Jesu seger över frestelserna

Av Ola Österbacka

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.

Bön: Käre Frälsare, vi står i förundran inför din kärlek, när du lämnade din himmel och förnedrades bland människor till yttersta svaghet. Tack för att du gjorde det för oss, och tack för att du stod fast i frestelsernas stund. Led du oss i dag att se vad din kärlek har betytt för oss, och ge oss mod och kraft att bestå när frestelserna drabbar oss. Amen.

Predikotexten i dag är berättelsen om hur Jesus frestas av djävulen, Matt 4:1–11.

Sedan fördes Jesus av Anden ut i öknen för att frestas av djävulen. Och när han hade fastat i fyrtio dagar och fyrtio nätter, blev han till sist hungrig. Då kom frestaren fram och sade till honom: ”Om du är Guds Son, så befall att de här stenarna blir bröd.” Jesus svarade: ”Det står skrivet: Människan lever inte bara av bröd, utan av varje ord som utgår från Guds mun.” Sedan tog djävulen honom till den heliga staden och ställde honom på tempelmurens utsprång och sade: ”Om du är Guds Son, så kasta dig ner! Det står ju skrivet: Han skall ge sina änglar befallning om dig, och de skall bära dig på händerna, så att du inte stöter din fot mot någon sten.” Jesus sade till honom: ”Det står också skrivet: Du skall inte fresta Herren, din Gud.” Därefter tog djävulen honom upp på ett mycket högt berg och visade honom alla riken i världen och deras härlighet. Och han sade: ”Allt detta vill jag ge dig, om du faller ner och tillber mig.” Då sade Jesus till honom: ”Gå bort, Satan! Ty det står skrivet: Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du tjäna.” Då lämnade djävulen honom, och se, änglar trädde fram och tjänade honom.

Vi har nu kommit in i fastetiden. Det är en gammal kristen tradition att uppmärksamma Jesu lidandesväg under 40 vardagar före påsk. Därför är också evangelietexten på första söndagen i fastan hämtad från berättelsen om hur Jesus frestades av djävulen i öknen förrän han började sin egentliga verksamhet.

Betyder fastetiden att vi borde göra det samma som Jesus? Det var en ohyggligt svår fasta som Jesus gick igenom. Det heter, att han efter 40 dagars och nätters fasta till sist blev hungrig. Jag blir nog hungrig efter en halv dag utan mat! En sådan fasta kan vara livsfarlig.

Nej, vi har inget påbud om att göra likadant. Det finns människor som har försökt och menat att de då är särskilt heliga. Men det är sådant som Paulus i Kolosserbrevet kallar en självvald gudstjänst. Det är ingen god gärning, snarare tvärtom, eftersom den kan få oss att inbilla oss att vi med det gör något gott inför Gud.

Att fasta kan i vissa situationer vara bra för kroppen. Det kan behövas av medicinska skäl. När vi står inför något särskilt viktigt kan det vara ett sätt att förbereda sig, genom att dämpa köttets verksamhet. Fasta kan också läggas på oss av Gud, genom att göra oss utblottade och mera beroende av hans nåd och kraft. 

I Apg berättas också om hur lärjungarna bad och fastade innan de sände ut Barnabas och Paulus på missionsuppdrag (13:3). Jesus säger också som en självklarhet, att lärjungarna ska fasta sedan han har lämnat dem. Vi ska ta vara på det goda som fastan kan erbjuda, inte förakta den.

Nu står Jesus inför sitt stora uppdrag, en oerhörd prövning. Anden för honom ut i öknen för att frestas av djävulen. Han väljer det inte själv. Han måste lämnas ensam, han måste lära lydnad och tålamod, eftersom han var en människa. Det hörde till hans förnedring att han skulle utlämnas till allt som människor kan råka ut för. Han skulle inte ha någon jordisk vän att anförtro sig åt eller be om hjälp av.

Djävulen (grek. diabolos) är motsvarigheten till hebreiskans Satan och betyder förtalare, åklagare, smädare. Han är en farlig fiende också i dag, eftersom han vill få oss att vika bort från vår Herre och Frälsare. Men du ska veta, att du lämnar Jesus, då går du också mot en evighet tillsammans med honom, utan Gud, vilket är en evig och osalig pina. 

Den här texten, och den här predikan, vill visa att vi har en Frälsare som har gjort allt för att vi inte ska råka ut för det, utan att vi genom tron på honom ska få en evig salighet i himlen tack vare hans verk.

Första frestelsen

Då kom frestaren fram och sade till honom: ”Om du är Guds Son, så befall att de här stenarna blir bröd.” Jesus svarade: ”Det står skrivet: Människan lever inte bara av bröd, utan av varje ord som utgår från Guds mun.”

”Om” – det framställs så försåtligt. Han vet ju att Jesus är Guds Son. Men nu utnyttjar han svagheten efter 40 dagars fasta. Jesus är utmattad. Bröd kan betyda att han överlever. Om han inte får bröd dukar han under av hunger. Varför skulle Guds Son göra det?

I Edens lustgård hade djävulen en gång sagt: ”Den dag ni äter av frukten ska ni bli som Gud.” Det var lögn. Adam och Eva kunde inte bli som Gud. Men visst var tanken tjusande.

Jesus hade klätt av sig sin gudomlighet frivilligt. Han var Guds Son. Men ändå var han inte, eftersom han hade avstått från sin gudomsmakt. Om han nu hade lyssnat till djävulen hade han inte genomfört sitt uppdrag: att bli en sann människa, frestad i allt som vi. Han hade då tagit en genväg, han hade gjort det lättare för sig.

Den här berättelsen handlar om hur vår Frälsare måste förnedra sig till det yttersta. Han skulle lära lydnad. Han måste klä av sig sin gudomlighet så att man inte på något sätt kunde se den. Där han var i öknen gjorde han en ömklig syn. Hungrig, trött, utblottad på allt. 

Men en sak var han inte utblottad på. Han hade Guds Ord. Det var det vapnet han svingade mot djävulen. ”Det står skrivet.” Nu var det så att Gud hade en plan för honom. Det fanns skrivet hos profeterna. Alla Skrifterna vittnade om att Guds Son måste bli människa, utlämnas åt hedningarna och lida mycket, ja, till slut bli räknad bland rövare och bli korsfäst. Allt det för att världen skulle frälsas från sin syndaskuld. För att det skulle gå att säga åt varenda människa: ”För att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad, utan ha evigt liv.”

Det var det svaret Eva borde ha använt i Eden. Hon borde ha sagt: ”Gud har sagt till min man. Jag tror på vad han sagt.” I stället lät hon sig förledas, vilket blev mänsklighetens, och hela skapelsens olycka. Om nu djävulen skulle ha lyckats förföra Jesus och fått honom att utnyttja sin gudomliga kraft, hade han inte kunnat återställa det som förstördes i syndafallet. Han skulle ha varit lika svag som Adam och Eva.

Andra frestelsen

Den andra frestelsen kommer sist i Lukas berättelse. Vi kan tänka oss att Jesus berättade om sina frestelser många gånger och kanske inte alla gånger berättade alla delar eller i ordningsföljd. Luther säger att Lukas ordningsföljd passar bättre.

Sedan tog djävulen honom till den heliga staden och ställde honom på tempelmurens utsprång och sade: ”Om du är Guds Son, så kasta dig ner! Det står ju skrivet: Han skall ge sina änglar befallning om dig, och de skall bära dig på händerna, så att du inte stöter din fot mot någon sten.” Jesus sade till honom: ”Det står också skrivet: Du skall inte fresta Herren, din Gud.”

Djävulen lyckades inte med att få Jesus att falla i en köttslig frestelse. Nu försöker han med andlighet. Han citerar Guds ord, men han citerar fel. Han övertolkar Guds löften, så att de skulle ge oss rätt att göra vad som helst och ändå kunna räkna med Guds beskydd. Men det står inte så i Psalm 91:11, utan det står:

Ty han skall ge sina änglar befallning om dig att bevara dig på alla dina vägar.

Gud ska beskydda oss på de vägar han har lett oss på, på alla dina vägar. Han har inte lovat att beskydda oss på alla vägar som vi själva hittar på eller väljer att gå på. Om Gud väljer en sådan väg åt oss som inte är behaglig, så lovar han att vara med oss och bära oss, men han har inte sagt att han inte någonsin väljer en svår väg. Gud behöver ibland leda oss på svåra vägar, eftersom vår köttsliga vilja behöver tuktas och vi behöver prövas i vår tro.

Nu hade Jesus en svår väg att gå. Den vägen hade han inte valt själv. Gud hade planerat den åt honom. Det var inte meningen att han skulle komma lättare undan genom att kunna utnyttja sin gudomlighet och löften i Guds ord, som inte var tillämpliga på den situationen. Djävulen frestade Gud genom att missbruka hans löften.

Det här händer i den heliga staden, uppe på templets högsta punkt. Man vet inte precis vilken plats som avses, för det står egentligen ”vinge”, eller den högsta punkten. Det betyder i alla fall att det finns ett bråddjup nedanför. Att kasta sig ner där betyder att man inte har någon chans att överleva.

Det här är en andlig frestelse. Villfarelsen förvanskar Guds ord. Djävulens tanke är att Jesus skulle klara sig och överleva, vilket skulle vara ett fantastiskt tecken på hans gudomlighet.

Men Jesus skulle inte utnyttja något sådant tecken. Han var en människa. Han levde i förödmjukelsens tillstånd. Det skulle komma en tid när han återtog sin gudomsmakt och visade att han är Guds Son. Men stunden var ännu inte inne.

Jesus avvisar villfarelsens försåtliga angrepp med Andens svärd. Han citerar Skriften mot den falska tolkningen. ”Det står också skrivet.” Det som djävulen gjorde var att förleda Jesus till att fresta Gud. 

I Edens lustgård hade djävulen också förvrängt Guds ord. Han hade sagt: ”Ni ska visst inte dö!” Den gången lyckades han lura människorna. Skulle han ha lyckats lura Jesus hade det varit slut med hans frälsningsverk, och Guds plan hade gått om intet. Men Jesus bestod provet, och det blev till välsignelse för världen.

Tredje frestelsen

Därefter tog djävulen honom upp på ett mycket högt berg och visade honom alla riken i världen och deras härlighet. Och han sade: "Allt detta vill jag ge dig, om du faller ner och tillber mig." Då sade Jesus till honom: ”Gå bort, Satan! Ty det står skrivet: Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du tjäna.”

Den här frestelsen utnyttjar människans naturliga svaghet för makt och timlig ära. Det är en frestelse till lycka och ärelystnad. Djävulen använder sig av alla slags knep: olyckor, ära och makt, men inte minst villfarelse och förfalskning av Guds ord. Att Luther räknar det som naturligast att den andra frestelsen egentligen kommer sist beror på att han räknar förfalskning av Guds ord som den farligaste frestelsen.

Hur kunde djävulen visa alla riken på jorden? Vi kan jämföra med Luk 2:1, där det står att hela världen skulle skattskrivas. Bibeln beskriver ofta en stor omfattning med helheter, en överdriven totalitet. Tänk på hur Paulus uttrycker sig i Apg 20:31:

Kom ihåg att jag ständigt i tre års tid natt och dag har varnat var och en av er under tårar.

Det här är ju tydligt en överdrift. Paulus kunde inte ha varnat var och en av efesierna ständigt, natt och dag. Det är ett uttryckssätt för att beskriva en totalitet, att han inte har utelämnat någon av dem, och att han har använt all sin tillgängliga tid för denna uppgift.

På samma sätt ska vi förstå skattskrivningen. Det gällde det område som kejsaren hade under sig, allt man kände till. När djävulen visade Jesus alla riken kan vi se det som ett uttryck för de många riken och länder som fanns och som människorna kände till. Och djävulen kunde säkert också visa Jesus hela världen i en syn. Så kunnig är han. 

”Om du faller ner och tillber mig.” Nu skulle en knäböjning ha räckt. Jesus skulle ha kunnat ta makten och upprätta Davids rike i större omfattning än någon hade kunnat föreställa sig. Men hans rike var ett annat.

Och Jesus hade ju redan all makt. Men det såg man inte. Han hade ju avstått från den. Där han stod uthungrad och eländig kunde man inte tro att det var världens härskare och kung man såg. Borde inte tanken att bli härskare av hela världen ha fyllt hans sinne med längtan?

Jesus tillrättavisade åter djävulen med Guds ord. Nu gjorde han det med det första budet. 

Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du tjäna.

Djävulen var inte Gud. Han har visserligen mycket makt, för han hade skapats av Gud för att leda Guds tjänarstab. Men han avföll, för det dög inte för honom att lyda Gud. Sedan har han ständigt fortsatt sina försök att locka så många som möjligt med sig, både av änglarna och av människorna. 

Det är inte han som förtjänar äran. Äran den tillhör Gud allena.

Inför detta ord måste djävulen vika. Han gav upp för en tid. Men vi vet, att det följde många frestelser ännu. En av dem kom från hans egen lärjunge Petrus, då han ville skona sin Mästare från att gå lidandesvägen. Men i alla frestelser bestod Jesus provet.

Därför kan Hebreerbrevet förklara hans ämbete så här (4:15):

Ty vi har inte en överstepräst som ej kan ha medlidande med våra svagheter, utan en som blev frestad i allt liksom vi, men utan synd.

Lägg märke till det här: Han blev frestad, därför kan han ha medlidande med våra svagheter. Han förstår oss. Han vet hur svårt det är, och hur lätt vi ramlar dit när vi frestas. Det är just därför han måste lämna sin himmel, avklä sig sin gudomlighet och bli en människa, det som vi kallar Kristi förnedring. Om han inte hade delat alla frestelser en människa kan möta, och bestått provet till 100 %, skulle han inte ha kunnat ge oss full rättfärdighet, en sådan som håller att möta Gud med. Men det har han gjort. Han har gett oss sin rättfärdighet i utbyte mot vår synd. Den har han betalat för genom sitt lidande och sin död.

Det är det som Paulus beskriver i 2 Kor 5:21:

Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud.

Jesus blev gjord till synd. Han syndade inte. Han var ingen syndare i sig själv. Men vår synd lades på honom. Det var den som drev honom till korset. Det var vår synd som tryckte in törnekronan i hans huvud. Det var vår synd som slog in spikarna i hans händer och fötter. Det var vår synd som fick hans hjärta att brista.

Tack vare hans lydnad kom änglar och betjänade honom. Tack vare hans lydnad ska du och jag bli betjänad av änglar när den dagen kommer att vi blir hämtade till himlen. Inte för att vi har förtjänat det, utan för att Jesus har förtjänat det. Tro det, och du ska få det. Amen.

Bön: Lovad vare du Gud, och välsignad i evighet, som med ditt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Låt din Helige Ande stadfästa Ordet i våra hjärtan, så att vi inte blir glömska hörare, utan dagligen växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och blir saliga genom Jesus Kristus, vår Herre.

Predikan i Biblion 17.2.2013.

Öppnade ögon

Av Ola Österbacka

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.

Bön: O Jesus, öppna du mitt öga att jag må se hur rik jag är! Jag har en Fader i det höga som trofast omsorg om mig bär.
O Jesus, hjälp att jag dig finner och ser i tron din härlighet och att till sist jag kronan vinner som du berett av evighet! 

Predikotext: Luk 18:31–43

Jesus tog de tolv åt sidan och sade till dem: ”Se, vi går upp till Jerusalem, och allt som genom profeterna är skrivet om Människosonen skall gå i uppfyllelse. Ty han kommer att utlämnas åt hedningarna. De skall håna och skymfa honom, spotta på honom, gissla honom och döda honom, och på tredje dagen skall han uppstå.” Men lärjungarna förstod ingenting av detta. Det var fördolt för dem, så att de inte fattade vad han menade.

När Jesus närmade sig Jeriko, satt en blind man vid vägen och tiggde. Han hörde folk gå förbi och frågade vad som stod på. Man talade om för honom att det var Jesus från Nasaret som gick förbi, och då ropade han: ”Jesus, Davids son, förbarma dig över mig!” De som gick främst sade åt honom att tiga, men han ropade bara ännu mer: ”Davids son, förbarma dig över mig!” Jesus stannade och befallde att mannen skulle ledas fram till honom. När han kom frågade Jesus: ”Vad vill du att jag skall göra för dig?” Han svarade: ”Herre, gör så att jag kan se.” Jesus sade till honom: ”Du får din syn. Din tro har frälst dig.” Genast kunde han se, och han följde Jesus och prisade Gud. Och allt folket som såg det prisade Gud.

Vi står nu inför fastetiden, utan att ännu vara riktigt där. Man brukar ju räkna med att fastetiden inleds med askonsdagen, inkommande onsdag. Fastlagssöndagen hör ännu till förfastan, en mellantid mellan julkretsen och påskkretsen. Men våra blickar vänds mot Jerusalem, och texten berättar om två händelser på vägen till Jerusalem. 

Den första händelsen beskriver hur Jesus för tredje gången förutsäger sitt lidande, sin död och uppståndelse, och hur lärjungarna inte förstår ett dugg av vad han säger. 

Den andra händelsen inträffar vid Jeriko. I de synoptiska evangelierna finns det tre olika framställningar, eller möjligen tre helt olika händelser som väldigt mycket liknar varandra. Matteus berättar om att Jesus botar två blinda när han är på väg ut från Jeriko. Markus berättar om den blinde Bartimeus, också det när han lämnar Jeriko. Lukas säger i dagens text att Jesus botar en blind man när han är på väg in i Jeriko.

Nu ska vi inte uppehålla oss kring de här olikheterna, som en del tar som exempel på hur evangelierna motsäger varandra. Om det fanns två blinda måste det ju också ha funnits en, och bara den ene omnämns. Och det kan ha varit fråga om två skilda händelser. Giertz nämner att man också menar att det fanns en nyare del av staden Jeriko väster om den gamla, och kanske var det där som den följande berättelsen om Sackeus ägde rum.

Hos alla synoptikerna finns en kedja av händelser: (1) den rike mannen och Jesu undervisning om efterföljelsen, (2) Jesus förutsäger sin död, (3) två av lärjungarna ber om äreplatser, (4) Jesus ger synen åt blinda. De två styckena i vår text beskriver egentligen lag och evangelium. I den snävare meningen av orden handlar lagen om oss, vad vi ska göra, vad Gud fordrar av oss, men också om vad följden blir när vi inte uppfyller hans krav på oss. Evangelium handlar om vad Gud gör för oss, utan vår egen förtjänst.

Vi ska först behandla ämnet:

Vårt förnuft fattar ingenting

Det första stycket i texten är en lagpredikan. Det visar oss hur vårt förmörkade sinne hanterar evangeliet om Jesu lidande och död. Det visar oss följderna av att vi människor inte klarar av att följa Jesus och leva ett sådant liv som han förutsätter av oss. I stället för att glädjas över vad Jesus gör för oss, vänder vi blickarna mot oss själva och funderar över vad vi kan få ut av våra liv. Eftersom vi är så hårdnackade och inkrökta i oss själva måste Gud ingripa. Det största som han gör, och som han har förberett igenom hela Gamla testamentet genom Israels folk och genom sina profeter, är att låta sin Son bli människa och ta på sig mänsklighetens skuld och försona den på korset. Det försöker Jesus nu förklara för sina lärjungar:

Allt som genom profeterna är skrivet om Människosonen skall gå i uppfyllelse.

Lukas understryker tre gånger hur förblindade lärjungarna var:

Men lärjungarna förstod ingenting av detta.
Det var fördolt för dem,
så att de inte fattade vad han menade.

Hur kunde de vara så blinda? Hade de inte läst Skrifterna och vad profeterna hade sagt? Hade inte Jesus förklarat det här för dem redan två gånger tidigare? Och tänk på hur tröga lärjungarna var att fatta att Jesus hade uppstått, när han visade sig för dem, fastän han så tydligt hade sagt att han ska uppstå på tredje dagen!

Det här är en oerhörd skarp predikan om vad vi människor går för. Det är en dom över vårt syndafördärv. Redan lärjungarna, som följde Jesus och lyssnade till honom varje dag, hade svårt att tro. Det var fördolt för dem. De hade blickarna på sig själva och vad de själva skulle få för nytta av att följa Jesus.

När Jesus hade ställt den rike unge mannen inför kravet på att sälja allt och följa honom, undervisade han om den sanna efterföljelsen. Och då utlovar han rik välsignelse för dem som har lämnat sin familj och sina ägodelar. Sedan berättar han om sitt lidande och sin uppståndelse. 

Jakob och Johannes, som är yra av glädje över löftet om lön för att de följt Jesus, drar sig inte för att be om de närmaste platserna när Jesus kommer i sin härlighet. Matteus säger att de begär det via sin mor. Det här händer strax efter att Jesus för tredje gången talar om sitt förestående lidande!

Den här begäran ledde förstås till missämja mellan lärjungarna. Och då måste Jesus skärpa tonen och tala en gång till om vad det verkligen betyder att tjäna. Det betyder inte det samma som i världen, där man försöker komma sig uppåt och utöva makt över andra. Nej, i Jesu rike är det tjänandet som är det stora. Och där visar han på sitt eget föredöme: 

Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.

Nu vänder vi blickarna mot Jesu lidande och ska följa honom på vandringen till Jerusalem. Förstår vi vad det handlar om? Eller är våra blickar lika fixerade på vårt eget som lärjungarnas?

Finns det någon här som menar att han förstår sig bättre på evangeliet än Jesu egna lärjungar? Tror du att du i samma situation skulle ha kunnat bortse från din egen ställning och förväntningarna på vad du ska få? Det är nog snarare så, att då evangelierna berättar om att det var just Jakob och Johannes som så gruvligt missförstod Jesus, alltså de lärjungar som i flera avseenden var ledare, så vill Gud visa oss, att ingen enda av oss ska komma med något anspråk på förtjänst inför Gud.

Så är det också när vi låter Bibeln beskriva oss sådana vi är av naturen. Vi får veta, att det finns huggormsgift på våra läppar, att vår mun är full av förbannelse och svek, att det inte finns en enda förståndig, som söker Gud. Ja, det sägs rent ut, att det inte finns en enda rättfärdig ibland oss.

Och när vi granskar oss själva måste vi instämma. Också då vi sitter i kyrkbänken är våra tankar orena, ja inte ens i predikstolen är sinnet fritt från självberöm och högmod. När vi jämför oss med grannarna pöser vi av stolthet för det gudfruktiga liv vi lever. Precis som Jakob och Johannes undrar vi hur Gud ska belöna oss för vår duktighet.

Och det här gör vi samtidigt som vi får höra om hur Jesus blir hånad och skymfad, hur man spottar på honom och utlämnar honom att korsfästas. Vi förstår ingenting. Egentligen är det vi som skulle hånas. Det är vi som borde hudflängas och korsfästas. Vi är inte förtjänta av något bättre.

Men i stället är det Jesus som ska dödas. För din och min skull. Han är tjänaren, som är störst, men som går allra djupast ner under oss för att lyfta oss och bära oss upp till himlen.

Låt oss nu gå över till den andra delen av texten och se hur

Jesus öppnar ögonen

Vår text stannar inte med lärjungarnas förstockelse. De förstod ingenting. De förstod inte ens att ropa till honom att han skulle förbarma sig. För de var ju hans lärjungar, stolta och betydelsefulla. 

Men det fanns en som ropade: 

Jesus, Davids son, förbarma dig över mig!

Det var en som var blind. Han visste att han inte kunde se. Lärjungarna, som kunde se och visste vad han var för en typ, de försökte tysta ner honom. De tyckte att man inte kan besvära deras Mästare med sådant. Men mannen ropade ännu högre. Han var nära hjälpen nu. Jesus var hans enda hopp. Han hade själv ingenting att komma med.

Jesus såg mannen som ropade. Jesaja säger om honom (Jes 42:3):

Ett brutet strå skall han inte krossa, en tynande veke skall han inte släcka.

Denne Bartimeus, Timeus son (Mark 10:46), är en representant för alla som förlorat hoppet att själva få ordning på sina liv. Han är egentligen motsatsen till hur lärjungarna såg på sig själva vid den här tiden. De trodde mycket på sig själva. Men de var förblindande, fast de trodde att de kunde se.

Bartimeus var fattig. Han var helt beroende av att tigga för att överleva. Han hade ett ömkligt liv. Vad fanns det för hopp för honom? Vad var meningen med allt hans lidande? Men Jesus hade sagt:

Saliga är ni som är fattiga, er tillhör Guds rike.

Bartimeus hungrade och törstade. Men Jesus hade sagt:

Saliga är ni som nu hungrar, ni skall bli mättade.

Den blinde fick sin syn. Jesus sa:

Din tro har frälst dig.

Varför talar Jesus här om frälsning, när det handlade om hans syn med de jordiska ögonen?

Därför att den blinde fick något som var långt större: Han fick se Jesus, Frälsaren, inte bara med sina kroppsliga ögon, utan han fick också se honom som förlåter synder och ger ett hopp långt utöver det som gäller det jordiska livet. Jesus kopplar ofta samman det jordiska helandet med att tillsäga synderna förlåtelse. 

Den blinde var en människa också i det avseendet att han led av sin skuldbörda. Man menade ju på den här tiden att en fysisk sjukdom, i det här fallet blindhet, berodde på en synd som man hade gjort. När han satt där vid vägen och tiggde var han säkert full av skam och sorg över sitt elände. Det behövdes ingen lagpredikan för att han skulle inse att han behövde en Frälsare. Det kände han i sin egen kropp. Och nu mötte han Frälsaren, som gav honom både hans kroppsliga syn, och det som var värt långt mera: syndernas förlåtelse och gemenskap med Frälsaren som han nu kunde följa och tacka.

Den gåvan har också du och jag fått. Jesus har genom sitt lidande och sin död öppnat himlens port för oss. Han har gett oss evigt liv och salighet, tack vare att han bar vår synd på korset och så blev vår rättfärdighet. Kan du tacka för det?

Den blinde mannen kunde verkligen tacka. Det heter:

Genast kunde han se, och han följde Jesus och prisade Gud. Och allt folket som såg det prisade Gud.

Det blev en konkret följd av botandet. Han kunde inte vara tyst nu heller. Tidigare kunde han inte hålla tyst med sitt rop om förbarmande, så att lärjungarna tröttnade på hans jämmer. Nu kan han inte hålla tyst med att prisa Gud för det som hade skett med honom.

Den blinde Bartimeus blev ett vittne på en liten stund. Han var redan förberedd. Men för lärjungarna, som gick i skola hos Jesus, tog det en lång tid att bryta ner deras ego så att de skulle flytta blickarna från sig själva till Jesus.

Sammanfattning

För Jesu lärjungar slutade inte historien med deras otro och blindhet. Också de fick öppnade ögon. Petrus skulle lära sig genom en hård läxa. Det skulle dröja till efter uppståndelsen innan det skedde. Och först på pingsten blev de helt fyllda av vissheten i det budskap Jesus hade predikat för dem, då den Helige Ande lärde dem vad han verkligen hade sagt och gjort. Då blev de uppfyllda av Anden och kunde gå ut och vittna, trots att man förbjöd dem, och trots att de hotades med förföljelse och martyrdöd.

Den blinde Bartimeus fick sina ögon öppnade av Jesus, men vi vet inte hur det blev med honom längre fram. Det vi vet är att också vi behöver Jesus för att vi ska kunna se klart. Vi behöver få öppnade ögon så att vi ser att vi inte har något att hämta i vår egen kraft eller planering, utan att vi behöver vara nära Jesus och ropa till honom om kraft och styrka när vi själva är utan kraft.

Så får vi också be honom att vi ska få vara hans vittnen och likt Bartimeus prisa hans namn där vi är ställda, så att också andra får öppnade ögon och kan se Jesus. Amen.

Bön: Käre Herre, ge mig öppnade ögon så att jag kan se att du måste gå den tunga vägen till Jerusalem för min skull. Ge mig kraft att kunna följa dig på vandringen till Jerusalem och sedan bli ditt vittne, ett vittne om din uppståndelse. Amen.

Predikan på fastlagssöndagen 10.2.2013, Biblion och Lepplax bykyrka.

Såningsmannen

Av Ola Österbacka

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.

Predikotext Luk 8:4–15:

Då mycket folk samlades och man begav sig ut till honom från den ena staden efter den andra, talade han till dem i en liknelse: ”En såningsman gick ut för att så sitt utsäde. Och när han sådde föll en del vid vägen och trampades ner, och himlens fåglar åt upp det. En del föll på stenig mark, och när det hade kommit upp torkade det bort, eftersom det inte hade någon fuktighet. En del föll bland tistlar, och tistlarna växte upp samtidigt och kvävde det. Men en del föll i god jord och växte upp och gav hundrafaldig skörd.” När han hade sagt detta, ropade han: ”Hör, du som har öron att höra med!”

Hans lärjungar frågade honom sedan vad denna liknelse betydde. Han svarade: ”Ni har fått nåden att förstå Guds rikes hemligheter, men de andra får dem i liknelser, för att de skall se och ändå inte se och höra och ändå inte förstå. Detta är liknelsens mening: Säden är Guds ord. De vid vägen är de som har hört ordet, men sedan kommer djävulen och tar bort det ur deras hjärtan, så att de inte kan tro och bli frälsta. De på stenig mark är de som tar emot ordet med glädje när de har hört det. Men de har ingen rot. De tror bara till en tid, och i frestelsens stund kommer de på fall. Det som föll bland tistlar är de som har hört ordet men som mer och mer kvävs av bekymmer, rikedom och njutningslystnad och aldrig bär mogen frukt. Men det som föll i god jord är de som har hört ordet och behåller det i ett uppriktigt och gott hjärta och bär frukt och är uthålliga.”

Den liknelse som vi har framför oss i dag är en av de mest kända. Dessutom hör den till de få återgivna liknelser som Jesus förklarar för sina lärjungar. Det är alltså en mycket viktig undervisning vi har att begrunda i dag. Det handlar om Guds Ord.

I Matt 13 står det att Jesus satte sig i en båt vid stranden av Gennesarets sjö eftersom folkmassan som trängde sig på honom var stor. Därifrån kunde han sedan tala så att det hördes längre omkring.

Jesus berättar om fyra olika slags åkermark som säden faller på när såningsmannen sår sin säd på våren. Det är en miljö som var välbekant för lyssnarna. Men det är ingen obekant frågeställning för oss i dag heller, fast sådden sker annorlunda i dag. Vi kan ju alla tänka oss hur det är i en köksträdgård, där vi sår t.ex. morötter och ärter. Det är viktigt att vi rensar bort ogräset så att det inte får förkväva det som vi vill ha, och det är viktigt att mullen är välgödslad och bra.

Men ännu viktigare är det att vi tänker efter hur vi tar emot Guds ord, som vi hör och läser. Hur kan Ordet bära frukt i mitt liv? Hur kan jag uppfylla Herrens förväntningar, då han sår ut Ordet, så att det når mina öron och bär frukt? Jesus ropade: ”Hör, du som har öron att höra med!”

Evangeliets hemlighet

Först ska vi ägna några minuter åt det märkliga som Jesus börjar med när han förklarar liknelsen:

Ni har fått nåden att förstå Guds rikes hemligheter, men de andra får dem i liknelser, för att de skall se och ändå inte se och höra och ändå inte förstå.

Vad är meningen med att Jesus undervisar i liknelser?

Liknelsernas poäng är inte alltid så lätt att förstå. Inte ens lärjungarna förstod vad Jesus egentligen menade när han talade om de fyra slagen av åker. Jesus kallar evangeliet Guds rikes hemligheter. Det här beror på att ingen kan förstå det utan den Helige Ande.

I Matt 13 står också en hänvisning till Jes 6:9f. Där citerar han hur profeten beskriver folkets förstockelse:

Även om ni hör, skall ni inte förstå, och även om ni ser, skall ni inte se. Ty detta folks hjärta är förstockat. De hör illa med sina öron, och de sluter sina ögon, så att de inte ser med ögonen eller hör med öronen eller förstår med hjärtat och vänder om, så att jag får bota dem.

Detta folk var förstockat. De tog inte emot sin Herre och Messias. Likväl samlades de omkring honom i stora skaror. Men Jesus visste varför. De sökte bröd och skådespel, de kom till honom för att han gjorde tecken och botade deras sjuka. Och Jesus förbarmade sig över alla. Han visade inte bort dem. Och trots att de inte förstod vad han sa fortsatte han att undervisa dem.

Liknelserna har en särskild egenskap: de var lätta att komma ihåg. Anden kunde sedan påminna om dem när stunden hade kommit. Stunden var ännu inte inne för att den stora massan skulle förstå hela sanningen. De skulle ha missbrukat den och gjort Jesus till kung. Det var först när pingsten kom som den skulle uppenbaras. Ändå gavs tron bara åt dem som det var givet. Det här handlar om utkorelsens hemlighet, och den ska vi inte desto mera gå in på i dag, utan vi ska fråga oss hur vi ska ta emot budskapet så att det bär frukt.

Jesus utgår från att alla de fyra slagen av åker nås av Guds ord. Han talar inte alls om dem som aldrig fått höra det. Ibland brukar man mena, att de som lever utan kunskap om den kristna tron inte ska störas med evangeliets predikan. De mår bättre utan, eftersom man menar att det bara är de som hör Ordet och förkastar det som blir fördömda. Om de inte har fått höra något så kan de inte dömas, menar man. Och dessutom tycker många att de som har sina gamla hedniska religioner har en bättre kultur och mera livskvalitet än vi kristna.

Det här motsägs kraftigt av Paulus ord i Rom 2:12:

Alla som har syndat utan lagen kommer att bli förtappade utan lagen.

Och vi vet ju, att det inte finns någon enda människa som inte har syndat. Alla har syndat, inskärper Paulus i Rom 3. Det är därför som Jesus har gett oss befallningen att gå ut i hela världen och predika evangeliet för allt skapat. Alla måste få höra. Det har vi som en klar befallning.

En del föll vid vägen

Och när han sådde föll en del vid vägen och trampades ner, och himlens fåglar åt upp det.

De vid vägen är de som har hört ordet, men sedan kommer djävulen och tar bort det ur deras hjärtan, så att de inte kan tro och bli frälsta.

Om vi åter tänker på trädgårdslandet förstår vi tanken. Det som faller på en stengång kan inte gro och börja växa. Fåglarna äter upp fröna.

Det allvarsammaste finns i orden: ”Sedan kommer djävulen och tar bort det”. 

Vi kan inte få ihop det här med att en del människor hör och blir saliga, medan andra går bort till evig förtappelse, om vi inte räknar med djävulen. Han är ständigt verksam. Han är farlig. Det är han som skapar otron. Han kommer med alla möjliga lögner, där den värsta är att Guds Ord inte är något att ta på allvar, utan att där finns fel och motsägelser av alla slag. Vi ska inte underskatta honom, och därför ska vi noga ta vara på det vi hör så att vi kan komma till Jesus och bli frälsta. Om vi inte tror Guds Ord gör vi Gud till en lögnare.

En del föll på stenig mark

En del föll på stenig mark, och när det hade kommit upp torkade det bort, eftersom det inte hade någon fuktighet.

De på stenig mark är de som tar emot ordet med glädje när de har hört det. Men de har ingen rot. De tror bara till en tid, och i frestelsens stund kommer de på fall.

Nu handlar det om den grunda, ytliga mullen, som ligger ovanpå stenar eller berggrunden. På en sådan jord måste man vattna väldigt ofta. Det är i stort sett omöjligt att behålla fukten när det blir torka.

Så här är det när man alltför sällan hör Guds ord. Man är kanske på läger, eller på en fest tillsammans med många andra, och man sjunger i en stor kör och man känner glädjen i den gemensamma tron. Man blir varm av att vara nära elden i brasan. Men så kommer man hem. Det finns inga gudstjänster att gå till, och man går kanske till gudstjänster där predikan inte ger någon föda.

Så kallnar värmen i brasan, eftersom det inte finns någon ny och torr ved att lägga på elden. Motståndskraften mot frestelsen avtar. Försvarsvapnet blir trubbigt och fiendens vapen kan tränga in och döda tron.

Vad är felet? Det fanns bara ett ytligt lager jord som inte klarade av torkan. Är vi sådana som lever upp av tillfälliga känslor, då ska vi veta att vi ofta behöver höra Guds ord. Inte en dag ska gå utan att vi läser det och hör det. Det är inte så att vi kan vara utan Ordet. Det är också väldigt farligt att vara utan nattvarden för länge. Därför är det livsviktigt särskilt i denna onda tid att vi ser till att det finns församlingar som tar vara på Ordet och predikar det rent och klart. Och vi behöver ta ansvar för varandra, så att ingen blir borta på vägen.

En del föll bland tistlar

En del föll bland tistlar, och tistlarna växte upp samtidigt och kvävde det.

Det som föll bland tistlar är de som har hört ordet men som mer och mer kvävs av bekymmer, rikedom och njutningslystnad och aldrig bär mogen frukt.

Vi som har en köksträdgård vet väldigt bra vad ogräs är. Kanske inte alla har erfarenhet av just tistlar. I min barndoms åkrar fanns det tistlar. När vi skulle binda kornet till kärvar gjorde det ont i händerna av tistlarnas taggar.

Ogräset har den egenskapen att det oftast är starkare än det man vill odla. Man måste rensa. Annars kvävs de späda morotsplantorna bland ogräset. Om ogräset får växa till sig är det livsfarligt.

Jesus jämför ogräset med världsliga bekymmer, rikedom och njutningslystnad. Det är fiender som alltid varit farliga för Guds barn. Redan Paulus skrev med bedrövelse om Demas, som hade lämnat honom av kärlek till den här världen (2 Tim 4:10), fast han tidigare hade varit hans trogna följeslagare. 

Vi ska se upp med att låta de jordiska bekymren ta över. Därför behöver vi en regelbunden kontakt med Jesus, egentligen ständig kontakt, genom att leva i bönens ande och ha honom med oss. Då vet vi nog när vi gör sådant som är farligt.

”Hur ska en ung man bevara sitt liv rent?” frågar redan psalmisten (Ps 119:9). Han har svaret till hands: ”När han håller sig till ditt ord.” På den tiden fanns inte Internet och teve med allt horeri som nu med våld hotar att tränga in i våra sinnen. Men människan har i alla tider varit sig lik. Farorna från världen har alltid varit en farlig fiende till Jesus. Ännu mycket mer gäller det i dag, när djävulen har släppts lös, som det står i slutet av Bibeln att det ska ske kort innan Jesus kommer tillbaka. Nu lever vi verkligen i en svår tid, när världens frestelser är farligare än någonsin.

Därför ska vi se upp, och ta väl hand om våra barn och ungdomar. Det räcker inte med att övervaka och skydda de unga från alla faror. De behöver lära sig leva så nära Jesus att de själva ser farorna och tar sig till vara. Vi behöver Guds goda Ord som skydd och vapen när frestelserna slår till.

En del föll i god jord

Men en del föll i god jord och växte upp och gav hundrafaldig skörd.

Men det som föll i god jord är de som har hört ordet och behåller det i ett uppriktigt och gott hjärta och bär frukt och är uthålliga.

Vilka är de som räknas till den goda jorden?

Vi har många andra ställen där den skaran beskrivs. Jesus talar i bergspredikan om de fattiga i anden, de som hungrar och törstar efter rättfärdighet. Han talar om de sjuka som behöver läkare, om syndarna som han har kommit för att frälsa.

Det handlar om dem som inte har blivit stolta och glada när de har betraktat sig själva. Sådana som inte hittar något hopp för evigheten i det som de själva åstadkommer. Det handlar om dem som behöver Jesus som sin Frälsare, och som vädjar till honom att han ska täcka dem med sin rättfärdighet så att de kan träda fram inför Guds tron med frimodighet, därför att den enda grunden för deras salighet är den rättfärdighet som Jesus vann åt dem med sitt fullkomliga liv och sin oskyldiga lidande och sin död på korset. 

Kort sagt: den sista fjärdedelen är de som tar emot Jesus och hans Ord om frälsning och salighet utan att de har förtjänat det, av nåd.

Det här gör de för att de hör Guds ord och behåller det i sina hjärtan. Där bär det frukt, för där Guds ord är, där är också den Helige Ande. Och det är bara han som kan skapa en bestående frukt.

Jesus har också sagt (Joh 15:16):

Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt om er att ni skall gå ut och bära frukt, sådan frukt som består.

Det uppriktiga och goda hjärtat, som är den goda jorden där det kan bli frukt för evigheten, det är inte det stenhjärta som vi har av naturen, som hyser full tilltro till det man själv kan uträtta, utan det är ett hjärta som har fötts på nytt genom vatten och Ande, och som förnyas av daglig bibelläsning och kontakten med livskällan själv i bönen. Den som har ett sådant hjärta vet att han inte förmår något i egen kraft, utan att kraften fullkomnas i svaghet, genom hans kraft som vill bo hos den svage. 

Den som har fått ett sådant hjärta vill komma samman med sin församling i bön, lovsång och nattvard. Där vill han få hjälp och stöd att urskilja vad som är sant och rätt och ta avstånd från all villfarelse som djävulen försöker så ut som ogräs ibland oss.  Han vill också i sitt vardagsliv föra ut Ordet till sina medmänniskor. Han är inte så angelägen att fundera på vilken sorts åkerjord han sår i, utan så ut säden, fastän bara en fjärdedel skulle falla i god jord. Det är Guds sak att ge växten. Vår sak är att vara med i såningsarbetet och med uthållighet sköta den del av Guds trädgårdsland som vi har blivit anförtrodda.

För att vara med i det arbetet ska vi lyssna till Jesus: ”Hör, du som har öron att höra med!” Amen.

Lovad vare du Gud, och välsignad i evighet, som med ditt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Låt din Helige Ande stadfästa Ordet i våra hjärtan, så att vi inte blir glömska hörare, utan dagligen växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och blir saliga genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

Predikan 3.2.2013 i Biblion, söndagen Sexagesima.