20 april 2014

Han är uppstånden!

Av Ola Österbacka
Predikotexten för påskdagen är från Joh 20:1–10.
Tidigt den första veckodagen, medan det ännu var mörkt, kom Maria från Magdala ut till graven och fick se att stenen var borttagen från den. Hon sprang därifrån och kom till Simon Petrus och den andre lärjungen, den som Jesus älskade, och sade till dem: ”De har tagit bort Herren från graven, och vi vet inte var de har lagt honom.”
Då begav sig Petrus och den andre lärjungen ut till graven. De sprang båda på samma gång, men den andre lärjungen sprang fortare än Petrus och kom först fram till graven. Han lutade sig in och såg linnebindlarna ligga där, men han gick inte in. Strax därefter kom Simon Petrus. Han gick in i graven och såg linnebindlarna ligga där och duken som hade täckt huvudet. Men den låg inte tillsammans med bindlarna utan för sig, hopvikt på en särskild plats. Sedan gick också den andre lärjungen in, han som hade kommit först till graven, och han såg och trodde. Förut hade de nämligen inte förstått Skriftens ord att han måste uppstå från de döda. Därefter vände lärjungarna tillbaka hem.
Herre, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.

Vi upplever att påskmorgonen är ljus och härlig. Vi möter det mest underbara budskap som finns: Kristus är uppstånden! Efter det stora mörkret möter vi dess raka motsats. Nu är döden övervunnen och Kristus har triumferat över djävulen. Med uppståndelsen bekräftas att Jesu ord på korset, ”Det är fullbordat”, verkligen är sanna.
Men var inte så lätt att fatta för dem som stod Jesus närmast. För dem var påskmorgonen ett enda stort mörker. Vi ska i dagens predikan kontrastera den tröghet som hade drabbat lärjungarna mot den trosvisshet och fasthet som kännetecknade apostlarna sedan de hade fått Andens fulla uppenbarelse på pingsten.

Lärjungarnas oförstånd
Maria från Magdala hade stått med några andra kvinnor vid Jesu kors och sett honom förnedras, torteras, lida fruktansvärda smärtor. De såg honom dö och bli nedtagen från korset, de såg honom föras bort till en grav i en trädgård. De såg att en stor sten rullades framför graven.
Strax efter att det här hade skett hade sabbaten inträtt. Då kunde de inte göra något. Hur skulle de få möjlighet att bevisa sin käraste vän den omsorg som man behövde göra? Visserligen hade Josef från Arimatea, som var en hemlig lärjunge, och Nikodemus, som hade sökt upp Jesus om natten, försett Jesu kropp med den ansenlig mängd kryddor, myrra och aloe. Johannes berättar att det var omkring 30 kg kryddor som de använde tillsammans med bindlarna, så som det var sed bland judarna. Enligt Matteus skildring såg kvinnorna noga på när Josef lindade hans kropp och gick därifrån först när stenen rullades fram för graven. Sedan skyndade de hem och gjorde i ordning salvorna som de sedan skulle smörja honom med. (Luk 23:56) Men de tvingades vänta tills sabbaten var förbi, och när den första dagen började i skymningen på lördag kväll kunde de inte längre gå på grund av mörkret. Det måste ha varit fruktansvärt.
Men det skulle ju inte ha behövt vara så mörkt. Jesus hade ju flera gånger sagt att han ska uppstå på tredje dagen. Det visste hans fiender, så de försäkrade sig om att hans lärjungar inte skulle stjäla hans kropp och satte därför vakt vid graven. Men hans egna lärjungar hade inget hopp. De kom inte ihåg hans ord. Deras hjärtan var förstockade.
Därför reagerade Maria så att hon genast sprang därifrån när hon såg att stenen var bortrullad. Johannes berättar med ett särskilt fokus på Maria, fast vi av de andra evangelierna har förstått att det var flera, minst tre om vi följer Markus, kanske så många som sex. Maria hade ingen tanke på att han skulle ha uppstått. Hon trodde att någon hade flyttat hans kropp och var djupt olycklig. Nu skulle det ju inte gå att bereda honom den sista tjänsten. Ännu en stor prövning, förutom att han hade dött.
Att lärjungarna hade så svårt att komma ihåg hans ord och att fatta att han verkligen hade uppstått, det skedde efter Guds vilja. Gud vill att vår tro inte ska grundas på vare sig naturvetenskapliga bevis eller på sensationella upplevelser. Den ska grundas på Skriftens vittnesbörd. Därför låter han lärjungarna vara tröghjärtade, så att Jesus flera gånger måste förebrå dem att de inte kom ihåg vad han hade sagt om sin uppståndelse. Det var ju rentav så, att de judiska ledarna hade lättare att tro, för de ville att romarna skulle lägga ut vakt vid graven för att hindra lärjungarna att stjäla bort hans kropp (Matt 27). Och efter uppståndelsen spridde de i alla fall ut ryktet med hjälp av mutor.
Det var tydligen så att Maria var den som först sprang iväg och mötte Petrus, och sedan återvände hon till graven en annan väg än Petrus och Johannes. För i vers 11, efter vår text i dag, berättar Johannes hur Maria stod och grät utanför graven och hur hon sedan hörde änglarnas vittnesbörd. Och sedan fick hon se Jesus, fast hon kände ännu inte igen honom direkt. Först när han tilltalade henne med namn kände hon igen honom. 
Vi går nu över till Petrus och Johannes. För Petrus hade de 20 timmarna efter Jesu död varit de värsta i hans liv. Han hade förnekat Jesus. Han hade gått bort och gråtit bittert. Vi har inga uppgifter om han efter det orkade följa med vad som skedde med Jesus. Vi vet inte om han följde med till Golgata. Från det att Petrus hade förnekat Jesus fram till påskmorgonen har ingen av evangelisterna något att berätta om Petrus. Och han hade bedyrat: om än alla andra sviker dig så ska jag aldrig göra det. Petrus var beredd att gå i döden för Jesus, påstod han. 
Nu, i det värsta tänkbara mörker i sinnet, kommer Maria i flygande fläng och flämtar fram budet att någon har flyttat på Jesu kropp, den är inte längre i graven. Petrus får med sig Johannes, och springer så fort han kan till graven. Johannes är yngre och en bättre löpare, så han hinner före Petrus. Han lutar sig in i graven och ser linnebindlarna och anar att något märkligt har skett. Så kommer Petrus, och han är dristigare än Johannes och går in i graven. Och han ser något som förändrar dem fullständigt.
Nu ska vi komma ihåg, att ingendera av dem har någon tanke på att Jesus skulle ha uppstått. Det står ju:
Förut hade de nämligen inte förstått Skriftens ord att han måste uppstå från de döda.
Och detta ”förut”, det gällde här när de först kom in i graven. Men nu gick det upp för dem vad som hade hänt. De såg något som de inte kunde fatta på ett naturligt sätt: 
Han gick in i graven och såg linnebindlarna ligga där och duken som hade täckt huvudet. Men den låg inte tillsammans med bindlarna utan för sig, hopvikt på en särskild plats.
Efter Petrus går också Johannes in. Och det heter bara kort: ”Och han såg och trodde.”
Nu var det något annat än tidigare. Förut hade de inte förstått. Nu förstod de.
Det finns en mycket omtalad duk, svepeduken från Turin, som många påstår ha varit den duk som Jesus hade svepts i. En del hävdar att den är en förfalskning från 1300-talet, andra tror att den är äkta. Det som vi vet, och som vi måste hålla fram i alla diskussioner om detta, är att vår tro på Jesu uppståndelse inte grundas på om den duken är äkta eller inte. 
Men det som vi vet är att Skriften nämner två ögonvittnen till hur bindlarna låg i graven. De låg inte i en röra, som de skulle ha gjort om någon hade tagit bort kroppen och lämnat bindlarna kvar. Duken som hade täckt huvudet låg för sig, hopvikt på en särskild plats. Den var alltså kvar på sin plats och på det sätt den skulle ha varit om huvudet hade försvunnit rakt igenom duken. Det hade inte skett någon gravskändning.
Markus berättar att kvinnorna hade fått uppmaningen av änglarna att berätta för lärjungarna om att Jesus har uppstått. De fick ett särskilt bud till Petrus. Jesus hade en särskild omsorg om honom, som levde i en sådan nöd över sin förnekelse. Hur budbärarna egentligen gick och när de träffade Petrus får vi inte helt klart för oss. Vi ska återkomma till frågorna om de olika berättelserna efter kyrkkaffet. Men det troliga är att Maria hade rusat iväg från de andra, hon hade sagt till Petrus att graven var tom, och de andra kvinnorna som fick budskapet av änglarna träffade Petrus först senare. Och efter att de andra hade lämnat graven möter Maria Jesus själv. Så blir Maria det första ögonvittnet att Jesus levde. 

Vittnesbördet om uppståndelsen
Johannes konstaterar att lärjungarna inte förstod att Jesus måste uppstå från de döda.
Vi kan tänka på händelserna på vägen till Emmaus senare på påskdagen (Luk 24:13ff). Då Jesus gör sällskap med de två vandrarna uttrycker han en stark förebråelse för deras oförstånd och tröghet att tro på Skriften. De berättar om att Jesus hade blivit korsfäst, och hur de var besvikna över att det inte blev som de hade hoppats, att han skulle frälsa Israel. Det här visar att de fortfarande satte sitt hopp till att han skulle bli deras jordiske kung, en ny David. Så tolkade man allmänt profetiorna. Messias skulle bli en stor jordisk kung och Israel skulle få bo i trygghet.
Men först efter en tid började lärjungarna förstå vad Jesu verkliga uppgift var. Ännu när de var samlade inför hans himmelsfärd frågade de när han skulle upprätta riket åt Israel (Apg 1:6). Jesus  svarar inte direkt på den frågan, utan talar om den Helige Ande som ska ge dem kraft att bli hans vittnen. Och tio dagar därefter sker det som han lovade. Anden föll över lärjungarna så att de kunde tala alla möjliga språk och förkunnade den verkliga sanningen om varför Jesus hade kommit. Då var det inte mera något oförstånd. Då var det klarspråk.
Det är väldigt viktigt att vi lägger märke till av den predikan som Petrus höll på pingsten, och som han och Paulus höll senare, att alltsammans grundade sig på Skriftens vittnesbörd och att de själva var ögonvittnen till att profetiorna nu hade gått i uppfyllelse. Vi kan ta ett par exempel. Apg 2:23–24:
Efter Guds fastställda plan och beslut blev han utlämnad, och med hjälp av dem som är utan lagen spikade ni fast honom på korset och dödade honom. Men honom har Gud uppväckt och löst ur dödens vånda, eftersom det inte var möjligt att han skulle behållas av döden.
Vilken kontrast mellan lagen och evangeliet: ni spikade fast honom och dödade honom – men Gud har uppväckt och löst honom. Och så fortsätter Petrus i v 27 med att citera från Ps 16:
... att du inte skall lämna mig i graven eller låta din Helige se förgängelsen.
Och så förklarar Petrus att det just är denne Jesus som Gud har gjort både till Herre och Messias. På grekiska heter det kyrios och christos, som är översättning av hebreiskans Jahve, Guds heliga namn, och Messias. Petrus understryker att Jesus är just den som profeterna har utlovat. Han hänvisar till Skriftens vittnesbörd. Och det är det här som får det att hugga till i hjärtat på lyssnarna.
När Petrus sedan predikar om Livets furste i nästa kapitel (Apg 3:15) följer han samma mönster, med lagens dom och Guds handlande:
Livets furste dödade ni, men honom har Gud uppväckt från de döda. Det är vi vittnen till.
Och så hänvisar han till profeternas budskap (v 18):
Men Gud har på detta sätt låtit det gå i uppfyllelse som han har förutsagt genom alla sina profeter, att hans Messias skulle lida.
Det här budskapet var nu så starkt för dem att de kunde trotsa judarnas förbud att predika. De var villiga att gå i döden för sitt vittnesbörd. Vilken kontrast mot deras tidigare rädsla, då de stängde in sig för att de var rädda för översteprästerna!
När Paulus predikar i Antiokia i Pisidien använder han samma argument. Jag ska citera ett lite längre avsnitt, där det ständigt framkommer hur allt är grundat på Skriftens ord (Apg 13:27–35):
Jerusalems invånare och deras ledare förstod inte vem han var. Genom sin dom har de uppfyllt profeternas förutsägelser som föreläses varje sabbat. Fast de inte fann något giltigt skäl att döma honom till döden, krävde de att Pilatus skulle låta avrätta honom. Och när de hade fullbordat allt som var skrivet om honom, tog de ner honom från träet och lade honom i en grav. Men Gud uppväckte honom från de döda, och under många dagar visade han sig för dem som hade följt honom från Galileen upp till Jerusalem och som nu är hans vittnen inför folket. Och nu förkunnar vi för er det glada budskapet att det löfte som gavs till våra fäder, det har Gud uppfyllt åt oss, deras barn, genom att låta Jesus träda fram, så som det är skrivet i andra psalmen: Du är min son, jag har i dag fött dig. Och att han har uppväckt honom från de döda, så att han inte mer kommer att vända tillbaka till graven, det har han sagt med dessa ord: Jag vill ge er de heliga och fasta nådelöften som David fick. Därför säger han också på ett annat ställe: Du skall inte låta din Helige se förgängelsen.
Ännu har vi ju det starka vittnesbördet i 1 Kor 15, där Paulus understryker det allra viktigaste (v 3–5):
att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna och att han visade sig ...
Skrifterna vittnar, ögonvittnena vittnar. Och ögonvittnenas vittnesbörd har vi nu samlade i Nya testamentet, som vilar på profeternas vittnesbörd i Gamla testamentet. Vi har ett fast ord, i allt värt att lita på. Vi behöver inte sväva i ovisshet om att Jesus har uppstått. Han har uppstått, för att också vi ska få leva med honom. Vi får genom vårt dop del av hans nya liv, och  vi som tror på honom ska en dag bli överklädda med samma härlighet som den som han bar under sin tid med lärjungarna efter uppståndelsen.
Denne Jesus, som ni korsfäste, honom har Gud gjort både till Herre och Messias. Låt oss hålla fast vid honom och det vittnesbörd som Skriften ger, så att vi aldrig går bort i fåfänga tankar och spekulationer, utan får hälsa honom med glädje när han återvänder på molnen, för att vi får alltid ska vara med honom i hans rike. Amen.
Bön: Jesus, du som segrade över döden och djävulen, har lovat att den som tror på dig ska leva om han än dör. Håll oss tätt vid dig, så att vi genom dig får kraft att vara vittnen om din uppståndelse, om det så skulle kosta oss ära, liv och gods. Hjälp oss att frimodigt vittna om din uppståndelse bland våra medmänniskor ända till den dag när du kallar oss att uppstå till evigt liv med dig. Amen.


Predikan på påskdagen 20.4.2014 i Biblion, Vasa.

16 april 2014

Dopets gåva

Av Ola Österbacka
Kära kristna vänner! I dag firar vi en högtidsdag, när vi får tacka Gud för hans underbara gåva till Hans och Mia, lille Ezra Matthew Hanson, och för att han genom det heliga dopet ska få nytt liv från den Helige Ande och bli medlem i Kristi kyrka.
Gud vill att alla människor ska bli frälsta och komma till kunskap om sanningen. Men Skriften säger att vi är födda i synd. Vi kan säga, att vi är födda med ryggen mot Gud. Vi vet också att Jesus Kristus, Guds Son, kom till världen för att frälsa syndare. Jesus sade: ”Den som tror och blir döpt skall bli frälst”, och därför vill vi låta Ezra ta emot frälsningens gåva. 
Jesus undervisade Nikodemus, en av de två lärjungar som begravde Jesus, hur det är nödvändigt för oss syndiga människor att födas på nytt genom dopet:
”Amen, amen säger jag dig: Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike.” Nikodemus sade: "Hur kan en människa födas när hon är gammal? Inte kan hon väl komma in i moderlivet och födas en gång till?" Jesus svarade: ”Amen, amen säger jag dig: Den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike. Det som är fött av köttet är kött, och det som är fött av Anden är ande.” (Joh 3:4–6)
Aposteln Paulus undervisar om pånyttfödelsen i dopet i Titusbrevet:
Men när Guds, vår Frälsares, godhet och kärlek till människorna uppenbarades, frälste han oss, inte för rättfärdiga gärningar som vi hade gjort, utan på grund av sin barmhärtighet, genom ett bad till ny födelse och förnyelse i den helige Ande, som han rikligt utgöt över oss genom Jesus Kristus, vår Frälsare. (Tit 3:4–6)
Aposteln Petrus påminner oss om en förebild för dopet från Gamla testamentet när han i sitt första brev skriver om arken som frälste Noa och hans familj från syndafloden:
I den blev några få, åtta personer, frälsta genom vatten. Efter denna förebild frälser dopet nu också er. Det innebär inte att kroppen renas från smuts utan är ett rent samvetes bekännelse till Gud genom Jesu Kristi uppståndelse, han som har stigit upp till himlen och sitter på Guds högra sida, sedan änglar, furstar och makter har blivit lagda under honom. (1 Petr 3:20–22)
Jesus ger oss i dopet hela sin välsignelse. Ingenting fattas. Men han vill också att vi ska fortsätta att leva i hans gemenskap, för om vi går bort från honom mister vi honom och därmed allt. Paulus undervisar oss om det här i Romarbrevet:
Vi är alltså genom dopet till döden begravda med honom, för att också vi skall leva det nya livet, liksom Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet. Ty är vi förenade med honom genom en död som hans, skall vi också vara förenade med honom genom en uppståndelse som hans. Vi vet att vår gamla människa har blivit korsfäst med Kristus, för att syndens kropp skall berövas sin makt, så att vi inte längre är slavar under synden. Ty den som är död är friad från synd. Har vi nu dött med Kristus, tror vi att vi också skall leva med honom. Vi vet att Kristus aldrig mer dör, sedan han blivit uppväckt från de döda. Döden har inte längre någon makt över honom. Ty hans död var en död från synden en gång för alla, men det liv han lever, det lever han för Gud. Så skall också ni se på er själva: ni är döda från synden och lever för Gud i Kristus Jesus. (Rom 6:4–11)
Kära kristna, föräldrar, faddrar och församling! För att Ezra ska få leva detta nya liv i gemenskap med Jesus har ni fått uppgiften att be för honom, undervisa honom och vara goda förebilder för honom. Gör detta i kärlek och med allt tålamod. Försumma inget tillfälle att tala om Jesus för honom, sjunga om Jesus och be tillsammans. Låt oss be.
Bön: Allsmäktige, evige Gud! Du räddade din tjänare Noa genom syndaflodens vatten från en otrogen värld. Genom Röda havets vatten räddade du ditt folk Israel. Du har också genom din Sons eget dop i Jordanfloden helgat vattnet till en nådens källa. Låt nu detta vatten ge en levande tro till Ezra Matthew Hanson. Rena honom från all synd och låt honom få komma in i den heliga arken, som är din kyrka. Fyll honom med din Helige Ande och ge honom del i det eviga livet. Genom din Son, Jesus Kristus, vår Herre. Amen.


Doptal 13.4.2014 i Lepplax bykyrka.

13 april 2014

Att ära Jesus är aldrig för dyrt

Av Ola Österbacka
Predikotexten för palmsöndagen, enligt 2:a årgången, är från Joh 12:1–8:
Sex dagar före påsk kom Jesus till Betania, där Lasarus bodde, han som Jesus hade uppväckt från de döda. De ordnade där en festmåltid för honom. Marta passade upp, och Lasarus var en av dem som låg till bords med honom. Då tog Maria en flaska dyrbar äkta nardusolja, och smorde Jesu fötter och torkade dem med sitt hår, och huset fylldes av doften från oljan.
Men Judas Iskariot, en av hans lärjungar, den som skulle förråda honom, invände: ”Varför sålde man inte den här oljan för trehundra denarer och gav åt de fattiga?” Det sade han inte därför att han brydde sig om de fattiga, utan därför att han var en tjuv och brukade ta av det som lades i kassan, som han hade hand om. Jesus sade då: ”Låt henne vara, hon har sparat denna olja för min begravningsdag. De fattiga har ni alltid bland er, men mig har ni inte alltid.”
Herre, öppna ditt ord för våra hjärtan, och våra hjärtan för ditt ord. Amen.

Brukar du tvätta och smörja in gästernas fötter med väldoftande oljor när du bjuder någon på mat?
Det vågar jag nästan påstå att du inte har gjort. Det hör inte till våra vanor. Men det hände i Betania strax före påsk. Det kunde finnas en del att säga om de olika berättelser som evangelierna ger oss, men idag ska vi ägna oss åt ämnet ”Att ära Jesus är aldrig för dyrt”. Vi ska fråga hur vi ärar Jesus med våra offer, och vi ska fråga hur vi ska få lust att offra.
Huvudsaken i vår text är nämligen den dyrbara nardusoljan, som Maria smörjer Jesu fötter med. Hennes offervilja står i en skarp kontrast mot Judas snikenhet. När Johannes skriver ner det här långt senare minns han med stor bedrövelse hur Judas låtsades vara en av dem, men hur han sedan förrådde Jesus för 30 denarer. Han har också förstått att Judas brukade stjäla ur lärjungarnas gemensamma kassa. Han var en hycklare. Det är något avskyvärt. Det är mycket fult att låtsas vara from och givmild, medan man i stället försöker hitta på metoder att själv bli rikare på andras bekostnad.
Judas tyckte inte att Jesus behövde äras med dyrbarheter. Men Maria tyckte det. Varför?
I kapitel 11 berättar Johannes att Marias och Martas bror Lasarus hade varit död, men Jesus hade väckt upp honom från de döda. De båda systrarna hade fått honom tillbaka. Det hade tydligen hänt ganska nyligen. Och det ledde till att judarnas ledare hade befallt att den som visste var Jesus fanns skulle meddela det, så att de kunde gripa honom.
Jesus var alltså hotad till livet. Och han var en mycket kär vän. Maria hade också hört vad han hade sagt, att han skulle fängslas och dödas. Hon sörjde redan i förväg. Det var på sätt och vis redan en begravningsfest där i Betania. Hon ville ära honom medan han var hos dem.

Hur ärar vi Jesus?
Nu ska vi för en stund lämna festen i Betania och fråga oss själva, hur vi ärar Jesus. Vad har vi som vi kan avstå från?
Om vi lite tänker vad det var som Maria offrade på Jesus så blir det en väldigt stor summa. 300 denarer var nästan en årslön för en vanlig arbetare. Vad motsvarar det i dag? Kanske 20 000 eller 30 000 eller 40 000 euro! Det är ju lika mycket som en ny, fin bil. Eller en fin båt, eller en bra bit på väg mot priset för en sommarvilla. 
Det blir en ganska stor kontrast mot den peng vi sitter och rullar för att ge i kollekten, eller hur?
Men hur kan vi ära Jesus? Kan vi göra det på något annat sätt än att ge en peng i kollekten?
Vi ska se hur man ärade Gud då man bar fram tackoffer för templet i Jerusalem för 3000 år sedan. Vi får läsa om vad kung David sa när han lämnade sina gåvor i 1 Krön 29:
Eftersom jag har min Guds hus kärt, ger jag också vad jag själv äger i guld och silver till min Guds hus, utöver allt vad jag förut har skaffat till det heliga huset: 3.000 talenter guld, guld från Ofir, och 7.000 talenter renat silver till att överdra byggnadernas väggar med, för att göra av guld det som skall vara av guld och för att göra av silver det som skall vara av silver, ja, till allt slags arbete som utförs av konstnärer.
Det var pengar, det. 3000 talenter guld motsvarade ungefär 150 ton guld! En helt ofattbar förmögenhet. Det gav David, eftersom han hade Guds hus kärt.
Sedan frågade David: ”Vem vill idag bära fram sina frivilliga gåvor åt HERREN?
Och så samlade man ihop kollekt. Det blev ytterligare 5 000 talenter guld, och en mängd andra ädla metaller och ädla stenar i stora mängder. Och sedan heter det:
Då gladde sig folket över deras frivilliga gåvor, ty av hängivet hjärta bar de fram sina frivilliga gåvor åt HERREN. Också kung David gladde sig mycket.
Där fanns ingen Judas-avundsjuka. Där fanns bara en stor glädje över att få ge åt Herren.
I forna tider samlades bönderna för att bygga kyrkor. Då sparade man inte heller. Man offrade dagsverken och man offrade timmer. Gud skulle dessutom ha den bästa platsen i socknen. Kyrkan byggdes på det allra vackraste stället. 
Ett sådant sinne finns också på sina håll i dag, men nog måste vi säga att mycket har förstörts av glädjen i att offra. Hur är det med oss, har vi glömt att ett offer innebär att vi verkligen avstår från något som vi håller viktigt och kärt, för att i stället kunna ge det till Herren? Är det inte snarare så att vi först frågar vad vi själva behöver, och först sedan ser vad vi kan avstå från åt Gud?
Vad ska vi offra till idag?
Vi har inte Jesus här ibland oss, så att vi skulle kunna köpa dyrbar olja och smörja hans fötter. Och vi behöver kanske inte just nu pengar till att bygga en kyrka. Men vi kan göra många saker. Jag ska nämna tre exempel.
Först och främst behövs pengar för att vi ska kunna anställa präster och andra medarbetare för att predika evangelium och undervisa. Vi får en klar anvisning i NT att den som arbetar med Guds ord också ska få sitt uppehälle av evangelium, dvs. församlingen som han föder ska i stället föda honom för att han ska få tid och kunna ägna sina krafter åt att studera, förbereda sig och be. 
För det andra har vi fått i uppgift att gå ut i världen och göra alla folk till lärjungar. Det kallar vi mission. Det finns många folk som ännu inte har hört evangelium. Vår församling har förmånen att vara med och hjälpa en liten och mycket fattig församling i nordvästra Bulgarien, som uteslutande består av romer. 
För det tredje finns det olyckliga människor runt omkring oss i vår närmiljö, som har det svårt på olika sätt. Jesus sa: de fattiga har ni alltid ibland er. Runt omkring oss har vi Jesu små bröder och systrar som behöver våra insatser. Vi ska inte glömma, att vi också kan ära Jesus med hur vi lever. Samtidigt ska vi tänka på att vi kan vanära Jesus genom att bära det kristna namnet och förakta andra människor.
Det är aldrig för dyrt att ära Jesus. Gud blir inte skyldig dig något när du offrar. Du får mångdubbelt igen.

Hur ska vi få lust att offra?
Hur ska vi få en sådan glädje i offrandet, som Maria hade?
När vi fäster blicken riktad mot oss själva ser vi orättvisor, vi blir avundsjuka och griniga. Med blicken mot oss själva går det oss som för Judas. 
Maria hade sett vad Jesus gjorde för Lasarus och hört på vad han lärde. Hon hade fått sin kärlek genom att se på Jesus. 
I dag har vi fått vara med om ett under. Ett litet barn har fötts till nytt liv genom den Helige Ande, fast vi inte har sett något med våra ögon. Men trons ögon ser det stora som har skett. Ezra har fått bli ett Guds barn, han har fått en ny människa som är kallad att leva i Jesu gemenskap. Så har också vi andra som är döpta blivit arvingar till himlen med alla de skatter som Gud ger oss redan här: visshet om syndernas förlåtelse och frid med Gud mitt i yttre ofrid.
Det viktiga är att vi går till Jesus där han möter oss, i hans ord och sakrament. Nu under stilla veckan får vi följa honom på hans lidandes väg. Vi ser hans kärlek till oss, då han avstår från allt vad han hade kunnat räkna till godo. Han var Gud och bodde i himlen, men han lämnade allt och blev en människa. Han skulle ha kunnat göra sig ett gott liv. Han hade inte behövt vara fattig. Han hade inte behövt vara hungrig och törstig. Han hade kunnat bygga sig ett fint slott, för han äger allt, hela världen. Men han gick omkring utan ägodelar. Han offrade verkligen. Sig själv.
Och sedan blev han förrådd för 30 denarer. Han utlämnades åt sina fiender, och de torterade honom på det mest fruktansvärda sätt. Och han var bara stilla. Han led i vårt ställe, för att vi inte har kunnat älska som vi borde. Han led för att vi är själviska, giriga och avundsjuka. Han utsattes för den värsta tänkbara tortyr och skam när han hängdes naken på korset, till allas åtlöje, och led fruktansvärda smärtor. Och den värsta smärtan var inte den fysiska, utan det att han övergavs av Gud. Han blev utlämnad. 
Det gjorde han för dig och mig! Det gjorde han för att du och jag skulle bli ärad av Gud. Vi blir ärade genom att han klär på oss sin helighet, sin rättfärdighet, syndernas förlåtelse, liv och salighet.
Barndopet, som vi har fått vara med om idag, är ett underbart bevis på hur Gud handlar. Redan innan vi kan göra något har han ställt allt i ordning, han kallar oss till sina barn, han täcker in oss med Jesu rättfärdighet, och han föder en ny människa i oss så att vi vill leva så som Gud vill. 
Kära döpta kristen! Du har också fötts på nytt till ett liv i Jesu gemenskap, för att ära honom! Du har inte fått alla dina rikedomar för att ära dig själv och skaffa dig själv glädje och nöjen i livet, utan du har fått dem för att tjäna Herren med dem. Låt oss därför tjäna honom med glädje och inte göra som Judas och går bort till evigt fördärv. Amen.
Bön: Tack, käre Jesus, för din stora kärlek till oss, så att du kom till oss fast vi inte alls var värda någon ära, och klädde oss i dina allra finaste kläder, rättfärdighet, liv och salighet. Hjälp oss att aldrig gå bort från dig, utan låta hela vårt liv bli en lovsång till dig, så att också andra människor skulle se dig och din kärlek. Amen.


Predikan vid dopgudstjänst på palmsöndagen 13.4.2014 i Lepplax bykyrka.

6 april 2014

Skiljemuren är nedbruten

Av Ola Österbacka
O Jesus Krist, din kraft mig giv,
ditt ljus åt mig förläna.
All mörkrets makt i mig fördriv,
att dig jag rätt kan tjäna.
Mig i din kärlek inneslut,
att i din död min synd dör ut
och jag i dig får leva.
Predikotexten i dag på femte söndagen i fastan är episteltexten från Ef 2:12–16:
Ni var på den tiden utan Kristus, utestängda från medborgarskapet i Israel och hade ingen del i förbunden med deras löfte. Ni levde utan hopp och utan Gud i världen. Men nu har ni, som är i Kristus Jesus och som en gång var långt borta, kommit nära genom Kristi blod. Ty han är vår frid, han som gjorde de två till ett och rev ner skiljemuren. Detta skedde när han i sitt kött tog bort fiendskapen, lagen med dess bud och stadgar, för att av de båda i sig skapa en enda ny människa och så skapa frid. Så skulle han i en enda kropp försona de båda med Gud genom korset, sedan han där hade dödat fiendskapen. 
Herre, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.

Vi firar i dag lidandets söndag, eller med en äldre term passionssöndagen. Nu kommer vi in i djupfastan som pågår i två veckor och kulminerar på långfredagen. I dag uppenbaras sanningen om att Gud vill uppsöka och frälsa alla människor, han offrar sig för världen. Därmed tillspetsas fiendskapen mellan Jesus och hans judiska motståndare, för de bevakade noggrant sin status som Guds utvalda folk och föraktade hedningarna.
Ett exempel på hur hedningarna behandlades i det gamla förbundet har vi i dagens text. Det fanns en skiljemur i templet i Jerusalem. Hedningarna gavs tillträde till den yttre förgården. Muren var ganska låg, ungefär 1,5 m. Därifrån ledde en trappa upp till det egentliga tempelområdet, dit bara judarna hade tillträde. Vid trappans fot fanns en inskrift på en marmorplatta, där det stod att det är förbjudet med hot om dödsstraff för en hedning att gå in. Texten var på grekiska och latin. Man har påträffat den grekiska plattan och texten kan fritt översättas ungefär:
Ingen av en annan nationalitet får gå in innanför skiljemuren och inhägnaden omkring templet, och vem än som påträffas har bara sig själv att skylla att påföljden blir döden.
För judarna var det största möjliga överträdelse att begå detta brott. Därför är det anmärkningsvärt att det var just här som Paulus attackerades när han vistades i templet för att demonstrera sin lojalitet mot den judiska lagen efter att han kommit tillbaka från den tredje missionsresan (Apg 21). Man menade nämligen att han hade fört in Trofimus, en hednakristen, innanför skiljemuren in i templet, fastän det inte fanns belägg för det.
Vår text har ett viktigt begreppspar frid – fiendskap. I Gamla testamentet var friden till för judarna, medan fiendskapen gällde hedningarna. Nu kommer Paulus med ett revolutionerande budskap: friden gäller alla, och fiendskapen är dödad. 
Då Paulus skrev det här till efesierna fanns skiljemuren med dess inskrift kvar i templet rent fysiskt, fastän han skrev att den redan var nedriven. Mindre än 10 år senare fanns den inte längre. Då hade romarna förstört templet och marmorplattan med dödsdomen fördes bort. Det var en annan som hade gått in under dödsdomen. Skiljemuren var nedriven på ett andligt sätt, och nu skulle den inte längre skilja människor åt.

En gång utan Kristus
Ni var på den tiden utan Kristus, utestängda från medborgarskapet i Israel och hade ingen del i förbunden med deras löfte.
Paulus riktar de här orden till hednakristna i Efesus. Men de kan lika väl riktas till oss alla. När vi går till början av kapitlet ser vi en parallell:
Också er har Gud gjort levande, ni som var döda genom era överträdelser och synder. Tidigare levde ni i dem på den här världens vis och följde härskaren över luftens välde, den ande som nu är verksam i olydnadens söner. Bland dem var vi alla en gång, när vi följde våra syndiga begär och gjorde vad köttet och sinnet ville. Av naturen var vi vredens barn, vi liksom de andra.
”Ni som var döda” – bland dem var vi alla en gång”. Paulus undandrar sig inte från att själv ställa sig in under kategorin vredens barn. Ändå var han jude, hade berömmelse inför Gud, hörde till folket som hade frid med Gud genom sin härkomst. Men vi vet, från Filipperbrevet, att han räknade som förlust allt det som han tidigare hade räknat som vinst. Att han var israelit, av Benjamins stam, att han hade varit fanatisk i sitt utövande av judendomen, det har inget värde för honom jämfört med det som han har fått i Jesus. Ändå har det gett honom en massa lidanden, tortyr, fängelse, dödshot. 
Till den här gruppen, vredens barn, hörde också vi av naturen. Det beror inte på att vi är av hednisk börd och därmed inte judar, Abrahams köttsliga barn, utan det beror på att vi är barn till djävulen i andlig mening. Vi var verkligen utestängda från all gemenskap med Gud, eftersom vår natur ända från avlelsen varit fientlig mot Gud. Rom 8:6–7:
Köttets sinne är död ... Köttets sinne är fiendskap mot Gud.
Men hur kunde då judarna vara Guds vänner, för var inte också de fiender till Gud genom sin arvsynd? Bekänner inte också David att han är född med synd? Är inte alla människor lika onda i sin natur?
I Gamla testamentet fanns en viktig sak som skilde judarna från hedningarna: judarna hade förordningarna som Gud hade gett dem för att de skulle bevaras som hans folk, trots sin synd. De hade offren. Och de offren skulle frambäras i tabernaklet, senare templet, på det ställe dit inga hedningar hade tillträde. Genom offren fick de rening från sin synd, de försäkrades vara Guds vänner. Den särställningen gällde fram till det att Jesus hade framburit sig själv som ett evigt offer på Golgata. 
Men många judar var okunniga om det. Eller egentligen, de ville inte veta det. De ville fortsätta i sin gamla religionsutövning i templet och trodde att de hade kvar sina särrättigheter tack vare den. De menade alltså att de fortfarande var Guds vänner och hade hans frid, medan hedningarna var Guds fiender.
Många gånger sände Gud profeter till sitt folk som förklarade för dem att det inte spelar någon roll hur de utövar sin tempeltjänst och fullgör de yttre reningarna, om deras hjärtan var långt ifrån honom. Genom sin obotfärdighet och hårdhet var de under Guds vrede, trots all yttre gudaktighet, trots att de hade templet och Guds heliga stad.

Jesus bröt ner skiljemuren
Det nya och radikala som Paulus undervisar om i vår text är att det inte längre finns någon skiljemur! Det nya uttrycks: ”Men nu!” Det som förändrar allt är att Jesus har burit fram ett offer som betyder mycket mer än alla de offer som frambars i templet. Han offrade sig själv. Så här säger Hebreerbrevet (9:11–12):
Men nu har Kristus kommit som överstepräst för det goda som vi äger. Genom det större och fullkomligare tabernakel som inte är gjort med händer, det vill säga som inte tillhör den här skapelsen, gick han en gång för alla in i det allra heligaste, inte med bockars och kalvars blod utan med sitt eget blod, och vann en evig återlösning.
Det är det här som Paulus avser med att vi har kommit nära genom hans blod. Vi behöver inte längre stå utanför muren och stanna upp vid en skylt som varnar oss för dödsstraff om vi går längre. Uttrycket att ”komma nära” är ett specialuttryck i Bibeln som gäller prästernas rättigheter att gå in i själva templet. Det var bara prästerna som fick komma nära Gud. Men nu har vi, som tidigare var utestängda, fått komma nära. Vi får komma ända fram, ända in i det allra heligaste. Dit fick ju inte heller de vanliga prästerna gå, utan bara översteprästerna och bara en gång om året. 
Se, nu är det öppet för vilka som helst
att in i det helgaste gå,
ty blodet har runnit och världen är frälst.
O syndare, akta därpå!
(SH 167)
Vi ska säga något om ett par ord som kanske inte verkar så viktiga om vi inte går djupare in på dem:
Detta skedde när han i sitt kött tog bort fiendskapen.
”I sitt kött” anknyter till att Jesus blev en sann människa och levde i förnedring. Nya testamentet talar nämligen ofta om köttets dagar just som ett uttryck för att Jesus avstod från sin gudomlighet när han blev människa, även om aldrig upphörde att vara sann Gud. Men han avstod frivilligt från att utnyttja sina gudomliga egenskaper. 
Han kunde ha gjort som djävulen föreslog: han kunde ha förvandlat stenar till bröd för att inte behöva vara hungrig. Han kunde ha lytt de romerska soldaterna och stigit ner från korset, i stället för att lida den fruktansvärda skammen och smärtan ända till döden. Han måste bli människa, och han måste lära lydnad genom sitt lidande, som Hebreerbrevet uttrycker det, för att kunna återställa friden med Gud. Han levde som en vanlig människa, men han gjorde det annorlunda än alla vi andra: han levde utan synd.
Fastän han inte hade gjort någon synd måste han ändå dö som en förbrytare. Han blev nämligen gjord till en förbrytare. Han bar världens alla synder. Det var som med syndabocken på den stora försoningsdagen: när översteprästen lade sin hand på den och bekände folkets synder över den blev den gjord till synd. Synden flyttades över på bocken. Så blev också Jesus gjord till synd, all världens synd lades på honom. Det kändes verkligen i hans kött när han torterades och hängdes på korset. Guds heliga vrede träffade honom i stället för att träffa oss, som egentligen borde ha tagit emot vreden och straffet för synderna. Jes 53:4:
Våra smärtor tog han på sig, medan vi höll honom för att vara hemsökt, slagen av Gud och pinad.
Därmed blev Jesus vår ställföreträdare: han tog vår synd och han gav oss sin rättfärdighet. Då han led straffet för vår synd behövdes inget straff mera. Guds vrede över synden var stillad och i stället kunde Gud genom sin Son se ut över en värld där synden inte mera kunde anklaga. När vi nu förklarades fria från vår synd så har han inte heller något hat mot oss. Vi är inte längre fiender! 

Frid och försoning
Vår text förklarar, att det här gäller alla människor. Varenda en, som tidigare var utestängd från medborgarskapet i Israel, har nu fått komma nära. Och det gäller också judarna, de som tror på Jesus. För de judar som inte levde det rätta troslivet med Gud var inte heller verkliga judar. Det är bara de judar som tror som är sanna judar. Och de hedningar som tror är nu precis lika mycket sanna judar, dvs. de har frid med Gud. 
Den här friden gäller också den inbördes gemenskapen. Nu är det inte längre fiendskap mellan hedningar och judar. De judar som tror på Jesus tar emot alla hedningar som tror på Jesus som kära bröder och systrar. Båda parter är försonade med Gud och därmed med varandra. Fiendskapen är borta.
Det här ser vi tydligt genom Apostlagärningarnas berättelser. När hedningarna blivit välkomnade i den kristna gemenskapen hälsas de av de judekristna med stor glädje. När Paulus återvände till Jerusalem från den tredje missionsresan och berättade hur stora ting Gud hade gjort, blev alla glada och prisade Gud.
När de judekristna i Jerusalem led nöd gjorde man insamlingar i Grekland och Makedonien och förde de insamlade medlen till Jerusalem. Där gladdes man åt hur Guds nåd hade verkat bland hedningarna. 
Så vill Gud att vi ska ta emot varandra och leva i frid och försoning. Jesus gav oss ett nytt bud: att vi ska älska varandra, så som han har älskat oss. Låt ingenting komma emellan kristna bröder och systrar! Så snart något dyker upp som ger misshälligheter ska det tas upp och utrotas, genom att vi tillsammans går till det kors där skiljemuren bröts ner, bekänner våra synder för varandra och förlåter varandra. Där vid korset, där Gud dödade fiendskapen, vill vi förlåta varandra, så som han har förlåtit oss.
Att vi inte uppnår frid med världen är en annan sak. Det har vi inte fått något löfte om. Den som vill vara världens vän blir ovän med Jesus och hans lärjungar. Därför blir det också förföljelse och missaktning från dem som inte har sett den frid som övergår allt förstånd. Men den fiendskapen är lätt att bära när vi har Guds vänskap och frid. Amen.


Predikan i Biblion 6.4.2014.