25 november 2012

Yttersta domen

Av Hans Ahlskog
Nåd vare med er och frid ifrån Gud, vår Fader och Herren Jesus Kristus. Amen

Predikotexten hämtar vi idag på domsöndagen från Jesajas 61 kapitel verserna 1-3 och vi läser orden i Jesu namn:

Herrens, HERRENS Ande är över mig,
ty HERREN har smort mig till att predika glädjens budskap för de ödmjuka.
Han har sänt mig att förbinda dem som har ett förkrossat hjärta,
att ropa ut frihet för de fångna och befrielse för de bundna, till att predika ett nådens år från HERREN
och en hämndens dag från vår Gud, för att trösta alla sörjande,

för att låta de sörjande i Sion få huvudprydnad i stället för aska,
glädjens olja i stället för sorg, lovprisningens klädnad i stället för en modfälld ande.
Och de skall kallas "rättfärdighetens terebinter",
planterade av HERREN till hans förhärligande.


Gud inskriv dessa ord på allas våra hjärtan. Amen.

I domsöndagens texter finns en tydlig kontrast. Fåren skiljs från getterna, de goda skiljs från de onda. Det är välsignelse och förbannelse, himmel och helvete, fördömelse och frikännande. Det är detta som kallas för den dubbla utgången. Det är en lära som allt färre kyrkor i vår tid vill stå för. Det är också en lära som allt färre namnkristna omkring oss omfattar. Det har vi den senaste veckan blivit väl påminda om i samband med debatten om samkönade pars rätt att adoptera.

 ”Den gud jag tror på kastar ingen till helvetet”, hör man ibland sägas. ”Min gud är kärlekens och frihetens gud”, säger andra. Av de få människor som går i kyrkan på domsöndagen är det säkert många som skulle ha gillat vår predikotext. Man hade förberett sig på att stå ut med orden om Människosonens dom i Matteus’ 25:e kapitel, men så läser predikanten istället från Jesaja 61, om ett nådens år, om frihet för de fångna, om befrielse för de bundna, o.s.v. Det låter ju positivt. Mycket trevligare än domstexterna. Skulle vi ha annonserat predikotexten i tidningen kanske vi skulle ha varit flera här i dag.

Men varför valde jag då att predika över denna text på domsöndagen? Borde vi inte försöka hålla oss till söndagens tema?

Jag valde denna text för att den kontrast som finns i domsöndagens tema kommer tydligare fram här än i många texter som är angivna för domsöndagen. Det kommer så tydligt fram att man riktigt studsar till inför det. Detta profetiska ord, som gick i uppfyllelse när Jesus undervisade i synagogan i Nasaret, talar om nåd och hämnd i samma andetag. Den Smorde, Jesus av Nasaret, sändes till jorden för att predika ett nådens år från HERREN och en hämndens dag från vår Gud. Detta predikade han gång på gång under sin verksamhetstid på jorden. Publikaner och horor skall gå in i Guds rike, men inte ni, (Matt 21:31) fick översteprästerna och de äldste höra. Ibland ropade Jesus verop över galileiska städer för deras otros skull och ibland avlöste han syndare från deras synder. Han dömer hycklare till helvetet och säger: De har fått ut sin lön, och han utlovar den botfärdige rövaren på korset själva paradiset.

Jesus berättar flera liknelser som handlar om den dubbla utgången, t.ex. liknelsen om fisknoten och liknelsen om ogräset i Matt 13 och Jesus berättar ingående för sina lärjungar hur det kommer att vara vid tidsålderns slut. Man behöver inte läsa länge i evangelierna innan man upptäcker att en stor del av Jesu undervisning handlar om himmel och helvete, om den dubbla utgången. Han förkunnade samtidigt ett nådens år och en hämndens dag.

För domedagens mynt har dessa två sidor, nåd och hämnd. För de som blir frälsta innebär domedagen att det nådens år som kommer med evangelium, når nya höjder. Det når sin fullkomning. De troende får då slutraten av de välsignelser som deras gode Gud och Fader vill ge dem. De får ta i besittning det rike som är tillrätt åt dem från världens grundläggning. Det rike som de blev delaktiga i när de föddes på nytt, det blir nu slutligen deras fullt ut. Frälsningens gåva, som gavs dem i deras dop, kan ingen längre ta ifrån dem. Satan har under hela deras kristna liv försökt riva denna gåva ur deras händer genom frestelser och syndafall, men nu kan inget längre hota deras salighet.

Men detta saliga tillstånd skulle vara en omöjlighet om inte domedagen också på samma gång skulle vara en hämndens dag. Skulle Satan och alla ondskans andemakter också släppas in i himlen så skulle inte Guds barn gå säkra. Och skulle falska lärare och den otrogna världen, som försöker förleda de kristna, också komma in i riket, ja vilken frihet skulle vi då njuta i himlen? Och om synden kom in i himlen och kunde fortsätta att snärja oss, skulle vi då inte för alltid vara bundna? Skulle då fångarna någonsin bli fria? För Guds fiender, djävulen och världen, är domedagen en hämndens dag. Det är då Gud slutgiltigt skall hämnas dem som skadat han rike här i tiden.

Men denna hämnd börjar inte först på domens dag. Den utlovades redan i paradiset och den stora hämnden togs när Jesus på korset krossade Ormens huvud. Genom predikan av evangeliet utkrävs hämnd på djävulen. Han binds i osynliga kedjor när evangeliet predikas. Evangeliet spränger hans makt. Fångar släpps fria. Samtidigt som en människa görs delaktig av nåden utkrävs hämnd på djävulen. Guds rike utbreds och djävulens inskränks. Det evangelium som klingar ljuvligt i öronen på syndaren är rena avgrundsvrålet för Satan. Evangelium, som säger att segern är vunnen, innebär samtidigt att djävulen har förlorat. När Jesus triumferar faller Satan ner från himlen som en blixt. Domedagen är inte någon win-win överenskommelse. Det är Gud som står som segrare, och som hans barn får vi del av segern. Därför skall vi förväntansfullt se framåt mot den dagen.

Men vi är inte ännu där. Vi står ännu mitt i striden. Här i tiden vinner djävulen och världen många delsegrar över Guds barn. Det är en äten förbjuden frukt här och ett fall för frestelsen där. Vi är svaga och denna svaghet förorsakar stor sorg för oss. Vi vill ju inte falla i synd, men vår Gamle Adam är stark, världen är mäktig och djävulen lika listig som han alltid har varit. När vi är så svaga och ofullkomliga i oss själv kan domsöndagens tema också få en kristen att bäva: tänk om jag inte består provet. Tänk om jag efter ett helt liv som kristen ändå går förlorad till slut. Kan Gud nåds verkligen räcka för alla mina synder? Jag faller ju om och om igen.

Sådana moln av otro och tvivel kan skymma Guds nådeshimmel för oss när vi ställs inför domedagens allvar. Frälsningsvisshetens glädje blandas med sorg. 

Men denna sorg är inte för alltid. Vi läste i texten att Messias skulle komma för att trösta alla sörjande, för att låta de sörjande i Sion få huvudprydnad i stället för aska, glädjens olja istället för sorg, lovprisningens klädnad istället för en modfälld ande.
  
Dessa ord ingav hopp för det förtryckta folket i Juda på Jesajas egen tid. Gud utlovar hämnd på fienden, på Assur, sorgen skulle bytas i glädje. Plågarens stav skulle brytas sönder. (Jes 9:4) Och även vi får ta till oss orden. Det är i Kristus allt detta går i uppfyllelse. Det var inte för sin egen skull han gick i döden. Han krossade inte Ormens huvud för ro skull. Det var för oss han gjorde det. Det var för att vi skulle få frid, som han tog straffet på sig. Och när han har gjort allt detta för oss, då kan vi med tillförsikt se fram mot domedagen. För det är samma Jesus som har friköpt oss, som skall döma oss. Domsöndagens evangelium börjar med orden: När Människosonen kommer i sin härlighet och alla änglar med honom, då skall han sätta sig på sin härlighets tron. Och alla folk skall samlas inför honom, och han skall skilja dem från varandra, som en herde skiljer fåren från  getterna. (Matt 25:31f)
I denna text ser vi Människosonen som domare, som en som gör skillnad på människor. Det inger skräck i oss.

Men bara några kapitel innan denna text sägs det om samma person, om denna domare: att han inte kom som en herre för att bli tjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många, för alla. (Matt 20:28) Om han var beredd att göra det för mig, att ge sitt liv för mig, så vill han att jag skall bli frälst och komma undan domen. Han är inte en illvillig domare så att jag inte vågar närma  mig honom. Han är inte okänd för mig, och jag är inte okänd för honom. När vi möts på domens dag, är det inte för första gången. Nej, vi har haft mycket att göra med varandra redan tidigare. När jag bara var någon vecka gammal döpte han  mig och gjorde mig till Guds barn, till sin egen bror. Genom sin Ande har han undervisat mig i de himmelska tingen. Vi har många gånger mötts i hans heliga nattvard. Jag har blivit delaktig av hans kropp och blod. Vi är alltså inte främlingar för varandra när vi möts i rättssalen.

Jag är den gode herden, och jag känner mina får, och mina får känner mig, liksom Fadern känner mig och jag känner Fadern, och jag ger mitt liv för fåren. (Joh 10:14f) Så kan vi läsa hos Johannes. Det är detta som Axel B. Svensson har i tankarna när han diktar: Han är min Herde, jag hans får, som funnit livet i hans sår.

Men vilka är hans får? Jo, det är de som lyssnar till herdens röst, säger Jesus. Han kallar på sina får och nämner dem med deras namn och för ut dem. När han har fört ut alla sina får, går han före dem, och fåren följer honom, därför att de känner igen hans röst.  (Joh 10:3f) Fåren är alltså hans lärjungar, de som har kallats vid namn i dopet och som lyssnar till hans ord. Det är alltså de kristna som är fåren. Och i domsöndagens evangelium hörde vi talas om dessa får. Där hör vi om fåren inför domen. Vi hör om får och om getter. Han skulle skilja dem från varandra. Men vad skulle han göra med sina älskade får? Med dem som han gett livet för? Dem som han fört ut på bete och gått före genom jordelivet? Skall han nu kasta dem i den eviga elden tillsammans med djävulen och hans änglar? Nej, hans herdehjärta skulle då brista.

Fåren skall han ställa på sin högra sida och han skall säga till dem: Kom, ni min Faders välsignade, och ta i besittning det rike som stått färdigt åt er från världens begynnelse. (Matt 25:33f)

Inför dessa ord flyr sorgen och fruktan för domen bort. Vi avkläds vår modfällda ande och ikläds lovprisningens klädnad. När vi har dessa löften i domsöndagens texter kan vi med frimodighet hälsa HERRENS dag, domedagen välkommen. Vi kan se fram mot nådens år när det går i fullbordan. Vi lever redan nu i nådens år och den som nu lever i nåden och blir kvar i nåden, han eller hon kommer inte att hamna under Guds vrede på domens dag. Detta är helt säkert.

Men den som själv vill vara herde, som vill mästra Överherden och hans ord. Som inte vill lyssna till Herdens ord utan till sitt eget förstånd. Honom går det illa. Därför skall vi ödmjukt  bli kvar i hjorden och lyssna till Guds ord, rätta oss efter Guds ord och framför allt tro evangelium om honom som gav sitt liv för fåren. I Jesu namn, Amen.

Så vilar det i Herrens nåd, att saliga vi bliva.
Men fast och evigt är hans råd, att det de trogna giva.
Vi själva är blott skröplighet, hos Gud är all vår salighet:
Ske honom pris och ära! Amen


Predikan hållen på Domsöndag, 25.11.2012 i Lepplax bykyrka.

18 november 2012

Ingen vet dagen


Av Ola Österbacka
Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus. 
Bön (SH 486:4): 
Gör, Herre Jesus, den sanningen viktig
för våra hjärtan att du är vårt allt,
att du vår sak för vår räkning gjort riktig,
då alla människors synd du betalt!
Hjälp att vi må lita därpå
och för din tron med frimodighet stå!
Predikotexten är från Matt 24:36–44:
36 Men om den dagen eller stunden vet ingen något, inte himlens änglar, inte ens Sonen, ingen utom Fadern.
37 Ty som det var i Noas dagar, så skall det vara vid Människosonens återkomst. 38 Som människorna levde dagarna före floden: de åt och drack, gifte sig och blev bortgifta, ända till den dag då Noa gick in i arken, 39 och de visste ingenting, förrän floden kom och ryckte bort dem alla – så skall Människosonens ankomst vara. 40 Då skall två män vara ute på åkern. Den ene skall tas med, den andre lämnas kvar. 41 Två kvinnor skall mala på en handkvarn. Den ena skall tas med, den andra lämnas kvar.
 42 Var därför vaksamma. Ty ni vet inte vilken dag er Herre kommer. 43 Men det förstår ni att om husets ägare visste när på natten tjuven kom, då skulle han hålla sig vaken och inte tillåta att någon bröt sig in i hans hus. 44 Var därför också ni beredda! Ty i en stund när ni inte väntar det kommer Människosonen.
Helige Far, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.
Är du orolig för hur det ska gå för dig när du ska ställas inför Jesus på den yttersta dagen? Det är det viktigaste ämnet som finns i livet. Dagens evangelium talar om att dörren ska stängas igen för många människor. Den jämför med Noas tid, då en massa människor straffades för sin ondska. Det är naturligt att vi känner en viss ängslan inför framtiden, inte minst inför domedagstemat som har varit populärt särskilt i år. Man har ju spekulerat över orsaken till att Mayakalendern slutar i december i år. Jag hoppas att du innan jag slutar ska se var grunden finns för att ha frid inför den dagen. Men först ska vi granska det som texten vill berätta för oss.

Ingen vet dagen eller stunden
Det har gjorts otaliga försök att beräkna tidpunkten för Jesu återkomst. Till de mera kända hör Jehovas Vittnens beräkningar. Det började med 1878, och då det inte skedde fastställde man året till 1914. Men inte heller då kom Jesus, utan i stället bröt första världskriget ut. Senare har man konstruerat nya årtal efter hand.
Efter Jesu tydliga ord är det självklart meningslöst att spekulera om tidpunkten när Jesus kommer tillbaka. Det som vi kan slå fast är att han kommer tillbaka. Enligt Apg 1:11 ska han komma tillbaka på samma sätt som han for till himlen. Det betyder att han kommer med molnen och att han ska bli synlig. 
I Upp 1:7 läser vi också om samma sak:
Se, han kommer med molnen, och varje öga skall se honom, även de som har genomborrat honom, och alla jordens stammar skall jämra sig över honom. Ja, amen.
När Jesus kommer tillbaka ska det alltså vara annorlunda än när han for på det sättet, att alla människor på hela vårt klot ska se honom. Då ska många människor jämra sig. De inser först då att det är för sent. Han kommer för att döma dem, eftersom de inte tog vara på sin nådatid.
Vår text slår fast flera gånger att det inte går att beräkna dagen när han kommer:
– om den dagen eller stunden vet ingen något
– som det var i Noas dagar … de visste ingenting
– ni vet inte vilken dag er Herre kommer
– i en stund när ni inte väntar det kommer Människosonen.
Det här allvarliga beskedet ska få oss att vara beredda varenda stund. Lever jag ett sådant liv, att jag är beredd på att Jesus kan komma i vilket ögonblick som helst? Tänk om han kommer mitt under en glad fest, när omdömet är lite si och så, eller kanske medvetandet helt och hållet satts ur spel med för många glas? Eller tänk om han kommer och du sitter och tittar på en porrfilm i hemlighet, då ingen ser det? 
Vi har nu söndagen före domsöndag. Före. Det finns ännu tid att tänka och bereda sig. Petrus skriver (1 Petr 5:8):
Var nyktra och vaksamma. Er motståndare djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker efter vem han skall sluka.
Och lite tidigare skriver han (4:7):
Slutet på allting är nära. Var därför förståndiga och nyktra, så att ni kan be.
Att vara nykter betyder inte bara att låta bli att supa sig full, vilket gör att vi inte har omdömet kvar, utan i förlängningen betyder det att inte på något sätt låta sig berusas, vare sig av starka drycker eller av svärmeri som tar bort det sunda omdömet.
Det som en kristen förmanas till är att vara vaksam och ständigt vaka och be, att leva i gemenskap med Frälsaren vad vi än gör och var vi är.
Nu tänker du kanske på att du också behöver sova. Jo, att ständigt vaka betyder inte att du ska försumma den naturliga sömnen. Att vaka betyder att vara beredd, och det är man också när man sover, då Jesus har vård om oss och vi är i hans händer. På samma sätt är det med dem som på ålderns höst tappat sin vanliga omdömesförmåga genom sjukdom, eller om man ligger medvetslös på intensiven. Den som hör Herren till får alltid vara trygg i hans händer. 
Att vara vakande betyder nämligen inte att det är vår aktivitet som avgör. Det handlar om vilan i det som Jesus har gjort för oss, och att vi i hans famn inte ger oss in på något farligt som han inte vill vara med på. Förmaningen att ständigt vaka ska hålla press på vår gamla människa, som behöver lagens piska för att inte somna in i andlig likgiltighet och falla i synder som hindrar oss från att leva i bönekontakt med Jesus. 

Jesus kommer tillbaka en gång
Det andra vi får veta av texten är att Jesus kommer tillbaka en enda gång, och då kommer han synligt för alla och för att ställa fram alla inför sin domstol.
Det har gjorts olika modeller av hur det ser ut när Jesus kommer tillbaka och hur många gånger han kommer. En av de mest fantasieggande är tanken på att Jesus först kommer för att hemligt rycka upp de troende till himlen, medan de som inte tror fortsätter att leva sitt liv, men i stor förvåning över att en del människor har försvunnit. De skulle då genomlida den stora vedermödan. Efter vedermödan kommer Jesus tillbaka en gång till tillsammans med de troende för att grunda tusenårsriket, och ytterligare en gång efter tusenårsriket.
Den här tanken har gjorts populär bland annat genom en serie böcker ”Left behind” (Lämnad kvar), som också har blivit film. Romanserien inleddes 1995. Författarna är Tim LaHaye och Jerry Jenkins och det har sammanlagt blivit 16 romaner som har sålts i över 65 miljoner ex. Hittills har det gjorts tre filmer om böckerna. Den bakomliggande tanken går tillbaka till Hal Lindsay, som på 1970-talet skrev en del bästsäljande böcker. Då präglades uttrycket dispensationalism om Lindsays läror – från engelskans dispensation = dispens, befrielse eller undantag. 
Den här tanken är bara en bland många olika teorier. Termerna är brokiga och förvirrande. Man talar om premillenialister och postmillenialister, och bland de förra om pretribulationalister, midtribulationalister och posttribulationalister. Man är oenig om tusenårsriket ska komma före eller efter vedermödan, och man är oenig om uppryckandet ska ske före, mitt under eller efter den stora vedermödan. 
Läran om det hemliga uppryckandet handlar om att den ene av de två männen på åkern blir osynlig, han rycks upp. Den som blir kvar blir alltså plötsligt medveten om att kamraten har försvunnit på ett oförklarligt sätt, men annars är allt som vanligt. På samma sätt sitter två kvinnor tillsammans och den ena är plötsligt borta.
Det är naturligtvis väldigt tacksamt att skriva en dramatisk roman om sådant. Mitt under en flygresa är en flygvärdinna plötsligt borta. Den som sitter bredvid en och som man har talat med är också borta. En mamma upptäcker att barnet i vagnen är borta. Hu, så kusligt! 
Sådan undervisning är tyvärr väldigt vanlig och de böckerna och filmerna som jag nämnde har haft en stor genomslagskraft också i lutherska kretsar. För några år sedan undervisades just så på dagarna ”Med evigheten i sikte”.
Frågan är om texten verkligen beskriver något sådant. 
Då skall två män vara ute på åkern. Den ene skall tas med, den andre lämnas kvar. Två kvinnor skall mala på en handkvarn. Den ena skall tas med, den andra lämnas kvar.
Verbet afiemi som här översatts lämna kvar kan betyda många andra saker: låta gå, sända bort, förskjuta, lämna därhän, låta vara, men också förlåta synd. Vilken betydelse har ordet här? Om man lämnar något därhän eller förskjuter finns ingen direkt betydelse att man skulle fortsätta som förr. Om brandmän hittar två personer i ett brinnande hus och räddar den ene men lämnar den andre kvar, kan vi inte tänka oss att den andra fortsatte att leva i huset. Han har omkommit. På samma sätt var det på Noas tid. De som lämnades kvar omkom i floden.
Betoningen ligger på tas med i motsats till att lämnas kvar med en tydlig parallell till syndafloden. Det var åtta personer som togs med. De andra blev kvar. Vilka ödesmättade ord!
Det finns ingenting i Bibeln som säger att Jesus ska komma tillbaka flera gånger. I Matt 25 undervisar Jesus om att han ska komma i härlighet och alla änglar med honom, och då ska han sätta sig på sin härlighets tron. Det sker en gång. Det är om den stunden han manar oss: 
Var därför vaksamma. Ty ni vet inte vilken dag er Herre kommer.

Som på Noas tid
Vi ska slutligen återvända till jämförelsen med Noas tid.
Ty som det var i Noas dagar, så skall det vara vid Människosonens återkomst. Som människorna levde dagarna före floden: de åt och drack, gifte sig och blev bortgifta, ända till den dag då Noa gick in i arken, och de visste ingenting, förrän floden kom och ryckte bort dem alla – så skall Människosonens ankomst vara.
Var det fel att människorna åt och drack? Var det en synd att gifta sig och bli bortgifta?
Vi ska gå till 1 Mos 6, där situationen före floden beskrivs. 
När människorna började föröka sig på jorden och döttrar föddes åt dem, såg Guds söner att människornas döttrar var vackra, och de tog till hustrur alla de ville ha.
Av det här anar vi ett grundfel i hur män och kvinnor lever tillsammans. Guds söner är här antagligen en beskrivning av stamfäderna eller de som hade ämbetet att undervisa och leda folket. De handlade själviskt och egensinnigt. De frågade inte efter Guds vilja, utan bestämde själva efter sitt kötts begär. De var alltigenom onda.
Några verser senare berättas om hur Gud fattar ett allvarligt beslut och säger till Noa (v13):
Jag har beslutat att förgöra alla levande varelser, ty för deras skull är jorden full av våld. Se, jag skall fördärva dem tillsammans med jorden.
Nu ger han Noa en tid för att förbereda räddningen för sig själv och sin familj. Samtidigt får han möta gäckande kommentarer av människorna omkring. Petrus beskriver dem som olydiga, när Gud tåligt väntade medan arken byggdes (1 Petr 3:20). 
Jesus säger att det ska vara likadant inför hans återkomst. Det ska vara en liknande lösaktighet i fråga om giftermål. Det ska finnas samma slags gäckerier av Guds ord och varningar. Människorna ska inte bry sig, även om Gud varnar i sitt ord. Och plötsligt ska dagen komma när det är för sent. 
När människorna på Noas tid upptäckte flodvågorna var det för sent. Vi kan tänka oss att människorna som mötte tsunamivågorna i sydostasien för några år sedan kände samma fasa när de märkte att de inte kunde komma undan. Den här fasan är naturligt för en människa som inte bryr sig om Guds ord.
När Lukas berättar om Jesu återkomst påminner han om den här situationen (Luk 21:25ff):
På jorden skall folken gripas av ångest och stå rådlösa vid havets och bränningarnas dån. Människor skall ge upp andan av skräck, i väntan på det som skall komma över världen. Ty himlens krafter skall skakas. Då skall man se Människosonen komma i ett moln med stor makt och härlighet.
Det här är ju precis vad vi har börjat se i vår värld. Men människorna förstår ingenting. De förstår inte att ta vara på det som Jesus säger sedan: 
Men när detta börjar ske, så räta på er och lyft upp era huvuden, ty då närmar sig er förlossning.
Räta på er! Ni har ingen orsak att vara rädda! Det är ju tvärtom. När vi ser det här har vi orsak att glädjas, för nu ska den onda tiden ta slut. Nu kommer Jesus tillbaka. 
Nu är vi tillbaka vid den fråga som jag började med. Den som känner Jesus ska få möta honom med glädje. Paulus skriver om det i 1 Tess 4:15ff, för att visa att både de som har dött i tron och de som får uppleva hans återkomst ska få möta Herren:
Vi säger er detta enligt ett ord från Herren: vi som lever och är kvar till Herrens ankomst skall alls inte komma före de insomnade. Ty när en befallning ljuder, en ärkeängels röst och en Guds basun, då skall Herren själv stiga ner från himlen. Och först skall de som dött i Kristus Jesus uppstå. Därefter skall vi som lever och är kvar ryckas upp bland moln tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och så skall vi alltid vara hos Herren. Trösta därför varandra med dessa ord.
Här har vi också ett ord om att ryckas upp. Men det handlar inte om att ryckas upp i motsats till dem som inte tror, så att de skulle lämnas att leva på jorden, utan det är en jämförelse med dem som väcks upp ur gravarna. I det saliga ögonblick när gravarna öppnas ska alla troende uppstå för att möta Herren, och sedan ska alla som lever och är kvar möta honom på samma sätt, inte på en jordisk plats, utan i rymden, egentligen i luften. Det är en beskrivning av en plats som vi inte kan förstå. Den anknyter till det sätt som Jesus lämnade jorden: han togs upp i luften. Det är inte en geografisk plats så och så långt över jordytan, utan den plats som Gud har berett åt dem som älskar honom.  
Är du, min vän, ängslig för att du är en syndare, precis som de som förgicks i Noas tid, som inte alltid varit vaksam, som inte alltid haft Jesus i tankarna? I dag har vi ännu tiden före domedagen, ännu får vi fråga honom som gett sitt liv för att vi skulle få leva för evigt med honom om det är något som fattas oss. 
Och då får vi gå till Guds Ord. Det säger att Jesus har betalat för oss, ja för hela världen, så att vår synd är borta. Ingenting ska längre anklaga oss, utom vår otro. Ordet säger att Gud så älskade världen att han utgav sin enfödde Son, för att ingen enda som tror på honom ska gå förlorad utan ha evigt liv. Och vi får gå till vår dopattest, som säger att vi i dopet har räddats genom vatten likt Noa och hans familj, så att de vredgade vågorna inte har någon makt över oss. Vi får ta emot det Ordet av Herren, som säger att han inte kommer att lämna någon av dem som tror på honom att förgås, utan han ska låta dem uppstå på den yttersta dagen. Och den uppståndelsen ska inte vara till skräck, utan i glädje, för då får vi uppleva att den onda tiden som vi lever i då är borta, och att endast ljus, liv och salighet återstår för Herrens folk. Även du får tillhöra den saliga skaran, för Jesu skull.
På den grunden får du räta på dig och fröjdas åt de tecken som säger att han kommer snart. 
En liten tid av kval och strid,
sen stilla sabbatsro,
sen salighet till evig tid i fridens sälla bo.
Se upp med fröjd! Han kommer snart,
din Gud och Frälserman.
Vad nu är mörkt skall då bli klart.
Var trygg, snart kommer han!
Bön: Tack, käre Jesus, för att du gett oss ett hopp som är grundat på något bättre än på våra ansträngningar att vaka och vara redo. Tack för att du gjort allt som behövs för att få möta dig med fröjd när du kommer och komma in i den himmelska bröllopssalen. Håll i oss hårt, så att vi inte kommer bort från dig och blir förförda av allt det onda som finns runtom oss och glömmer att leva av ditt Ord och vara med dig i bönen varje dag. Om det ber vi, för ditt utgjutna blods skull. Amen.

Predikan i Biblion, Vasa, 18.11.2012.

12 november 2012

Riket som består


Av Ola Österbacka
Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.
Predikotexten är från Dan 2:31–41,44. Men vi ska inte läsa den nu, utan läser den efterhand. Vi börjar med att be.
Himmelske Fader, du som Kungarnas Kung, lär oss känna din makt och härlighet så att vi ödmjukar oss under dig och ditt Ord och ger dig allena äran. Men låt oss också få känna din nåd mot oss, dina svaga barn, så att vi kan se och tro att du tar dig an oss för Jesu skull, och att vi i honom får vara kungar och präster inför dig. Amen.

För några veckor sedan hade vi en bibelhelg med ungefär samma tema som i dag, ”Det himmelska och det jordiska medborgarskapet”. Då fick vi lära oss, som vi också hörde i episteltexten, att en kristen ska underordna sig all världslig överhet, eftersom den världsliga makten är Guds andra kungarike. Gud har satt den världsliga överheten att sköta om samhällets ordning, så att vi ska få leva ett liv i trygghet.

Bakgrund
Den världsliga överhet som rådde när händelserna i Daniels bok inträffade var ingen gudfruktig överhet. Den kan inte ens sägas ha varit en god överhet. Det var en tyrann som regerade: Nebukadnessar, den store kungen av Babylonien. Tidpunkten var ca 604 f.Kr., andra år efter att den första deportationen av förnäma judiska pojkar verkställdes, däribland Daniel som då var en ung man, kanske bara tonåring.
I första kapitlet av Daniels bok läser vi hur Daniel tillsammans med tre kamrater sattes på inskolning för att omvändas till babyloniernas religion. Det lyckades inte. De behöll sin tro och blev högt ansedda, och särskilt Daniel fick förmåga att tolka alla slags syner och drömmar. Det här kom till god användning i det andra kapitlet. Där berättas om den dröm som N. hade en natt, och han blev mycket oroad av drömmen. Men det märkliga var, att han krävde av sina spåmän, besvärjare, trollkarlar och kaldeer att de skulle berätta för honom vad han hade drömt. Och han hotade dem med döden om de inte kunde göra det.
Läs Dan 2:3–9.
Kaldeerna försöker få N. att förstå att det han kräver är allt för svårt. De svarar, v10–11:
Det finns ingen människa på jorden som kan meddela kungen det han vill veta. Det har aldrig hänt att någon kung, hur stor och mäktig han än varit, har begärt något sådant av någon spåman eller besvärjare eller kaldé. Det som konungen begär är alltför svårt, och det finns ingen som kan meddela konungen det, ingen utom gudarna. Men de bor inte bland de dödliga.
De har så rätt. Sådant kan inte människor, och de gudar som människorna har gjort sig får de inte kontakt med. Uppgiften är omöjlig.
Det verkar kört för alla de vise. Kungen är van att få vad han önskar. Nu utfärdar han dödsdomen över dem alla, eftersom de inte har klarat av att göra det som kungen befaller – inte för att de har gjort något ont. Han är alltså en ond kung, som inte försvarar det rätta utan straffar den oskyldige.
När Daniel får höra att han och hans vänner ska avrättas talar han med Arjok, befälhavaren för drabanterna som ska verkställa dödsdomen. Efter att Daniel får reda på varför de är dömda till döden uppmanar han sina vänner att be Gud om förbarmande, så att Daniel kan uppenbara hemligheten för N. Och så fick Daniel veta drömmen i en syn om natten. För det tackar Daniel Gud i en lovsång, v21–23. Och så går han till Arjok och säger att han ska berätta drömmen och uttydningen för kungen. Och så förklarar han vem som kan uppenbara sådant (v28):
Det finns en Gud i himlen som kan uppenbara hemligheter, och han har låtit konung Nebukadnessar veta vad som skall ske i kommande dagar.
Daniel vill inte själv ta äran att ha kunnat uppenbara denna hemlighet (v30):
För mig har denna hemlighet uppenbarats, inte för att jag är visare än alla andra levande varelser, utan för att uttydningen skulle kungöras för konungen så att du förstår ditt hjärtas tankar.
Det är nu vi kommer in i den egentliga predikotexten.

Den stora bildstoden
31 Du, o konung, såg i din syn en stor staty framför dig, och den var hög och dess glans överväldigande. Den var förskräcklig att se på. 32 Huvudet på statyn var av fint guld, bröstet och armarna av silver, buken och höfterna av koppar. 33 Benen var av järn, och fötterna delvis av järn och delvis av lera. 34 Medan du såg på den revs en sten loss, men inte genom människohänder, och den träffade statyns fötter av järn och lera och krossade dem. 35 Då krossades alltsammans, järnet, leran, kopparn, silvret och guldet, och allt blev som agnar på en tröskloge om sommaren, och vinden förde bort det så att man inte längre kunde finna något spår av det. Men av stenen som hade träffat statyn blev det ett stort berg som uppfyllde hela jorden.
Den här delen av texten beskriver själva bildstoden. Det är en märklig konstruktion. Huvudet är av guld, en mycket tung metall. Bröstet och armarna är av silver och sedan följer mindre ädla metaller: koppar och järn. Men fötterna bestod inte bara av järn, utan det var en blandning av järn och lera. En sådan blandning håller inte ihop.  Och hela bildstoden är väldigt tung upptill. Så det finns förutsättningar för att det ska bli en krasch. 
Och så gick det. Men den förorsakades inte av någon människa, vilket är en huvudpoäng här. Den förorsakades av en sten som lossnade och som krossade fötterna så att hela bildstoden blev till spillror. Och den här stenen växte och blev ett stort berg.
Sedan följer Daniels uttydning:
36 Detta var drömmen, och nu vill vi säga konungen vad den betyder: 37 Du, o konung, konungarnas konung, som himmelens Gud har givit rike, väldighet, makt och ära, 38 i din hand har han gett människorna, djuren på marken och fåglarna under himlen, var de än bor, och han har satt dig till herre över alltsammans. Du är det gyllene huvudet. 39 Men efter dig skall det uppstå ett annat rike, obetydligare än ditt, och därefter ett tredje rike av koppar, och det skall regera över hela jorden. 40 Det fjärde riket skall vara starkt som järn, för järnet krossar och slår sönder allt. Så som järnet förstör allt annat, skall också detta krossa och förstöra. 41 Och att du såg fötterna och tårna vara delvis av krukmakarlera och delvis av järn, det betyder att det skall vara ett splittrat rike, men med något av järnets fasthet. Du såg ju att där var järn blandat med lerjord.
Daniel ger en exakt förklaring till det gyllene huvudet. Han understryker, att N. har fått all sin makt och ära av himmelens Gud. Det var ju verkligen så, att guldet kännetecknade det nybabyloniska riket och särskilt för huvudstaden och N:s palats. 
Sedan följer ett rike som är mycket mäktigt, men ändå ringare än N:s rike. Det nybabyloniska riket ersattes av det medisk-persiska riket, som tillföll Darejaves år 538 f.Kr. och som vi läser om i Dan 5:31. Efter detta kommer makenoniern Alexander den store, som i ett oerhört snabbt fälttåg erövrar länderna i öster ända till Indien 336–323 f.Kr. Det är det tredje riket, kopparriket. Det riket föll efter Alexanders död sönder i fyra delar. 
De här rikena känner vi också igen i Daniels syn i kapitel 7, där Daniel ser fyra djur. De tre första kan identifieras med guld-, silver- och kopparriket, dvs. lejonet med örnvingar, björnen och leoparden med fyra fågelvingar och fyra huvuden. Men det fjärde djuret beskrivs bara som fruktansvärt och förskräckligt och som uppslukade och krossade. 
Bildstodens fjärde rike är av järn, vilket är en stark metall, och det krossar och slår sönder allt. Men fötterna är blandade med lera, vilket Daniel förklarar så att det är splittrat, fastän det har järnets fasthet.
I den sista textversen får vi en klar fingervisning om vad detta fjärde rike är:
44 Men i de kungarnas dagar skall himmelens Gud upprätta ett rike som aldrig i evighet skall förstöras och vars makt inte skall överlämnas till något annat folk. Det skall krossa och göra slut på alla dessa andra riken, men själv skall det bestå för evigt.
Vilket är detta fjärde rike? Det råder när en helt annorlunda makt upprättas. Vi förstår att det sker när Guds rike upprättas genom Jesus Kristus. Den tiden rådde romarna. Och därför kan vi säga att det är romarriket som är det fjärde, splittrade riket som ändå har järnets fasthet.

Guds annorlunda rike
Huvudpoängen i vår text är att Guds rike är annorlunda än alla jordiska riken. Men det är samtidigt starkare än alla jordiska riken. När Gud finner för gott slår han sönder världsriken. För 30 år sedan, mitt under kalla krigets dagar, skulle ingen ha trott på någon som påstår att det mäktiga Sovjetväldet skulle falla som ett korthus inom 10 år. Ändå skedde det. Den ena nationen efter den andra slogs i spillror. Vi som var med kring 1989–91 stod i förundran inför det som skedde. Vi såg att den sten, som inte var lösryckt av någon människohand, föll och krossade det som människor hade byggt upp i generationer.
Samma sak händer i vår tid. Den ena efter den andra av arabländernas diktatorer har störtats. Vi har ännu inte sett slutet på händelserna. Många är starkt oroade. Många råkar verkligt illa ut. Också de kristna i de här länderna har drabbats hårt av den s.k. arabvåren. 
Det som vi vet är att Gud råder över alla nationer. Han har full kontroll, också när det ser ut som om han inte skulle ha någon makt att hjälpa de sina. I Daniels bok finns flera exempel på fantastiska under: de tre männen i den brinnande ugnen, Daniel i lejongropen, bland andra. Men det finns också exempel i Bibeln på hur gudsmän torteras och lider, i många fall också dör i fruktansvärda förhållanden. Det sägs att Jesaja blev sågad sönder och dog på ett så grymt sätt. Stefanus led martyrdöden som den första kristna martyren. Kunde inte Gud hjälpa då?
Visst kunde han det, men hans planer känner vi inte. Det vi vet är att han styr allt så att hans goda vilja ska ske, och så att han behåller all ära. Hans främsta vilja är att vi alla ska få komma hem till honom. Därför måste han också låta den ogudaktiga världsmakten leda Jesus in i den fruktansvärda döden på korset för att betala vår syndaskuld.
Det är en väldig tröst för oss kristna, att Gud har lovat att hans rike alltid ska finnas, även om alla jordiska riken går under. ”Guds ord de måste låta stå”, skaldade Luther. Och i adventpsalmen diktar biskop Franzén (original text): 
Jerusalem är öde,
Dess tempel fallit ner.
Dess präster äro döde,
Dess spira är ej mer.
Men Kristi rike varar
Och sig alltmer förklarar.
Välsignad vare han
Som kom i Herrens namn.
Därför ska vi aldrig sätta vårt hopp till de jordiska furstarna, även om vi ska vara dem underdåniga. Vi ska sätta vårt hopp till Herren, som har skapat himmel och jord och ännu uppehåller allt, och som har frälst oss genom Jesus Kristus och berett rum åt oss i härlighetsriket som ska uppenbaras när han kommer tillbaka.
Lovad vare du Gud, och välsignad i evighet, som med ditt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Låt din Helige Ande stadfästa Ordet i våra hjärtan, så att vi inte blir glömska hörare, utan dagligen växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och blir saliga genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

Predikan i Lepplax bönehus 11.11.2012.

4 november 2012

Livets vatten, livets träd och livets ljus


Av Ola Österbacka
Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus!
Predikotexten är episteltexten för Alla helgons dag från Upp 22:1–5: 
Och han visade mig en flod med livets vatten, klar som kristall. Den går ut från Guds och Lammets tron. Mitt på stadens gata, på båda sidor om floden, står livets träd som bär frukt tolv gånger, varje månad bär det frukt, och trädets blad ger läkedom åt folken. Och ingen förbannelse skall finnas mer. Guds och Lammets tron skall stå i staden, och hans tjänare skall tjäna honom. De skall se hans ansikte, och hans namn skall stå skrivet på deras pannor. Någon natt skall inte finnas mer, och de behöver inte någon lampas sken eller solens ljus. Ty Herren Gud skall lysa över dem, och de skall regera som kungar i evigheternas evigheter.
Gud, låt ditt ord oss lysa så att vi i mörker ej må gå, men genom denna jämmerdal får vandra till din himmels sal. Amen.

Vår text är hämtad från beskrivningen av den nya staden Jerusalem, som aposteln Johannes vid den yttersta domen såg komma ner från himlen som en brud, som är smyckad för sin brudgum. Alla helgons dag, som var i går men som vi uppmärksammar i dagens gudstjänst, för ju våra blickar mot himlen, där Guds helgon firar triumfen över Satan och hans välde. Och samtidigt är vi inne på den yttersta tiden, som på ett särskilt sätt kommer i vårt synfält nu när vi närmar oss slutet av kyrkoåret.
De två sista kapitlen i Bibeln knyter an till Bibelns början, särskilt till det andra kapitlet i Första Moseboken. Då hade Gud skapat världen och alla levande varelser och placerat in människan för att vårda och bruka skapelsen. Då fanns ingen synd och ingen död. I Upp 21–22 beskrivs en värld med många liknande termer. Här finns inte heller någon död, för döden och helvetet har kastats i eldsjön.
I 1 Mos 3 kommer synden och döden in i bilden och ändrar tingens ordning på ett ödesdigert sätt. Motsvarigheten i slutet av Bibeln är Upp 20, som beskriver hur djävulen rasar mot Guds folk, och hur han slutligen tvingas kapitulera. Det hade Gud förutsagt redan på syndafallets dag, när han förbannade ormen och sa att kvinnans säd ska krossa hans huvud.
Allt det som finns mellan 1 Mos 3 och Upp 20 beskriver hur Gud och djävulen strider om människan, men hur Gud i allting behåller den yttersta makten. Centrum finns i evangeliernas berättelse om hur Guds Son dör på korset och uppstår i triumf.
Alltsammans kan ses som en enda väldig kiasm. Ordet kiasm kommer från den grekiska bokstaven chi som liknar ett X. Termen står för en spegelliknande text, där början och slutet är parallella, nästa avsnitt speglas i det nästsista avsnittet osv. Mittpunkten är det centrala, det ställe där allting vänder. Vi har i våra bibelstudier flera gånger lyft fram sådana kiasmer. De är ett uttryck för en storslagen litterär uppbyggnad, som återspeglar den gudomliga författarens vishet.
Den här maximala kiasmen visar också att Gud byggt upp hela Bibeln efter en enhetlig ritning, även om de enskilda böckerna har tillkommit under olika tider och av olika mänskliga författare. Men det är inte så underligt, för egentligen finns ju bara en författare: Den Helige Ande.
Vi ska nu granska vår text mot bakgrund av skapelseberättelsen i Första Moseboken.

Livets vatten
Och han visade mig en flod med livets vatten, klar som kristall. Den går ut från Guds och Lammets tron.
I 1 Mos 2:10–14 omtalas en flod som gick ut från Eden och som vattnade lustgården. Sedan delade den sig i fyra huvudgrenar: Pison, Gihon, Hiddekel och Eufrat. Hiddekel är känd som Tigris och finns ännu i dag i par med Eufrat i dagens Irak. Men de två andra är okända. Nu ska vi komma ihåg, att syndafloden fullständigt förändrade jordens yta, så att det är omöjligt att säga var Eden fanns före syndafloden.
Det var en märklig flod. Normalt börjar en flod med små bäckar, som rinner neråt och förenar sig till större åar och älvar. Men här är det först en flod som vattnar lustgården och sedan delar upp sig i fyra. Först hämtas välsignelsen från centrum och så går den ut till jordens länder.
En känd bild som finns både hos profeterna och i Uppenbarelseboken är ”världens fyra hörn”. De fyra floderna går alltså ut och vattnar hela jorden med livets vatten från paradiset. 
Efter syndafallet blir detta vatten förgiftat. Det här beskrivs speciellt i Upp 8:11, som beskriver den tredje basunen. Då föll en stor stjärna med namnet Malört ner över jorden, och en tredjedel av vattnen förvandlades till bitter malört, och många människor dog av vattnen, som hade blivit förgiftade. 
Synden drog död över oss människor. Det värsta slaget är den eviga döden, den eviga skilsmässan från Gud, som förorsakas av att syndagiftet får det andliga livet att slockna och till sist bli borta från Herrens ansikte.
När Jesus talar med den samaritiska kvinnan berättar han åt henne om sitt levande vatten (Joh 4:14):
Den som dricker av det vatten jag ger honom skall aldrig någonsin törsta. Det vatten jag ger skall i honom bli en källa, som flödar fram och ger evigt liv.
Och när Jesus undervisar i templet under lövhyddohögtiden ropar han (Joh 7:37–38):
Om någon törstar, så kom till mig och drick! Den som tror på mig, ur hans innersta skall strömmar av levande vatten flyta fram, som Skriften säger.
Aposteln Johannes förklarar att det här avser Anden, som skulle utgjutas på de troende. 
I Uppenbarelsebokens härliga skildring går floden med livets vatten ut från Guds och Lammets tron. Det är samma vatten som strömmade ut ur vår Frälsares sida när han hade dött. Det är samma vatten som Jesus talade om med den samaritiska kvinnan. Det är samma vatten som föder på nytt i dopet. 
Det är det vatten som tvättar oss rena från alla synder. Det är Jesu rättfärdighet, som han vann åt oss och alla människor genom sitt lidande och död. Det finns inget gift i det vattnet. I allmänhet är det så att lite gift i vattnet förstör drickbarheten, så att allt vatten måste förkastas. Men när det gäller Livets vatten är det så att en droppe av det renar allt. Vår synd är ett intet mot att få del i det som Jesus gjorde. Den som blir tvättad av honom är helt och hållet ren, som Jesus sa till Petrus (Joh 13:10):
Den som har badat, behöver sedan bara tvätta fötterna. Han är helt och hållet ren.
Detta livets vatten behöver vi ständigt, för synden smutsar ner oss hela tiden. Är vi en gång döpta behöver vi leva av Guds Ord varje dag. På den grunden ska vi i Jesu namn vara med i det himmelska paradiset och få njuta av floden med Livets vatten, där vi aldrig mer blir törstiga.

Livets träd
Mitt på stadens gata, på båda sidor om floden, står livets träd som bär frukt tolv gånger, varje månad bär det frukt, och trädets blad ger läkedom åt folken.
Också i Edens lustgård fanns livets träd. Tillsammans med kunskapens träd på gott och ont stod stod det mitt i lustgården. Det omtalas lite mystiskt. Det är likväl en viktig orsak till att Adam och Eva efter syndafallet fördrivs från lustgården (1 Mos 3:22):
HERREN Gud sade: ”Se, människan har blivit som en av oss med kunskap om gott och ont. Hon får nu inte räcka ut handen och även ta av livets träd och så äta och leva för evigt.”
På grund av synden stängdes människorna ut från livets träd. Det är först i himlen som vi åter ska få äta av det. Och den frukt som livets träd ger är härlig. Symboliskt beskrivs den med en ny skörd varje månad, något som aldrig förekommer här på jorden. Och i himlen finns ingen sjukdom längre, det sköter livets träd om.
Men för att vi ska få äta av livets träd tillsammans med Gud och hans änglar måste han sända sin Son för att lida döden på förbannelsens trä. I Galaterbrevet citerar Paulus från 5 Mos 21, där Mose skriver (v22–23):
Om det på någon vilar en synd som förtjänar döden och man avrättar honom och hänger upp honom på trä, så skall den döda kroppen inte lämnas kvar på träet över natten. Du skall begrava den samma dag, ty en Guds förbannelse är den som har blivit upphängd.
Det här gällde uttryckligen brottslingar som hade blivit avrättade och vilkas kroppar sedan hängdes upp som en varning. Men romarna gick ännu längre och hängde upp levande brottslingar. Och Jesus blev räknad bland brottslingar, trots att han inte hade gjort någon synd. Det var dina och mina synder han bar i sin kropp, och han måste bli utsatt för den allra värsta tortyr, den värsta förbannelse som någonsin funnits bland människor. Han måste förbannas på förbannelsens trä, men du och jag har blivit välsignade och får skörda frukten av livets träd.
Johannes ser att trädets blad ger läkedom åt folken. Vi kan tänka på Jesajas ord (53:5):
Genom hans sår är vi helade.

Livets ljus
Någon natt skall inte finnas mer, och de behöver inte någon lampas sken eller solens ljus. Ty Herren Gud skall lysa över dem.
Också det här knyts ihop med Bibelns allra första början. Det första Gud sade när han skapade var: ”Varde ljus!
En och annan har funderat hur växterna kunde växa på skapelsens tredje dag, då Gud skapade solen, månen och de andra himlakropparna först på den fjärde dagen. Men det fanns ju ljus! Gud var själv källan till ljuset. Hur det rent fysiskt fungerade vet vi inte, fast det finns olika tankar om det. Evolutionisterna säger förstås att solen fanns långt innan någon växt kom till, men det beror på att de inte räknar med Gud.
Efter den sista dagen finns inte heller någon sol eller måne så som vi ser dem i dag. Hela den skapelse som nu är ska ju gå under, också himlakropparna, som Petrus beskriver i sitt andra brev. Ändå klarar Gud av att lysa upp tillvaron. Om han ska klara det i himlen så klarade han nog det också under de första skapelsedagarna.
Ljuset är en nödvändig källa för allt liv. Den här årstiden har växtlivet utomhus slocknat, åtminstone det allra mesta. De flesta växter behöver både ljus och värme för att leva. Och båda är en bristvara under vår kalla och mörka vinter. Men när ljuset börjar återvända, då spirar också livet på nytt. 
Så är det också i andlig mening. Det andliga ljuset är Jesus själv, som kommer till oss i sitt Ord. Om vi försummar Ordet dör också livet. Där det andliga livet har dött måste ett uppvaknande ske, om inte den andliga döden ska bli bekräftad inför den yttersta domen till ett fruktansvärt ord av Jesus: ”Gå bort ifrån mig, ni förbannade, till den eviga elden som är tillredd åt djävulen och hans änglar.” 
Därför måste Guds Ord predikas, för att döda ska höra och bli levande. Vi är nämligen till vår natur döda i våra synder. Ingen av oss kan väcka sig själv till liv, ingen kan bestämma sig för att börja leva igen, lika lite som en växt som har vissnat ner under snötäcket kan resa sig och växa upp av egen kraft. Den måste väckas till liv av ljuset och värmen från solen.
Att du och jag fått höra Guds Ord, får delta i församlingens gemenskap kring Ordet och sakramenten och har Ordet med oss i våra hem, det är en gåva från Gud, som har sänt livets ljus genom Jesus.

Tjänsten och garantin
Vi avslutar med att påminna om mitten av vår text:
Hans tjänare skall tjäna honom. 
Det återför oss till temat för den söndag vi egentligen firar i dag: Din medtjänare och broder. Du har fått dricka av Livets vatten, du har fått äta av frukten av Livets träd och du har blivit född på nytt av Livets ljus för att du ska tjäna din medtjänare och broder. Du ska inte leva för dig själv. Det kan hända att din bror eller medvandrare är död, i andlig mening, och är på väg mot att höra de gruvliga orden, att tvingas gå bort till evigt straff. Men det är ju så onödigt! För Jesus har hängts på förbannelsens trä också för honom!
Det är din och min uppgift att komma med livets vatten också till honom. Vi är satta till ljus och salt för att föra människorna till Jesus. 
Och i den tjänsten behöver vi inte ängslas, fast djävul och värld rasar mot oss. Vi får hålla oss fast vid löftet:
De skall se hans ansikte, och hans namn skall stå skrivet på deras pannor.
I Upp 7 berättas om hur Gud ger en befallning att hans tjänare ska tecknas med sigill. Det är den kompletta skaran av dem han har utvalt: 144.000, ett symboliskt tal för de 12 stammarna i GT och de 12 apostlarna i NT, multiplicerat med det fullkomliga talet 10 i tredje potens. Alla som Gud har tecknat med korsets tecken och i sitt råd beslutat bevara ska vara med, vilket Johannes sedan bevittnar när han beskriver den oräkneliga vita skaran inför Guds tron. Den skaran som har Lammets tecken på sina pannor ska se Guds ansikte. Vilken framtid!
Måtte vi alla vara med där och få möta Herren med jubel och tillsammans delta i den himmelska kören med alla heliga som gått före oss. Om den nåden ber vi, genom Jesus Kristus. Amen.
Lovad vare du Gud, och välsignad i evighet, som med ditt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Låt din Helige Ande stadfästa Ordet i våra hjärtan, så att vi inte blir glömska hörare, utan dagligen växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och blir saliga genom Jesus Kristus, vår Herre.

Predikan i Biblion 4.11.2012.