23 februari 2014

Guds dårskap

Av Ola Österbacka
Bön: Käre Herre, lär oss vad korsets dårskap betyder, och att vi inte lyfter upp vårt eget förstånd på för hög plats. Lär oss att lita på dig och ditt ord också när vårt förnuft säger annorlunda. Tala, Herre, din tjänare hör. I Jesu namn, amen.
Temat i dag är Guds ord och temat för predikan är Guds dårskap. Vi utgår från episteltexten i 1 Kor 1:20–25:
Var är de visa? Var är de skriftlärda? Var är den här världens ordvrängare? Har inte Gud gjort den här världens visdom till dårskap? Jo, eftersom världen i sin visdom inte lärde känna Gud i hans vishet, beslöt Gud att genom den dårskap som vi predikar frälsa dem som tror. Ty judarna begär tecken och grekerna söker visdom. Men vi predikar Kristus som korsfäst, för judarna en stötesten och för hedningarna en dårskap. 24 Men för de kallade, både judar och greker, predikar vi Kristus som Guds kraft och Guds vishet. Ty Guds dårskap är visare än människor, och Guds svaghet är starkare än människor.
Herre, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.

Bakgrund
Staden Korint var en verklig storstad när Paulus anlände dit på sin andra missionsresa, ungefär år 51. Man uppskattar att det fanns 250 000 greker, romare och judar där, plus 400 000 slavar. Staden var en romersk koloni, och den hade därmed hög status. Den var en viktig handelsstad, strategiskt belägen på näset mellan Aten och halvön Peloponnesos.
Aten var centrum för den berömda grekiska filosofin. Några århundraden tidigare hade Sokrates, Platon och Aristoteles grundat sina filosofskolor. Där fanns poeter, dramatiker, retoriker. Det var vishetens högborg. Där hade Paulus varit strax innan han kom till Korint och i Apg 17 berättas om hur han samtalade med filosofer på torget och höll tal inför Areopagen, domstolen i Aten. Han hade minsann fått uppleva vad den mänskliga visdomen kunde prestera. Men det blev inga märkliga resultat av hans verksamhet. Vi hör ingenting om någon församling i Aten, men däremot blev församlingen i Korint betydelsefull.
Första Korintierbrevet skrevs när Paulus var i Efesus under sin tredje missionsresa. Då hade det gått några år sedan hans första vistelse i staden, och han hade fått underrättelser om problem i församlingen. Det var framför allt problem med sexuell omoral. Det är bra att känna till att Korint framom andra städer i antikens Grekland var känt för lösaktighet. Det berättas, att det kunde ha funnits upp till 1000 slavinnor i hednatemplen som stod fritt till främlingarnas förfogande som tempelprostituerade. Och det ansågs hedervärt och rätt att också goda samhällsmedborgare tog för sig. Det här är bakgrunden till det som Paulus skriver om ogudaktighet och orättfärdighet i Romarbrevets första kapitel. Paulus skrev Romarabrevet i Korint på sin tredje missionsresa. I en sådan miljö levde de kristna, och det är inte underligt att det blev stora problem.
Den grundläggande synden var då som nu att människan inte ärar Skaparen, utan börjar dyrka det skapade, inte minst förnuftet, visdom, som var typiskt för grekerna. Vi har precis samma problem i vår tid. Genom att överge Guds uppenbarelse, både i den allmänna uppenbarelsen som vi ser i naturen, och i den särskilda, i Guds ord, hamnar vi i mörker. Vårt förnuft leder oss vilse om det inte blir upplyst av Guds ord.
En del av befolkningen i Korint var romare. För dem var talet om korset i högsta grad en dårskap.  Den romerske politikern och retorikern Cicero hade sagt: En romare ska inte röra vid ett kors, inte se på ett kors, inte ens höra ordet kors. Så förhatligt var detta avrättningsredskap, och så djupt i förnedring sänktes vår Frälsare när han led straffet för våra synder.

Vår tids visdom
Låt oss lämna historien bakom oss och jämföra med vår egen tid. Då ser vi samma anstöt av korsets evangelium som i antikens Korint.
... eftersom världen i sin visdom inte lärde känna Gud i hans vishet ...
Vad är världens visdom? David säger i Psalm 14:
Dårarna säger i sitt hjärta: Det finns ingen Gud.
Så här uttalar sig också dagens visa människor. En av de mest uppburna ateisterna i vår tid, Richard Dawkins, skrattar åt en sådan dårskap som att tro på ”illusionen om Gud”. Och så bedriver han en systematisk kampanj mot de bibliska sanningarna om skapelsen och han har många efterföljare också i vårt land. Tvivlet på Guds ord, bortförklaringarna av Skriftens utsagor, som sedan leder till förakt för Guds ord, är den metod som djävulen har använt sig av särskilt de senaste 100 eller 200 åren, för att få bort kraften från det kristna budskapet. Till det måste vi med kraft säga: Tillbaka till Guds ord!
Den mänskliga visheten är egentligen dårskap, för redan med den naturliga gudskunskapen borde man erkänna Guds existens. Det är dåraktigt att förneka honom, fast de som gör det tror att de är visa. Paulus skriver i Rom 1:19–20:
Det man kan veta om Gud är uppenbart bland dem, Gud har ju uppenbarat det för dem. Ända från världens skapelse ses och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur genom de verk som han har skapat.
Det är alltså precis tvärtom mot vad Dawkins och andra ateister påstår: våra sinnens observationer visar att det finns en Gud, och att han har en evig makt och andra gudomliga egenskaper som skiljer honom från skapelsen. Men den självkloka människan vill inte erkänna det. Så var det också i det antika Grekland. De mest framstående filosofer och lärare famlade i mörkret, för de hade inte börjat där visheten börjar: med gudsfruktan.
Sedan leder dårskapen vidare från otro till köttsliga synder. Gud utlämnar dessa arma människor till syndiga begär, till allt slags orenhet, däribland inte minst homosexuella handlingar. Men Paulus räknar också upp vanliga synder som girighet, elakhet, avund, skvaller och skryt bland följderna av att Gud utlämnar de dåraktiga människorna.
I sitt avskedsbrev, andra brevet till Timoteus, beskriver Paulus hur det ska bli i de yttersta dagarna (3:2–5):
Människorna kommer att älska sig själva och vara penningkära, skrytsamma, stolta, hånfulla, olydiga mot sina föräldrar, otacksamma, gudlösa, kärlekslösa, oförsonliga, skvalleraktiga, obehärskade, råa, fientliga mot det goda, falska, egensinniga och högmodiga. De skall älska njutning i stället för Gud och ha ett sken av gudsfruktan men förneka dess kraft.
Det här är en träffande beskrivning av vår tid. Särskilt det sista: ett sken av gudsfruktan. 
Man brukar ta som ett fint exempel på att vårt land är kristet och hedrar de kristna värdena när man på självständighetsdagen firar gudstjänst i Helsingfors domkyrka med president, regering och en stor del av riksdagen närvarande. Visst är det ett fantastiskt sken av gudsfruktan! Ändå ska vi inte förakta det att Guds ord finns där, och att Anden därför kan använda dessa tillfällen. Men var finns denna gudsfruktan när man stiftar lagar? Beaktar man alltid först det som Bibeln säger? Nej, ingalunda om det går emot den stora folkmassans åsikter. Då kan man lugnt bestämma att man har rätt att döda ofödda barn och s.k. samkönade äktenskap ska betraktas lika som äktenskap mellan man och kvinna. Dårskapen håller på att fullkomnas.
Men vi ska inte skylla på politikerna. Ett land får en sådan ledning som den förtjänar. När människorna har övergett Gud kommer Gud att låta mörkret ta över och samhället får allt större problem. Det beror på att man dyrkar sin egen vishet och glömmer Guds ord. När man inte längre läser Bibeln och hör en rätt undervisning, utan vänder sitt öra till myterna, då förstår man inte heller att reagera när det går galet.
Mitt i det här lever och verkar kristna människor, i lidande och trångmål, men som salt och ljus. Ju större mörkret blir, desto mera kan ljuset lysa upp. Var är vårt ljus? Syns det?
Vi som är satta till andliga ledare har förstås det största ansvaret. Men varje kristen har ett ansvar: för sig själv, för sin familj, för dem som vi möter på vår livsväg. Varje skolelev kan vara ett ljus bland sina kamrater genom att inte följa det mönster som råder. I sitt vardagsarbete kan en kristen visa på Kristus genom att inte använda samma grova ord som de andra, inte blanda sig i gyckel över andliga ting, inte mobba sina medarbetare, inte baktala sina chefer. Det syns också i att en kristen har en annan förnöjsamhet, och inte följer andras exempel i att sträva för jordiska ägodelar, mera lön och mera förmåner för egen del. Han vet ju, att Gud försörjer honom med allt han behöver och att hans uppgift är att vara en trogen tjänare på den plats där Gud har ställt honom.
Den som har lärt känna Gud i hans vishet är också beredd att sedan ta den anstöt som kommer på grund av bekännelsen till honom inför människorna. Kan man undgå att se en stad som ligger uppe på ett berg, och kan man dölja det ljus som står framme på bordet? frågar Jesus.

Guds dårskap i korsets evangelium
Det här blir ett stick i samvetet för mig, kanske också för dig. Är jag en sådan? Är jag verkligen ett ljus och salt, ett Kristusbrev till världen? Jag är ju av köttslig natur, har samma begärelser, samma behov att hävda mig som de andra.
Hur ska vi som kristna få mod och kraft att göra så, och gå emot det som världen runt omkring oss ägnar sig åt? 
Det är här som talet om korset kommer in. Jo visst är det så att vi kristna har samma natur. Men det är som Paulus skriver i Gal 5:24:
De som tillhör Kristus Jesus har korsfäst sitt kött med dess lidelser och begär.
Här finns en djup bild. Vi behöver gå längre bort från oss själva och nuet, vi behöver gå till Golgata. Vi har korsfäst vårt kött. Vi var nämligen med när Jesus spikades på korset. Där förenades vårt kött med hans, och när han dog, så dog vi. Det här är verkligen inte lätt att fatta för vårt förstånd. Det blir verkligen en dårskap när man riktigt tänker efter. Hur skulle vi, 2000 år senare, ha kunnat vara med på korset? Hur skulle vårt kött ha kunnat spikas fast med Jesus?
Låt oss läsa i Rom 6:3–4, 6:
Vet ni inte att vi alla som har blivit döpta till Kristus Jesus har blivit döpta till hans död? Vi är alltså genom dopet till döden begravda med honom.
Vi vet att vår gamla människa har blivit korsfäst med Kristus.
Jesus led döden för alla människor, i alla människors ställe. Han kom för att bära straffet för våra synder, för alla människors synder. Och när vi blev döpta, fördes vi in i detta så bokstavligt som om vi själva skulle ha varit med på korset. Därför kan Paulus säga att vi blev korsfästa med honom, dvs. vår gamla, syndiga natur korsfästes för att den skulle vara död och inte längre råda över oss.  Den ska inte kunna anklaga oss för att vi har en ond natur i oss, för den har spikats på korset med Jesus. När djävulen kommer och säger att vi inte kan ha något med Jesus att göra, för att vi är syndare, då får vi visa på Jesus och hävda, att han tog bort vår synd när han dog på Golgata kors. För vi var med där. Och vi har ett fast Ord som säger sanningen, det sviker inte.
Sedan fortsätter Paulus att framställa Guds vishet:
... för att också vi skall leva det nya livet, liksom Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet. 
... för att syndens kropp skall berövas sin makt, så att vi inte längre är slavar under synden.
Det här är också ett dåraktigt och obegripligt tal för en upplyst människa. Gud använder sig av paradoxer i sitt ord, och de går att förstå bara i ljuset av korset.
Det här livet är ett annat liv, det liv som den nya människan lever när hon är född på nytt genom dopet.  Nu har vi kommit in i en ny tillvaro, vi har fått en ny regent. I stället för att vara fångar under synden är vi Jesu tjänare, ja i verkligheten slavar, som vill lyssna till honom och lyda honom genom det liv som han väckte i oss i dopet. Detta nya liv bekämpar den gamla människan i oss som vill leva som världen, som avundas, har begärelser, gycklar och talar illa om andra, så att den i stället vill andra människor väl, dödar sina onda begärelser och talar väl och tyder allt till det bästa. 
Det här förmår vi inte av egen kraft. Någon sådan förmåga har vi inte själva. Det kan vi göra bara genom att hämta Guds kraft genom talet om korset. Vi behöver ha Kristi kors för våra ögon varje gång begärelse och onda tankar sätter in, så att vi säger: Hur skulle jag, som har uppstått till ett nytt liv med Kristus, kunna göra så? 
Genom att ha Jesus som korsfäst för våra ögon ger han kraft att uthärda när vi måste bära korset i våra liv, det kors som vi får för att vi följer Jesus.
Men vi ska akta oss för att tro att vi är starka själva. Vi ska inte börja skryta med vad vi själva kan. Alltsammans kommer från Gud, och det är han som ska ha all ära, bara han.
I 2 Kor 12 undervisar Paulus oss om var den rätta kraften finns: den finns i vår svaghet. Den kan fullkomnas när vi inser att vi inte kan själva, utan behöver hans kraft, hans ledning och omsorg om oss. Det börjar med att vi ödmjukar oss under hans ord och ber om förlåtelse för allt vi misslyckas med, det som hans lag kräver av oss och som vi inte kunnat göra, eller handlat emot. Då vill vi inte heller stoltsera inför våra medmänniskor, utan kan erkänna vad vi har brutit och be varandra om förlåtelse för det.
I ett sådant liv finns Guds kraft. Det var genom sådana människor som evangeliet spreds ut över världen. De var inte starka själva. Men de hade Jesus. De motstod inte lejonen som de slängdes inför på cirkusarenan, när människor runt om jublade över deras svaghet, men de bekände sin tro på den Frälsare som de visste skulle väcka upp dem från dödens sömn när han kommer tillbaka, för de levde det sanna livet i tron och skulle fortsätta att göra så också när deras liv offrades.
För de kristna i Korint var Guds dårskap deras kraft och vishet. De kunde inget annat än klamra sig fast vid sin Frälsare och hans kors. De gick till korset när människorna i sin vishet belackade dem. De flydde till korset när deras egen synd anklagade dem. De lät korset vara en ledstjärna när de levde sitt anspråkslösa liv i Herrens tjänst, på den plats där de var ställda.
Kära vän! Låt korset vara ledstjärnan också för dig! Fly till Kristi kors när Guds ord dras i smutsen, och bekänn trosvisst och öppet att Guds ord håller, att Guds dårskap är visare än människor och att Guds svaghet är starkare än människor.
Tätt vid korset! O Guds Lamm
ställ dess bild framför mig,
och att i dess skugga gå
ständigt villig gör mig!
Korset blott, korset blott
må förbli min ära,
tills på andra stranden jag
får dig vara nära!
Amen.


Predikan i Lepplax bykyrka 23.2.2014.

16 februari 2014

Nådelön

Av Ola Österbacka
Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus!
Bön: Käre himmelske Far! Lär oss förstå vad det betyder att vi får vara dina barn av nåd för Jesu skull. Lär oss också att leva våra liv så att ditt ord och gemenskapen med dig blir det viktigaste för oss, så att det är du som får äran. I Jesu namn, amen.
Predikotexten är från Matt 19:27–30:
Då tog Petrus till orda: ”Se, vi har lämnat allt och följt dig. Vad skall vi få för det?” Jesus sade till dem: ”Amen säger jag er: Vid pånyttfödelsen, när Människosonen sätter sig på sin härlighets tron, då skall också ni som har följt mig sitta på tolv troner och döma Israels tolv stammar. Och var och en som för mitt namns skull har lämnat hus eller bröder eller systrar eller far eller mor eller barn eller åkrar, han kommer att få hundrafalt igen och skall ärva evigt liv. Men många som är de första skall bli de sista, och många som är de sista skall bli de första.”
Herre, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.

1. Bakgrund och textens problem
Med söndagen septuagesima inleds förfastan, övergången från julkretsen till påskkretsen. Fastetiden börjar på askonsdagen, alltså onsdagen efter fastlagssöndagen. Då kommer Jesu kamp mot mörkrets makter inför våra ögon och temat accentueras allt mer fram till höjdpunkten på långfredagen och vändningen till den stora glädjen på påskdagen. Septuagesima, som kallas så för att det i runda tal är sjuttio dagar till påsk, inleder den övergångstid som vi firar under tre söndagar till och med fastlagssöndagen. 
I dag är temat Guds oförskyllda nåd. Guds nåd är den drivande kraften bakom det faktum att Jesus kom till jorden för att uppsöka och frälsa det som var förlorat. Nåd innehåller absolut ingenting som hänvisar till förtjänst. Texten verkar inte vara särskilt inriktad på att berätta om den nåden. Den tar upp ett ämne som kan verka motsägelsefullt: lön. Det är inte alldeles självklart att få lön och nåd att gå ihop. 
Dagens text följer direkt efter berättelsen om den rike mannen. Där finns de kända orden, som Jesus uttalar till den unge mannen som tror sig ha hållit alla Guds bud:
Vill du vara fullkomlig, gå och sälj vad du äger och ge åt de fattiga. Då skall du få en skatt i himlen. Och kom sedan och följ mig.
Efter det får vi veta att den unge mannen gick bedrövad bort, för han var rik. Och då säger Jesus något som får lärjungarna att haja till:
Det är svårt för en rik att komma in i himmelriket. Ja, jag säger er: det är lättare för en kamel att komma igenom ett synålsöga än för en rik att komma in i Guds rike. 
Lärjungarna reagerar helt spontant: ”Vem kan då bli frälst?” Jesus ger då nyckeln, som också ska vara en nyckel till att förstå dagens text:
För människor är det omöjligt, men för Gud är allting möjligt.
Det här begriper sig inte lärjungarna på ännu. Och vi måste erkänna att texten ger vissa svårigheter när vi läser innantill och försöker förstå Skriften. Det finns två principer som kan tyckas komma i konflikt med varandra:
  1. Läs som det står.
  2. Bibelns huvudprincip: rättfärdiggörelsen av nåd allena genom tron.
Vi ska inte, och kan inte, komma förbi den klara texten. Den måste stå där, om än våra idéer om vad som borde stå ropar och säger emot. Låt oss då gripa oss an med att läsa själva texten och sedan ska vi se på tillämpning i ljuset av Skriftens huvudprincip.

2. Texten
Då tog Petrus till orda: ”Se, vi har lämnat allt och följt dig. Vad skall vi få för det?”
Petrus funderar på skatten i himlen. Månne inte de som har följt Jesus har förtjänat den skatten? ”Vad ska vi få för att vi har lämnat allt och följt dig?” frågar han. Petrus tänker på ett mänskligt sätt. Har man gjort något riktigt bra, så väntar man sig en belöning.
Petrus är också väldigt mänsklig på ett annat sätt. Han har sig själv i fokus. Han funderar på vad han själv ska få som lön, för han tycker ju att han verkligen har gjort det som Jesus förväntade sig av den rike mannen. Han lade inte märke till att Jesus faktiskt hade sagt, att det är omöjligt för människor att komma in i Guds rike med egna krafter eller egna meriter. Nej, han hade stora tankar om sin egen förmåga och väntade sig lön efter förtjänst.
Jesus svarar inte direkt: ”Nej, Petrus, du får inget extra. Allt är av nåd. Ingen blir belönad efter vad han har gjort.” I nästa kapitel, i direkt fortsättning på vår text, återger Matteus liknelsen om arbetarna i vingården, där det är just så han menar. Alla får samma lön oberoende av sin arbetsinsats. Nu säger han:
Amen säger jag er: Vid pånyttfödelsen, när Människosonen sätter sig på sin härlighets tron, då skall också ni som har följt mig sitta på tolv troner och döma Israels tolv stammar.
När ska det här ske? Vad betyder ”pånyttfödelsen” här? Vi behöver ta en snabb titt på det ordet och vad det står för. Det är ett ovanligt ord, ”palingenesia”, som finns bara här och i Tit 3:5 (ny födelse). Här anknyts det sällsynta ordet direkt till andra ord som inte ger några problem med förståelsen, nämligen att Människosonen sätter sig på sin härlighets tron. Det är glasklart: det sker när Jesus kommer tillbaka för att väcka upp alla döda ur gravarna och ställa dem framför sig till dom. 
”Pånyttfödelsen” är alltså en synonym till uppståndelsen på den yttersta dagen, på samma sätt som den nya födelsen genom den Helige Ande i dopet är det samma som att uppstå till ett nytt liv, i gemenskap med Jesus. Denna kallas ju också i Uppenbarelseboken 20 för ”den första uppståndelsen”. 
Salig och helig är den som har del i den första uppståndelsen. Över dem har den andra döden inte någon makt, utan de skall vara Guds och Kristi präster och regera med honom i tusen år.
Den som är född på nytt och lever i trons gemenskap med Jesus har uppstått till ett nytt liv. Av vår natur lever vi inte på riktigt, för vi är döda inför Gud i vår natur, i synden. 
På den yttersta dagen sker den andra uppståndelsen, då alla döda ska uppstå. Därför kan Jesus tala om den dagen som pånyttfödelse.
På den dagen ska apostlarna få sitta på tolv troner och döma Israels tolv stammar. Här har vi en direkt förklaring till varför Jesus valde tolv apostlar. Men vi vet av hans berättelse i Matt 25 att det inte bara är Israels tolv stammar som ska dömas, utan alla folk. Apostlarna skulle få lida mycket under de tolv stammarna då judarnas ledare anklagade dem och misshandlade dem. Men när Jesus kommer som domare ska de vara med som nämndemän och vittnen. Då kommer deras triumf. Och då ska de inte skryta med vad de själva har gjort, utan då tillfaller all ära Människosonen, som har köpt och löst dem från den här världens makter med sitt blod.
Jesus fortsätter:
Och var och en som för mitt namns skull har lämnat hus eller bröder eller systrar eller far eller mor eller barn eller åkrar, han kommer att få hundrafalt igen och skall ärva evigt liv.
Gäller de här goda löneutsikterna det eviga livet, eller finns det ett löfte om en jordisk lön?
På en del ställen talar Bibeln verkligen om en jordisk lön. Så säger Paulus i 1 Kor 3, att om det verk någon har byggt består provet, skall han få lön. 
Det lönar sig att följa Guds bud. Det fjärde budet är det klaraste exemplet på att lydnad för Guds bud ger välsignelse. Vi läser det i Paulus tolkning i Ef 6:2–3:
Hedra din far och mor. Detta är det första bud som har ett löfte: för att det skall gå dig väl och du skall leva länge på jorden.
När Mose upprepar Guds löften och varningar i 5 Mos 28 utlovar han rika välsignelser till folket om de följer Guds bud, men han varnar med många slags förbannelser om de överger honom. På synd följer straff, så är det också här i tiden. Om vi väljer att gå emot Herrens bud för att det smakar bättre så, kan vi till en tid ha en viss nytta av våra beräkningar, men i långa loppet kommer det att bli till förbannelse. På motsatt sätt är det med den som följer Herrens bud: på kort sikt är det ofta förenat med lidande och verkar vara allt annat än välsignat av honom, men i långa loppet visar det sig vara till välsignelse. Kanske det märks först när vi själva har lämnat jordelivet, att det är välsignat av Herren, för det är inte alltid så att han väljer att låta oss ha yttre framgång. Han tänker alltid på vårt eviga väl.
Jesus säger inte att det alltid är så att vi här i livet får hundrafalt igen om vi för hans namns skull tvingas lämna hus eller familj. Han säger uttryckligen att vi ska ärva evigt liv. Hoppet om den himmelska härligheten blir drivkraften att följa honom, inte ett hopp om att vår jordiska tillvaro ska bli skön och trivsam.
Hur många av oss har lämnat allt, familj, hus och hem, för att följa Herren? 
För snart 100 år sedan var det några familjer från mina hemtrakter som bokstavligt gjorde så. De lyssnade till en sömnpredikant, Maria Åkerblom, som uppmanade sina anhängare att sälja sina hemman och flytta med henne till Jerusalem. De kom inte längre än till södra Finland, och snart visade sig avarterna av den här villfarande sekten. Vi ska inte själva bestämma hur vi ska överge hus och hem, och inte heller låta falska andar förleda oss.
Men det finns situationer när Jesu lärjungar måste göra så. Jesus talar om att lämna allt och följa honom. När han sände ut sina tolv apostlar ”som får mitt ibland vargar” (Matt 10), lovade han dem allt annat än guld och gröna skogar. Han talade om hur familjer ska splittras, hur en man får sina egna till fiender. Och då sa han de här allvarsamma orden (v 37f):
Den som älskar sin far eller mor mer än mig är mig inte värdig, och den som älskar sin son eller dotter mer än mig är mig inte värdig. Den som inte tar sitt kors och följer mig är mig inte värdig.
Det är oerhört allvarliga och rannsakande ord. Hur är det med vår egen efterföljelse? Vill vi ha Jesus i vårt liv bara som en grann fasad, eller som en yttre livförsäkring, men bara på de villkor som vi själva ställer upp? Vi har en benägenhet att sätta stopp när vi tycker att det blir en för jobbig tillämpning av Skriften.
Det är många som har upplevt det som en verklighet i sina liv att gemenskapen med familj, släkt och vänner har krossats för att man har velat följa Jesus och hans ord i sitt liv. Men vi får ändå säga med Hebreerbrevet (12:4):
Ännu har ni inte gjort motstånd ända till blods i er kamp mot synden.
Ingen av oss har behövt offra våra liv i tortyr eller martyrium, som inte minst de apostlar som följde och lyssnade till Jesus fick göra. Men följderna av lärjungaskapet är det samma: att vara Jesu vän är att vara världens ovän. Och det är just i denna situation som Jesus lovar den nådelön som ger uppmuntran och kraft i prövningarna.
Nådelönen är att ärva evigt liv. Då man ärver någon är arvsgivaren död. Vårt arv grundar sig på att Jesus har dött för oss och hela världen, för att vi inte ska förgås utan ha evigt liv. Var och en som bekänner sig till honom ska få det arv som redan nu är vårt, men som först på den yttersta dagen tillfaller oss så att vi får ta det i besittning och njuta av det. Den lönen är en hundrafaldig återbetalning av obehag vi får av förföljelse och av att mista gemenskap med familj och vänner.
Texten slutar med orden:
Men många som är de första skall bli de sista, och många som är de sista skall bli de första.
Här visar det sig hur annorlunda himmelriket är än våra tankar om lön. Det förklarar Jesus sedan när han berättar om att de som kom till vingårdsarbetet i elfte timmen får samma lön som de som jobbade och slet hela dagen.
Vi har säkert alla hört hur Martin Luther tillämpar det här. Han säger att han ska bli överraskad av tre saker när han kommer till himlen. Han blir förvånad då han ser att sådana finns där som han trodde skulle fördömas, han blir förvånad över att många saknas som han väntade få se där, och slutligen är han mest överraskad över att han själv är där. För han visste med sig att han var en syndare, och sådana passar inte i himlen. Men när Guds nåd uppenbaras, då är brottslingen rentvådd, synden är borta, lagen är uppfylld av Jesus i vårt ställe. Och salig är den som för hans skull får träda in i den himmelska härligheten. Det är oförskylld nåd. Vi själva har ingen förtjänst.

3. Tillämpning
När vi ställer frågor om lönen för vårt arbete i Guds rike ska vi först fråga: vad har vi, som vi inte har fått av Gud? Har vi fått gård och gods i arv är det nåd, ingen förtjänst av oss. Har vi fått krafter och bra arbete så att vi har kunnat spara ihop till gård och gods är det också nåd, för det är Gud som har gett oss gåvor och förser oss varje dag med sitt goda. Var det jag, som utrustade mig med mina krafter och med min förmåga att tänka, lyssna till Guds ord, och att betjäna min nästa med mina händer?
Visst måste vi erkänna att det är Guds nåd som ligger bakom allt detta. Han har berett gärningar som du och jag får gå i. Därför ska vi också ställa oss till förfogande när han kallar oss till tjänst, och inte börja komma med köpslående. Han har gett oss biljetten till himlen, men det är inget som vi har ensamrätt till. Samma biljett ska vi bjuda ut till våra medmänniskor, som kanske är på väg till en fruktansvärd evighet borta från Gud. För de har samma rätt till Guds nåd som vi, och Gud vill använda oss för att få dem med på vägen.
Och så ska vi se, att Gud inte låter den vara utan lön som förtröstar på honom och uträttar hans ärenden. Han ger nya vänner, när andra sviker. Vi får en andlig familj om vi mister vår jordiska. När våra egna planer går om intet leder han oss in i bättre uppgifter, som vi inte ens hade kunnat drömma om. Och han ger oss jordiska tillgångar för att vi frikostigt ska kunna dela med oss åt dem som inte har så mycket. Vi kommer att få hundrafalt igen.
Men nu kanske vi börjar undra: hur skulle jag, en syndare och svikare, kunna räkna med något sådant? Jesus väntar ju sig en helhjärtad efterföljelse. Vad händer om jag inte klarar av det?
Vi ska återvända till grunden: det är att Jesus har levt ett fullkomligt liv i ditt och mitt ställe. Han svek inte. Han gjorde allt rätt. Han skulle inte ha behövt lida, för han hade inte gjort något orätt. Men han tog på sig din och min synd, för att i stället ge oss sin fullkomlighet. Det är den fullkomligheten som håller när han kommer till domen. Visar du på något annat, på något som du tror ska hålla måttet, då går det illa. Men har du Jesus att hänvisa till, då har du allt. 
Det är det här som vår text vill leda oss till: bort från våra egna funderingar på vad vi kan förtjäna för lön i Guds rike, och fram till att se och smaka Guds godhet och kärlek, när han i Jesus Kristus gett oss sin rättfärdighet och tillträde till himlen av nåd.
Han har gett oss bekräftelse på att vi äger denna rättfärdighet genom att han uppstod på påskdagens morgon, och genom att han har klätt oss i den när vi döptes. Där har vi grunden till att vi ska få möta honom i fröjd, på grund av hans oförskyllda nåd.
Han fullgjorde vad vi borde
och blev vår rättfärdighet.
Han avvände vårt elände 
för all tid och evighet.
I hans seger nu vi äger
ljus och frid och salighet.
Amen.


Predikan i Biblion 16.2.2014.

12 februari 2014

Sådd och skörd

Av Hans Ahlskog
Nåd vare med er och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.
Temat för femte söndagen efter trefaldighet är ”Sådd och skörd”. Vi skall idag stanna inför en predikotext som står att finna i Matt 13:1-9 och vi lyssnar till orden i Jesu namn:
Samma dag gick Jesus hemifrån och satte sig vid sjön. Då samlades det så mycket folk hos honom att han steg i en båt och satt i den, medan allt folket stod på stranden. Och han talade till dem i många liknelser. Han sade:
”En såningsman gick ut för att så.  Och när han sådde, föll en del vid vägen, och fåglarna kom och åt upp det.  En del föll på stenig mark, där det inte hade mycket jord. Det sköt genast upp, eftersom det inte hade djup jord.  Men när solen steg, förbrändes det och vissnade bort, därför att det inte hade någon rot.  En del föll bland tistlar, och tistlarna växte upp och kvävde det.  Men en del föll i god jord och bar frukt, hundrafalt och sextiofalt och trettiofalt.  Hör, du som har öron!”
Amen. 
Herre, inskriv dessa ord i våra hjärtan och ge oss din helige Ande så att det som idag sås i våra hjärtan inte blir fruktlöst utan låt det bära frukt ditt rike till välsignelse och dig själv till pris och ära.  Amen.

Den här texten är nog en av de texter i Nya testamentet som det oftast predikats över. Otaliga predikanter har hållit otaliga predikningar över temat ”Fyrahanda sädesåker” eller ”Såningsmannen”. Jag har inga ambitioner att försöka överträffa någon annan när det gäller att utlägga denna text. Men den har talat starkt till mig när jag har förberett denna predikan. Det är allvarliga och rannsakande ord vi möter i texten. 
”En såningsman gick ut för att så ... en del föll här, en del föll där, en del föll vid vägen, en del föll på stenig mark”, o.s.v. Här har vi att göra med en vårdslös såningsman som inte ser efter var han sår sin säd, tänker vi kanske. Är det månne där allvaret ligger i denna text? Är det vad Jesus vill undervisa oss om med hjälp av denna liknelse? 
Nej, såningsmannen i liknelsen får inget klander för sitt arbete. Såningsmannen är Gud själv. Han gör ett fullkomligt arbete när det gäller att så ut ordet. Jesus riktar inte här udden mot Guds helige Ande för att kritisera honom som kommer med utsädet, utan Jesus vill fästa vår uppmärksamhet på mottagandet av ordet och ställa oss själva frågan: vilken jordmån finns i mitt eget hjärta? Vad händer i mitt hjärta när det goda utsädet, Guds ord, faller där? Är mitt hjärta att likna vid en väg där kornet ligger fullt synligt och exponerat och där Djävulen plockar bort ordet innan det hinner få något fäste? Eller mitt hjärta som en stenig mark som endast har rum för en ytlig tro? Är mitt hjärta fullt av tistlar som förkväver ordet? 
Vi skall stanna inför dessa tre hjärtejordar och försöka oss på att lägga in dem i vår samtid. Till sist skall vi också fundera på vad det är som gör ett människohjärta till en bördig mark. Kan vi göra något för att vårt hjärta skall bli en god jordmån för Guds ord?

Jesu liknelse om såningsmannen var inte så lätt att förstå för dem som lyssnade till den. Det var inte heller avsikten. Jesus berättade inte liknelser i första hand för att människor skulle förstå bättre vad han ville säga, utan för att de skulle förstå sämre, hur konstigt det än låter. Men Jesus säger själv att detta är hans avsikt. ”Ni har fått lära känna himmelrikets hemligheter”, säger Jesus till sina lärjungar strax efter vår text, ”... men det har inte de andra.” 
Vilka är ”de andra”? Det är de om vilka Johannes säger att de inte tog emot Jesus. ”Han kom till sitt eget, men hans egna tog inte emot honom” (Joh 1).  De trodde inte på Jesus, de förkastade honom, de förhärdade sina hjärtan inför hans gudomliga anspråk. Nu föll Guds dom över dessa människor. ”Den som har skall få”, d.v.s. den som Gud har velat uppenbara sin Son för, han eller hon skall han också föra in i en allt djupare kunskap om himmelriket, ”men den som inte har, från honom skall också tagas (det lilla) han har” (kvar av gudsfruktan). Guds förhärdelsedom är verksam över dem som förkastar evangelium om Riket. Ju mer de hör, desto mindre förstår de. 

Vid vägen
När såningsmannen Jesus sår ut sin goda säd bland dessa så är det som med det som såddes vid vägen. Jesus förklarar denna del av liknelsen på följande sätt:      
När någon hör budskapet om riket men inte förstår det, kommer den onde och rycker bort det som blivit sått i hans hjärta. Detta är sådden vid vägen. (v.19) 
Vad menas månne med att inte förstå ordet? Ja, det står klart att det inte bara gäller en ytlig förståelse av det som sägs. Nej, det handlar om att tillämpa ordet på sig själv. Jesus säger i parallelltexten i Luk 8 att Djävulen kommer och tar bort ordet ur deras hjärta så att de inte kan tro och bli frälsta. (förstå ordet = den frälsande tron) (v.12) Där ordet inte får väcka tro, där blir det till ingen nytta. 
Hur kan detta ta sig uttryck i vår samtid? 
Det kan t.ex. ta sig uttryck i att människor inte vill höra talas om synd, att Gud hatar synd och att de själva är syndare. De kan inte tro på en Gud som dömer människor till helvetet för evigt. Kristendom får inte handla om synd och nåd, om dom och förlåtelse. Det finns ett ord i Hebreerbrevet som mycket väl sammanfattar det som menas med orden sådden vid vägen. Det fjärde kapitlet börjar med orden (v. 1-2): 
Låt oss därför med fruktan se till att ingen av er visar sig bli efter på vägen, när nu ett löfte att komma in i hans vila står kvar. Ty evangeliet hade predikats för oss liksom för dem. Men för dem blev ordet som den hörde inte till någon nytta, eftersom det inte genom tron hade smält samman med dem som hörde det.
Att tro på Jesus handlar om mera än att tro att han finns. Det gör också djävlarna. Det handlar om att smälta samman med ordet, med evangelium och inte bara att höra det och uppfatta det som sägs. Det råder ingen brist på predikan i vår tid och varje söndag läses bibeltexter i otaliga kyrkor i vårt land. Men där sitter Djävulen och intalar människor att detta hör till en svunnen tid, det  beskriver en förlegad världs- och gudsbild och på sin höjd kan denna verksamhet ha ett kulturhistoriskt värde. Och människor tar inte ordet på allvar. De tror inte att detta gäller dem och deras eviga väl. Det ord som sås smattrar mot ett pansar av otro och förnekelse. Ja, ”somt föll vid vägen.” 

På stenig mark
Nu känner vi oss kanske inte så träffade av ordet om det som föll vid vägen. Vi betraktar ju oss själva som bibeltroende kristna och vi lever ju inte i otro utan vi tar del i ett rikt gudstjänstliv med ord och sakrament. Men hur är det med det utsäde som föll på stenig mark? Kommer det oss månne närmare? Jesus säger (v. 20f): 
Det som såddes på stenig mark är den som hör ordet och genast tar emot det med glädje,  men inte har någon rot. Han håller ut endast en tid, och möter han lidande eller förföljelse för ordets skull, så kommer han genast på fall. 
Vad får det kosta att vara en kristen? Hur mycket får det kosta oss att komma till himlen? En årslön? Två? Ingenting? Allt? Jesus berättar om människor som hör evangelium och tar det till sig med glädje. Det här var ett fint och vackert budskap. Att bära det kristna namnet är något fint och bra. ”Jag är också en kristen”, hör vi ofta människor säga, t.ex. någon politiker eller kändis, och då avser man att man är döpt, konfirmerad och tror på någon slags högre makt. Kanske rent av på Gud? 
Paulus skriver i 1 Tim 6 om människor som anser att gudsfruktan är en god affär. Man kan dra nytta av det kristna namnet, t.ex. en icke-troende profanmusiker kan sjunga andliga sånger för att sälja skivor också till kristna och ju mer av den kristna tron man kan förmå sig att bekänna sig till, desto större förtroende åtnjuter man bland de kristna. En politiker kan också samla röster från kristna genom att säga sig vara en kristen. 
När det gäller dessa fenomen kan det röra sig om en hycklad tro eller så kan det hända att sådana människor har en verklig tro på Kristus, om än utan rot och att de avfaller så fort den första kostnaden dyker upp, det som det kristna namnet för med sig. 
 – Det här med att vara kristen skulle ju vara något positivt och gynnsamt.
 – Det hade ju utlovats att det inte skulle kosta något och så kommer detta!
Kanske vänner som vänder en ryggen? Kanske familjen? Vi kan i detta sammanhang också tänka på härlighetsteologin, som utlovar hälsa, rikedom och framgång för den som överlämnar sitt liv åt Jesus. Det är halleluja-rop ända tills motgången kommer. Då kommer besvikelsen: ”Det här med kristendomen motsvarade inte det som stod i produktbeskrivningen”. 
När det börjar kosta något att vara en kristen, när vi får lida för Kristi skull, när vi lider i hettan under den gassande solen, då är det nära att det som är sått på stenig mark torkar bort. Det är roten som saknas, det som går djupare än det som syns på ytan, d.v.s. det kristna namnet. Roten, som når djupare ner än de första ljuvliga känslorna.  När motgångar kommer, när Gud låter oförklarliga saker hända oss, när en naturkatastrof inträffar och människor frågar: 
 – Var finns Gud i allt detta?
 – Den skyldige måste ställas till svars!
 Vid sådana tillfällen är det frestande att kasta bort tron och säga att jag inte tror på Gud längre. Och då sker det som det är sagt: ”Somt föll på stenig mark”.

Bland tistlar
Jesus säger vidare (v.22):
Det som såddes bland tistlar är den som hör ordet, men världsliga bekymmer och bedräglig rikedom kväver ordet, så att det blir utan frukt. 
När man läser dagens text så är det som om strålkastarljuset kommer närmare en själv ju längre man läser. När Jesus säger att en del föll vid vägen, d.v.s. när människor inte tror det som predikas, då kan vi tänka att detta inte gäller oss. När han fortsätter att tala om att det som är sått på stenig mark lätt förbränns om motgångar och svårigheter möter, då börjar det kanske kännas aktuellt för oss, och när Jesus nu talar om hur världsliga bekymmer och bedräglig rikedom kväver ordet, då börjar det verkligen brännas. 
Det är påfallande hur stor del av sin undervisning i evangelierna Jesus ägnar åt förtröstan, att vi skall lita på Gud och inte oroas, varken över det som nu är eller för morgondagen. Ni kan inte tjäna både Gud och Mamon, säger han i Matt 6. Och här får vi förklaringen: bekymmer är ytterst avgudadyrkan. Vi litar inte på att Gud kan sköta om oss och han får det trångt i vårt hjärta. Vi fyller vårt hjärta med planer för vårt liv, hur vi skall klara oss och vi ägnar inte Gud en tanke. Vi håller kanske så högt tempo här i livet att vi kanske inte ens har tid för bön och stillhet. Och hur är det med bibelläsningen? Ja, det hinner vi inte riktigt med eftersom vi har så mycket på gång, kanske vi har något inbokat varje kväll? Och däremellan måste vi ta igen oss. När kvällen kommer är vi för trötta för att ta oss tid att lyssna till vad Gud har att säga. 
Och sedan har vi detta jagande efter prylar. Vi vill skaffa oss det ena efter det andra. Det är datorer, pekplattor och smarttelefoner (vart man än tittar ser man människor som frenetiskt knaprar på sina telefoner och pekplattor), och vi skall ha bilar, båtar och hus. Och för att ha råd med allt detta så måste vi jobba. Det är ett hysteriskt tempo i samhället och vi försöker hålla detta tempo. För vi måste ha det som alla andra har. 
Kära vänner, finns det någon här i kväll som upplever detsamma som jag, att allt detta håller på att kväva oss, kväver vår tro och vår relation till vår Gud? Vi har ingen tid för Gud och vi ser ingen annan frukt i våra liv än själviskhet och inkrökthet. Visst lyssnar vi till Guds ord, men det bär ingen frukt eftersom vi är så upptagna med allt annat. Vi ser inte människor som behöver oss och som vi borde ta oss tid att besöka. 
Personligen känner jag att det blir trångt inombords när man hör Jesu ord här. Inte är det väl om mig detta handlar? Inte är det väl jag som är så uppfångad av världens ekorrhjul att jag inte har tid för Gud? Inte är det väl jag som slarvar med bönen och bibelläsningen, kvällsandakterna, inte är det väl jag som allt som oftast kommer oförberedd till Herrens heliga nattvard? Inte är det väl jag som glömmer att be för gudstjänsten? Inte är det väl jag som ofta om morgnarna glömmer att be Gud välsigna min dag och alla de människomöten jag står inför? Inte är det väl jag som glömmer att be till Gud för icke-troende vänners och bekantas frälsning? Ja, ”somt föll ibland törne”.

Den goda jorden
När Jesus sår sitt ord i  världen så verkar det som om jordmånen för ordet inte är särdeles gynnsam. Det är stenar, törne och tistel. Men han säger också att en del faller i god jord. Och det sker när den som hör ordet också tror det för egen del. D.v.s. tror att syndaförlåtelsen som räckes fram i evangelium också gäller en själv. Då bär det frukt, hundrafalt och sextiofalt och trettiofalt. Man skulle önska att man alltid hade en sådan jordmån i det egna hjärtat. 
Hur kan vi få det? Finns det något vi kan göra för att förbättra jordmånen i det egna hjärtat? 
Inte direkt. Det är den helige Ande som är trädgårdsmästaren i Guds rike. Det är han som bearbetar jordmånen med lag och evangelium. Det är han som plockar bort stenar och river upp törnen. Men indirekt kan vi kanske göra något. Vi kan ändra våra andliga matvanor. Idag när vi har temat Sådd och skörd kan vi påminna oss vad Paulus skriver i Galaterbrevet 6:8:
Den som sår i sitt kötts åker skall av köttet skörda undergång, men den som sår i Andens åker skall av Anden skörda evigt liv. 
Jag läste en gång följande ord på en reklamskylt från en organisation som jobbar med  svinuppfödning: Också grisen är vad den äter. Med det ville man säga att beroende på vad grisen får för mat så kommer köttet att variera i kvalitet. 
Jag tyckte detta var mycket träffande också när det gäller det andliga och vi kunde säga att också den kristne är vad han eller hon äter. Slarvar vi med bibelläsningen och läser en massa annat skräp så skall vi inte förvåna oss om vi sedan skräms av de frukter vi ser i vårt liv, kommer vi dåligt förberedda till nattvarden, så att vi kanske inte ens tänker på vad det är vi mottar, så blir den inte till nytta utan till dom för oss. 
Vi skall tänka på vad Paulus säger till korinterna, att många av dem var svaga och sjuka och ganska många hade somnat in, därför att de inte urskiljde Herrens kropp i nattvarden och besinnade att det var just vad de tog emot. Om vi är lata när det gäller att lyssna till andlig undervisning och predikningar och istället lyssnar på allt möjligt annat, då sår vi inte i andens åker utan i köttets. 
Också den kristne är vad hon äter. Vill du se goda frukter i ditt liv, så skall du alltså göra vad då? Kommer ni ihåg vad vi gjorde vid Hjälmargården den gången när vi var samlade dit en större skara härifrån? Jo, vi delade ut öronputsare med texten: ”Putsa dig i öronen och sätt dig i kyrkbänken” – en bra sammanfattning av Luthers lära om hur Anden verkar tro i oss. Det kan och skall vi göra. Man kunde också säga: ”Sätt dig i din skönaste fåtölj, sätt en pläd kring dina axlar, ta en mugg med varmt, gott svartvinbärssaft och lyssna till ett föredrag eller en god predikan.” Ta dig den tid det fordrar. Eller så kan vi lyssna på något föredrag medan vi utför våra sysslor där hemma eller i någons fall på jobbet. 
Och vi borde också ge bibelläsningen en chans. Visst är det roligt att läsa Hemmets veckotidning eller Kuriren, eller Teknikens värld och Meidän Talo och det kan vara bra i rekreationssyfte (det är också viktigt), men inte ger det något till den odödliga själen. Man brukar säga att aptiten växer medan man äter och det gäller också bibelläsningen. Men försummar man den blir det bara trögare och trögare. 
Indirekt kan vi alltså göra en del för att förbättra jordmånen i vårt hjärta. Vi sätter verktygen i händerna på den helige Ande och han får plöja, harva och så sin goda säd i vårt hjärta. Då kommer frukterna. Vi kanske inte ser dem, och det är väl lika bra det, men de kommer. Det är en naturlag i Guds rike att den goda grenen inte kan låta bli att bära frukt. För ytterst sett handlar all detta om Jesus. Att förbli nära Jesus, i Jesus. Jesus säger i sitt avskedstal (Joh 15:4f):
Förbli i mig, så förblir jag i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv, utan endast om den förblir i vinstocken, så kan inte heller ni det, om ni inte förblir i mig. Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon förblir i mig och jag i honom, bär han rik frukt, ty utan mig kan ni ingenting göra. 
Om vi lever i och med Ordet och sakramenten och i Guds barns gemenskap, där vi kan uppmuntra och trösta varandra, då ser nog den helige Ande till att vi hålls kvar i vinstocken och kan bära frukt. Amen.
Bliv i Jesus, vill du bära frukt! Grenen kan ej leva skild från stammen, Och blott under Herdens vård och tukt Fostras och bevaras späda lammen.
Bliv i Jesus, där är tryggt, blott där, Varje annan plats har sina faror, Och när världen ler som fagrast här, Frukta allra mest för hennes snaror!
Bliv i Jesus, vill du växa till I de stycken, som din Gud behaga, Bliv i Jesus, om i tron du vill Lära dig var dag ditt kors att taga!
Bliv i Jesus, vill du hålla ut Modigt, troget, segerrikt i striden! Han med frid bekröner dig till slut, Och din mödas dag är snart förliden.
Bliv i Jesus, lita på hans makt Och hans trofasthet i alla skiften, Han helt visst fullbordar, vad han sagt, Därom vittnar tydligt hela Skriften.
Bliv i Jesus, genom stormens brus Skall han leda dig den rätta stigen; Bliv i Jesus, och i Herrens hus Sist du bliva skall evinnerligen!
Herre, hjäp oss alltid förbli i dig. Amen.


Predikan i Lepplax bykyrka 9.2.2014.

3 februari 2014

Mose och Kristus

Av Ola Österbacka
Temat på Kyndelsmässodagen är Guds uppenbarelse i Kristus. Predikotexten är från Joh 1:16–18:
Av hans fullhet har vi alla fått, nåd och åter nåd. Ty lagen gavs genom Mose, nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus. Ingen har någonsin sett Gud. Den enfödde, som själv är Gud och är hos Fadern, har gjort honom känd.
Herre, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.
I dag ska vi stanna inför vår text ur en särskild synvinkel, med temat Mose och Kristus. Temat finns i vers 17: Lagen gavs genom Mose, nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus.
Jesus framställs i Romarbrevet som en motpol till Adam, den första människan. Där får Adam stå som representant för synden, medan Jesus är representant för rättfärdigheten. 
Mose och Kristus är ett annat begreppspar. Dessa namn beskriver lag och evangelium. Vi ska först se på berättelserna om Mose, och så undersöka hur han, och hela GT, förhåller sig till evangelium. Och vi ska se att det inte alls är så att Mose bara representerar lagen, utan han framställer också evangelium, eftersom han också talar om Kristus.

Mose, laggivaren
Vi känner väl alla till den underbara berättelsen (i 2 Mos 2) om hur Mose föddes i en svår tid, när israeliterna förtrycktes i Egypten. Han skulle egentligen inte få leva. Han skulle dödas, tillsammans med alla andra nyfödda pojkar. Men han skänktes till livet genom en underbar räddning ur Nilfloden, dit han hade placerats i en korg. Och sedan fostrades han först av sin egen mor och sedan av Faraos dotter, i självaste hovet.
Efter att han hade begått dråp tvangs han i landsflykt, som varade i 40 år. Under den tiden fostrades han på ett annat sätt, i tålamod och lydnad. Sedan fick han sitt stora uppdrag att föra sitt folk ut ur fångenskapen i Egypten. I samband med utvandringen, under ett långt uppehåll vid Sinai berg, fick han av Gud själv de tio budorden skrivna på tavlor av sten. Han fick också samhälleliga lagar, som blev en grundlag för Israel som en teokratisk nation, en gudsstat med Gud själv som kung. Och så fick han lagar om högtider, offer och reningar, som blev en fostran av folket och inte minst en förebild för den som skulle bli större än Mose. 1 Hebr 3:5 heter det:
Mose var betrodd som tjänare i hela Guds hus för att vittna om det som senare skulle förkunnas.
Det är framför allt som ett vittne om Kristus som Mose lag är viktig. Visst är också de samhälleliga lagarna viktiga som en grund för nationen, som behövde en hård tuktan för att bevaras som Guds folk, och som ändå svek om och om igen genom att dyrka avgudar. Och de moraliska lagar som finns i de tio budorden är sådana som gäller i alla tider. De har sammanfattats i det dubbla kärleksbudet, som Jesus själv formulerar i sitt svar till en laglärd i Matt 22:37–40:
Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd. Detta är det största och främsta budet. Sedan kommer ett som liknar det: Du skall älska din nästa som dig själv. På dessa två bud hänger hela lagen och profeterna.
De här orden står inte tillsammans i GT. De är sammansatta från Israels trosbekännelse, 5 Mos 6:5 och 3 Mos 19:18. På det förra stället står det om den absoluta kärleken till Gud och på det senare om kärleken till vår nästa. De här buden gäller under alla tider och för alla människor. De uttrycker Guds vilja i hans skapelse och de är en grund för att vi ska leva rätt, både inför Gud och inför människor.
Men när vi tänker på Mose som laggivare är det mycket mera än dessa komprimerade bud. Han gav en lång rad med förordningar som skulle hjälpa Israels folk att leva som Guds utvalda folk, hans egendomsfolk. De skulle vara ett annorlunda folk än hednafolken. De skulle regeras av Gud genom hans ord, som han sedan fortsatte att ge dem genom andra profeter.
En del av de förordningar som Mose gav gällde bara för en tid. Sådana var bestämmelserna om hur tabernaklet skulle tillverkas och sättas upp. Det gjordes för att folket skulle ha en helig plats under ökenvandringen och tiden fram till dess templet byggdes i Jerusalem.
De flesta av lagarna skulle gälla längre än så: ända fram tills Jesus kom och uppfyllde dem i sitt liv och sin korsdöd. Det var alla de ceremoniella lagarna. Det är dem vi ska uppehålla oss kring en stund. Vi går inte in på samhällslagarna, som lagarna om hur man skulle hantera slavar, straffa brottslingar och reglera skulder. De hade sin funktion bara för det yttre folket, Israel.
Särskilt i Tredje Moseboken finns det en mängd lagar som reglerar offer. Det finns fem olika slag av offer. I varje djuroffer spelar blodet från offret en central roll. Om ni följer bibelläsningsplanen i bibelkalendern har ni just nu fått ta del av väldigt detaljerade anvisningar om hur offren skulle verkställas, vilka djur, hur de skulle styckas och hur varje kroppsdel skulle hanteras. Vad var det bra för?
Jo, här finns en stark påminnelse om synd. Den som syndar bär på skuld. Den som har syndat kan inte komma fram inför Gud. Himlen är utestängd. Offren ger en tillfällig förlåtelse för synden, men nästa gång man gör en synd som kräver ett offer måste åter blod utgjutas. Och varje dag skulle två offer göras för folket: morgonoffret och kvällsoffret.
Så fanns också ett särskilt viktigt offer som skulle bäras fram en gång om året på en särskild dag: den stora försoningsdagen. Då skulle översteprästen gå in i det allra heligaste för att stänka blod på förbundsarken med lagens tavlor. Lagens tavlor fanns där för att påminna om Guds helighet, och att han kräver fullkomlig renhet av var och en som ska komma inför honom. Och den renheten uppnår man bara genom blodsoffer.
Aposteln Paulus uppehåller sig i flera av sina brev vid frågan varför lagen gavs åt Israel. I Galaterbrevets tredje kapitel talar han om löftet som gavs åt Abraham. Sedan undervisar han så här (v 19):
Varför gavs då lagen? Den blev tillagd för överträdelsernas skull för att gälla tills avkomlingen skulle träda fram, han som löftet gällde. Den utfärdades genom änglar och lades i en medlares hand.
”Han som löftet gällde” – det var Kristus, Messias. Det var han som Abraham hörde om, det var han som skulle frälsa sitt folk från den skuld som belastar alla människor efter Adams syndafall. Han var ”kvinnans säd”. Det var han som fanns med i offren, det var honom som Mose ytterst visade på när han gav sina lagar.
Men det folk som skulle föra frälsningslinjen vidare till den dag när tiden var fullbordad, det måste stå under förmyndare. Det var ett hårdnackat folk. De måste ha en Mose som kom med lagen. Och det här folket ville väl, men de förmådde inte hålla lagen. När Mose hade föreläst lagen på Sinai, svarade folket med en mun (2 Mos 24:7):
Allt vad HERREN har sagt vill vi göra och lyda.
Hur gick det med det löftet?
Bara en kort tid efteråt gjorde man sig en avgud i form av en guldkalv. Och man knotade och förebrådde Mose för att han hade fört dem ut ur Egypten, man ifrågasatte att han skulle vara deras ledare och man tog främmande kvinnor. Allt det ledde till straffdomar, om och om igen.
Nej, de här offren var verkligen behövliga. Tack vare dem så kunde folket återvända till Herren efter sin synd. Tack vare Guds förbarmande kärlek och tålamod, och med hänvisning till löftet, så övergav han dem inte. 
Men det behövdes ett annat offer för att de här förebildande offren skulle ha kraft. Därför ska vi nu gå över till 

Kristus, lagens uppfyllare
Då ska vi ta ansats i de härliga orden i början av vår text: 
Av hans fullhet har vi alla fått, nåd och åter nåd.
Hans fullhet: där finns ingen skavank. Där finns ingen synd. Han, Jesus, hade inte gjort någon synd. Han behövde inga offer för att träda fram inför Gud. Nej, han är den enfödde, själv Gud.
Han kom för att ge oss sin fullhet. Det är det samma som vi kallar helighet, eller rättfärdighet. Han kunde göra det genom att byta med oss. Han bar vår synd på korset och blev så det yttersta offret, det verkliga offret som kunde ta bort synden, eftersom hans blod var obesmittat av synd. Hebr 10:3–4 säger:
Nu ligger i dessa offer en årlig påminnelse om synd. Ty det är omöjligt att tjurars och bockars blod skulle kunna utplåna synder.
Detta ”ty” hänvisar till alla de offer som Mose hade föreskrivit. Om lagen hade kunnat fullkomna dem som offrade sina syndoffer eller brännoffer, då hade de ju sedan fått sluta offra. De skulle inte längre ha haft några synder på sitt samvete. Men de blev inte fullkomliga genom dem. 
Det var löftessonen, ”kvinnans säd”, som skulle bära fram det fullkomliga offret. Hebr 9:11–12:
Men nu har Kristus kommit som överstepräst för det goda som vi äger. Genom det större och fullkomligare tabernakel som inte är gjort med händer, det vill säga som inte tillhör den här skapelsen, gick han en gång för alla in i det allra heligaste, inte med bockars och kalvars blod utan med sitt eget blod, och vann en evig återlösning.
Denna eviga återlösning betyder att vi är skuldfria inför Gud, inte bara en dag, inte bara fram till nästa gång vi syndar, utan alltid. Men vi är inte skuldfria i oss själva, så att vi skulle kunna gå bort och säga att allt nu är fixat, och nu kan vi göra som vi vill. Nej, vi är skuldfria i Honom, i hans ställföreträdande återlösning, och det är i honom som Gud ser oss som rena och fullkomliga. Inte utan honom, inte om vi går bort i otro och drar hans blod i smutsen.
Så här har han kommit till vår jord och bytt med oss. Han tog vår synd, han gav oss sin helighet. När han uppstod var det ett sigill på att han hade gjort allt färdigt. Nu gick förkunnelsen om rättfärdighet ut över jorden, så att var och en som tror på honom får se sig fullkomlig och helig genom honom. Var och en – varenda människa, jude eller grek, träl eller fri, man eller kvinna.
Det här budskapet är det nya som kommer med Jesus och förmedlas av hans apostlar till oss och till världen. Nåd och sanning. Nåd, för att det visar oss att Gud för Jesu skull inte tillräknar våra synder. Sanning, för att Gud inte kan ljuga, och för att hans löften 1 Mos 3:15 och sedan i flera omgångar till Abraham, Isak och Jakob skulle visa sig fasta och trovärdiga. Nu är profeternas budskap fullbordat. 
Johannes har ännu en sak att lära oss i vår korta text.
Den enfödde, som själv är Gud och är hos Fadern, har gjort honom känd.
Jesus, som har kommit till jorden som ett litet barn, han är själv Gud. Och han har gjort Gud känd för oss. I det gamla förbundet, GT, är han ännu inte helt uppenbarad. Han uppenbarade sig genom förebilder, symboler. Sådana var bestämmelserna i Mose lag. Nu har han uppenbarat Guds vilja till alla delar, sådant som han har beslutat uppenbara för oss. Allt får vi inte veta. Vi har många frågor, som vi ska få svar på först i himlen, men allt vi behöver för att vi ska kunna leva ett liv i hans gemenskap och till vår nästas bästa, det har vi fått. Av hans fullhet – med det kan vi säga att vi har fått sanningen. 
Där ingår också Guds heliga vilja, hur han vill att vi ska leva våra liv så att de bäst kan betjäna vår nästa. Vi har inte kvar offerlagarna och de andra ceremoniallagarna, men vi har Guds tio bud som vi får använda som regler för hur vi ska leva.
Vi har sanningen. Därför behöver vi inte irra med blicken när någon frågar hur vi kan göra anspråk på att ha sanningen – inte bara en sanning, eller en del av sanningen. Vi ska inte erkänna att islam eller hinduismen har delar av sanningen som inte vi har fått. Nej, vi har fått sanningen. Och Gud har valt en väg för att uppenbara den för oss. Det skedde genom Jesus Kristus och det ord som hans evangelister och apostlar har skrivit åt oss i vår Bibel. Där är sanningen.
Den sanningen ska vi också vara med och sprida i en värld som lider alltför mycket av lögn och okunskap. Det är den uppenbarelsen i Kristus som vi får fira i dag, på Kyndelsmässodagen. Gud har gjort sig känd – nu är det vår uppgift att göra honom känd bland människorna, genom att vi vittnar om Jesus Kristus, honom som kom med nåd och sanning. Amen.
Bön: Tack, käre Jesus, för att du kom till oss. Tack för att du gav ditt liv för att ta bort våra och all världens synder. Hjälp oss att tro det och bli så uppfyllda av det att det ger en verklig mening åt våra liv att få ära dig och tjäna dig genom våra medmänniskor. Amen.


Predikan i Kyndelsmässodagens gudstjänst i Biblion 2.2.2014.