20 maj 2013

Vad Anden lär och ger


Av Ola Österbacka
Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.
Bön: O helge Ande, var oss nära, förklara du vad Jesus gjort! Låt Ordet döma, trösta, lära, att Herrens lov må bliva stort!
Predikotexten är från Joh 14:23–29:
Jesus sade: "Om någon älskar mig, håller han fast vid mitt ord, och min Fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och ta vår boning hos honom. Den som inte älskar mig håller inte fast vid mina ord. Det ord som ni hör är inte mitt utan kommer från Fadern som har sänt mig. Detta har jag talat till er, medan jag är kvar hos er. Men Hjälparen, den helige Ande, som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt vad jag har sagt er.
Frid lämnar jag efter mig åt er. Min frid ger jag er. Inte ger jag er en sådan frid som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas och var inte modlösa. Ni har hört att jag har sagt er: Jag går bort, och jag kommer till er igen. Om ni älskade mig, skulle ni glädjas över att jag går till Fadern, ty Fadern är större än jag. Och nu har jag sagt det till er innan det sker, för att ni skall tro, när det har skett.

Pingsten brukar betraktas som Andens och hänryckningens tid. Den infaller på våren när livets krafter blommar, när allt i naturen laddar upp och närmast exploderar av glädje. Men pingsten blir tyvärr allt mer bortglömd, den har mist sin karaktär av en stor högtid sedan annandagen togs bort.
GT:s förebild för pingsten är veckohögtiden, som firades sju veckor efter påsk. Då bar man fram förstlingen av årets skörd inför Herren.
Ibland brukar man kalla pingsten för Kyrkans födelsedag. Då tänker man på att 3000 personer den dagen döptes, och den kristna kyrkan formligen exploderade till sin omfattning. Men Kyrkan fanns också före det. Alla troende i GT var medlemmar i Guds familj. Lärjungarna som mellan Kristi himmelsfärd och pingst var samlade till ett antal av 120 personer var lika mycket Guds husfolk, Kristi kyrka, före pingsten. Jesus hade sagt: ”Ni är redan nu rena i kraft av det ord som jag har talat.” (Joh 15:3) 
På pingsten etablerades Kyrkan på ett synligt sätt i världen. Då utrustade Anden lärjungarna med kraft och frimodighet att gå ut med vittnesbördet och lida för Jesu namn.
Förra söndagen var vi inne på den Helige Andes namn och uppgift. Den här predikan kommer jag därför att ägna åt två teman från vår text:
  • Att hålla fast vid Jesu ord
  • Guds frid – i Treenighetens mysterium

Att hålla fast vid Jesu ord
Den som inte älskar mig håller inte fast vid mina ord.
Det här gäller världens människor och de falska kristna, som inte bryr sig om Jesu ord utan skymfar det och förvränger det till oigenkännlighet. De  falska kristna säger sig älska. Kärleken ställs framom allt annat, men den kärlek de talar om är en sådan som passar den naturliga människan, inte Jesu Kristi kärlek. Därför kan de också lovprisa den sortens kärlek som Guds ord med kraft fördömer som avskyvärd synd. Det behöver vi inte uppehålla oss vid desto mera just nu. Men vi behöver lära oss att känna igen sådant tal och avvisa det.
Vi ska i stället begrunda följande:
Om någon älskar mig, håller han fast vid mitt ord, och min Fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och ta vår boning hos honom.
Först en liten avstickare. Aposteln Paulus har skrivit många brev till församlingarna. Ett brev skiljer sig tydligt från de andra: Galaterbrevet. I alla andra brev tackar han Gud för dem som han skriver till. Men i Galaterbrevet uttrycker han bestörtning och skarp kritik. Varför?
Jo, för att galaterna har låtit sig förledas till avfall av villolärare som förvanskar evangeliet. De vänder blickarna från Kristus och riktar dem mot människans egna gärningar som grund för frälsning. Det här är oerhört farligt. Därför säger han (Gal 3:1–3):
Ni dåraktiga galater! Vem har förhäxat er, ni som har fått Jesus Kristus framställd för era ögon som korsfäst? Endast det vill jag veta: tog ni emot Anden genom att hålla lagen eller genom att lyssna i tro? Är ni så dåraktiga? Ni som började i Anden, skall ni nu sluta i köttet?
Galaterna hade börjat i Anden. De hade tagit emot Anden genom att lyssna i tro, inte genom att hålla lagen. Det var Ordet som födde dem på nytt.
Låter det inte lite annorlunda, det här som Jesus säger? Är det så att kärleken kommer först? Först ska vi alltså älska Jesus, och det visar vi genom att hålla fast vid hans ord, och då ska Fadern och Sonen komma till oss och bo hos oss. Det blir då ett svar på att vi har älskat honom, eller hur?
Vi ska fästa uppmärksamhet vid det tillfälle när Jesus sa de här orden och till vem han gjorde det. Han talar till sina lärjungar, till dem som har blivit undervisade av honom i flera års tid. De står nu inför en stor sorg. Han ska lida och dö. Han ska utlämnas till det mest skymfliga straff som mänsklig grymhet har tänkt ut. Han har sagt till dem att han ska gå bort, men att han ska sända dem en annan Hjälpare. Det som nu är framför Jesu ögon är lärjungarnas svåra tid innan Hjälparen, Anden, kommer för att fylla dem med kraft. Nu behöver de tröst och stöd. Här handlar det inte om en predikan till omvändelse och tro, utan om den tröst som kristna behöver för att orka genom tidens svåra prövningar.
Förutsättningen för att orka och stå fast i prövningen är att hålla sig till det eviga Ordet, det ord som Jesus har talat, det ord som har väckt kärleken till honom i lärjungarnas hjärtan. Genom att förbli i det ordet är de garanterade den hjälp och det skydd som Fadern och Sonen ger dem, och det sker genom Anden som kommer till dem.
När det gäller predikan inför oomvända människor, dem som inte känner Jesus, gäller det att predika på apostlarnas sätt. Det har vi många exempel på i Apostlagärningarna. Där predikas lag och evangelium. Lagen predikas till dom över det upproriska köttet och evangelium ger vittnesbördet att den Jesus, som vi har korsfäst med våra synder, har dött och uppstått för att vi ska få leva med honom. Han har tagit bort alla våra synder och klätt på oss sin rättfärdighet, vilken gör att vi inte behöver vara ängsliga inför domen. Det undervisar Anden oss om genom Skriftens ord, och genom att lyssna och tro får vi del av detta som Anden ger, dvs. Anden själv och med honom gemenskapen med Fadern och Sonen.
Därmed har vi också fått del av den stora kärleken: den kärlek som Gud har älskat världen med. Och den kärleken bär frukt hos den som lyssnar i tro. Den kärleken tar sig uttryck i att vi vill följa Jesu ord. Då är hans bud inte tunga, utan ett uttryck för hans kärleksfulla omsorg om oss.
Det som Paulus uttrycker sådan besvikelse över i Galaterbrevet är att galaterna inte låter det som Jesus gjorde räcka till. De kräver mera: de lägger till egna gärningar. Sådant uttalar han en skarp dom över. Om vi ännu måste lägga något till det som Jesus har gjort är vi helt under lagen och måste uppfylla den till sista bokstaven. Därmed är vi fördömda.
Men det här är inte Andens verk. Anden ger frid genom att visa på Jesus, inte oro och krav genom att fästa blicken vid oss själva.

Guds frid – i Treenighetens mysterium
Frid lämnar jag efter mig åt er. Min frid ger jag er. Inte ger jag er en sådan frid som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas och var inte modlösa.
Här följer nu Andens frukt, med början från den största av dem alla: frid med Gud. Paulus säger i Rom 5:1:
Då vi alltså har förklarats rättfärdiga av tro, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus.
Än en gång: Andens främsta uppgift är att visa för oss hur vi får frid med Gud. Det gör han genom att visa på vad Jesus har gjort för oss. Han använder Skriftens vittnesbörd och skapar tro var och när det behagar Gud.
I den uppgiften samverkar hela Treenigheten. Det är märkliga uttryck som Jesus använder.
Om ni älskade mig, skulle ni glädjas över att jag går till Fadern, ty Fadern är större än jag.
Det här stället använder Jehovas vittnen när de undervisar om att Jesus inte är jämlik med Fadern. Det står ju tydligt, säger de: ”Fadern är större än jag.”
Hur kan vi kristna då påstå att Jesus är jämlik med Fadern i ära och makt?
Lägg märke till sammanhanget! Jesus talar om att han går till Fadern, och att lärjungarna borde förstå att vara glada för det. Ännu vid det här tillfället lever Jesus i sin förnedrings tillstånd. Han har frivilligt avstått från sina gudomliga egenskaper, för det allra mesta, för att kunna vara en människa i köttet och förverkliga sitt uppdrag att ta på sig världens syndaskuld och försona den inför Gud. Bara då och då och bitvis har hans gudomliga härlighet glimtat till. 
Under den här tillvaron kunde Jesus säga, att Fadern var större än han. Han hade frivilligt underordnat sig Fadern. Det sa han också flera gånger. Han sa om sin återkomst att det bara är Fadern som vet tiden. 
Men Jesus skulle inte förbli människa i köttet. Han ägde ett gudomligt majestät och det skulle han nu återta. Hans uppståndelse var en stor manifestation av hans gudomlighet. Men den dagen när han gick till Fadern, alltså hans himmelsfärd, då tog han slutligen i besittning den plats som varit hans från världens begynnelse. Då satte han sig på Faderns högra sida. Det är den tekniska termen för att utöva den verkställande makten. Det var ju något som lärjungarna borde ha glatt sig åt!
En stor del av Johannesevangeliets sextonde kapitel återger Jesu omsorg om lärjungarna och hur han försöker få dem att förstå vad som ska ske. Ändå förstod de inte. Han gömmer inte bort det faktum att det kommer svåra dagar för dem när han är borta en liten tid. Efter en liten tid ska han se dem igen, och då ska de glädja sig. Men det viktigaste han undervisade om var att han skulle sända Hjälparen till dem för att trösta och påminna dem om allt vad han hade sagt dem. Då skulle de förstå. De skulle ledas in i hela sanningen.
Det här var Andens stora uppgift. Anden är den person i Treenigheten som fortsätter det arbete som Skaparen och Återlösaren har utfört för att föra människor till Gud. Skaparen gjorde människorna till Guds avbild, men syndafallet förstörde den avbilden. Återlösaren helade det som syndafallet hade söndrat. Anden och Livgivaren kommer till människorna med Ordet och skapar tro, som återknyter gemenskapen med Fadern.
Så här samverkar de tre personerna i gudomen. Anden kommer inte med något eget. Många tänker att Andens verk främst är de stora kraftgärningarna, helbrägdagörelserna, tungotalet som prisas som andefylldhet. Men att vara andefylld är först och främst att ha fått syn på Kristus. Det är Andens främsta verk att visa på honom. När vi ser vad han har gjort, då har vi frid med Gud.
Om Gud sedan vill dela ut särskilda gåvor för att göra mera skickliga att föra evangeliet vidare, då får vi tacka och ta emot. Han gjorde det på ett särskilt sätt i olika etapper under den första tiden. Jesus själv gjorde stora tecken och under. Han gav sina lärjungar samma makt, och det skedde också rikligt under de första åren, som ett bevis på att det var Guds ord som förkunnades. Det skedde först i Jerusalem, sedan när evangeliet nådde Samarien och ytterligare en omgång när evangeliet började predikas för hedningarna. Så visade Gud att alla människor har samma rätt att komma till honom och få tro på Ordet om det som Jesus hade gjort. Friden med Gud skulle predikas för alla folk. 
Men det är Ordet om Kristus som är det första. Om det Ordet förvrängs, som hade skett i Galatien, då måste det motsägas och fördömas. Där finns inte Guds Ande. Det viktigaste och enda kriteriet om det är Guds Ande som är verksam är om det som förkunnas stämmer med Skriftens vittnesbörd.
Också vi lever i svåra tider och oroas på många sätt. Då ska vi minnas, att vi har samma Tröstare och Hjälpare hos oss som Jesu första lärjungar. 
Låt inte era hjärtan oroas och var inte modlösa.
Därför tackar vi i dag Gud för att han har sänt Anden till oss med budskapet om frid och barnaskap med Gud, utan att vi själva har varit värda det, bara av nåd. För det vill vi tacka Herren.

Predikan på pingstdagen 19.5.2013 i Lepplax bykyrka.

12 maj 2013

Den utlovade Hjälparen


Av Ola Österbacka
Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.
Dagens tema är Den utlovade Hjälparen. Text: Joh 15:26–16:4.
När Hjälparen kommer, som jag skall sända er från Fadern, sanningens Ande, som utgår från Fadern, då skall han vittna om mig. Också ni skall vittna, eftersom ni har varit med mig ända från början. 
Detta har jag talat till er för att ni inte skall komma på fall. Ni kommer att bli utstötta ur synagogorna, ja, den tid kommer då var och en som dödar er skall tro sig tjäna Gud. Och det skall de göra, därför att de varken känner Fadern eller mig. Men jag har sagt er detta, för att ni, när deras tid kommer, skall komma ihåg att jag sade det till er. Jag sade det inte till er från början, eftersom jag var hos er.

Jesus talar i sitt avskedstal om vad som ska hända efter att han lämnat dem. Här handlar det inte om de ödesdigra händelserna det närmaste dygnet, när han ska lida och dö på korset, utan om tiden efter himmelsfärden. Han förbereder lärjungarna på att det kommer en dag när han inte längre är med dem. Han ska inte lämna dem utan hjälp. De kommer att råka i stora svårigheter, men han ser till att de ska få den kraft och det stöd som de behöver. 
Vi har nyss firat Kristi himmelsfärds dag, när Jesus åter upphöjdes till sin fulla ära och tog tillbaka den maktställning som han hade från begynnelsen, men som han avstod från under sitt kötts dagar. Han sitter nu på Guds högra sida, dvs. utövar den verkställande makten. Nu närmar vi oss pingst, den tredje stora kristna högtiden. Under senare delen av påskkretsen har den Helige Ande kommit in på ett allt tydligare sätt i texterna. 
I dag har vi orsak att först säga något om namnet Hjälparen, och också om relationerna mellan de tre personerna i gudomen. Sedan ska vi som andra del i predikan tala om vittnesbördet och de följder som det kan föra med sig.

Hjälparen, Tröstaren och Försvararen
När Hjälparen kommer, som jag skall sända er från Fadern, sanningens Ande, som utgår från Fadern, då skall han vittna om mig.
På grekiska står det parákletos som på modern svenska är översatt med Hjälparen. Äldre översättningar hade Hugsvalaren. Det ordet kommer från det gamla ordet hug, som vi känner igen i dag i ordet håg och som också finns i hugskott och hugad (och också det dialektala hågsa). Hugsvalaren skulle alltså svalka den håg som var upphettad, närmast för syndernas skull. Ordet Tröstaren används också i samma mening, att trösta med evangeliet om Jesus när lagen har sargat hjärtat. Lutherbibeln använder det ordet, der Tröster
Ännu ett ord som brukar användas är Försvararen. Den betydelsen är egentligen en juridisk term, en försvarsadvokat. Det är en sådan som en som anklagas inför domstolen behöver. En som kan representera den åtalade och visa att han är oskyldig.
Vem är denne Hjälpare, Tröstare och Försvarare?
Jesus beskriver honom som Sanningens Ande. Han är den tredje personen i gudomen, han är Gud själv som kommer i de här egenskaperna för att hjälpa  oss i all nöd och i alla behov. 
I Joh 14 beskriver Jesus honom så här (v 16–17):
Och jag skall be Fadern, och han skall ge er en annan Hjälpare, som alltid skall vara hos er, sanningens Ande, som världen inte kan ta emot. Ty världen ser honom inte och känner honom inte. Ni känner honom, eftersom han förblir hos er och skall vara i er.
Jesus använder här lite annorlunda ord än i vår text. Sanningens Ande är den samme, men här säger Jesus att han ska be Fadern sända honom. I vår text står det att Jesus sänder honom från Fadern och att han utgår från Fadern. 
Utan att desto djupare gå in på frågan ska jag kort nämna att en avgörande orsak till skilsmässan mellan den östliga och den västliga kyrkan just grundar sig på de här ställena. I den nicaenska trosbekännelsen heter det i den form vi använder den: ”och på den Helige Ande, Herren och livgivaren, som utgår av Fadern och Sonen”. Orden ”och Sonen” är på latin filioque, och den östliga kyrkan (den grekisk-ortodoxa) godkände inte att det ordet fanns med i trosbekännelsen. Man menade att Anden utgår av Fadern, som det heter i vår text, medan den västliga kyrkan (den romerska) betonade att Jesus är den som sänder Anden och att det därför är korrekt att säga att han utgår av Fadern och Sonen.
Helt kort ska jag också varna för att använda formen ’den heliga Anden’. Man har påstått att ändringen bara beror på en modernisering av svenskan. Men går man till noterna till Bibel 2000 ser man att det finns en teologisk motivering. Där påstår man att Anden i NT efter hand fick personliga drag, alltså var det kyrkan som skapade läran om att Anden är en person i gudomen. Han kallas också den, inte han, och har alltså inte del i den ära som tillkommer alla personerna i den treenige Guden. 
I de citerade verserna finns tre saker utsagda om Anden:
  1. Han ska alltid vara hos Jesu lärjungar.
  2. Världen kan inte ta emot honom, men Jesu lärjungar känner honom.
  3. Han ska vittna om Jesus.
Jesus är vår egentliga medlare inför Gud. Det är han som betalar hela vår syndaskuld och därmed ser till att vi inte kan dömas om vi övertäcks av hans rättfärdighet. När vi ska ställas till svars för våra synder kommer alltså Jesus som vår försvarsadvokat. Det heter ju också om honom att han lever för att mana gott för oss inför Fadern (Hebr 7:25). 
Men Jesus lovade att sända en annan Hjälpare, en annan försvarsadvokat som alltid skulle vara hos hans lärjungar. När Jesus lämnar sin jordiska tillvaro lovar han ändå att han ska vara med oss alla dagar intill tidens slut. ”Jag ska inte lämna er faderlösa”, sa han, ”jag ska komma till er”. Jesus använder sådana ord att vi bara får förundras över treenighetens mysterium: ”jag ska komma”, säger han, men ändå är det inte han, utan en annan Hjälpare. Det är en annan av Guds tre personer, men ändå är han samma Gud! Det här gjorde han när han sände Anden på pingsten.
Jesus säger att världen inte kan ta emot Anden, eftersom de inte ser honom och de känner honom inte. Också det här är ett uttryck för Guds hemliga rådslut. Det är ju bara genom Anden som vi kan känna Gud och tro på det som Jesus har gjort för oss. Vi bekänner ju i trosbekännelsen, att vi inte av egen kraft kan tro på Jesus eller komma till honom, utan den Helige Ande har kallat oss genom evangelium och upplyst oss genom sina gåvor. Men de som inte tar emot Jesus tar inte heller emot Anden. Deras förvända sinne är orsaken till att de inte kan nås med evangelium. 
Men Jesu lärjungar känner Anden och tar emot honom, och Anden förblir hos dem.
Hur kan de känna honom? Jo, bara för att Anden har gett dem tron. De har ingen egen förtjänst. De är lika odugliga och fördömelsevärda som de som går förlorade. Att de blir frälsta beror helt på Guds stora nåd och godhet.
Det här mysteriet har många försökt lösa på olika sätt, för att göra det logiskt klart. Men det är omöjligt. Det vilar helt i Guds fördolda rådslut. Det enda vi kan göra är att prisa Gud som har uppenbarat sanningen för oss. Det har han gjort genom den Helige Ande.
Anden ska vittna om Jesus. Han vittnar inte om sig själv. Han kommer inte med något nytt, utan han ska ta av det som Jesus har sagt, och han ska förkunna och förklara det för oss. Han kommer inte med några inre, känslosamma och fantastiska uppenbarelser, utan han visar på den korsfäste Kristus, och på det skrivna och förkunnade Ordet om honom och hans uppståndelse. Han kommer till oss i de sakrament som Jesus har instiftat för att vi ska få tron och bli bevarade i tron. Och när han kommer, ger han samtidigt den kraft som behövs för att ta emot budskapet, den kraft som vi inte själva har.

Vittnesbördet
Den andra delen av vår text talar om vårt vittnesbörd.  Vi har nu sett att Andens vittnesbörd handlar om det som Jesus har gjort och sagt. På samma sätt ska apostlarnas vittnesbörd handla om Jesus. De har varit med från början, säger han, och därför kan de vittna. Men han har också sagt, att de inte kan bära alltsammans med sig som han sade. I Joh 16:12–14 förklarar han:
Jag har ännu mycket att säga er, men ni kan inte bära det nu. Men när han kommer, sanningens Ande, då skall han föra er in i hela sanningen. Ty han skall inte tala av sig själv, utan allt det han hör skall han tala, och han skall förkunna för er vad som kommer att ske. Han skall förhärliga mig, ty av det som är mitt skall han ta och förkunna för er.
Det här har Anden gett oss i evangeliernas berättelser och i apostlarnas brev, som vi har fått som en uppfyllelse av Jesu löften att föra sina apostlar in i hela sanningen.
Jag kan inte låta bli att kommentera den essä som Vasabladet publicerade på sista sidan på Kristi himmelsfärds dag. Det var en försåtlig framställning, med i stort sett alla de förnekelser som varit aktuella under de senaste decennierna och som fått framföras som en del av den evangelisk-lutherska kyrkans förkunnelse utan att avvisas av kyrkans ledare. Därmed har den kyrkan dragit över sig förbannelse, eftersom den som kommer med ett annat evangelium än det som apostlarna framburit är under förbannelse (Gal 1). En sådan förnekelse måste avvisas med kraft. Resultatet av att den inte har blivit avvisad visar sig med all tydlighet. Varför skulle man besvära sig med att läsa Bibeln, då den inte stämmer? Varför skulle man tro på en Frälsare och Messias som troligen blivit kvar i någon grav i Palestina medan hans lärjungar kokat ihop en saga om att han skulle ha uppstått och visat sig? Undra på att bara en tredjedel av finländarna i dag tror att Jesus uppstod från de döda.
Det vittnesbörd som Anden ger är av ett helt annat slag. Han tar inte ifrån Jesus hans gudomliga ära. Sanningens Ande kommer inte med sagoförkunnelse, utan han vittnar om Jesus. Han ger apostlarna en särskild utrustning för att gå ut med vittnesbördet, eftersom de själva har varit med Jesus, och dessutom har han gett dem kraft att möta förföljelse ända till döds. Deras vittnesbörd har de inte själva hittat på. 2 Petr 1:16:
Det var inte några utstuderade myter vi följde, när vi förkunnade för er vår Herre Jesu Kristi makt och hans ankomst, utan vi var ögonvittnen till Jesu majestät.
Vi har i våra bibelstudier kring Apostlagärningarna följt Petrus och de övriga apostlarnas frimodiga förkunnelse från pingsten framåt. De trotsade Stora rådets förbud att predika. De kastades i fängelse, leddes ut av änglar och fortsatte att predika. Stefanus släpades inför Stora rådet där han avgav en härlig bekännelse, men samtidigt predikade lag inför dem som hade korsfäst hans Herre och Frälsare. Det kostade honom hans liv.
I allt detta ser vi Andens mäktiga verksamhet. Det var han som gav orden åt apostlarna. Det var han som fyllde dem med kraft att gå vidare trots förföljelsen. Det var precis som Jesus hade sagt:
Ni kommer att bli utstötta ur synagogorna, ja, den tid kommer då var och en som dödar er skall tro sig tjäna Gud.
Så var det med Saulus. Han var den som allra mest arbetade för att döda Stefanus. Och när det första vittnets blod hade gjutits fortsatte han som ett vilddjur. Var han än gick fram spred han skräck. Men han blev själv fasttagen av Jesus och han omvändes till att bli Guds främsta redskap. Han fick själv uppleva vad det betydde att bli utstött ur synagogorna. Han led mer än någon annan. Och det var inte för att han hade kokat ihop en saga. Det var inte för att han förnekade Kristus, som han gjorde i början. Då blev han inte förföljd. Men när han själv blev ett vittne för Kristus, då började förföljelsen.
Varför gör man sig då ett så stort besvär med att förneka Jesu uppståndelse, himmelsfärd och också pingstens under?
Jesus svarar själv:
Och det skall de göra, därför att de varken känner Fadern eller mig.
Vilken fasansfull dom är inte det här gentemot dem som förnekar honom! För han säger ju på ett annat ställe, att den som inte känner honom, han ska inte heller bli erkänd när han kommer till dom tillsammans med sina änglar.
Nu, kära vänner, är det vår tid att vittna! Lita inte på att andra gör det. Det är varje kristens kära uppgift att vittna om Frälsaren och försvara hans ord när det dras i smutsen, med de ord Anden ger oss i varje stund. Vad följderna kan bli, det vet vi. Men det finns inget alternativ. Apostlarna som förbjöds att undervisa i Jesu namn hade inte heller något alternativ. ”Vi för vår del kan inte tiga med det vi har sett och hört.” (Apg 4:20) Och så blev martyrernas blod det utsäde som ledde till en värdsvid frukt. Förnekelsens utsäde leder på motsvarande sätt till avfall och dom.
Vi som i det heliga dopet har fått den Helige Ande, låt honom fylla oss med kraft från Ordet och nattvarden så att vi inte kan tiga med det vi har sett och hört! Blygs inte för vittnesbördet! Om kraft att göra det vill vi be Hjälparen:
O Helge Ande, sanne Gud, lär världen all din kärleks bud, att ha av hjärtat Jesus kär och älska sina bröder här!
Låt glädjen av den nåd vi fått uppmuntra oss att göra gott! Låt Jesu frid oss trösta så, att egen tröst må helt förgå!
I Jesu namn lär du oss rätt att tro och be på barnasätt, tills vi Gud Fader, Son och dig får sjunga evigt lov och pris!
Amen.

Predikan 12.5.2013 i Biblion, Vasa.