16 november 2014

Var beredda!

Av Ola Österbacka

Predikotext: Luk 12:35–40
Spänn bältet om livet och håll lamporna brinnande. Var som tjänare som väntar sin herre hem från bröllopsfesten och som genast är redo att öppna för honom när han kommer och knackar på. Saliga är de tjänare som Herren finner vakna när han kommer. Jag säger er sanningen: Han ska fästa upp sina kläder och låta dem lägga sig till bords och själv komma och betjäna dem. Saliga är de han finner vakna, även om han skulle komma mitt i natten eller på småtimmarna. Men det förstår ni att om husägaren hade vetat när tjuven kom, då hade han inte låtit någon bryta sig in i hans hus. Var beredda också ni, för Människosonen kommer när ni inte väntar det."
Herre, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.

Ibland talar Jesus på ett sätt som överraskar åhörarna. Är det här verkligen något som anknyter till åhörarnas erfarenhet? Stämde det med hur en husbonde betedde sig mot sina tjänare – egentligen slavar – på Jesu tid? Stämmer det med vad vi upplever om en chef och hans anställda?
Nej, knappast. Vilken husbonde blir så överväldigad av tacksamhet när han kommer sent hem efter en fest, att han klär om sig och går i köket för att göra mat åt sitt tjänstefolk och ber dem gå till bords, för att sedan passa upp dem?
Jesus talar om en annan sorts hushållning än vanlig världslig praxis. Han demonstrerar den gudomliga kärleken. Det gjorde han särskilt tydligt när han bröt mot alla konventioner och tvättade sina lärjungars fötter under den sista måltiden före sitt lidande.
Huvudsaken i berättelsen är ändå en annan än att han är ett föredöme i att visa sina tjänare stor kärlek. Poängen är den sista versen:
Var beredda också ni, för Människosonen kommer när ni inte väntar det.
Vi firar i dag söndagen före domsöndagen. Temat är: Vaka! Evangelietexten om de tio jungfrurna som väntade och väntade på brudgummens ankomst är den kända bilden av hur det ska vara tiden innan Jesus kommer tillbaka. Det drar ut på tiden. Väntan blir för lång. Sömnen tar överhand.
Samma bild finns också i vår text: det dröjer länge innan husets herre kommer hem från bröllopsfesten som han deltar i. Det drar ut över midnatt. I grekiskan beskrivs tiden som andra och tredje nattväkten. Den andra nattväkten är från nio till tolv på kvällen, och den tredje nattväkten är från 12 till 3, det som vi kallar småtimmarna. 
Det är väl inget ovanligt att man kommer hem den tiden från ett bröllop, men det som är ovanligt är att den som kommer hem då börjar duka upp till måltid och passa upp sitt tjänstefolk. Enligt Jesus gör han det för att de så troget har väntat på honom och inte somnat. De har varit beredda och vakat. 
Varför berättar Jesus det här? Vill han ge en föreskrift för hur trogna tjänare ska göra?
Det finns en djupare betydelse i det här än så. Jesus vill lära oss vänta och vaka, därför att han inte meddelar oss dag och stund när han återvänder.

När kommer Jesus?
Det är underligt att just frågan om tidpunkten för Jesu återkomst har blivit så intressant, trots att Jesus uttryckligen, och många gånger, säger att ingen ska veta den stunden i förväg. Också i det här sammanhanget säger han det. Han jämför sin återkomst med hur en tjuv bryter sig in i ett hus. Han meddelar inte i förväg. Om en tjuv inte kan överraska är det meningslöst att bryta sig in.
Det som vi först ska slå fast är att Jesus kommer tillbaka. 
Redan i Gamla testamentet finns det antydningar om det. I Dan 7:13 står det:
En som liknade en människoson kom med himlens skyar, och han närmade sig den Gamle och fördes fram inför honom.
Det här anknyter Jesus till när han förhörs av översteprästen Kaifas och denne avkräver en ed av Jesus om han är Messias, Guds Son (Matt 26:64):
”Du själv har sagt det. Men jag säger er: Härefter skall ni se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma på himlens moln.”
När Jesus lämnade sina lärjungar och for upp till himlen, kom två änglar och förklarade (Apg 1:11):
Galileer, varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som togs upp från er till himlen, han ska komma tillbaka på samma sätt som ni såg honom stiga upp till himlen.
Trots det här finns det sådana som påstår att det här inte stämmer. Aposteln Petrus skriver i sitt andra brev (2 Petr 3:3–4):
Framför allt ska ni veta, att det i de sista dagarna kommer hånfulla människor som drivs av sina begär och som hånar er och frågar: ”Hur går det med löftet om hans återkomst? Sedan fäderna dog har ju allt fortsatt precis som det varit sedan skapelsens början.”
Det är lätt att förstå den här kritiken mot läran om Jesu återkomst. Han sade ju att han kommer snart, som i Upp 3:11:
Jag kommer snart. Håll fast vid det du har så att ingen tar din krona.
Det här är det andra vi ska tänka på. Jesus kommer snart. Vad betyder snart? Det kan ju betyda en timme, eller inom några dagar eller inom några år. Så skriver ju Paulus i 1 Tess 4:15:
Vi som lever och är kvar till Herrens ankomst.
Jesus hade inte uppenbarat för sin apostel hur länge det skulle dröja tills han kommer. När han levde i sin förnedrings tillstånd hade han ju avstått från den kunskapen också för sin egen del. Om han hade sagt, att det kommer att dröja länge till hade man kanske slagit sig till ro och somnat. 
Det tredje är att vi ska vara beredda att vänta länge. Det verkar ju tala emot att han kommer snart.
Jesus dröjde. Också Paulus och alla de som läste hans brev i Tessalonika somnade in i den sista vilan. Vi som lever i dag har svårt att förstå att snart skulle betyda 2000 år. Det är kanske inte så underligt att folk glömmer bort att Jesus ska komma tillbaka, helt plötsligt och oförutsett. Men vi varnas för att glömma bort det. Och just söndagen före domsöndagen har särskilt det här budskapet. Liknelsen om de tio jungfrurna vill lära oss att vi ska vara beredda att vänta länge, så att vi är rustade när han än kommer.

Var nyktra och vaka!
Ibland händer det att det ringer på dörren och en som vi sällan har träffat står utanför. Vi blir överraskade. Vi har kanske inte ställt hemmet i ordning för något besök och har inget att bjuda på.
Hur skulle det kännas om Jesus stod utanför vår dörr och ringde på? Skulle hans ankomst passa in i det vi håller på med? Är vi beredda att släppa in honom?
Tänk om Jesus skulle komma precis under en firmafest, då en del ligger redlöst berusade under bordet, medan andra ägnar sig åt otukt. Vilken förskräckelse är det inte att vakna upp och möta Herren då.
Just av den här anledningen uppmanas vi att vara nyktra och vaka, så att han inte kommer och överraskar oss. Hur kan vi vara beredda på att Jesus kommer, om vi dricker oss berusade?
Nu kanske du tänker: jag dricker mig aldrig full, så den varningen gäller inte mig. Men den här förmaningen avser främst en andlig nykterhet och ett andligt vakande. Att vaka betyder inte att vi aldrig får sova. Det är ju viktigt för att vi ska kunna sköta vår hälsa och vårt arbete att vi får tillräckligt med sömn. Det handlar om att inte somna in i likgiltighet, att låta djävulen förleda oss att komma bort från den saliga gemenskapen med Jesus. 
Det här sker ofta så att vi lockas av världens rikedomar och blir så betagna av det som finns i världen att vi glömmer att vi en dag ska ställas till svars. Så säger ju också Predikaren, att även om vi kan unna oss glädje här i livet, så ska vi alltid minnas att Gud ska ställa oss inför domen. Vetskapen om att den domen kan vara förestående vilken minut som helst ska göra att vi är beredda att när som helst träda fram inför domaren som vet allt, som ser in i våra hjärtan och känner våra innersta tankar.
Nykterheten i det andliga brukar också beskrivas som att ha ett sunt omdöme. När Paulus i 2 Tim 4 ger sin lärjunge Timoteus ett testamente inför sin bortgång, talar han om att det ska komma en tid när människor inte längre står ut med den sunda läran. I stället, säger han
(2 Tim 4:3–4), att de 
samlar åt sig mängder av lärare efter sina egna begär, så som det kliar i deras öron att få höra. De vägrar att lyssna till sanningen och vänder sig till myter.
I stället förmanas Timoteus att vara sund och förnuftig på alla sätt. Det här är väldigt intressant. Att vara förnuftig är ju något som ligger i tiden. Många tror ju att de är förnuftiga när de tar avstånd från tro och religion. De riktigt ”förnuftiga” tror att livet har uppstått av sig självt, och att alla de fantastiska varelser och levande funktioner som Gud har skapat är en produkt av en blind slump. Det är ju i själva verket rena dårskapen. En förnuftigt tänkande människa skulle ju inte säga att en dator har kommit till av en slump. Och de organismer som finns i de enklaste insekter, i fåglar och i människan är långt underbarare än vad någon människa har kunnat konstruera.
Så att vara förnuftig, det är att ge Gud äran. Att frukta Herren är början till kunskap, säger Ordspråksboken. Och de som säger att det inte finns någon Gud, de är dårar.
När vi förmanas att vara nyktra handlar det om att vi inte ska glömma Guds kärleksfulla handlande med oss. Framför allt ska vi inte glömma att han älskade oss så att han sände Jesus för att frälsa oss från våra synder, så att vi ska få möta honom med frimodighet när han kommer.
Det kan nämligen också gå på ett annat sätt. Jesus talar i Matt 24 om hur två män ska vara tillsammans ute på marken, när Människosonen kommer, och den ena ska tas med, men den andre ska lämnas kvar. 
Ordet som är översatt med ”lämnas kvar” kan också betyda att ”sändas bort”. Det är väldigt vanligt att man läser det här stället så att de troende plötsligt ska ryckas upp och bort från lidande och nöd här på jorden, medan de andra lämnas kvar till den stora vedermödan.  
Men här har vi en parallell till berättelsen om den yttersta domen när Jesus ska säga till dem som står på hans vänstra sida: ”Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga elden som är beredd åt djävulen och hans änglar.” Han sänder bort dem som han inte känner, dem som har vänt sig bort från honom i livet på jorden. Och den stunden kan ingen mera vända om. Att vända om hör denna tid till. Då ska det inte gå att hänvisa till sina förmenta jordiska meriter. Delningen i får och getter har ägt rum när människorna kallas inför domaren.
Hur ska jag då kunna hållas vakande så att jag är på rätta sidan när han kommer för att döma?
Jo, den saken har Jesus och apostlarna berättat om mycket tydligt. I Joh 5:24 säger Jesus:
Jag säger er sanningen: Den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv. Han drabbas inte av domen utan har gått över från döden till livet.
Den som hör och tror. Kära vän: du har också fått höra. Du har också fått bli döpt och därmed blivit klädd i Jesu rättfärdighets dräkt, som är den enda dräkt som duger att vara klädd i när du står inför domaren. Inte har du väl tagit av dig den dräkten? Det gör du om du föraktar honom och går bort från din Frälsare. Men om du lever hos honom och ser honom som ditt enda hopp inför domen, då ska du också vara helt övertygad om att du har allt som behövs den dagen. Du ska inte tänka att du måste göra något ännu, något mera som måste läggas till det som Jesus gjorde för dig när han lät sig plågas och dödas för din skull. 
När jag förberedde mig för den här predikan fick jag en hälsning från en broder som lider svårt under cancer. Jag vill citera en trosviss bekännelse ur hälsningen:
Jag hoppas att jag inte har någon ouppklarad synd eller oförrätt mot någon enda människa! Så har jag vetskapen om den fullbordade frälsningen som utgör mitt hopp inför evigheten. Nu vet varken jag eller någon människa hur lång tid jag har kvar här. Det vet Gud allena och det är bäst av allt. Om det är en tid kvar eller det är min sista natt lämnar jag min ande i Guds händer. Han kommer att ta emot mig i enlighet med löftet till dem som är bjudna till Lammets bröllopsmåltid Upp 19.
Så vill Gud att vi ska vara beredda, genom att vila tryggt i hans löften.
Salig är du om du vilar i Guds löften som är fullbordade genom Jesu död och uppståndelse, och lever i hans gemenskap!
Bön: 
Led mig så, o Herre Jesus,
att jag efter livets slut
lyckligt når ditt himmelrike
och hos dig får vila ut!
Amen.

Predikan i Biblion 16.11.2014.

3 november 2014

Salt och ljus

Av Ola Österbacka

Bön: Käre Jesus, som är världens ljus, kom och lys upp vårt mörker så att vi ser dig i dag och så kan vara salt och ljus i världen. Amen.
Predikotexten är Matt 5:13–16:
Ni är jordens salt. Men om saltet förlorar sin sälta, hur ska man då få det salt igen? Det duger inte till annat än att kastas ut och trampas ner av människorna.
Ni är världens ljus. En stad som ligger på ett berg kan inte döljas. Och man tänder inte ett ljus och sätter det under skäppan , utan man sätter det på hållaren så att det lyser för alla i huset. På samma sätt ska ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er Far i himlen.
Herre, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.
Tema för predikan är Salt och ljus. Texten är en del av Jesu bergspredikan, och följer direkt efter saligprisningarna. Jesus riktar sig till sina lärjungar. Det är alltså inte en predikan för folket, med en föreskrift hur man ska leva för att behaga Gud. Det är ord som riktas till dem som följer Jesus och frågar hur Gud vill att vi ska leva våra liv.
Jesus är mycket konkret. Vi känner alla till saltets funktion som krydda, för att göra maten smakligare. Förr i tiden, när man inte hade kyl och frys, var saltets funktion främst att bevara maten färsk så att den inte ruttnade. Det är främst den funktionen som avses av Jesus här.
På samma sätt förstår vi bra vad Jesus menar när han talar om att ett ljus måste hållas framme för att det ska lysa upp ett mörkt rum. 

Vem är ett helgon?
Om vi vill ställa oss fram som ett ljus som ska lysa för världen, kan det mycket lätt uppfattas som självberöm. Vi vill synas för att människor ska berömma oss eller uppskatta det vi gör. Vi vill med andra ord gärna uppfattas som helgon genom det vi gör. Det är det naturliga för oss. Men det är inte det som Jesus vill att vi ska göra. Vi ska låta vårt ljus lysa så att människorna prisar vår Far i himlen.
Allhelgonahelgen förstås ofta helt fel. Den romersk-katolska kyrkan har genom firandet av helgon fått uppmärksamheten att riktas mot några människors gärningar. Moder Teresa är ett exempel som många säkert tänker på, därför att hon levde ett så osjälviskt liv till förmån för de fattiga. Men det är Gud som ska få äran. Människan ska inte prisas.
Vi ska slå fast att ett helgon är en som genom tron är klädd i Jesu egen rättfärdighet och helighet. Ett sådant helgon ger Gud äran.
Inte alla som har dött är helgon. Den som lever det eviga livet i trons gemenskap med Frälsaren fortsätter att leva även om kroppen dör. Men den som förkastar honom är osalig och blir evigt förtappad om han dör i sin otro. En sådan är inget helgon, han må sedan ha levt hur osjälviskt och berömvärt som helst. Det här ska göra oss ivriga att sprida evangelium för att ingen ska drabbas av denna fruktansvärda dom.
De helgon som är döda, de som levt i tron på Jesus och avsomnat i samma tro, dem ärar vi genom att följa dem i deras tro, inte genom att ära dem själva. Bibeln innehåller ingen befallning att ära dem. Däremot befaller Bibeln oss att ära Gud genom att mätta de hungriga, hjälpa dem som lider förföljelse och dem som ligger fångna i synden för att de ska se och tro på Frälsaren.
Bergspredikan, och också vår text i dag, ger oss en vägledning i lagen, hur vi ska leva för att betjäna våra medmänniskor och därmed ge Gud äran. För att vi ska kunna ge Gud äran, så som det är hans vilja, så måste vår egen berömmelse tas ifrån oss. Vi behöver se var vår berömmelse finns, nämligen i Jesus som är det sanna ljuset. 
Det här betyder att en del av predikan i dag riktar blicken mot oss själva, men den ska ha sitt slutmål i att se Jesus, för att vi av honom ska veta hur han vill att vi ska leva för att ära honom.

Jordens salt
Låt oss nu börja granska texten med att fråga oss hur vi som kristna kan vara jordens salt. Då tänker vi inte på saltet som en krydda, utan som ett hinder för förruttnelse.
Jesus använder två olika ord i de här två liknelserna. Först använder Matteus det grekiska ordet , som vi har i geologi, alltså marken, jordytan eller land i motsats till hav. Det kan också innefatta jordens befolkning eller en trakt. Saltet är en konkret sak, det passar bra med den här betydelsen.
I fråga om världens ljus används det grekiska ordet kosmos, som betyder världen, universum eller också världsordning. Där handlar det alltså om mera abstrakta ting.
Orden om att vi är jordens salt står direkt efter den sista saligprisningen, som talar om hån och förföljelse, men också om lön i himlen. Att leva med Jesus betyder att vi hamnar i ett motsatsförhållande till den värld som är underkastad andlig förruttnelse. Vi lever i den världen, men vi tar inte del i allt vad den gör och smälter in i den.
Ibland kommer det här att märkas mycket konkret. Eller det borde märkas. Vi använder inte vulgära ord och svordomar. Vi trivs inte i dryckesgillen och där man gycklar med Guds ord och bud. Vi går inte till prostituerade och ser inte på porrfilmer, för Guds ord säger att vi ska fly otukten. När man på arbetsplatsen är benägen att fuska då chefen inte ser en, vill vi göra vårt arbete i medvetande om att Gud hela tiden ser oss. När en världsmänniska främst tänker på sin karriär och att förtjäna så mycket pengar som möjligt ser vi som kristna på våra medmänniskors behov. Vi unnar andra gott och delar med glädje våra tillgångar med de behövande, i förvissningen om att Gud har gett oss det vi behöver så att det mer än väl räcker för att ge åt dem som behöver dem bättre.
När vi sitter i ett sällskap där man för fram mindre smickrande saker om dem som inte är närvarande tänker vi på åttonde budet och försöker försvara den som blir baktalad i stället för att stämma in i kören.
Ja, nu har vi redan hunnit göra oss en rätt bra meritlista, eller hur?
Men vänta lite, kändes det inte ett stick i samvetet? Har jag verkligen gjort så? Kanske nog ibland, men så kommer jag på mig själv med att det nog har skett en del missar då och då. Kanske också allvarliga missar, fast vi har lyckats dölja dem.
Det är viktigt att vi också låter Jesu ord vara en spegel för oss, så att vi ställer oss inför Guds stränga lag och frågar om vi verkligen har gjort så som Gud vill. Då får vi bekänna, så som vi redan har gjort i syndabekännelsen, att vi inte har älskat Gud över allting och inte vår nästa som oss själva. Därför misslyckas vi. Därför anklagar samvetet oss.
Vi får påminna oss att det var just därför Jesus kom till världen för att vi inte klarade av att vara precis sådana som Gud kräver. Om vi hade klarat det, kom Jesus i onödan. Vi frågar oss hur den stora vita skaran i himlen har kommit dit. Varför kan de bära vita kläder, som är en symbol för absolut renhet, frihet från synd och skuld? Var det för att de alltid lyckades i sitt liv?
Nej, det var för att deras kläder har tvättats rena i Lammets blod. I sig själva var kläderna smutsiga av synd, men sedan Jesus, Guds lamm, tvättat dem rena i sitt blod är de vitare än snö. Där finns ingen fläck, ingen skrynkla, allt är helt perfekt.
Skulle du och jag tvingas leva så att vi skulle förtjäna sådana vita kläder, då skulle ingen av oss godkännas. Hur mycket vi än försöker leva rätt i en omgivning som är förpestad av orättfärdighet, så finns det alltid fläckar som smutsar våra fina kläder.
Jesus talar alltså inte om de krav som han ställer på oss för att vi ska få bli hans, för att vi ska godkännas som hans lärjungar. Nej, han talar till oss som har renats i hans blod och sår, som är heliga och rena i honom, och som därför har frimodighet att spegla hans kärlek bland våra medmänniskor utan att behöva göra det för att själva få uppskattning och bli omtyckta. 
Rosenius beskriver relationen mellan tron och dess frukter så här i en sång:
Kan jag rätt mig dölja i Kristus och bli still,
så lär ock kärlek följa, fast inte som jag vill.
Det rätta sättet att bli jordens salt är att vara stilla hos Kristus. Då är det han som sköter om att det blir lagom salt.

Som ljus för världen
Då kommer vi över till vårt andra ämne: att lysa upp i denna onda värld. Här talar Jesus direkt om goda gärningar, som vi gör för att människorna ska prisa vår Far i himlen.
De här gärningarna är av två slag: våra ord och våra handlingar.
Vi har hört hemska saker om de kristna i Syrien och Irak, när de förföljs och ansätts av de islamistiska extremisterna. Det sker så hemska grymheter att vi har svårt att förstå hur människor kan vara så grymma. Och vi kan inte själva tänka oss in i att vi skulle vara mitt i sådant, och hur vi då skulle hantera ett ultimatum att avsäga oss vår tro för att komma undan de värsta grymheterna eller att stå fasta och lida den hemskaste tortyr och kanske död.
Mitt i detta finns det pastorer som tackar Gud för att han sänt dem in i en sådan situation. Nu får de nämligen helt fantastiska möjligheter att vittna om Guds kärlek i Jesus! Kontrasten mellan den djävulska ondskan och de kristnas tålmodiga vittnesbörd i bekännelsen är enorm. Deras handlande vittnar starkare än vilken mäktig predikan som helst som framförs i en lugn och trygg miljö. De får ju vittna om honom som själv utstod ännu värre tortyr än de gör för att vi skulle få leva med honom i himlen.
Vi längtar inte efter att själva komma in i en sådan situation. Vi får tacka Gud för att vi har det så bra som vi har det. Och vi ska oupphörligt be för våra kristna bröder och systrar som lider.
Men vi ska inte heller underskatta de möjligheter vi har att bära fram ett vittnesbörd om Jesus i vår vardag. Jag vill påminna om att det är det vittnesbörd som vi som vanliga kristna bär fram i vår vardag som är det viktigaste sättet att vinna nya människor för tron. Vi tänker kanske att det är gudstjänster och andra samlingar som är de viktigaste sätten att nå till nya människor. Men ofta når vi inte just längre än till oss själva. Hur kan vi då nå människor med ljuset, Guds ord?
Jag vill anknyta till en illustration som några av oss kanske minns från konferensen Vägen fram, som hölls i Vasa för 10,5 år sedan. Då höll Mikkel Vigilius ett föredrag om församling och mission. Han ritade ett hus, som föreställer vår gudstjänst eller vår kyrka. Där samlas församlingen till gudstjänst på söndagen. Men sedan ritade han en ring med en pil runt huset och skrev in ”7 x 24” invid pilen. Det samma använder han också i boken Genom evangeliets kraft.
Med det här vill han visa att församlingen efter att ha tagit del av syndernas förlåtelse i gudstjänsten och blivit styrkt av ordet och sakramenten lever som ljusets vittnen i sin vardag, 7 dagar i veckan och 24 timmar i dygnet. Det är då som vittnesbördet bärs ut till dem som inte kommer in innanför kyrkans väggar. Det är i vårt vardagsliv som ljuset lyser upp i världen. Genom våra ord och vårt liv ser människorna en återspegling av Guds kärlek och den frid som vi som kristna har mitt i en orolig värld.
Det är ju inte så att vi som kristna får möjlighet att avskärmas från allt det onda. Vi hör på samma radio, läser samma tidningar och hör samma nyheter i teve eller via vår dator, även om vi inte ska sitta framför vålds- och porrfilmer som världens människor gör. Vi är del av ett samhälle där den kristna tron betyder väldigt lite, och vanligen bara väcker förargelse och hån när Bibelns klara bud läggs fram så att det konfronterar världens ondska.
Det som skiljer Guds helgon från alla andra människor är de har fått sin kraft från Jesus. Han säger ju inte bara att vi är världens ljus. Han säger (Joh 8:12): 
Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.
Här är det världens skapare och kung, HERREN, den levande Guden själv, som talar. Det är han som är livets ljus från evighet, det sanna ljuset, och det var han som skapade ljuset i världen som det första i skapelsen. Den som följer honom har livets ljus. Utan honom har vi inget ljus att lysa upp med. Det är inte vi som ska lysa, utan det är det eviga ljuset som vi ska vittna om.
Här kommer åter bekännelsen in, på samma sätt som vi talade om för två veckor sedan. Det är fråga om att säga det samma som Jesus säger. Och det är fråga om att följa honom så att vi lär oss att göra det samma som han skulle göra. I ingendera handlar det om att sträva efter att bli ett helgon som människor ska berömma. Det handlar om att vi är helgon, dyrköpta benådade, i Kristus rättfärdiga syndare som har fått ett oerhört stort uppdrag, att vara en återspegling av det himmelska ljuset bland våra medmänniskor.

Du som suckar under din svaghet och tycker att du är långt ifrån något helgon, du ska alltså vända blicken från dig själv och se på Jesus. Han, all nåds Gud, som har kallat er till sin eviga härlighet i Kristus, ska upprätta, stödja, styrka och befästa er. Hans är makten i evighet. Amen.

Predikan i Biblion, Vasa, 2.11.2014.

2 november 2014

Hur kan jag finna en nådig Gud?

Av Hans Ahlskog

Kära syskon i tron: Nåd, barmhärtighet och frid från Gud, vår Fader, och Kristus Jesus, vår Herre.

Vi skall idag på reformationsdagen stanna inför ett av den lutherska kyrkans karakteristika, nådemedlen. Som predikotext skall vi läsa ett stycke från Matteus 16, verserna 13-19 och vi läser dessa ord i Jesu namn:

Då Jesus kom till trakten av Caesarea Filippi, frågade han sina lärjungar: "Vem säger folket att Människosonen är?" De svarade: "Somliga säger Johannes Döparen, andra Elia och andra Jeremia eller någon av profeterna." Han sade till dem: "Och ni, vem säger ni att jag är?" Simon Petrus svarade: "Du är Messias, den levande Gudens Son." Jesus sade till honom: "Salig är du, Simon, Jonas son. Ty kött och blod har inte uppenbarat detta för dig, utan min Fader som är i himlen. Jag säger dig: Du är Petrus, och på denna klippa skall jag bygga min församling, och helvetets portar skall inte få makt över den.  Jag skall ge dig himmelrikets nycklar Allt vad du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad du löser på jorden skall vara löst i himlen."

Herre inskriv dessa ord på allas våra hjärtan. Amen.

Jag skall ge dig himmelrikets nycklar Allt vad du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad du löser på jorden skall vara löst i himlen."

Detta är ett mycket centralt ord i NT. Orden riktas här i första hand till Petrus som apostlarnas representant. Petrus svarar i apostlarnas ställe att Jesus är Messias och därför är det inte långsökt att Jesu svar och hans löfte om nycklarna också riktas till hela apostlakretsen. Två kapitel senare förklarar han att nyckelmakten inte är något som bara tillhör apostlarna eller i våra dagar pastorer och andra som innehar Ordets ämbete utan dessa nycklar tillhör alla kristna. Från den yngste bland oss till den äldste. Nyckelmakten innebär att vi kan utdela Guds förlåtelse eller också låta bli att dela ut den och istället predika lag. När ett litet barn säger till sin mamma, sin pappa eller sina syskon: ”Jesus dog för dig, dina synder är förlåtna”, då använder detta barn himmelrikets nycklar. Och då är det glädje i himlen.

Att förvalta nyckelmakten är egentligen detsamma som att förvalta det vi kallar för nådemedlen. Gud har gett sin kyrka dessa medel och med dem förtroendet att hon förvaltar dem rätt. Att förvalta nådemedlen innerbär att man brukar dem när man bedömer att det kan bli till människors nytta och också att man låter bli att bruka dem när det kan bli till skada för människor.

Den lutherska kyrkan är en nådemedelskyrka.  I nådemedlen finner vi svaret på en av de viktigaste frågorna i en människas liv. Vilken fråga är det jag tänker?

Jo frågan: Hur kan jag finna en nådig Gud?

Denna fråga har sysselsatt botgörare i alla tider. Tyvärr utgör dessa en utrotningshotad art numera. Det är alltmera sällsynt att människor frågar efter Guds nåd och förlåtelse. Det är inget som nutidsmänniskan säger sig behöva.

För något år sedan hörde jag berättas om en svensk konfirmandpräst som skulle starta en konfirmandundervisning för sådana som inte gick den i tonåren. En tidningsreporter frågade provocerande om man börjar med detta projekt för att studenterna behöver syndernas förlåtelse varpå präster svarade: Nej, det tror jag inte de behöver, eller, det är jag övertygad om. Detta säger något om hur man på vissa håll i den yttre kristenheten ställer sig inför livets viktigaste fråga. Hur skall man finna en nådig Gud, det är väl ingen aktuell fråga?

Frågan borde vara aktuell, inte bara för icke-troende utan också för oss troende. Vi faller dagligen i synd och djävulen försöker få oss att tvivla på Guds nåd. -Nu har du syndat igen, du har förlorat Guds vänskap. -Du har fallit ur nåden!  Nu är du min, för evigt. Du kommer aldrig fram. När vi ställs inför dessa anfäktelser så blir frågan om Guds nåd relevant för oss precis som den har varit ända sedan syndafallet.

Redan Abel och Kain ställdes inför denna fråga. De besvarade den på olika sätt. Kain bar fram en gåva av jordens gröda, medan Abel bar fram ett djuroffer. Och HERREN såg till Abel och hans offer,  men till Kain och hans offer såg han inte. (1 Mos 4:3) Varför handlade Gud så? Var det inte orättvist? I Hebréerbrevet 11 hittar vi svaret:

Genom tron bar Abel fram ett bättre offer åt Gud än Kain, och genom tron fick han det vittnesbördet att han var rättfärdig, eftersom Gud själv bekände sig till hans offer. (v.4)

Abel förstod att synden måste försonas genom ett ställföreträdande offer trots att inga offerlagar ännu var givna. Abel hade funnit en nådig Gud. Han brukade nådemedlen.

Senare skulle Gud säga till sitt folk:
Ett altare av jord skall du göra åt mig, och på det skall du offra dina brännoffer och dina gemenskapsoffer, din småboskap och din nötboskap. På varje plats där jag låter mitt namn bli ihåg kommet, skall jag komma till dig och välsigna dig. (2 Mos 20:24)

Detta är ett viktigt ord: På varje plats där jag låter mitt namn bli ihåg kommet, skall jag komma till dig och välsigna dig.

I det gamla förbundet var syndernas förlåtelse knuten till offertjänsten. Gud väljer själv var och hur hans nåd skall utdelas. Han utser själv de platser där hans namn skall bli ihåg kommet.

Ofta är Guds förlåtelse och frälsning knuten till mycket enkla ting och företeelser. Offeraltaret såg inte mycket ut för världen. Ett altare av jord, skulle det vara. Och ville man bygga ett stenaltare så fick man inte ens använda sig av huggen sten. Altaret har sitt värde endast av det att Gud har utvalt det och där låter sitt namn bli ihåg kommet. Vi skall se på några andra exempel i Bibeln som visar hur Gud handlar med sitt folk.

När Israels barn stod vid Röda havets strand och hade Faraos här hack i häl såg det inte ut att finnas någon räddning. Mose bad till Gud om frälsning, men hur frälste Gud den gången sitt folk? Delade han bara plötsligt havet så snart Mose suckar nådde hans öra? Nej, han knöt sin frälsning till en enkel akt av Mose, så enkel att vem som helst hade kunnat utföra den. Han bad Mose lyfta sin stav och räcka ut handen över vattnet. Då delade sig havet och folket kunde gå torrskodda över.

Mose stav var ett nådemedel också vid andra tillfällen under ökenvandringen, t.ex när folket törstade och Gud räddade dem genom att be Mose slå med staven på Horebs klippa.

Vi kan också tänka på när Israels barn blev orm bitna i öknen på grund av sitt knorrande mot Gud och Mose. Folket insåg sin synd och frågan om hur man kan finna en nådig Gud blev aktuell för dem. Nåden blev den gången knuten till en kopparorm som Mose skulle göra och den som såg på den fick leva. (4 Mos 21:9) 

Ni kommer ihåg berättelsen om den spetälske Naaman som det berättas om i 2 Kung 5. Räddningen för honom var knuten till Jordans smutsiga vatten. "Gå i väg och tvätta dig sju gånger i Jordan, så skall ditt kött bli friskt igen och du bli ren." (2 Kung 5:10)

Lite längre fram i Andra Kungaboken talas det om hur den dödssjuke Hiskia blev helad med hjälp av en fikonkaka. (2 Kung 20:7)

Den blindfödde i Joh 9 botade Jesus genom att göra en lerdeg av jord och saliv som han sedan satte på den blindes ögon. Sedan gav han den blinde budet: "Gå och tvätta dig i dammen Siloam." (v.7) På det sättet blev han helad.

Men kunde inte Gud Allsmäktig ha delat Röda havet utan Mose stav? Eller gett det törstande folket vatten utan att Mose slog på klippan? Eller kunde han inte ha förvandlat det bittra vattnet i Mara utan att Mose kastade en träbit i vattnet? Jovisst, det är inte fråga om vad Gud kan utan vilka vägar han har utvalt för att ge frälsning och nåd åt de sina.

Tänk hur simpelt och förnuftsvidrigt Gud handlar med oss. Att tvätta bort spetälska med vanligt vatten, det förstår vi ju att inte funkar. Eller att få lindring från ett dödligt ormbett bara genom att se på en orm gjord av koppar. Eller att bota blindhet med lera. Det är för enkelt.

Det ansåg också syriern Naaman om den medicin som ordinerades åt honom av profeten Elisa. Han hade tänkt sig något helt annat än att gå och bada sig i Jordan. Skulle inte Damaskus floder Abana och Parpar ha renare vatten än Jordan, om det nu kommer an på det? Men nu handlar det inte om vem som har det renaste vattnet. Nu är det inte så att vi kan börja sälja kopparormar istället för ormserum till folk som blivit ormbitna. Eller ordinera fikonkakor mot dödliga sjukdomar.

Det som det handlar om är vad Gud har sagt i en given situation. Naaman kunde ha rest runt hela jorden och badat sig i Nilen, Eufrat och Rhenfloden, men det skulle inte ha botat hans spetälska. Guds löfte var förbundet med Jordans smutsiga vatten. Mose kunde ha gjort alla möjliga slags djur av koppar och bett de ormbitna att se på dem, men det skulle inte ha hjälpt. Gud hade förbundit sin frälsning med just en orm av koppar. Den blindfödde kunde ha ha gått omkring i  Judéen och tvättat sig i alla möjliga vattendrag och dammar, men nu hade Jesus sagt: I Siloam skall du tvätta dig.

Av dessa exempel kan vi lära oss en mycket viktig sak när det gäller Guds sätt att handla med oss människor: Gud handlar med oss genom enkla medel och det är han själv som utser dessa medel. I dessa medel erbjuds Guds nåd.

Luther skriver i sin bok Om koncilierna och kyrkan på följande sätt:

Om Gud befallde dig att plocka upp ett strå eller dra ut en fjäder med budet, befallningen och löftet att du därigenom skulle ha förlåtelse för alla synder, nåd och evigt liv, skulle du då inte ta emot detta med glädje och tacksamhet och älska och vörda detta strå och denna fjäder som en högre relik än himmel och jord?

Gud kunde ha använt sådana medel för att dela ut sin nåd, men det gjorde han inte. Men vi vet exakt vilka medel Gud vill använda och det skall vi se lite på nu. Frågan är alltså:

– Genom vilka medel vill Gud handla med oss?

Det första vi skall säga är att vi också har fått en kopparorm. Jesus säger till Nikodemus: 

Liksom Mose upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bli upphöjd,  för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv. Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv. (Joh 3:14-16)

Det är Kristus som är vår kopparorm. Men hur kan vi se på Kristus när han inte finns här synlig ibland oss? Jesus sade, som vi märkte, att den som tror på honom skall ha evigt liv. Det är alltså med trons ögon som vi kan se Kristus. Men hur skall tron kunna gripa om Kristus? Var finns han?

Paulus frågar i Rom 10:14:
Hur skall de kunna tro på den som inte inte har hört? Han fortsätter: Och hur skall de kunna höra om ingen predikar? Alltså kommer tron av predikan och predikan i kraft av Kristi ord. (v.17)

Här är alltså svaret på vår fråga. Kristus finns i predikan av evangelium, i en sådan predikan som bygger på och får sin kraft av Guds ord. Där kan tron se och gripa om Kristus. Denna medicin ordineras gång på gång i Skriften. Jesaja skriver: Böj ert öra hit och kom till mig! Hör så får er själ leva! (Jes 55:3)

Fadern säger på förklaringsberget: Denne är min Son, den Älskade. Lyssna till honom! (Mark 9:7) Jesu lärjungar gjorde så, de lyssnade till Jesu undervisning och Jesus säger senare till dem: Ni är redan nu rena i kraft av det ord som jag har talat till er. (Joh 15:3)

Men finns Kristus endast i predikan av evangelium? Eller kan vi se Kristus och hans verk också någon annanstans? Finns det flera platser där Gud vill låta sitt namn bli ihåg kommet och där han kommer för att välsigna oss?

Herrens heliga nattvard är en sådan plats. Gör detta, sade Jesus. Gör detta till minne av mig. (Luk 22:19) Paulus förklarar detta närmare i 1 Kor 11:26: Ty så ofta ni äter av detta bröd och dricker av denna bägare, förkunnar ni Herrens död till dess han kommer. Nattvarden är alltså en förkunnelse av Herrens offerdöd och det är något som tron kan gripa tag om. När vi firar nattvard blir Jesu namn ihåg kommet.

I Jerusalem fanns på den första pingstdagen en skara människor som sökte en nådig Gud. Bröder, vad skall vi göra, frågade de av apostlarna.  Petrus visade dem då ytterligare en plats där Guds namn blir ihåg kommet: dopet. Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn till era synders förlåtelse. (Apg 2:28) Precis som Jordans vatten är dopet ett ringa medel, men har Gud utlovat syndernas förlåtelse till den som mottar dopet, så har han. 

Vi har redan nämnt ett annat nådemedel, avlösningen. Vår reformator skriver så vackert om avlösningen i sin Kyrkopostilla: Denna makt har alla människor som är kristna och döpta. Ty med den makten prisar de Kristus; och de har det ordet: förlåta synder, i munnen, så att de när de vill och som ofta det är nödvändigt, kan och får säga: ”Se, o människa, Gud erbjuder dig sin nåd och förlåter dig alla dina synder, var vid gott mod, synderna förlåtes dig.”

Luther säger också att Gud ger oss kristna munnen full av förlåtelse så att vi kan säga åt varandra: dina synder är förlåtna.

Vi har nu nämnt några ställen där Guds namn blir ihåg kommet och där han kommer till oss för att välsigna oss. Det är viktigt att vi håller fram detta. Det är viktigt att vi blir påminda av var Gud vill dela ut sin förlåtelse. Annars börjar vi yra hit och dit och till slut har vi inget annat att tala om än andeutgjutelser och uppenbarelser av olika slag, precis som det är i många kyrkor idag. Skulle man fråga 1000 kristna från olika samfund i Sverige i dag hur vi får del av Guds nåd och förlåtelse så är det inte många som skulle ha något vettigt svar. Att Gud är nådig och förlåtande har man kanske hört talas om, men hur denna förlåtelse delas ut är det ingen som minns längre. Den spetälske Naaman visste väl också att det fanns bot för hans spetälska hos profeten Elisa, men när han blev hänvisad till Jordan ville han inte lyssna längre. 

I vår tid talas det mycket om märkliga omvändelseupplevelser där Jesus kommer till människor direkt med sin förlåtelse. Det är märkliga historier och vi behöver inte gå in på detta nu. Men vi skall ha klart för oss att sådana fall är mycket sällsynta i Bibeln. Efter Jesu uppståndelse är det bara den store aposteln Paulus som fick ett sådant möte med Frälsaren, men även han blev hänvisad till Ananias för att bli döpt. I Bibeln blir människor hänvisade till nådens medel, förvaltade av enkla människor. De skulle lyssna till predikan och låta döpa sig. Men det fick de vara nöjda.
Denna frälsningsväg lär mycket klart av vår lutherska kyrka.

Vi skall citera vad den augsburgska bekännelsen säger om denna sak. I den femte artikeln bekänns:

Genom Ordet och sakramenten såsom genom medel skänkes den helige Ande, vilken hos dem, som höra evangelium, frambringar tron, var och när det behagar Gud.

I denna tes lärs mycket klart var man kan finna en nådig Gud. Men i samma artikel finns också en antites, d.v.s. ett avvisande av den motsatta läran:

De fördöma vederdöparna och andra, som mena, att den helige Ande kommer till människorna utan det utvärtes ordets förmedling, genom deras egna förberedelser och gärningar.

Frågan om hur man finner och mottar Guds nåd var en mycket brännande fråga under reformationstiden och Luther fick kämpa mycket mot svärmarna som lärde att Anden kommer till en människa utan nådemedel. Luthers motståndare föraktade dopet och sade: vad kan en handfull vatten göra? De fann inget större värde i nattvarden och förnekade att Herrens kropp och blod verkligen var närvarande där. Anden, Anden, skriade de. Anden skulle göra det. Luther vände sig mot detta svärmeri och sade: Därför böra vi ovillkorligen hålla fast därvid, att Gud vill handla med oss människor blott genom sitt yttre ord och sakrament. Men allt som utan detta ord och sakrament prisas såsom ande, det är av djävulen. (SKB s. 334)

Den människa som känner sin synd och ångrar den skall inte hänvisas till meditationer, till bön eller fasta. Hon skall inte uppmanas att sätta sig i ett hörn och vänta på att Anden skall komma över henne. Det gör inte Anden utan han är fullt upptagen med att verka genom nådemedlen.

Den nådiga Guden hittar man inte heller i skogen en söndagsförmiddag. Där ser man i och för sig spår av Guds allmakt, när man beundrar skapelsen, men någon nåd finner man inte där. Istället bör sökare hänvisas till nådens medel: Putsa dig i öronen och sätt dig i kyrkbänken! Stå upp och låt döpa dig! Kom till min måltid, ty nu är allt redo! Läs din bibel!

Vi skall sammanfatta med att konstatera att Gud har valt att handla med oss människor genom yttre medel. Kärnan i dessa medel är evangelium som uppenbarar Kristus för oss.  Överallt där evangelium finns blir Kristus synlig för tron och Guds nåd kommer oss till del.

Jag skall sluta med att citera vad Luther skriver i Schmalkaldiska artiklarna om var man finner en nådig Gud.

Vi vilja nu återvända till evangeliet, som på mångahanda sätt giver oss råd och hjälp mot synden, ty Gud är översvallande rik i sin nåd. Först genom det muntliga ordet, varigenom syndernas förlåtelse predikas i hela världen, vilket är evangeliets egentliga uppgift och ämbete. För det andra genom dopet. För det tredje genom altarets heliga sakrament. För det fjärde genom nycklarnas makt och även genom bröders samtal med varandra och tröstande av varandra. (Om evangeliet, SKB s.31)

Må Gud hjälpa oss att hållas vid nådens medel  och att vara nöjda med dessa även om det inte är så spektakulärt. Men det är den vägen som leder hem.

I Jesu namn. Amen.

Så bliver det i Herren nåd
att saliga vi bliva.
Men fast och evigt är hans råd att det de trogna giva.
Vi själva är blott skröplighet,
hos Gud är all vår salighet.
Ske honom pris och ära. Amen.

Predikan i Norrköping 26.10.20124.