27 juni 2014

Att vara rik inför Gud.

Av Øyvind Edvardsen.
Luk 12:13-21. 1 söndag efter Trefaldighet. 22 juni 2014 – Lepplax.


När känner ni er tryggast? När ni har mat i hus som räcker för flera veckor, ja kanske flera månader, eller när ni endast vet att ni har mat så det räcker för nästa dag. Sover ni bäst om natten när ni vet att ni har ved så det räcker för flera vintrar, eller sover ni bra om ni vet att ni måste skaffa mer ved för varje vecka?

Jag tror de flesta av oss tycker om att samla i hus det vi behöver för en längre tid så att vi inte varje dag behöver tänka på om vi har tillräckligt med mat eller om vi kommer att klara av att hålla värmen genom dagen. Det är klokt att planera för framtiden och se till att vi har det vi behöver för våra liv här på jorden. Att förvalta vår tid och våra tillgångar på detta sätt är klokt förvaltarskap.

Hur hänger denna form för förvaltarskap ihop med dagen predikotext? Vi läser att en man ber Jesus om att fördela arvet mellan han och hans broder. Vi vet inte hur mycket arv det var fråga om, eller om denna mannen inte hade fått något arv alls. Mest sannolikt hade han redan fått en del arven. Enligt judisk lag fick den äldste sonen i varje familj dubbelt så mycket arv som de yngre syskonen. Det fick han så att han kunde försörja en evt kvarlevande mor och ogifta systrar.

När mannen ber Jesus fördela arvet mellan honom och hans broder kan vi därför anta att han ville ha en större del av arvet än det han enligt den judiska lagen hade rätt på. Han var inte nöjd med det han redan hade fått. Jesu svar säger oss något om vilken uppgift Jesus hade på jorden.

Jesus säger: Människa, vem har satt mig till skiljedomare mellan er? Jesus var inte kommit till jorden för att döma i värdsliga saker. Jesus var inte en jordisk domare eller lagstiftare. Som han sade till Pilatus före sin korsfestelse, mitt rike är inte av den här världen. I denna korta mening till mannen som ber om Jesu hjälp har vi ett mycket bra belägg för läran om de två regimenten.

Medan Gud har satt jordiska ledare till att förvalta värdslig lag och döma i värdsliga frågor har han satt sin son Jesu Kristus, som är kyrkans huvud, till att förvalta det som omhandlar våra andliga liv. Jesus var inte kommit till jorden för att göra människor rika på jordiskt gods, men för att göra dem rika inför Gud.

Jesus visar med sin liknelse hur dåraktigt det är att förtrösta sig på sina tillgångar och ägodelar eftersom det är Gud som har givit oss allt vi äger här på jorden och han kan också ta ifrån oss allt vi har innan vi får någon glädje av det. Mannen i liknelsen ville utöka sina förrådskammare och samla in alla säd han hade. Så planerade han att tacka sig själv för insatsen och belöna sig med resten av livet i njutning.

Vad var denne mannens synd? Att han samlade i hus, eller att han glömde vem som hade givit honom allt? Som mannen som ville ha en större del av arvet menade att mer arv skulle göra hans liv lättare menade den rike bonden att om han samlade på sig mycket så kunde han vila tryggt.

Synden till de båda var att de inte förstod vem det är som skänker allt jordiskt gods och vilken rikedom som är verkligen värdefull. Kan vi känna oss igen i dagens berättelse? Visst skulle det vara härligt att ha överflöd av pengar, överflöd av tid, överflöd av ägodelar. Det skulle göra livet här på jorden så mycket smidigare, eller hur? Visst skulle det vara fint att ha det som alla andra har, att ha en lik del av ägodelar och pengar som alla andra? Det skulle vara fint ha mer.

Ibland ger också Gud oss mer, ibland ger han oss också i överflöd. Men han ger det som regel utan att vi har frågat efter det och efter sin egen vilja och till sin egen tid. Om vi har i överflöd så kan vi tacka Gud för det, ock har vi mindre så kan vi också vara glada. Oavsätt om vi har mycket eller litet kan vi tacka Gud vår Herre.

Jesus kom inte till jorden för att omfördela jordisk arv så att den blir rättvis i våra ögon. Han kom inte för att skapa ett rike på jorden där vi kan leva i njutning och alltid vara nöjda. Tvärt om, Jesus, han kom till jorden för att friköpa oss från denna värld som är så full av avund, missnöje, högmod och gudsförakt. Jesus kom till jorden för att göra oss rika inför Gud, och att vara rik inför Gud är en motsats till att vara rik i den här världen.

Tankar som männen i dagens predikotext har också vi. Vi delar den samma avvund och högmod som dessa män hade i sina hjärtan. Om vi inte tänker det hela tiden så har det ändå varit en del av oss sedan vi föddes. Vi blev till i synd och när vi kom in i världen tog det inte lång tid för våra föräldrar att se att också vi led av avvundsjuka mot andra barn. Som vuxna när vi förmår att tillägna oss något av allt det vi önskar oss så går det inte länge förrän vi börjar tänka att vi nu lever tryggt på grund av våra tillgångar. När det går oss väl så glömmer vi tacka Gud för varifrån det goda kommer.

Som barn, födda i synd, var vi fiender till Gud. Han behövde inte ha med oss att göra. Men, vi är hans skapning. Han har skapat oss och hela världen. Han har skapat alla människor och alla saker som finns på jorden. Han står bakom allt och råder över allt. Han härskar över våra liv och kan på en sekund rycka oss bort ifrån denna jord.

Han är också vår domare som dömer oss för våra synder. Han dömer oss för de synder vi vet om och för de vi inte vet om. Han dömer spädbarnen för deras synder och de vuxna för deras synder. Gud är kärlek. Ja, han är så kärleksfull att han tuktar oss som en far tuktar sina barn. Han fostrar oss genom sin lag. Han vill att vi skall leva rätt och komma ihåg varifrån vi fått allt gott som vi har här på jorden.

Gud är en rättvis Gud. Därför kräver han att någon sonar straffet för brotten mot hans lag. Straffet är döden. Den döden förtjänar vi.

Jesus kom inte till jorden för att skaffa oss rikedom här. Han kom för att göra oss rika inför Gud. Det gjorde han genom att hålla Guds lag fullkomligt i vårt ställe och gå i döden för oss. Han tog på sig all vår synd och skuld. Han tog på sig den död som vi förtjänade. Han höll den lag vi inte kan hålla, Guds lag. Med sitt liv och med sin död tog han bort fiendskapet som fanns mellan oss och Gud. På grund av hans offer vill Gud ha med oss att göra. På grund av Jesus är vi inte längre fiender till Gud.

När vi genom dopet får tron i gåva genom Den Helige Ande övergår vi från att vara Guds fiender till att blir Guds barn. Genom tron på att Jesus Kristus är Guds son som har sonat straffet för oss och besegrat döden och djävulen genom sin uppståndelse så är vi Guds barn. Gud skänker oss själv denna tro genom dopet. Ett Guds under är det. Gud både skänker oss Frälsaren och tron på den samme Frälsaren.

Som troende som lever i denna värld som fortfarande är full av synd så blir vi aldrig helt av med synden inom oss. Även om vi är Guds barn så syndar vi lika fullt varje dag. Vi känner Guds tio bud till oss. Vi vet vad avvund är och att Gud inte godkänner det. Vi vet också att Gud misstycker om så mycket mer än avvund till pengar och gods. Vi skall heller inte begära det som andra har, säger Gud.

Ja, begäret till det liv andra lever som verkar vara så mycket bättre än våra liv, det är något som mycket fort kan drabba också oss som bekänner oss till Jesus. När vi ser de liv som i våra ögon är bättre eller mer innhållsrika än våra egna och vi vill ha dessa liv på bekostnad av de liv vi faktiskt har och på bekostnad av den livssitaution som Gud faktiskt har satt oss i så glömmer vi bort vad det innebär att vara rik inför Gud.

Att vara rik inför Gud betyder att ha sin största glädje hos Gud i himmeln och att med hela sitt liv söka sig dit. Att vara rik inför Gud betyder att leva med insikten att både frälsningen, tron och livet på jorden är en gåva från Gud. Detta är sann rikedom. Detta är en rikedom vi får glädje av också efter att vi har lämnat den här världen.

Att vara rik inför Gud betyder också att vi lever våra liv här på jorden till Guds ära. Det gör vi när vi lever våra liv i tro med det mål att vi skall nå den eviga saligheten och att på vägen dit låta andra få känna till denna samma väg. Denna väg går genom Jesus, och går också genom ett liv på jorden som inte alltid blir så glamoröst eller glatt eller fridfullt som vi hade önskat.

Sann rikedom, att vara rik inför Gud, är att äga Frälsaren. Sedan får allt annat kommer i andra hand. Gud har sannerligen satt oss till att förvalta våra liv här på jorden och göra det bästa ut av de utifrån de förutsättningar vi har. Gud ger oss möjlighet att tjäna pengar och skaffa ägodelar och göra våra liv bekväma. Han gör det eftersom han vill oss allt väl, också här på jorden.

Men han vill samtidigt att vi inte ska förtrösta oss på det vi äger eller det vi har eller de liv vi lever här på jorden. Därför att han vet att när vi gör det så glömmer vi honom. Hans mål med våra liv är att vi når den eviga saligheten hos honom, och det gör vi änklast om vi inte har för mycket som tar vår uppmärksamhet här på jorden. Han bevarar oss genom sitt Ord, Bibeln. Kring detta Ord vill han att vi ska samlas så länge vi lever. Här, i detta Ord, får vi lära känna vår Frälsare och vi bevaras också i tron genom detta Ord.

Så länge vi är rika inför Gud, att vi har Frälsaren Jesus Kristus, så behöver vi inte oroa oss för våra liv här på jorden. Gud ser till att vi har det vi behöver. Ofta ger han oss möjlighet att jobba och sträva efter det vi önskar oss här också, medan andra gånger ger han oss inte det vi önskar oss. Ibland svarar Gud våra böner genom att ge oss det vi vill ha, andra gånger svarar han oss med att ge oss något annat eller genom att vänta med att ge oss sitt svar.

Han fostrar oss som är hans barn här på jorden. Han gör det genom att ge oss både det vi behöver till våra dagliga liv här i världen, samtidigt som han låter oss få vandra i livet under korset med motgångar och motstånd som vi möter på grund av vår tro. Oavsätt kan vi vara glada och trygga eftersom vi är rika inför Gud genom Jesus Kristus vår Frälsare. Amen.

Låt oss bedja.
Vi tackar dig vår käre Gud och Far för att du lär oss vad som är verklig rikedom. Tack för att du själv gör oss rika genom din egen son Jesus Kristus. Vi ber dig att du bevarar oss i tron på vår Frälsare. Vi ber att du alltid håller håller oss inntill dig genom våra liv här på jorden så att vi inte lockas av världens rikedom. Vi ber att du bevarar oss i den saliggörande tron inntill änden. I Jesu Kristi namn. Amen.

15 juni 2014

Vinstocken och grenarna

Av Ola Österbacka
Bön: Gud, Fader, Son och Ande, kom och lär oss det vi behöver veta för att undgå att skäras av från vinträdet och kastas bort till den eviga elden, och ge du oss den saft som vi behöver från den äkta vinstocken för att kunna bära sådan frukt som du har kallat oss till. Amen.
I vår predikotext i dag talar Jesus till sina lärjungar, Joh 15:1–9:
Jag är den sanna vinstocken, och min Fader är vingårdsmannen. Varje gren i mig som inte bär frukt skär han bort, och varje gren som bär frukt rensar han, för att den skall bära mer frukt. Ni är redan nu rena i kraft av det ord som jag har talat till er. Förbli i mig, så förblir jag i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv, utan endast om den förblir i vinstocken, så kan inte heller ni det, om ni inte förblir i mig. Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon förblir i mig och jag i honom, bär han rik frukt, ty utan mig kan ni ingenting göra. Om någon inte förblir i mig, kastas han ut som en gren och torkar bort, och man samlar ihop sådana grenar och kastar dem i elden, och de bränns upp. Om ni förblir i mig och mina ord förblir i er, så be om vad ni vill, och ni skall få det. Min Fader förhärligas, när ni bär rik frukt och blir mina lärjungar.
Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek.

Vi firar Trefaldighetssöndagen, då vårt tema är Den dolde Guden. Det som vi har lärt oss om Guds kärlek i Jesus Kristus, det som Den Helige Ande har påmint om och genom sina nådemedel fortsätter att undervisa om och fostra oss i, det är avsett att bli kraften i vårt liv som kristna. Den kraften framställs här av Jesus som bilden av ett vinträd och grenarna. Jesus talar de här orden när han har firat den sista måltiden och snart ska gå till Getsemane där hans lidandeskamp börjar.
Vår text inrymmer viktig undervisning i många stycken, och det är omöjligt att vi kan gå igenom alla verser ordentligt. Vi ska begränsa oss till två saker:
1. Beskärningen, alltså hur en kristen prövas.
2. Vårt beroende av Jesus.

Under vingårdsmannens tuktan
En kristen står många gånger inför frågor som vi inte får svar på. Till dem hör framför allt frågan om lidandet. Varför måste en del lida, till exempel under svåra sjukdomar och för tidig död, medan andra tycks vara helt fria från bekymmer och mödor? Den dolde Guden har valt att inte uppenbara alla svar för oss. Men han har gett oss svar som vi i tron tar emot som hans kärleksfulla vägledning och orsak att upphöja honom över allt jordiskt, och tillbe honom i vördnad.
Det här avsnittet hör till de viktigaste som Gud har uppenbarat för oss om den tuktan som hör till en kristens liv. Jesus använder bilden av ett vinträd. Vi kan lika gärna ta ett äppelträd eller en bärbuske. Om vi vill ha god frukt måste vi sköta om dem. Ett äppelträd behöver beskärning för att ge bästa möjliga frukt. Det kan hända att vi är tvungna att ta bort en del kartar, fast det verkar så underligt att ta bort det som ska bli frukt! Men det är nödvändigt för att den frukt som blir kvar ska bli livskraftig.
Det finns ohyggligt allvarliga sanningar i den här undervisningen. 
Varje gren i mig som inte bär frukt skär han bort.
Han skär bort ofruktbara grenar! Visst låter det hårt, och jag måste fråga mig: Inte är det väl jag, Herre?
Jag vet så väl att jag inte har någon rätt att vänta något annat. Vi får nog en och var rannsaka oss. Jag bär inte en sådan frukt som ständigt förhärligar Jesus. Mitt liv är ofta inriktat på hur jag ska få det så bra som möjligt och bli uppmärksammad. Jag har så svårt att se mina egna fel, men är snabb att påtala andras misstag och svagheter. Och frukten syns ofta i elaka och sanningslösa ord om andra. Hur blir det då den dagen när jag ska göra räkenskap, 2 Kor 5:10:
Ty vi måste alla träda fram inför Kristi domstol, för att var och en skall få igen vad han har gjort här i livet, gott eller ont.
Hur ska jag klara mig i den granskningen? Ännu hårdare blir det längre fram:
Om någon inte förblir i mig, kastas han ut som en gren och torkar bort, och man samlar ihop sådana grenar och kastar dem i elden, och de bränns upp.
Så här gör vi också med de grenar av äppelträdet eller de grenar av bärbusken som vi gallrar bort för att ge livsrum åt dem som ska bära frukt. Sådana grenar torkar bort, och ofta bränner vi upp dem. Det låter kanske inte så märkligt, men när det gäller den beskärning och avskärning som sker i det andliga vinträdet är det oerhört.
Här möter vi en oemotsäglig beskrivning av helvetet, den verklighet som möter den som inte lever i Jesu gemenskap när han ska möta honom på den yttersta dagen. Jesus talar också på andra ställen om det brinnande Gehenna. Namnet Gehenna som beskrivning av helvetet anses komma från Hinnomdalen. Det var en dalgång söder om Jerusalem, där israelitiska kungar en gång ägnat sig åt en fruktansvärd hednisk kult, bland annat med barnoffer. Senare blev dalen en avfallsplats där man ständigt eldade för att förhindra att sjukdomar spreds. Namnet kom att bli en beteckning på en fruktansvärd ondska, framför allt på helvetet som Gud har berett för att all ondska, inklusive djävulen och hans änglar, ska få ett definitivt slut.
Det går inte att förneka läran om de eviga straffen om man vill vara trogen mot Jesu ord. Frågan om rättvisan i de eviga straffen hör till den dolde Guden. Vi får bara veta en del. Vi får veta tillräckligt mycket för att vi ska förskräckas och söka den Gud som har uppenbarat sig i sitt ord. Det är det som vi har att vända oss till, inte till frågorna som hör till den dolde Guden. Det har behagat honom att inte uppenbara allt, för i så fall skulle vårt förstånd gå i kras. Vi ska inte fråga efter sådant som han inte har uppenbarat.
Sanningen om de eviga straffen finns i Bibeln för att vi ska se varför Jesus har kommit till världen och varför han måste gå igenom så svåra lidanden, och också själv bära det svåraste av alla lidanden: att vara övergiven av Gud. Han måste själv lida helvetets kval för att du och jag inte skulle behöva göra det. Han måste lida den död som skulle göra att du och jag inte behöver dö den eviga döden. 
Jag hörde nyligen i en gammal predikoinspelning ett citat från en sångvers, som jag inte har sett i någon samling:
På det liv jag icke levde
och på den död jag icke dog
grundar jag ett evigt liv.
På mitt liv håller det inte att grunda något evigt liv. Det är fyllt av synd och brist. Det hjälper inte att jag dör ett rättmätigt dödsstraff för min synd. Det är på min Frälsares liv och död mitt eviga liv är grundat. Och den grunden håller. Därför ska du och jag få vara trygga, när vi håller oss till Jesus. Och därför är det så viktigt att vi inser varför vi behöver vinträdets saft för att vi ska leva.
Vi måste göra en viktig åtskillnad. När Gud skär bort de torra grenarna, eller när han tuktar dem som är onyttiga och kanske ruttna, då är det en följd av synden. Det är ett rättmätigt straff för den ondska som inte har någon rätt att finnas i Guds närhet.
Men när Guds barn, de levande grenarna i vinträdet, beskärs för att bära mer frukt, då är det inte straff. De är föremål för Guds godhet och kärlek. Det kallas prövningar och fostran. Det sker för att vi ska bära mera frukt, inte för att slå ner oss och göra oss odugliga. Och då är vi inne på vårt andra ämne:

Vårt beroende av Jesus
Om någon förblir i mig och jag i honom, bär han rik frukt, ty utan mig kan ni ingenting göra.
Det är en stor teologisk sanning som står i den här satsen. Vi kan inte göra någonting utan Jesus. Och i dag på Trefaldighetssöndagen vill jag understryka, att det gäller hela gudomen, alla tre personer. I Joh 6:44 säger Jesus:
Ingen kan komma till mig, om inte Fadern som har sänt mig drar honom.
Och Martin Luther uttrycker Den Helige Andes uppgift så träffande i förklaringen till tredje trosartikeln:
Jag tror att jag inte av mitt eget förnuft eller av min egen kraft kan tro på eller komma till min Herre Jesus Kristus, utan den Helige Ande har kallat mig genom evangelium, upplyst mig med sina gåvor, helgat och bevarat mig i den rätta tron.
Senare i samma kapitel (v 16) understryker Jesus igen denna sanning:
Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt om er att ni skall gå ut och bära frukt.
Den här meningen slår i ett slag sönder alla våra försök att komma till Gud och beveka honom med böner och avgörelse. Vi har ingen chans. Det är inte vi som har valt Jesus. Han har valt oss. Och varför har han gjort det? Jo, först och främst för att vara hans egna, först här i tiden men framför allt i den eviga härligheten. Och för det andra för att vi ska gå ut och bära frukt, alltså för att också andra ska få del av den samma välsignelsen. Det är därför han beskär oss, därför visar han oss sin stora kärlek genom att tukta oss och inte låta oss växa vilt. Allt har samma syfte: ”barnets sanna väl allena”.
Bibeln ger oss en fullständigt klar uppenbarelse om hur Gud har arbetat och ännu arbetar för att frälsa oss. Här finns ingenting gömt. Han har innan världens grund blev lagt utvalt oss i Kristus till att vara heliga och fläckfria inför honom (Ef 1:4). Han har sänt oss Jesus för att som den enda människan leva ett heligt och syndfritt liv, och han har som oskyldig gått in under straffet för vår synd och lidit döden för den. Han har uppstått som den förste för att ge oss ett hopp att också vi ska uppstå på samma sätt. Och så kommer han till oss när vi döps och lägger på oss var och en den rättfärdighet som Jesus skaffade åt oss och hela världen. Det här gör han för att ingen av oss ska tänka att vi har någon andel i eller ära av frälsningen. Ef 2:8:
Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det, inte på grund av gärningar, för att ingen skall berömma sig.
För att vi ska få denna tro och dess livsavgörande frukter använder Gud ett medel, nådens medel, som Anden använder för att föra oss till Jesus och bevara oss i honom. Vi behöver en ständig tillgång till den livgivande saften från vinträdet. Den kan vi inte vara utan en enda dag, lika lite som vi inte kan leva utan mat. Ja, vi kan vara utan mat någon dag och ändå överleva, och kanske går det att vara utan Guds ord någon tid och överleva andligt. Men det är farligt, och då måste vi ha det tidigare inlärda Ordet med oss. Vi behöver impregneras med Guds ord ända från barndomen för att Anden ska få använda det när den rätta tiden kommer. Tänk på vad Paulus påminner Timoteus om (2 Tim 3:15):
Du känner från barndomen de heliga Skrifterna som kan göra dig vis, så att du blir frälst genom tron i Kristus Jesus.
Det finns sådana som har kommit till tro utan att de just då har hört eller läst Bibeln, men genom att Den Helige Ande påminner dem om ord som de har lärt sig tidigare i livet. Det är värdefullt att ha med sig en ”bank” av bibelord. 
På samma sätt är det oerhört värdefullt att ta med sig en uppsättning av goda psalmer och sånger som färdkost. När Paulus och Silas satt i fängelse i Filippi sjöng de för de andra fångarna och fångvaktarna. Troligen sjöng de psaltarpsalmer. Våra gamla kära sånger kan bli till evighetsnytta när den onda dagen kommer.
Eftersom Gud vet att vi är svaga ger han oss sin livssaft rent konkret genom den heliga nattvarden. Då får vi äta av Jesu kropp och dricka hans blod, rent påtagligt genom vår mun. Det ska ge oss förvissning om att vi har del av saften från det levande vinträdet, och det ska ge oss en längtan efter att ofta få del av den. Försumma därför inte nattvarden, där den förvaltas så som Jesus har befallt oss.
I allt det här finns också en varning: det är farligt att söka sin näring på annat håll än hos Jesus. I dag tränger en massa förslag inpå oss för att ge oss hälsa, krafter, mening i livet, frid. Det heter i sången: ”Många röster skall du höra, som ej utgått från din Gud.” Det är farligt om den livsviktiga saften blir förgiftad. Djävulen försöker lura oss på en mängd olika sätt. Låt honom inte lyckas! Avvisa honom med den vapenrustning som Guds ord ger! Inte allt som prisas som ande är verkligen Jesu Ande. Inte alla som talar om Jesus talar om den korsfäste och uppståndne Frälsaren, som gav sitt liv för att vi skulle få leva.
Uppmaningen att förbli i Jesus betyder att förbli i honom som har kommit till oss genom det Ord som hans heliga apostlar har förmedlat. Inget annat ska få ta över förmedlingen av näringen som vi behöver för vårt andliga liv. Så vill Gud, Fadern, Sonen och Den Helige Ande, bli uppenbarad för oss så att vi till slut, när Jesus kommer på molnet för att hämta de sina hem, ska få se honom ansikte mot ansikte, inte bara som dold, utan uppenbarad i härlighet, och vi ska få prisa honom i evighet för hans rika nåd och kärlek, som vi bara ser delar av här i tiden.
Då ska vi också redan här i tiden få njuta av den salighet som det betyder att få be om vad vi vill i Jesu namn, och han ska höra oss, även om han inte alltid svarar som vi vill. Men han svarar till vårt bästa. Vi får kasta alla våra bekymmer på honom. Vi vet att han följer oss, även om det kostar lidande och kanske också martyrium. För i allt det finns hans kärlek. Förbli i hans kärlek! Amen.
Lovad vare Gud och välsignad i evighet, som genom sitt Ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Hans helige Ande må stadfästa Ordet i våra hjärtan, så att vi inte blir glömska hörare, utan dagligen växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden och blir saliga genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.


Predikan i Biblion på Trefaldighetssöndagen 15.6.2014.