18 maj 2014

I världen, men icke av världen

Av Ola Österbacka
Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus!
Fjärde söndagen efter påsk har temat I världen men icke av världen. Predikotexten är Joh 17:11–17:
Jag är inte längre kvar i världen, men de är kvar i världen när jag går till dig. Helige Fader, bevara i ditt namn dem som du har gett mig, för att de skall vara ett, liksom vi är ett. Medan jag var hos dem, bevarade jag i ditt namn dem som du har gett mig. Jag vakade över dem, och ingen av dem gick förlorad, ingen utom fördärvets man, för att Skriften skulle uppfyllas. Nu går jag till dig, och detta säger jag medan jag är i världen, för att deras hjärtan skall vara fyllda av min glädje. Jag har gett dem ditt ord, och världen har hatat dem, eftersom de inte är av världen, liksom inte heller jag är av världen. Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda. De är inte av världen, liksom inte heller jag är av världen. Helga dem i sanningen, ditt ord är sanning.

Så här mellan påsk och pingst är texterna till stor del hämtade från Jesu avskedstal, som han höll för sina lärjungar efter den sista måltiden och precis innan hans lidande började. Det är bara Johannes som återger det, och det upptar flera kapitel. Slutet av talet, kapitel 17, brukar kallas Jesu översteprästerliga förbön. Vår text är en del av den bönen, och den är nästan direkt en fortsättning av predikotexten förra söndagen.
Jesus talar på ett lite mystiskt sätt som om han redan hade lämnat sina lärjungar. Centrala ord är ”inte av världen”. Detta ger oss det första ämnet för dagens predikan: hur skiljer sig kristna från andra, de som är ”av världen”?
Det andra vi ska säga något om är hur Gud bevarar de sina i världen. I sin förbön uttrycker Jesus sin stora kärlek och omsorg om de sina.

Vad betyder det att inte vara ”av världen”?
Allra först kunde vi fråga, om man ser på en människa att hon är kristen. Klär hon sig annorlunda än andra, har hon en lyckligare utstrålning, arbetar hon annorlunda?
Det kan vara skäl att ställa samma fråga om oss själva. Syns det på något sätt att jag är ett Kristusbrev till världen, som Paulus skriver i 2 Kor 3:3:
Det är uppenbart att ni är ett Kristusbrev som är ombesörjt av oss och skrivet inte med bläck utan med den levande Gudens Ande, inte på tavlor av sten utan på tavlor av kött, på människohjärtan.
Hur är det här uppenbart? Paulus menar tydligen att en kristens hela väsen, allt det som en kristen är, utgör en avspegling av Kristus som världen kan läsa. Man har uttryckt det så, att en kristen är världens Bibel. Vad står det i den Bibeln?
Det finns ett intressant anonymt brev från andra århundradet efter Kristus, brevet till Diognetos, som jag ska citera från för att visa hur man såg på de kristna i fornkyrkan. Citatet beskriver mycket bra vårt tema: I världen, men inte av världen.
Kristna skiljer sig inte till land eller språk eller seder från andra människor. De bor inte i egna städer, de talar inte något särskilt språk och lever inte något besynnerligt liv. … De bor i sina egna hemländer men som gäster, de deltar i allt som medborgare men uthärdar allt som främlingar. Varje främmande land är ett hemland för dem, och varje hemland ett främmande land. De gifter sig likt alla andra och föder barn, men de sätter inte ut sin avkomma. De delar allt vid bordet men inte i sängen. De bor i köttet men lever inte efter köttet, de vistas på jorden men är medborgare i himlen. De lyder de lagar som stiftats och överträffar lagarna i sina liv. De älskar alla och blir förföljda av alla, de är oförstådda och blir fördömda, de blir dödade men får nytt liv. De är fattiga men gör många rika, de saknar allt men har allt i överflöd. De blir vanärade men förhärligas mitt i vanäran, de blir förtalade men får upprättelse. De blir smädade och välsignar, de blir skymfade och visar respekt. När de gör det goda blir de straffade som onda, när de blir straffade gläds de som om de fick nytt liv. De bekämpas som främlingar av judarna och blir förföljda av grekerna, och de som hatar dem kan inte förklara orsaken till fientligheten.
Har de kristna i dag månne samma vittnesbörd om sig? Kan man säga så här om dig och mig?
Ja, vi bor också bland andra och talar samma språk. Men resten då? Det som sägs om giftermål är nog annorlunda i dag. Kanske det sägs om dagens kristna, att de inte aktar äktenskapet högre än andra, för de flyttar samman innan de gifter sig på samma sätt som världens barn. Kanske sägs det om kristna, att de tar livet av sina ofödda, precis som andra. Kanske sägs det om oss att vi jagar efter denna världens rikedom och strejkar för bättre villkor precis som andra. Kanske sägs det om oss att vi deltar i mobbning och förtalar andra, precis som andra. Kanske sägs det om oss, att vi inte vill öppna våra dörrar för dem som behöver hjälp. Kanske talar man ändå gott om oss, och vi blir inte förföljda och bekämpade som på den tiden.
Ibland har man misstolkat uttrycket ”inte av världen” så att man funnit det bäst att skilja sig från världens gemenskap. Man har gått i kloster för att kunna tjäna Gud på ett bättre sätt. Man har tänkt att det är lättare att bevaras from om man inte lever bland alla världens frestelser.
Så här försökte ju också Martin Luther. I samband med en hård åska blev han så rädd att han lovade Gud att gå i kloster, i stället för att utbilda sig till jurist som hans far ville. Där sökte han frid med Gud. Men han fann ingen frid. Han försökte på alla möjliga sätt uppfylla den rättfärdighet som han trodde att Gud krävde av honom. Men ju mer han späkte sig, desto olyckligare blev han, för han kunde inte komma ifrån sin fördärvade natur som inte ville det som Gud ville.
Så småningom kom han underfund med att det han sysslade med var en självvald gudstjänst. Han kom underfund med att den rätta gudstjänsten var att ge Gud äran, att inte räkna med sina egna fromhetsövningar utan se på den förtjänst som Jesus Kristus hade vunnit åt honom och alla människor genom sitt heliga liv och sitt oskyldiga lidande och sin död. När han såg, att Gud hade förlåtit honom alla hans synder av nåd för Kristi skull fick han frid.
Då kunde han med ett nytt sinne undervisa om hur vår rätta tjänst inför Gud ser ut. Den består i att vi gör den kallelse där Gud har ställt oss. Den utövas i de vardagsuppgifter som vi alla har fått: i skola, i arbetslivet, i familjen, och den kännetecknas av att vi frågar Herren till råds hur vi ska leva där, hur vi rätt ska verka i vår kallelse.
Därför gick han till Guds tio bud och gjorde en förträfflig förklaring till dem, så att varje kristen skulle förstå vad Gud vill med våra liv.
Men han förklarade också att det inte är genom att utföra allt vad buden föreskriver som vi blir saliga, eller får frid med Gud. Vi kan aldrig uppfylla vartenda bud i egen kraft. Det är på grund av köttets svaghet. Därför är det enda som håller att visa på Jesu Kristi rättfärdighet, som han har vunnit för oss, i vårt ställe. 
Och det är också han som har blivit vår helgelse. Helgelse betyder att avskiljas, att tas ut ur världen för att leva för Gud. Vi kan inte bli heliga genom att uppfylla alla bud, eftersom ingen människa kan leva fullkomligt. Jesus har gjort det, och vi får tillräkna oss hans helighet. Men sedan han har kommit och gjort oss till Guds barn i dopet, då vill han också ge oss kraft att leva rätt. Det är då som Diognetosbrevets framställning om de kristna blir en verklighet. Det är som med Josef i Potifars hus, när han frestades till synd, att vi måste säga när frestelsen kommer över oss: ”Hur skulle jag kunna göra så mycket ont och synda mot Herren?
En sådan inställning kommer att leda till ett annorlunda liv än det som världen lever. Men vi lever inte för att vi ska få beröm och uppskattning. I stället leder det ofta till att man misstror oss, man bekämpar oss och förföljer oss, fast det hos oss sker på ett annat sätt än i det antikristliga romarriket.

Gud bevarar de sina
I dagens text finns två gånger en bön att vår Far ska bevara oss. Där talar Jesus också om hur han bevarar sina lärjungar. Det är ett trösterikt ord. Det är inte så, att Gud har gjort början till vår frälsning, och sedan får vi göra resten, så att det att vi ska bli bevarade hos honom är något som beror av vår egen kraft.
Nej, också här gäller ordet i psalmen: Vår egen kraft är här för svag. Vi ska direkt slå fast, att vår egen kraft inte räcker till. Det som vi duger till att bli dömda av Gud för vår synd. 
Men vi är inte utlämnade till en ovisshet, inte heller till dom. Vi får gå med en anförare som har all makt och som också ska använda denna makt för att föra alla hans egna till seger. Han är vår Frälsare, som tagit bort alla våra synder.
Hur kan vi segra? När vi ser oss omkring, också i den lilla skaran av kristna, då ser vi så ofta hur världen tar överhand. Många som varit troget med i Guds rike är inte längre med. Det måste också aposteln Paulus uppleva med sina vänner. Han skriver i sitt sista brev, Andra Timoteusbrevet, hur Demas har övergett honom av kärlek till den här världen.
Ja, vi har ju ett exempel också i Jesu lärjungaskara. En av dem som han själv kallade att vara med honom förrådde honom och slutade sitt liv i en stor tragedi, trots att han vistades med Jesus i flera år och hörde hans undervisning, och trots att han hörde till dem som Jesus gav sitt liv för, för att han skulle bli välsignad i evighet.
Inför sådant blir vi förskräckta: hur kan Gud tillåta det? Hur kunde Jesus tillåta att Judas avföll? Han sa ju ändå, att han vakade över dem, och ingen av dem gick förlorad. Nej, inte riktigt så. ”Ingen utom fördärvets man, för att Skriften skulle uppfyllas.” Det ingick i Guds förutsägelser genom sina profeter att en av de män, som var med Jesus, skulle förråda honom, och allt måste uppfyllas. Om honom säger Jesus (Matt 26:24):
Ve den människa genom vilken Människosonen blir förrådd. Det hade varit bättre för honom att han inte hade blivit född.
Hur ska jag då veta, om det är Guds vilja att jag ska bli en av dem som går förlorade, eller om jag ska bli frälst från vredesdomen på den yttersta dagen? Vi talade grundligare om Guds utkorelse förra söndagen, så vi ska bara kort sammanfatta.
När vi börjar ställa sådana frågor, måste vi vända blicken från oss själva och i stället se på vad Gud säger i sitt ord. Vår text avslutas med orden: ”Helga dem i sanningen, ditt ord är sanning.” Det enda rätta sättet att få klarhet i hur vi ska komma igenom och bli bevarade är att söka svaret i Guds ord.
Och där får vi klara svar. Vi kan läsa i 1 Tim 2:4:
Gud, vår Frälsare, vill att alla människor skall bli frälsta och komma till insikt om sanningen.
Det står utom allt tvivel att Gud inte vill att någon enda ska gå förlorad. Jesus säger (Joh 6:39–40):
Och detta är hans vilja som har sänt mig att jag inte skall förlora någon enda av alla dem som han har gett mig, utan att jag skall låta dem uppstå på den yttersta dagen. Ty detta är min Faders vilja, att var och en som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen.
Två gånger upprepar Jesus vad Faderns vilja är, en gång negativt och en gång positivt: det negativa är att ingen ska gå förlorad, och det positiva är att var och en som ser Sonen och tror på honom ska ha evigt liv. Kan det sägas tydligare?
Om du är anfäktad av frågan om du ska få vara med i den skara som inbjuds av Jesus att ta emot det rike som tillrett åt oss från världens begynnelse, då ska du tänka på de här orden: ”var och en”. Det är samma ord som finns i ”lilla Bibeln”: var och en som tror på honom ska inte förgås, utan ha evigt liv. Du är med bland dem som Jesus dött för, som har fått synderna förlåtna.
Gå inte till dig själv. Där ser du ingen förhoppning. Där kan du inte få visshet. Vissheten finns i att Gud har lovat i sitt ord, och han sviker inte sina löften. Genom sitt ord har han makt att bevara. Men han gör det genom sitt Ord och sakrament. Därför är det så viktigt att vi håller oss nära honom, och inte söker på olika ställen där falska röster hotar. 
Det finns många faror, och djävulen är skicklig. Därför är det gott att veta att Jesus ber att vi ska bli bevarade från det onda, och att han ber att vi ska få del av den fullkomliga glädjen. Den får vi bitvis av här i tiden. Han vill fylla våra hjärtan med glädje redan nu. Men när han kommer ska den bli fullkomlig. Gud give, att vi alla är med och får del av den glädjen. Amen.
Lovad vare du Gud, och välsignad i evighet, som med ditt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Låt din Helige Ande stadfästa Ordet i våra hjärtan, så att vi inte blir glömska hörare, utan dagligen växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och blir saliga genom Jesus Kristus, vår Herre.


Predikan i Biblion 18.5.2014.

12 maj 2014

Jesu utvalda brud

Av Ola Österbacka
Temat för tredje söndagen efter påsk är Guds folks hemlängtan. Predikotext: Joh 17:6–8.
Jag har uppenbarat ditt namn för de människor som du har tagit ut ur världen och gett mig. De var dina, och du gav dem åt mig, och de har hållit fast vid ditt ord. Nu har de förstått att allt vad du har gett mig kommer från dig. Ty de ord som du har gett mig har jag gett dem, och de har tagit emot dem och har verkligen förstått att jag har utgått från dig, och de tror att du har sänt mig.
Herre, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.

Johannes berättar (Joh 3:27) om hur Johannes Döparen ser på sin uppgift, ungefär med samma ord som Jesus använder i vår text:
Ingen människa kan ta emot något utan att det ges henne från himlen.
Johannes Döparen kallade sig ”brudgummens vän”. Han såg att det var nödvändigt att han själv skulle träda tillbaka sedan han haft äran och glädjen att föra bruden fram till brudgummen vid bröllopet. I det här finns en liknelse: Jesus är brudgummen, församlingen hans brud. De människor som Jesus talar om, ”de människor som du har tagit ut ur världen och gett mig”, det är hans brud. Bruden är hans kyrka, hans församling.
Vi ska låta dagens predikan få temat ”Jesu utvalda brud”.

Vem är brudgummen?
Jesus ger en viktig undervisning om sig själv i vår text. Han har uppenbarat Guds namn. Han är själv Gud, han bär detta namn: Jahve, JAG ÄR. Det skulle han manifestera inom kort, när han mötte den fientliga hopen i Getsemane (Joh 18:5ff). Då han uttalade sitt namn föll alla till marken. Så stark var hans makt, även om han sedan frivilligt lät sig tas till fånga.
Jesu brud känner brudgummen. De har nämligen tagit emot hans ord, de har av hans ord lärt sig att Jesus är Gud av evighet, att han är den Messias som Gud hade lovat sända.  Och de har hållit fast vid hans ord. Det ska vi återkomma till i slutet av predikan.
Kristi kyrka har tagit emot Guds ord: de ”har verkligen förstått att jag har utgått från dig”. Det här har inte alla förstått som sagt sig vara kristna. Det är i själva verket en mycket omstridd lära. Den nicaenska trosbekännelsen utsäger klart och tydligt vad man kom fram till efter hårda lärostrider i fornkyrkan:
Jag tror … på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid, Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern …
Här understryks att Jesus, Guds Son, är född av Fadern före all tid. Han är inte skapad. Den som tar emot Guds ord tar också emot den sanningen och håller fast vid den.
Men måste man då faktiskt förstå allt det här? Nej, inte så att man måste förstå det för att få vara ett Guds barn. Man behöver förstå att Jesus är den enda vägen till frälsning, och att han har öppnat vägen till himlen. Men det är något annat om man förkastar det.
Det understryks ännu tydligare i den Athanasianska trosbekännelsen, som uttryckligen avfattades mot arianerna. Arius var en villolärare som lärde att Jesus var lägre än Fadern. Han hade en uppfattning som i dag framförs av Jehovas Vittnen, men den finns tyvärr också ganska starkt med i den teologiska undervisningen i våra universitet. Det brukar nämligen framföras, att Jesus blev erkänd som Guds son när han döptes i Jordan. Då skulle han ha adopterats till Guds son. Före det hade han då varit en vanlig människa, menar man.
Men det här är en farlig lära. Den tar ifrån Jesus hans gudomliga ära. Läran att Jesus har utgått från Fadern och är till före all tid är Jesu egen lära och den kan vi inte pruta på.

Gud har utvalt bruden
Sedan ska vi fästa uppmärksamhet vid bruden och börjar med de mystiska orden
de människor som du har tagit ut ur världen och gett mig.
På vilket sätt kan man säga att Gud har tagit ut sin kyrka ur världen? Vi är ju kvar i världen. Jesus säger också att vi är i världen – även om vi inte ska vara av världen.
Det här beskrivs med ett begrepp som i Bibeln är mycket viktigt, ja helt centralt: helig
När Israels barn var samlade vid Sinai berg sa HERREN till dem (2 Mos 19:2):
Ni skall vara heliga, ty jag, HERREN, er Gud, är helig.
Det samma citerar Petrus (1 Petr 1:16):
Det står skrivet: Ni skall vara heliga, ty jag är helig.
Ordet helig betyder avskild. Gud hade kallat och avskilt ett folk åt sig. Efter Noa utvalde Gud Sem, och hans son Arpaksad, hans son Sela, hans son Eber (därifrån ordet hebré kommer), hans son Peleg, hans son Reu, hans son Serug, hans son Nahor, hans son Tera, som blev far till Abraham. Och sedan utvalde Gud Abrahams son Isak, dennes son Jakob, av hans 12 söner utvaldes Juda, osv.  
Det här handlandet kallas utkorelse. Det är något unikt hos Gud, som äger allt och alla i hela världen. Israels folk utvaldes genom Guds suveräna beslut. Han frågade ingen annan när han valde Jakob framom Esau. Han frågade inte vem som var den dugligaste i människors ögon, vem som var bäst meriterad. Han frågade inte ens efter vad som var passande enligt den tidens sed, för då borde Esau ha varit det givna valet. På samma sätt borde Ismael ha gått före Isak. 
Men Gud handlade genom människor. För att skaffa en son åt Isak bestämde sig Abraham för att sända sin tjänare till hans förra hemland för att söka en brud bland sina släktingar. Gud ledde tjänaren till Rebecka, som följde med tillbaka och blev en okänd mans brud. För Gud var han inte okänd, och Rebecka litade på Guds utkorelse.
Det här har en tillämpning också för hur Gud kallar lärjungar i dag. Han har tagit ut en del människor ur världen och gett dem åt Jesus. De är nu hans brud.
Hur det här går till vet vi inte. Det hör till Guds fördolda väsen, som vi inte har rätt att tränga in i. Men vi som tror på Jesus vet, att orsaken till att vi gör det står att finna helt i Guds val av evighet.
Martin Luther har förklarat det här väldigt enkelt och bra i tredje trosartikeln: 
Jag tror att jag inte av mitt eget förnuft eller av min egen kraft kan tro på eller komma till min Herre Jesus Kristus, utan den Helige Ande har kallat mig genom evangelium, upplyst mig med sina gåvor, helgat och bevarat mig i den rätta tron.
Att tro på och komma till vår Herre Jesus Kristus är livets viktigaste angelägenhet. Utan honom finns inget hopp, ingen framtid, utan bara en evighet skild från honom, i ett evigt mörker och lidande. Men när den Helige Ande kallar oss, då ger han också tron, och alla de underbara gåvor som hör till tron. Och han sköter också om oss genom Andens verk så att vi bevaras i den rätta tron.
För det här använder han sitt Ord och sina sakrament. ”De har hållit fast vid ditt ord.”
Det finns en annan möjlighet också, en stor risk: att inte hålla fast vid Guds ord. Då går det illa. Det är som att följa med ett sällskap genom en farlig skog, där det hotar faror på alla håll. Vår beskyddare, Jesus, säger till oss att vi ska hålla oss nära honom. Men om vi då börjar intressera oss för sådant som ligger vid sidan av vägen och drar oss undan från sällskapet, då blir det farligt. När man ser på naturfilmer om vilda djur får man ofta exempel på det: när ett bytesdjur hamnar för sig själv och blir ensamt, då faller det offer för rovdjuret.
Att man då går under och kommer bort beror inte på att inte Gud skulle ha makt att bevara. Men han bevarar genom sitt Ord. Det är genom att hålla sig till det och vara nära Jesus varje dag som vi har trygghet, när vi är uthålliga i bön och bibelläsning, och i att vara med när kristna vänner samlas för att höra Guds ord.
Vi behöver alltså tänka saken från två sidor: 
Den ena sidan är det att vi ska vara väldigt noga med att inte komma bort från Jesus. Vi ska akta oss för att överge våra egna sammankomster, som Hebreerbrevet varnar för. Det här är den sidan som pekar på oss själva och vårt ansvar. Det är lagens område.
Den andra sidan är att Jesus har gett oss fullständiga garantier för att vi ska komma hem till honom oskadda, när vi håller oss till honom. Vi får ha en fullkomlig visshet om att vi ska bli frikända på domens dag och få höra till den grupp som han kallar till den eviga härligheten. Hur kan vi vara så vissa? Jo, för att Gud inte sviker sina löften. Han är den fullkomligt trofaste, den som alltid håller ord, hans ord är sanning. 
Det här är den sidan som pekar på vad Gud är och gör för oss. Det är evangeliets område.
Det är därför som det är så viktigt att inte ha blickarna fästa vid vad vi förmår och kan, utan ser på Jesus och hur han har älskat oss in i döden. Det är han som ska bevara om vi ska bli bevarade. Men för att vi inte ska ta för lätt på det och bli självsäkra på ett farligt sätt vill han också att vi tänker på vårt eget ansvar att hålla oss intill honom. Det är det sista vi ska säga i dag:

Bruden ska vara trogen
Dagens tema, Guds folks hemlängtan, anknyter till väntan på det himmelska bröllopet. Liknelsen om de tio jungfrurna i Matt 25 ger oss en uppfordran att vänta, och vänta länge. Under väntetiden ska vi bereda oss och vara beredda. ”De har hållit fast vid ditt ord.”
Den tid när unga förlovade väntar på att gifta sig kan kännas väldigt lång. Om tiden också i verkligheten blir lång kan det bli för svårt att vänta. Det har vi exempel på från en del av gamla s.k. skillingtryck, där man besjunger olyckliga förlovade som tvingas vara länge från varandra, i krig eller på långa resor, och där flickan under tiden har övergett sitt löfte att vara trogen och gift sig med en annan. Det är inte bra att den tiden blir för lång. Ett exempel på raka motsatsen är när Rebecka blev Isaks hustru. När hon fördes till sin brudgum blev det genast giftermål. 
I vår tid har vi också en annan komplikation som gör den här tiden svår. Det är att det har blivit så vanligt att man flyttar ihop och bor tillsammans innan man gifter sig. Det är något som Bibeln inte tillåter. Den ger oss klara ord om att vi ska bevara äkta säng obesmittad, alltså att det sexuella samlivet hör till äktenskapet och inte ska tas ut i förskott.
Det är inte lätt heller för oss kristna att vänta och vänta länge på att Jesus ska komma tillbaka, så att vi får förenas med honom i det himmelska bröllopet. Många gånger undrar vi varför han dröjer. Ändå har han sagt att han kommer snart.
När Jesus berättar liknelsen om de tio jungfrurna ligger betoningen just på att vi ska vara beredda på att vänta länge. De som hade olja i sina lampor och också reservolja med sig, de var beredda på en lång väntan. När brudgummen kom kunde de snabbt rusta sig, fastän de hade somnat av trötthet.
I dag är det en stor frestelse för oss att glömma bort vår brudgum, för vi har det så bra här på jorden att vi inte tycker att vi behöver något bättre. Helt annat var det förr, och helt annat är det i stora delar av världen där de kristna lider svårt under förföljelse och mobbning. I sådana situationer förstår man mycket bättre än vi vad det är att längta efter himlen.
Därför är det viktigt för oss att lära oss att det som vi äger och har bara är ett lån av Gud. Han ger oss så mycket gott av sin godhet, och ändå finns det bästa kvar. Men djävulen försöker göra allt han kan för att få oss att glömma himlen. Och han vill få oss förakta det ord som Jesus har gett oss, så att vi ska glömma honom. 
Kära vänner, låt oss inte glömma att varna för att komma bort och för evigt bli fördömda, utan den glädje som Jesus har berett åt de sina. Men låt oss framför allt inte glömma att sjunga om himlen, och tala om himlen med våra barn och med varandra! Båda sidorna behövs. Och låt oss vara noga med att påminna varandra om att alltid vara nära Jesus, och se på honom, fast sorger och bedrövelser i världen tornar upp sig.
Bön: Kom och lär mig, sköt mig, bär mig,
käre Herre, dag från dag!
All min längtan, håg och trängtan mer och mer blott till dig drag,
tills du hämtar hem din brud, o, min Herre och min Gud! (SH 498:5)
Amen.


Predikan i Lepplax bykyrka 11.5.2014.

Herren är min herde

Av Hans Ahlskog
Nåd och frid från Gud, vår Fader, och från den uppståndne Kristus, vår Herre. Amen.
Idag på andra söndagen efter påsk, också kallad Den gode herdens söndag, skall vi stanna inför Davids herdepsalm, Psalm 23. Och vi läser dessa välbekanta ord i Jesu namn:
1 En psalm av David.
HERREN är min herde, mig skall intet fattas.
2 Han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro.
3 Han vederkvicker min själ, han leder mig på rätta vägar för sitt namns skull.
4 Om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig. Din käpp och stav de tröstar mig.
5 Du dukar för mig ett bord i mina ovänners åsyn. Du smörjer mitt huvud med olja och låter min bägare flöda över.
6 Idel godhet och nåd skall följa mig i alla mina livsdagar, och jag skall bo i HERRENS hus evinnerligen.

Detta är den mest kända och mest älskade av psaltarpsalmerna. Den är en tröstepsalm som ofta läses vid jordfästningar och kanske skall den också läsas över vår kista en gång. Men den blir inte aktuell för oss först när vi har insomnat utan denna psalm gäller hela vårt liv som kristna. Ända från det att vi var lamm har vi varit med i den gode Herdens fårahjord och av Guds barmhärtighet får vi också förbli i hjorden ända till vi blir gamla får, mätta på livet.
Denna psalm gäller oss alla. Vi får idag försöka tänka oss in i hur fåret ser på sin herde, hur det förhåller sig till den som har omvårdnad om det. För det är denna bild David använder i första delen av sin psalm, en herde och hans får. Det som en god herde ställer i ordning för sina får, det gör Gud med oss. Han tillgodoser alla våra behov:
… mig skall intet fattas.
En herde finns till för att tillgodose fårens alla behov och på samma sätt är det med vår herde, den gode Herden Jesus Kristus. Ingenting fattas oss. Fåret leds av sin herde till gröna ängar där det kan vila och också äta på dessa ängar, det förs till vatten där det finner ro och kan släcka sin törst. Herden ser till att fåret inte går på sina egna vägar och går vilse och i stället leder herden sina får på de rätta vägarna, i skydd mot rovdjuren. 
Inte ens där flocken går fram genom den mörkaste dal, kanske om natten då rovdjur kan lura i mörkret, inte ens då behöver fåren vara rädda, ty herden är hos dem, hans käpp och stav kunde hålla rovdjuren borta. I herdens efterföljd kommer fåren helskinnade hem till fållan. De kan gå in och de kan gå ut och finna bete. Men för att gå säkra bör de hela tiden hålla sig nära sin herde. 
Är inte denna första bild av David mycket passande för oss kristna. Vi liknas här inte vid något präktigare djur än ett får, t.ex. vid lejon eller elefanter eller björnar. Nej, David använder bilden av fåren och herden för att beskriva sin relation till Gud. Han vet att när det gäller den andliga världen så är det betydligt värre faror som hotar än lejon och björn. I sitt eget kall som fåraherde så visste han hur han skulle skydda fåren från lejon och björnar. Han var en skicklig jägare som tog väl hand om hjorden. 
Men David låter oss få se in i hans inre, i hans själ. Vi möter den lilla människan David, den lilla gudfruktige David. När det kommer till kritan så väljer David att söka sin tillflykt hos Herren, som ett får hos sin herde. Detta framkommer inte endast i denna psalm utan i många andra av hans psalmer. Han diktar t.ex. i Psalm 25:2: 
Min Gud, på dig förtröstar jag. Låt mig inte komma på skam, låt inte mina fiender jubla över mig.
Och i Psalm 3 (v. 3, 8) säger han:
HERRE, hur många är inte mina fiender! Många reser sig mot mig. Stå upp, HERRE, fräls mig, min Gud! Du slår alla mina fiender på kinden, du krossar de ogudaktigas tänder.
Och i Ps 31:2ff:
Till dig, HERRE, flyr jag, låt mig aldrig komma på skam, befria mig genom din rättfärdighet. Vänd ditt öra till mig, skynda till min räddning! Var en fast klippa för mig, en borg till min frälsning. Ty du är min klippa och min borg, du skall leda och föra mig för ditt namns skull.
”Du skall leda och föra mig för ditt namns skull.” Det låter nästan som orden i Psalm 23: ”Han leder mig på rätta vägar för sitt namns skull.” När Herren som den gode herden ser efter sina får så gör han det inte för vår rättfärdighets skull, inte för att vi är så goda kristna som aldrig faller i synd och som alltid vill följa Guds bud och lyssna till honom. Sådana är vi inte. Och sådan var inte heller David. Det är inte därför som herden tar sig an oss. Utan det är för att han har lovat att göra det och gör han inte vad han har lovat, så leder det till vanära för hans heliga namn. För att hans namn skall äras leder han oss på rätta vägar. 

Men nu kan vi fråga oss: 
Mot vilka faror skyddar Gud oss? Är det bara i andliga faror eller gäller det också timliga faror, det som kan skada vår kropp här i tiden? 
Ja, när David ber dessa böner så står han ofta inför timliga faror. En psalm kan beskriva hur han känner det när han är på flykt undan Absalom, sin egen son. Och en annan psalm skildrar hans rädsla inför hotet från kung Saul. Människor står efter hans liv och David ropar till Gud om hjälp. Naturligtvis har David också andliga faror i tankarna, vi skall inte tro annat, han om någon hade ju känt sataniska frestelser i sitt kött. 
Av detta ser vi att vi får vända oss till Gud i all vår nöd, både inför svårigheter i våra liv och när det gäller frestelser till synd. Djävulen är ett mycket värre rovdjur än allt det vi kan möta i naturen, men om vi håller oss nära herden så är vi trygga. Kommer Satan för nära hjorden så får han smaka på käppen. 
Vår herde har visat att han aldrig överger oss utan han kämpar till sista blodsdroppen. Han är den gode herden som ger sitt liv för fåren. Han slutar inte kämpa halvvägs in i striden, utan han kämpat den till slut. Han tömmer hela Guds vredes bägare och tänker inte att detta är för bittert, denna förnedring går jag inte med på! Nej, han dricker kalken och tack vare detta så kan David senare i psalmen säga att han låter min bägare flöda över. Kristi bägare, fylld med Guds vrede över dina och mina synder töms för att vår bägare skall flöda över av underbar nåd. 

Därmed kommer vi in på den andra bilden David använder i psalm 23. Denna bild är hämtad från en gammal sed från kungapalats i Främre orienten, där kungar kunde inbjuda nära vänner att komma och bo hos honom i palatset. Vi kan här tänka på slutorden i psalmen: 
… och jag skall bo i HERRENS hus evinnerligen. 
Som en Guds vän tror sig David salig, han tror att han inte skall bli visad på porten utan att han för evigt skall få bo hos Gud. Detta hopp får också vi ha. Påsken, som vi nyss har firat, inger hopp om att Gud är välvilligt inställd till oss för Kristi skull när han nu har tagit bort synderna. ”Guds vänskap”, är något som t.ex. Rosenius skriver om. Det är en stor sak att få kallelse att komma och bo hos Gud. Men Jesus sade ju till sina lärjungar på skärtorsdagskvällen att han går bort för att bereda rum för dem, och för oss. I Guds palats finns det rum för hans vänner och de skall få bo där för evigt, evinnerligen. 
Till den orientaliska sedan hörde också att bjuda på rikligt med mat och dryck och det hände också att gästerna slösade dyrbar olja på sina vänner under festerna.  
Du dukar för mig ett bord i mina ovänners åsyn.
Du smörjer mitt huvud med olja och låter min bägare flöda över. 
När jag tänker på detta, hur kungen där kunde riktigt skämma bort sina vänner och ge dem den stora äran att få sitta till bords med kungen, så går tankarna till en märklig vers i Lukas 12 (Luk 12:37) där Jesus undervisar om vaksamhet. Han säger: 
Saliga är de tjänare som Herren finner vakande när han kommer. Amen säger jag er: Han skall fästa upp sina kläder och låta dem lägga sig till bords och själv komma och betjäna dem.
Man riktigt studsar till inför denna text. Skall himmelens och jordens Herre betjäna oss i himlen? Skall vi få lägga oss till bords och han skall betjäna oss? 
Ja vänner, har det inte alltid varit så med vår relation till Kristus? Är det inte denna natur som Herrens tjänare Kristus har? Ända sedan han kom till jorden har endast tänkt på att tjäna oss, att bära våra synder, uppfylla lagen i vårt ställe, att dö för oss och att besegra döden för oss. Sedan fortsatte han med att fara upp till himlen för att bereda oss rum. Är det då så konstigt om han tar på sig förklädet och betjänar oss vid Lammets bröllopsmåltid också? 
Sådan är han, vår Jesus. I Guds rike blir man som bekant inte mindre av att tjäna, inte lägre i rang. 
Redan här i tiden låter han oss allt som oftast lägga oss till bords, till Herrens heliga nattvard, där han låter vår bägare flöda över av nåd och förlåtelse. Och inte enbart där, utan överallt där evangelium finns flödar denna bägare över. Han strör ut sitt goda budskap i världen, men förstår vi alltid att uppskatta det tillräckligt? Eller sitter vi i andra tankar när vi varje gudstjänst får höra Gud själv avlösa oss genom prästens ord från altaret? Blir det slentrian när Gud låter bägaren flöda över? 
Vi kan skatta oss lyckliga att detta flöde från himlen inte avtar, men vi har ingen garanti för att vi kommer att få höra det flera gånger i livet. Och det finns heller inget som säger att eftersom vi nu är troende så kommer vi att förbli i tron oavsett hur vi lever. Därför skall vi ta vara på evangeliets ord när det predikas för oss och tro att det är från Guds egen mun vi hör det. 

David diktar slutligen:
Idel godhet och nåd skall följa mig i alla mina livsdagar. 
Den som fick äran att bo i kungapalatset kunde räkna med glada dagar. I alla fall så länge deras vän behöll makten och så länge de åtnjöt hans gunst. Och David, som vän till konungarnas Konung, räknar också med att hela hans liv skall vara fyllt av idel godhet och nåd. Vad som än möter, så har Gud kontrollen. Inget ont kommer i vår väg utan att Gud tillåter det. Ingen prövning, hur svår den än kan tänkas vara. Om vi så måste se våra egna barn läggas i jorden eller om vi mister en annan nära anhörig, som vi ser det, alltför tidigt. Inget av detta, till synes onda, sker utan att vår vän, Gud Fader, tillåter det att hända. Därför kan vi säga, vad som än möter, eller jag skulle önska att vi frimodigt skulle gå en oviss framtid till mötes med följande ord på våra läppar:  
Idel godhet och nåd skall följa mig i alla mina livsdagar. 

När vi så står inför det onda och svåra, tänk om vi då trosvisst kunde hålla oss till Davids tro och säga ”idel godhet och nåd från min gode Gud”. Och när vi ligger på vårt yttersta och skall få somna in i vår Jesu armar, tänk om vi då kunde se tillbaka på vårt liv och konstatera: trots allt var det idel godhet och nåd som följde mig i alla mina livsdagar. Och i tro blicka framåt: Jag skall få bo i HERRENS hus evinnerligen. 
Vi blir inte utkastade ur palatset när vi dör den lekamliga döden, nej vi överförs till en annan och bättre tillvaro. Men vi får bo kvar i HERRENS hus. Ända sedan den dag den helige Ande tog sin boning i vårt hjärta är vi inneboende i Guds hus. Och där få vi bo kvar så länge vi bevaras i tron. 
Låt oss alltså inte gå bort i ödemarken och lämna Herden. Nej, vi skall ända till slutet hålla oss nära våra själars herde och vårdare, Jesus Kristus. Amen.

Så bliver det i HERRENS nåd 
att saliga vi bliva. 
Men fast och evigt är hans råd
att det de trogna giva. 
Vi själva är blott skröplighet,
hos Gud är all vår salighet.
Ske honom pris och Ära!
Amen.


Predikan i Biblion, Vasa, 4.5.2014.