En aktuell profet

Av Ola Österbacka 

Vår tids avkristning och förföljelse av oss som tror att hela Bibeln är Guds ord leder tankarna till en förfärlig tid för 2600 år sedan. I Jeremias bok, kapitel 6, beskrivs tiden när babylonierna hade börjat belägra Jerusalem. De kom efter en tid att fullständigt förgöra staden och det sköna templet. Det skedde för att folket hade övergett sin Gud.

Jeremia sändes av Gud att varna folket. Han predikade outtröttligt mot dem som påstod att allt stod väl till. Präster och profeter tog det lätt med att hela folkets skada. Men Jeremia visste att inte allt stod rätt till.

I vårt land står det inte heller rätt till när en högljudd grupp ateister försöker ta bort våra kristna traditioner. Samtidigt skäms man inte för att kräva att en ateistisk grundsyn ska beskriva hur världen kommit till. De föräldrar som tror på en skapelse, enligt Bibeln, har små chanser att skydda sina barn från denna ”indoktrinering”. Samma sak gäller en öppen indoktrinering av tonåringarna att det är helt normalt och legitimt att ha sex i unga år. Och det samma gäller dem som tror att en kristen äktenskapssyn mellan man och kvinna är den riktiga.

Var finns skyddet från kränkning av ens övertygelse i dessa fall?

Jeremias anvisning var klar, och den är precis lika klar i dag:

Så säger HERREN: ”Ställ er vid vägarna och spana, fråga efter de urgamla stigarna. Fråga efter den goda vägen och vandra på den, så skall ni finna ro för era själar.” Men de svarade: ”Vi vill inte vandra på den.”

Där har vi grundproblemet: Vi vill inte.

Och därför låter fortsättningen av Jeremia 6 så kusligt aktuell. Gud skulle ta i sin tjänst en hednisk kung från öster, den babyloniske tyrannen Nebukadnessar, för att straffa sitt folk. 

Till sitt folk fortsatte Jeremia att ropa: ”O land, land, land, hör Herrens ord!” Samma rop borde i dag gå ut från predikstolar och biskopsgårdar.

Den kämpande tron

Av Ola Österbacka

Söndagens tema är Den kämpande tron. Vi ber:

Såsom för Petrus du bad i hans nöd,
bed för mig, Herre, nu, styrk mig, giv stöd
att jag bevarad må genom all fara gå,
snart i din skara stå, evigt dig när. 

I stället för att predika endast över dagens ordinarie predikotext för den andra årgången, berättelsen om synderskan i fariseens hus i Luk 7:36–50, väljer jag att lyfta fram de tre gestalterna som återfinns i dagens gammaltestamentliga text, i första årgångens evangelium och slutligen i nämnda predikotext. Det handlar alltså om kung Hiskia, den kananeiska kvinnan och synderskan som smorde Jesu fötter. De här tre personerna är kämpar, var och en på sitt sätt.

Hiskias sjukdom, Jes 38:1–8

Berättelsen ingår i ett historiskt avsnitt av Jesajas profetbok, kap. 36–39. Det är centrumparti av boken och belyser händelserna kring 701 f.Kr. Den första delen av Jesajaboken utgörs av Jesajas förkunnelse fram till år 701 f.Kr. Från kap. 40 kommer bokens andra huvuddel, som nu tar sin utgångspunkt i den svåra hemsökelsen under den assyriska hären. Den underbara räddningen beskrivs i slutet av kap. 37 då kung Sanherib tvingas återvända till sitt land. De här händelserna beskrivs också i 2 Kung 18–20 och 2 Krön 32.

Jesaja kommer på Guds befallning till Hiskia och säger åt honom att han måste dö. Hiskia grips av ångest och ber en bön som kan verka skrytsam:

O, HERRE, kom dock ihåg att jag har vandrat inför dig i trohet och med hängivet hjärta och gjort det som är gott i dina ögon.

Här måste vi understryka att Hiskia var en bra kung. Han gjorde det som var rätt i Herrens ögon, för han genomförde en omfattande reformation. Han slog sönder avgudabilderna och avskaffade offerhöjderna. Under kungatiden var det ofta så att man dyrkade hedningarnas gudar vid sidan av de rätta offren i templet. Då och då kom det en kung som rensade upp, och Hiskia var en sådan. Men sedan kom tyvärr den allra värsta kungen efter honom, nämligen Manasse.

Så kommer Guds ord på nytt till Hiskia genom Jesaja:

Jag har hört din bön, jag har sett dina tårar. Se, jag skall lägga femton år till din livstid. Jag skall också rädda dig och denna stad ur den assyriske kungens hand och beskydda denna stad.

Vi kan i ljuset av NT:s undervisning om bönhörelse i Jesu namn fråga oss varför Gud hörde en sådan bön? Det var ju en bön, där Hiskia hänvisade till sin egen fromhet. Är det verkligen så, att Gud mäter ut sin bönhörelse i proportion till vår förtjänst?

Det första vi kan säga till det här är att framställningen kanske inte ger full rättvisa åt Hiskias sinnesstämning. Det är ju en mycket kortfattad beskrivning. Hiskia var vid det här laget bara 39 år. Han var säkert i djup ångest, för dels hotades staden av assyrierna, och dels var hans egen död snart förestående. Hur skulle det nu gå med staden, Herrens tempel och alla löften som han hade knutit till Jerusalem och detta folk? Det var inte utan orsak han var i stor nöd. Skulle den reformation han startade nu helt gå till spillo? Skulle hedningarnas avgudadyrkan införas på nytt, när han slutat sina dagar?

Det andra vi ska säga är att det här är ett utmärkt exempel på att Gud hör bön trots vår svaghet. Det var mänskligt att Hiskia hänvisade till sin hängivenhet och sina insatser för en rätt gudstjänst. Det var inte en mönsterbön. Men trots att det inte var en bön i Jesu namn, i förtröstan på Guds barmhärtighet så som Daniels bön (Dan 9), så hörde Herren honom. Han hörde honom för sin egen skull, för att han älskar den arma världen och inte vill någon syndares död. Han ger oss ett exempel på hur han är nådig mot alla odds. Han är nära den som är förkrossad och vänder sig till Gud i sin nöd, även om han inte har förtjänat något förbarmande. Och han vill visa barmhärtighet mot sitt folk.

Nu ger Gud dessutom ett märkligt tecken på att han talar sanning. Hiskia ska få uppleva femton år till och staden ska räddas på ett underbart sätt. Som bevis låter han honom få se ett under, ett mirakel som upphäver naturlagarna. Gud ska låta solens skugga gå bakåt, vilket ju är det samma som att jorden ändrar sin rotationsriktning för ett tag. Så visar Gud att ingenting är omöjligt för honom.

När vetenskapsmännen belackar oss för att vi tror på ett sådant mirakel, då ska de också fråga sig vad som är värre för Gud: att slå den väldiga assyriska hären, 185 000 man, så att de flyr tillbaka till sitt land, eller att låta jordens rotation upphävas för en stund. Eller är det här värre än att låta sin son födas som människa av jungfru? Eller att låta honom uppstå?

Det är orimligt att göra sådana jämförelser. För Gud är ingenting omöjligt. När han vill, kan han göra vad som helst. Och han gjorde det i fallet Hiskia, och han har berättat det för oss, för att vi inte skulle ge upp, utan kämpa och be när vi är nöd, i förtröstan på att Gud är mäktig båda att höra våra böner och att handla till vårt och hans rikes bästa.

Den kananeiska kvinnan, Matt 15:21–28

I nästa berättelse följer vi Jesus när han ”far på semester” till den feniciska kusten och de stora handelsstäderna Tyrus och Sidon. Kvinnan som nu möter honom är en hednisk kvinna. Hon hör till något av de folk som israeliterna borde ha utplånat när de erövrade Palestina. Men hon har hört om Jesus, hon bekänner honom vara Messias, och hon ropar i nöd över sin dotter, som är svårt plågad av en demon. 

Vi möter här en Frälsare som verkar helt annorlunda än de beskrivningar vi har från hans verksamhet i Galileen. Där står det om och om igen att han förbarmade sig över alla, han botade alla. Han svarar henne inte med ett ord. Man kan ju undra vad som skulle kännas svårast i en sådan situation: att inte ens få uppmärksamhet, att bli behandlad som luft, eller att direkt bli bortvisad. Men hon fortsatte. Hon gav inte upp.

Och nu ser sig lärjungarna tvungna att ingripa. Kvinnan håller på att bli alltför störande. Hon är rentav oförskämd, som inte låter sig påverkas och som inte ger sig av fast Jesus tydligt signalerar att han inte tänker hjälpa henne.

Jesus förklarar för dem att han inte har blivit utsänd till andra än till de förlorade fåren av Israels hus, alltså till dem som hör till Israels 12 stammar. Hur kunde han säga så?

Det är lite på samma sätt som när han vid bröllopet i Kana sa, att hans tid ännu inte hade kommit. Allt har sin tid. Jesus var sänd till judarna. Först efter att han hade fullbordat sin verksamhet gav han order åt lärjungarna att gå ut i hela världen. I sin undervisning har han ofta antytt att han ska dö för hela världen och att han ska samla sin hjord från alla folk, men den tiden var ännu inte inne. 

Kvinnan gav sig inte. Hon föll ner för Jesu fötter, en gest av yttersta ödmjukhet. Och när Jesus svarar henne så brutalt och jämförde henne närmast med hundarna, som inte ska mena att de har rätt att äta av barnens bröd, då har hon en fin liknelse: hon är nöjd att som hundarna få av smulorna som faller från deras herrars bord. Hon ställer inte krav att bli bemött med jämlikhet. Hon vet vad det betyder att Israel är Guds folk framför alla andra folk på jorden. Hon har likt andra hedningar hört om Guds väldiga gärningar i gångna tider, och nu har hon också hört om hur Jesus går omkring och botar alla sjuka.

Det står klart att Jesus har en pedagogisk avsikt med sitt hårda och avvisande sätt. Han vill visa på en icke-kristen som så starkt tror på hans förmåga och vilja att hjälpa, att hon inte ger vika en tum, utan fortsätter att ihärdigt ropa och vädja. Hennes tro är unik. Och Jesus belönar henne. Han prisar hennes tro. Han botar hennes dotter.

Den kananeiska kvinnan, som vi inte ens har ett namn på, var en väldig kämpe i tron. Var än evangeliet om Jesus predikas lyfts hon fram som ett föredöme. Ge inte upp, när det gäller att be om hjälp av Jesus! 

Synderskan i fariseens hus, Luk 7:36–50

Den tredje som kämpar handlar dagens egentliga predikotext om. Den berättar om en fin måltid som Jesus blir bjuden på av en farisé som hette Simon. Då hände något väldigt störande. En kvinna från gatan smög sig in och kom fram bakom Jesus och grät. Hon vätte Jesu fötter med sina tårar och torkade dem med sitt utslagna hår. Den här kvinnan beskrivs som en synderska, en prostituerad. 

I hennes handling fanns flera anstötliga inslag. En ärbar kvinna skulle inte ha sitt hår utslaget. En oren kvinna skulle inte röra vid en hederlig man. Undra på att Simon blev illa till mods. Han kunde inte begripa att inte Jesus reagerade och tog avstånd från henne. Han sa inget, men tänkte i sitt stilla sinne att Jesus inte kunde vara någon profet, för då skulle han ha vetat vad det var för en kvinna.

Men Jesus avslöjade att han verkligen var en profet och kunde läsa Simons tankar. Han berättar en liknelse om två män som båda hade skulder till en penningutlånare. Den ena var skyldig 500 denarer, och den andre 50. Vardera fick sin skuld efterskänkt. Nu frågar Jesus, vem Simon tror att älskade deras välgörare mest. Och Simon svarar att han antar att det är den som fick mest efterskänkt.

Sedan följer tillämpningen. Jesus har noterat att Simon inte brydde sig om vanlig hövlighet, så att han skulle ha erbjudit Jesus möjlighet att tvätta sina fötter. Kvinnan reparerade det genom att tvätta fötterna i sina tårar. Simon var så oartig att han inte hälsade Jesus som var brukligt, med en hälsningskyss, men den här kvinnan kysste oupphörligt hans fötter. Simon hade inte heller ägnat Jesus den hövligheten att han smorde honom med olja, men kvinnan satsade stora pengar i smörjelse som hon smorde hans fötter med.

Vad berodde det på att kvinnan visade sådan kärlek? Jo, hon hade mött Frälsaren, som förlåter synder. Och Jesus uttalade nu en offentlig avlösning: ”Dina synder är förlåtna.”

Kvinnan hade nu inför alla bordsgästerna fått upprättelse för allt det onda hon tidigare hade gjort. Hon kämpade sig fram till Jesus för att hon inte stod ut med att leva sitt syndaliv. Nu blev hon belönad. Och när Jesus sedan ger henne slutvälsignelsen kan hon gå ut i glädje över att hennes liv har förnyats. ”Din tro har frälst dig. Gå i frid.”

Lukas berättar inget mera. Han har inget mer att berätta om kvinnan. Han säger inte hur fariseen reagerade. Men vi vet, att ju längre tiden lider och Jesus närmar sig den dag då han ska utlämnas att korsfästas, blev fariseerna allt hårdare mot honom. Vi vet inte om den här farisén blev en Jesu lärjunge. Men vi vet att också vi har orsak att söka oss till Jesus för att höra hans livgivande ord om syndernas förlåtelse och frid. 

Sammanfattning

Vi har något att lära från var och en av de här kämparna. Som Hiskia befinner vi oss i svåra tiden, med stor oro i världen. Men som Hiskia får vi lägga fram vår oro inför Herren och lita på att han leder allt till det bästa för de sina. Och det gör han inte för vår egen förtjänsts skull, utan för att han är god och barmhärtig.

Vi har också nöd i våra familjer. Vi brukar ibland tänka att det bara är vi själva som har bekymmer. Men bekymren räcker åt alla. Är det inte fysisk sjukdom så är det frestelser att dras bort i världen och överge vår Frälsare. Vi ska lära av den kananeiska kvinnan att vara uthålliga i vår bön för de våra.

Som fariseen löper vi risk att fästa blicken på oss själva och bli tillfreds när vi jämför oss med andra. Vi tar stolt fram våra meritlistor och har inget behov att bönfalla Jesus om förlåtelse. Men som synderskan ska vi gå till Jesus och bekänna allt detta, och bekänna våra svagheter och försumligheter och då också lyssna och tro när förlåtelsen kungörs: Dina synder är förlåtna. Gå i frid!

Predikan i Biblion 16.3.2014.

Guds kärleks offerväg

Av Ola Österbacka

Predikotexten i dag är från Joh 12:25–33:

[Jesus sade:] ”Den som älskar sitt liv förlorar det, och den som hatar sitt liv i den här världen, han skall bevara det och vinna evigt liv. Om någon vill tjäna mig, skall han följa mig, och där jag är kommer också min tjänare att vara. Om någon tjänar mig, skall min Fader ära honom.

Nu är min själ i djup ångest. Vad skall jag säga? Fader, fräls mig från denna stund? Nej, just därför har jag kommit till denna stund. Fader, förhärliga ditt namn.” Då kom en röst från himlen: ”Jag har förhärligat det och skall förhärliga det på nytt.” Folket som stod där och hörde det sade att det var åskan. Andra sade: ”Det var en ängel som talade till honom.” Jesus svarade: ”Denna röst kom inte för min skull utan för er skull. Nu går en dom över världen. Nu skall denna världens furste kastas ut. Och när jag har blivit upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig.” Detta sade han för att ange på vilket sätt han skulle dö.

Herre, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.

Vi firar nu fastlagssöndag, den första av de tre dagarna som på sina håll firas med karneval innan den 40 dagar långa fastetiden inleds på askonsdagen. Våra blickar riktas mot lidandesvägen, Guds kärleks offerväg.

I vår text befinner vi oss i stilla veckan. Efter måltid i Betania hade Jesus ridit in i Jerusalem på ett åsneföl och hyllats som Messias. Johannes berättar sedan hur några fromma greker ville se Jesus, och då berättar Jesus om sitt förestående lidande, hur han ska förhärligas. Han talar om vetekornet som måste falla i jorden och dö för att det ska bära frukt. Och sedan följer de ord och den himmelska uppenbarelse som vi hörde.

Att älska sitt eget

Vår text börjar med en skarp dom över vår tids sätt att se på oss själva. Vi ska inte undandra oss själva från den domen. I dag gäller det att förverkliga sig själv, att unna sig, att tänka på sig själv. Man brukar säga att vi lever i en narcissistisk tid. Ordet kommer från den mytologiske ynglingen Narcissus, som sägs ha förälskat sig i sin spegelbild. Den andan hotar oss alla, den förvränger vår syn på oss själva och våra relationer.

Jesus förnekar inte att vi behöver ha en sund självkänsla. Ett barn behöver uppmuntran och erkänsla för att få en sund självkänsla. En människa som aldrig får något tack eller uppmuntrande ord kan inte heller ge något åt andra. Vi behöver alla uppskattning för den vi är, och inte jaga efter att bli någon annan, eller som andra. Gud har skapat oss till en människa med en särskild utrustning som vi ska bejaka och förverkliga. Men det är osunt om omsorgen om oss själva blir det viktigaste för oss. Det som Jesus säger handlar om själva grundinriktningen: vem är i centrum, vi själva eller Gud och de uppgifter han ger oss och som vi förverkligar för våra medmänniskor?

Jesus ger oss klart besked: om vi har oss själva i centrum förlorar vi allt, men om vi vänder oss bort från oss själva och frågar efter Guds vilja i våra liv, kommer våra medmänniskors bästa att bli vår främsta omsorg, och det välsignar Gud.

Ett exempel på hur snett det har gått i vår tid är det aktuella förslaget om att barn ska ansvara för sina gamla föräldrar. För föräldrarna borde det ju vara självklart att barnets bästa går före de egna intressena. Så ska det vara redan innan barnet är fött – inte motsatsen, att man förskjuter ett barn för att det medför olägenheter i ens eget liv. På samma sätt borde det vara självklart att barn som tack vare föräldrarnas uppoffringar har det gott ställt ekonomiskt också ser till att föräldrarna klarar sig under sina sista år. Men här kommer motargument: det är välfärdssamhället som ska stöda dem som inte klarar sig. Omsorgen om medmänniskornas väl vilar inte på oss som individer, utan på samhället som kollektiv.

Grundtanken med att samhället ska svara för barnomsorgen ligger också här: de unga föräldrarna måste få möjlighet att förverkliga sina egna liv. Inte minst är det mammans rättigheter som man bevakar.

Det här politiska synsättet smittar också av sig på kyrka och församling. Man betalar sin skatt och så väntar man sig att de som är anställda ska sköta tjänsterna. Men i Guds rike är det inte så. Där är varje kristen med i tjänsten, och blicken ska vara riktad mot Guds rike. Frågan gäller inte vad jag kan få ut av mitt liv utan vad Gud vill med mitt liv och hur han vill använda mig.

För en kristen är en viktig nyckel att relationen mellan föräldrar och barn, och mellan mannen och kvinnan, är en avspegling av förhållandet mellan Kristus och församlingen. Här kan det kristna hemmet vara ett vittne för den onda världen om Guds kärlek. Det talar Efesierbrevet mycket om, men det går utanför ramen för den här predikan.

”Om någon vill tjäna mig”, säger Jesus. Där är grundfrågan. Vill du tjäna Jesus? Det är motsatsen till att älska sitt liv. Att tjäna Jesus betyder att hata sitt liv i den här världen, för han har inte lovat yttre framgångar för sina efterföljare, utan att det ska gå lärjungen som det gick för hans mästare. Och vi vet hur det gick. Det sade han själv strax före texten vi läste: han var vetekornet som måste dö för att det skulle växa upp en skörd. Han kom inte för att låta tjäna sig, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många, dvs. betala priset för att vi skulle få komma till himlen den dag han kallar oss bort från det här livet.

Jesus nämner en viktig drivkraft för att vi ska älska honom över allt: den som tjänar honom, honom ska Fadern ära. Att bli ärad av Fadern förverkligas inte genom massmedia och folkets jubel, utan genom det eviga livet i hans gemenskap. Det ska uppenbaras i himlen. Motsatsen är att bli förskjuten, att hamna i helvetet tillsammans med djävulen och alla dem som har tjänat sig själva och därmed förlorat sitt liv, det riktiga livet som består i gemenskap med Gud.

Det här är viktigt att ha som utgångspunkt i dag. Men det är ännu viktigare att inte fastna här, i att undersöka hur vårt liv ser ut, utan att vända blicken mot det som Jesus gör för oss. Det är det andra vi ska säga i dag.

Jesus förhärligas via sin förnedring

Vi ska se hur Jesus blir förhärligad. Det börjar med ångest. 

Nu är min själ i djup ångest. Vad skall jag säga? Fader, fräls mig från denna stund?

Varför måste Jesus föras in i en sådan ångest, som någon dag senare skulle kulminera i hans blodsvett i Getsemane trädgård? Varför måste han be om att Fadern skulle frälsa honom från detta, varför måste han be att slippa sin frälsaruppgift?

Jo, det var för att han i allt måste bli en människa. Eftersom han var Gud visste han att den börda han skulle bära var tyngre än någon människa orkar bära. Han skulle bära straffet för alla människors synder. Han måste utstå brännstrålen av Guds samlade vrede över alla synder i världen, från Adam till den yttersta dagen. När han såg det framför sig, då kom ångesten – en mänsklig svaghet inför den övermänskliga uppgiften.

Hebreerbrevet uttrycker det så här (5:7–8):

Medan han levde här i köttet, ropade han högt under tårar när han bad och åkallade den som kunde rädda honom från döden, och han blev bönhörd och tagen ur sin ångest. Fastän han var Son, lärde han sig lydnad genom sitt lidande.

Han måste lära sig lydnad. Han som var Gud, han måste lära sig lyda sin Far. Det brukar vi kalla Kristi förnedring. Han fördes så djupt i detta att ingen människa någonsin har kunnat uppleva det samma. Det ska vi ha för ögonen under fastetiden.

Men Jesus gav inte upp. Skulle han ha gjort det, hade vi varit förlorade. Han frestades på ett ohyggligt sätt av djävulen, men han bestod provet. Han reste sig i Getsemane, efter sin kamp, och mötte sina bödlar med frågan: Vem söker ni? Och så bad han dem låta lärjungarna gå. Det var inte deras tid då. Han skulle gå i döden i stället för dem. Han visste, att det var just för detta han hade kommit. Stunden var nu nära.

I stället för att ge upp bad han att Fadern ska förhärliga sitt namn. Han ville att Fadern skulle ge till känna att något stort nu skulle hända. Och det gjorde han, genom att tala i klara ord: ”Jag har förhärligat det och skall förhärliga det på nytt.” Det lät som ett åskväder. Några trodde att det var en ängel som talade till Jesus. Men Jesus förklarade, att rösten inte kom för hans skull, utan för deras skull. Och så förklarar han i några korta ord huvudpoängen med sitt verk.

En dom skulle gå över världen. Denna världens furste skulle kastas ut. Och sedan det har skett går frihetens budskap ut över världen. Allt är gjort, allt är fullbordat. Kom, alla! Nu är det en öppen väg till himlen för var och en.

Johannes förklarar vad hans ord betydde. Jesus skulle upphöjas från jorden. Där anknyter han till sitt samtal med Nikodemus (Joh 3), där han jämför sin egen korsdöd med hur Mose hängde upp kopparormen i öknen. Johannes förklarar uttryckligen att Jesus talade om hur han skulle dö.

Visst är det märkliga ord: När Jesus talar om hur Fadern ska förhärligas, visar han på hur han själv ska bli upphöjd på ett kors! Hur kan han förhärliga Gud genom att korsfästas? Var det inte den värsta skymf en människa kunde utsättas för, att bli korsfäst?

Jo, det var det verkligen. Men i Guds rike är det inte som här i världen.

När lärjungarna tävlade om vem som skulle få den främsta platsen i Guds rike, då säger Jesus att den främsta platsen är att vara minst, att bli allas tjänare, eller egentligen slav.

När Jesus dog på korset skedde det som var utlovat redan på syndafallet dag i paradiset: ormens huvud krossades. Jesus säger att denna världens furste ska kastas ut. Det här läser vi också om i Uppenbarelseboken, kap 12, fast där står det i bildspråk:

En strid uppstod i himlen: Mikael och hans änglar gav sig i strid med draken. Och draken och hans änglar stred, men han var inte stark nog, och det fanns inte längre någon plats för dem i himlen. Och den store draken, den gamle ormen, som kallas Djävul och Satan, han som bedrar hela världen, kastades ner på jorden och hans änglar kastades ner med honom. Och jag hörde en stark röst i himlen säga:

”Nu har frälsningen och makten och riket blivit vår Guds och väldet hans Smordes. Ty våra bröders åklagare har blivit nerkastad, han som dag och natt anklagade dem inför vår Gud. De övervann honom genom Lammets blod och genom sitt vittnesbörds ord.”

Draken beskrivs här som den gamle ormen, vilket är en tydlig anspelning på lustgården, och benämns Djävul och Satan, dvs. åklagaren. Åklagaren har inte mera någon rätt att komma inför Gud och anklaga bröderna, alltså de kristna, efter han är besegrad genom Lammets blod och vittnesbördet om honom. Och det var just på korset som Lammets blod utgöts för världen.

Det var om den händelsen som rösten talade, och som Jesus sedan förklarade. Vi får genom Skriftens ord, vittnesbördets ord, veta att domen har ägt rum. Djävulen är besegrad. Han besegrades inte med trollkonster, inte med vishet och debatt, inte med stora härar. Han besegrades av Människosonen, Guds egen Son, som föddes som en människa för att gå omkring fattig och förnedrad, men som levde ett rent och syndfritt liv i vårt ställe. Och slutligen skulle han ta på sig straffet för alla människors synder och hängas upp på korset i den yttersta förnedring. Därmed kunde han byta med oss och ge oss sin rättfärdighet, så att vi kan få ära inför Gud när vi möter honom i himlen.

Den äran får vi inte för att vi har förverkligat ett liv för oss själva. Vi får ingen ära inför Gud för att tidningar berömmer oss eller för alla medaljer vi får av presidenten eller av stiftelser. Vi får inte ära inför Gud genom att stå inför honom och berätta vad allt vi har försakat och hur vi har tjänat vår nästa på ett osjälviskt sätt. Vi får ära av Gud bara för Jesu skull, för något som vi inte har presterat. Vi blir ärade för att vi står övertäckta med Jesu rättfärdighet, rentvättade från alla våra synder, utan värdighet eller förtjänst i oss själva. Det är en rättighet som du och jag i dag får fröjdas över: att Jesus gått lidandesvägen för att söka upp dig och mig och ta oss till himlen av nåd.

Det är därför som han har ansett oss värdiga att bli tjänare åt honom, sådana tjänare som inte lever för oss själva utan lever för honom som han gett sitt liv för oss.

Kära vän! Det är värt att leva för! Inget annat kan kallas liv. Så bli också du en Kristi tjänare i liv och i död, för att han har frälst dig, förlåtit dig alla dina synder och gett sig liv för dig. Amen.

Predikan i Biblion, Vasa, 2.3.2014.