29 december 2013

Guds barns trygghet

Av Ola Österbacka
Temat för predikan i dag är Guds barns trygghet. Predikotexten är från Luk 12:32, där Jesus säger:
Var inte rädd, du lilla hjord, ty er Fader har beslutat att ge er riket.
Bön: Käre himmelske Fader! Hjälp oss att förstå var den verkliga tryggheten finns. Tack för ditt ord där du ger oss sådana härliga löften! Sänd din Ande för att föra Ordet in i våra hjärtan och öppna våra hjärtan för ditt Ord. Amen.

För några dagar sedan läste jag en krönika i en svensk webbtidning. En f.d. utrikeskorrespondent vid Sveriges Radio beskrev läget för de kristna i arabländerna och tog fram en kuslig statistik. Varje timme dör tolv kristna som martyrer, för det mesta i arabländerna. De extremistiska muslimerna rasar mot de kristna. Den mest utsatta folkgruppen i dag är just de kristna, även om det sällan skrivs om det i tidningarna.
Det här är aktuellt på ett sällsamt sätt just nu kring jul. Jultiden har ju en märklig sammanställning av teman och texter. På juldagen har vi änglarnas sång utanför Betlehem, där de lovsjunger Gud som har kommit med frid till jorden. Dagen därefter, på annandag jul eller Stefanidagen, berättas om den första martyren, och också de andra texterna talar om hat mot Guds folk, splittring och ofrid. Och i dag, söndagen efter jul, är temat Guds barns trygghet. Och den dagen infaller i år dagen efter Menlösa barns dag, när vi minns de blodiga händelserna i Betlehem då en mängd oskyldiga liv spilldes. 
Var finns tryggheten i allt detta?
Kort sagt kunde vi säga, att Jesus blev född till den råa verkligheten. Det är så vår värld ser ut. Så har den alltid sett ut, ända sedan syndafallet, och så kommer den att se ut till den sista dagen. Vart vi än vänder oss, följer nyheter i tidningen eller i teve eller via datorskärmen, så ser vi våldsdåd och grymheter. Vi hör om grymheter så stora att vi inte kan föreställa oss att människor vill ställa till med sådant. Vi kan läsa böcker om grymheterna under Hitler och Stalin, och kan knappt tänka att människor gör sådant. Och när vi går till Bibeln får vi precis samma beskrivning av onda människors framfart.
Nu frågar vi oss: Hur kan det hjälpa oss och lätta vår situation i dag att få höra om sådant våld och sådan ondska? Varför måste vi ta det med oss i kyrkan, i gudstjänsten? Kan vi inte ens här få vara i fred och glädjas över det goda som finns?
De här frågorna kan vi aldrig helt besvara på ett sådant sätt som tillfredsställer oss. Men vi kan lära oss något om varför det onda finns och hur Gud hanterar det. Därför ska vi i dagens predikan börja med det onda, sedan fortsätta med löftena om att Gud ska bära oss igenom det onda, för att sedan slutligen stanna inför orsaken till att han gör det: hans förunderliga beslut av evighet att skydda alla dem som han har utvalt.

Det onda finns alltid ibland oss
Det första vi ska konstatera är att vi inte kommer undan det onda genom att blunda. Det finns alltid ibland oss. Strutsen lär sticka huvudet i sanden när faran hotar. Då tror den att ingen kan se den. Vi måste helt enkelt slå fast att Jesus föddes in i en värld där det fortfarande fanns synd, död och elände. Han kom inte för att direkt göra slut på den yttre ondskan. Han skapade inte ett yttre fridsrike, som man ytligt sett kan fantisera om när man läser juldagens profetia hos Jesaja 9. Många har tänkt sig att Jesus ska upprätta ett rike av yttre fred, där svärden bokstavligt ska smidas om till plogbillar, och där vargar ska gå i bet tillsammans med lamm i full sämja, som Jesaja skådar (65:25).
Därför har man också svårt att se hur friden kunde komma med det lilla Jesusbarnet. Ingenting ändrades ju till det yttre. Tvärtom, det verkar ju som om djävulen skulle ha börjat rasa alldeles fruktansvärt när han föddes. Han måste fly för sitt liv, buren av sina föräldrar, då han var ett spädbarn.
Och hur säger Jesus att det ska bli för hans lärjungar?
I bergspredikan, i den sista av saligprisningarna, talar Jesus om förföljelser, hån och hat. 
När han sänder ut sina lärjungar för att predika om riket säger han att han sänder ut dem som får mitt ibland vargar. Och han säger att han inte har kommit för att skapa frid, utan svärd. Hans lärjungar ska drabbas av fiendskap mitt bland sina egna. Deras familjer ska splittras, och den som älskar en far eller en mor mer än honom är inte värdig att följa honom, säger han. Den som följer Jesus ska bära sitt kors. Och att bära korset, det var det samma som ta på sig en dödsdom, det samma som Jesus bokstavligen fick göra på vägen ut till Golgata.
Det här fick lärjungarna ganska snart uppleva i verkligheten. Den första som mötte döden som martyr var Stefanus, han som har gett sitt namn åt Annandag jul. Och många skulle följa. Bland Jesu tolv apostlar var den förste Jakob, Sebedeus son och Johannes bror. Petrus blev korsfäst, och Paulus blev avrättad med svärd. Den ende som lär ha dött en naturlig död var Johannes. Så hans lärjungar fick verkligen uppleva sanningen i Jesu undervisning om efterföljelsens villkor.

Gud har lovat att bära oss
Men ändå var de fulla av frimodighet. Ingenting kunde stoppa deras uppdrag. Hur kunde de bli så frimodiga?
Jo, det finns något som är ännu starkare än förföljelse, tortyr och död. Det är kraften i evangeliet. Paulus beskriver det så här i Fil 3:8–11, ett av de brev som han skrev när han satt fängslad:
För hans skull har jag förlorat allt och räknar det som avskräde för att jag skall vinna Kristus och bli funnen i honom, inte med min egen rättfärdighet, den som kommer av lagen, utan med den som kommer genom tro på Kristus, rättfärdigheten från Gud genom tron. Då känner jag Kristus och kraften från hans uppståndelse och delar hans lidanden genom att bli lik honom i en död med honom, i hoppet om att nå fram till uppståndelsen från de döda.
Det som han har förlorat och räknar som avskräde är alla hans egna meriter. Han har vänt blicken bort från sig själv och sina lidanden i köttet – som verkligen var svåra – och han har fäst blicken på Jesus och den rättfärdighet som kommer från Gud genom tron. ”Då känner jag Kristus och kraften från hans uppståndelse”, skriver han. Det ger honom glädje mitt i lidandet. Det ger honom vilja att vara hans även om det leder till att han också delar hans död. För han vet att det finns något annat och bättre: han ska få dela hans uppståndelse från de döda. 
Och det skriver han också om i Rom 8:18, där han beskriver den kommande härligheten som något som är mycket mera värt än denna tidens lidanden.
Nyckeln till allt det här är att det här sker för Kristi skull. Det är något som inte Paulus har valt att gå in i. Han har kallats till det. På samma sätt är det med vår situation. Att vi lider ont ska inte bero på att vi straffas för att vara brottslingar och tjuvar, som Petrus skriver i sitt brev. Nej, som kristna bär vi det kors som inte vi själva, utan Gud, har lagt på oss för evangeliets skull. Det är en del av den frukt som uppstår när vi lever i gemenskapen med Jesus, när vi får saften från det sanna vinträdet. Han sa ju själv, att vi inte kan göra något av oss själva, utan han har bestämt om oss att vi ska gå åstad och bära frukt. Att vi som kristna måste gå genom lidande och svårigheter är en kärleksfull tuktan, som Jesus jämför med vingårdsmannens beskärning av vinstocken för att den ska bära mer frukt.
Det finns människor som själva har valt hurudant kors de ska bära. Martin Luther gjorde det under en tid av sitt liv. Han beslöt att gå i kloster. Där försökte han vinna rättfärdighet genom sina egna ansträngningar. Men det lyckades inte. För det var inte sådana gärningar som Gud hade befallt, utan det var en självvald gudsdyrkan. Och av sådana gärningar kommer ingen välsignelse. I det har Gud inte heller gett oss några löften. Det är fel sätt att börja med att besluta sig själv för att följa Jesus. Vi orkar inte själva bära vår börda om vi själva väljer den.
Men när vi genom Guds nåd har fått se vilken fantastisk gåva det är att ha fått bli Guds barn genom dopet och tron, då får vi också se hur Guds kraft bär genom allt det svåra som möter oss som människor i en ond värld. Då blir hans löften underbara rikedomar. Ta t.ex. det löfte som Jesus ger oss strax före vår textvers: 
Så lite tro ni har! Fråga inte efter vad ni skall äta och dricka, och var inte oroliga. Efter allt detta jagar hedningarna i världen, men er Fader vet att ni behöver det. Nej, sök hans rike, så skall ni få detta också.
För att vi riktigt ska inse att vår egen kraft inte räcker till när vi står inför allt det svåra och tunga måste Gud många gånger göra det så pass svårt att vi helt kommer till korta. Då får vi kapitulera. Och när vi själva inte orkar, då kommer Jesus med sitt ord (Matt 11:28): 
Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila.
Så lyder det sanna evangeliet. ”Kom till mig”, säger Jesus. Och han ger oss vila, för han har själv gjort det tunga arbetet, han har utfört allt det som skulle göras för att vi ska få vara Guds barn. 
O, hör och lev! Se, allt är gjort,
ja, allt som göras bör!
Din Jesus gjort det allt – hur stort!
Du sorgsna själ, blott hör!
Nu får i tro du vila blott
i både fröjd och nöd
vid detta verk, ty allt är gott
igenom Jesu död.
(Sionsharpan 209)
Så är lärjungaskapets villkor sådana att Gud blandar sorg och glädje, som den danske psalmdiktaren Kingo uttryckte det i en psalm som väldigt fint tar fram båda sidor (LH :
Så du sorg och glädje delar,
att mig intetdera felar:
sött och surt i livets skål,
just så mycket som jag tål.
Men Kingo tänker också på att vi är svaga och lätt ger upp, och han ber till sist:
Men, o Jesus, när jag gråter,
giv, att hoppets glädje åter
trots all synd och nöd ändå
måtte övervikten få!
Här kommer vi in på det som är ett kännemärken på en luthersk trosvisshet: att vi inte stannar vid jämmer och klagan över det onda, utan stannar vid hoppet. Och det är hoppet som är kontentan av vår textvers:
Var inte rädd, du lilla hjord, ty er Fader har beslutat att ge er riket.

Gud har beslutat att ge oss riket
Vår tro ska inte vara grundad på något ovisst, så att vi måste tvivla om vi verkligen ska få ta till oss Guds löften. Vi ska inte behöva fråga efter något hos oss själva, för då kan vi aldrig veta om vi ska klara oss och behålla tron tills Jesus kommer. Vi ska fråga efter vad Gud har gjort och planerat redan innan världens grund var lagd. Han har beslutat att ge oss riket. Ingenting kan vara mer fast och visst än det som han har beslutat!
Läran om Guds eviga nådaval, eller utkorelse, är en härlig lära för den som inte hittat någon visshet hos sig själv, men som hoppas på Herren. Paulus skriver i Rom 8:28:
Vi vet att för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa, för dem som är kallade efter hans beslut.
Det här är en beskrivning av hur Gud varit med hela vägen, när vi blickar bakåt på vårt livs vandring. Varje händelse i vårt liv är en del av Guds handlande, då han rättat till det som vi förstört, då han valt åt oss när vi inte har förstått att välja det rätta själva. Läran om Guds nådaval är ett evangelium om hur Gud har handlat ända från tidens begynnelse. Vi ser tillbaka på hans handlande och förundras över hans stora godhet.
Börjar vi däremot fundera över om vi är kallade efter hans beslut ska vi akta oss noga för att börja se på något hos oss själva. Det enda stället där vi ska söka besked är i Guds Ord. Och då ska vi se, att allt är fullständigt tryggt och säkert. För han har redan på syndafallets dag sagt hur han ska ordna det: kvinnans säd, alltså Jesus, ska krossa ormens huvud. Det skedde när Jesus i sin död på korset tog bort alla djävulens anspråk på oss syndare, och tog straffet för alla våra synder, hela världens synd. Då kastades våra synder i havets djup. Vilka synder? Jo, alla synder som människor har begått sedan Adam. Där finns också dina och mina synder med. Kan det sägas tydligare, att det verkligen gäller oss, var och en? 
Nu är vägen till himlen öppen. Genom Guds budbärare predikas budskapet för alla syndare: var och en som åkallar Herrens namn ska bli frälst.
Finns någon ovisshet i detta? Inte om du tror Bibelns ord. Det står alldeles klart. Om du däremot börjar titta på dig själv och fantisera att du måste göra något också, eller lägga något till, då är det minsann högst osäkert om det håller. Då blir det otryggt.
Tryggheten finns hos Jesus. ”Vad han har lovat är fast som döden.” Därför: förbli hos honom, läs, lär och lyd hans ord, och du ska möta honom med glädje och fröjd när han kommer efter att denna tidens vedermöda är slut. Amen.
Lovad vare du Gud, och välsignad i evighet, som med ditt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Låt din Helige Ande stadfästa Ordet i våra hjärtan, så att vi inte blir glömska hörare, utan dagligen växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och blir saliga genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.


Predikan i Biblion, Vasa, 29.12.2013.

26 december 2013

Martyrernas dag

Av Ola Österbacka
Annandag jul är martyrernas dag. Så nära står krubban och korset varandra. När fridsfursten hade kommit till jorden fick det rytande lejonet fart och sökte vem han kunde sluka. En kort tid efteråt skulle oskyldiga späda barn i Betlehem ge sina liv för att en maktgalen kung var rädd för sin makt.
I dag lever vi relativt tryggt i våra nordiska länder, långt från terror och martyrdöd. Annorlunda är det i andra delar av världen.
Vi kan ta del av de villkor som kristna bröder och systrar lever under genom en krönika i Skånska Dagbladet (Skånskan), där den förre utrikeskorrespondenten vid Sveriges Radio, Kjell Albin Abrahamson initierat beskriver hur situationen för de kristna har utvecklats i många av arabländerna. Det som kallades den arabiska våren har för de kristna förvandlats till dödens höst, skriver han. 
Några siffror: Antalet mördade kristna har i år stigit till ca 105 000 människor. Tolv kristna människoliv släcks per timme, de flesta i Mellanöstern, de kristnas urhem.
Samtidigt är detta en icke-nyhet i våra länder. Man talar om tolerans och att bekämpa islamofobim, men denna hemska sanning noterar man knappt. Abrahamsson citerar Lennart Berntson som i senaste numret av tidningen Axess skriver: ”Begreppet islamofobi har blivit ett instrument för att brännmärka dem som försvarar den västliga demokratin och samhällsformen mot islamistiska angrepp.”
Att konvertera från islam till kristendom är förenat med dödsstraff i Iran, Saudiarabien, Afghanistan, Sudan och Jemen. Ändå väljer hundratusentals muslimer varje år att bli kristna.
När Petrus och Johannes hade släppts fria från fängelset med ett strängt förbud att tala eller undervisa i Jesu namn var deras svar: ”Vi för vår del kan inte tiga med vad vi har sett och hört.” Samma frimodighet ledde Stefanus till martyrdöden, som vi minns denna dag. Må Gud ge också oss frimodighet att vittna om vår Frälsare oberoende av vad det kostar.

20 december 2013

Livets Ord

Av Ola Österbacka
Predikotexten är andra årgångens episteltext för fjärde söndagen i advent, 1 Joh 1:1–4:
Det som var från begynnelsen, det vi har hört, det vi med egna ögon har sett, det vi skådade och med våra händer rörde vid - om Livets Ord är det vi vittnar. Ja, livet uppenbarades, vi har sett det och vittnar om det och förkunnar för er det eviga livet, som var hos Fadern och uppenbarades för oss. Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni skall ha gemenskap med oss. Och vår gemenskap är med Fadern och hans Son Jesus Kristus. Och detta skriver vi för att vår glädje skall vara fullkomlig.

Livets Ord är från begynnelsen
Aposteln Johannes inleder sitt brev på motsvarande högtidliga sätt som evangeliet:
I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Han var i begynnelsen hos Gud. Genom honom har allt blivit till, och utan honom har inget blivit till, som är till. I honom var liv, och livet var människornas ljus.
Orden ”i begynnelsen” citerar Bibelns första ord. I evangeliet deklarerar Johannes att Jesus är Ordet. Han förkroppsligar också själva livet. Johannes är konsekvent i sin definition av livet: det är det samma som ”gemenskap med Fadern och hans Son Jesus Kristus”.
Jesus kommer alltså inte in i världen först när han föds av jungfrun i Betlehem. Nej, han är av begynnelsen. Paulus skriver i Kolosserbrevet:
Han är den osynlige Gudens avbild, förstfödd före allt skapat.
Han var alltså med när Gud skapade världen. Han var en aktiv del av skapelsen. Det var han som var Ordet, när ”Gud sade”. Därför skriver Johannes, att ingenting har blivit till utan honom.
Det nya är nu att han antar människogestalt, han kommer ”i köttet”. Det är ett uttryck som på latin heter ”in carnis”, och därifrån har vi ordet ”inkarnation”. 
Ibland kunde Jesus visa sig också innan han blev människa. Det gör också Guds skapade änglar. De kunde visa sig som män i vita kläder. En del av de ställen i GT som beskriver änglar kan faktiskt vara uppenbarelser av Jesus själv. Så är det med ängeln som talade med Abraham, ängeln som uppenbarade sig för Mose vid den brinnande busken, och så är det med ängeln som visade sig för Josua och presenterade sig som befälhavaren för Guds här. 
Han är sammanfattningen av Livet, det eviga livet, som var hos Fadern och uppenbarades för oss. Det här uttrycker Faderns vilja från begynnelsen, att vi inte ska gå förlorade, utan ha evigt liv i hans gemenskap. Där finns den fullkomliga glädjen. Det är därför som Bibeln vittnar om att Gud har utvalt oss i Kristus redan innan världens grund var lagd ”för att vi skulle vara heliga och fläckfria inför honom” (Ef 1:4).
Den här sanningen är svår att smälta för vårt förstånd. Därför kan man inte heller ta emot orden i Upp 13:8, i anslutning till vilddjuret från havet. De lyder i Folkbibelns översättning:
Alla jordens invånare kommer att tillbe det, alla som inte har sitt namn skrivet i livets bok som tillhör Lammet som är slaktat från världens grundläggning.
Det är nog svårare att se Jesus som det slaktade Lammet redan från världens grundläggning än att tänka på honom som Ordet som var i begynnelsen. Och ändå står det tydligt där. Det uttrycker att Gud redan före all tid hade allt planerat, rentav så att Lammet redan då var slaktat i hans ögon. Att det är svårt att acceptera denna utsaga ser vi av att man har försökt översätta så att världens grundläggning har kopplats till att namnet är skrivet i livets bok. Ändå står texten där helt klar.
Den här sanningen kan vi inte förstå. Vi kan bara tillbe den Herre som är långt större än allt vi kan fatta med våra sinnen eller med vårt förstånd. Och vi får bara enkelt ta emot apostlarnas vittnesbörd om honom som de själva fick se och röra vid. Skriftens vittnesbörd står fast oberoende av hur vi kan förstå det.

Ögonvittnen vittnar
Nu har den förstfödde före allt skapat blivit människa. Johannes understryker att han och de andra apostlarna har sett Jesus med egna ögon. De som ifrågasätter att han har levat får här svar på tal. Vittnesmålet gäller inte minst den uppståndne, levande Herren. De har rört vid honom. De kan vittna om hur livet uppenbarades, det eviga livet. 
Apostlarnas vittnesbörd har ett syfte: det ska framställa för oss det eviga livet, vägen till Fadern. Därför måste Den evige bli människa, avlad av den Helige Ande och född av kvinna, för att vi skulle få en påtaglig och trovärdig vägledning om Faderns vilja. Och vi fick inte bara vägledning, utan han blev själv Vägen. Apostlarna kunde vittna om att han var syndfri. Han levde ibland dem, men inte som de. Han lärjungar var befläckade av synd på grund av den smitta som de bar sedan födelsen, precis som vi. De var helgade genom det Ord som Jesus talade, men de var inte syndfria.
Men Jesus var utan synd. Ändå måste han offras att dö på korset för att alla de symboliska offer som genomförts i det gamla förbundet skulle få sin kraft att rena från synd. ”Utan att blod utgjuts ges ingen förlåtelse.” (Hebr 9:22)
Jesu lärjungar måste också bevittna denna fruktansvärda dag när Jesus förnedrades till det yttersta, först i förhören inför översteprästen och Pilatus, och sedan genom att utlämnas till det värsta skamstraff som människor hittat på, korsfästelsen som innebar en förbannelse. Han måste bli förbannad för att vi skulle vinna livet. Och det måste lärjungarna bevittna, innan de ännu hade förstått vad han sagt åt dem, att Människosonen måste bli utlämnad åt hedningarna för att lida och dö, och att han skulle uppstå på den tredje dagen.
De fick ändå inte bevittna själva uppståndelsehändelsen. De fick bara se honom efteråt, när han visade sig i förhärligad form. Men det var tillräckligt. Själva uppståndelsen skulle vara lagd under tron. Den skulle inte kunna bevisas på ett vetenskapligt sätt. Den som kräver ett förståndsmässigt bevis måste avvisas. Det skulle bero på tro.
När det gäller vittnesmålet om uppståndelsen svävar ingen apostel på målet. Det är ett ovedersägligt faktum, bestyrkt av många vittnen. Vår tro skulle inte grundas på ovissa utsagor. Dessutom bestyrkte hans apostlar uppståndelsen med Skriftbevis, dvs. med utsagor av GT:s profeter. Det ser vi av Petrus predikan på pingsten och senare, och det ser vi av Paulus missionspredikningar och av hans brev.
Därför får vi höra budskapet om att Livets Ord har uppenbarats för att vi inte skulle gå förlorade, utan ha liv i hans namn genom tron. Det livet har vi fått del av genom det heliga dopet. Då föddes vi på nytt till ett liv som aldrig ska släckas ut, så länge vi håller oss till gemenskapen med Jesus. Det livet börjar inte först när vi dör den kroppsliga döden, utan det börjar i den stund när vi föds på nytt och får tron och dess gemenskap med Fadern, Sonen och den Helige Ande. Den som lever i den gemenskapen kommer aldrig att mista den, vilket är det samma som att säga att den lever i evighet.

Vi ska vittna
Och nu är det vår tur att föra ut det här budskapet. Vi har alltså ett fast vittnesbörd och kan frimodigt dela ut det. Och det har vi fått i uppdrag att göra: Gå ut och gör alla folk till lärjungar
Vi befinner oss ännu i advent, som är en botgörings- och beredelsetid inför Herrens ankomst. Därför behöver vi i dag också rannsaka oss inför Guds heliga lag, som visar oss vårt ansvar för våra medmänniskor.
Det här budskapet är inte tänkt bara för oss själva, även om det i första hand är en glädje för oss själva att vi får leva i en så fantastisk gemenskap som med Den evige. Han vill att vi ska dela den gemenskapen med vår familj, våra vänner, med alla dem som vi möter och kan dela evangeliet med.
Nu säger du kanske: Jag har ingen förmåga eller kraft att tala om Jesus med mina medmänniskor.
Jag vet själv av egen erfarenhet hur motigt och svårt det kan vara att tala om Jesus i sådana sammanhang där det inte är naturligt. Men det är djävulen som vill hindra oss, för det farligaste som finns för honom är att Livets Ord blir känt. Det är han som vill göra oss tröga.
Det som ger frimodighet är evangeliet. Har vi fått del av Livets Ord för egen del kan det inte stängas inne. Det har vi sett exempel på under våra bibelstudier över Apostlagärningarna. De första kristna brann av det budskap de fått höra, och de kunde inte tiga, även om fienderna förbjöd dem och hotade dem med både fängelse och dödsstraff. Vi har samma budskap! Vad hindrar oss att dela med oss?
Jovisst, vi kan komma med många ursäkter. Men alla ursäkter handlar om oss. Det är något fel på oss. Det är inte vår uppgift, tycker vi.  Men alla kristna har fått del av ansvaret att föra andra människor in i gemenskapen med den Treenige och med den kristna församlingen.
Det blir inget av om vi ser på oss själva. Vi saknar nog kraften i oss. Men se på Jesus! Låt honom ge orden och be honom om frimodighet när stunden är inne. Du ska inte göra det för egen del. Ingenting av det här ska göras för att vi själva ska känna oss bra och stolta. Det är bara för att förhärliga Jesus som vi har satts att vittna. För den som ser Jesus kommer också att få del av gemenskapen. Gemenskapen i tron är ingenting som vi själva bygger upp. Om vi tänker att gemenskapen är något som finns för vår skull, då är vi på fel spår. Den kommer nog när vi har samma tro och när vi uttrycker denna tro i vår bekännelse.
När vi i denna värld drabbas av besvikelser och törnar får vi också se det som Guds vänliga och trofasta sätt att visa på att den glädje vi har här i världen inte är bestående. Vi har ingen varaktig boning här på jorden. Den glädje som blir bestående är den som utgår från gemenskapen med Fadern och hans Son Jesus Kristus. Och visst vill vi att alla ska få dela den glädjen!
Jesus uttrycker också sin vilja i sitt avskedstal, Joh 15:11:
Detta har jag talat till er, för att min glädje skall vara i er och för att er glädje skall bli fullkomlig.
Det här talar han om strax innan han också talar om hur världen kommer att hata oss, på samma sätt som den har hatat dem. Det är uppenbart, att den glädje han talar om inte handlar om en sådan som vi vill uppleva här i världen. Och han ger också budet att vi ska älska varandra, så som han har älskat oss. Och sedan säger han:
Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt om er att ni skall gå ut och bära frukt, sådan frukt som består, för att Fadern må ge er vad ni än ber honom om i mitt namn.
Han kopplar alltså ihop vårt uppdrag att gå ut och bära frukt med bönen och löftet om bönhörelse. Vi får inte alltid det som vi ber om, på det sätt som vi önskar, men vi får alltid vara övertygade om att han hör oss och leder oss på vår väg när vi förblir i honom och hans kärlek. Det är det som gör vår glädje fullkomlig, mitt i en ofullkomlig och sargad värld.
Herren är nära. Så lyder temat för nästa söndag, fjärde söndagen i advent. Det är verkligen en orsak till glädje. Han kom för oss! Och nu är han nära.
Nu allt vad mänska heter, kom
till denna julfröjd ren!
Fastän du ej är god och from,
så är du ändå en
av dem som Gud till broder fått.
I krubbans barn du har allt gott.
Var då av hjärtat nöjd!
Bön: Käre Jesus! Tack för att du inte ansåg det för ringa och simpelt att bli en av oss, utan övergav din himmel och kom för att frälsa oss från synden, döden och djävulens våld och så ge oss gemenskap med dig och Fadern. Hjälp oss att alltid förbli i din gemenskap. Och hjälp oss att vittna om dig inför våra medmänniskor så att också de får komma in i den gemenskapen. Amen.


Predikan vid adventsandakt i Biblion 19.12.2013.

15 december 2013

Herrens vägröjare

Av Ola Österbacka
Tredje söndagen i advent, Biblion, Vasa.
Bön: Käre Herre Jesus, kom du och röj vägen så att vi ser dig och den frälsning du har kommit för att skaffa oss. Ta bort det som står i vägen så att vi kan möta dig när du kommer i ditt ord. Sänd din Ande för att öppna våra hjärtan för ditt Ord och ditt Ord för våra hjärtan. Amen.
Predikotexten är från Jes 56:1–7:
Så säger HERREN: Håll fast vid det som är rätt, handla rättfärdigt, ty min frälsning kommer snart, min rättfärdighet blir uppenbarad inom kort. Välsignad är den människa som gör så, den människoson som håller fast vid det, den som tar vara på sabbaten så att han inte ohelgar den, den som avhåller sin hand från att göra något ont. Den främling som har slutit sig till HERREN skall inte säga: ”Säkert kommer HERREN att skilja mig från sitt folk.” Inte heller skall eunucken säga: ”Jag är ett förtorkat träd.” Ty så säger HERREN: De eunucker som tar vara på mina sabbater, som väljer det jag finner glädje i och håller fast vid mitt förbund, åt dem skall jag i mitt hus och inom mina murar ge ett minnesmärke och ett namn, en välsignelse som är bättre än söner och döttrar. Jag skall ge dem ett evigt namn som inte skall utplånas. De främlingar som har slutit sig till HERREN och som vill tjäna honom och älska HERRENS namn, ja, som vill vara hans tjänare, alla som tar vara på sabbaten så att de inte ohelgar den, och som håller fast vid mitt förbund, dem skall jag föra till mitt heliga berg. Jag skall ge dem glädje i mitt bönehus. Deras brännoffer och slaktoffer skall bli godtagna på mitt altare. Ty mitt hus skall kallas ett bönens hus för alla folk. 
Herre, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen. 

Temat för tredje söndagen i advent är Herrens vägröjare. Traditionellt är det Johannes Döparen som står i centrum den här dagen. Men det är inte Johannes som person som är det viktiga, utan hans ämbete. Han bereder väg för Jesus. Det gjorde också Jesaja och de andra profeterna i GT. De förkunnade lagen som skulle tillstoppa munnen på varje syndare, och de förkunnade den kommande frälsningen genom Messias, Jesus Kristus. I dag är det Jesaja som står för röjningsuppgiften.
Lag och evangelium är också tolkningsnyckel till dagens predikotext. Avsnittet handlar i stort om hur frälsningen från Sion ska uppenbaras för alla folk. Här tar profeten eunuckerna som exempel. En eunuck är en kastrerad man som i den orientaliska traditionen ofta var präst, tempeltjänare eller haremsvakt. Genom att de var oförmögna till ett sexualliv var de ofarliga som rivaler till furstarna. De hade inga barn, och på den tiden gav barnen välsignelse och ära. Vi vet av exemplen med Sara, Rakel och Hanna hur svårt det kunde vara för en kvinna att inte ha barn. Särskilt för en eunuck var det en skam och i hans fall var det obotligt. Mose hade föreskrivit att ingen eunuck skulle få tillhöra Guds församling.
Därför blir det ett exempel på Guds stora och förunderliga nåd att just eunuckerna nämns bland dem som tar vara på Guds undervisning och därmed blir välsignade. Jesaja nämner också främlingar som slutit sig till Herren. Det är också förhatligt för judarna, för de skulle ju ha ensamrätt till gemenskapen med Gud. I kapitel 55 (v 5) säger Jesaja att Gud 
skall kalla på ett folk som du inte känner, ett hednafolk som inte känner dig skall skynda till dig.
Och i 60:3, Trettondagens profetia, säger han:
Hednafolk skall vandra i ditt ljus och kungar i glansen som går upp över dig.
Vi står alltså inför en ny tidsålder, när de som förr var utanför nu skulle räknas som Guds folk, endast av Guds nåd och inte på grund av deras förtjänst eller värdighet.
För att förstå vår text rätt måste vi alltså skilja mellan lag och evangelium. Det är två till synes motstridiga läror. Lagen handlar om oss, vad vi ska göra för att Gud ska gilla oss och vara vänligt sinnad mot oss. Evangelium handlar om vad Gud gör, och enbart han, för oss och för vår frälsning.

Lagens rättfärdighet
Profeternas budskap i GT liknar ofta det som Johannes Döparen lärde, t.ex. Luk 3:7–9 där han går verkligt radikalt fram:
Ni huggormsyngel! Vem har intalat er att försöka fly undan den kommande vredesdomen? Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen. Och tänk inte: Vi har Abraham till fader. Jag säger er att Gud kan uppväcka barn åt Abraham av dessa stenar. Redan är yxan satt till roten på träden. Så blir varje träd som inte bär god frukt nerhugget och kastat i elden.
Johannes inbjöd människor till omvändelse, att ändra sitt sinne från att leva orättfärdigt till att leva enligt Guds lag. Han påminde om att det inte går att bara hänvisa till att de är barn av Abraham. Det var just det som judarna vanligen gjorde. Det skröt med sin härkomst. Därför såg de ner på hednafolken och därför föraktade de eunuckerna.
Fariseerna skröt också med att de uppfyllde Mose lag och alla äldstes stadgar till punkt och pricka. Johannes sköt ner deras fromhet med sin lagpredikan. ”Ni huggormsyngel!” 
På samma sätt sa också Jesus (Joh 8:44):
Ni har djävulen till er fader. Och vad er fader har begär till, det vill ni göra.
Han avslöjade den djupaste orsaken till att ingen människa, inte ens fariseerna, kunde skaffa sig den rättfärdighet som gäller inför Gud. De har i sina hjärtan ett begär som kommer från deras andlige far av födelsen, nämligen djävulen. Vad kan det komma för gott av en sådan? Ingenting. Från ett ont träd kommer bara dålig frukt. Johannes Döparen säger vad som ska hända med ett sådant dåligt träd: det huggs av och kastas i elden. Det kommer att dömas till helvetet.
Här har vi lagen i dess strängaste form. När den drabbar oss så avslöjar den oss i grunden, i vårt innersta. Den inte bara visar att det finns brister i vårt yttre beteende, utan att felet är i vår natur. Vi har ett ormgift i oss, en ond begärelse, alltifrån avlelsen, som David uttrycker det i den kända psalmen 51.
Vad menar nu Jesaja när han säger:
Håll fast vid det som är rätt, handla rättfärdigt, ty min frälsning kommer snart, min rättfärdighet blir uppenbarad inom kort.
Menar han att vi kan bereda oss för Frälsarens ankomst genom att handla rätt och rättfärdigt? Ska vi göra oss redo att möta Herren genom att först bli rättfärdiga, för att sedan kunna stå inför hans rättfärdighet när den uppenbaras?
När Jesaja tar exemplet med en eunuck ger han ett klart belägg för att människans egna ansträngningar inte håller måttet. En eunuck låg hopplöst till. Han var utom räckhåll för Guds församling. Det fanns ingen chans att han skulle kunna bättra sig så att han skulle återvinna en plats där. Han är ett exempel på en som är räddningslöst förlorad i sig själv.
Det uttrycker Jesaja också med att påpeka att en eunuck måste förbli barnlös, han kan inte själv skaffa sig någon avkomma: ”Jag är ett förtorkat träd.”

Evangelium
Vad profeten uttrycker är att Gud har något annat i beredskap, något utanför oss, något som sker på Guds försorg och enligt hans plan:
Min frälsning kommer snart, min rättfärdighet blir uppenbarad inom kort.
Det är det samma som när Johannes Döparen vittnade om den som skulle komma efter honom, han som var Guds Lamm, som skulle ta bort världens synd. Den stränga lagpredikan som han framförde skulle tjäna till att inse att vi måste vända våra blickar bort från oss själva, och se på vad Gud gör för oss. I motsats till vad man tänkte om eunuckerna, att de var hopplöst förlorade, tänkte Gud på dem i kärlek och barmhärtighet.
Och då händer något märkligt: eunucken blir välsignad, han ska få något som är bättre än söner och döttrar:
De eunucker som tar vara på mina sabbater, som väljer det jag finner glädje i och håller fast vid mitt förbund, åt dem skall jag i mitt hus och inom mina murar ge ett minnesmärke och ett namn, en välsignelse som är bättre än söner och döttrar. Jag skall ge dem ett evigt namn som inte skall utplånas.
Det som Gud utlovar är ett evigt namn, som aldrig någonsin ska utplånas: Jesu namn och tecken inskrivet på hans panna och i hans hjärta. Med Jesu namn följer all den himmelska välsignelse som han kom med och skänkte oss i tron på honom. Det ska ges åt den eunuck som tar vara på hans sabbater och håller fast vid hans förbund. Det ska ges åt den ovärdige, den förtappade, den som inte har något hopp.
Men vad betyder det då att det ges åt eunucken om han tar vara på Guds sabbater och håller fast vid hans förbund? Han ansågs ju inte värdig att vara med i Guds församling, och fick inte komma in i templet.
Här ska vi påminna oss hur Martin Luther förklarar det tredje budet, sabbatsbudet:
Vi ska frukta och älska Gud, så att vi inte föraktar predikan och Guds Ord, utan gärna hör det och lär oss det.
I GT hade sabbaten en speciell uppgift: att påminna om det heliga, att högakta och värdesätta Guds namn. Därför gav Gud en rad bestämmelser om ett yttre bruk av den sjunde dagen, den dagen när han själv vilade från sitt skapelseverk, så att folket skulle minnas att hålla honom helig. 
I det nya förbundet har allt fullbordats i Jesus. Nu är det inte skillnad på dagar, som Paulus skriver i Kolosserbrevet. Nu har vi nått vilan från vårt arbete, för Jesus har gjort allt färdigt. Han har gjort det för judarna, han har gjort det för eunuckerna, han har gjort det för hedningarna. Han kommer med sin frälsning, han uppenbarar sin rättfärdighet. Den som tar vara på vilan i Kristi fullbordade verk för oss och alla människor på Golgata, den som finner glädje i och håller fast vid det förbund som han förverkligade genom sin ställföreträdande gottgörelse för allt som vi inte kunde förverkliga med våra gärningar, den har en välsignelse av ett helt annat slag än det som människor räknade som välsignelse: att ha fått söner och döttrar.
Det var det här budskapet som Jesus mötte sina lärjungar med, när de återvände från predikoresan och gladdes över att också andarna lydde dem: Gläds att era namn är skrivna i himlen!
Den här glädjen delas inte ut begränsat. Den gäller alla, också hednafolken, också oss!
De främlingar som har slutit sig till HERREN och som vill tjäna honom och älska HERRENS namn, ja, som vill vara hans tjänare, alla som tar vara på sabbaten så att de inte ohelgar den, och som håller fast vid mitt förbund, dem skall jag föra till mitt heliga berg. Jag skall ge dem glädje i mitt bönehus. Deras brännoffer och slaktoffer skall bli godtagna på mitt altare. Ty mitt hus skall kallas ett bönens hus för alla folk.
I GT kunde också hedningar nå en viss gemenskap med Guds utvalda folk. De som blev tjänare i ett israeliskt hus kunde tas upp genom omskärelse och bli som judar. När Gud instiftade den första påskmåltiden i Egypten gav han bland annat den här förordningen (2 Mos 12:48):
Om en främling som bor hos dig vill fira HERRENS påskhögtid, skall alla av manligt kön hos honom omskäras. Sedan får han komma och fira den, och han skall då vara som en infödd i landet. Men ingen oomskuren får äta påskalammet.
Det var alltså inte bara Abrahams köttsliga barn som fick denna möjlighet. Men omskärelsen var ett ofrånkomligt villkor. De som inte blev omskurna kunde inte vara med. I NT är dopet motsvarigheten till omskärelsen, och därför är dopet porten till trons liv med Kristus. 
När Jesaja profeterar om hur främlingar ska få komma till Guds heliga berg och få glädje i hans bönehus, då förebådar han den tid när det inte längre är någon skillnad mellan jude och grek, utan att var och en som åkallar Herrens namn ska bli frälst. Under GT:s tid godtogs inte brännoffer och slaktoffer från andra än judarna. Jesus har burit fram sig själv som ett evigt gällande offer, ett brännoffer och ett slaktoffer som har giltighet också för hedningarna.

Bered er!
Det här budskapet kungör nu Jesaja i förväg. Samtidigt predikar han lagen för att bereda vägen för Jesus, för att jämna ut stigarna och bana en väg genom öken och berg.
Det här kan vi se som en uppmaning att ta vara på och högakta Guds lag i våra liv, så att vi inte blir till anstöt utan snarare blir ljus och salt genom att leva annorlunda, rätt och anständigt, mitt i en ogudaktig värld. Profeterna gick hårt emot mutor och utsugning av de fattiga och mot dem som vanhelgade sabbaten. På samma sätt förmanas vi i NT att inte anpassa oss efter världen, utan bära fram våra kroppar som ett heligt offer inför Gud, vår andliga tempeltjänst. Det gör vi inte för att vi ska få äran, utan för att vår nästa behöver det, och därmed ge äran åt Gud.
Just i denna onda tid, när särskilt penningbegäret och osedligheten hotar oss som kristna, behöver vi kraft av Guds ord för att vara ljus och salt i världen. Vi behöver förmana varandra och stöda varandra så att vi inte går vilse och förförs av tidsandan. Till det behöver vi Jesaja och Johannes Döparen, men framför allt behöver vi honom som profeterna visade på. Det är bara han som kan ge oss den välsignelse, som betyder mera än söner och döttrar, mera än gods och gårdar, prylar och rikedomar. Må han ge oss en adventstid med glädje och frid i Herrens namn. Amen.
Bön: Lovad vare du Gud, och välsignad i evighet, som med ditt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Låt din Helige Ande stadfästa Ordet i våra hjärtan, så att vi inte blir glömska hörare, utan dagligen växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och blir saliga genom Jesus Kristus, vår Herre.


Predikan i Biblion 15.12.2013.

2 december 2013

Profetiornas fullbordan

Av Ola Österbacka
Predikotext: Luk 10:23–24:
När de var ensamma, vände sig Jesus till lärjungarna och sade: ”Saliga är de ögon som ser det ni ser. Ty jag säger er: Många profeter och kungar ville se vad ni ser, men fick inte se det, och höra det ni hör, men fick inte höra det.”
Helige Fader, hjälp oss att se det som Jesu lärjungar fick se och höra det som de fick höra, för att det ska ge oss liv och glädje över att våra namn är skrivna i himlen. Amen. 
I dag gläds vi åt att börja ett nytt kyrkoår. Åter får vi vända blickarna mot Jesu ankomst och verksamhet för syndares frälsning. Första advent är en glädje- och festdag, då vi hyllar ärans kung, medan vi under de tre följande söndagarna i advent bereder oss i bön och bot för att göra rum för Herren i våra hjärtan. 
Advent signalerar kungens ankomst. Han kommer, han som var utlovad i gångna släktled. Dagens predikotext ger oss temat: Profetiornas fullbordan. Vi ska se på temat ur tre synvinklar: (1) Vad hände? (2) Vad väntade man på? (3) Vi har fått höra och se.

Vad var det som hände?
Jesu lärjungar fick se något som profeter och kungar hade väntat på, men som de inte fick se med sina ögon eller höra med sina öron. 
Vad var det som Jesu lärjungar fick se?
Lukas berättar tidigare i kapitel 10 om hur Jesus sänder ut en större grupp lärjungar, sjuttio andra, två och två för att gå framför honom när han besökte olika byar. Matteus och Markus berättar på ett liknande sätt om att Jesus sände ut de tolv apostlarna, och det gör också Lukas i det nionde kapitlet. Det var tydligen andra lärjungar än de tolv utvalda apostlarna som omtalas här.
Det är intressant att notera talet 70. Det går tillbaka på antalet folkstammar som spreds runt världen efter Noa, 1 Mos 10. Att det är så antyds av att den grekiska översättningen av GT (Septuaginta) anger 72 folkstammar, och en del läsarter av texten hos Lukas talar om att Jesus sänder ut 72 lärjungar.
Talet 7 framställs i Bibeln som ett förbundstal, Guds handlande med världen. 10 är fullhetens tal. Talet 70 kan vi därför se som en symbolisk representation av hela världens folk, ett första tecken på att Jesus skulle sända ut sina lärjungar för att göra alla folk till lärjungar. Talet 12 representerar Guds egendomsfolk Israel och när Jesus utsåg just 12 lärjungar till hans apostlar markerade han att det nya förbundet är det nya egendomsfolket, byggt på de tolv israelitiska stammarna.
Åt de sjuttio gav han fullmakt att tala i hans namn:
Den som lyssnar till er lyssnar till mig, och den som förkastar er förkastar mig.
Sedan berättas hur de sjuttio utsända lärjungarna kom tillbaka och gladdes över att också de onda andarna lydde dem. Men Jesus visar dem då på något ännu större: 
Jag såg Satan falla ner från himlen som en blixt.
Sedan talade han om den stora makt han har gett dem, att trampa på ormar och skorpioner och att stå emot hela fiendens välde. Han intygar att ingenting någonsin ska skada dem. Här avser han den andliga välsignelse som de har genom tron, inte att ingen yttre skada ska drabba dem, för han talar ju vid andra tillfällen om förföljelser och svåra lidanden. Att det är den andliga välsignelsen ser vi av att han inskärper den viktigaste orsaken till glädje:
Men gläd er inte så mycket över att andarna lyder er, som över att era namn är skrivna i himlen.
Det här är summan av Jesu gärning: att han återköpt världen från djävulens välde. Satan störtades ner från himlen som en blixt. Han miste sin egentliga makt, även om han går omkring i stor vrede på jorden. De sjuttio fick på ett yttre sätt en försmak av den verkliga makt som de hade fått över djävulen, men den verkligt stora glädjen är att våra namn är skrivna i himlen – alla dem som Gud har kallat och rättfärdiggjort genom tron. Över dem har djävulen ingen makt.
Efter det här berättar Lukas om att Jesus jublade i den Helige Ande och uttalade några märkliga ord:
Jag prisar dig, Fader, du himlens och jordens Herre, för att du har dolt detta för de visa och kloka men uppenbarat det för de olärda och små. Ja, Fader, detta var din goda vilja. Allt har min Fader överlämnat åt mig. Och ingen vet vem Sonen är utom Fadern, och ingen vet vem Fadern är utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom för.
Det här var det som lärjungarna fick se. Det var det som Gud uppenbarade genom sin Son för dem som var olärda och små i sig själva, men som de visa och kloka inte fattade. Strax efter vår text ser vi också hur en laglärd kom fram och ville snärja Jesus. Det var ett åskådligt exempel på just dem som inte kunde fatta att Jesus var Messias, trots att de var lärda, i själva verket kunde de hela GT och de äldstes stadgar i minsta detalj. Ändå förstod de ingenting. Fadern hade inte uppenbarat sanningen för dem, att han som var utlovad genom profeterna nu stod mitt ibland dem. Det som Jesus uttalade i vår text sade han uttryckligen just till lärjungarna, när de var ensamma.

Vad var det som profeterna väntade på?
Låt oss nu vända till GT och ta reda på vad profeter och kungar önskade få se.
Vi kan börja i 5 Mos 18:15, där Mose säger:
HERREN, din Gud, skall låta uppstå åt dig en profet bland ditt folk, av dina bröder, en som är lik mig. Honom skall ni lyssna till.
Och några verser längre fram citerar Mose vad han hade hört från Herren själv:
En profet skall jag låta uppstå åt dem bland deras bröder, en som är lik dig, och jag skall lägga mina ord i hans mun, och han skall tala till dem allt vad jag befaller honom.
Den här mannen brukade judarna allmänt kalla ”Profeten”. I NT omtalas ofta profetior som uttalande av ”profeten” som ett kollektivt begrepp, men det finns också en särskild person som förväntades vara denna profet förkroppsligad. Det ser vi av judarnas frågor till Johannes Döparen i Joh 1:21:
De frågade honom: ”Vad är du då? Är du Elia?” Han sade: ”Nej, det är jag inte.” ”Är du Profeten? Han svarade: ”Nej.”
Man föreställde sig att Profeten var en annan än Messias. Men Johannes ger ett vittnesbörd om att Profeten är identisk med Messias. Av Petrus får vi också klart besked i Apg 3 då han predikar om att Jesus är den utlovade Messias. Då citerar han Mose och tillämpar utsagan om Profeten på honom.
När det gäller Messias finns många utsagor i profetböckerna. Det fanns en stark förväntan på att han skulle komma för att återupprätta Davids tron. I dag sjöng vi ”Hosianna, Davids Son! Välsignad vare han som kommer i Herrens namn.” 
Den sången, som mötte Jesus när han red in i Jerusalem, är nästan ordagrant hämtad från Ps 118:25–26. Orden ”Davids Son” är inte med där. De är en tolkning som ger uttryck för att folket kopplade samman löftet om Messias med det löfte som kung David fick genom profeten Natan. 
Vi kan läsa om fariseernas tolkning i deras samtal med Jesus (Matt 22:41–42):
Medan fariseerna var samlade, frågade Jesus dem: ”Vad anser ni om Messias? Vems son är han?” De svarade honom: ”Davids”.
Denna Davids Son kallades faktiskt David av profeten Hesekiel (34:23):
Jag skall låta en herde uppstå, gemensam för dem alla, och han skall föra dem i bet, nämligen min tjänare David. Han skall föra dem i bet och vara deras herde.
Den gamle Simeon hörde till de saliga som fick uppleva hur profeternas ord fullbordades. Han fick hålla det 40 dagar gamla Jesusbarnet i sina händer. Vi har hans lovsång i Luk 2:29–32:
Herre, nu låter du din tjänare sluta sina dagar i frid, så som du har lovat. Ty mina ögon har sett din frälsning, som du har berett att skådas av alla folk, ett ljus som skall uppenbaras för hedningarna och en härlighet för ditt folk Israel.
Ändå fick Simeon inte se den verkliga fullbordan av profetorden. Det fick Jesu lärjungar göra. De fick bevittna hans verksamhet, då han gick omkring och gjorde gott och botade alla. De fick uppleva hans osjälviskhet och kärlek. Han var ju inte som de, för han var utan synd. De fick höra hans undervisning. De måste gå igenom den oerhörda smärtan att se sin Mästare bli utlämnad åt hedningarna och korsfästas, i ohygglig smärta och förnedring. Men de fick också bevittna honom som uppstånden och levande.
Sedan blev de, precis som Skriften hade sagt, utrustade med Helig Ande och kraft för att bli hans vittnen. De fick vara med om att budskapet, som i första hand hade riktats till judarna, nu också skulle gå ut till hednavärlden. Allt det skedde under sådana former som Jesus hade förutsagt. De fick kraft och de fick ord att förkunna. De lärde sig genom Andens uppenbarelse hur de skulle utlägga profeternas budskap så att folk insåg att det nu var fullbordat. Och de måste också gå igeinom oerhörda lidanden, i många fall också martyrdöd, precis som Jesus hade sagt dem.
De var saliga, för de hade fått se profetiornas fullbordan, det som kungar och profeter hade längtat efter men som de ännu inte fick se.

Vi har fått höra och se
Allt det här har vi nu också fått höra och se. Det är fullbordat! Messias har kommit och fullbordat allt.
Vad innebär Messias verksamhet?
Messias betyder Den Smorde, på grekiska Kristus. I den judiska traditionen smordes man till tre ämbeten: profet, präst och kung. Jesus har blivit smord till alla de tre ämbetena. 
Jesus är profeten. Han är den som Mose hade talat om. En profet talar inte det han själv hittar på, utan han är ett språkrör. Han talar på en annans vägnar. En Guds profet talar de ord som Gud ger honom. 
Johannes vittnar om hans ämbete så här (Joh 1:18):
Ingen har någonsin sett Gud. Den enfödde, som själv är Gud och är hos Fadern, har gjort honom känd.
Jesus kan framträda som den store Profeten för han är själv Gud. Han kan därför vittna om Gud på ett annat sätt än vi människor kan. För vi kan inte se Gud. Vi kan bara se honom i hans uppenbarelse, i hans Ord.
Därför ska vi lyssna till honom, precis som Fadern sa till de tre lärjungarna när de var med Jesus, Mose och Elia på det heliga berget: 
Denne är min Son, den Älskade. I honom har jag min glädje. Lyssna till honom!
Det andra ämbetet är prästen. Och han är inte bara präst, han är den sanne översteprästen, den som på långfredagen bar fram sitt eget blod som ett evigt offer. Prästen representerade folket inför Gud. Det var bara prästerna som fick komma nära inför Guds ansikte, och då aldrig utan blod. Blodet var reningsmedlet, som symboliserade det blod som Jesus göt på korset för oss alla.
Hebreerbrevet säger att det är omöjligt att tjurars och bockars blod kan ta bort synder. De kan alltså bara vara en symbol, en ersättare för honom som på riktigt kunde ta bort synden. Och när han gjorde det, gäller det för evigt. Jesus vann en evig förlossning från synden, döden och djävulens våld. Han skaffade fram den rättfärdighet som vi behövde för att kunna träda fram inför Gud. Och han har gett den åt oss. Därför kan Petrus skriva att vi har blivit ett konungsligt prästerskap, ett Guds folk, ett egendomsfolk.
Vi som hör till Jesus som hans folk är präster, som har rätt att komma inför Gud. Tänk vilken förmån! Det var den förmånen som man ännu inte hade i det gamla förbundet. Då måste man vända sig till de levitiska prästerna som skulle helga dem genom offer. Men det gällde bara en tid. Dessa offer måste hela tiden upprepas. Det som Jesus gjorde behövde inte upprepas.
Det är det här som var och en oss nu får fröjdas över. Den som profeterna vittnade om har nu kommit och han har fullbordat allt i vårt ställe.
Slutligen har vi kungens ämbete. Profeten Samuel smorde Saul till kung, och senare David. Han smorde kungen med olja. Jesus har inte blivit smord till kung av någon människa. Han har från tidernas början haft all makt. Ingen jordisk kung har sådan makt. Men Jesus är ingen jordisk kung.
När profeterna förutsade att Davids tron skulle återupprättas igen, då såg de Messiaskungen framför sig. De visste också att han inte skulle upprätta ett synligt rike. Samtidigt som han var kung skulle han vara föraktad. Han skulle bli hånad och han skulle lida mycket. Men han skulle inte behållas av döden. 
När Petrus och de andra apostlarna predikade på pingsten och senare, då hänvisade de till profeternas utsagor om Messias, och de sa att detta nu har blivit fullbordat. ”Denne Jesus, som ni har korsfäst, har Gud gjort både till Herre och Messias.” De kunde med kraft gå ut och vittna om att allt vad profeterna hade sagt nu hade uppfyllts.
Jesus är vår profet, präst och kung. Därför är han Kristus Herren. Han bär Guds heliga namn: Jag Är. Det är ett signum på att han är Gud av evighet, även om han lät sig födas av en kvinna och bli ett hjälplöst barn.
Det är denne kung vi hyllar i dag. Det är honom vi bereder oss att möta. Måtte vi alla komma ihåg det och inte fuska bort vår adventstid med allt annat som inte hör till en rätt beredelse inför kungens ankomst. Amen.
Det är fullkomnat! O Jesus kära,
det är ju så!
Må du vårt tvivlande hjärta lära att tro därpå
och vila tryggt på den klippans grund
som inte rämnar i domens stund!


Predikan i Biblion 1.12.2013.