29 september 2013

Seger i striden


Av Ola Österbacka
Text: Upp 12:7–12.
Bön: Herre, kom du med din Ande och öppna ditt ord för oss. Förhindra djävulen att komma hit och förstöra det som du vill säga oss. I Jesu namn. Amen.
En strid uppstod i himlen: Mikael och hans änglar gav sig i strid med draken. Och draken och hans änglar stred, men han var inte stark nog, och det fanns inte längre någon plats för dem i himlen. Och den store draken, den gamle ormen, som kallas Djävul och Satan, han som bedrar hela världen, kastades ner på jorden och hans änglar kastades ner med honom. Och jag hörde en stark röst i himlen säga:
”Nu har frälsningen och makten och riket blivit vår Guds och väldet hans Smordes. Ty våra bröders åklagare har blivit nerkastad, han som dag och natt anklagade dem inför vår Gud. De övervann honom genom Lammets blod och genom sitt vittnesbörds ord. De älskade inte sitt liv så högt att de drog sig undan döden. Jubla därför, ni himlar och ni som bor i dem! Men ve dig, du jord och du hav, ty djävulen har kommit ner till er i stor vrede, eftersom han vet att hans tid är kort.”

Vi ska först säga några ord om Uppenbarelseboken och textens placering. Sedan några ord om änglarna, och särskilt Mikael som nämns här och på några andra ställen i Bibeln. Sedan ska vi ägna oss åt textens huvudtema: striden mellan djävulen och Gud, hur den har avgjorts i himlen och hur den fortsätter på jorden. 

Uppenbarelseboken
Uppenbarelseboken är en omstridd bok. Det har funnits många olika tankar om hur den ska tolkas. Den är nämligen annorlunda än andra böcker i NT. Den är till största delen en syn, som tydligt utsäger att den ska förstås som bildspråk.
En av de bästa modellerna att förstå boken har presenterats av prof. Siegbert Becker, dels under sina föredrag i Biblicum på 1970-talet, dels i sin kommentar som finns utgiven på finska – förutom på originalspråket engelska. Det finns ett sammandrag i Logosmappen. Boken har en stark talsymbolik, och talet sju spelar den största rollen. Enligt Becker är själva grundstrukturen byggd på talet sju. 
Enligt den här grundstrukturen är varje huvuddel, som det finns sju stycken av, en genomgång av den kristna kyrkans tillvaro i världen. Mest beskrivs trångmål mitt bland fiender och faror, men det ges mellanakter med tröstande glimtar av den himmelska härligheten.  Varje avsnitt avslutas med den yttersta domen.
Den del av Uppenbarelseboken som vi har framför oss här ingår i den fjärde och mellersta huvuddelen: de sju synerna, närmare bestämt i den första synen om den stora drakens attack mot kyrkan. Den första delen av synen skildrar en kvinna som klädd i solen. Hon är havande och föder ett barn, som en eldröd drake försöker sluka. Men barnet, som ska styra alla folk med järnspira, och som förstås föreställer Jesus, blev uppryckt till himlen. Då flyr kvinnan ut i öknen. Kvinnan föreställer Guds folk, kyrkan.
Nu kommer vår text in i bilden, där draken först kastas ut från himlen och därmed kommer ner till jorden i stor vrede. Synen avslutas med att draken förföljer kvinnan och hennes barn, som ändå finner skydd undan hans vrede genom att hålla fast vid Guds bud och Jesu vittnesbörd. 
Det finns alltså en tydlig beskrivning av hurudan den kristna kyrkans tillvaro är här på jorden: ständig kamp och strid mot djävulen och hans anhang, men ändå tröst och beskydd under Guds ord. Låt oss alltså se hur texten framställer detta.

Mikael och änglarna
En strid uppstod i himlen: Mikael och hans änglar gav sig i strid med draken. 
Mikael är en av de två änglar som nämns vid namn i Bibeln. Den andra är Gabriel. Mikael kallas ärkeängel av Judas. I Daniels bok sägs han vara en furste, ja en av de förnämsta furstarna. 
Änglarna är skapade av Gud till tjänsteandar för att komma med bud från Gud vid särskilda tillfällen och för att hjälpa och skydda oss. Det finns en hierarki bland änglarna. De framställs ibland som en härskara, alltså grupperade som en krigshär. Mikael är deras ledare, och kallas furste.
Ängel betyder budbärare. Ibland dyker ett sändebud, en ängel, upp här och var i GT, och han presenterar sig tydligt som Gud själv. Vi brukar tala om den oskapade ängeln, Jesus Kristus. HERRENs ängel. Han är annorlunda än de skapade änglarna.
Är Mikael i själva verket ett namn på Jesus som HERRENS ängel? Namnet Mikael betyder ”Vem är som Gud?” Det finns motiv för att säga att anföraren för änglarna, ärkeängeln, är Jesus. Men i Daniel 10 sägs Mikael vara en av de förnämsta furstarna, och det motsäger att det skulle vara Jesus. Det som har betydelse för oss i dag är att Mikael anför Guds stora här till strid mot den onde.
Och draken och hans änglar stred, men han var inte stark nog, och det fanns inte längre någon plats för dem i himlen. Och den store draken, den gamle ormen, som kallas Djävul och Satan, han som bedrar hela världen, kastades ner på jorden och hans änglar kastades ner med honom.
Den store draken och den gamle ormen får här namn. Han kallas Djävul och Satan. Djävul betyder förtalare, smädare. Satan betyder åklagare. Han är också ett andeväsen. Han måste alltså höra till den skara änglar som Gud skapade. Men han är ond. Petrus ger oss en viss information (2 Petr 2:4): 
Ty Gud skonade inte de änglar som hade syndat utan kastade dem i avgrunden och överlämnade dem åt mörker och kedjor, för att de skulle hållas i förvar till domen.
Också Judas ger oss en vink om hur de onda änglarna avföll (v 6):
Tänk också på de änglar som inte bevarade sin höga ställning utan övergav sin rätta hemvist. Dem håller han i förvar i mörker med eviga bojor till den stora dagens dom.
Det här är det enda som Bibeln uppenbarar för oss om djävulens verksamhet innan han kom in i Edens lustgård i ormens skepnad. Han var en ängel och hade alltså en hög ställning, liksom alla de onda andarna, men han syndade. Och Gud kastade ner honom i avgrunden. Helvetet är den plats som är beredd åt honom och hans onda änglar.

Striden i himlen
En strid uppstod i himlen: Mikael och hans änglar gav sig i strid med draken. Och draken och hans änglar stred.
Skedde det här när djävulen syndade och lämnade himlen? Många tänker så. Men det finns orsaker att se det annorlunda. I början av kapitlet beskrivs hur Johannes såg en syn i himlen: en kvinna klädd i solen och en krona av tolv stjärnor, och med månen under sina fötter. Och den stora eldröda draken visade sig också i himlen, och han drog ner en tredjedel av himlens stjärnor. Här betyder himlen skyn, som vi ser ovanför oss, beströdd med sol, måne och stjärnor.
Johannes såg alltså mot skyn, och där utspelades dessa händelser.
Det finns några ställen i evangelierna som kastar ljus över bildspråket vi har här. Det är så vi måste göra när vi ska förstå svåra ställen, och särskilt bilder och syner: vi ska försöka förstå dem i ljuset av den klara undervisning vi har fått.
När lärjungarna kom tillbaka och var glada för att andarna var dem underdåniga, sade Jesus (Luk 10:18–19):
Jag såg Satan falla ner från himlen som en blixt. Se, jag har gett er makt att trampa på ormar och skorpioner och att stå emot fiendens hela välde.
Då Jesus förutsäger sitt lidande och ber Fadern förhärliga sitt namn, kom en röst från himlen, och då sade Jesus (Joh 12:30–31): 
Denna röst kom inte för min skull utan för er skull. Nu går en dom över världen. Nu skall denna världens furste kastas ut.
Vi förstår av det här att djävulen, denna världens furste, kastas ut när Jesus vinner sin seger över honom på korset. Det ser Jesus i förväg och han berättar det åt sina lärjungar och visar på den verkliga makt de har, när det gäller att stå emot fiendens hela välde. När apostlarna predikar om Jesu död och uppståndelse förverkligar de denna makt. Då trampar de ner ormar och skorpioner, som är bilder av djävulen och hans andemakter. I Ef 6 undervisar Paulus oss om vår rustning, som vi kan strida i och hålla stånd, och den är sammanfattad i Guds ord.
Därför kan Johannes också se denna triumf i fortsättningen av vår text:
Nu har frälsningen och makten och riket blivit vår Guds och väldet hans Smordes. Ty våra bröders åklagare har blivit nerkastad, han som dag och natt anklagade dem inför vår Gud. De övervann honom genom Lammets blod och genom sitt vittnesbörds ord.
Vi ser var grunden finns till segern över Satan, våra bröders åklagare: Lammets blod och vittnesbördets ord. Det är Lammets blod som är besegligen av segern. I denna seger deltog Mikael och hela hans himmelska här. När den anklagade, förföljda kyrkan låter vittnesbördet om Jesus Kristus ljuda, då besegras djävulen. Han är nämligen besegrad och vittnesbördet om segern på korset tar kraften ifrån honom. I det här vittnesbördet har vi löfte om att den osynliga världen, med Mikael och hans änglar, också är med.
Därför kan inget längre skada oss. Inte ens den kroppsliga döden kan ta ifrån oss segerns triumf.
Därför kan himlen jubla. 

Striden på jorden
Striden i himlen är avslutad. Segern är vunnen. Djävulen kan inte anklaga oss inför Gud, då Lammet, Jesus Kristus, ställer sig framför oss och visar att han har uppfyllt hela lagen och dött för våra synder. Men tyvärr finns det en fortsättning:
Men ve dig, du jord och du hav, ty djävulen har kommit ner till er i stor vrede, eftersom han vet att hans tid är kort.
Upp 20 berättar att djävulen är fängslad under en tid av tusen år, vilket vi förstår som hela den tid när evangeliet predikas runt om vår jord. Han blev fängslad med starka kedjor: Lammets blod och vittnesbördets ord. Men mot slutet av den här tiden kommer han åter lös, när mörkret från helvetet täcker över solen. När Bibelns ljus fördunklas genom bibelkritik slutar människorna att hämta kraft från den. Då blir det möjligt för djävulen att på nytt samla sig till attack.
Vi ser mycket av denna attack i vår tid. Han kommer genom världens attacker: man sätter sig upp mot Guds bud, så att man förändrar kärnan i samhället, äktenskapet. På många sätt förverkligas det som Paulus skriver i 2 Tim 3:
Människorna kommer att älska sig själva och vara penningkära, skrytsamma, stolta, hånfulla, olydiga mot sina föräldrar, otacksamma, gudlösa, kärlekslösa, oförsonliga, skvalleraktiga, obehärskade, råa, fientliga mot det goda, falska, egensinniga och högmodiga. De skall älska njutning i stället för Gud och ha ett sken av gudsfruktan men förneka dess kraft.
Det blir i de yttersta tiderna en förändring av värderingar och grundinställningar, som hotar att genomsyra också kristna. Paulus skriver: 
Håll dig borta från dem!
Och så kommer det att finnas en uppsjö av villfarelser, som smyger sig in i den yttre kyrkan och får den att vittra sönder inifrån. Det sker de mest fantastiska och oväntade saker i vår tid. Ledare i Livets Ord, som har varit känd som en radikalprotestantisk rörelse, håller nu på att orientera sig mot den romersk-katolska kyrkan. Några som har  tröttnat på svek och ljumhet i de nordiska folkkyrkorna har konverterat till Rom, och ännu fler överväger att göra det.
Det här blir möjligt genom att man inte längre är medveten om det som reformationen genom Martin Luther tog fram. Man håller inte längre Skriften allena som främsta läroprincip. Man frågar inte efter Nåden allena och Tron allena, utan blandar upp evangeliet med egna insatser för frälsningen, och med trons frukter. Rättfärdiggörelsen genom tron har uppgetts av folkkyrkornas ledare och med det har kampen övergetts.
Vad ska vi då göra, för att inte falla offer för djävulens allt bittrare och lömskare attacker?
Petrus har ett svar (1 Petr 5:8–9):
Var nyktra och vaksamma. Er motståndare djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker efter vem han skall sluka. Gör motstånd mot honom, orubbliga i tron, och tänk på att era bröder här i världen utstår samma lidanden.
För att vi ska kunna vara orubbliga i tron behöver vi befästas i tron genom en rätt undervisning, vi behöver ha ett nattvardsbord som inte blandas upp med djävulens onda säd. Kort sagt: vi behöver en församlingsgemenskap där Guds Ord predikas rent och klart och sakramenten förvaltas enligt Kristi instiftelse.
Men också där finns djävulen med sina attacker. Ingen kyrka eller församling på jorden går fri från hans angrepp. Och det är en tydlig regel att hans angrepp är hårdast där omsorgen om Guds ords lära är starkast. Därför ska vi vara flitiga i vår egen dagliga bibelläsning och vara uthålliga i bönen, och vi ska inte slarva med att samlas i hemmen till andakt och bön. Där finns vapnet som kan ge oss trygghet i striden, i medvetande om att han som redan vunnit striden i himlen är med oss. 
Petrus ger oss också vittnesbördet om denna trygghet, som vi ska ta med oss som en kraftkälla när vi går hem (1 Petr 5:10):
All nåds Gud, som har kallat er till sin eviga härlighet i Kristus, han skall upprätta, stödja, styrka och befästa er, sedan ni en kort tid har lidit. Hans är makten i evighet, amen.
Bön: Vi tackar dig, käre Frälsare, för att du kom till jorden och krossade djävulens makt. Hjälp oss nu att hålla troget fast vid ditt ord, så att inte djävulen får något tillfälle att förföra oss och slita bort oss ur dina händer. Bär oss på dina starka armar, så är vi trygga i tid och evighet. Amen.

Predikan i Biblion, Vasa, på Mikaelidagen 29.9.2013

15 september 2013

Jesus ger liv


Av Ola Österbacka
Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.
Bön: Herre, du som är herre över liv och död, kom du och ge oss det liv som bär oss genom död och grav, och som ska fullkomnas hos dig i himlen, genom Jesus Kristus, vår Herre. Öppna ditt ord för våra hjärtan och våra hjärtan för ditt ord. Amen.
Predikotext: Luk 7:11–16.
11 Därefter begav sig Jesus till en stad som heter Nain, och hans lärjungar och mycket folk följde med honom. 12 Just som han närmade sig stadsporten, se, då bar man ut en död. Han var sin mors ende son, och hon var änka. Mycket folk från staden gick med henne. 13 När Herren fick se henne, förbarmade han sig över henne och sade till henne: ”Gråt inte.” 14 Sedan gick han fram och rörde vid båren. Bärarna stannade och han sade: "Unge man, jag säger dig: Stå upp!” 15 Då satte sig den döde upp och började tala, och Jesus gav honom åt hans mor. 16 De greps alla av fruktan och prisade Gud och sade: ”En stor profet har trätt fram ibland oss”, och: ”Gud har besökt sitt folk.”
Den här söndagen brukar man kalla ”lilla påsken”, eftersom temat är ganska likt påskens budskap: Frigjorda från träldomen under förgängelsen. Påsken infaller på norra halvklotet under våren, när naturen står inför ett uppvaknande och vi ser fram emot att möta den skira grönskan igen. Nu på hösten står vi inför förgängelsens faktum, när naturen vissnar och dör. Just nu behöver vi verkligen påminnas om att döden inte har sista ordet, utan att Gud råder över liv och död.
Vår predikotext handlar om att en död blir uppväckt till liv. Det är den första av tre berättelser om hur Jesus uppväcker döda. Den andra är Jairus dotter och den tredje är Lasarus.
Vi får inte veta av Lukas exakt när det här inträffade. Ingen annan av evangelisterna berättar om händelsen. Det hände tydligen under den period när Jesus samlade som mest folk runt sig, när hans popularitet växte. När han uppväckte Lasarus hade hans fiender redan börjat planera för att ta hans liv.
Strax efter vår text skriver Lukas att Johannes Döparen fick höra om allt detta. Han var då i fängelse och sänder sina lärjungar för att fråga om Jesus är den som skulle komma, dvs. Messias. Jesus hänvisar i sitt svar till sina gärningar, och där finns också med att döda uppstår. 
Men Jesus hade inte kommit i första hand för att uppväcka döda. Han hade kommit för att skapa grunden för att vi ska få leva inför Gud. Att han också uppväckte döda vid tre tillfällen (som vi känner till) beror på hans barmhärtighet, samtidigt som det också är ett vittnesbörd om hans gudomliga kraft.
I dagens predikan ska vi först stanna en stund inför den obarmhärtiga döden. Sedan ska vi se hur Gud skapar liv i döden och till sist fråga oss vad texten kan lära oss om vår egen uppgift.

Den obarmhärtiga döden
Den här händelsen som vi har framför oss i dag är verkligen en tragisk händelse, som väcker starka känslor. Ett dödsfall är förstås alltid tragiskt. Vi måste skiljas kroppsligt från de kära. Vi måste skiljas från de timliga välsignelser som Gud har gett oss i detta liv. Döden är en fiende till livet, eftersom den kom in i världen genom syndafallet. Därför är den smärtsam.
Särskilt smärtsam blir det här aktuella dödsfallet på grund av den situation som Lukas återger. Man bar ut en död, som var son till en änka. Och sonen var änkans ende son. Det ryms mycket sorg och lidande i de här korta orden:
Han var sin mors ende son, och hon var änka.
Att mista ett barn är oerhört smärtsamt. Men denna änka har tidigare mist sin man, och därmed blivit farligt utsatt i samhället och självklart också fattig. För en sådan var det en trygghet att ändå ha en son som kunde stötta henne och sörja för henne under hennes ålderdom. Men nu hade också detta stöd tagits ifrån henne. Det var en maximal olycka.
För änkan måste det upplevas så att Gud har övergett henne. Varför skulle hon drabbas av en sådan olycka? Sorgen var obeskrivlig.
Det var inte underligt att mycket folk följde sorgetåget som gick ut genom stadsporten för att följa med till begravningsplatsen utanför staden. Begravningen skulle enligt judisk sed ske samma dag som dödsfallet inträffade. Det var inget tyst och stilla sorgetåg. På den tiden grät och klagade man högljutt, och i det här fallet var det verkligen orsak till klagan.
Att Jesus råkade komma förbi just när sorgetåget kom ut genom porten är ingen tillfällighet. Han skulle ge folket ett tecken på att Guds rike var nära, men han ville också förbarma sig över änkan och ge henne sonen tillbaka till livet.
Därför säger Jesus till änkan: ”Gråt inte.” Det skulle ha varit helt meningslöst att säga så om orden inte hade åtföljts av handling. Sorgen lindras inte av att vi säger: Gråt inte. Men Jesus ville nu fästa änkans uppmärksamhet vid att han hade för avsikt att göra ett under.
Jesus rörde vid båren. Enligt judisk lag blev den som rörde vid en död oren. Men Jesus var herre över döden. Tydligen tog han tag i den så att bärarna uppfattade att de skulle stanna upp. Och så kom hans ord, som direkt riktades till sonen som låg död: 
Unge man, jag säger dig: Stå upp!
”Jag säger dig.” Det var makt i de orden. De kunde väcka den döda till liv. Hans ord var liv. Och så reser sig den döde upp, och på en gång är han helt levande. Han börjar tala. 
Och Jesus gav honom åt hans mor.
Det är märkliga ord. Han gav livet igen åt sonen, och denne, änkans sista stöd i livet, gav han åt modern. Hon hade en gång fött honom, men Gud hade tagit honom ifrån henne. Nu gav han honom tillbaka. Vilket saligt ögonblick var det inte för modern!
Kanhända hade änkan i sin sorg och smärta förebrått Gud för att han hade övergett henne, och lämnat henne i en fullständig olycka. Nu hade Gud kommit till henne och rest henne upp. Han gjorde det med sitt ord.
Folket förstod att det var något särskilt med denne man som genom sitt ord kunde uppväcka döda. 
De greps alla av fruktan och prisade Gud och sade: ”En stor profet har trätt fram ibland oss”, och: ”Gud har besökt sitt folk.”
Man greps av fruktan, för man såg att den som handlade var sänd av världsalltets herre, han som från början gav upphov till livet, han som råder över allt och alla. Man gav ära åt Gud. Man trodde att han var en profet. Och så var det. Han var ännu mera än en profet, han var Gud själv. Gud hade besökt sitt folk.

Gud skapar liv i döden
Vi ska så gå över till att tillämpa den här berättelsen mera allmänt. Då kan vi först konstatera, att vi inte kan överföra händelsen som ett exempel som kan upprepas i dag. Visserligen hände det också vid enstaka tillfällen att Jesu apostlar uppväckte döda – ett sådant exempel såg vi nyligen i vårt bibelstudium över Apg 9 – men vi har inte fått några löften att undret ska upprepas hos oss. 
Vi kan ändå hämta en lärdom av textens berättelse. Vi kan förstå att Gud är herre över döden.  Vi kan lära oss att döden egentligen inte är en fasansfull fiende för den som hör Herren till, utan en sömn i väntan på uppståndelsens dag. Döden är porten till en bättre tillvaro. Därför kan döden för kristna förmedla en glädje mitt i sorg och saknad, glädjen över evangeliet om hur Jesus genom sin död och uppståndelse besegrat djävulen och därmed tagit ifrån döden dess udd.
Jesus väckte upp den döde sonen med ett ord. Många av oss kan vara svåra att väcka när vi sover. Det kan behövas många ord, och rentav att man blir omruskad, i värsta fall får en skvätt vatten i ansiktet. Ändå handlar det bara om en kroppslig sömn.
Den döde vaknade upp av ett ord.
Lika lätt ska det också vara för Jesus att väcka upp alla människor på den yttersta dagen. Paulus beskriver tillståndet efter den kroppsliga döden som en sömn, som vi ska väckas upp från på den yttersta dagen (1 Tess 5:13–14):
Bröder, vi vill att ni skall veta hur det förhåller sig med dem som har insomnat, så att ni inte sörjer som de andra, de som inte har något hopp. Eftersom vi tror att Jesus har dött och uppstått, så tror vi också att Gud skall föra fram dem som insomnat i Jesus tillsammans med honom.
 Döden är alltså inte punkt och slut. Den är bara en vila i väntan på uppståndelsens dag. För vi vet att vi ska uppstå för att Jesus har dött och uppstått. Han var den förste som uppstod på ett sätt som visar hur också vi ska uppstå. Den döde i Nain uppstod för en tid, men han dog igen när hans tid var ute. Jesus uppstod för att aldrig mera dö. På samma sätt är det också med uppståndelsen på den yttersta dagen. Då finns inte döden mera till. Då ska vi få se Jesus och leva med honom för evigt, i en evig gemenskap med honom.
Men här måste jag också lägga in en annan sida, som också Paulus snuddar vid när han skriver ”så att ni inte sörjer som de andra, de som inte har något hopp.” Det finns de som inte har något hopp, utan som ska uppstå till en förskräcklig dom och en plågsam evighet. Det är den eviga döden, en evig skilsmässa från Gud. Det är en förfärlig sak. Den är ett resultat av otron. Därför är det så hemskt att begrava en som gått bort i otro. Det finns inget hopp kvar. Men det är just för att vi inte ska behöva drabbas av den förfärliga domen, att drivas bort ”till den eviga elden som är tillredd åt djävulen och hans änglar”, som Jesus kom hit till världen. Det är därför som ett dödsfall alltid påminner oss om att vår tid här på jorden är kort, så att vi tar vara på den och söker Herren, medan han låter sig finnas.
Textens berättelse om änkans fruktansvärda sorg vid sin sons bår är en bild av hur tomt och eländigt livet är utan Gud och utan hopp för evigheten. 
Jesu ord om tröst och hans livgivande ord till den döde är däremot ett vittnesbörd om hans stora barmhärtighet och kärlek, som han har visat oss genom att låta sig födas som en människa till vår jord, som ett litet människobarn, för att han skulle gå igenom alla mänskliga frestelser och vedermödor för att befria oss från dödens grepp över oss. Han har gått i döden för att världen ska leva.
Utan Jesus är vi döda. Det beror på att vi är syndare av födelsen. Som syndare har vi ingen del i det liv som Gud vill ge oss människor, och som vi är skapade till. Vi är skilda från Gud. Djävulen har rövat bort oss från honom.
Men också i dag ljuder Jesu ord: stå upp. Hans Ord gör levande – det för oss in i gemenskapen med Gud, dvs. det föder på nytt. Hans Ord övervinner djävulen. Ingen död kan någonsin bestämma sig för att börja leva. Han kan väckas till liv bara genom Jesu ord. Det gör han också genom det heliga dopet. Och det är verksamt också i dag, när vi på Guds uppdrag får berätta för andligen döda människor om hur Jesu heliga liv och hans oskyldiga pina och död har kommit dem till del. Det föder liv i den som inte har något hopp. Det ger visshet om att ingen död, ingen djävul, ingen sorg, ingen smärta någonsin ska kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.

Vår uppgift
Vår berättelse har ännu en sak att lära oss. Det är att vi ska visa barmhärtighet, så som Jesus visade barmhärtighet. Det ska vi göra på två sätt. Det ena sättet är att dela medmänniskornas sorg och lidande, så som Jesus kände sorg och deltog i änkans lidande. Det andra är att vi förmedlar Jesu livgivande ord till dem.
Här får vi se på hur Jesus gjorde och följa honom.
Fastän Jesus visste vad hans uppgift egentligen var, att frälsa människor från den eviga förtappelsen, så kände han ändå medlidande med människorna som kom till honom med jordiska behov. Han förbarmade sig över alla. Det står på många ställen i evangelierna att han blev så överlupen med arbete att han inte ens hade tid att äta. Han tänkte inte på sig själv. Som Gud hade han ju kunnat skaffa sig mat på ett övernaturligt sätt, som djävulen föreslog honom i öknen, men det gjorde han inte. Som Gud kunde han ha använt sin allmakt för att få övermänsklig kraft och styrka. Men det gjorde han inte. Han var i sin förnedrings tillstånd en människa som vi. Som en vanlig människa kände han medlidande med dem som var sjuka och han sörjde med änkan som hade mist sin son. Och han använde sig av den särskilda utrustning som han hade till förfogande för att hjälpa andra, inte sig själv.
Så vill Gud att vi också ska ta del av våra medmänniskors behov och dela deras lidande och sorg och hjälpa dem där vi kan.
I det här kan vårt hopp inför döden vara ett vittnesbörd om att det finns något bortom död och grav, att döden inte är ett hopplöst slut för den som älskar Jesus. När Gud ger oss tillfälle får vi berätta varför det är så, och räcka våra medmänniskor det livgivande Ordet så att också de kan få hopp inför döden. Det kan vara ett tillfälle i samband med någon mister en kär anhörig. För att få kraft och frimodighet att göra det får vi alltid be Herren att han öppnar vår mun och säger det som behöver sägas i rätt stund.
Så får vi också ge Gud äran och tacka honom för att han har besökt sitt folk.
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande, såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet, amen.

Predikan i Biblion, Vasa, 15.9.2013.

10 september 2013

Nattvardens sakrament


Av Øyvind Edvardsen
Temapredikan, 15 sön e Trefaldighet. 
Kristus i sakramentet är andlig föda för själen. Så sa en man som själv hade behandlat nattvardens sakrament som en god gärning han gjorde för Gud. Uppväxt i katolska kyrkans offertänkande gick han till nattvarden för att det var ett krav. Man skulle gå till nattvard. Samtidigt fanns det en brist i katolska kyrkan, lekmännen fick endast ta emot brödet, och inte vinet. Det var endast prästerna som fick ta emot det, och det gjorde de på folkets vägnar.
Martin Luther gjorde till sist uppror mot denna obibliska praxis och gav vinet tillbaks till folket, så att de som deltog i nattvarden verkligen mottog Jesu sanna kropp och blod i, med och under bröd och vin. Martin Luther fann till sist Kristus i sakramentet, han upptäckte att i sakramenten är det Gud som ger till människan. Han gav både dopet och nattvarden deras rätta upphöjda plats i kyrkan. Dopet använder Gud för att ge människor tro, därför döper vi våra barn. Nattvarden använder Gud för att styrka människors tro, därför går de troende till nattvarden.
Jesus instiftade nattvarden på Skärtorsdagen då han åt påskalammsmåltiden med sina lärjungar. Jesus var själv uppfyllelsen av det gamla förbundet som påskalammsmåltiden var ett tecken på. Han var uppfyllelsen av Guds löften till Israel. Han var den utlovade Messias. Han representerade det nya förbundet där laggärningar inte längre hade någon plats, därför att Jesus var uppfyllelsen av Guds lag.
Paulus, som hade mottagit uppenbarelser från Jesus själv för att kunna tjäna som Jesu sändebud till hednafolken, skriver om nattvardens instiftelse i sitt första brev till korinterna (1 Kor 11:23–25): 
Jag har själv tagit emot från Herren vad jag meddelade er: Den natt då Herren Jesus blev förrådd, tog han ett bröd, tackade Gud, bröt det och sade: ”Detta är min kropp, som är utgiven för er. Gör detta till minne av mig.” På samma sätt tog han bägaren efter måltiden och sade: ”Denna bägare är det nya förbundet i mitt blod. Så ofta ni dricker av den, gör det till minne av mig.”
Paulus undervisning stämmer överens med evangelierna i fråga om hur nattvarden blev instiftad. Jesus tog ett bröd, sa att det var hans kropp som var utgiven för lärjungarna och bad dem att äta det. Likadant tog han bägaren och sa att det var det nya förbundet i hans blod, det var hans blod utgjutet för dem, och han bad dem att dricka det. Jesus gav sin kropp och sitt blod för våra synder. Matteus återger Jesu ord såhär (Matt 26:28): 
Detta är mitt blod, förbundsblodet, som är utgjutet för många till syndernas förlåtelse. 
Till syndernas förlåtelse blev hans blod utgjutet.
Detta är också vad Lukas skriver i sitt evangelium (Luk 22:19-20): 
Och han tog ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt dem och sade: ”Detta är min kropp, som utges för er. Gör detta till minne av mig.” På samma sätt tog han bägaren efter måltiden och sade: ”Denna bägare är det nya förbundet i mitt blod, som utgjuts för er.”
 Jesu kropp och blod gav han för oss. Han tog på sig hela världens synd och skuld och gick i döden för dem alla. Till minne av detta firar vi Herrens heliga nattvard.
I nattvarden mottar vi av Herrens stora välsignelser. Som vi har sett så ger han oss syndernas förlåtelse. Paulus skriver till romarna att Jesus också ger oss liv och frälsning genom nattvarden (Rom 5:9):
När vi nu står som rättfärdiga genom hans blod, hur mycket säkrare skall vi då inte genom honom bli frälsta från vredesdomen. 
Vi är rättfärdiga genom Jesu blod och vi har visshet om frälsning genom honom. Till sist ger Jesus oss det eviga livet genom sitt offer på korset, Paulus skriver (Rom 6:22-23):
Men nu, då ni befriats från synden och blivit Guds slavar, blir frukten att ni helgas och till slut får evigt liv. Ty syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus, vår Herre.
Vi ser av Skriftens rika vittnesbörd att vi i nattvarden får Jesu sanna kropp och blod i, med och under bröd och vin. Här mottar vi syndernas förlåtelse, frälsning och evigt liv. Det finns goda skäl för den troende att gå till nattvardsbordet. Innan vi går dit vill Gud ändå att vi ska tänka igenom vad vi mottar där. Han vill att vi skall pröva oss själva. Därför praktiserar den lutherska kyrkan bikt och avlösning innan man går till nattvard. Då får den troende som fortfarande lever i denna syndiga värld anledning att pröva sig själv.

Biktens första del består i att Gud leder oss till att se att vi är syndare som har syndat mot Gud och hans bud och att vi förtjänar evigt straff. Jesaja skriver (Jes 59:12):
Ty många är våra överträdelser inför dig, och våra synder vittnar emot oss. 
Det är genom lagen Gud leder oss till att bekänna våra synder, vilket Paulus bekänner (Rom 7:7): 
Det var först genom lagen jag lärde känna synden. Jag hade inte vetat vad begäret var, om inte lagen hade sagt: Du skall inte ha begär. 
Genom lagen lär vi alltså att känna synden. Den avslöjar oss och visar oss hur förlorade vi är i vår synd. Guds syfte med att avslöja dem är att vi ska bekänna våra synder för Honom och be om nåd och förlåtelse.
Det leder oss till biktens andra del som vi kallar för absolutionen eller avlösningen. Denna får varje troende människa höra av sin pastor i gudstjänsten när han uttalar orden: ”På vår Herre Jesu Kristi befallning förlåter jag dig dina synder i Faderns och Sonens och Den Helige Andes namn.” Denna makt att förlåta har pastorn fått av sin himmelske Fader genom förvaltandet av nyckelmakten som har blivit anförtrott honom av församlingen. Därför kan varje troende vara säker på att pastorns förlåtelse är Guds förlåtelse.

Varje troende skall pröva sig själv innan han går fram till nattvardsbordet. Paulus skriver till korinterna (1 Kor 11:27-28): 
Den som därför äter brödet eller dricker Herrens bägare på ett ovärdigt sätt, han syndar mot Herrens kropp och blod. Var och en skall pröva sig själv och så äta av brödet och dricka av bägaren. 
Vi skall pröva oss själva så att vi inte syndar genom att ta emot Kristi kropp och blod på ett ovärdigt sätt. Vi skall kunna vara säkra på att de ord som uttalas vid altarbordet verkligen är Guds Ord och att vi tror att det är sant. 
Nattvarden är ingen vanlig måltid. Vi kan inte byta ut brödet och vinet med pizza och cola. Inte heller kan vi dela ut nattvarden till vem som helst. Om nattvarden finns det rikligt belägg i Skriften för oss att säga hur vi skall gå till väga. Det ges inte utrymme för personliga åsikter, felaktiga traditioner eller obiblisk praxis. Om nattvarden talar Gud tydligt till oss i sitt ord. Däremot låter vi bli att tala om sådant som Skriften inte säger något om. Kraften i nattvarden ligger till exempel i Orden som uttalas tillsammans med de synliga elementen: ”Kristi kropp – för dig utgiven, Kristi blod – för dig utgjutet.” Det är inte den som delar ut nattvarden som ger det kraft, utan det är Guds Ord som gör det.
Vi är alltså noga med vem vi låter får komma till nattvardsbordet därför att Gud i sitt Ord har bett oss vara noga med det. Eftersom Guds Ord har kraft oberoende av om människan tror orden eller inte så vill också en icke-troende som tar emot nattvarden ta emot Kristi kropp och blod. Men det kommer inte att bli till välsignelse för honom utan han kommer att dra en dom över sig, det bidrar ännu mer till att förhärda honom i hans otro. Man blir inte troende av att gå till nattvard, till det finns det kristna dopet och den kristna undervisningen. Paulus skriver (1 Kor 11:29): 
Ty den som äter och dricker utan att urskilja Herrens kropp, han äter och dricker en dom över sig. 
Det enda som gör oss beredda att ta emot Herrens nattvard är tron i hjärtat. Den fick de flesta av oss redan då vi döptes som små barn. Därför finns det en viktig länk mellan dopet och nattvarden. I dopet blir vi Guds barn och får tron i hjärtat. Den troende som känner sin synd vill sedan söka nattvarden för att få visshet om syndernas förlåtelse och för att bli stärkt i tron. Den troende vill uppsöka nattvardsbordet ofta tillsammans med andra som bekänner samma tro. Det vill han göra för att styrkas i den gemensamma tron på Jesus Kristus vår Herre (1 Kor 10:17). 
Eftersom det är ett bröd, är vi som är många en kropp, ty alla får vi vår del av detta enda bröd.
Att stiga fram till nattvardsbordet är en bekännelsehandling. I och med att deltagandet i Herrens heliga nattvard hör ihop med själavården och bikten och att det är ett uttryck för en gemensam bekännelse på hela Guds Ord så erbjuds nattvardsbordet åt dem som har visat sin bekännelse genom att stå som medlemmar i församlingen. Många kristna anklagar och dömer oss för denna praxis. Bekännelsetrogna kyrkor i hela världen anklagas för kärlekslöshet och för att vi dömer andras tro. Men vi kan inte se till hjärtat, vi kan endast lyssna till bekännelsen, och är man överens i bekännelsen så vill man visa det tydligt så att det inte finns någon tvekan om saken. För att ingen ska dra dom över sig vid nattvardsbordet är vi noga på denna punkt. Att någon drar dom över sig är allvarligare än sårade känslor!
Inga som anklagar har hittills kunnat visa att vår praxis om slutet nattvardsbord är obiblisk. Det är viktigt för alla att komma ihåg att vi inte existerar som församling för att tillfredsställa varken människors känslor eller deras stolthet. Vi existerar för att vittna om hela sanningen, om hela Guds Ord. Och särskilt förvaltningen av nattvarden vill vi ska gå till på ett rätt och gott sätt i enlighet med den goda ordning som Guds Ord visar oss.
Herrens heliga nattvard är evangelium. Här får den troende som har bekänt sin synd förlåtelse för dessa synder. Vid nattvardsbordet kan varje botfärdig syndare stiga fram och vara säker på att alla hans synder är honom förlåten. Det gäller både de synder han vet om och de han inte vet om. I nattvarden tar vi emot Kristi sanna kropp och blod i, med och under bröd och vin. Vi säger i, med och under för att påpeka helheten vid nattvarden. Kristi kropp och blod är närvarande där. Du får del av hans kropp och blod som han offrade för dina synder. Där stärker Gud din tro och ger dig kraft att fortsätta ditt liv i denna värld. Kristus i sakramentet är andlig föda för själen. Du kan gå till Herrens nattvard med full säkerhet om att Kristus är där och att du får andlig föda för din själ. I Jesu namn. Amen.
Låt oss be.
Vi tackar dig vår käre himmelske Far för att du gav din egen Son för våra synders skuld. Tack för att vi får komma fram till din nattvard för ta emot förlåtelse för våra synder och få full förvissning om att all vår synd och skuld är förlåten. Tack för att vi får bekänna vår synd tillsammans med andra och ta emot din nåd. Tack för att du i nattvarden ger oss kraft och styrka till att fortsätta våra liv. Tack för att du ger oss Kristus i sakramentet så att vi får andlig föda för våra själar. I Jesu namn. Amen.

Predikan i Lepplax bykyrka 8.9.2013.

1 september 2013

Tacksamhet


Av Ola Österbacka
Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus!
Predikotext är dagens psaltartext, Ps 147:3–11:
3 Han helar dem som har förkrossade hjärtan,
deras sår förbinder han.
4 Han bestämmer stjärnornas mängd, han nämner dem alla vid namn.
5 Stor är vår Herre och väldig i kraft, hans förstånd har ingen gräns.
6 HERREN uppehåller de ödmjuka, men de ogudaktiga slår han till jorden.
7 Sjung till HERREN med tacksägelse. Lovsjung vår Gud med harpa,
8 han som täcker himlen med moln och bereder regn åt jorden, han som låter gräs skjuta upp på bergen
9 och ger föda åt djuren, åt korpens ungar som ropar.
10 Han har ej sin lust i hästens styrka, ej sin glädje i mannens snabbhet.
11 HERREN gläder sig åt dem som fruktar honom, åt dem som hoppas på hans nåd.
Herre, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.

Vi ska i dagens predikan sätta två par av begrepp mot varandra: först Guds gåvor mot vår inkrökthet och sedan Guds omsorg mot våra bekymmer.

Guds gåvor – vår inkrökthet
När vi sjunger psalmen efter predikan (288) kommer vi att ställa några frågor. Vi undrar vem som bygger jordens vida rund, vem som skickar vår och skördetid och vem som borgar för friden i hem och fosterland. Svaret finns i psalmen: 
Min Gud och Fader, det är du,
du vakat för mitt väl.
Från livets början och till nu
dig vårdat om min själ.
Den som författade den här psalmen på originalspråket tyska var prästen Paul Gerhardt, som skrev den i mitten av 1600-talet. Man kunde kanske tro att han i jordiskt avseende var särskilt välsignad av Gud med välgång och lycka. Men så var det inte.
När Paul bara var 12 år gammal dog hans far och modern dog två år senare. Under hans barn- och ungdomstid rasade det trettioåriga kriget i Tyskland. I dess spår följde fattigdom och pest. Hans hustru dog endast 47 år gammal, efter att ha fött fem barn. Av dem upplevde fyra inte sin tvåårsdag. Gerhardt blev avsatt från en tjänst som kyrkoherde för att han vägrade att följa kurfurstens order att inte kritisera de reformertas lära om dopet och nattvarden. Han måste lyda Bibeln och sitt samvete, och mot dem betydde yttre välgång föga.
Mitt i alla dessa prövningar skrev Gerhardt de mest glädjefyllda psalmerna vi har i vår psalmbok. Han hade inte yttre välgång, snarare var han långt mera prövad än någon av oss. Men han såg bortom prövningarna och lidandet. Han såg Guds ofantliga godhet mot oss, ovärdiga syndare.
Det är också dessa gåvor som vår text visar på. Vi ser dem om vi tittar uppåt mot stjärnhimlen en klar vinternatt. Vi ser dem när vi ser hur åkrarna mognar till skörd, när vi går ut i skogen och får ta hem hinkvis med matvaror helt gratis, när vi som har ett trädgårdsland får gå ut och plocka allt vi behöver till vårt matbord. Hur kan det komma sig? Jo, det är tack vare Guds godhet, då han låter regnet falla, då han håller naturens kretslopp i gång med sin känsliga avvägning, där allt är beroende av allt det andra.
Men det finns en annan sak som är ännu större. Det är det som kommer först i vår text: att Gud helar dem som har förkrossade hjärtan. Han förbinder deras sår. Det största är hans kärlek till syndare, hans omsorg om dem som söker hans nåd och barmhärtighet. Det är det som gjorde att Paul Gerhardt inte försmäktade mitt i pest och hunger, att han inte blev bitter på Gud som tog ifrån honom hans barn, ett efter ett, och sedan också hans hustru. Mitt i dessa jordiska olyckor såg han Guds kärlek. Han förstod att vi inte kan förstå Guds vägar, men att han alltid vill vårt bästa.
Mot det här kommer långa rader med invändningar. Varför lider så många människor nöd? Varför är det så mycket krig och elände i världen? Varför måste människor lämna sina hemländer och som flyktingar söka sig till andra länder, där de möts av fientlighet och missunnsamhet?
En del av oss undrar också varför de måste dras med sjukdomar och lidande, medan andra lever ett långt liv utan det minsta problem.
Och så finns det också andra orsaker till knot och klagan: Varför har min granne en så fin bil – mycket finare än min – varför kan mina vänner varje vinter resa på skidresa till Alperna, varför får de som jobbar i ett annat företag resa på firmans bekostnad till söderns sol? Och varför har jag ingen sommarstuga vid havet med båt och egen strand?
Tänk, hör ni, så små problem vi egentligen har! Vad är det här att klaga över och känna avund för, när vi har mat för dagen och kläder att klä oss med. Och så tror jag inte heller att någon av oss som är här saknar tak över huvudet, vilket många runt om i världen gör, också i vårt eget land.
Allt det här utgår från vår inkrökthet i oss själva, som Martin Luther uttryckte det. Vår blick tycker om att söka sig inåt, för att granska hur vi har det. Och sedan går vår blick utåt mot de andra, och jämför med hur de har det. Och det finns alltid saker som vi kunde ha bättre, och som andra har det bättre ställt med. Men det här är syndens uttryck i vårt liv. Det handlar om den förvrängda blick som djävulen har planterat in i oss redan från syndafallet. 
Den sista meningen i vår text lyder:
HERREN gläder sig åt dem som fruktar honom, åt dem som hoppas på hans nåd.
Var är den sanna gudsfruktan i dag? Vad betyder det att frukta Herren? 
Det är den frågan som dagens människor inte längre bryr sig om. Det handlar om att lyssna vad Gud vill säga oss, och sedan lyda och vara rädd att göra emot honom. Bibeln talar om en helig fruktan, som kom över Israels folk vid Sinai, när Gud uppenbarade sig i starkt dån och i eld. Och det sägs om den första kristna församlingen, när de såg Herrens stränghet mot hycklarna Ananias och Safira (Apg 5:11):
Och stor fruktan kom över hela församlingen och över alla andra som hörde detta.
Det här kan vi koppla samman med vers 6:
HERREN uppehåller de ödmjuka, men de ogudaktiga slår han till jorden.
Lägg märke till vad som är motsatsen mot ödmjuk: jo, det är ogudaktig. De ödmjuka är samma människor som tidigare i texten kallades förkrossade. Det är de som sägs frukta Gud. Det är de som kommit till korta när de har haft blicken riktad mot sig själva. Det är de som har vänt blicken uppåt, mot Herren, och fått se hur han förbarmar sig över den som inte har något själv att komma med, den som är svag, som ser sin synd. Det är de som fått se in i Guds stora kärlek och hur han älskat den fallna världen så att han har sänt den sin enfödde son, för att var och en som tror på honom inte ska förgås, utan ha evigt liv. Där är det stora tacksägelseämnet. Och det ämnet står fast hur än krigen, pesten, sjukdom och död härjar ibland oss. Guds nåd och barmhärtighet i Jesus Kristus kan ingen ta ifrån oss.
Därför får vi i dag sjunga med tacksägelse till Herren. Vi får glädjas och tacka för allt det goda vi får skörda från våra åkrar och trädgårdar, men framför allt får vi glädjas över att våra namn är skrivna i himlen, att vi får kallas Guds barn.

Guds omsorg – våra bekymmer
Har vi det här klart för oss, kommer vi också att få rätsida på de bekymmer vi möter. Men där ska vi göra en åtskillnad på två typer av bekymmer. 
Den ena typen är den som vi själva förorsakar genom vår synd. När David hade begått sina fruktansvärda brott, begått äktenskapsbrott och mord, kom profeten Natan till honom. Natan var tvungen att berätta, hur hans synd skulle leda till en massa tråkigheter. Svärdet skulle aldrig vika från hans hus. Gud skulle ta hans hustrur inför hans ögon och ge dem åt en annan som skulle skämma ut kungen inför hela Israel. David fick förlåtelse för sin synd, men följderna stod kvar. De kom som yttre följder av hans synd. Och de behövdes också för hans fortsatta fostran.
Så är det ju också om vi bryter mot samhällets lagar. I värsta fall kan vi hamna i fängelse. Vi kan erkänna vår synd, och vi kan be om förlåtelse, men det straff som åläggs oss måste vi ta. Det kan vi inte skylla på Gud. Synden har alltid följder.
Väldigt mycket av det som är ont, och som finns runt om oss i en fruktansvärd omfattning, beror just på att vi människor har övergett Gud. När Gud har sagt att han välsignar den ödmjuke, den som fruktar Gud och håller hans bud, då hör också en annan sida till, nämligen att han bestraffar den som överträder hans bud. Då får vi med all rätt ta på oss svårigheter och bekymmer, för det är vi värda.
De mest konkreta följderna av det ser vi i miljökatastroferna. Idag händer våldsamma naturkatastrofer. Än är det för torrt och bränderna härjar, än kommer kraftiga regn och ställer till otroliga översvämningar. Men det här är ju följden av människornas rov på naturtillgångarna och misshushållning med Guds goda gåvor!
Här har vi kristna verkligen orsak att tänka till lite extra. De flesta av problemen i vår värld beror på vårt habegär och vår avund. Hur syns det att vi kristna är annorlunda än världens människor? Syns det alls? Har vi samma målsättning som alla andra: att skaffa samma prylar, att ha lika fina bilar, att kunna resa lika mycket?
Vi äldre som växte upp under eller efter kriget fick lära oss förnöjsamhet. Jag är rädd att den yngre generationen har svårt att lära sig vad det är, just för att vi är så bortskämda med allt som är så självklart i dag. Det är också så lätt att avfärda oss och våra värderingar med att vi är gammalmodiga och har en förlegad syn på tingen. Hela samhället trummar på med mantrat: Du ska se till att du förverkligar dig själv. Du måste unna dig
När människan blir stolt ställer sig själv och sina egna behov i centrum, då ska vi inte förundra oss över att det slår tillbaka och straffar sig. Helt annorlunda lär Guds ord. Paulus skriver (1 Tim 6:8): Har vi mat och kläder ska vi vara nöjda med det. Det är den gamla förnöjsamheten, som också är den kristna livsinställningen, den som i vår text beskrivs som ödmjukhet.

Den andra typen av bekymmer är sådana som Gud lägger på sina barn för att fostra oss. Han vill ha oss hem till himlen. Och vägen dit är kantad med alla möjliga faror och frestelser som djävulen lägger i vår väg. 
Vårt onda kött klarar inte av medgång. Då blir vi stolta. Då börjar vi tro på vår egen förmåga att skaffa oss ett gott liv. Visst vill Gud allt gott åt oss, men det främsta goda han vill är att vi ska bevaras i tron och nå målet.
Det är därför som kristna möter svårigheter och lidanden, rentav mera än människor i allmänhet. Martin Luther har uttryckt det så, att Gud vredgas mest när han inte alls tycks vredgas, utan låter de onda ha framgång. I stället är det så att vi ska vara glada över prövningarna, eftersom de är tecken på Guds kärlek. I Hebr 12:8 läser vi:
Om ni inte får en sådan fostran som alla andra, då är ni oäkta barn och inte riktiga söner.
Nu är det ju inte så, att vi ska söka efter svårigheter så att vi får tro att vi är Guds äkta barn. Nej, det här ingår i anvisningarna om den rätta ordningen i våra liv (Matt 6:33):
Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också.
Börja i rätt ända: ödmjuka dig under Guds mäktiga hand och sök dig till korset, där Jesus lider för dina synder. Där finns Guds rättfärdighet, och den finns för varje syndare. Det är bara hans rättfärdighet som kan skyla din synd. Och har du den, så får du också det andra: både glädje och lidande, allt i rätt förhållande så som Gud fördelar det, som Kingo diktade (LH 498):
Så du sorg och glädje delar,
att mig intetdera felar:
sött och surt i livets skål,
just så mycket som jag tål.
När vi ser det här, hur Gud bereder allt så skönt för oss, och samtidigt ger oss den tuktan vi behöver för att vi tryggt ska nå målet, det himmelska hemmet, då fylls vi av den stora, innerliga tacksamheten som Paul Gerhardt kunde uttrycka i ord som vi snart ska sjunga. Då betyder det så föga här i världen, om man mycket eller litet har, som vi sjunger i en annan sång.
Låt oss be.
Käre himmelske Far! Tack för din stora kärlek till oss, som är så benägna att vara stolta över det vi själva gör och har, men knotar och klagar över det som vi tycker att vi inte får. Hjälp oss att vända blicken rätt i våra liv, så att vi börjar hos dig, och så låter dig visa oss vägen till en rätt tacksamhet och lovsång, i ödmjukhet över dina under och din trofasthet, även om den vägen också inrymmer möda och lidanden i denna värld. Ja, hjälp oss att inte vika av från dig för att undvika lidanden utan i stället mera fråga efter din kraft som fullkomnas i svagheten. I Jesu namn, amen.

Predikan i Biblion på 14:e sönd. efter Trefaldighet, 1.9.2013.