24 juni 2013

Rättfärdighet och barmhärtighet


Av Ola Österbacka
Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och vår Herre Jesus Kristus!
Bön: Käre himmelske Far! Lär oss att vara barmhärtiga så som du är barmhärtig! Hjälp oss att lita på att det är din rättfärdighet och barmhärtighet i Jesus Kristus som är vår grund för rätten att komma till himlen. Förklara det här för oss, och ge oss sedan styrka och frimodighet att tjäna dig så som du vill. Amen. 
Predikotexten är Luk 6:36–42:
36 Jesus sade: ”Var barmhärtiga så som er Fader är barmhärtig.
37 Döm inte, och ni skall inte bli dömda. Fördöm inte, och ni skall inte bli fördömda. Förlåt, och ni skall bli förlåtna. 38 Ge, och ni skall få. Ett gott mått, packat, skakat och rågat skall Gud ge er i famnen. Ty med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er.”
39 Han gav dem också en liknelse: ”Kan väl en blind leda en blind? Faller då inte båda i gropen? 40 En lärjunge är inte förmer än sin lärare, och när någon har blivit fullärd blir han som sin lärare. 41 Varför ser du flisan i din broders öga men märker inte bjälken i ditt eget öga? 42 Hur kan du säga till din broder: Broder, låt mig ta bort flisan ur ditt öga, när du inte ser bjälken i ditt eget öga? Du hycklare, ta först bort bjälken ur ditt eget öga! Då kommer du att se så klart att du kan ta bort flisan ur din broders öga.”

Dagens tema är Rättfärdighet och barmhärtighet. Dagens text går rakt in i vårt vardagsliv. Det här är inte en samling föreskrifter för myndigheterna och för lagstiftarna. Lite tidigare har Jesus sagt att vi ska vända andra kinden till om någon slår oss. Så kan inte polisen eller försvarsmakten resonera. Befallningen att inte döma gäller inte heller domstolsväsendet. Nej, det här gäller det vanliga vardagslivet, livet bland medmänniskorna.
Det här dömandet utesluter inte omsorgen om vår medmänniskas liv och gäller inte heller läran. Vi har andra ord som säger att vi ska gå till vår broder och förehålla honom hans synder om han påträffas med synd, på samma sätt som vi behöver tillrättavisningar när vi felar. Det ska vi göra ödmjukt, och veta att vi själva kan fela och behöver samma recept från våra trossyskon. Och vi har många ord som säger att vi ska akta oss för det som är falskt och dra oss undan det. Paulus skarpa ord i Gal 1 är exempel på hur vi måste döma i sådana fall.
Vår text ingår i ett sammanhang som man brukar kalla Jesu slättpredikan. Mycket av det han säger enligt Lukas finns också i bergspredikan som vi har i Matt 5–7, men det finns också undervisning som finns på andra ställen hos Matteus. Jesus undervisade under mer än tre år. Han tog självklart upp samma sak många gånger. Enligt den tidens sed formulerade han sina ord och meningar så att lärjungarna skulle lära sig dem utantill. Det som evangelierna presenterar är det viktigaste av den här undervisningen, inte nödvändigtvis hela predikningar i sitt sammanhang.
I v 20 ser vi att Jesus framför allt riktar sig till lärjungarna. Han vill ge dem vägledning hur de ska se på sina medmänniskor. Några verser före vår text ändrar han människans naturliga uppfattning om kärleken, då han lär oss att vi ska älska våra fiender och inte göra gott bara när vi har en chans att få gentjänster. 
Men Jesus har lön i beredskap för den som gör gott. Gud belönar. Om ni ger, ska Gud se till att ni får tillbaka med råge.
Det här leder våra tankar till den berättelse som vi har i Matt 25: den yttersta domen. Där talar Jesus om hur våra goda gärningar ska få sin yttersta belöning: frikännandet inför hans domstol på den sista dagen grundar sig på vittnesmål om vårt liv: hur vi har mättat de hungriga, gett de bostadslösa härbärge, besökt de sjuka osv. Har vi inte gjort sådant möts vi av en dom till förtappelse. Är det så att kristendomen trots allt har samma budskap som de andra religionerna: du får vad du har förtjänat med ditt liv? Är också kristendomen en gärningarnas religion?
Vi ska se på den frågan ur två synvinklar: (1) lagens hårda villkor, och (2) lagens goda väg. Via de frågorna ska vi hitta den rätta vägen till himlen men också vägledning för hur vi ska leva våra liv till vår grannes bästa och till Guds ära. 

Lagens hårda villkor
Direkt i textens början får vi del av lagens hårda villkor: 
Var barmhärtiga så som er Fader är barmhärtig.
I bergspredikan (Matt 5:48) får vi ett liknande sammandrag av Jesu lagförkunnelse:
Var alltså fullkomliga, såsom er Fader i himlen är fullkomlig.
Om vi vill se det här som ett krav för att uppfylla inträdesfordringarna till att komma in i himlen är nog läget verkligen bekymmersamt. Försök vara fullkomlig i allt, som Gud är! Se till att dina tankar, ord och gärningar i allt är osjälviska, utan egna begär, utan den minsta orenhet. Kom också ihåg vad Jakob skriver (Jak 2:10):
Ty den som håller hela lagen men bryter mot ett enda bud är skyldig till allt.
Det hände ganska ofta att Jesus i sin undervisning predikade lagens väg, och gjorde det så till den grad att lyssnaren måste erkänna att den vägen var omöjlig. Ett av de tydligaste exemplen var när han mötte den rike ynglingen som trodde att han kunde göra allt som lagen krävde. Då ställdes han inför ett sådant krav som avslöjade honom. Han var helt fast i sig själv och gick bedrövad bort. Och Jesus lärde då sina lärjungar att det är omöjligt för människor att komma in i himlen, men inte för Gud. För Gud är allt möjligt.
Paulus förklarar i Rom 3:19–20:
Men vi vet att allt vad lagen säger, det talar den till dem som har lagen, för att var mun skall stoppas till och hela världen stå med skuld inför Gud. Ty ingen människa förklaras rättfärdig inför honom genom laggärningar. Genom lagen ges insikt om synd.
Hur tror ni att människorna kände sig inför den undervisning som vi har i vår text? Kände de sig stolta och fyllda av glädje över att vara precis sådana som Jesus ville att de skulle vara? När Jesus tilltalade dem som hycklare, uppfattade de det på det sättet, att det var grannen som skulle ta åt sig, men att de själva gick fria?
Jag tror nog att de kände sig träffade. Jesus predikade lagen så att de inte hade något att säga. Deras mun stoppades till. De stod med skuld inför Gud. De fick insikt om synd.
På samma sätt reagerar också vi när vi får höra en kraftig lagpredikan som visar precis på våra konkreta synder. Paulus skriver i Rom 2:1:
Därför är du utan ursäkt, du människa, vem du än är som dömer. När du dömer en annan fördömer du dig själv. Du som dömer handlar ju på samma sätt.
Det här är precis det samma som Jesus säger när han säger att vi inte ska döma. Du som pekar finger åt din granne för att han missat och gjort något som han får skämmas för, du har inte tänkt på att du många gånger har gjort ännu värre saker, fast det inte har kommit fram. Du ser den lilla flisan i din broders öga, men har inte sett att du har en väldig bjälke i ditt eget öga.
När lagen träffar oss ser vi inte vår broders synder. Då har vi fullt upp med oss själva. Då blir reaktionen: Herre, förbarma dig!
Och det är välsignat om vi kommer dit att vi ropar till Herren om hjälp. Det är den rätta reaktionen att vi inser att vi inte kommer någon vart med att försöka själva, att rikta in oss på att förbättra vårt eget liv för att ha frimodighet att komma till Gud. Det är sunt och riktigt att vi kommer till Gud som tiggare, som inte har något själva att komma med, utan ber om hans förbarmande.
Och han är barmhärtig. Han har kommit till vår räddning långt innan vi bad om det. Rom 5:6,8:
Medan vi ännu var svaga dog Kristus i ogudaktigas ställe, när tiden var inne.
Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare.
Ordet ogudaktig är oerhört starkt. Det beskriver verkliga brottslingar. Det beskriver oss sådana vi är inför Gud, därför att det minsta fel vi gör mot Guds heliga lag är lika allvarligt som det som vi anser vara det värsta brott. Just för sådana brottslingar kom Jesus för att frälsa. Han kom för att frälsa dig och mig, som utan honom hade varit utan hopp för evigheten. Han dog för oss, medan vi ännu var syndare. Tänk, han behövde inte vår medverkan, han frälste oss redan innan vi hade den minsta tanke på att vi behövde frälsas.
Hur kan det här då hjälpa oss på domens dag, när han ska granska våra gärningar?
Jo, den som är född på nytt till ett liv med Jesus kommer inte under någon dom, rättare sagt: fördömelse. Han är redan före domen placerad på den rätta sidan, där välsignelsen och välkomstinbjudan till himlen ska uttalas. Det som sedan sägs om gärningarna, som som tas fram som vittnesmål inför domen, är inget som hans lärjungar vet om. Det är sådana gärningar som Jesus har ställt i ordning för dem och som de har gjort i tro utan att brösta sig över dem. Deras synder är övertäckta av Jesu rättfärdighet. De syns inte längre. De är heliga, fullkomliga, precis som Fadern vill. 
Därför får vi sjunga av hjärtat: ”Min enda fromhet inför Gud är syndernas förlåtelse.” Vi har inget själva, men i Jesus har vi allt. Det som han har gjort för oss räcker ända in i himlen.

Lagens goda väg
Nu kommer vi över till lagens goda väg. Det är de anvisningar som Gud ger oss för att vi som pånyttfödda lärjungar ska förstå hur vi ska leva rätt här i världen. Då ser vi hur kärleksfull Gud är som gett oss ett föredöme i Jesus. Då ser vi också att vi inte själva har någon kraft att göra efter hans bud, utan vi får ständigt be om hjälp och kraft.
Och kraft vill han ge. Kraften fullkomnas i svaghet. Och vilken fullkomlighet är det inte! Paulus skriver i Fil 4:13:
Allt förmår jag i honom som ger mig kraft.
 I Ef 1 beskriver Paulus grunden och början till alltsammans: hur Gud redan innan världens grund blev lagd har utvalt oss i Kristus för att vi skulle vara heliga och fläckfria inför honom. Därför ber han för efesierna och oss (Ef 1:17–19):
att vår Herre Jesu Kristi Gud, härlighetens Fader, skall ge er vishetens och uppenbarelsens Ande, så att ni får en rätt kunskap om honom. Jag ber att era hjärtan skall upplysas, så att ni förstår vilket hopp han har kallat er till och hur rikt på härlighet hans arv är bland de heliga, och hur oerhört stor hans makt är i oss som tror, därför att hans väldiga kraft är verksam.
Vi måste understryka, att det inte är lagen som ger denna väldiga kraft. Det är Guds goda råd från begynnelsen, det är evangeliet. Ingenting av det som kommer oss till del i evangelium beror på vad vi gör eller har gjort. Ingenting grundar sig på lagens krav på oss. Allt utgår från Gud.
Men så som han har en oändlig makt så ska han också förse oss med kraft att göra det som är gott. Och det får vi be om, så att hans rike ska gå framåt. Det är det som Paulus ber om: ”att era hjärtan skall upplysas, så att ni förstår.” Vi ber att Gud genom sin lag ska lära oss leva på ett sådant sätt bland våra medmänniskor att de ser Guds kraft i det vi gör och ger äran åt honom, och att hans evangelium ska ge oss kraften att göra det. Det är inte lagen som ger kraften, utan den får vi genom att se på Jesus.
Men vi behöver Guds lag för att förstå hur han vill att vi ska leva. Därför vill vi lära oss att älska vår medmänniska på rätt sätt, därför vill vi förlåta, och därför vill vi lära oss att se vad som är rätt så att vi själva kan leda våra medmänniskor och inte leda dem i blindhet. Därför vill vi bli uppmärksammade på bjälken i vårt öga, för att inte vara högmodiga utan ödmjukt bekänna vår svaghet inför våra medmänniskor. Därför vill vi gärna dela med oss av våra ägodelar, för det är ju Guds egendom som vi fått för att förvalta. Vi får be Herren om nåd att göra detta. Amen.
Lovad vare du Gud, och välsignad i evighet, som med ditt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Låt din Helige Ande stadfästa Ordet i våra hjärtan, så att vi inte blir glömska hörare, utan dagligen växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och blir saliga genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

Predikan i Lepplax bykyrka 23.6.2013.

9 juni 2013

Vår förmåga och Guds


Av Ola Österbacka
Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och vår Frälsare Jesus Kristus!
Bön: Käre Herre! Lär oss att lyssna när du talar, så att vi förstår din omsorg och kärlek och inte avvisar din kallelse när du inbjuder oss till ditt rike. Låt din Ande förklara Ordet för oss och göra det levande. I Jesu namn. Amen.
Predikotexten är dagens episteltext från Fil 2:12–16:
12 Därför, mina älskade, liksom ni alltid har varit lydiga, så arbeta med fruktan och bävan på er frälsning, inte bara som när jag var hos er, utan ännu mycket mer nu när jag inte är hos er. 13 Ty Gud är den som verkar i er, både vilja och gärning, för att hans goda vilja skall ske. 14 Gör allt utan att klaga och tveka, 15 så att ni blir fläckfria och rena, Guds oskyldiga barn mitt ibland ett falskt och fördärvat släkte, bland vilka ni lyser som stjärnor i världen, 16 när ni håller fast vid livets ord. Då kan jag berömma mig av er på Kristi dag. Jag har alltså inte sprungit förgäves eller arbetat förgäves.
Dagens tema är Kallelsen till Guds rike. Vi ska alltså fråga, hur Gud kallar oss att bli hans barn och få del av hans välsignelser. 
I den gamla katekesförklaringen, Den kristna läran, som antogs 1948 och som har använts i Finland både i skolor och i konfirmandundervisningen, står det i den första punkten:
Att lära känna Gud och vår Frälsare Jesus Kristus och bliva Guds barn är livets viktigaste angelägenhet.
Under kyrkoårets första del har vi lärt oss hur Jesus föddes hit till världen, hur han led och dog för våra synder, hur han uppstod och for upp till himlen, och hur han sände Anden för att lära oss känna honom. Nu har vi inlett Trefaldighetstiden, och vi ska tillämpa det som vi har hört och lärt oss.
I evangelietexten hörde vi hur Gud sänder ut sina tjänare för att bjuda in till festmåltid. Han lyckas inte få med dem som hade blivit bjudna, för de har alla möjliga ursäkter för att inte komma. I stället befaller han sina tjänare att enträget uppmana människor på vägar och stigar att komma in till måltiden. Han är verkligen angelägen om att hans hus ska bli fullt när han har ställt till fest.
I Jes 25:6–8 läser vi:
HERREN Sebaot skall på detta berg göra en festmåltid för alla folk, en festmåltid med utsökta rätter och gamla viner, ja, med bästa vin, väl klarat. Han skall på detta berg göra om intet den slöja som beslöjar alla folk, det täckelse som täcker alla folkslag. Han skall för alltid göra döden om intet. Herren HERREN skall torka bort tårarna från alla ansikten, sitt folks vanära skall han ta bort från hela jorden.
Vi förstår av orden ”för alltid göra döden om intet” och den anspelning som görs i Upp 21:4, att han ska torka bort alla tårar från deras ögon, att det handlar om den stora festmåltiden i himlen. Då ska Guds rike uppenbaras i härlighet. Då ska folk från alla länder samlas hos honom. Och det tragiska, som evangelietexten talar om, är att det finns så många som blivit bjudna men som tackar nej till kallelsen. Och berättelsen slutar oerhört tragiskt och allvarligt:
Ty jag säger er att ingen av de män som var bjudna skall smaka min måltid.
I dag är det vi som nås av detta allvar. Ska du och jag vara med på den dagen, som kallas Kristi dag? Ska du och jag få gå in till festen, eller blir vi utanför?
Den frågan når oss också i vår predikotext på ett oerhört allvarligt sätt:
Arbeta med fruktan och bävan på er frälsning.
Nu säger du kanske: hur går det här ihop med det vi har lärt oss om frälsningsgrunden? Har vi inte fått lära oss att vi blir frälsta genom Jesus Kristus och hans verk för oss, inte genom vårt arbete? Och är inte det en gång för alla fullbordat, inte något som vi ska komplettera och göra färdigt genom att arbeta på det med fruktan och bävan?
Här möter vi en verklig paradox, då vi tänker på vad som kommer i nästa vers:
Ty Gud är den som verkar i er, både vilja och gärning, för att hans goda vilja skall ske.
Den här motsättningen ska vi ta oss an genom att dels fråga vad Skriften lär oss om vår egen förmåga, och dels se vad Gud väntar sig av oss som hans efterföljare.

1. Vår egen förmåga
Är det så att Gud väntar sig att vi ska klara av att vinna frälsning genom vårt eget arbete?
Jesus mötte ibland människor som trodde sig klara av en sådan sak. I en annan av dagens evangelietexter, från Luk 9:51–62, berättas om hur allt fler slöt sig till Jesus och hans lärjungar. De sade sig vara villiga att följa honom vart som helst. Men det fanns gränser. En av dem bad om att först få gå och begrava sin far. Jesus svarade:
Låt de döda begrava sina döda, men gå du och predika Guds rike!
En annan ville först ta avsked av sin familj. Han fick svaret:
Ingen som ser sig om sedan han har satt handen till plogen passar för Guds rike.
Vi känner också till berättelsen om den rike mannen som frågade Jesus vad han skulle göra för att ärva evigt liv. Jesus svarade med att hänvisa till buden. Och mannen sa att han har hållit alla buden. Då gav Jesus ännu ett bud:
Ett fattas dig. Gå och sälj allt vad du äger och ge åt de fattiga, så skall du få en skatt i himlen. Och kom sedan och följ mig.
Det här blev för mycket. Mannen var rik. Han kunde inte göra det. Jesus ställde honom inför ett val: Var det Gud som var först i hans liv, eller var det hans ägodelar? Han valde ägodelarna. Till det här lade Jesus ännu till ett yttrande till sina lärjungar:
Hur svårt är det inte för dem som är rika att komma in i Guds rike!
Och när hans lärjungar blev förskräckta, förklarade han att det är omöjligt för människor att komma in i Guds rike, lika omöjligt som för en kamel att gå in genom ett nålsöga. Men, då lärjungarna undrade vem som kan bli frälst med så hårda villkor, då lade Jesus till en oerhört viktig sak:
För människor är det omöjligt, men inte för Gud. Ty för Gud är allting möjligt.
Här har vi hela förklaringen. Det är omöjligt för människor att komma in i Guds rike med egna krafter eller med ett eget beslut. Det beror på att vi redan från födelsen är förvända. Vi är bortvända från Gud och saknar totalt varje förmåga att ens göra början till omvändelse och frälsning.
Hur kan Paulus då säga att vi ska arbeta på vår frälsning med fruktan och bävan? Och hur kunde Jesus ge den rike mannen en uppfattning att han nog kunde bli frälst om han gjorde det som Jesus hade sagt, alltså om han hade sålt allt och gett åt de fattiga?
Det här beror på att Gud har två sätt att tala till oss: genom lag och genom evangelium. Genom lagen talar han om vad vi ska göra, och genom evangelium talar han om vad han har gjort och gör för oss. Han behöver de här båda sätten för att vår natur är komplicerad. Vi kan inte hantera bara det ena sättet. 
Den rike mannen hade hela sitt fokus på vad han själv skulle göra. Och Jesus fortsatte på samma sätt, men han skärpte till villkoret så till den grad att mannen måste inse att han inte kunde klara det. Avsikten var att han skulle sluta se på sig själv och i stället se vad Jesus erbjöd honom. Men han kunde inte. Han kunde inte lämna sitt eget.
När kallelsen i evangelietexten går ut till de bjudna är också de fixerade vid vad de har att göra. De har sina åkrar som ska skötas, sina oxar som ska läras in och den nygifte har sin hustru att tänka på. I stället går budet ut till dem som inte har väntat sig någon inbjudan. De har inga meriter, de blir inte bjudna för att de passar in i festmåltiden med fina kläder och presenter. Snarare är det så att de inte passar. De är ju fattiga och krymplingar, blinda och lama. Men en parallelltext berättar hur värden själv ger dem kläder som anstår en sådan fest. Allt får de utan att ha förtjänat det. Det är evangelium!
Beskrivningen fattiga och krymplingar, blinda och lama är en beskrivning av hurudana vi är av vår natur. Vi har ingen merit som håller inför Gud. Vi har inget andligt kapital att visa upp, bara en natur som är fördärvad och ond ända från födelsen. Vårt förstånd är handikappat, för vi har ingen insikt i Guds hemligheter av oss själva. Vi är andligen blinda och vi kan inte ta ett steg för att komma närmare Gud.
Lina Sandell beskriver kallelsens evangelium så här (SH 223):
Har du i syndens tjänst förspillt
det arv du en gång fått,
hör, hur han kallar dig så milt
och ber dig komma blott!
Och högtidskläder, skor och ring
han har tillreds, ty se,
av dig han väntar ingenting,
blott att dig allt få ge.
”Av dig han väntar ingenting.” Det är det budskap som Paulus ger oss i Ef 2:
Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det, inte på grund av gärningar, för att ingen skall berömma sig.
Det här har Gud uppenbarat för oss genom sin Ande, som genom Ordet visar oss vad Jesus Kristus har gjort för oss genom sin död på korset och genom sin uppståndelse. Och det beror på Guds vilja. Han ville frälsa oss. Och han har i dopet fött oss på nytt och gett oss en annan inriktning, en ny natur som inte är som den gamla. Den nya människan vill nämligen fråga efter Guds vilja. Därmed är vi inne på det andra ämnet i dag:

2. Vad väntar sig Gud av oss?
Om vi lever bara för världen, utan att vara födda på nytt och utan det sinne som Gud gett oss genom dopet och tron, då skulle han inte vänta sig något av oss. Då skulle han kasta ut oss. Utan hopp och utan framtid, med endast en evighet i mörker och förtappelse i sikte. 
Men nu har han en förväntan: han har gjort något med oss som skiljer oss från denna världens människor. Vi läser på nytt från vår text:
Gud är den som verkar i er, både vilja och gärning, för att hans goda vilja skall ske. Gör allt utan att klaga och tveka, så att ni blir fläckfria och rena, Guds oskyldiga barn mitt ibland ett falskt och fördärvat släkte, bland vilka ni lyser som stjärnor i världen, när ni håller fast vid livets ord. 
Här ger aposteln oss ett riktmärke för hur vi ska leva. Att inte klaga och tveka, som världens barn gör. Vi vet ju vad vår Far önskar, det har han uppenbarat för oss i sin lag där han kärleksfullt berättar för oss hur han vill att vi ska leva våra liv. I korthet beskriver han sin vilja i de tio budorden. Han vill att vi ska lära oss dem och hålla dem, så att människor runt omkring oss ser oss som fläckfria och rena, som Guds oskyldiga barn, som inte beter sig som världens barn i ett falskt och fördärvat släkte. Han vill att vi ska lysa som stjärnor i världen. Kärnan är: när ni håller fast vid livets ord.
Världen, och också den fördärvade och sekulariserade kyrkan, håller inte fast vid livets ord. Den stöter sig på det och kastar bort det. Men så gör inte Guds barn. Så ska vi inte göra. Vi ska ta vara på Ordet och låta det leda oss. Och vi ska inte vänta oss att världen ger oss beröm för det. Tvärtom, Jesus har sagt att världen ska hata oss. Men trots detta hat så kommer de att se att vi inte lever som andra, utan lever i ljuset, och lyser som stjärnor i världen.
Men allt det här går inte utan kamp. Det beror på att vi har en ond natur kvar i oss, som motarbetar den nya människan. Det är den onda naturen som vi ska arbeta emot. Och vi ska frukta Gud, alltså vara rädda för att tappa grunden i vårt liv och falla för världens alla frestelser och förförelser. Det är innebörden i att vi ska arbeta med fruktan och bävan på vår frälsning. Det gör vi inte för att vinna frälsningen, utan för att bevara den och hålla fast vid livet ord, som är vår vägledare och ledstjärna på den svåra vägen i världen.
Kom ihåg: den här kampen kämpar vi inte i egen kraft. Så som Herren har gjort början, så ska han också leda och ge kraft åt den som kommer till honom och behöver hans försvar. Till den som inte kommer någon vart med sitt eget arbete utan behöver Jesus har han det här härliga budskapet (Luk 12:32):
Var inte rädd, du lilla hjord, ty er Fader har beslutat att ge er riket.
Och (Joh 10:27–28):
Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå förlorade, och ingen skall rycka dem ur min hand.
Amen.
Lovad vare du Gud, och välsignad i evighet, som med ditt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Låt din Helige Ande stadfästa Ordet i våra hjärtan, så att vi inte blir glömska hörare, utan dagligen växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och blir saliga genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

Predikan i Biblion 9.6.2013, andra sönd. efter Trefaldighet.

2 juni 2013

Den Treenige ger liv

Av Ola Österbacka
Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Frälsaren Jesus Kristus!
Predikotexten i dag är Joh 3:1–15. Jag läser den från SFB:s provöversättning. Eftersom vi har gått miste om den härliga fortsättningen som predikotext sedan annandag pingst slopades, tar jag också med v 16:
1 Bland fariseerna fanns en man som hette Nikodemus, en av judarnas rådsherrar. 2 Han kom till Jesus en natt och sa: ”Rabbi, vi vet att du är en lärare som kommit från Gud. Ingen kan göra sådana tecken du gör om inte Gud är med honom.” 3 Jesus svarade: ”Jag säger dig sanningen: Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike.” 4 Nikodemus sa: ”Hur kan en människa bli född när hon är gammal? Hon kan väl inte komma in i moderlivet och födas en gång till?” 5 Jesus svarade: ”Jag säger dig sanningen: Den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike. 6 Det som är fött av köttet är kött, och det som är fött av Anden är ande. 7 Var inte förvånad över att jag sa att ni måste bli födda på nytt. 8 Vinden blåser vart den vill, och du hör suset, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den är på väg. Så är det med var och en som är född av Anden.”
9 Nikodemus frågade: ”Hur kan det gå till?” 10 Jesus svarade: ”Du är Israels lärare. Förstår du inte det här? 11 Jag säger dig sanningen: Vi talar om det vi vet och vittnar om det vi sett, men ni tar inte emot vårt vittnesbörd. 12 Om ni inte tror när jag talar till er om det jordiska, hur ska ni då kunna tro när jag talar till er om det himmelska? 13 Ingen har stigit upp till himlen utom han som kommit ner från himlen, Människosonen som är i himlen. 14 Och på samma sätt som Mose upphöjde ormen i öknen måste Människosonen bli upphöjd, 15 för att var och en som tror på honom ska ha evigt liv. 16 Så älskade Gud världen att han gav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv.”
Helige Fader, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.

Berättelsen om Nikodemus inleder en djup undervisning om de centrala frågorna för vår tro. Den är unik för Johannes och kan ha infallit i samband med det första påskbesöket i Jerusalem som omtalas i det andra kapitlet. Vi kan sammanfatta textens undervisning i två satser:
  • Den Treenige ger liv genom dopet
  • Den Treenige ger liv genom Ordet om den korsfäste
Nikodemus var en medlem av Stora rådet. Han hade ett annat sinnelag än de flesta andra. Han var med när Jesus begravdes och satsade en förmögenhet i välluktande oljor för begravningen. Men han var inte redo att följa Jesus öppet. Han kommer nu om natten och får del av en undervisning som säkerligen påverkar honom djupt.
Han börjar sitt samtal med att ge Jesus erkännande att han kommer från Gud. Det har han förstått genom de tecken som han gör. Men Jesus går direkt in på det väsentliga: hur en människa kan se Guds rike och komma in i det.

1. Den Treenige ger liv genom dopet
Vår text är en djupgående undervisning om människans situation utan nyfödelse och vad dopet ger. När Jesus instiftade dopet tre år senare nämnde han uttryckligen, att det ska ske ”i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn”. Att göra något i någons namn betyder att vara i förbindelse med och ha tillgång till allt vad dessa har och förmedlar. Att bli döpt i den Treeniges namn är att få del av allt det som han erbjuder, en full gemenskap med alla tre personerna.
Vi brukar säga, att vi i dopet blir Guds barn. Då tänker vi på att vi blir barn till Fadern. Vi får kalla honom vår Far.
I dopet blir vi personligen klädda i den rättfärdighet som Jesus har vunnit åt hela världen. I den dräkten kan vi stå frimodigt inför Gud även om alla djävulens makter anklagar oss för att inte ha rätt till det, för alla våra synder är övertäckta och därför kan ingen anklagelse nå oss.
I dopet föds vi på nytt genom den Helige Ande. Det är särskilt den aspekten som kommer fram i dagens text och som vi ska se närmare på.
När apostlarna predikar och döper används ofta formuleringen att döpas i Jesu Kristi namn. Är det ett annat dop? Nej, men då betonar man särskilt förbindelsen med det som Jesus gjorde som Messias, dvs. hans ställföreträdande offerdöd för våra synder och hans segerrika uppståndelse. Paulus utlägger det särskilt i Rom 6, där han säger att vi i dopet har blivit begravda med Jesus och att vi i honom har uppstått till ett nytt liv. I dopet växer vi samman med honom, så att vi är tillsammans med honom på korset och dör från våra synder med honom. Men när han uppstod, då uppstod också vi till att leva ett liv i hans gemenskap. 
Jesus ger Nikodemus en konkret undervisning om vad nyfödelsen är och varför den är nödvändig. Det förstår inte Nikodemus. Han tänker på födelsen i konkreta termer. Inte kan ju en gammal människa födas igen, alltså gå in i sin moders liv igen och åter födas på ett fysiskt sätt?
Han hade inte förstått att nyfödelsen är en andlig födelse. Orden ”född på nytt” kan också översättas ”född ovanifrån”. När vi föds på det naturliga sättet föds vi av vår mor. När vi föds ovanifrån är Gud som föder oss. 
Det här förklarar Jesus genom att en gång till understryka hur det sker: genom vatten och Ande. Han avser alltså dopet, så som han också säger i Mark 16: Den som tror och blir döpt, han ska bli frälst. Egentligen står det ”den troende och döpte”, dvs. det är ett tillstånd som den som blir frälst befinner sig i. Han lever i trons gemenskap och han lever i dopet. Dopet är en ingång till den rätta gemenskapen med Gud, och tron är att hålla fast vid den gemenskapen. För att få del av välsignelsen av detta behöver vi fortsätta att leva i denna gemenskap. ”Förbli i mig”, säger Jesus många gånger i Joh 15.
I Mark 16:16 finns den andra sidan av saken uttalad på ett oerhört skarpt sätt: Den som inte tror ska bli fördömd. Fördömelsen, helvetet, är en verklighet som vi inte kan förneka. Jesus säger det också med skärpa i vår text: 
Den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike.
Varför inte? Jo, för att den som är född kroppsligt har fötts med synd. Det som är fött av köttet är kött. Det här uttrycket utsäger det naturliga förhållandet till Gud: kött och blod kan inte ärva Guds rike. (1 Kor 15:50) Köttet är ett uttryck för vår onda natur som vi har med oss ända från födelsen. Ps 50:7 (ny övers.):
Ja, med skuld är jag född och med synd blev jag till i min moders liv.
Här står vi inför en obeveklig sanning: ingen naturlig människa kan komma in i Guds rike. Hon måste födas på nytt.
Är det då så att dopet är nödvändigt för frälsning?
De som inte godkänner barndopet har försökt omtolka de här orden ”född av vatten och Ande” så att vatten skulle vara en symbol för Anden. Det skulle då alltså vara fråga om Anden i båda leden: att bli född av Ande och Ande. Men så står det inte, och det finns ingen orsak att ersätta det konkreta vattnet med någon symbolik här. Vi vet ju att dopet alltid skedde i vatten, både i proselytdopet som judarna praktiserade och i Johannesdopet. Och när de kristna döptes användes alltid vatten. Det hör till Jesu instiftelse.
Ibland diskuterar man flitigt hur det ska gå med sådana som inte har haft möjlighet att bli döpta. Det ska vi inte spekulera i. Låt Gud sköta det som inte är uppenbarat, men vi ska sköta det som vi är ålagda. Och det är att döpa, också de små barnen som föds i kristna hem och som föräldrarna vill föra till dopet för att de ska få del av Treenighetens välsignelser.
Lika viktigt är det då också att vi undervisar om vad dopet ger och grundar sig på. Och det gör Jesus i fortsättningen av texten väldigt klart.

2. Den Treenige ger liv genom Ordet om den korsfäste
Jesus tar en händelse från GT som utgångspunkt för att förklara vad hans uppgift är. Han hänvisar till kopparormen i öknen, som omtalas i 4 Mos 21. Den berättelsen var välkänd för Nikodemus och för alla judar. Nu ger Jesus den en förklaring. 
Ökenvandrarna visade allt som oftast prov på sitt köttsliga sinne. Den här gången knotade de över att de inte fick någon ordentlig mat och blickade tillbaka till Egyptens köttgrytor. Då sände Herren giftiga ormar som bet folket, och många dog.
Då insåg man att man hade syndat och kom och bad Mose att han skulle be för dem att Herren skulle ta bort ormarna. Men det gjorde han inte på det sätt som de ville. I stället för att helt enkelt ta bort ormarna på något sätt gav han order till Mose att göra en orm av koppar och hänga upp den på en påle. Den som blev ormbiten skulle se på kopparormen och så få leva.
Det här var ju helt orimligt. Det enda sättet som man tänker på när man blir angripen av ormar är att döda dem, att bli kvitt själva ormarna. Men nu skulle man i stället titta bort, se på en orm av metall som hänger på en påle. Så löjligt! Så tyckte många säkert. Men den som såg bort från sin egen kamp och litade på Ordet om att finna sin frälsning i att se på kopparormen fick verkligen livet tillbaka.
Det är en väldig bild av hur Människosonen måste hängas på korset och dö för att världen ska få liv. Och nu går budet ut: se på den korsfäste! Avstå från din egen kamp med synden. Se på Jesus. Han är den ende som kan ge dig liv.
Så samverkar de tre personerna i gudomen för att frälsa oss, som inte har någon möjlighet i oss själva att komma in i Guds gemenskap. Fadern älskar den fallna världen. Han älskar oss, och ser att vi utan hjälp är förlorade. Så sänder han sin Son till oss för att frälsa oss, genom att leva rent och heligt och bli straffad för vår skull. Och nu kommer Anden med budet genom Ordet om den korsfäste: tro på honom, och du har evigt liv!
Vi läser den härliga versen igen:
Så älskade Gud världen att han gav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv.
Den naturliga människan vill alltid göra något själv. Därför var den naturliga frågan till Jesus: Vad gott ska jag göra för att få evigt liv?
När vi kommer med den frågan ska vi vara beredda på att Jesus ställer hårda krav. Den som vill förtjäna sin salighet måste nämligen vara fullkomlig. Därför gav Jesus en gång en rik man i uppgift att sälja allt han hade och dela ut det åt de fattiga. Mannen kunde inte. Jesus tillspetsade lagen så att han tystnade. Han hade väntat sig att få höra att det är utmärkt om han fortsätter att göra gott. Men det räcker inte. Det måste en annan rättfärdighet för att täcka de blodröda synder som vi bär på sedan födelsen.
Och den rättfärdigheten får vi genom dopet och tron. När vårt samvete anklagar oss får vi vända tillbaka till att vi är döpta. Vi har blivit klädda i Jesu rättfärdighet och därmed skyddade från domen.
Men samtidigt ska vi komma ihåg, att vi är sammanvuxna med Jesus till en uppståndelse som hans. Vi lever inte längre för oss själva, utan vi lever för honom. Därmed ska vi leva för våra medmänniskor, för det är genom dem som Jesus vill bli betjänad. Det kommer vi att tala mycket om under Trefaldighetstiden, växandets tid, när vi fostras på olika sätt att leva ett sådant liv som blir till nytta för våra medmänniskor och som ger Gud äran i allt. Till det har vi ingen egen kraft, men den Treenige förser oss med allt vi behöver, för kraften fullkomnas i svaghet.
Bön: Lovad vare du Gud, och välsignad i evighet, som med ditt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Låt din Helige Ande stadfästa Ordet i våra hjärtan, så att vi inte blir glömska hörare, utan dagligen växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och blir saliga genom Jesus Kristus, vår Herre.
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande, såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet. Amen.

Predikan i Biblion, Vasa, 2.6.2013.