29 april 2013

Dödsskuggans dal


Av Ola Österbacka
Om jag än vandrar i dödsskuggans dal, 
fruktar jag intet ont, ty du är med mig.
Det händer att vi förs in i situationer där kända bibelord får en helt ny dimension. En sådan hade jag förmånen att få uppleva under förra veckoslutet, då jag blev intagen på sjukhus – för första gången i mitt liv. I ett rum med fem andra gubbar, som byttes ut flera gånger under de fyra dygn jag vistades där, fick jag en inblick i hur olika människors livssituation kan vara.
Där fanns den gamle ensamboende mannen som hade fallit i sitt badrum och som för tillfället mist förmågan att stå på sina ben. Att vakna upp i ett sjukhusrum mitt i natten kan vara nog så skrämmande, särskilt då man inte förstår varför man inte kan stiga upp.
Där fanns den fyrtioårige mannen som plötsligt fick diagnosen diabetes, som förändrar det mesta för resten av livet. Egen hantering av sprutor och ständig provuppföljning och naturligtvis vaksamhet över födointag.
Och där fanns den gamle som hade andningsnöd och trots syresättning tvingades att sätta sig upp i sängen och hörbart kämpade för sitt liv en tidig morgonnatt. Nattpersonalen ryckte in och gjorde de akuta insatserna, men någon tid att sitta med honom och samtala kring tryggheten i dödsskuggans dal fanns inte på det hållet. 
Mitt i allt detta finns Herden. Han vill ge oss sin frid. Det var välsignat att vila i den friden under de här dygnen. Med den friden vill han också välsigna oss under dagar som kommer. 
Men hur går det för den som har glömt vår Herde när han hamnar in i dödsskuggans dal? Vem förmedlar Herdens röst till den som ropar i ångest? 
Må vi, när Herren kallar oss till tjänst, vara beredda att svara med Jesaja: ”Här är jag, sänd mig!

14 april 2013

Föredöme och Frälsare


Av Ola Österbacka
Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus!
Predikotexten i dag, på andra söndagen efter påsk, läser vi i 1 Petr. 2:21–25:
Kristus led ju i ert ställe och efterlämnade ett exempel åt er, för att ni skulle följa i hans fotspår. Han hade inte begått någon synd, och svek fanns inte i hans mun. När han blev smädad, smädade han inte igen, och när han led, hotade han inte, utan överlämnade sin sak åt honom som dömer rättvist. Och våra synder bar han i sin kropp upp på korsets trä, för att vi skulle dö bort från synderna och leva för rättfärdigheten. Och genom hans sår har ni blivit botade. Ni var som vilsegångna får, men nu har ni vänt om till era själars herde och vårdare.
Helige Fader, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.

Vi firar i dag herdesöndagen, som andra söndagen efter påsk brukar kallas efter sitt huvudtema och sin huvudtext, Joh 10. Vår predikotext bär i Folkbibeln rubriken ”Kristus som föredöme och Frälsare”. Det är också en bra förklaring av den gode herdens uppgift, dels att han går före sina får, visar dem på goda betesmarker och vaktar dem mot deras fiender, och dels går i döden för dem och ger dem evigt liv.

Kristus som Frälsare
Petrus tar upp själva kärnan i frälsningen: Jesus Kristus som vår ställföreträdare, då han bar våra synder på korset. 
Och våra synder bar han i sin kropp upp på korsets trä, för att vi skulle dö bort från synderna och leva för rättfärdigheten. Och genom hans sår har ni blivit botade.
Här ska vi omedelbart göra ett påpekande om den nya formuleringen av Agnus Dei som den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland infört i den senaste handboken: ”O Guds Lamm, som bär världens synder.” 
Man motiverar det här med att man kan översätta vad Johannes Döparen sade om Jesus (Joh 1:29): ”Se Guds Lamm, som tar bort världens synd”, alternativt ”som bär världens synd”. Verbet airå, som här står i presens, betyder att lyfta upp, ta upp, bära, ta bort, bära iväg, osv. Alla svenska översättningar som jag har kollat översätter ”tar bort” eller ”borttager”. Lutherbibeln har ”trägt”, dvs. bär. Avsikten är naturligtvis ändå den samma, att Jesus bär bort synden, likt syndabocken som på den stora försoningsdagen bär bort folkets synder ut i öknen. Att det var den betydelsen som Johannes avsåg är helt uppenbart.
Men det intrycket får man inte av formuleringen ”bär världens synder”. Det finns klara belägg för att motiveringen till den ändrade handboksformuleringen, och också den vanliga uppfattningen, är att Jesus har medlidande med oss och på det sättet bär våra synder. Han delar bördan med oss. När man tolkar orden så kommer smyger sig en uppenbar villfarelse in. Man glömmer, eller ännu värre, förnekar att Jesus verkligen är vår ställföreträdare, som tar över våra synder och bär dem på korset, och där lider han och gottgör för dem så att synderna inte mera kan skada oss.
Det här gör Petrus helt klart när han skriver: ”våra synder bar han i sin kropp upp på korsets trä”, och senare ”genom hans sår har ni blivit botade”.
Det som skedde på Golgata är verkligen fullbordat, det är förfluten tid, det är historia. Det har skett. Och det har skett för alla, för hela världen. Det har vi klara belägg för på andra ställen, t.ex. 2 Kor 5:19:
Ty Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser.
Och Johannes skriver (1 Joh 2:2):
Han är försoningen för våra synder, och inte bara för våra utan också för hela världens.
Att Kristus är vår ställföreträdare i sin död på korset säger ju Petrus också i början av vår text:
Kristus led ju i ert ställe.
Det här är det som brukar kallas Kristi passiva lydnad. Han blev föremål för Guds vrede över synden, hela världens synd. Vreden uttalas också i orden ”upp på korsets trä”, eftersom den som hängs på trä är förbannad enligt Mose lag. Hans ställföreträdande lidande uttrycks så mästerligt av Jesaja redan 700 år innan det skedde (Jes 53:4–5):
Det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor tog han på sig, medan vi höll honom för att vara hemsökt, slagen av Gud och pinad. Han var genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade.
Petrus beskriver också en annan sida som är lika viktig för oss: Kristi aktiva lydnad. 
Han hade inte begått någon synd, och svek fanns inte i hans mun. När han blev smädad, smädade han inte igen, och när han led, hotade han inte, utan överlämnade sin sak åt honom som dömer rättvist.
Han var ett skuldlöst offerlamm. Han var som ett får som är tyst inför dem som klipper det. Han hade inte gjort någon synd. Han var rättfärdig, fullkomlig. Det som han led, det led han i vårt ställe, för vi hade syndat och brutit alla Guds bud.
Vi får nu i stället hans rättfärdighet som gåva. Hans renhet och oskuld räknas oss till godo, samtidigt som vår synd räknas honom till straff.

Kristus som föredöme
Genast i början av vår text kommer efterföljelsen fram:
Kristus led ju i ert ställe och efterlämnade ett exempel åt er, för att ni skulle följa i hans fotspår.
 Man får ofta höra att just det här är det centrala i den kristna tron. Jesus är ett exempel för oss, ett föredöme som vi ska efterlikna. Ett populärt uttryck brukar förkortas ”WWJD” – ”What Would Jesus Do?”
Här går det lätt fel, så att man tänker att Jesus bara blir en vägvisare till himlen, alltså för den som ännu inte är en kristen. Jesus kan vara en vägvisare bara för den som redan är hans lärjunge. Och man blir hans lärjunge genom att födas på nytt genom dopet och tron, och leva i hans gemenskap som en återlöst syndare som har sin rättfärdighet i Jesus. Den nya människan vill fråga efter hur Jesus skulle göra. Han vill följa honom i hans fotspår och ta efter hans exempel.
Den kristne vet att utan Jesus är vi som vilsegångna får som behöver en herde och vårdare för själen. I grundtexten står här ”episkopos”, alltså biskop. En biskop är en tillsyningsman, en ledare, i praktiken är det samma som en herde. En kristen vet att han behöver en herde för att hitta vägen och klara sig bland alla irrvägar och farliga ställen på vägen.
Det är annat med den som inte har Jesus som sin herde och biskop. Den okristna människan, som kan kallas hedning trots att han lever i ett s.k. kristet land, inbillar sig att han är tillräckligt stark på egen hand. Han kan tänka själv. Han läser kanske Bibeln, rentav flera gånger. Men han läser i avsikten att drämma till dem som tror på Bibeln som Guds ord. 
Det finns också sådana som försöker bli likadan som Jesus. Han visar gärna fram sina goda egenskaper, som han har lärt sig av Jesus. Och så hoppas han att hans fromhet och efterföljelse ska vara den tillräckliga garantin för att han ska få komma till himlen. Om han nu ens tror på någon himmel, för många lärjungar fäster stor vikt vid att leva rätt och osjälviskt här i tiden och menar att det närmast är en självisk dröm att mena att det finns en himmel där de som är värdiga ska få njuta evig salighet.
Därför blir han irriterad om någon talar om helvetet, en evig osalighet utan Gud och utan hopp. Hur skulle Gud kunna vara kärleksfull om han utsätter dem som han själv har skapat för något sådant? Nej, han drömmer om en bättre tillvaro på jorden, som vi själva medverkar till genom en osjälvisk efterföljelse av de principer som Jesus lärt, inte minst i bergspredikan. 
Du som känner Guds ord bättre och vet att det inte räcker med egen fromhet och vår meritlista för att komma till himlen, du betraktar kanske sådana med en medlidsam blick. Kanske du är nöjd med att höra till den hop som verkligen gör allvar av sin kristendom? Du tillhör en församling som verkligen månar om den rätta läran och som betonar frälsningen genom Kristus allena. Är det det som är din garanti för saligheten? Att du har gjort de rätta valen, och att du räknas som en bibel- och bekännelsetrogen lutheran? Att du offrar mer än de andra åt församlingen och ger en stor kollekt? 
Allt det här är goda saker, men det är verkligen ingen garanti för att bli upptagen i härligheten som ett sant Guds barn. Ingenting som vi själva åstadkommer kan ge en sådan garanti. Det kan rentav bli farligt, om vi förtröstar på det.
Om vi riktar blickarna mot oss själva och försöker iaktta vad vi åstadkommit, eller vad vi är och har, kan följden bli två saker. 
Det ena, och det som är så naturligt för oss människor, är att vi känner oss nöjda. Det beror på att vi väljer lämpligt jämförelsematerial. Vi jämför oss med utvalda grannar eller andra människor som inte är lika bra på att leva kristligt och rätt. Och då är vi nöjda med att ligga bättre till än de.

Inför Guds lag
Det andra är att vi jämför oss med Jesus och låter hans lag döma oss. Då börjar det hetta till. Då ser vi, att vi kommer till korta i jämförelsen. I hans mun fanns inget svek. När han smädades, smädade han inte igen. Han var utan synd. Hur är det med oss? När vi låter Guds tio bud döma oss, har vi då uppfyllt dem alla? Har vi alltid varit rena i tankar, ord och gärningar? Kan vi ställa oss fram inför Gud och påstå att vi är likadana som Jesus?
I den situationen finns bara en sak att göra. Det finns beskrivet i sången: 
Med min fromma strävan jag
aldrig fylla kan din lag.
Om jag ej i nit blir matt,
om jag gråter dag och natt,
står dock syndens fläckar kvar.
Blott i dig jag frälsning har.
Guds lag är så sträng att ingen endaste människa fyller måttet inför den. Felet med vår tids människor är att de inte känner Guds lag, eller vill veta av den. Och den risken finns med oss alla. Guds lag behöver tala till oss med all sin skärpa för att vi ska inse att 
Jag förgås om inte du
i din källa tvår mig nu.
Därför räcker det inte med att hålla fram Jesus som en förebild i fråga om osjälvisk kärlek och godhet. Det som verkligen får oss att se vår synd är när vi ser att Jesus måste torteras och dö på korset för våra synders skull. Den allra strängaste lagpredikan är, som Luther säger, predikan om Jesu död på korset. För den säger oss, att det var vi, du och jag, som var orsaken till att han hänger  där.
Men det är inte bara för våra värsta handlingar och vårt hat och vår bitterhet som han måste lida, utan det är också för att våra bästa och finaste kärlekshandlingar inte är tillräckligt rena och goda. De fyller inte Guds lag, de är inte fullkomliga inför Gud. Det kan jag säga utan att tveka, för det finns ingen människa som fullkomligt gör Guds vilja eller fullkomligt kan likna Jesus.
Det enda rätta sättet att nå gemenskapen med Gud är att se på Jesus, låta honom ställa sig framför oss och vara vår advokat, vår representant, vår ställföreträdare. Bara i skydd av honom kan vi undgå lagens brännande dom. Och det skyddet får vi, det är Jesu död och uppståndelse en garant för. Ingen enda som tror på honom ska komma på skam. För Jesus tog alla våra synder på sig.
Det är bara med blicken på Jesus som vi kan följa honom på rätt sätt. Med blicken på oss själva går det snett. Men ser vi på Jesus ska han också låta oss få vara med och bli hans vittnen. För hans kärlek tvingar oss. Hans kärlek låter oss få se vad som våra grannars och vänners framtid om de inte möter Jesus. Och då måste vi handla. Då måste vi först av allt bekänna hur själviska vi är, som inte delar med oss av det goda vi har i Jesus. Vi får komma till honom med allt det som vi inte lyckats med och ber honom ändra det så att det blir som han vill. Då ber vi honom om nåd att få de rätta orden, att få bli ett vittne om honom på den plats där han ställer oss, och att leva så att våra medmänniskor ser Kristus i oss.
Det är så han vill att vi ska leva för rättfärdigheten. Amen.
Bön: Klippa, du som brast för mig, låt mig gömma mig i dig! Och ta mig, Herre, och gör mig till en rätt lärjunge, som vill älska mina medmänniskor som du har älskat oss. Amen.

Predikan 14.4.2013, andra söndagen efter påsk, i Biblion.

7 april 2013

Undret i Röda havet


Av Ola Österbacka
Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.
Predikotexten är från 2 Mos 14:10–11, 13–16, 21–22.
10 När farao närmade sig, lyfte Israels barn blicken och fick se att egyptierna kom tågande efter dem. Israels barn blev mycket förskräckta och ropade till HERREN. 11 Och de sade till Mose: "Fanns det inga gravar i Egypten, eftersom du har fört oss hit för att dö i öknen? Vad var det du gjorde mot oss, när du förde oss ut ur Egypten? 
13 Mose svarade folket: "Var inte rädda! Stanna upp och bevittna den frälsning som HERREN i dag skall ge er. Ty så som ni ser egyptierna i dag, skall ni aldrig någonsin se dem igen. 14 HERREN skall strida för er, och ni skall hålla er stilla." 
15 Sedan sade HERREN till Mose: "Varför ropar du till mig? Säg till Israels barn att de skall dra vidare. 16 Lyft din stav och räck ut handen över havet och klyv det, så att Israels barn kan gå mitt igenom havet på torr mark. 
21 Och Mose räckte ut handen över havet, och HERREN drev då undan havet genom en stark östanvind som blåste hela natten. Han gjorde havet till torrt land, och vattnet klövs itu. 22 Israels barn gick mitt igenom havet på torr mark, medan vattnet stod som en mur till höger och vänster om dem.
Helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.

Bakgrund
Vi står här inför ett av de mäktigaste naturundren som Bibeln berättar om. Gud betvingar naturlagarna på ett sätt som aldrig har skådats efter det, och så att den förnuftiga människan hånar det för att vara en saga utan verklighetsgrund.
Var hände det? Den frågan är omöjlig att besvara med säkerhet. Gud har valt att dölja det för oss. Vi kan med säkerhet placera bara några få av de platser som omtalas. Det är högst intressanta frågor, men vi kan här bara ge en kort antydan om alternativa hypoteser.
I 2 Mos 13 sägs att Gud valde en annan väg än den närmaste vägen, som gick genom filisteernas land. För där kunde de ha gett upp när krig hotade dem. I stället lät han dem ta en omväg genom öknen åt Röda havet till. De gick alltså först en lång väg genom öken innan de kom till Röda havet.
Sedan berättas att de slog läger i Etam på gränsen till öknen. De vandrade snabbt, både dag och natt. Det är i sig ett under, då man tänker att de förde med sig små barn och boskap. Hur länge de gick står inte. I början av kap. 14 säger Herren till Mose att de ska vända om och slå läger framför Pi-Hahirot, mellan Migdol och havet, mitt emot Baal-Sefon. Det ska göra att farao kommer att säga att de har gått vilse och blivit instängda i öknen.
Den vanliga rutten som våra biblar visar går neråt mot sydost från Gosen i Egypten. Där fanns några grunda sjöar, Sävhavet. Man har då tänkt sig att Röda havet skulle vara ett namn på de sjöarna och att det alltså var ett ganska grunt ställe där vattnet delade sig. Det här är svårt att passa ihop med ortsnamnen, och det är svårt att förklara hur de skulle ha varit instängda där. Och att faraos här skulle ha dränkts där verkar mycket otroligt. Och öknen hade inte börjat ännu där.
Ett alternativ som också brukar nämnas är att de leddes ner mot Suezviken, alltså den västra delen. Men ”Jam suf” används om Aqabaviken, öster om Sinaihalvön.
För några år sedan höll Seth Erlandsson ett par föredrag i Vasa där han berättade om en hypotes som radikalt ändrade på vandringsrutten men samtidigt gav ett helt nytt perspektiv åt undret vid Pi Hahirot. (Se Logos 2/2010.) Enligt den skulle Israels barn ha vandrat tvärs över Sinaihalvön, och så vänt söderut och lägrat sig vid Röda havet öster om Sinaihalvön, ungefär vid Aqabavikens mitt, vid Nuweiba.
Man har också funderat på Tiransundet, en plats där turister brukar dyka, nära Sharm-El-Sheikh på Sinaiuddens sydspets. Där är det relativt grunt. Havet är djupt vid Nuweiba, men å andra sidan finns där en plats som skulle ha varit en mycket lämplig återvändsgränd, med en öppen slätt invid havet och med bara en enda väg in mellan bergen.
Ett problem för den vanliga rutten, där berget Horeb placeras i södra delen av det som vi kallar Sinaihalvön, är att hela det området behärskades av Egypten på den tiden. De var inte ute ur Egypten när de vistades på Sinaihalvön. Då passar det bättre med ett Horeb i Midjans land, som faktiskt var på Arabiska halvön. Dessutom har vi landet Midjan. Men Midjan ligger på andra sidan Aqabaviken! När Mose flydde från Egypten flydde han till Midjan och den brinnande busken visade sig vid berget Horeb. Och Paulus skriver ju faktiskt i Galaterbrevet att Sinai ligger i Arabien (Gal 4:25). Man har aldrig kallat Sinaihalvön för Arabien.

Undret
Oberoende var händelsen inträffade är den oerhört viktig. Det stora är att den har inträffat, och den vill lära oss något i dag. 
Tänk riktigt vad som låg framför, på andra sidan havet. Fienderna var borta, de hade dränkts i vattnet. Den långa slavtjänsten var över. De skulle inte längre piskas av egyptierna. De var fria. Nu var landet framför dem öppet för israeliterna. Nu skulle de vittna om uppståndelsen ur havet för kommande släktled. Nu skulle kraften av uppståndelsen driva dem i glädje till det utlovade landet.
Men det finns mörka sidor av människans egenskaper i vår text. Vi får se in i det fördärvade hjärtat. Tänk vilken fantastisk sak det var att Gud efter många plågor slog egyptierna och farao så att de t.o.m. gav israeliterna gåvor bara de skulle laga sig iväg så snabbt som det bara gick! De hade varit slavar och under många tiotals år haft det fruktansvärt svårt i Egypten. Man drev med pisk-rapp att göra ännu hårdare arbete än de egentligen orkade med. Man tog deras nyfödda pojkar och kastade dem i Nilen.
När Gud lät plågorna drabba egyptierna skonade han Gosen, det land där israeliterna bodde. När den sista plågan kom, då varje förstfödd både bland människor och boskap slogs till döds av Herrens ängel, då skonades alla de hus där man hade målat påskalammets blod på dörrposterna. Israels barn hade blivit instruerade hur blodet skulle bli en räddning för dem. Mose talade till stammarnas äldste, som lade fram instruktionerna för familjehövdingar som i sin tur förklarade för varje husfar hur han skulle göra. Och så skonades Israel. Och i samma veva drevs de bort, de var fria! Och de går och går, med stor brådska, dag och natt. De har Herrens molnstod framför sig för att visa vägen om dagen, och om natten i en eldstod för att lysa upp och visa vägen. De fick övernaturliga krafter så att de orkade vandra i dagar och nätter.
Men så hamnar de in i den här fruktansvärda fällan. De har havet framför sig, öknen med ofarbara bergsmassiv till båda sidor, och det värsta av allt: faraos här kommer bakifrån genom det enda stället där de kan undkomma, ett trångt pass mellan bergväggarna.
Nu kommer folket inte längre ihåg Löftet. Nu ser de döden i vitögat. De kan inte begripa varför Mose har lett dem genom sådana strapatser i många dagar bara för att dö. Varför kunde de inte ha fått dö i Egypten? De hade ju redan där klagat när farao gjorde arbetet allt svårare, för plågornas skull, att det är bättre att stanna där och vara lydiga slavar än att utsättas för så hårda påfrestningar.
Sådant är människohjärtat. När motgångarna kommer, då klagar vi. Då glömmer vi att Gud har gett oss löften om beskydd och frälsning. Löftet om Landet, Kanaans land, glömdes bort. 
Men det var Guds avsikt att visa sin storhet för dem och ge dem något att tala om och minnas i kommande dagar när nya prövningar kom. Det skulle vara ett bevis på att Gud är trofast även sådana dagar när han verkar glömma dem, när ofärden sätter in.
Mose ropade till Herren. Det står inte att han ropade, utan att han gav folket ett fantastiskt löfte:
Herren skall strida för er, och ni skall hålla er stilla.
Men i sitt hjärta ropar han, för när Gud talar till honom frågar han: ”Varför ropar du till mig?
Och så ger han instruktioner om hur han ska lyfta sin stav och räcka ut handen över vattnet. Och folket ska gå torrskodda över. Och de går, hela natten är de på vandring. Och faraos här som följer dem kommer inte närmare. Det sker på två sätt. Ett är att Gud kommer i vägen med sin molnstod, så att det gav mörker bakåt, och lyste upp framåt. Det andra var att Gud förvirrade egyptierna genom att låta en massa problem uppstå i deras utrustning. Hjulen föll av vagnarna, så de trasslade in sig i varandra.
När Israels barn var lyckligt framme på andra sidan räckte så Mose igen ut sin hand över havet och vattnet vällde tillbaka och dränkte alla fiender.  

Vår vandring genom Röda havet
Att berättelsen är placerad som GT- text första söndagen efter påsk har en djup mening. Paulus skriver i 1 Kor 10:2:
Alla blev i molnskyn och i havet döpta till Mose. 
Mose var GT:s Kristus. Det var han som ledde sitt folk ut ur Egyptens slaveri. Han ledde dem genom havet, där deras fiender dränktes och de fick stiga upp på andra sidan utan att egyptierna längre kunde skada dem.
Det finns en målande beskrivning i det som Mose gjorde: han räckte ut sin hand. Det påminner om ett uttryck som ofta används när GT beskriver Guds löften, både till Abraham och senare: ”som jag med upplyft hand lovade”. Det är fråga om en ed, när Gud lovar något med upplyft hand. Ett sådant löfte hade Gud gett åt Abraham, när han lovade att hans ättlingar ska få Kanaans land som sin egendom. Nu påminde han om löftet genom att befalla Mose att lyfta upp sin hand över vattnet.
Det finns en annan sak som Gud lovade med upplyft hand. Det var att David skulle få en son, en ättling, som skulle regera till evig tid på hans tron. Denne skulle bli en herde för sitt folk. Hans folk skulle som ett bevis på Guds trofasthet föras tillbaka från exilen i Babel. Dessutom skulle denne herde samla till sig också andra får. Budskapet skulle från Jerusalem föras ut till hela världen, så att alla hedningar skulle frälsas från sina synder genom honom.
Vi har nu firat långfredag och påsk, högtiden som tagit över påskfirandet från judarna och gett det ett annat innehåll. Judarna firade påsk till minne av uttåget ur Egypten. Sedan Jesus offrades på korset som ett påskalamm för världens synder och på tredje dagen uppstod ur graven firar vi påsken till minne av hans segerrika uppståndelse.
I Romarbrevets sjätte kapitel visar Paulus hur vi får del i det som Jesus gjorde för oss. Han skriver (v 3–4):
Eller vet ni inte att vi alla som har blivit döpta till Kristus Jesus har blivit döpta till hans död? Vi är alltså genom dopet till döden begravda med honom ...
Genom dopet har vi förts till korset och blivit ett med honom. Där dog vi från våra synder. Tänk riktigt på vad det betyder. När Jesus dog, dog jag.  Det var som när faraos här dränktes i vatten. Så har dopets vatten dränkt våra synder, så att den onde inte längre kan komma åt oss med sina anklagelser. För i Jesus är vi heliga och rena. Det som han gjorde tillräknas oss. 
Efter att Jesus dött lades han i graven. Så har också vår syndakropp lagts i graven för att den inte mer ska lura oss till knot och klagan och andra synder. Faraos här har dränkts. 
Och så uppstod Jesus. Det förklarar Paulus så här (v 4–5):
... för att också vi skall leva det nya livet, liksom Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet. Ty är vi förenade med honom genom en död som hans, skall vi också vara förenade med honom genom en uppståndelse som hans.
På samma sätt som vi genom dopet till Kristus blev begravda med honom, så att synden har dränkts i honom, så har vi med honom fått stå upp till ett nytt liv. På andra stranden går vi vidare mot det hägrande målet: det utlovade landet, himlen.
Men det finns ännu en sak: det dröjde inte länge innan Israels barn åter började knota och knorra mot Mose. De blev törstiga och hungriga. Då började de åter påminna varandra om Egyptens köttgrytor. Och så måste Gud straffa dem. De blev för sin otros skull tvungna att vandra i öknen i 40 år, för att de inte trodde på Guds löften.
Hur kunde de göra så? De hade ju sett Guds fantastiska ledning och under?
Då frågar jag: då kan väl du inte knota mot Gud fast du möts av svårigheter och lidanden, för du har ju precis samma situation? Du har ju samma Guds löfte om beskydd och ledning. Du har ju sett hur Gud har frälst dig från synden och döden och låtit dig få ett nytt liv genom dopet, så att du inte mera ska leva det gamla livet under synden. Hur kan du då glömma honom som gjort allt det här med dig? Det är precis lika illa som med de knotande israeliterna.
Här får vi skämmas och åter vända till Herren med bön om förlåtelse. Och vi får lita på att han inte ska överge den som kommer till honom.
Bön:
O, må jag då aldrig förgäta den nåd
med vilken du tidigt mig mötte,
med vilken du sedan allt efter ditt råd
mig älskade, fostrade, skötte!
Du tog mig och bar mig, och dag efter dag
du hjälpte i faror av tusende slag.

Och ännu alltjämt står det fast, det förbund
som aldrig du, Herre, skall rygga.
Så hjälp mig att också i mörkaste stund
mitt hopp på din trofasthet bygga!
Hur allting förändras, ett vet jag ändå:
ditt ord och ditt löfte skall evigt bestå.
(SH 104, Lina Sandell)

Predikan på första söndagen efter påsk 7.4.2013 i Lepplax bykyrka.