21 september 2014

Den sjuke vid Betesda-dammen

Av Ola Österbacka
Låt oss be: Käre Jesus! Du som botade den sjuke vid Betesda, kom också till oss med din förlåtande och helande kärlek. Fyll oss med tacksamhet för dina gåvor. Ge oss frimodighet att vara dina vittnen mitt i denna hårda och onda värld, att se våra medmänniskors behov och räcka ut våra händer till hjälp åt dem som lider. Amen.
Predikotexten är andra årgångens evangelium för 14:e söndagen efter Trefaldighet från Joh 5:1–14:
Därefter inföll en av judarnas högtider, och Jesus gick upp till Jerusalem. Vid Fårporten i Jerusalem finns en damm som på hebreiska heter Betesda. Den har fem pelargångar, och i dem låg många sjuka, blinda, halta och lama. Där fanns en man som hade varit sjuk i trettioåtta år. Då Jesus såg honom ligga där och visste att mannen hade varit sjuk så länge, sade han till honom: ”Vill du bli frisk?” Den sjuke svarade honom: ”Herre, jag har ingen som leder mig ner i dammen när vattnet kommer i rörelse, och när jag själv försöker ta mig dit, hinner någon annan före mig.” Jesus sade till honom: ”Stig upp, ta din bädd och gå!” Genast blev mannen frisk och tog sin bädd och gick.
Men det var sabbat den dagen, och judarna sade till mannen som hade blivit botad: ”Det är sabbat. Du får inte bära din bädd.” Han svarade dem: ”Den som gjorde mig frisk sade till mig: Ta din bädd och gå!” Då frågade de: ”Vem var det som sade åt dig att du skulle ta din bädd och gå?” Men han som hade blivit botad visste inte vem det var. Jesus hade nämligen dragit sig undan, eftersom det var mycket folk på platsen.
Senare träffade Jesus honom på tempelplatsen och sade till honom: ”Se, du har blivit frisk. Synda inte mer, så att inte något värre drabbar dig.”
Helige Fader, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.
Dagens ämne är Tacksamhet. Ämnet passar bra in i den årstid vi upplever just nu. Många av oss har glatt oss åt de rikedomar som vi kunnat hämta in från trädgård, åkrar och skogar. Gud har låtit skörden växa, vi vet inte hur, men vi får bara gå ut och glädjas ”vid den store Gudens gåvor” som vi sjunger i sommarpsalmen.
Dagens predikotext innehåller många element som berättar olika saker. Vi ska inledningsvis gå igenom texten för att sedan se hur ämnet tacksamhet belyses av texten.

Händelserna vid Fårporten
Händelsen inträffar under en av judarnas högtider, vi vet inte vilken. Vi får en orientering i Jerusalems geografi. Fårporten fanns i nordöstra delen av staden. Där hämtade man in fåren som skulle offras i templet. 
I förbifarten får vi veta att Johannesevangeliet måste ha skrivits före 70, för Johannes använder presensform (finns). Området låg länge i ruiner efter förstörelsen år 70.
Betesda (i grundtexten Bethzathà): nådens hus, strömmens hus. Den fylldes då och då på av en underjordisk källa med periodiskt flöde. Den var kringbyggd med fem pelargångar, i äldre översättningar ”skjul”, där de sjuka kunde vistas.
V 4 har i nyare handskrifter ett tillägg: ”De väntade på att vattnet skulle börja svalla. En ängel steg nämligen ner i dammen ibland och satte vattnet i svallning, och den förste som kom i efter att vattnet börjat svalla blev frisk från den sjukdom han hade.” Det här är tydligen insatt av någon avskrivare som förklaring till v 7, där den sjuke klagar över att han aldrig hinner fram i tid för att bli botad. Vi får inte veta vad det finns för bakgrund till den här tron och om det verkligen fanns något undergörande i det svallande vattnet. Johannes koncentrerar sig på vad Jesus gör.
Vi får veta att Jesus ser den här mannen bland många andra och botar just honom som varit sjuk i 38 år, efter att han först frågat om han vill bli frisk. Det är ju en ganska onödig fråga, men Jesus brukade göra så att för att fästa de sjukas uppmärksamhet på honom. Jesus ger en direkt order till honom att ta sin bädd och gå, något som sedan ledde till förvecklingar med judarna, alltså fariséerna och de skriftlärda. För dem var det viktigare att mannen bar sin bädd än att han som varit sjuk i 38 år hade blivit frisk.
Judarna påpekar för mannen som hade blivit frisk att han inte får bära något, för det är sabbat. Det var antagligen bara ett liggunderlag som han bar, men de äldstes stadgar hade noggrant specificerat vad man fick och inte fick göra på sabbaten. I Jer 17 bestraffar profeten folkets synder och säger bland annat (v 21):
Så säger HERREN: Se för era själars skull till att ni på sabbatsdagen inte bär eller för in någon börda genom Jerusalems portar.
Det här säger Jeremia för att bestraffa dem som överträdde sabbatsbudet genom att bära saker som de behövde för sitt arbete, för det var ju arbete som Gud förbjöd i sabbatsbudet. Nehemja berättar om hur man lastade säd på åsnor och förde in det till Jerusalem på sabbatsdagen och varnade folket för en sådan överträdelse av sabbatsbudet. (Neh 13:15)
Den sjuke mannen var slav under judarnas rigorösa bestämmelser. Men Jesus befriar honom från de bördor som fariséerna hade lagt på honom, samtidigt som han befriar honom från hans sjukdom. 
Sedan får vi veta att mannen inte visste vem som hade botat honom. Det får han veta en stund senare, då Jesus kommer med en förmaning, och sedan är han ivrig att berätta om det. Förmaningen ska vi låta bli det egentliga temat för dagens predikan:
Se, du har blivit frisk. Synda inte mer, så att inte något värre drabbar dig.

Du har blivit frisk!
Tacksamhetens söndag, som vi firar i dag, tar i evangelietexten om de tio spetälska fram tacksamheten över att Jesus botar. Säkert har många av oss kunnat glädja oss över att vi har fått bli friska, efter att ha varit sjuka, kanske mycket svårt sjuka. Andra har kanske bett och bett, men de är fortfarande sjuka och Gud tycks inte ha hört deras bön. 
I vår text finns en påminnelse om att vi kan få vänta, och vänta länge. Mannen i texten hade varit sjuk i 38 år. Vi vet inte vad han led av, men han låg på en bädd. Det är inte utan orsak att Johannes uppger detta faktum. 38 år var en avsevärd del av den mannens hela liv. Han hade misströstat många gånger om att bli frisk. Han hyste en förhoppning om att Betesdas svallande vatten skulle befria honom från hans sjukdom, men han knöt sina förhoppningar till något som vi nog uppfattar som vidskepelse. Han hade inte under alla dessa år haft något verkligt hopp. Nu var dagen inne då han blev frisk.
Vad menar Jesus då han säger till mannen att han inte ska synda mer, så att något värre drabbar honom? Menar han verkligen att det var hans synd som gjorde honom sjuk?
Vi vet av en annan händelse att inte finns någon automatisk koppling mellan sjukdom och synd. Det står i Joh 9, när Jesus botar en blindfödd man. Lärjungarna trodde då att det var antingen han själv eller hans föräldrar som var skyldiga till att han var blind, genom att de hade gjort någon synd. Jesus svarar då (Joh 9:3):
Det är varken han eller hans föräldrar som har syndat, utan detta har skett för att Guds gärningar skulle uppenbaras på honom.
Vi ska akta oss för att tolka en sjukdom som ett bevis för att man har gjort en yttre synd. Men det kan mycket väl vara så att våra synder leder till sjukdomar. Jesus såg synden i mannens hjärta och han visste hur den besvärade honom. Han hade en större förmåga än vi, han kunde se in i människors hjärtan. Och han botade honom också från den värre sjukdomen, mannen fick förlåtelse för sin synd.
Vi vet ju, att det i grund och botten är synden som är orsaken till allt ont, också till sjukdom och död. Genom synden kom allt det onda in i världen. Utan syndafallet skulle inget lidande finnas och ingen död.
Vad värre är: genom synden har den eviga döden kommit in i världen. Genom synden är vi utestängda från Guds gemenskap. På grund av synden borde vi för evigt vara bortvisade från Gud till helvetet, till en evig pina och en förskräcklig tillvaro där ingen förhoppning om att Gud ska ingripa och göra slut på lidandet längre finns. Det är den mångfalt värre följden som Jesus varnar för. 
Den onda världen fanns hela tiden omkring Jesus. Den skulle driva honom i döden. Den finns också omkring oss i dag. Och i många avseenden verkar det som om Jesu förutsägelser om den yttersta tidens svåra lidanden skulle vara här. Det här gör människor oroliga och ångestfyllda. Också vi upplever många gånger att vi inte orkar med allt elände som nyheterna serverar oss.
Men vi har botemedlet! Jesus säger i Luk 21:25, 28:
På jorden skall folken gripas av ångest och stå rådlösa vid havets och bränningarnas dån. … Men när detta börjar ske, så räta på er och lyft upp era huvuden, ty då närmar sig er förlossning.
Du som känner Jesus, som i det heliga dopet har fått hans korstecken tecknat på din panna och på ditt bröst, du har ingen orsak till oro! Allt är i Herrens händer. Han säger ju att inte ett hår på vårt huvud ska gå förlorat, hur än människor må förfölja oss och göra allt möjligt ont mot oss.
Det här grundar sig på att det värsta har tagits bort av Jesus. Det värsta är vår syndaskuld, som skulle ha dragit på oss Guds förbannelse och stängt oss ute från himlen. Då han led och dog på korset tog han bort den skuld som borde ha drabbat oss. Han tog bort den svåraste sjukdomen av alla och öppnade vägen till himlen för alla. Och den som förtröstar på honom ska inte komma på skam. Det är bara genom att gå bort från honom och förkasta hans ord som det finns orsak till oro. Då har vi inget hopp kvar.
Också i dag säger Jesus till oss: Du har blivit frisk! Synda inte mer, så att inte något värre drabbar dig. Du har blivit frigjord från syndens skuld och straff, så att du inte ska behöva visas bort från Gud utan få tillhöra Jesus och stå under hans beskydd när han kommer för att döma levande och döda. Han har gjort oss friska, genom att han har tagit på sig alla våra synder och gjort oss rena och heliga i sitt blod.
Nu säger han: Gå inte bort från mig! Vänd dig inte bort i otro och åter låta synden ta väldet i ditt liv. Den enda verkliga synd som kan fördöma oss är nämligen just otron, att gå bort från honom. Om vi gör denna synd, kommer något mångfalt värre att drabba oss än en timlig sjukdom.
Det var samma förmaning som mannen som Jesus hade botat vid Betesda mötte. Han hade gått sin väg, med sitt liggunderlag på axeln, och han visste inte vem Jesus var. När judarna mötte honom och tillrättavisade honom för att han bar sin bädd kunde han inte annat än hänvisa till att mannen som hade botat honom sade att han skulle ta sin bädd. Han var utlämnad åt judarna som lade krav på hans axlar som han inte förmådde bära. Han behövde möta Jesus på riktigt. Och då fick han veta vem Jesus var. Han var hans Frälsare, inte bara en helbrägdagörare.
Vi har inga uppgifter om hur mannens fortsatta liv såg ut. Vi vet att han skyndade sig att berätta för judarna om Jesus. Vi vet inte om han sedan fortsatte att följa Jesus, eller om han gick bort tillsammans med många andra som klagade över att Jesus talade hårt och underligt. Men det är helt möjligt att han hörde till de 3000 som blev döpta på pingsten.
Men när vi inte känner till mannens fortsatta öden får vi bara tänka på hur vi fortsätter att förvalta våra liv. Då vet vi, att vi som är dyrt köpta av Herren Jesus får förmaningen att förhärliga honom i våra liv. I denna onda, giriga och avundsamma värld får vi som äger allt i Jesus vara hans vittnen. När våra grannar och släktingar är oroliga får vi vittna om friden i tron på Jesus. När vi möter sjukdom och död får vi vittna om att denna tidens lidanden väger lätt mot den härlighet som kommer att uppenbaras och bli vår (Rom 8:18), samtidigt som vi ivrigt och enträget fortsätter att be till Gud om hjälp också i yttre trångmål, som han har förmanat oss att göra. För han har ju också sagt (Joh 15:16):
Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt om er att ni skall gå ut och bära frukt, sådan frukt som består, för att Fadern må ge er vad ni än ber honom om i mitt namn.
Där har vi verkligen orsak att vara tacksamma. Där finns utflödet för vår lovsång i dag, mitt i en värld som ser ut att behärskas av den onde, men där vår himmelske Kung behåller allt i sin makt, för allt ska tjäna till det bästa för dem som älskar honom.
Bön: Lovad vare du Gud, och välsignad i evighet, som med ditt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Låt din Helige Ande stadfästa Ordet i våra hjärtan, så att vi inte blir glömska hörare, utan dagligen växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och blir saliga genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.


Predikan i Lepplax bykyrka 21.9.2014.

15 september 2014

Intolerans och kärlekslöshet

Är det intolerant att säga att alla religioner inte leder till samma Gud?

Nej. Alla religioner leder inte till samma Gud, vilket Skriften också förkunnar. Lyssna till Jesu egna ord i hans bön på skärtorsdagskvällen (Joh 17:3): 
Detta är evigt liv att de känner dig, den ende sanne Guden, och den som du har sänt, Jesus Kristus.
På den sista dagen som denna jord existerar kommer alla som någonsin har levat att samlas inför Guds domstol. Jesus från Nasaret kommer att vara den som dömer levande och döda. Han är Guds evige Son som blev vår bror för att ge sitt liv och sin död som det enda som kan frälsa oss. 
Den Gud som sade: Vänd er till mig och bli frälsta, ni jordens alla ändar, ty jag är Gud och det finns ingen annan (Jes 45:22) är 1) den Fader som planlade vår frälsning, 2) den Son, som vann vår frälsning och 3) den helige Ande, som lärde oss känna vår frälsning. Att dölja den sanning som kan frälsa någons själ är inte tolerant utan kärlekslöst. 


Texten är ett smakprov från This we believe – Questions & Answers (WELS) som är under översättning till svenska. Återges med tillstånd. (Översättning: Hans Ahlskog)
Publ. 15.9.2014/OÖ

14 september 2014

Varför behöver vi trosbekännelser?

Varför behöver vi trosbekännelser och bekännelseskrifter om Bibeln är helt tillräcklig för vår tro?
Två orsaker förklarar varför trosbekännelser och bekännelseskrifter har framkommit om och om igen under kyrkohistorien. För det första hör det till själva trons natur att vilja uttrycka sig själv. Troende vill berätta för andra vad de tror. Den apostoliska trosbekännelsen växte fram från denna längtan att bekänna det som apostlarna lärde. ”Ty med hjärtat tror man och blir rättfärdig, med munnen bekänner man och blir frälst.” (Rom 10:10)
För det andra framträder falska läror och falska lärare, som gör anspråk på stöd i Skriften för sina villoläror, om och om igen i kyrkan. Dessa villoläror har fått kristna genom århundradena att göra sammanfattningar av det som de var övertygade om att Skriften i själva verket sade. Både den nicaenska och den athanasianska trosbekännelsen blev till på grund av falska läror som cirkulerade i den tidiga kyrkan. 
Att förbli tyst när falsk lära försöker förvanska Guds sanning är att tillåta förvirring och att äventyra tron hos de kristna. Trosbekännelser och bekännelseskrifter har fungerat som medel genom vilka kristna genom århundradena klart har uttryckt det de är övertygade om är Skriftens sanning. 

Texten är ett smakprov från This we believe – Questions & Answers (WELS) som är under översättning till svenska. Återges med tillstånd. (Översättning: Hans Ahlskog)
Publ. 14.9.2014/OÖ

13 september 2014

Textvariationer i Bibeln

Hur stor del av Bibeln är påverkad av variationer i manuskripten?


När det gäller den överväldigande majoriteten av Skriftens ord är texten oomstridd. Endast en liten procentenhet behöver studeras noggrant eftersom olika manuskript innehåller olika läsningar. Dessbättre har den överväldigande majoriteten av sådana olika läsningar inte effekt på den klara betydelsen av dessa verser. 
En av de vanligaste skillnaderna mellan manuskripten är, till exempel, är förväxlingar av första (vi) och andra person (ni) när det gäller pronomen. I grekiskan skiljer sig flera former av dessa två pronomen genom ett litet penndrag. Ofta förekommer variationer också i verser med ordet Kristus. Antingen står Kristus ensamt eller så står det tillsammans med Jesus
Det kan med säkerhet sägas att ingen lära i Skriften kan ifrågasättas utifrån variationerna i handskrifterna.

Texten är ett smakprov från This we believe – Questions & Answers (WELS) som är under översättning till svenska. Återges med tillstånd. (Översättning: Hans Ahlskog)
Publ. 13.9.2014/OÖ

12 september 2014

Att lyda Gud och människor

Hur kan vi säga att ingen myndighet kan stå som domare över Skriften och alltjämt hedra det fjärde budet genom att lyda människor med auktoritet över oss?
Eftersom Skriften själv befaller oss att lyda föräldrar och andra auktoriteter    av gudomlig institution, som t.ex. överheten (se Rom 13), så finns det ingen motsättning. 
Det är naturligtvis så att om dessa auktoriteter skulle förbjuda oss att göra något som Skriften förbjuder, eller kräva att vi skulle underlåta att göra något som Skriften påbjuder, så skulle vi vara tvungna att följa apostlarnas exempel  då de sade till det judiska Stora rådet: ”Man måste lyda Gud mer än människor!” (Apg 5:29)

Texten är ett smakprov från This we believe – Questions & Answers (WELS) som är under översättning till svenska. Återges med tillstånd. (Översättning: Hans Ahlskog)
Publ. 12.9.2014/OÖ

Bibeltolkning: historia eller bilder?

Hur skall vi veta när vi skall läsa Bibeln som verklig historia och när vi skall läsa den på ett bildligt sätt?
Bibeltolkningsprincipen ”Skrift tolkar Skrift” är nyckeln till denna fråga. Skriften själv kommer att visa när den avser att tala bildligt. Ett exempel är att Jesus väldigt ofta märker ut början av sina liknelser med orden ”Himmelriket är likt...”. (Matt 13:24) 
I andra fall kommer ofta ett noggrant studium av den omgivande kontexten i kapitlet, eller i vissa fall hela boken, att göra det klart huruvida Skriften talar om faktisk historia eller använder sig av bildspråk för att poängtera något. 
En annan god tumregel är att anta att Skriften talar bokstavligt om det inte i sammanhanget finns någon klar indikation om motsatsen.
Texten är ett smakprov från This we believe – Questions & Answers (WELS) som är under översättning till svenska. Återges med tillstånd. (Översättning: Hans Ahlskog)

11 september 2014

Våra ord

Av Hans Ahlskog

Nåd, barmhärtighet och frid från Gud, vår Fader, och Kristus Jesus, vår Herre.
Idag på tolfte söndagen efter trefaldighet har vi temat ”Våra ord”. Jag tänkte att vi idag skulle stanna inför några ord från 1 Petr 3:8-17, som vi läser i Jesu namn.
Till sist, var alla ett i själ och sinne, visa medkänsla, älska bröderna, var barmhärtiga och ödmjuka. Löna inte ont med ont eller skymf med skymf. Tvärtom ska ni välsigna, eftersom ni är kallade att ärva välsignelse. Ty
den som älskar livet och vill se goda dagar
ska avhålla sin tunga från det som är ont
och sina läppar från att tala svek.
Han ska vända sig bort från det onda och göra det goda,
söka efter frid och sträva efter den.
Ty Herrens ögon är vända till de rättfärdiga,
och hans öron är öppna för deras böner.
Men Herrens ansikte är vänt emot dem som gör det onda.
Vem kan göra er något ont, om ni ivrar för det goda? Ja, även om ni skulle få lida för rättfärdighetens skull, är ni saliga. Var inte rädda för dem och låt er inte skrämmas. Herren Kristus ska ni hålla helig i era hjärtan. Var alltid beredda att svara var och en som begär att ni förklarar det hopp ni äger. Men låt det ske ödmjukt, med respekt och ett rent samvete, så att de som talar illa om er goda livsföring i Kristus får skämmas för sitt förtal. Ty det är bättre att lida för goda gärningar, om det skulle vara Guds vilja, än att lida för onda gärningar.
Herre, inskriv dessa ord på allas våra hjärtan. Amen.

Den här texten som vi läste innehåller så mycket att det skulle gå att hålla många predikningar över den. Redan de första förmaningarna Petrus kommer med är så laddade med gudomlig visdom att vi verkligen borde stanna upp inför dem och inpränta i oss att detta verkligen är vad Gud vill med oss. Dessa förmaningar kommer från Guds egen mun, genom aposteln Petrus. 
Han skriver: Var alla ett i själ och sinne. Han börjar med den att betona den kristna endräkten, enheten i tron. Det är inte många som talar om denna enhet numera, det är inte på modet i denna individualismens tidevarv när kristna skapar sig smörgåsbord med andliga godsaker som man kan plocka av efter behag. Man saknar ett andligt hem och istället ränner man hit och dit för att känna gemenskap med andra, gärna med många. Eller för att nyfiket lyssna vad den och den predikanten har att säga. Så åtnjuter man ett sakrament i ett sammanhang och ett annat på ett annat håll. Predikan hör man här och bibelkretsen har man där, den pastorala omsorgen har man ingenstans för man vet ju inte vem som egentligen är ens pastor. Man har ju inget hem.  Och det är som sagt inte många som längre vill hålla fram den bibliska församlingsläran heller. 
Men det vill aposteln i vår text. Han börjar med att uppmana till endräkt, till att vara ett i själ och sinne. Och dessa förmaningar möter vi på många ställen i Skriften, t.ex. 1 Kor 1:10 där en annan apostel förmanar korinterna att vara eniga i det de säger och inte låta stridigheter uppkomma bland sig. 
I vår text fortsätter Petrus att förmana de kristna, nu till medkänsla och kärlek till trossyskon, till barmhärtighet och ödmjukhet. Också detta är en bristvara idag, också hos oss, hos mig och hos dig. Vi behöver dessa uppmaningar för det är så lätt hänt i en kristen församling att det uppstår friktion på grund av att vi ser mänskliga svagheter hos varandra. Vi är alla olika personligheter och behöver ha fördragsamhet med sidor hos våra trossyskon som vi kanske inte uppskattar så värst mycket, men som i sig inte är direkt oförenliga med ett kristet liv. 
Aposteln vill att vi ska visa medkänsla och barmhärtighet med andras svagheter, väl medvetna om att vi själva sällan är sådana vi borde vara. Jag är ingen mönsterkristen i mig själv och det är inte du heller. Detta gäller inte minst det sätt vi uttrycker oss när vi samtalar och det tangerar dagens tema: våra ord. Aposteln säger: 
Löna inte ont med ont och skymf med skymf. 
Saker och ting har en tendens att eskalera. Ett hårt ord kommer ofta tillbaka, kanske i sällskap med en kompis och så blir det värre och värre och till slut tror man inte att man befinner sig i en kristen församling utan snarare på ett kommunfullmäktigemöte i en kriskommun. 
Det finns en sång som börjar med orden: Tala vänligt med din nästa! Herren Gud hör på. Det är en viktig påminnelse för oss!   
Också när det gäller den inbördes kärleken är förmaningarna legio i Nya testamentet, både när de gäller kristna i allmänhet och Ordets tjänare i synnerhet. T.ex. i pastoralbreven till Timoteus och Titus möter vi dessa förmaningar. 
Det kan heta att en Herrens tjänare inte ska strida utan vara vänlig mot alla (2 Tim 2:24) och att han inte ska förolämpa någon utan hålla frid och vara tillmötesgående och visa vänlighet mot alla människor. (Tit 3:10)
”Vänlig men bestämd”, kunde vara ett gott motto för hur vi kristna ska bruka vår tunga. För dessa två saker utesluter inte varandra. Paulus uppmanar till vänlighet och till att hålla frid, men några verser senare instruerar han Titus att visa ifrån sig en villolärare efter att han förmanat honom en första och en andra gång (v. 10). 
Någon frid på lärans bekostnad känner aposteln inte till, men även villoläraren förtjänar ett gott bemötande från vår sida när vi avvisar honom och förvägrar honom brodershanden. Också det bör ske utan skymf, utan hårda ord. Det är trots allt en dyrt återlöst själ som står på spel och vi ska göra vad vi kan för att inte vi med vår kantiga personlighet ska behöva bli ett hinder för att en falsk lärare omvänder sig, eller en annan uppenbar syndare för den delen.  
Men detta är svårt. Vi tenderar att falla i endera diket. Antingen blir det för mycket av  ”låt gå”-mentalitet eller så blir det fariseism. Det ena är lika illa som det andra. Sist och slutligen handlar detta om att rätt dela lag och evangelium för de människor vi möter. Och där har vi alla att stava på. 

Vi ska säga något om slutdelen i vår text, där Petrus säger: 
Vem kan göra er något ont, om ni ivrar för det goda? Ja, även om ni skulle få lida för rättfärdighetens skull, är ni saliga. Var inte rädda för dem och låt er inte skrämmas. 
Detta går hand i hand med det som Paulus sade till Timoteus och Titus. Det är svårt att i längden vara elak mot och förfölja den som inte ger igen, den som inte svarar med samma mynt, i ord eller gärning. Det blir helt enkelt svårt att få en giltig orsak till förföljelsen och en orsak behövs nog i längden, om förföljaren vill behålla ansiktet. Men om vi med vårt tal eller med våra gärningar förgår oss så sätter vi själva piskan i händerna på våra fiender. Då ivrar vi inte för det goda utan det lidande vi då får möta sker som en följd av våra egna onda gärningar, som Petrus skriver i de sista orden i texten. 
Men även om vi inte felar i det vi säger eller skriver offentligt, efter Guds måttstock vill säga, så kan vi komma att lida för det. När vi håller fram det som Guds ord säger, när vi är jordens salt och tar vår kallelse som världens ljus på allvar, då torde nog lidande följa, också här uppe i Norden. Vi hotas knappast till livet, men den som vågar vara obekväm brukar rätt snart bli uthängd i pressen. Huvudet rullar, verbalt men kanske inte bokstavligt som det ju gick för Johannes döparen, han som gick tillrätta med offentlig synd i sin samtid. Hur kommer det att gå med oss om vi vågar göra detsamma, om vi vågar ta på oss vårt kors? 
Men hur ska vi våga bära vårt kors, det gammalmodiga korset? Hur ska vi våga stå upp mot vår samtid? Det är tryggt att vara som alla andra, men att gå emot strömmen är inte lätt. Har Petrus något svar att ge oss i vårt predikotext?
Jo, vi ska nu komma till textens kärna. Petrus skriver:  
Var inte rädda för dem och låt er inte skrämmas. Herren Kristus ska ni hålla helig i era hjärtan. 
Med Kristus i vårt hjärta vågar vi vara kristna. Och Petrus skriver inte bara att vi ska ha Kristus i hjärtat utan att vi ska hålla honom helig i vårt hjärta. Helig betyder ju som bekant ”avskild”, d.v.s. i vårt hjärta behöver det finnas en avskild plats för Kristus, den främsta platsen. I vårt hjärta finns så mycket annat, så mycket synd, så mycket självgodhet, så mycket förtröstan på att vi duger i oss själva. Vi kan vidare fästa vårt hjärta vid så mycket här i världen och förlita oss på det om det blir dåliga tider, precis som den rike dåren i Lukas 12, han som skulle bygga större logar för att få rum med sina goda skördar. Men om vi sätter vårt hopp till något annat än Kristus, då håller vi honom inte helig i våra hjärtan. 
Vi kan dra oss till minne hur Luther utlägger det första budet i Stora katekesen. Han säger: 
Att ha en Gud innebär att ha något som hjärtat helt förtröstar på. Det, varvid du fäster ditt hjärta och varpå du förlitar dig är i verkligheten din Gud.  
Om vi klamrar oss fast vid något annat än vid Jesus, då är det inte så konstigt att vi är rädda för världen. Tänk bara på hur lärjungarna var när det trodde att Jesus hade tagits ifrån dem för alltid. De hade förlorat sin mästare och utan honom var de ingenting. Om vi förlorar Jesus ur vårt hjärta så försvinner han också snart ur vår mun. Ett ont träd kan inte bära god frukt och vad hjärtat är fullt av, det talar munnen, säger Jesus. 
Att bekänna Jesu namn kostar något här i världen, i själva verket kostar det allt. Ju förr vi inser det, desto bättre. Frestelsen att försöka bevara sitt liv i den här världen är stor, att kunna framstå som modern och upplyst enligt världens sätt att se. Vem vill väl vara en gammaldags, trångsynt kristen? Och för att inte framstå som en sådan så kanske vi svarar undvikande på frågor som skulle leda oss in på det som rör vår tro. 
Jag har ibland tänkt på vilken bild jag själv ger av min tro, när man diskuterar kring världsläget med strider och terror, eller med de dåliga ekonomiska utsikterna. Slutar sådana diskussioner i oro och uppgivenhet också för min del eller har jag något bättre att komma med? Känner jag till någon lösning, ja inte på världsproblemen, men känner jag till något att luta sig mot när det verkligen stormar på alla sidor? Vet jag om någon klippa att stå på när orons tsunami drar fram och efterlämnar bara hopplöshet och elände? Finns det något hopp? 
Petrus förutsätter att de kristna har ett hopp när han skriver: 
Var alltid beredda att svara var och en som begär att ni förklarar det hopp ni äger.  
Vad detta hopp är säger sig självt. Det är Kristus, himlarnas och jordens Herre, som vi genom tron får äga i våra hjärtan. Detta hopp får vi och ska vi vara beredda att redogöra för inför dem som inte har detta hopp. Men också i detta kall, att vittna om Kristus,  finns det instruktioner för oss i Bibeln och också i vår predikotext. Också i sådana lägen ska vi bruka vår tunga på ett förståndigt sätt. 
Var alltid beredda att svara var och en som begär att ni förklarar det hopp ni äger. Men låt det ske ödmjukt, med respekt och ett rent samvete, så att de som talar illa om er goda livsföring i Kristus får skämmas för sitt förtal. Ty det är bättre att lida för goda gärningar, om det skulle vara Guds vilja, än att lida för onda gärningar. 
Ödmjukhet, respekt och ett rent samvete. När vi redogör för vårt enda hopp, ska vi göra det med den förhoppningen att den som vi vittnar för också ska få del av samma hopp. Då ska vi inte bullra och domdera utan ödmjukt och sakligt redogöra för vem vi tror på och hur vi kan hantera den oro som finns omkring oss. Genom tron är vi medborgare i ett bättre land. 
Här lever vi en kort tid, kanske 70, 80 eller t.o.m. 100 år. Men vad är det mot ett evigt liv i himlen? Det liv som väntar oss varar inte bara några årtionden utan det tar aldrig slut. Det liv som väntar oss är inte, till skillnad från det liv vi nu lever här i världen, kantat med oro, lidande, sjukdom och synd. Nej, i det himmelska hemmet finns det inget av sådant. Bara salighet och glädje i Guds gemenskap.
Gör det då så mycket om vårt land blir angripet från fiendemakter? Behöver vi jämra oss och våndas inför ett tredje världskrig? Och om muslimerna tar över Europa? Eller om världsekonomin kollapsar? Eller om jag eller någon av mina närmaste i morgon insjuknar i en dödlig sjukdom? 
Kan något av detta ta ifrån oss Jesus? Kan något av detta skilja oss från Guds kärlek? Är inte det vi nämnde fråga om prövningar som Gud har sagt att vi kommer att få möta: Det ska komma stridslarm och rykten om krig, men bli inte förskräckta
I stället uppmanas vi att lyfta upp vår blick från jordens bekymmer och i tron se bortom det, att blicka mot evigheten och det som väntar oss i himlen. Vi har ett hopp mitt i all jordisk hopplöshet. Må vi fortsättningsvis hålla fast vid det hoppet. Må vi hålla Kristus helig i våra hjärtan och på våra läppar. 
Kristus är inte bara vår Frälsare och vårt hopp utan hela världens. Det behöver världen få veta. När vi hämtar styrka i evangelium i ord och sakrament blir vi utrustade att vittna om detta hopp. Genom evangelium hålls Herren Kristus helig i våra hjärtan. Amen.
Så bliver det vid Herrens nåd att saliga vi bliva. Men fast och evigt är hans råd att det de trogna giva. Vi själva är blott skröplighet, hos Gud är all vår salighet. Ske honom pris och ära.
Amen.


Predikan i Biblion, Vasa, 7.9.2014.