Simul Justus et Peccator

Av Hans Ahlskog
(andakt hållen vid LBK:s sommarkonferens 2012)

Simul justus et peccator, på samma gång rättfärdig och syndare, är ett av de viktigaste uttrycken som vi har fått med oss från reformationen. Innan Luther förstod att det är så det kristna livet ter sig så kunde man ha satt ett annat uttryck över hans liv: nu syndare, snart rättfärdig, d.v.s. jag skall genom fastor, späkningar, botgärningar och böner bli rättfärdig. Jag skall bli bättre och bättre tills jag blir rättfärdig. Och hinner jag inte bli rättfärdig under jordelivet så får skärselden putsa bort det sista orena hos mig. Det är detta som Lina Sandell beskriver i en av sina sånger: Jag irrade länge än hit och än dit och sökte en väg till Guds himmel. De mera evangeliskt sinnade läsarna hade denna sak klar för sig: samtidigt rättfärdig och syndare! De kände till vad Petrus skriver i det tredje kapitlet av sitt första brev:

Så led också Kristus en gång för våra synder. Rättfärdig led han i orättfärdigas ställe, för att föra oss till Gud. (1 Petr 3:18)

Här är det en utomstående som griper in i syndarens rättfärdiggörelseprocess. Här kommer någon in och avslutar denna process med en gång. Och där står då syndaren med sina fastor och böner, med sin redliga bättring och sin ånger. Vad skall han nu med dem till? Om han redan av Kristus blev förd in i Guds gemenskap, då blir ju dessa gärningar värdelösa. Nej, inte alls. Det är först nu de har ett värde. Alla som vet något om husbygge vet att det inte är någon idé att bygga ett hus på dålig grund. Du kan bygga hur fint som helst, men är grunden dålig så kommer tjälen att fördärva ditt hus den första vintern. Men är grunden god, ja då lönar det sig att bygga. Är Kristus grunden, ja då kommer också dina goda gärningar att följa med dig in i himlen. Detta talar Paulus om i 1 Kor 3, men vi skall inte säga mer om det nu.

Istället skall vi göra en tidsresa genom Bibeln och se hur detta med att samtidigt vara rättfärdig och syndare har varit en verklighet för de forna heliga. Vi skall inte göra detta för att gotta oss i andras synder, de är ju våra bröder och systrar, utan vi skall göra detta för att lära oss en sak. För att vi skall lära oss att allt inte alltid är som det ser ut. När vi ser på varandra så ser vi mycket som inte håller provet. Det är synd och skröplighet alltigenom.

Men vi borde lära oss att se på varandra med Guds ögon. En syster kanske brister i kärlek, men tror hon på Kristus så har hon hans rättfärdighet. En broder kan brista i sitt tal. Kanske säger mycket onyttigt, med är han döpt så är han. Kommer jag till Gud med min broders synder så kanske han svarar: vad talar du om? Jag kan då inte komma ihåg något sådant. Eller släpar jag min syster inför domaren på grund av någon svaghet jag ser hos henne så kanske han säger: -nåväl, låt oss se efter vad vi hittar här. Sedan tar han fram sitt högheliga förstoringsglas för att granska den åtalades rättfärdighet - men finner ingen fläck eller skrynkla. Hur jag än pekar och visar så ser det rättfärdige domaren ingenting. - Ser du inte, här finns en fläck. Och titta här, en blodröd synd. - Nej, säger domaren, jag finner henne inte skyldig till något brott. -Vad är det fråga om, tänker jag kanske. Har Gud blivit blind? Har han helt tappat minnet?

Nej, Gud har inte tappat minnet. Men han kommer ihåg sitt förbund. Guds nya förbund består i detta: Jag skall i nåd förlåta dem deras missgärningar, och deras synder skall jag aldrig mer komma ihåg. (Hebr 8:12)

När vi nu gör denna resa så skall vi ta Guds glasögon med oss.  Vi skall först landa i ett tält hos Noa, om vilket det heter att han var en rättfärdig man och fullkomlig bland sina samtida. Han vandrade med Gud. (1 Mos 6:9) Men nu ser vi Noa i en annan skepnad. Vi kan läsa i 1 Mos 9: Noa som var åkerbrukare var den förste som anlade en vingård.  Men när han drack av vinet blev han berusad och låg blottad i sitt tält. Det var ju svinaktigt av Noa. Att berusa sig är synd. Javisst är det synd. Och det blir inte mindre synd av att också den rättfärdige Noa har fallit i fällan. Den som gör sig skyldig till fylleri skall inte ärva Guds rike, står det i Gal 5. Noa ligger risigt till, förstår vi. Skulle Bibeln sluta att tala om Noa här så skulle vi kunna dra slutsatsen: Noa var en rättfärdig man som vandrade med Herren, men han avföll. Han började i Anden, men slutade i köttet. Men Bibeln säger mer om Noa. I Hes. 14 pekar Gud ut tre rättfärdiga män i den bibliska historien, Noa, Daniel och Job. Drinkaren Noa är alltså med i tre - i - topp. Hans fylleri är glömt och förlåtet. Varför då kan vi undra? För att han annars hade levt så gudfruktigt? För att han var fullkomlig bland sin samtid? Låt oss sätta på oss Guds glasögon och slå upp Hebréerbrevet 11:7. Där kan vi läsa: Genom tron ärvde Noa den rättfärdighet som kommer av tro.

Nu skall vi lämna Noa och resa med Abraham till Egypten. Gud hade visar Abraham stor nåd och han hade ingått förbund med honom, utvalt honom bland alla människor på jorden till att bli förfader till sin egen Son efter hans mänskliga natur. Abraham kallas för trons fader eftersom han trodde på Guds löfte. Men var fanns hans gudstro när han kom till Egypten? Han ljög om att Sara var hans syster för att Farao inte skulle döda honom för att få henne. Sara var verkligen hans halvsyster (1 Mos 20:12), men hon var mer än så. Hon var hans hustru. Abraham var en lögnare. Och detta var inte enda gången detta inträffade. Han ljög också för Abimelek att Sara var hans syster och det höll på att sluta riktigt illa för den fromme Abimelek när Gud hotade att döda honom för att han tagit en annans hustru till sin egen i tron att hon var Abrahams syster. Abraham var en notorisk lögnare. Och detta gick i arv till hans son Isak som också ljög för Abimelek d.y. att Rebecka var hans syster. Hon var så vacker att Isak var rädd att filistéerna skulle döda honom för att få henne. Hade Isak inge tro på Guds beskydd över deras äktenskap?

Och går vi till nästa generation så hittar vi bedragaren Jakob som lurade till sig Esaus förstfödslorätt  och ljög om sin identitet inför sin gamle far Isak.

Det är inga små synder det är fråga om för Bibeln säger att Gud hatar en lögnaktig tunga (Ords 6:17). Men vi vet också att dessa tre patriarker finns med bland de inbjudna till Lammets bröllop, enligt Jesu egna ord i Luk 13. (Luk 13:28). Där kommer också många publikaner och horor att sitta med och de skall jubla av glädje i evighet. Inte för att dessa var så fromma och hade gjort så många goda gärningar. Utan för att de trodde på Guds Son. Jesus vittnar om att Abraham jublade över att få se Jesu dag, d.v.s. hur han skulle bli människa och återlösa honom och hela människosläktet från synden, döden och djävulen. Abraham fick med trons ögon se in i detta och han blev glad. Och Jesus kan också inför judarna prisa Abrahams gärningar: Om ni vore Abrahams barn skulle ni göra Abrahams gärningar. Han har i åtanke alla de goda gärningarna som Abraham hade gjort i tron. Men det är inte längre tal om alla lögner och hans tvivel och trots. Allt detta är glömt.

Vi skall gå vidare till en annan patriark, kung David, om vilken Gud själv säger att han höll mina bud och följde mig av hela sitt hjärta så att han endast gjorde det som var rätt i mina ögon. (1 Kung 14:8)

-Jaså, tänker vi. Hur var det då med mordet på Uria, var det en Gudi behaglig gärning? Eller äktenskapbrottet med Batseba? Eller folkräkningen? Har du glömt all detta Gud, vill vi fråga.

-Mord, äktenskapsbrott, säger Gud. Jag vet inte vad du pratar om. När jag ser på min tjänare David ser jag bara idel rättfärdighet och lydnad. Fullkomlighet. Han gjorde endast det som var rätt i mina ögon.

Jag har många gånger fascinerats av Guds hållning vid Salomos födelse. David fick ju Salomo tillsammans med Batseba, som han alltså hade tagit till hustru genom att döda hennes man Uria. Batseba blev gravid och fick ett barn som dock Gud inte lät leva som straff för Davids synd. Men sedan fick de Salomo och det står att HERREN älskade honom. Var han inte längre arg på David? Man kunde ha förväntat sig att Gud skulle ha lagt käppar i julen för hela deras äktenskap eftersom David hade handlat så illa. Men det gör han inte utan han ger dem en son, Salomo, som han själv kallar för Jedidja, HERRENS älskade.

Vi kunde också nämna andra syndare som det nämns om i Bibeln: Petrus, förnekaren, Jakob och Johannes, som ibland var väldigt impulsiva och kallades för åskans söner, Maria Magdalena som hade sju onda andar, synderskan i fariséens hus, publikanen Sackeus, rövaren på korset, Paulus, som hade förföljt de kristna o.s.v. Guds barnskara är inget drömlag precis.

Och på samma sätt är det när vi ser på varandra. Vi är kantiga och svaga, saknar tålamod med varandra och talar illa om varandra. Vi har våra svagheter och skröpligheter. Någon är svag för världsliga egendomar, nästan girig, en annan är svag på det sexuella området, en annan går omkring och gnäller jämt och ständigt och blir aldrig nöjd med sin lott. Vi brister i kärlek och är tröga att gå ut med evangelium till våra grannar. Vi saknar lust att be och läsa Bibeln.

Och detta är ingenting att ta det lätt med. Det är synder vi talar om. Blodröda synder inför Guds allseende ögon. Vi skall inte heller frånsäga oss skyldigheten att gå och tillrättavisa varandra om vi ser att någon felar. Kärleken till varandra fordrar det. Paulus skriver till galaterna: Bröder, om ni kommer på någon med att begå en överträdelse, då skall ni som är andliga människor upprätta en sådan. Vi behöver alla allt som oftast tillrättavisning. Och vi skall inte bli stötta eller arga om någon kommer till oss och är bekymrade för hur vi lever eller vad vi bekänner som vår tro.

Vi har ingen ursäkt för att vi är sådana vi är. Vi är kallade till helighet, till att skilja oss från det världsliga väsendet. Vi skall inte försöka ursäkta oss utan vi skall stämma in med David i hans botpsalmer. Vi skall läsa hur han ber i den fjärde botpsalmen från Psaltaren 51, som han bad med anledning av sin synd med Batseba:

Gud var mig nådig, enligt din godhet,
utplåna mina överträdelser enligt din stora barmhärtighet.
Två mig ren från min missgärning,
rena mig från min synd.
Ty jag känner mina överträdelser och min synd är alltid inför mig.

Rena mig med isop, så att jag blir ren,
två mig så att jag blir vitare än snö.

Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta och ge mig på nytt en frimodig ande.
Förkasta mig inte från ditt ansikte
och tag inte din helige Ande ifrån mig.

Tänk om vi alltid kunde ha detta sinnelag också vi. Att vi inte skulle börja försvara våra synder utan erkänna vår skuld och syndfullhet. Vi är på inget vis bättre än Noa, Abraham eller David. Det skall vi inte ens drömma om. Vi får, också vi, be med David: Utrannsaka mig, Gud och känn mitt hjärta, pröva mig och känn mina tankar. Se till om jag är stadd på en olycksväg och led mig på den eviga vägen.

Kära vänner, det finns en bekant sångvers som lyder: 

Du ser på mig - du undrar: Kan det vara
ett barn till Gud, en Herrens Jesu brud?
Men ack, du ser ju än min resdräkt bara,
du ser ej än min sköna bröllopsskrud.

Vi ser som sagt varandras skröpligheter. Men vi ser inte det som Gud ser. Vi ser inte bröllopsskruden som våra syskon i tron är klädda i. Men Bibeln vill lära oss att se den med trons ögon. Paulus skriver till galaterna: Ni är alla Guds barn genom tron, ty ni alla som har blivit döpta till Kristus har blivit iklädda Kristus. (Gal 3:26) Johannes fick se den stora vitklädda skaran inför Guds tron med palmblad i händerna. De, som hade tvättat sina kläder i lammets blod. Här ser vi bröllopsskruden. Där stod alla de, som genom tron hade fått sina hjärtan renade av Gud, som Petrus uttrycker det inför apostlamötet i Jerusalem. Blodröda synder hade blivit snövita. Scharlakansröda synder har blivit som vit ull.

Detta beskrivs i en av de vackraste sångverser jag känner till:

Guds folk en gång i sida, vita kläder
med segerpalmer inför Lammet står;
Då Gud hos sig de trötta barnen gläder,
Från deras ögon torkar varje tår.

Ännu kan vi inte se på varandra som Gud ser på sina barn. Men den dagen kommer. Och detta är ingen liten händelse. Paulus säger i Romarbrevet 8 att skapelsen ivrigt väntar på att Guds barn skall uppenbaras, alltså när vår härlighet skall bli synlig. Vi får vara bordsgäster i Guds rike. Vi är barn i huset. Men detta är till ingen del vår förtjänst. Det är Jesus som skall ha äran för att du och jag en gång får stå skinande rena inför Guds och Lammets tron. Den är han som skall ha äran för att vi redan nu är rena och rättfärdiga inför Gud. Det är han som skall ha tack för att Gud Fader hör din aftonbön i kväll. Skulle det inte vara för  Jesu död och pinas skull, så kunde du glömma att Gud skulle böja sitt öra för att lyssna på din bön. Men nu, när du är Guds eget barn, bärs din bön i en gyllene skål fram inför Gud tillsammans med alla de andra heligas böner.

Vi kan inte fatta detta mitt under syndens dagliga plåga. Visst aktar världen mig mycket ringa, sjunger vi i en sång. Och ändå har vi en mycket hög ställning här i världen. Paulus skriver att de heliga till och med skall döma världen. Vi har en mycket hög ställning här i världen. Vi är Skaparens egna barn. Vi tillhör den Allsmäktiges husfolk. Vi kan inte på långt när förstå hur stor Guds nåd är och vad Kristus har gjort för oss. Men en dag skall vi förstå. Och redan nu får vi hjälp med att förstå det när vi i Bibeln läser om dem som förut har vandrat här som syndare och rättfärdiga. I sig själva var de svaga och syndiga men iklädda Kristi rättfärdighet var de det finaste skapelsen hade att erbjuda, höga gäster på jorden. Världen förtjänade inte att hysa dem, säger Hebréerbrevet. De var det folk, vilkas synder Gud hade glömt. Jeremia skriver:

I de dagarna och på den tiden, säger HERREN, skall man söka efter Israels missgärning och den skall inte mer vara till, efter Juda synder och de skall inte mer finnas. Ty jag skall förlåta dem som jag låter leva kvar. (Jer 50:20)

Också vi får vara barn i Guds barnskara. Också vi får vara medlemmar i den sanna kyrka som är Lammets hustru. Också vi är trolovade med Kristus. Snart hörs klangen av bröllopsklockor då Jesus för hem bruden. Rosenius diktar:

När jag mig just tycker odräglig för Gud,
i famn han mig trycker som täckaste brud,
skönt smyckad och klädd i hans härlighets sken:
Ty en är för alla rättfärdig och ren.


Vi skall be:
Tack käre himmelske Fader att du sände sin Son för att friköpa oss. Hjälp oss, dina trötta barn i världen, att övervinna våra fiender och tag oss snart hem till ditt paradis där vi får lovsjunga dig och Lammet för evigt. Amen.

Sanning och sken

Av Ola Österbacka

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus. 

Låt oss be: Käre Herre, hjälp oss att rätt lyssna till ditt ord, lära det och lyda det, och att så lära oss att urskilja de falska rösterna, så att vi blir bevarade på vägen hem till dig. Amen.

Predikotexten är från Jer 23:16-20: 

Så säger HERREN Sebaot: Lyssna inte på orden från de profeter som profeterar för er, ty de bedrar er. Sina egna hjärtans syner talar de, inte vad som kommer från HERRENS mun. Om och om igen säger de till dem som föraktar mig: ”HERREN har sagt: Det skall gå er väl.” Och till var och en som följer sitt hårda hjärta säger de: ”Ingen olycka skall drabba er.” Men vem har tillträde till HERRENS råd, så att han kan se och höra hans ord? Och vem har aktat på hans ord och lyssnat till det?

Se, HERRENS stormvind, full av vrede, bryter fram, en virvlande storm! Över de ogudaktigas huvuden virvlar den ner. HERRENS vrede skall inte vända åter, förrän han har utfört och fullbordat sitt hjärtas tankar. I den yttersta tiden skall ni inse och förstå det. 

Herre, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.

Inledning

Profeten Jeremia förde fram sitt budskap från Herren, Israels Gud, under omkring 40 år från 627 f.Kr. och fram till Jerusalems förstöring 586 f.Kr. Det var en tid när ett fruktansvärt hot hängde över Israels folk. År 605 f.Kr. hade en del av det bästa av folket förts i fångenskap till Babylonien, bland dem Daniel och Hesekiel. Jeremia får se hur Herrens stormvind går fram över landet, full av vrede. Han ser hur Jerusalem kommer att stå skövlat och öde långt innan det sker. Han får i uppdrag att predika för folket att Guds vrede brinner över dem, men han får också veta att Guds nåd inte tas ifrån dem. Han predikar dom och nåd. 

I samma kapitel som vår hårda text är hämtad finns också det härligaste evangelium, v5–6:

Se, dagar skall komma, säger HERREN, då jag skall låta en rättfärdig telning växa upp åt David. Han skall regera som kung och handla med vishet, han skall utöva rätt och rättfärdighet i landet. I hans dagar skall Juda bli frälst och Israel bo i trygghet, och detta är det namn man skall ge honom: HERREN vår rättfärdighet.

Det här är ju ett fantastiskt gott budskap: det folk som nu saknar en rättfärdig kung ska åter få David som kung, och han ska låta folket bo i trygghet. Det är just tryggheten som folket nu saknar. Den som ska göra det är Jesus, Davids son, Messias.

Några verser tidigare beskriver Jeremia hur Gud själv ska samla sitt folk från de länder dit han har drivit dem och föra dem tillbaka till sina betesmarker, och han ska sätta herdar över dem som ska föra dem i bet. Jeremias samtida profeten Hesekiel, som profeterar precis samma sak, men i Babylonien, beskriver den gode herden som är just den nye David, Messias.

Men varför då en sådan varning för falska profeter som säger: ”Det ska gå er väl.”? Är det inte just välgång som Jeremia tecknar när han talar om herden som ska föra sitt folk tillbaka till sitt land och låta dem bo i trygghet?

Vi måste här se skillnaden mellan att predika det som folket vill höra och det som de behöver höra.

Vad folket ville höra

Låt oss för en stund granska det budskap som de falska profeterna förde fram. Jer 23:1:

Ve över de herdar som fördärvar och skingrar fåren i min hjord! säger HERREN.

På vilket sätt fördärvar och skingrar de fårahjorden?

För ganska många år sedan hörde jag en radiopredikan på den här söndagen, där predikanten försökte definiera falska profeter utifrån evangelietexten från Matt 7:15ff. Han kom fram till att det är de som kritiserar och vållar splittring i kyrkan som är falska profeter. Samma slutsats drog förre biskopen Erik Vikström i sitt herdabrev från 1980-talet där han talar om skingrarna i kyrkan. Skingrarna är sådana som kritiserar präster och biskopar. Det är alltså de obehagliga människor som vållar obehag och som söndrar gemenskapen i kyrkan genom att de ständigt för fram kritik mot allt och alla.

Med den definitionen blir profeterna Jeremia och Hesekiel verkliga skingrare. Och det var just så som folkets ledare också ville framställa dem.

Men Jeremia beskriver de falska profeterna på ett annat sätt.  

Om och om igen säger de till dem som föraktar mig: ”HERREN har sagt: Det skall gå er väl.” Och till var och en som följer sitt hårda hjärta säger de: ”Ingen olycka skall drabba er.”

De falska profeterna kommer med ett sammetssött budskap. Det är som honung i munnen. Det smakar gott. Det gör oss glada, men på falska grunder.

Lite före våra textverser säger Jeremia (v10ff):

Landet är fullt av äktenskapsbrytare. Under förbannelse ligger landet sörjande, och betesmarkerna i öknen är förtorkade. Man inriktar sig på att göra ont och har sin styrka i orättfärdighet. Ty både profeter och präster är gudlösa. Även inne i mitt hus finner jag deras ondska, säger HERREN. Därför skall deras väg bli för dem som hala stigar i mörkret. De skall drivas bort och där skall de falla. Ty jag skall låta olycka drabba dem det år deras straff kommer, säger HERREN.

Också hos Samarias profeter har jag sett dåraktiga ting: De profeterade i Baals namn och förde mitt folk Israel vilse. Och hos Jerusalems profeter har jag sett förskräckliga ting. De begår äktenskapsbrott och ljuger, de uppmuntrar dem som gör ont så att ingen skall vända om från sin ondska. De är alla för mig som Sodom och stadens invånare som Gomorras.

De falska profeterna försvarar synd. De uppmuntrar dem som gör ont och de bryter själva Guds bud. Det är samma budskap som Jesus riktar till de skriftlärda och fariseerna (Matt 23:27f):

Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare! Ni liknar vitkalkade gravar. Utanpå ser de vackra ut, men inuti är de fulla av de dödas ben och allt slags orenhet. Så är det också med er. Utanpå ser ni ut att vara rättfärdiga, men inuti är ni fulla av hyckleri och ondska.

Också Paulus beskriver de falska profeterna på samma sätt (Rom 16:17f):

Jag uppmanar er, bröder, att ge akt på dem som vållar splittring och kan bli er till fall, i strid mot den lära som ni har fått undervisning i. Vänd er bort från dem. Ty sådana tjänar inte vår Herre Kristus utan sin egen buk, och med milda ord och vackert tal bedrar de godtrogna människor.

Det här är alltså raka motsatsen till den definition som förre biskopen gav. Enligt honom skulle det vara de notoriska kritikerna som är skingrarna, men enligt Jesus och Paulus är det de som täcker in synden med goda ord och vackert tal som ska flys som pesten. Det farliga är det milda och vackra talet som förleder godtrogna människor. Eller som Jeremia uttrycker det på andra ställen (bl.a. Jer 8:10f):

Profet och präst, alla handlar de lögnaktigt. De tar det lätt med att hela dottern mitt folks skada och säger: ”Allt står väl till, allt står väl till”. Men allt står inte väl till.

Därför måste Jeremia predika dom över folket och över folkets ledare och profeter. Därför blev han räknad som skingrare och falsk profet. Därför måste han lida mycket, inte bara gråta över sitt folk, utan också lida och var nära döden. 

Men de riktiga falska profeterna hade det till en början gott. De åt och drack vid kungens bord. De åtnjöt hans välvilja, för de talade vad han ville höra.

Vad vill vårt folk höra?

Låt oss förflytta oss tillbaka till vår egen tid och fråga oss vad man vill höra i dag. Det är inget tvivel om att man vill höra samma sak: man vill få ett godkännande av att man lever helt rätt, att allt står väl till. Men Herrens dom drabbar dem:

De begår äktenskapsbrott och ljuger, de uppmuntrar dem som gör ont så att ingen skall vända om från sin ondska.

När Guds lag inte passar folket, då gör man helt enkelt om Guds lag. Man anpassar buden som Gud har skrivit in i människans hjärta genom att ge dem ett nytt innehåll. Det förklarar man med att säga att Guds ord måste tolkas på nytt för varje tid. I dag har vi en annan psykologisk kunskap, och därför kan vi bedöma sakerna på ett annat sätt, säger man. Att nu komma med den måttstock som Bibeln hade på sin tid är gammalmodigt.

Särskilt när det gäller evigt liv och evig förtappelse vill man inte längre ta emot Guds ord som Guds ord. Man vill inte tala om Guds vrede över synden och om hans rättvisa dom över synden till evigt straff. För det är väl inte roligt, eller hur? Tänk om det är så att jag skulle bli dömd till helvetet? Det kan man ju inte tåla att höra om. Nej, mycket hellre lyssnar man till dem som säger att det inte finns något helvete. Gud älskar alla. Alla kommer till himlen.

Så är det också med konkreta synder. Det kanske allra tydligaste exemplet på hur man uppmuntrar dem som gör ont så att ingen ska vända om från sin ondska är den unga flickan Annis vittnesbörd från i fjol om hur hon blev helad från sin homosexuella läggning. Det skulle hon inte ha fått säga. Man ska inte bli helad, man ska acceptera och leva ut en sådan läggning.

Lever man i ett samboförhållande hänvisar man till att Gud är kärleken, och att det viktiga är att man älskar varandra. Och så tar man stöd av präster och biskopar som omtolkar de gamla buden och säger att det inte är så noga. 

Man håller tyst med sådana ställen som Första Korintierbrevet, där aposteln Paulus talar rakt in i en tid där man ägnade sig åt både homosexualitet och annan otukt (1 Kor 7:2,9):

Men för att undvika otuktssynder ska varje man ha sin egen hustru och varje hustru sin egen man. ... Men om de inte kan leva återhållsamt ska de gifta sig, eftersom det är bättre att gifta sig än att vara upptänd av begär.

Så säger Herren. Men de falska profeterna säger: ”Det är inte så noga. Det är nog bra om du lever i kärlek och inte skadar andra.”

Vad behöver människor höra?

Människor som levde enligt de falska profeternas råd behövde höra om Guds vrede. De måste dömas, för att om möjligt vakna.

Men när Jeremias åhörare förskräcktes över domsprofetian och undrade om Gud helt hade övergett dem, då kom han till dem med ett annat budskap. Då talade han om för dem att Gud skulle sända dem en herde för att leda dem tillbaka till de goda betesmarkerna. Då tröstade han dem med att de skulle få leva i trygghet under Davids beskydd.

Det här visar Guds stora nåd, som räcker längre än hans dom. Hans domsord är hans främmande verk. Han vill egentligen inte vredgas och döma. Det känns svårt för honom att förskjuta sina älskade barn. Men den som vänder ryggen åt honom och hans ord kan han inte annat än döma, eftersom han är rättfärdig och helig. Inför honom kan ingen syndare bestå.

Men hans verkliga lust står till att frälsa sitt folk. Han lovade sända sin Son redan 600 år innan han kom till jorden. Han ville samla sitt folk under sina vingars beskydd, som en höna samlar sina kycklingar. Han ville visa sin stora barmhärtighet och godhet mot dem.

För att de skulle förstå hans stora godhet måste han först predika dom och lag, så att deras högmod skulle kuvas och deras stolthet knäckas. De måste få upp ögonen för sin synd och bekänna den. För han förbarmar sig över den som är förkrossad och söker nåd.

På samma sätt måste hans lag predikas över oss i dag, så att vi inser att vi behöver en Frälsare. Vi behöver höra Guds lag till dom över vårt köttsliga liv, för att vi ska vända oss till honom och söka nåd. Och då vill han inget hellre än berätta för oss att han har förbarmat sig och sänt Frälsaren till oss för att ta bort all vår synd och så öppna vägen till himlen.

Kära vän: gläd dig över att du har tillträde till HERRENS råd, så att du kan se och höra hans ord! För där finns bot också för vår tids fruktansvärda brott och avfall. Botemedlet är nu som på Jeremias tid att vi vänder oss till Herren i ödmjuk bekännelse över att vi har syndat och är värda Guds vrede och straff, men att vi också vädjar till den enda grunden för att få förlåtelse, nämligen till Jesu Kristi kors och blod, som han gav för världen för att vi skulle få frid. 

Också i dag behövs budskapet om Guds kärlek och nåd, men det ska förkunnas genom Jesus Kristus, inte som allmänt övertäckande fromma ord. För att kunna ge oss det frigörande evangeliet om den öppna porten till himlen behövdes ett fruktansvärt pris: han måste ge sitt liv i döden. Han skulle bli den David-herde som skulle ge sitt liv för fåren. Han måste själv bära Guds vrede intill döden på korset. Han ska regera över sitt folk till evig tid med rätt och rättfärdighet. Det är den sanning som vi behöver höra för att orka leva i denna onda värld. Och den sanningen ska vi också bära ut till världen. Det är många som behöver höra den.

Och när vi hör den sanningen och finner frihet och frid i den, då vill vi också leva som han lär oss. Då ska vi inse och förstå att Guds ord är sanningen. Amen.

Lovad vare du Gud, och välsignad i evighet, som med ditt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Låt din Helige Ande stadfästa Ordet i våra hjärtan, så att vi inte blir glömska hörare, utan dagligen växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och blir saliga genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

Predikan 29.7.2012 i Biblion, 8:e sönd. efter Trefaldighet.

Att pröva allt

Av Ola Österbacka

Evangeliföreningens huvudorgan Sändebudet har publicerat en anonym läsarfråga som besvarats av hemlandsledaren Leif Erikson (nr 7/2012). Frågan är rubricerad: ”Hur ska vi kunna pröva allt och behålla det goda?”

Eftersom undervisning om gränsdragning mot falska läror är ytterst sällsynt i nämnda tidning väcker svaret vår uppmärksamhet. Undertecknad kan inte erinra sig att någon samlad undervisning skulle ha ingått sedan 2003, då tidningen lät teol.dr Antti Laato göra en märklig tillämpning av centrala bibelord om att dra sig undan de falska lärarna, och därvid döma dem som villolärare som utträtt ur folkkyrkan.

Frågan är desto allvarligare då det numera är vanligt att ungdomarna rör sig över samfundsgränserna, och då predikanter som kallas som förkunnare ofta är från sammanhang där man inte håller fast vid Evangeliföreningens gamla läroprofil. Detta har gjort att det finns en latent kritik, som dock hålls i schack av föreningens ledning.

Av särskilt intresse är den lista över några ”omistliga” läropunkter där vännen Leif skriver att man inte kan ge efter eller kompromissa. Även om han inte gör anspråk på att ge någon fullständig lista måste metoden skarpt kritiseras.

Listan lyder:

– Kristi person (Joh 2:22–25) och gärning: hans födelse (Luk 2), korsdöd (Joh 19:17–30), uppståndelse (l Kor 15:1–8) och återkomst (Apg 1:9–11) 

– evangeliets renhet (Gal 5:1–9) 

– Jesus som enda vägen till Gud (Joh 14:6, Apg 4:12) 

– kristendomens historicitet (Luk 1:1–4, 2 Petr 1:16–18) 

Om det här antyder att det finns läror i Skriften som vi inte behöver vara ense om är det minst sagt anmärkningsvärt. Paulus beskriver ju sin undervisning med orden ”hela Guds vilja och plan” (Apg 20:27) och han skriver i sitt skarpa brev till galaterna att ”lite surdeg syrar hela degen” (Gal 5:9). I sin kommentar till denna vers skriver Martin Luther att läran är som en matematisk punkt, som inte kan delas. I 1 Kor 1:10 har vi förpliktande ord av aposteln att vara endräktiga i allt, dvs. allt det som Gud har uppenbarat i sitt ord.

Metoden att räkna upp enskilda trossatser som bedöms vara viktiga påminner om den från Amerika härstammande evangelikala fundamentalismen, som definierade ett antal lärosatser som måste bekännas, medan andra läror kan anses ha lägre status. Mot detta har lutheranerna i sina bekännelseskrifter hävdat, att hela Skriften är auktoritativ. Varför inte hänvisa till dem?

Evangeliföreningen har av gammalt profilerat sig som en luthersk väckelserörelse. Därvid har den lutherska reformationens formal- och materialprincip varit omistliga. Dessa är principen att Skriften är den högsta normen för all lära och att rättfärdiggörelsen sker genom tron allena. 

Det är svårt att hitta en vederhäftig undervisning om skapelse kontra evolution i Evangeliföreningens undervisning i dag, trots att frågan är så brännande bland ungdomarna. Vacklar föreningens hållning i bibelfrågan?

Särskilt läran om den allmänna rättfärdiggörelsen har Evangeliföreningens predikanter förkunnat och kämpat för i gamla tider. Det är anmärkningsvärt att den inte nämns explicit. En del predikanter som anlitas för central förkunnelse vid storsamlingar representerar en lärosyn där man direkt ställer sig negativ till denna lära.

Likaså kan man förundra sig över att sakramenten inte nämns. Under min barndom fanns en skarp gräns mot omdöpare. I förkunnelsen tog man inte endast upp den sunda läran om dopet utan gick ofta också i direkt polemik mot falska läror. När nu särskilt ungdomar ofta rör sig i sådana kretsar kunde man vänta sig en varning att lyssna till främmande röster beträffande dopet. Tyvärr finns sådana röster i dag också bland talare som är kallade att undervisa föreningens ungdomar.

När det gäller nattvardsläran har det traditionellt inte funnits någon klar framställning om bekännelsen till gemenskap och undervisning om Kristi sanna närvaro (1 Kor 10:14ff), utan man har snarare varnat för donatism för att inte distansera sig från församlingspräster med falsk förkunnelse.

Leif Erikson nämner inte heller det som föreningen klart tog ställning till 1989 i pamfletten ”Råd och anvisningar”, nämligen att man inte ska delta i gudstjänster med kvinnliga präster.

Slutligen varnas för kritik mot den egna församlingen och väckelserörelsen, vilket i många fall har lett till att barnen inte längre är med i kristna sammanhang. Det verkliga problemet har dock varit att familjerna saknat en egen församlingsgemenskap och därför varit tvungna att ständigt vara på jakt efter en gudstjänst och samling som man kunnat rekommendera. Detta andliga nomadliv har helt riktigt varit ödesdigert för många. En rätt herde nöjer sig inte med att endast hänvisa till att pröva allt och behålla det goda. Han går före sin hjord och visar vägen.

Vi måste beklaga att Evangeliföreningens ledning aktivt har motarbetat den bibliska och sunda lösningen: att kristna ser till att upprätta en sådan församlingsgemenskap där Guds ord hålls i ära och där barn och ungdomar får en rätt fostran på biblisk-luthersk grund.

Det är djupt tragiskt att en andlig tradition som medfört stor välsignelse håller på att raseras på detta sätt. Vi skulle önska att mångas ögon öppnas innan det är alldeles för sent.

Kärlekens lag

Av Ola Österbacka

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus. 

Låt oss be. Käre himmelske Far! Du har i din kärlek gett oss din heliga lag för att vi ska få veta din vilja. Lär oss att se att den är till vårt bästa, så att vi inte föraktar dina bud utan gärna gör efter dem. Lär oss framför allt att se, att vi inte kan förlita oss på lagen när vi ska träda fram inför domen, utan flyr till Jesus, som har hållit lagen i vårt ställe och tagit straffet för att vi har brutit lagen, och sedan med glädje frågar dig hur du vill att vi ska leva. Amen.

Vi ska i vår predikan stanna inför dagens ämne Kärlekens lag, och vi ska i huvudsak göra det utifrån Guds tio bud. Vi ska använda episteltexten från Jak 2:8–13 som utgångspunkt. 

Om ni uppfyller den konungsliga lagen enligt Skriften: Du skall älska din nästa som dig själv, då handlar ni rätt. Men om ni gör skillnad på människor begår ni synd, och lagen överbevisar er om att ni är överträdare. Ty den som håller hela lagen men bryter mot ett enda bud är skyldig till allt. Han som har sagt: Du skall inte begå äktenskapsbrott, har också sagt: Du skall inte mörda. Om du inte begår äktenskapsbrott, men mördar, är du en brottsling. Tala och handla så som den som skall dömas efter frihetens lag. Ty domen skall utan barmhärtighet drabba den som inte har visat barmhärtighet. Men barmhärtigheten triumferar över domen.

Kärlekens lag?

Vi ska börja med frågan hur Guds lag kan kallas kärlekens lag. Vi vet av beskrivningen av laggivningen på Sinai (2 Mos) att Gud framställs som en nitälskande Gud, som straffar fädernas missgärning på barn och efterkommande i tredje och fjärde led, när man hatar honom. Han framställs som en förtärande eld, som förbränner syndaren inför hans ögon.

Av det här har man ibland dragit slutsatsen att Gud är en annan i Gamla testamentet än i Nya testamentet, att han har förändrats. I GT skulle han vara sträng och dömande och kräva total lydnad. I NT skulle han uppenbara sin kärlek och förlåtelse. Och någon lagiskhet vill vi ju inte veta av i Kristi kyrka. Men det här är en felaktig slutsats. Jesus förknippar ju kärleken med buden i sitt avskedstal, t.ex. i Joh 14:15:

Om ni älskar mig, håller ni fast vid mina bud.

Det är alltså i högsta grad kristligt och rätt att hålla fast vid Guds lag. En kristen föraktar inte Guds bud. Men det är inte det samma som lagiskhet. Att vara lagisk betyder att ha lagen som frälsningsväg. Då har vi blicken hos oss själva. Den vägen leder till förtappelse, eftersom vi är dömda om vi inte har något annat att visa på än att vi försökt uppfylla Guds lag.

Gud är till sitt väsen oföränderlig. Från första början älskar Gud oss, och hans kärlek har inte tagit slut. Redan på syndafallets dag visade han sin nåd genom att lova en frälsning genom kvinnans säd. Han är samtidigt helig, och hans helighet är lika stor i dag. Den tar sig uttryck i hat mot all synd. Ingen synd kan komma nära honom, och därmed inte heller någon syndare.

Men Gud vill att hans skapade barn ska vara nära honom. Han vill ha oss som sina egna. Han vill att vi ska vara heliga, så som han är helig. Men då måste vi i allt följa Guds bud, som Jakob skriver. Inte i ett enda litet stycke får vi missa. Och det vet vi att vi inte klarar. Därför har Gud i sin kärlek uppenbarat en annan frälsningsväg för oss: den självutgivande kärleken som möter oss i hans Son, Jesus Kristus. Den ska vi återkomma till. 

Men innan vi gör det ska vi en stund i dag undersöka hur Gud uttrycker sin vilja med oss i de tio buden. Hans vilja står fast. Han har inte upphävt sina bud. Vi har inte möjlighet att granska alla bud i detalj, utan vi måste nöja oss med några plock. Men vi borde ofta, ja dagligen, repetera Guds bud, så att vi minns vad Gud vill. Därför är det bra att då och då läsa alla Guds tio bud, gärna så som Martin Luther gjorde det med hjälp av Lilla katekesen. Han läste varje dag buden, trosartiklarna och Fader vår i sin morgonandakt.

Den första tavlan

När Jesus av en skriftlärd fick frågan, vilket som är det största budet, svarade han (Mark 12:29–31):

Det största är detta: Hör Israel! Herren, vår Gud, Herren är en, och du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft. Sedan kommer detta: Du skall älska din nästa som dig själv.

Jesus gör en sammanfattning av buden till två, där det första och största är Israels trosbekännelse i 5 Mos 6:4–5. Eftersom Gud gav sina tio bud på två lagtavlor, brukar vi säga att den första tavlan innehåller de bud som gäller kärleken till Gud och den andra tavlan gäller kärleken till nästan.

Allt utgår från att Herren är en, och att vi inte ska tillbe andra gudar vid sidan av honom. Vi vet att det här var svårt för Israels barn. Redan en kort tid efter att Mose hade förelagt budorden för folket avföll de och gjorde sig en kalv av guld, som de dyrkade. Sedan händer om och om igen, att folket dyrkar andra gudar och väcker Guds vrede.

Våra tankar går kanske till hinduer eller buddhister som ställer upp och tillber bilder av sina gudar, också allt mer i våra nordiska länder på grund av invandringen. Men vi behöver inte tänka så konkret på bilder gjorda av trä eller sten. Luther säger i Stora katekesen: 

En Gud kallas det, som man väntar sig allt gott av och som man i all nöd tager sin tillflykt till.

Kort sagt, det som du förtröstar på är din gud. Eller kalla det avgud, eftersom det inte finns andra gudar är Herren Gud. Det som vi först kommer att tänka på är våra pengar eller andra jordiska tillgångar. Det är det som världens människor jagar efter. 

Jesus har en hel del att säga om det i bergspredikan. Han säger att vi inte kan tjäna två herrar, både Gud och mammon. Om mammon tar över, dvs. dyrkan av jordiska tillgångar, då minskar kärleken till Gud. Vad behöver man Gud till om man har allt gott som livet kan erbjuda utan honom, via sina pengar?

Många är de som levt gott på rikedom och ära och som slutat sina dagar alltför tidigt och djupt tragiskt. Rikedom är inget som ger livet verklig mening.

För en kristen ger Jesus en klar regel (Matt 6:33):

Nej, sök först efter Guds rike och hans rättfärdighet, så ska ni få allt det andra också.

Det här är precis det samma som utsägs i första budet: Gud ska vara först i våra liv.

En direkt följd av första budet är det andra: att Guds namn ska hållas heligt. Vi ska inte bruka hans namn lättvindigt, inte heller anropa andra andeväsen som djävulen och hans hjälpredor. 

Guds helighet är något som vi i vår tid har orsak att tänka på särskilt, eftersom vördnaden för det heliga skiljer vår tid från tidigare generationer. Ibland upplever man det som moralism från äldre när man förfasar sig över barn som springer runt i kyrkan och ända upp till altaret, eller när man går i kyrkan eller fram till Herrens måltid klädd lite hur som helst. Förr klädde man alltid upp sig i det bästa man hade inför gudstjänsten. Det kan vara något att tänka på, utan att det får bli snobberi som framhäver mänsklig högfärd. 

Det är tänkvärt att det numera ofta kommer påpekanden från kända experter på etikett att man inte går i kyrkan med utmanande kläder eller så som man går på stranden eller på ett strandcafé. Många tänker nog här på frihetens lag: vi är väl fria från lagiska bestämmelser som härstammar från förr i tiden. Nej, det handlar inte om det, utan att man vill markera att man har med helig Gud att göra och vill hålla hans namn heligt. Därför vill vi också lära våra barn att det är skillnad på en lekplats och Herrens hus. Vi behöver det heliga och vördnaden inför det heliga.

Det samma gäller också Guds ord, som är huvudobjektet i det tredje budet. I det gamla förbundet gav Gud ett pedagogiskt läromedel åt sitt folk, byggt på den naturliga veckorytmen som har sitt ursprung i skapelseveckan. Det var bestämmelserna om att man inte fick arbeta på sabbaten. Arbetsförbudet gällde i sin ursprungliga form bara Israels barn. Syftet var att de skulle ägna denna dag åt Gud och lära sig lita på hans omsorg också i vardagliga ting, som att skaffa mat för dagen. 

När Martin Luther förklarar tredje budets funktion i det nya förbundet sätter han Guds ord i centrum. Gud vill att vi ska kunna sätta våra vardagliga bekymmer och våra kroppsliga uppgifter åt sidan för en dag för att kunna gå till Guds hus och ägna oss åt det som hör hans rike till. Samtidigt får kroppen den veckovila som är naturlig för människan. Men det handlar inte om att låta bli att göra det och det, utan om att ta till vara möjligheterna att höra och läsa Guds ord.

Den andra tavlan

När vi så kommer över till den andra tavlan riktas uppmärksamheten mot våra medmänniskor. Först bland dem är våra närmaste, föräldrarna som är Guds representanter här på jorden, som vi befalls att hedra. Paulus säger att det här budet är det första som har ett löfte med sig (Ef 6:3): 

... för att det ska gå dig väl och du ska leva länge på jorden.

För alla föräldrar som fostrar barn är det all orsak att tänka på hur barnen ska fostras och förmanas så att de lyder sina föräldrar i allt. Det passar inte in i samtidens sätt att se på barnuppfostran. Men kom ihåg, att det är Herrens bud att barnen ska lyda sina föräldrar i allt. Det gäller ju i första hand barnen så länge de är omyndiga, och inte i strikt juridisk mening när de är myndiga och utflugna ur hemmet, men barnens skyldighet att hedra sina föräldrar upphör aldrig. Förr var det en självklarhet att den äldsta mannen i huset var den som bestämde – på gott och ont. Allt sådant kan vi inte tillämpa i dagens samhälle, men nog de grundläggande principerna, dvs. att hedra.

Det samma gäller all annan överhet som är Guds representanter i vårt samhälle. De är satta över oss för att vi ska ha ett tryggt och ordnat liv, och vår uppgift är att lyda och tjäna dem, fast vi inte alltid tycker lika.

De femte och sjätte buden nämns särskilt av Jakob i vår text. Här har vi väldigt lätt att uttala våra domar över medmänniskor som struntar i Guds bud. När det gäller vårt samhälles avsteg från Guds bud är det väl knappast något annat där man så flagrant struntar i vad Gud har sagt. Jag tänker på det skamlösa dödandet av ofödda barn, som rentav uppmuntras av vårt samhälle. Lika håller det på att gå med respekten för livet i dess slutskede, alltså frågan om dödshjälp. 

Och när det gäller sjätte budet är det rena laglösheten. Det värsta är kanske att inte ens kristna längre verkar respektera Guds ordningar med äktenskapet. Vad Gud har sagt har ersatts av den subjektiva rätten att bestämma över sitt liv och vad som är bra för en själv.

Så här långt har vi kanske betraktat andra människor och inte reflekterat på hur buden berör oss. Vi ska gå ett steg längre och tänka på vad Jesus säger om oss i förhållande till de här buden. Jesus inskärpte i sin bergspredikan att redan en tanke av begär är det samma som äktenskapsbrott. När det gäller mord säger han att redan vrede och bitterhet mot en medmänniska är det samma som mord.

Då märker vi att Guds bud drabbar oss alla och dömer oss. Då blir det som Paulus skriver i Rom 2:1:

Därför är du utan ursäkt, du människa, vem du än är som dömer. När du dömer en annan fördömer du dig själv. Du som dömer handlar ju på samma sätt.

Då blir det verkligen allvarligt att påminna om Jakobs ord:

Ty den som håller hela lagen men bryter mot ett enda bud är skyldig till allt.

Skyldig till allt. Vad händer mig då, om jag är skyldig till att ha överträtt alla Guds bud? Det hjälper inte att be Gud ha överseende, att jag inte har varit värre än någon annan. Det hjälper inte att komma med böner om att ha tålamod, för att jag ska kunna bli bättre och reparera mina misstag.

Nej, jag är skyldig till döden. Nu kan vi bara vädja till 

Frihetens lag

När Jakob talar om frihetens lag handlar det om något helt annat än att ha frihet att göra som vi vill. Det handlar inte om att Gud nu bara plötsligt ändrar sig och säger: det spelar inte någon roll att du inte kan göra allt vad lagen säger. Det spelar verkligen roll. För att kunna få sina skapade och älskade barn till sig i himlen måste Gud komma till oss. Han måste bli människa. Och som människa måste han göra två saker: 1) Han måste leva enligt varje lagens bud, till punkt och pricka, med andra ord vara syndfri. 2) Han måste ta straffet för allt det vi har brutit. Han måste lida det yttersta straffet för människosläktets syndaskuld. 

Följden av det är att vi har fått byta med honom. Då han tog straffet, blev vi rättfärdigförklarade. Vi får fria från straffet. Och det liv som han levde, det tillräknas oss så att vi i hans ögon är rena och heliga, och värdiga att stå inför honom den dag han kallar oss till domen. 

Det straff han tog gäller för hela världens synd och skuld. Men det blir till välsignelse för den som är döpt och tror på Jesus, för den som känner Jesus och bekänner honom ska också Jesus bekänna som sin på den yttersta dagen. Men den som inte tror ska bli fördömd. (Mark 16:16)

Därför är det en fruktansvärd tragedi att så många går omkring och inte bryr sig om vad han har gjort. De lever för denna världens goda, de gör som människorna på Noas tid: de åt, drack, gifte sig, och de hade inte en tanke på att det skulle komma någon dom. Och plötsligt var domen över dem, som Noa hade varnat. Så ska det också vara i den yttersta tiden, säger Petrus i sitt andra brev. Därför ska vi inte förakta Guds kärlek utan lyssna medan det är tid.

Det är så barmhärtigheten triumferar över domen. I dag tackar vi Gud för hans barmhärtighet, då vi ser att vi är dömda under lagen. Genom Jesus är vi fria från lagens straff. Det är frihetens lag. Och denna frihetens lag vill sedan fylla oss med kärlek till honom och till dem som vi lever med i vår vardag, så att vi med glädje vill göra det som han säger oss i sina bud. Det får vi stava på varje dag, och det ska vi fortsätta att göra under många av de kommande söndagarna under trefaldighetstiden, allt för att hans namn ska bli ärat och vi ska få hälsa honom i glädje när han kommer.

Lovad vare du Gud, och välsignad i evighet, som med ditt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Låt din Helige Ande stadfästa Ordet i våra hjärtan, så att vi inte blir glömska hörare, utan dagligen växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och blir saliga genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

Predikan i Biblion 15.7.2012 på sjätte söndagen efter Trefaldighet.

Rättfärdighet och barmhärtighet

Av Ola Österbacka

Nåd vare med er och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus. Amen.

Bön: Käre Herre! Du som vill att alla människor ska bli frälsta och komma till kunskap om sanningen, kom och led oss med ditt ord så att vi i en sann förtröstan på din nåd hittar vägen till himlen, och också kan visa våra medmänniskor vägen till dig. I Jesu namn, amen.

Som predikotext i dag har vi psaltartexten för fjärde söndagen efter Trefaldighet från Ps 13:2–6:

Hur länge, HERRE, skall du alldeles glömma mig? Hur länge skall du dölja ditt ansikte för mig? Hur länge skall jag oroas i min själ och ängslas dagligen? Hur länge skall min fiende triumfera över mig?

Se till mig och svara mig, HERRE, min Gud! Upplys mina ögon, så att jag ej somnar in i döden. Låt inte min fiende säga: ”Jag blev honom för stark” och mina ovänner glädja sig när jag vacklar. Jag förtröstar på din nåd, mitt hjärta jublar över din frälsning. Jag vill sjunga till HERRENS ära, ty han är god mot mig.

Herre, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.

Under de senaste veckorna har jag på olika sätt påmints om hur fruktansvärt svårt livet kan vara. Jag har läst en bok som beskriver fasorna under Finlands senaste krig. Jag har hört på ett föredrag om den fruktansvärda terror som de ryska soldaterna bedrev i våra nejder under Stora ofreden, något som var fasansfullare än vad vi kan föreställa oss.

Samma sak händer i vår tid. Vi hör varje dag om blodsdåd i Syrien. På många håll i världen är det framför allt de kristna som ansätts. Mitt under påskfirandet  attackerade en självmordsbombare en kyrka i Nigeria. 38 människor dödades. För ett par veckor sedan attackerades tre kyrkor av självmordsbombare. Minst 45 personer dödades.

Frågor väcks: Hur kan Gud tillåta detta? Varför ska hedningarna få säga: Var är nu deras Gud? Har han inte sagt, att han omsluter oss på alla sidor och håller oss i sin hand? Kan han inte beskydda sina barn?

Var fanns Gud när tsunamin drabbade Japan härom året? Eller för några år sedan kring Indiska oceanens kuster? Var fanns Gud när Estonia förliste? Hur kunde Gud under Stora ofreden tillåta att kyrkor skövlades, präster torterades till döds och oskyldiga barn spetsades på gärdsgårdsstörar? Kunde någon tro på Gud då?

Också kung David ställer frågor till Gud i vår text. Egentligen frågar han: ”Varför väntar du med att ingripa? Varför gör du ingenting nu?”

Det här är frågor som utmanar Guds rättfärdighet och barmhärtighet. Vill Gud inte ta sig an sina barn? Varför straffar han inte de ogudaktiga?

Det kan också lätt komma en sådan tanke för oss, som sluppit sådana svåra olyckor, att vi har skött oss bra, så bra att Gud har velat belöna oss med att få leva i fred och trygghet. Så ska vi akta oss för att tänka. Det kan snarare vara viktigt att tänka som Luther, att Gud är som mest vred när han inte alls verkar vara vred utan låter de ogudaktiga ha framgång i allt de gör.

I evangelietexten finns sådana tankar. Där anser judarna att de som drabbades av Pilatus vrede och dödades mitt under deras offergudstjänst var förtjänta av det. De hade syndat och Gud straffade dem välförtjänt. Samma gällde dem som hamnade under tornet i Siloam och dödades. Var det så att de som drabbades var värre syndare än andra, så att Gud måste straffa dem?

Jesus svarar tydligt: varje syndare möter samma öde helt rättvist. Att Gud straffar syndaren är helt rätt, eftersom alla har syndat och förtjänar döden. 

Temat i dag är Rättfärdighet och barmhärtighet. Vi ska ta oss an temat både utifrån Guds perspektiv och vårt perspektiv, dvs hur vi som kristna ska utöva rättfärdighet och barmhärtighet. Till en början ska vi särskilja prövningar och straffdom.

Prövningarna

David var ansatt av konspirationer från sina egna söner Absalom och Adonia. Gud tuktade honom, men övergav honom inte, för han hade gett sitt löfte. Davids rop är inte egentliga frågor, utan utrop av ångest och förvirring.

På samma sätt tuktar Gud oss. Många gånger hamnar Guds barn in i liknande svårigheter och frågar i desperation varför Gud tillåter sådant. Men om frågorna utgår från Guds ord utmynnar de i förvissning om den fasta frälsningen, som också David ger uttryck för.

Ofta förblir Guds avsikter dunkla. Ibland kan vi förstå dem i efterhand. I en del fall kan vi förstå dem först i himlen, likt Job.

I sista hand segrar rättvisan, för Gud är rättfärdig och rättvis, och allt samverkar till det bästa för den som älskar Gud. Men ropen om förbarmande gäller både oss själva och omtanken om Guds ära. T.o.m. helgonen i himlen, som är i säkerhet, ropar ut sina frågor (Upp 6:9–11). Det får oss att be Gud att han snart ska komma, så att rättvisan slutligen segrar.

David insåg att den allvarligaste faran för oss är att slumra in i döden. Det allra värsta är om vi går evigt förlorade, i den eviga döden. Till det yttre var David hotad av fienderna som ville ta hans liv. Det skulle ha omintetgjort Guds löften till honom. Därför ber han:

Upplys mina ögon, så att jag ej somnar in i döden.

Gud kan behöva använda många sätt för att bevara de sina på den farliga vägen, så att vi inte somnar och faller offer för djävulens attacker. Det är lätt att somna om allt går på räls. Därför kan ständig medgång vara mycket farligare för en kristen än prövningar. När Gud verkar vara långt borta drivs vi av nöden att ropa till honom och söka den hjälp som han anvisat oss: att vända oss till Hans ord.

Texten slutar ordagrant:

Jag vill sjunga för Herren, för han har fullgjort (sitt syfte) för mig.

David kunde mitt i sina prövningar urskilja Herrens syfte, som redan hade fullgjorts i Guds plan och löften, även om det ännu skulle dröja tusen år innan det skedde i uppfyllelsen. Syftet var frälsningen i Jesus Kristus. 

På samma sätt kan vi i tron se att Guds löften om den slutliga frälsningen redan är uppfyllda, även om vi ännu lever i prövningarnas tid. Guds rättfärdighet uppenbaras i evangelium. Han har fullgjort för mig – det är fullbordat! Han har med sitt dyra blod köpt mig fri från synden, döden och djävulens våld, för att jag ska vara hans egen, leva under honom i hans rike, tjäna honom i evig rättfärdighet, oskuld och salighet.

En sådan barmhärtighet har Gud visat oss. Han ger oss sin rättfärdighet av nåd, utan att fråga om vi är värda den. För det ska vi sjunga lovsånger till hans ära.

Straffdom

Gud straffar synden rättmätigt. Hur skulle vi tro att vårt folk kommer undan straff, när det så uppenbart överträder Guds lag? Det händer fruktansvärda saker mitt ibland oss i dag.

– Man dödar årligen 10 000 ofödda barn och förespråkar att människan själv ska få bestämma när hon ska dö.

– Man föraktar Guds avsikter med äktenskapet och ändrar svart till vitt. Det som Gud har förbjudit har människan gjort inte bara lovligt, utan också till en rätt norm.

– Man underlåter att fostra sina barn till kunskap om sin Gud och Frälsare. Barn förs till Herren av föräldrar och faddrar som inte har en ringaste tanke på att lära dem allt vad Jesus har befallt.

Hur skulle Gud kunna låta sådant vara ostraffat? Hur länge ska Gud dröja innan han utkräver straff?

Nu ska vi vara noga med att säga, att det inte finns någon enda människa som skulle kunna hävda att hon inte är värd något straff av Gud. Vi är alla syndare. Och Gud hatar inte bara den synd vi gör, utan han hatar också syndaren i sin helighet, och enligt sin lag. Enligt sin rättvisa dom har han all rätt att förskjuta oss varenda en.

Men i sin kärlek har han inte förskjutit oss, utan han älskade världen så att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv. Han måste låta sin enfödde Son lida straffet för hela världens syndaskuld. Allt det onda som människor gjort, från den förste Adam till den yttersta dagen, det måste han lida straffet för. Det är inte underligt att det måste bli ett så grymt straff som en fruktansvärd död på korset.

Men vad händer?

Han kom till sitt eget, och hans egna tog inte emot honom. (Joh 1:11)

Hebreerbrevet beskriver hur det går om man förkastar Frälsaren (Hebr 10:28–29):

Den som förkastar Mose lag skall utan förbarmande dö, om två eller tre vittnar mot honom. Hur mycket strängare straff tror ni då inte den skall förtjäna som trampar Guds Son under fötterna och håller förbundets blod för orent, det blod som har helgat honom, och som smädar nådens Ande?

Vänner, det här är fruktansvärt! Jesus har tagit på sig straffet för världens synder, och så trampar man på honom. Straffet hade redan tagits bort, men så förskjuter man gåvan att bli frikänd, och då kommer ett ännu mer fruktansvärt straff.

Är det att undra över om Gud i sin vrede då väljer att låta jordbävningar eller tsunamier ta livet av hundratusentals människor? Ska vi då klaga och säga att han är orättvis, eller att han inte klarar av att beskydda oss? Nej, han är rättfärdig i allt han gör.

Här vi ska akta oss för dra en rät linje mellan en enskild persons synd och en konkret olycka. Vi ska minnas Jesu ord i evangelietexten (Luk 13:5):

Om ni inte omvänder er, kommer ni alla att gå under på samma sätt.

Men ändå finns det en viktig skillnad mellan kristna, som drabbas av olyckor, och otroende. Gud fostrar och prövar sina barn, men han straffar den ogudaktige. 

En kristen kan inte trampa på Jesu blod. En kristen sörjer sina felsteg och bekänner dem, och söker Guds hjälp att leva rätt. När Gud ser på sina barn genom sin Son möter han dem i kärlek. Han måste ta till hårda medel ibland för att bevara dem hos sig. Han måste upplysa deras ögon med sin tuktan så att de inte blir högmodiga och somnar in i döden. Och hans barn svarar:

Jag förtröstar på din nåd, mitt hjärta jublar över din frälsning. Jag vill sjunga till HERRENS ära, ty han är god mot mig.

En ogudaktig människa har inga bekymmer fast hon lever tvärt emot Guds vilja. Hon har sig själv i centrum och tänker på hur hon kan få ut så mycket av livet som möjligt för egen del. Men också för en sådan kan en olycka bli en kallelse till omvändelse, så länge hon inte förhärdat sig mot Guds kallelse. Gud räcker ut sin barmhärtiga hand också mot den vilsegångne. Han är långmodig, och han vill inte att en enda ska gå förlorad.

Vårt uppdrag

Slutligen ska vi säga något om vår kallelse att utöva rättfärdighet och barmhärtighet.

Vi som har lärt känna Herren har en kallelse att vara en återspegling av Guds rättfärdighet och barmhärtighet bland våra medmänniskor. Vi har inte rätt att släta över när våra medmänniskor gör orätt och överträder Guds bud. Om vi ser en kristen broder eller syster förgå sig med konkreta synder har vi Jesu anvisning i Matt 18 att ta det till tals och visa på Herrens vilja. Och om vi ser ogudaktighet runtom oss ska vi inte moralisera och peka finger, utan ödmjukt medvetna om vår egen svaghet ska vi visa på vad Gud har lärt oss i sitt ord. Och vårt demokratiska samhälle har gett möjligheter för oss att med goda medel arbeta för att Guds bud ska respekteras i lagstiftning och vardagsliv.

När det gäller olika konkreta sätt att arbeta för barmhärtighet har vi fått många viktiga lärdomar av Jesus. Han har berättat för oss om den barmhärtige samariten, som inte såg till sin egen bekvämlighet likt leviten och prästen, utan som såg en medmänniska i den slagne vid vägkanten. Jesus gjorde gott mot alla. Han frågade inte efter att samla skatter på jorden, utan han kom, som det heter i sången, för att fattig och föraktad gå omkring och tjäna blott.

Vi som har det så bra till det yttre har all orsak att tänka på att vårt folk inte alltid har haft det så gott. Våra fäder offrade sig i krig för att vi skulle få leva i trygghet, många av dem med sina liv. Vi behöver också tänka på våra kristna bröder och systrar som på andra håll i världen riskerar och ger sina liv för sin tro på Frälsaren. De ger oss ingen ro att slå oss till ro med att vi själva har tillräckligt för dagen. Deras nöd ska väcka oss till att göra allt vi förmår för att också de ska få ha det gott här i tiden, och framför allt att de ska ha det eviga livets hopp.

Låt oss till sist påminna oss vad Paulus skriver i episteltexten, Rom 14:10–12:

Men du, varför dömer du din broder? Eller du, varför föraktar du din broder? Vi skall ju alla stå inför Guds domstol. Det står skrivet: Så sant jag lever, säger Herren, för mig skall varje knä böja sig, och varje tunga skall prisa Gud. Var och en av oss skall alltså avlägga räkenskap inför Gud.

Har du och jag fått möta Guds barmhärtighet och fått byta ut vår syndaskuld mot Jesu rättfärdighet, då har vi inte orsak att se snett på varandra och döma varandra för småsaker. Låt oss leva var dag och möta varje medmänniska med räkenskapsdagen för våra ögon. Då ska också rättfärdighet och barmhärtighet få sin rätta plats i våra liv. Amen.

Lovad vare du Gud, och välsignad i evighet, som med ditt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Låt din Helige Ande stadfästa Ordet i våra hjärtan, så att vi inte blir glömska hörare, utan dagligen växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och blir saliga genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

Predikan i Biblion 1.7.2012.