum som låg på den västra sjöstranden. 
Just de här städerna var centrum för Jesu verksamhet i Galileen. Det var nära Betsaida som Jesus mättade fem tusen män (Joh 6). Kapernaum beskrivs som hans hemstad. Korasin omtalas inte i andra sammanhang, men eftersom den låg rätt nära Kapernaum hade också dess invånare fått ta del av Jesu predikan och under. Folk hade ju kommit till Jesus i stora skaror från alla håll.
Det finns en märklig jämförelse i vår text. Tyrus och Sidon jämförs med Korasin och Betsaida, och Sodom jämförs med Kapernaum.
Tyrus och Sidon var de stora sjöfartsstäderna vid Medelhavskusten, som omnämns i flera profetböcker i GT. T.ex. i Hesekiel finns 2,5 kapitel med domsord mot Tyrus för dess högmod, och ett halvt kapitel mot Sidon.
Och hur det var med Sodom är välbekant från händelserna i Första Mosebok. Det finns ingen stad som är beryktad för mera fruktansvärda synder än Sodom, och därför blev också staden omstörtad genom Guds direkta ingripande.
Hur kan då Jesus säga att det ska bli lindrigare för Tyrus, Sidon och Sodom än för de här städerna som har hört Guds ord och upplevt så många kraftgärningar?
Det beror på den regel som vi hörde Jesus ge i Luk 12. Alla de här städerna kring Gennesarets sjö hade fått mycket gott. De hade hört Jesus undervisa. De hade fört till honom alla sina sjuka och han hade botat dem. Likväl stängde de sina hjärtan. De tog emot honom som profet och undergörare, men de tog inte emot honom som sin Frälsare, som Messias.
Det fanns också folk från Tyrus och Sidon som hade hört Jesus. En kananeisk kvinna har en tro som Jesus skattar högt (Matt 15). Men den stora massan var hedningar. Sodomiterna hade knappast hört evangelium. Åtminstone berättas det inget om att Lot skulle ha predikat för dem om nådelöftet som han kände till genom Abraham. Därför säger Jesus, att det blir lindrigare för dem på domens dag än för de städer som hade fått så mycket. Visst, de blir straffade, men straffet blir ännu hårdare för de folk som har hört evangelium och inte tagit emot det. Det är det som är dagens huvudbudskap.

Hur är det med oss?
Våra bygder har varit rikt välsignade under många århundraden. Redan i flera generationer har vi upplevt väckelsetider. Guds ord är verkligen inte sällsynt och vi har hans rena och oförfalskade ord ibland oss. Vi är mera välsignade än vad Luther säger med anledning av Jes 55:6:
Erfarenheten har också lärt oss, att evangelium inte på någon plats predikats rent och klart längre än en mansålder. Så länge de funnits kvar, som predikat det, har det bestått och växt till, men när dessa gått bort, så har också ljuset slocknat, och därefter har sektandar och falska lärare infunnit sig och tagit platsen i besittning.
Det här säger Luther i en tid när mohammedanerna (”turkarna”) erövrade allt större områden av Europa. De hade övertagit alla de gamla apostoliska församlingarnas områden i Mindre Asien. Och det som var kvar av Europa hade påven förstört med sin villfarelse.
Tyvärr ser vi också bland oss sanningen i det som Luther säger. Sektandar och falska lärare har gripit omkring sig. Ljuset falnar alltmer och mörkret sänker sig. Människans inbyggda religiösa strävan och längtan söker efter frid i nyandliga rörelser, samtidigt som islam går framåt som aldrig förr. I arabvärlden sker det ofta med våld och blodiga attacker på de kristna, men här i västeuropa sker det genom en aningslöshet som hotar att ta ifrån oss våra kristna grundvärderingar. Kristendomen ifrågasätts politiskt, vilket syns bland annat i motstånd mot kristna inslag i skolorna, och den politiskt korrekta antirasismen upphöjer oliktänkare och radikala uppfattningar. Det ligger i tiden att ägna sig åt kryptoreligiösa tekniker för avslappning och meditation, medan en öppen bekännelse till allt Guds ord och en radikal omvändelseförkunnelse möter skarpt motstånd. Där man tidigare var mån om den rena läran har man blivit allt mera likgiltiga. Man är inte mera noga med vad man hör på, och man samlas kring det som kliar i öronen och talar till känsla och förnuft.
Vad skulle Jesus ha för budskap till oss i dag?
Han skulle nog döma oss mycket strängt, eftersom vi har fått så mycket. Detta land har varit föremål för så mycken kärlek från Guds sida. Han har gett oss sitt ord i rikligt mått. Han har skonat oss från att likt våra broderländer söder om Finska viken underkastas ateistiskt välde genom underbart beskydd under våra krig. 
Och vårt svar på denna kärlek genom århundraden är att vårt folk i dag har övergett Guds bud. Guds ord är satt på undantag, och det som ännu finns är ofta uppblandat med farlig humanism och laglöshet. Jeremias utrop är riktat precis till oss idag (Jer 22:29): 
O land, land, land, hör Herrens ord!
Jesus skulle nog gråta också över oss, så som han gjorde när han närmade sig Jerusalem, ridande på åsnefölet (Luk 19:42):
Tänk om du i dag hade förstått, också du, vad som ger dig verklig frid. Men nu är det dolt för dina ögon.

Verklig frid
Det är det som människorna i dag inte förstår. Man talar om längtan efter fred i världen, men hur viktigt är det egentligen för den yngre generationen som inte var med om kriget och som tar det som en självklar sak att vi lever i välgång, i den s.k. nordiska välfärden? Då vi talar om fred tänker man inte ens på att den verkliga freden inte består i avsaknad av fysiskt våld. Den finns först där samvetet får frid med Gud, när syndaskulden som vi går och bär på är borta. 
Problemet är att människorna i dag, trots sekler av kristendomsundervisning, inte vet att de kommer att dömas till helvetet på den yttersta dagen om de inte har Jesus med sig i sitt liv. De falska rösterna som finns i stor utsträckning runt om oss försöker få oss att tro att det blir bra till sist på något sätt. Många drömmer om himlen, men gör det med en förhoppning att Gud ska se mellan fingrarna. Allt ska bli bra till sist, tänker man. Och på många orter där man förr i väckelsetider frågade hur man har det ställt med Gud, när man träffades, är man nöjd med att ha kvar ett sken av sin fäderneärvda gudsfruktan.
Du, min åhörare, har väl inte missat att det bara finns en väg till himlen, och att den vägen heter Jesus? Det är väl inte så att Jesus gråter också över dig?
Kanske någon tänker: Jag har hört så mycket Guds ord, jag har varit med om så många gudstjänster och läst Bibeln så mycket, och ändå inte tagit det på allvar, så Guds dom vilar nog över mig. Jag har fått mycket, och det som jag kan ge är alltför lite.
Eller så är du kanske orolig över att du har gått så långt bort från tron och blivit så förhärdad att Guds Ande har vikit ifrån dig. Det är det som brukar kallas synd mot den Helige Ande. Om det skriver Hebreerbrevet (Hebr 6:4–6):
Ty de som en gång tagit emot ljuset och smakat den himmelska gåvan, fått del av den helige Ande och smakat det goda Gudsordet och den kommande världens krafter men sedan avfallit, dem är det omöjligt att föra till ny omvändelse, eftersom de själva på nytt korsfäster Guds Son och öppet hånar honom.
Visst är det här en fruktansvärd situation. Och eftersom Guds ord talar om risken, så är den en verklighet. Vi ska inte ta lätt på så starka varningar. Det är många som gått den vägen: de har börjat i Anden men slutat i köttet. Och det ska vara en stark varning för oss.
Det kan nämligen vara så att Gud tröttnar på att sända sin kallelse och varna och stoppa oss. Om vi om och om igen struntar i vad Gud säger, kan gränsen komma när Gud säger: Jag ger upp. Du får det som du vill. I berättelsen om Israels ökenvandring och fortsatta historia har vi många sådana exempel. Det kan vara för sent en dag, när kallelsen till omvändelse inte längre ljuder.
Men låt mig nu göra en sak helt klar: är du orolig för att du syndat mot den Helige Ande har du inte gjort det! För om du har syndat mot Anden har du ingen längtan, ingen oro, utan har stängt ut Guds kallelse med din förhärdelse. Har du åter oro i ditt samvete och är ängslig för hur du ska kunna möta Herren på domens dag ska du bara göra en sak: du ska lyssna till vad Gud vill säga dig i sitt ord.
Det första jag då vill påminna om är, att han försäkrar dig om att han älskar dig och vill ha dig hem. Det kan jag säga på den grunden att Gud älskade världen (Joh 3:16). Och dit hör också du! Han älskade verkligen den värld som har fallit i synd, den värld som tog emot Jesus med hån och torterade honom till döds på korset. Han älskade dig, som inte har älskat honom som du borde, och som är blodröd av synder. 
Det andra är, att han har ordnat om att allt som kan göras för att du ska få vara lugn på domens dag och hälsa Jesus med glädje. Jesus betalade bort din syndaskuld när han gick i döden för dig. Han bytte med dig, då han tog din synd på sig och gav dig sin helighet, sin laguppfyllelse, sin rättfärdighet. Och nu säger han (Joh 5:24):
Amen, amen säger jag er: Den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv och kommer inte under domen utan har övergått från döden till livet.
Och han säger vidare (Joh 6:37):
Den som kommer till mig skall jag aldrig någonsin kasta ut.
Paulus understryker att det som Jesus har gjort för dig inte kan kompletteras på något sätt, utan det är fullständigt. Du kan inte lägga till en enda gnutta av egen insats. Allt är nåd (Ef 2:8–9):
Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det, inte på grund av gärningar, för att ingen skall berömma sig.
Inte av er själva, av nåd är ni frälsta. Det är det ord som kan ge oss den verkliga friden. Och det är den nåd som vi ska ta emot, för att spara Jesus den sorgen att han måste gråta över oss i dag, och en dag tvingas att visa bort oss, som han har köpt så dyrt med sitt eget blod.
Har du i syndens tjänst förspillt
det arv du en gång fått,
hör, hur han kallar dig så milt
och ber dig komma blott!
Och högtidskläder, skor och ring
han har tillreds, ty se,
av dig han väntar ingenting,
blott att dig allt få ge.
Den här sångversen anspelar på liknelsen om kungasonens bröllop (Matt 22), där gästerna samlas in från gator och gränder, och där de får kungens egna kläder, i stället för sina eländiga egna kläder. Men också i den liknelsen finns en stor sorg. Kungen visar ut en man som kommer i egna kläder. Han tyckte han var tillräckligt fin som han var. Han ville klara sig själv. Tänk på det, när du hör uttrycket: kom som du är! Du får komma som du är inför Jesus med all din synd, men du kan inte bli kvar inför Jesus med din synd. Du ska låta honom klä på dig hans rättfärdighets dräkt, för utan den har du inget att göra i himlen. Med den dräkten på syns inte synden längre. 
I den dräkten, och bara i den dräkten, kan du komma inför Guds domstol. Och med den dräkten har du Kristi fullkomlighet på dig, och då ska du också höra de välsignade orden: Kom, du min Faders välsignade! 
Bön: Tack, käre Jesus, för att också jag har fått en sådan dräkt som passar i himlen! Låt det aldrig gå så att jag föraktar den och går bort från dig och väcker din sorg och vrede. Du min gode Herde, håll mig hos dig med ditt ord så att jag inte går bort från dig. Amen.

Predikan i Lepplax bykyrka 12.8.2012.

6 augusti 2012

Bägaren


Av David Åkerlund
I Faderns och Sonens och Den Helige Andes namn.
Jag tackar dig, min himmelske Fader, genom Jesus Kristus, din älskade Son, att du denna natt har bevarat mig för all skada och farlighet, och jag ber dig, att du denna dag ville bevara mig för synd och allt ont, så att mitt liv och mina gärningar behagar dig. Ty jag befaller mig med kropp och själ och allt i dina händer. Din helige ängel vare med mig, så att den onde fienden inte får någon makt över mig. Amen.
Som morgonandakt ska vi läsa Psalm 23.
En psalm av David.
HERREN är min herde, mig skall intet fattas. 
Han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro. 
Han vederkvicker min själ, han leder mig på rätta vägar för sitt namns skull. 
Om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig. Din käpp och stav de tröstar mig.
Du dukar för mig ett bord i mina ovänners åsyn. Du smörjer mitt huvud med olja och låter min bägare flöda över. 
Idel godhet och nåd skall följa mig i alla mina livsdagar, och jag skall bo i HERRENS hus evinnerligen.
Herre, helga oss i din sanning, ditt ord är sanning. Amen.
Det vi läser om i denna psalm var inte bara verklighet för kung David, utan det är din och min verklighet. Vi kan läsa den med full förtröstan och varje ord är sanning, just för dig och mig, vilken än din och min situation är. Hela tiden, 7/24, är denna psalms ord en outsinlig källa och en sanning som stärker oss under alla livets skiftningar. Inte endast dessa ord utan hela Skriften Ord är det.
Ett ord vill jag speciellt stanna inför ur denna underbara psalm: bägare. Vi tänker att vi har en bägare i oss, det som vi ser, hör och läser fylls på uppifrån och blandas dit i samma bägare. Ur denna bägare öser vi upp våra samtalsämnen och bekymmer. Men i denna bägare samlas även en hel del som vi blygs för. En del saker vill vi ha kvar och frodas i vår bägare och andra saker vill vi få bort. 
Vad har du i din bägare? 
Vad är den fylld med, eller i dag ska vi fråga oss: vad är det som vi fyller våra bägare med dagligen? Är det så att nyhetsflödet, olika orosmoment och skräp är det enda som fyller på våra bägare dagligen, eller låter du dig fyllas upp av Guds Ord?
Våra vardagar ser säkert lite olika ut, vi möter lite olika verkligheter och våra prövningar kan te sig lite olika, men Guds Ord är lika för oss alla. Samma outsinliga källa har vi alla i våra bokhyllor, den levande Gudens Ord. Fyll på din bägare dagligen med Guds Ord, öppna din bibel, be en kort bön och läs. 
Du ... låter min bägare flöda över.
Detta är ett löfte, ta det till dig. Börja din dag med bibelläsning och bön. Låt Herrarnas Herre, din Skapare och din Byggmästare få ställa in dig varje morgon. Han har all kunskap om dig, han vill ditt eviga bästa. Inled din dag med en stilla stund med bibelläsning och bön, en kort palaver med din Herre och Mästare. Alldeles så som din kropp behöver näring så behöver din ande det också. 
Vi ser av ordet att bägaren flödar över. Han fyller inte bara på bägaren som allt annat skräp utan han tömmer den först. Han tar bort alla dina synder, orosmoment och bekymmer. Han fyller dig med frid, frihet och glädje. Han fyller inte heller bara upp till kanten, utan Han låter din bägare flöda över. En överflödande bägare är det svårare att fylla med skräp. 
Nu är det ju ändå så att en hel del skräp ändå faller ner i vår bägare under en dag och en hel del skräp öser vi upp ur vår bägare. Trots vår morgonpalaver med Mästaren så sätts det ju ändå inte lock på bägaren. Det flödande vattnet hindrar en hel del småskräp att samlas i bägaren men det finns en del tyngre saker som sjunker ner mot botten och samlas där och förpestar bägaren. Om man endast sätter en droppe gift i en bägare med vatten, så är ju ändå hela innehållet förgiftat. En del blir obekväma föremål i den flödande bägaren och vi vill ju ogärna ha det obekvämt. Om du inte under dagen har hunnit gå till Mästaren med en rensningsbegäran av din bägare, så gör det vid aftonpalavern. För visst vill du även sammanfatta dagen tillsammans med Mästaren. Även om du varit i kontakt med Honom under hela dagen så har Han ännu något att ge dig.
Luther säger: ”Låt den människa som skulle vilja höra Gud tala, läsa den heliga Skrift.” Och på ett annat ställe: ”Var och en som vill lära känna Gud och få evigt liv måste läsa denna Bok med flit och söka efter dess vittnesbörd om Kristus, Guds Son.
För Luther var det väldigt viktigt med bibelläsningen och han skriver på ett ställe att han under ett antal år läst igenom bibeln två gånger per år.
Vi läser vidare: 
Idel godhet och nåd skall följa mig i alla mina livsdagar. 
Detta är ett underbart löfte att tacka Mästaren för vid aftonpalavern. Tänk att vi får lämna det som varit under dagen och möta Mästarens godhet och nåd även vid slutet av dagen, då natten och mörkret kommer. Att få ta del av Mästarens Ord, lag och evangelium. 
Lagen för att känna igen vad som är skräp av det som finns i bägaren och för att kunna undvika att det på nytt hamnar i bägaren. 
Evangeliet för att få tömt ut skräpet ur bägaren, tvättat den och få den att flöda igen.
... och jag skall bo i HERRENS hus evinnerligen.
Amen.
Morgonandakt på SLT:s sommardagar i Utajärvi 7.7.2012.

Goda förvaltare av Guds nåd


Av Ola Österbacka
Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus. 
Låt oss be:
Vi lever i en dyster tid. Hjälp oss för den skull, Herre blid, att ordet vi förvaltar rätt och sakramenten, som du gett.
Din sak det är, o Jesus god, så ge din tjänare gott mod, när han ditt ord försvara vill och egen kraft ej räcker till.
Ditt ord är i all nöd och sorg vår säkra tröst och fasta borg. Låt det din kyrka skydda så att ingenting den skada må.
Gud, låt ditt ord oss lysa så att vi i mörker ej må gå, men genom denna jämmerdal får vandra till din himmels sal. Amen.
Predikotexten är från Luk 16:10–15, där Jesus säger: 
”Den som är trogen i smått är också trogen i stort, och den som är ohederlig i smått är också ohederlig i stort. Om ni inte har varit trogna i fråga om den ohederlige mammon, vem vill då anförtro er den sanna rikedomen? Och om ni inte varit trogna i fråga om det som tillhör en annan, vem vill då ge er vad som tillhör er? Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han då att hata den ene och älska den andre, eller kommer han att hålla sig till den ene och se ner på den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon.”
Allt detta hörde fariseerna, som älskade pengar, och de hånade honom. Då sade han: ”Ni hör till dem som vill framstå som rättfärdiga inför människor, men Gud känner era hjärtan. Ty det som är högt i människors ögon är avskyvärt inför Gud.”
Herre, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.
Inledning
För några dagar sedan, den 1 augusti, hade fyra år gått sedan vår lilla församling grundades. När vi ser tillbaka på de fyra åren är det ingalunda endast en god förvaltning som vi skönjer. Vi har varit bristfälliga i många stycken. Men det som inte är bristfälligt är Guds ord, som vi har fått i uppdrag att förvalta. Trots våra mänskliga svagheter har vi fått vara med i arbetet för att förkunna en fullkomlig sanning: sanningen om att Gud har förbarmat sig över den fallna världen och gett oss syndare tillträde till hans tron genom vår Frälsare Jesus Kristus. Det får vi särskilt tacka Gud för i dag.
När vi inledde tiden efter Trefaldighet för snart två månader sedan hade vi pengarna i fokus, och varnade för penningbegäret. I dagens text och tema finns också våra jordiska ägodelar, men nu som objekt för förvaltarskapet. Hur vi förvaltar de jordiska gåvor Gud anförtrott oss med är alltså en högst central del av det kristna livet och lärjungaskolan. 
Vem är en förvaltare?
Kanske du tänker på en företagsekonom, som sammanställer företagets bokslut och sedan ska underställa det revision. Ja, det finns många slags förvaltare i världslig mening. Där gäller det verkligen att vara trogen i det minsta. Det ska inte finnas något alls som glappar.
Eller kanske du tänker på oss som är kallade att predika Guds ord och förvalta sakramenten. Jodå, det är en särskilt viktig uppgift. I Första Korintierbrevets fjärde kapitel sägs att vi är Kristi tjänaare och förvaltare av Guds hemligheter. Här är det fråga om ett ännu större ansvar: när det gäller förvaltningen av Guds ord får det inte klicka, för det kan vara ödesdigert för någon inför evigheten.
I dagens predikan ska jag inte främst lyfta fram det särskilda ämbetet, Ordets ämbete, utan fokusera på det förvaltarskap som alla kristna är kallade till.
Vi har ett liv att förvalta
Låt mig börja med en rannsakande fråga: Hur har du förvaltat ditt liv?
På en sådan fråga reagerar vi säkert olika. Kanske hör du till dem som med tillfredsställelse tänker tillbaka på olika skeden i livet, där du har känt att du har lyckats. Kanske en födelsedagsuppvaktning har gett bekräftelse på att du verkligen har uträttat något. En och annan har sagt vackra ord om allt vad du har gjort och betytt för dem.
Eller så känner du otillfredsställelse i ditt inre: Vad blev det av mitt liv? Du befinner dig redan på andra sidan mittstrecket och börjar ställa in dig för bortflyttning från det här jordelivet. Kan du göra en återblick på ditt liv och känna dig riktigt nöjd?
I evangelietexten för första årgången, som är strax före vår predikotext, hör vi Jesus berätta om en förvaltare som handlade orätt, men han var skicklig i sin orättfärdighet. Han tjänade den ohederlige mammon. Han fick höra: Vad hör jag om dig? Gör räkenskap för din förvaltning!
Hur går det med mig, om jag ska ställa mig inför Gud och göra räkenskap?
Ingen kan komma fram inför Gud på domens dag och säga att han inte visste att han skulle göra räkenskap. I Rom 2:7, 12 säger Paulus:
Han skall ge var och en efter hans gärningar. ...
Alla som har syndat utan lagen kommer också att bli förtappade utan lagen, och alla som har syndat under lagen kommer att fördömas av lagen.
Det hjälper inte inför Gud att säga: Jag visste inte att jag skulle behöva redovisa för mitt liv. ”Alla som har syndat utan lagen kommer också att bli förtappade utan lagen”, står det. 
Du kommer inte undan lagens långa arm bara för att inte tagit reda på vad lagen kräver. Om du inte sett skylten med hastighetsberänsningen kan du med all rätt bli bötfälld i alla fall om du kört för fort. Kommer du till ett annat land är du skyldig att ta reda på landets lagar, och du kan inte inför domaren försvara dig med att du inte visste.
Det hjälper inte heller att komma och säga: ”Men jag har i alla fall försökt så gott jag har kunnat.” I senaste söndags evangelium hörde vi vad Herren ska svara dem som kommer inför honom och hänvisar till vad de själva har åstadkommit (Matt 7:23:
Jag har aldrig känt er. Gå bort ifrån mig, ni laglösa! 
Det är fruktansvärda ord att höra när man står inför den som granskar ens förvaltning.
Vi som sitter här i dag har hört det många gånger, men det är viktigt att vi åter påminner om det, Det får inte finnas den minsta oklarhet i att vi inte har någon chans att klara oss på räkenskapsdagen om vi inte har något annat att hänvisa till än till det vi själva har gjort. Kommer vi inför den allvetande Guden och tror att han ska godkänna oss på våra egna meriter är det ute med oss. Då är vi avslöjade. Vi är förskingrare. Vi är värda helvetet, det eviga straffet.
Men det ska också sägas helt klart att ingen enda ska behöva vara rädd för att stå inför den store revisorn. Det är nämligen så att en annan har betalat för oss. Allt det som vi har förskingrat är betalt. Det ska jag också lägga fram bevis för. Vi börjar med Rom 3:23–24:
Alla har syndat och saknar härligheten från Gud, och de står som rättfärdiga utan att ha förtjänat det, av hans nåd, därför att Kristus Jesus har friköpt dem.
Det här säger helt klart, att ingen enda människa kan stå inför Gud när han dömer över våra gärningar. Vi saknar härligheten från Gud. Men vi står som rättfärdiga utan att ha förtjänat det! Det kallas nåd: Kristus Jesus har friköpt dem! Vilka dem? Jo, precis så som alla har syndat, så har Jesus friköpt alla. Därför kan ingen påstå att han inte skulle vara med bland dem som fått sin skuld utstruken. En har dött i allas ställe, därför har alla dött, säger Paulus i 2 Kor 5:14. Och lite längre fram beskriver han det saliga bytet som han tillämpar på dig och mig (v21):
Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud.
Vi har ett liv att förvalta. Det har gått dåligt, om vi ser till hur vi ska klara oss inför Guds rannsakande ögon. Men Gud älskade oss så att han inte ville förkasta oss till helvetet, utan han kom till jorden och dog i vårt ställe. Och hans fullkomlighet klädde han på oss när vi döptes, som Paulus skriver i Gal 3:26–27:
Alla är ni Guds barn genom tron på Kristus Jesus. Alla ni som har blivit döpta till Kristus har blivit iklädda Kristus.
Därför, min vän, får du stå inför Gud på räkenskapens dag och ha full frimodighet. ”Den som har Sonen, han har livet”, sjunger vi i en sång. Men tänk också på fortsättningen: ”Den ej har Sonen, han har ej livet.” Den enda grunden för frimodighet på domens dag är att vara klädd i hans rättfärdighet, att inte komma med egna anspråk och meriter, utan helt innesluten i hans rättfärdighet. Därför är det så viktigt att lära känna Jesus och tro på honom till salighet.
Vi har en utrustning att förvalta
När vi nu har gjort klart hur vi ska redovisa förvaltarskapet inför Gud går vi över till det horisontella i förvaltarskapet, alltså hur vi förvaltar de gåvor som Gud har försett oss med bland våra medmänniskor.
I vår tid, när man vill döda de ofödda barn som inte uppfyller godtyckliga kriterier på ett gott liv och när man ifrågasätter åldringar deras rätt att leva, bedömer man människans värde efter vad man presterar. Den som inte kan producera, som så att säga ligger samhället till last, har mindre värde än den effektiva och hårt arbetande idealmänniskan.
Det här går tillbaka på en evolutionistisk grundsyn. Den synen var grundläggande för nazismen. Det svaga ska mönstras ut: sjuka, avvikande, orkeslösa ska bort för att ge livsrum åt de friska, de som kan föra samhället vidare. 
En sådan tendens måste motarbetas med all kraft. Det är Gud som ger människan hennes värde, och det värdet är inte beroende av våra definitioner. 
Ett märkligt fotografi har under en tid spritts på Internet och i en rad tidningar. Det visar en gammal australisk mans ansikte, fårat och fläckat av ålder, och närmast obehagligt att se på. Det är raka motsatsen till dagens skönhetsideal. När mannen dog trodde man att han inte hade lämnat efter sig något av värde. Men så hittade man några anteckningar. Det var en lång dikt, där han med häpnadsväckande skärpa beskriver hur hans vårdare kan tänkas ha sett på honom. Men i det han skriver framträder en tänkande människa, ett jag, som det inte är så lätt att se. Dikten slutar med orden: 
Öppna era ögon och se: inte en skruttig gammal gubbe. Se närmare: se MIG!
Genom den dikten fick hans vårdare något att tänka på, och texten jämte fotografiet blev en tankeställare hundratusentals människor runt världen. Han fick efter sin död frambära ett viktigt budskap trots att han närmast var ett obehagligt paket under sina sista år.
Budskapet var: se din medmänniska! Det är för honom och henne du är till, det är för att tjäna honom eller henne du har fått dina gåvor av Gud.
Och i den här tjänsten är ingen för liten. Det finns ingen enda som inte skulle ha en uppgift. Gud har gett dig precis de resurser som du behöver för att utföra de uppgifterna.
Därför, om du känner dig överflödig, om du tycker att du inte räcker till, att dina insatser inte värderas tillräckligt, att du inte får uppskattning, eller hur vi kan tänkas uttrycka det, så ska du veta att Gud har en uppgift för dig, och han har utrustat dig med de talanger och ger dig de krafter du behöver för att kunna utföra dem. Ställ dig till hans förfogande! 
Man brukar i en del sammanhang tala om att lämna sig åt Jesus. Då tänker man ofta på att vi med ett viljebeslut ska börja tro på Jesus. Men det klarar vi inte. Luther förklarar den tredje trosartikeln: ”Jag tror att jag inte av mitt eget förnuft eller av min egen kraft kan tro på eller komma till min Herre Jesus Kristus.” Jesus behöver inte vår överlåtelse för att godkänna oss som lärjungar. Han tar emot oss som odugliga syndare av sin nåd och kärlek och ger oss en hedersplats hos sig: att få vara Guds barn. Men vad händer sedan, när han har blivit Herre i vårt liv? Vi låter Lina Sandell fråga och svara (SH 435):
Men sedan han kommit att själv hos mig bo,
att själv hos mig leva och vandra,
hur vill han att jag skall bevisa min tro
och prisa hans kärlek för andra?
Hur vill han att jag skall upphöja hans nåd,
som varit så mäktig i råd och i dåd?
Jo, därmed att jag i hans namn går åstad
att visa min nästa till livet
och ger allt för intet – så tacksam och glad –
det Herren mig syndare givit.
För intet ger Herren förlåtelsen än,
för intet åt andra jag ger den igen.
Det kan vara så att vi försummar att utföra den tjänsten om vi förnekar våra gåvor. Om du säger, att du inte kan något, så tar du ifrån Gud hans möjligheter att göra din tjänst för din medmänniska. Samma sak om du är lat och inte vill göra det som Gud ger dig i uppdrag att göra, eller du om anser att de materiella gåvor som Gud har gett dig är dina personliga och att han inte har något med dem att göra.
Paulus säger till en sådan (2 Tess 3:10):
När vi var hos er, gav vi er också den föreskriften att den som inte vill arbeta inte heller skall äta.
Det är med den tanken som Topelius skrev psalmen (Psb 477): 
För var minut som du spillde så
skall du vid domen till ansvar stå.
Var gagnlös dag, varje fåfäng stund,
den är ett bortslösat Herrens pund.”
Det här handlar inte om att skaffa förtjänster för att bli godkänd i den slutliga räkenskapen, utan det handlar om att Gud vill se frukter av den nåd han har gett dig. Han gav sina gåvor med den tanken att du skulle tjäna med dem. Det har han särskilt beskrivit i liknelsen om de anförtrodda talenterna, Matt 25.  
Målet: evigheten
Allt det här har ett enda mål i sikte: att vi ska få förenas i himlen till den kör som sjunger den eviga lovsången till Lammets ära. Det är den sanna rikedomen. Vår andel för att förverkliga det målet är att vara trogna i den jordiska tjänsten, där vi  dödar vårt kött som vill tänka mest på oss själva och hur vi ska få våra egendomar att växa till till förmån för våra medmänniskor. Vi kan alla i någon mån vara med och betjäna vår nästa, och inte minst att underlätta för dem som lider nöd och saknar detta livets goda. Och vi kan vara med i arbetet för att sprida Guds ord genom församlingen och dess mission. Det ska vi därför göra med allvar och flit. Då ska också Herren välsigna verket ur evighetsperspektiv. Sällan sker det så att vi ser hur det sker. Allt ska tjäna till Hans ära allena. Amen.
Lovad vare du Gud, och välsignad i evighet, som med ditt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Låt din Helige Ande stadfästa Ordet i våra hjärtan, så att vi inte blir glömska hörare, utan dagligen växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och blir saliga genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.
Predikan i Biblion på 9:e sönd. efter Trefaldighet, 5.8.2012.

1 augusti 2012

Fyra år


Av Ola Österbacka
Vi har orsak att tacka Herren i dag. Den 1 augusti 2012 har det gått fyra år sedan S:t Johannes evangelisk-lutherska församling (StJ) grundades. I kyrkoåret firar vi denna vecka med temat Sanning och sken
Vad var orsaken till att den lilla gruppen på sex personer, från ungdomar till pensionärer, tog det i mångas ögon djärva beslutet att bilda den första fria lutherska församlingen på finlandssvenskt område?
Vi hade under några års samtal och studium funnit att kristna behöver en församling som håller sig till Sanningen. I många avseenden hade de församlingar vi tillhörde avvikit från sanningen. De var inte sådana som Bibeln ville att kristna skulle tillhöra. Därför hade många av oss under en lång tid levt ett liv som andliga nomader. Vi irrade runt och sökte platser där vi kunde lyssna till Guds ord rent och klart. Vi var i många fall utan nattvardsgemenskap. Men så skulle kristna inte ha det.
Hade vi nu lyckats skapa den Rena Församlingen?
Nej. Vi var precis lika ofullkomliga som förut. Vi har stigit snett ibland. Vi har låtit lockande röster leda oss till dåliga vägval. Vi kan inte garantera att det inte händer igen. Men Sanningens Ande har trofast lett oss genom vänner som förmanat oss med Guds ord. Vi blev upprättade i kärlek. Och fortfarande är vi som ett andligt konvalescenthem under den store Läkarens vård. Som syndare behöver vi dagligen en stor Frälsare.
Och det är här det fullkomliga finns. Här finns det rena, det heliga: Vi har fått del av Sanningen, och Sanningen vill vi också berätta för andra. Sanningen är Guds heliga ord. Vi har fått byta vår synd mot Frälsarens renhet. Där finns vår frimodighet och vårt hopp inför evigheten.
Tack vare vänners tålmodiga förmaningar och samtal har Herren gett oss gemenskap med en syskonkrets på ungefär en halv miljon kristna runt hela världen, som delar samma hopp. Det är en oerhörd välsignelse och ett stöd till upprättelse när vi är svaga.
Visst vill vi att vår lilla församling ska växa så att flera skulle vara med i vår gemenskap. Men det viktiga är inte hur många vi är, utan att vi troget delar Sanningens ord. Det stora uppdraget är att förkunna Guds rättfärdighet, som uppenbaras för syndare i evangelium. Därför fortsätter vi att inbjuda till gudstjänster. Därför har vi fått möjligheten att med dagens fantastiska teknik låta lag och evangelium ljuda över världen. Han som lät de svaga lärjungarna hitta fisk på djupet är den som sedan bestämmer över fångst och skörd.
Ibland får vi höra att vi inte vill ta emot syndare till vårt nattvardsbord. Jo, det vill vi verkligen, och därför gläds vi över förmånen att som syndare få gå till Herrens bord regelbundet. Och vi hoppas verkligen att allt fler skulle vilja dela vår gemenskap. Men han som är nattvardens Herre har sagt, att vi inte kan ha del både i Herrens bord och i onda andars bord (1 Kor 10:21). Därför kan vi inte inbjuda den som också önskar gå till det bord som dukas tillsammans med falska lärare. Sanningen är i konflikt med lögnen, och vi kan inte pruta av på Sanningen för att vara människor till behag.
Vi är också ledsna över att så många vänner har så svårt att släppa en gemenskap som hyser livsfarlig surdeg. Vi ser med oro på att de inte uppmärksammar farorna. Kärleken till Sanningen kräver då att vi varnar. Kanske gör vi det alltför lite. Kanske är det av omsorg om oss själva som vi inte griper in med större kraft när vi ser medmänniskor gå mot fördärvet.
Herre, rusta oss med din vishet, så att vi rätt kan dela Sanningens ord och inte lever oss själva till behag.