27 november 2011

Frihet för de fångna


Av Ola Österbacka
Nåd vare med er och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus! Amen.
Predikotexten är evangeliet på Första sönd. i advent, 3:e årgången, från Luk 4:16–22:
Så kom han [Jesus] till Nasaret, där han hade vuxit upp. På sabbaten gick han till synagogan som han brukade. Han reste sig för att läsa ur Skriften, och man räckte honom profeten Jesajas bokrulle. När han öppnade den, fann han det ställe där det står skrivet:
”Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig till att predika glädjens budskap för de fattiga. Han har sänt mig för att ropa ut frihet för de fångna och syn för de blinda, för att ge de betryckta frihet och predika ett nådens år från Herren.”
Sedan rullade han ihop bokrullen, räckte den till tjänaren och satte sig. Alla i synagogan hade sina ögon fästa på honom. Då började han tala till dem: ”I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som lyssnar.” Men alla vittnade mot honom och häpnade över de nådens ord som utgick från hans mun. Och de frågade: ”Är inte han Josefs son?”
Herre, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.

Kyrkoåret
Vi inleder i dag ett nytt kyrkoår då vi hälsar kungen som kommer till oss. De kyrkliga högtiderna har vuxit fram under kyrkans olika skeden. Påsken är den äldsta högtiden och firades redan under det första århundradet. Sedan följde pingsten medan julhögtiden började firas först under det fjärde århundradet. Efter hand grupperades sedan grupper av söndagar som hörde ihop med högtiden. Några av dem var förberedelser, som adventstiden, och andra var söndagar efter högtiden med fördjupning av dess betydelse.
Martin Luther använde inte termen kyrkoår – det har omnämnts först i slutet av 1500-talet – men han ansåg att firandet av de kyrkliga högtiderna hade en pedagogisk betydelse. Det finns en stor rikedom i att tänka igenom kyrkoårets växlingar. Adventstiden är en återspegling av GT med förberedelsen inför Jesu ankomst. Så följer julen med vår Frälsares födelse och tiden efter jul och trettondag berättar om hans uppväxt och profetiska ämbete. Fastetiden och passionstiden förbereder inför Kristi översteprästerliga uppgift att bära fram ett evigt offer för världens synder, som sedan kulminerar på långfredagen. Så sker den jublande vändningen då Jesus uppstår, och vi följer hans konungsliga ämbete fram till pingst. Sedan följer det festlösa halvåret, växandets tid, som avslutas med väntan på Jesu återkomst.
Synagogan
Vår text berättar om hur Jesus kom till sin hemstad Nasaret. Vi ska se lite på hur synagogans gudstjänst var uppbyggd innan vi går till det budskap som Jesus fick framföra.
J Jerusalem var templet den plats där Gud bodde och där alla offer skedde. Dit skulle varje judisk man ta sig helst tre gånger per år. Synagogorna fanns i de olika städerna och var både plats för sammankomsten på sabbaten och skola. Det fanns en föreskrift att man måste ha ett samlingshus där det fanns minst 10 gifta män. I de ortodoxa judarnas synagoga satt män och kvinnor skilt. Det fanns en läspulpet och ett skåp för bok-rullarna som man läste från.
I synagogan samlades man varje sabbat. Man sjöng psalmer från Psaltaren, bad och läste ur skrifterna, alltså GT. Det var ingen bestämd man som föreläste utan det kunde vara vem som helst som var tillräckligt kunnig eller någon gäst. Det var ingen lätt sak att föreläsa ur Skriften, för den hebreiska texten hade bara konsonanter och man läste på ett speciellt halvsjungande sätt. Efter läsningen som skedde stående satte sig läraren och undervisade. Den här seden använde sig Paulus av när han reste runt, innan det blev stopp.
Jesus hade gått i synagogans skola och han hade redan vunnit ryktbarhet. Troligen hade han varit verksam ungefär ett år när det här skedde. I v15 sägs att han undervisade i deras synagogor. Därför var det naturligt att han också den här sabbaten fick i uppgift att föreläsa och undervisa.
Jesus hittade ett ställe hos profeten Jesaja 61. Säkert hade man hört den texten läsas många gånger förr, men den här gången blev åhörarna chockerade. Jesus tillämpade nämligen profetorden på sig själv. För några söndagar sedan ägnade vi predikan åt fortsättningen av den här texten. Vi fick då veta resultatet av att Jesus bestraffade judarna för deras otro. Han blev utdriven ur synagogan av de ursinniga judarna, som rentav försökte döda honom.
Jesajas profetia
Vi ska se lite närmare på profetian som Jesus läste från Jes 61. Vi har facit på hand, och vi vet att den handlar om Messias, som nu står mitt framför sina grannar och vänner i Nasaret. Messias betyder Den Smorde. Att Jesus hävdade att han var Den Smorde betyder att han sa om sig själv att han är Gud. 
I GT smorde man män till tre ämbeten: präst, profet och kung. Jesus hade alla de tre ämbetena. 
Han var präst, som vi särskilt läser om i Hebreerbrevet. Där står det i kapitel 4–5 att han är vår store överstepräst, som själv är Gud, men han har likväl blivit en människa, som varit frestad i allt, dock utan synd (4:16). Kapitel 7 jämför honom med Melkisedek, den mystiske prästen och kungen av Salem, som kom emot Abraham med bröd och vin när han återvände från sitt segerrika krigståg då han befriade Lot. Jesus är högre än de vanliga prästerna, eftersom han offrar sig själv som ett evigt gällande offer. Det offret räcker till för att täcka alla människors alla synder, och det är på grund av det offret som jag varje gudstjänst kan försäkra er om att era synder är förlåtna.
Jesus var också Profeten, som kunde framföra ett direkt budskap från Gud, eftersom han själv är Gud och är hos Fadern, som Johannes säger (1:18). Därför är hans ord Ande och liv, och därför kan vi understryka att hans ord är sanning.
Slutligen var Jesus också kung, den kung som för evigt ska sitta på Davids tron och befästa hans kungarike för evigt. Men det ämbetet missuppfattades grovt av judarna. De trodde att kungaämbetet skulle vara ett jordiskt ämbete, och att dess kraft främst skulle bestå i att befria dem från yttre underkastelse under romarna. Men Jesus sa inför Pilatus (Joh 18:36): ”Mitt rike är inte av den här världen.”
Hans rike är ett nåderike, där Gud regerar genom sitt ord och sina sakrament. Där ger han oss frid i en värld som är fylld av ofrid. Men han regerar också i sitt allmaktsrike, eftersom han har skapat världen och håller den i sin hand. Ingenting sker utan att han tillåter det. Vi kan inte lyfta en hand, inte gå ett steg utan att han ger oss kraften och förmågan. 
Till sist ska Jesus komma tillbaka och visa sig i all sin härlighet och makt. På den dagen kan ingen längre stå honom emot. Då ska alla knän böjas. Då visar han sig i sitt härlighetsrike.
I dag hälsar vi Jesus välkommen som kung. Att han red in i Jerusalem på en åsna är ett vittnesbörd om att hans rike är annorlunda än vi människor föreställer oss. Han vill framför allt komma till våra hjärtan. Han kommer nu under adventstiden för att göra rum hos oss, för att vi ska städa undan allt bråte som vill skymma honom för vår blick. Han vill visa att allt det yttre som världen har staplat upp framför honom, med julhandel och jäkt, det ska läggas åt sidan för att vi söka stillheten i hans ord.
För det är i hans ord som vi får höra glädjens budskap, evangelium. Det är till för de fattiga, dvs. fattiga i anden. När Jesus gick omkring på jorden sökte sig alla slags människor till honom. Dit kom fariseer, skriftlärda, men också sådana som led av alla slags sjukdomar. De skriftlärda vaktade på honom och var fientliga. Men det är syndarna som vi framför allt lägger märke till. Det är de som fräts sönder i sitt inre av sina samvetsplågor. Där finns publikanen Sackeus, som får Jesus till gäst, och så förvandlas hans liv. Där är kvinnan som ertappats med äktenskapsbrott, och som av Jesus får en ny start. Där är kvinnan vid Sykars brunn i Samarien som blir ett redskap för att vittna om Jesus.
Det sammanfattas av Jesaja med frihet för de fångna och syn för de blinda. Rent bokstavligt uppfylldes hans profetia när Jesus botade alla människor som kom i hans väg och som led av någon sjukdom. Men det fanns också en annan fullbordan, och den ligger i orden ”att predika ett nådens år från Herren”. 
Jesaja påminner här om en institution som Mose hade föreskrivit, nämligen jubelåret. Det läser vi om i 3 Mos 25. Vart sjunde år skulle vara sabbatsår, när man skulle låta åkrarna vila och inte skörda sina vingårdar. Men vart sjunde sabbatsår skulle vara ett jubelår. Det året skulle den som under ekonomiskt trångmål varit tvungen att sälja sin egendom få den tillbaka. Om någon fått lov att ge sig som slav skulle han återlösas av en släkting. Om ingen kan köpa honom fri ska han ändå friges när jubelåret går in.
Jubelåret skulle inledas med hornstötar över hela landet på en viss dag. Det är ovisst om man någonsin tillämpade bestämmelserna om jubelåret på riktigt. Men enligt Jesajas profetia förkunnas att jubelåret går in när Messias kommer. Och vi vet när det proklamerades hörbart för alla: när Jesus dog på korset blev det jordbävning och förlåten i templet rämnade. Då öppnades alla portar för dem som var fångar under synden. Då förkunnades frihet från syndens makt och slaveri. Efter det behövs inte fler jubelår. Jubelåret har gått in. Du som är fången under din synd, du är fri!  
Profetians uppfyllelse
Galileerna hörde en kort och oerhört kraftig utläggning av texten: 
I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som lyssnar.
Det här borde ju ha berett lyssnarna en oerhörd glädje. Nu skulle löpsedlarna tryckas upp med beskedet: Messias är här, han har kommit till Nasaret! Nu skulle, om det hade varit i dag, en skog av mikrofoner ha ställts upp och frågorna skulle ha haglat, och journalister ha strömmat till från alla världens hörn. Det var den viktigaste nyheten som någonsin har avslöjats: Messias har kommit! Jubelåret har gått in!
Men i stället vittnade man emot Jesus. Johannes skriver så sorgligt (Joh 1:11):
Han kom till sitt eget, och hans egna tog inte emot honom.
Det här är precis vad som skedde i Nasaret. De såg bara timmermannens son, de såg ingen Messias. Här stod Gud själv mitt ibland dem, de hade sett vittnesbördet om honom då han botade sjuka och gav nytt hopp åt syndarna, men de brydde sig inte. 
Han är här mitt ibland oss i dag. Ser du Messias? Han finns här i sitt ord. Han predikar ett nådens år från Herren. Tar du emot honom? 
Fundera på det här ett tag: Var det svårare för nasareerna att se Messias mitt ibland dem än det är för oss att se honom här, i sitt ord? Kanske du säger: De såg honom fysiskt, men vi ser honom bara i tron. Men vi har Skriftens uppenbarelse, vi har facit. Det hade inte de då ännu. Han var verksam ibland dem och de borde ha sett honom, men han hade inte fullbordat profetiorna om det fullkomliga offret. Han hade ännu inte uppstått från de döda. Han hade inte farit till himlen. Anden hade inte utgjutits på ett synligt sätt.
Men vi har hört och läst att allt det här har skett. Desto större orsak för oss att ta det till oss och hylla Messias, vår Frälsare.
Och samtidigt blir det en desto allvarligare dom över oss om vi förkastar honom. 
I Hebr 10:28–29 läser vi om det här allvaret:
Den som förkastar Mose lag skall utan förbarmande dö, om två eller tre vittnar mot honom. Hur mycket strängare straff tror ni då inte den skall förtjäna som trampar Guds Son under fötterna och håller förbundets blod för orent, det blod som har helgat honom, och som smädar nådens Ande?
I dag gör världens Frälsare och kung sitt intåg i sin kyrka. Ta emot honom i ditt hjärta, och du ska bli välsignad under detta nådens år.
O Jesus, dig förbarma
i denna väntans tid.
Bered av nåd mig arma
att möta dig med frid.
Kom du att hos mig bo
och lär mig evigt lova
dig, Gud för denna gåva
i barnslig, tacksam tro. 

Predikan på första söndagen i advent 27.11.2011 i Biblion kl 11 och Lepplax bykyrka kl 18.

20 november 2011

Klassisk kristendom

Av Hans Ahlskog

Under hösten har en varumärkestvist rasat i Borgå stift. Bakgrunden är att en inomkyrklig kyrkhelg i Karleby i september, mer eller mindre officiellt, marknadsfördes med beteckningen ”klassisk kristendom”. Biskopen i Borgå stift, Björn Vikström, gillade inte att de konservativa lade rabarber på termen  ”klassisk kristendom”:
-Det är inte rätt att vissa grupper i kyrkan roffar åt sig en beteckning som klassisk kristendom för den egna verksamheten.
Biskopen menar uppenbarligen att klassisk kristendom inte är någon främmande fågel bland andra grupperingar inom evl.fi heller. Det har ju knappast kyrkhelgsarrangörerna förnekat heller. Hur som haver så känner biskopen att övriga grupperingars användningsrätt av benämningen klassisk kristendom är hotad.  

Vem kommer att vinna tvisten, kan man undra? Ja, det är väl de som, efter prövning, visar sig utöva klassisk kristendom. Frågan är väl bara, hur skall man pröva eller mäta detta?

Ja, vad är klassisk kristendom och varför använder man sig av ett sådant epitet på sin kristna tro? Annars i den kristna kyrkans historia har man i regel definierat bort villoläror genom att anta en ny trosbekännelse. Låt oss ta ett exempel:

-den apostoliska trosbekännelsen är väl ett uttryck för klassisk kristen tro, ja kanske det bästa uttrycket rent av. Men den kunde också omfattas av många arianer och unitarianer. Apostolicum säger ju inte i klara ordalag att Jesus är Gud och oskapad eller att Gud är treening. Men i Nicaenums ”sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern”, ramlade arianerna av vagnen. Där blev de avslöjade. Och unitarianerna då, de som förnekade att Gud är treenig, ja de utmärktes klart som villolärare genom den athanasianska trosbekännelsens mäktiga ”så att i allt, såsom ovan sagts, de tre personerna böra dyrkas i en gudom och den enda gudomen i de tre personerna”.
Vi kan också tänka på bekännelsebildningen under reformationen, då kyrkorna av den augsburgska bekännelsen avgränsade sig dels mot Rom och dels mot entusiaster, vederdöpare och zwinglianer genom den augsburgska bekännelsen och dess apologi, schmalkaldiska artiklarna och Luthers båda katekeser. Senare, efter Luthers död måste äktlutheranerna ännu avgränsa sig mot nya villoläror som hade uppstått inom kyrkorna av den augsburgska bekännelsen.

Vi ser att i takt med att villfarelserna gör sig påminda har man i kyrkans historia preciserat vad man tror på och bekänner sig till. 

Men hur blir det om man istället gör något odefinierbart som ”klassisk kristendom” till minsta gemensamma nämnare? Då ser biskopen ett kryphål. Han sysslar ju också med klassisk kristendom, t.ex. i liturgin,  i psalmerna och i textläsningarna. Och han bekänner sig också till den gamla, klassiska apostoliska trosbekännelsen. Låt vara att han kanske lägger in lite annat i formuleringarna än vad de konservativa gör. Eller så godkänner han att någon av hans underordnade prästbröder gör det. Eller att han tolkar vissa paulinska utsagor i Bibeln på lite annat sätt än kyrkhelgsfolket. Men i alla fall. Han sysslar också med klassisk kristendom.

Jag tvivlar inte på att kyrkhelgsfolket vill ta avstånd från heresierna som nuförtiden florerar fritt inom folkkyrkan. Men varför inte handla på klassiskt kristet vis och avfatta trosbekännelser mot det främmande i kyrkan?

15 november 2011

Nolltolerans

Av Hans Ahlskog

I en ledare i dagens nummer av lokaltidningen krävde skribenten nolltolerans mot falska läkare. Anledningen är att en wannabe-läkare med förfalskat examensintyg verkat i Finland under flera år. Polisen utreder också hans delaktighet i ett antal dödsfall bland äldre människor han varit med om att vårda. Visst är nolltolerans på detta område eftersträvansvärt. Människors liv är inget att leka med. De fås ej igen.

När jag först såg rubriken trodde jag emellertid att det stod något annat än det i verkligheten gjorde. Jag läste: Nolltolerans mot falska lärare. Önsketänkande från min sida. Men jag hade så gärna sett det förordas också i lokaltidningen. För visst är det illa nog att en falsk läkare förorsakar flera människors lekamliga död. Men om dessa människor insomnade i tron på Frälsaren, så kommer de att bli tröstade i evighet, precis som den fattige Lasarus. Men tänk på alla de stackare, vars eviga död förorsakas av falska lärare. Det vårdslösa vårdandet av dessa själar fortgår dag efter dag, söndag efter söndag. Snooze-predikningar, sammanblandning av lag och evangelium, likgiltighet inför människors väl och ve. Det borde vara nolltolerans mot sådant. I alla kyrkor.

6 november 2011

Gäster och främlingar – Guds helgon

Predikan av Hans Ahlskog, Lepplax bykyrka 6.11.2011 

Nåd vare med eder och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus. 
Dagens predikotext är hämtad från Hebr. 11 verserna 13-16 och vi skall läsa dessa verser i Jesu namn:
13 I tron dog alla dessa utan att ha fått det som var utlovat. Men de såg det i fjärran och hälsade det och bekände sig vara gäster och främlingar på jorden. 14 De som talar så visar därmed att de söker ett hemland. 15 Om de hade menat det land som de gått ut ifrån, hade de tillfälle att vända tillbaka dit. 16 Men nu längtade de till ett bättre land, det himmelska. Därför blygs inte Gud för att kallas deras Gud, ty han har ställt i ordning en stad åt dem.
Gud låt ditt ord oss lysa så,
att vi i mörker ej må gå, 
men genom denna jämmerdal,
få vandra till din himmelssal.
Vi skall i dag tala lite om vår status som gäster och främlingar. Vi skall se på ett par aspekter på detta främlingsskap. Eftersom temat för gudstjänsten är ”Guds helgon”, så skall vi också ställa frågan: vem är ett helgon? Vem kan helgonförklaras?
Men vi skall börja med att lite se på bakgrunden till vår predikotext. 
Texten började med: I tron dog alla dessa utan att ha fått det som var utlovat. 
Vilka är dessa i denna sats, kan vi fråga oss?
Ja, författaren till Hebréerbrevet har före vår text skrivit om några troshjältar i GT. Där nämns om Abel, Hanok, Noa, Abraham och Sara. Dessa levde och verkade i tro, får vi veta. Efter vår text fortsätter katalogen av troende människor som är kända för oss från GT. Isak, Jakob, Josef, Mose och skökan Rahab. Listan blir så lång att författaren ser för gott att sluta där. Det finns inget skäl att tro att dessa senare inte omfattas av det omdöme om trons folk som görs av författaren i vår predikotext. Också Isak, Jakob och Mose var gäster och främlingar på jorden. Också de sökte sitt rätta hemland. David säger: En främling är jag hos dig, en gäst som alla mina fäder. (Ps 39:13) 
Låt oss nu se på några aspekter på detta främlingsskap.
Det första vi skall konstatera är att detta främlingsskap gäller på jorden. I vår text stod det att troshjältarna bekände sig vara gäster och främlingar på jorden. Detta är anmärkningsvärt eftersom många av dessa personer som omnämns var högt uppsatta och rika. De var verkligen centrala personer i sin samtid. Josef var vad vi kan kalla ”statsminister” i Egypten, David var Israels kung, Abraham var mycket, mycket rik och också en väldig stridsman. Mitt i allt detta var det gäster och främlingar. När det gäller skökan Rahab kan man förstå att hon längtade till ett land där hon åter skulle betraktas som en ärbar kvinna. Men de andra, de som var mitt uppe i sin glans dagar. Var de inte nöjda med det liv de levde här och nu? Varför ville de bort till ett annat land? 
Detta är också svårt att förstå för många nominellt kristna idag. Man bekänner nog en tro på himmel och helvete, men dessa begrepp har fått en ny innebörd. Helvetet är det förhållande som många människor lever i här och nu, tänker man sig, med hungersnöd, förtryck, övergrepp, krig, o.s.v. och himmelriket är den tillvaro som vi människor skall bygga upp med våra egna ansträngningar. 
Men Bibeln säger annat: Intill änden skall det råda krig. Förödelse är fast besluten (Dan 9). Det kommer inte att komma något fridsrike här på jorden. Varken det rike som kiliasterna hoppas på, d.v.s. ett rike på jorden som skall vara i exakt tusen år, eller det rike som det sociala evangeliets vänner hoppas på, kommer någonsin att uppstå. Förödelse är fast besluten. Av Gud.
Men det sociala evangeliets förkunnare har inget intresse av att tala om himlen, vår himmel. Och varför inte det? Jo de bekänner sig inte vara gäster och främlingar på jorden. Och detta är det andra vi skall tala om. 
Det är en sak att vara en gäst och en främling och en annan att bekänna att man är det. Vi kristna är inte gäster i en värld som tillhör djävulen och världen. Det är inte de icke-troende som äger världen trots att de trivs här och inte längtar bort någonstans. Nej, jorden är Herrens och all vad därpå är, står det i den 24:e psaltarpsalmen. Inom juridiken skiljer man mellan besittanderätt och äganderätt. Att människan vid skapelsen fick rätten att besitta jorden och bruka den är inte det samma som om Gud skulle ha överräckt lagfartsbeviset till Adam till tecken på ägande. I den judiska civillagen heter det (3 Mos 25:23) När ni säljer jord, skall ni inte sälja den för all framtid, ty landet är mitt. Ni är främlingar och gäster hos mig. Där har vi det. Landet är mitt, jorden är Herrens, och ni är främlingar och gäster hos mig
Detta är en huvudaspekt av vårt främlingsskap på jorden. Främlingen äger inte jorden. Gästen äger inte huset dit han kommer som gäst. 
Till detta hör också insikten om att våra egendomar inte är våra och det vi offrar åt Gud, t.ex. tionde, kollekt eller annan gåva till församlingen inte egentligen kommer från oss. 
För att åskådliggöra detta skall vi höra vad David säger i 1 Krön. 29 när han hade skaffat ihop guld, silver, koppar, järn och olika slags ädelstenar till förmån för Salomos tempelbygge. Folket gav kollekt, ja det heter att de av hängivet hjärta bar fram sina gåvor åt Herren. David håller sedan bön inför hela folket och i den bönen säger han bl.a. följande:
"Lovad vare du, HERRE, vår fader Israels Gud, 
från evighet till evighet! 
11 Dig, HERRE, tillhör storhet och makt, 
härlighet och glans och majestät, ja, allt vad i himlen och på jorden är. 
Ditt, o HERRE, är riket, och du har upphöjt dig till ett huvud över allt. 
12 Rikedom och ära kommer från dig, 
du råder över allt, och i din hand är kraft och makt. 
Det står i din hand att göra vad som helst, 
stort och starkt. 
13 Så tackar vi dig nu, vår Gud, och lovar ditt härliga namn.
14 Ty vad är väl jag, och vad är mitt folk, att vi själva skulle förmå att ge sådana frivilliga gåvor? Nej, från dig kommer allt, och ur din hand har vi gett det åt dig. 15 Ty vi är främlingar hos dig och gäster som alla våra fäder.  Som en skugga är våra dagar på jorden, och utan hopp. 16 HERRE, vår Gud, alla dessa gåvor som vi har skaffat för att bygga dig ett hus åt ditt heliga namn – från din hand har de kommit, och ditt är alltsammans.
En sådan bön kan endast den be som bekänner sig vara en gäst och en främling på jorden. Men det är inte många som har denna bekännelse. Ibland hör man intervjuer med personer som har skramlat ihop till en stor förmögenhet och den förmögne säger då kanske: ”ja, det ligger ju mycket hårt arbete bakom” eller ”jag satsade mitt kapital rätt vi ett gynnsamt tillfälle”.  Och det är ju så det ser ut. För oss människor. Men den som vill veta hur det egentligen förhåller sig måste fråga Gud. Och Gud säger: landet är mitt. Ni är främlingar och gäster hos mig.  En kristen människa gör då som David och bekänner sitt främlingsskap: En främling är jag hos dig en gäst som alla mina fäder (Ps 39:13).
Och detta är också något som kristna människor har bekänt alla tider. Hebréerbrevets författare bekänner ju för egen del också detta främlingsskap i kapitel 13 när han säger: Ty här har vi ingen varaktig stad, men vi söker den stad som skall komma. Vi kan också komma ihåg vad Paulus skriver till Filipperna, när han sitter i fängelset i Rom: Jag skulle vilja bryta upp och vara hos Kristus, det vore mycket bättre
Det finns också otaliga sånger med främlingsskapet som tema. Paul Gerhardt skrev en psalm med begynnelseorden Ich bin ein Gast auf Erden, Jag är en gäst på jorden.  Kanske ligger den till grund för den bekanta sången med samma början: Jag är en gäst på jorden, mitt hem det finns ej här.  Vi kan också tänka på sångerna Jag är en gäst och främling som mina fäder här, som vi nyss sjöng; Jag är främling, jag är en pilgrim; eller Ej bo vi här, vi blott här nere gästa, som vi snart skall sjunga. 
Det är en ständigt återkommande bekännelse bland de kristna. En främling är jag hos dig, en gäst som alla mina fäder
Vi skall ännu nämna en tredje aspekt av främlingskapet och den hittar vi i 1 Petrusbrevet på två ställen. Petrus skriver i det första kapitlet från vers 13: 
Spänn därför bältet om livet och var vakna och sätt ert hopp helt och fullt till den nåd som skall komma er till del, när Jesus Kristus uppenbaras. 14 Som lydnadens barn skall ni inte styras av de begär som ni tidigare levde i när ni ännu var okunniga. 15 Nej, liksom han som har kallat er är helig, skall ni föra ett alltigenom helgat liv. 16 Det står skrivet: Ni skall vara heliga, ty jag är helig. 17 Om ni ropar "Fader" till honom, som opartiskt dömer var och en efter hans gärning, så vandra här i gudsfruktan under er tid som främlingar.
Det andra stället finns i det andra kapitlet, vers 11:
Mina älskade, jag uppmanar er som främlingar och gäster att hålla er borta från de köttsliga begären som för krig mot själen.
Här gäller det också ett slags främlingsskap. En kristen är och skall vara en främling till det sätt som världen lever sitt liv. Här gällde det köttsliga lustar, vilka kan vara nog så fördärvliga i en kristen människas liv om han eller hon låter sig domineras av dem. Men samtidigt gäller det att vara på sin vakt mot alla slags begär. Inget får ta makten över mig, säger Paulus till korinterna. En pånyttfödd människa är främmande för medveten och utövad ogudaktighet. Hon är istället kallad till gudsfruktan. Till att leva i enlighet med Guds vilja under sin främlingstid här på jorden.
Till slut skall vi nu ställa frågan: vem är ett helgon? Vilka är det som åsyftas i den överskrift vi har satt för vår gudstjänst, Guds helgon?
Ja, katolikerna talar ju ofta om helgon och helgonförklaring och enligt dem kan en människa helgonförklaras om hon levt ett gudfruktigt liv, kanske dött för sin tro eller visat stor kärlek och barmhärtighet mot andra. Men det finns ytterligare två villkor: 1) personen måste ha avlidit innan hon kan helgonförklaras och 2) det måste ha skett ett mirakel i anslutning till helgonaspiranten efter dennes död. Om så alla papper är i skick kan påven komma med sin helgonförklaring. Och sedan har vi en till att anropa om förböner i livets alla skeden. Ja, detta är vad Rom lär. 
Men vad lär då den kristna kyrkan, för jag säger det rakt ut att påvekyrkan inte är någon kristen kyrka, utan en högborg för djävulen. Walther kallade den för en okyrka eller icke-kyrka, som vi noterade under ett av våra Walther-samtal.
Enligt den lutherska förståelsen är helgon ett annat namn för en kristen människa.  Vilken kristen som helst kan helgonförklaras. Heligheten består inte i våra gärningar utan i Kristi välgärningar som tillräknas oss genom tron. Den som tror på Kristus är alltså ett helgon. 
Luther skriver om helgonen att de inte kallas så för att de är utan synd eller har blivit heliga genom gärningar. Tvärtom är de själva, med alla sina gärningar, inget annat än fördömda syndare. Men de har blivit heliga genom en främmande helighet, nämligen Herren Jesu Kristi helighet, som skänks dem genom tron och så blir deras egen
Bibeln använder ofta ordet helgon eller heliga för de kristna. Paulus börjar ofta sina brev med orden Från Paulus...till de heliga eller till helgonen i Korint, till helgonen i Efesus, till helgonen i Kolosse, o.s.v. 
Detta är också ett ord vi får och skall använda om varandra. Syftet skall inte vara att någon skall känna sig smickrad utan att vi skall bevara en rätt förståelse av vad ett helgon är och vad den sanna heligheten består i. För när vi ser på varandra så ser vi många brister. Än brister det i kärlek, än i nit för sanningen och än i iver att föra ut Guds evangelium. Inte mycket till grund för en helgonförklaring. Men jag skall till sist citera en vers från den sång vi snart skall sjunga som visar på ett utomordentligt sätt hur det förhåller sig med grunden för vår helgonförklaring.
Du ser på mig - du undrar: Kan det vara ett barn till Gud, en Herrens Jesu brud?
Men ack, du ser ju än min resdräkt bara, du ser ej än min sköna bröllopsskrud.
Amen! 

Kallelsens allvar


Predikan av Ola Österbacka i Biblion, Vasa, 6.11.2011.

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.
Predikotexten är från Matt 25:14–30. Herre, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.
Vi är inne i november, och det är två veckor till domsöndagen. Både årstiden – om man ser till mörkret – och skeendena i världen vittnar om att vi står inför denna tidsålders slut. Därför är dagens tema så viktigt: ta Guds kallelse på allvar!
Den liknelse som vi har framför oss i dag är en del av den undervisning som Jesus ger sina lärjungar som förberedelse för den yttersta tiden. Strax innan den här har vi liknelsen om de tio jungfrurna och efteråt följer berättelsen om hur det ska vara på den dag när Jesus möter världen till dom. Och i Matt 24 talar Jesus allvarligt om vikten av att vaka, att vara redo den dagen när han kallar oss.

Vi ska dela vår predikan i tre delar:
  • Beskrivning av liknelsen
  • Den dubbla utgången
  • Förhållandet mellan tron och gärningarna
1. Beskrivning av liknelsen
Liknelsen som vi har framför oss talar om förvaltarskap. Mannen som ska resa utrikes har en stor förmögenhet. En talent (grek. talanton) är en vikt  på ca 30 kg och kan avse silver eller guld. (I parallelltexten i Luk 19:11–27 talas om mina.) Det är omöjligt att säga exakt vad det motsvarar i vårt penningvärde, men det är sannolikt fråga om ett fem- eller sexsiffrigt belopp, alltså tiotusentals, eventuellt hundratusentals euro. En talent är 60 minor, och en mina motsvarade 100 denarer. Då en denar på Jesu tid var en dagslön var en mina ungefär tre månadslöner och då skulle en talent motsvara ungefär 15 årslöner.
Det handlar alltså om mycket stora egendomar som mannen delar ut att förvalta. Vi kan påminna oss om liknelsen om den obarmhärtige tjänaren i Matt 18, där det talas om en skuld på 10 000 talenter. Det var en förmögenhet som är ofattbart stor för en vanlig människa. 
Mannen delar ut olika mycket att förvalta åt tre tjänare, åt var och en efter hans förmåga. För dagens demokratiska och jämlika syn är det här märkligt, kanske rentav orättvist. Varför ger han inte alla samma chans?
Vi använder ordet talang som en beskrivning av de särskilda gåvor vi har fått. Ordet kommer från det grekiska ordet talanton som används här. Och vi vet att vi har olika talanger. Var och en har någon gåva som Gud vill att vi ska bruka. Poängen i liknelsen är inte att vi ska jämföra talangerna som kan leda till att vi avundas dem som har fått mera, utan den ligger i hur vi förvaltar dem.
Mannen som delar ut talenterna väntar sig inte att alla ska förvärva lika stor avkastning på det utdelade kapitalet. Men han väntar sig att det ska användas. När tjänarna redovisar är det två av dem som får beröm, och dessutom precis likadant beröm fast den ena visar på fem förvärvade talenter medan den andra kan visa på bara två. Men de har förvaltat sina talenter i proportion till vad de har fått. De betygsätts som goda och trogna tjänare som har varit trogna i det lilla. 
Men den tredje tjänaren underkänns totalt. Han har grävt ner sin talent, trots att han visste att hans herre krävde avkastning med ränta. Problemet var att han var rädd för sin herre. Han får ett fruktansvärt straff: han hamnar i mörkret utanför, där man gråter och skär tänder. Det är en beskrivning av helvetet.
Motiveringen är inte lätt att förstå:
Ty var och en som har skall få, och det i överflöd, men den som inget har, från honom skall tas också det han har.
Parallellberättelsen i Luk 19 avviker från den här berättelsen på flera punkter. Men poängen är den samma. Där delas minor ut, som i SFB har översatts med pund, och en mina åt var och en av tio tjänare. Den första tjänaren förvärvar tio, den andra fem och den tredje gömmer sitt pund i en duk. När Jesus berättar den här liknelsen är det uppenbart att han riktar sig mot dem som tänker sig att Guds rike genast ska träda fram på ett synligt sätt. Och han avslutar med ett förvånande påbud, som en del i senare historia har uppfattat bokstavligt (Luk 19:27):
Men dessa mina fiender som inte ville ha mig till kung över sig, för hit dem och hugg ner dem inför mina ögon.
Jesus avsåg uppenbarligen samma sak som i vår text: den som inte bryr sig om att förvalta sitt pund blir straffad. Det som han tilldelades ska tas ifrån honom, och han straffas för att han inte har förvaltat sitt pund, sin talang.
2. Den dubbla utgången
Vi ska försöka göra en analys av liknelsen på två sätt. Först ser vi på belöningen: två av tjänarna blir rikligt belönade, och en bestraffas hårt. Vi gör ingen sak av att de som belönas är två och den som bestraffas är bara en. Vi har också ett ord av Jesus där han säger att det är många som går bort från honom och bara få som går på den rätta vägen, den som leder till livet.
En viktig detalj är ”trogen i det lilla”. Det var egentligen inga småsmulor det handlade om – det var stora pengar. Men det handlade om jordiska saker i förhållande till det himmelska. Dessa trogna tjänare skötte sitt förvaltarskap så att det bar frukt för evigheten. Det stora är de himmelska tingen: evighetsperspektivet.
Den tredje tjänaren var rädd för sin herre. Men han var rädd på fel sätt. Det heter i Luthers förklaringar till buden: Vi ska frukta och älska Gud. Det finns en rätt fruktan för Gud. Det är att se Gud i hans helighet och på oss själva i det rätta perspektivet inför Gud, som syndare. Det är att inte tro på vårt eget och våra förmågor, utan se dem som Guds gåvor, och att vi är hans förvaltare. Fruktan handlar om att veta sitt ansvar och att vara rädd för att bryta mot Guds vilja. 
Den gudfruktige inser att Gud en gång ska ställa honom till svars, men det är inte en blind fruktan. Denna fruktan är hos en kristen kombinerad med tillit till Guds nåd i Kristus, att ingen i sig själv är värdig att stå inför Gud och göra räkenskap. När vi tror att Jesus har burit våra synder och gottgjort för dem genom sitt lidande och sin död, då har vi frimodighet att stå inför Gud och göra vår redovisning. Det är inte vår ära och vår förtjänst att det har blivit frukter av vårt arbete. Det i hans gärningar, dem som han har berett för oss, som vi har fått tjäna.
Men den som har varit rädd för Gud försöker komma fram inför honom i sin egen person. Det håller inte. Det som han har, alltså hans egen förtjänst och goda försök, det håller inte måttet. Det ska tas ifrån honom.
Och så blir han utkastad. Han hamnar i helvetet, där det ska vara gråt och man ska skära tänder i all evighet.
Vi bör notera det här mot bakgrund av att förtappelsens verklighet så ofta förnekas idag, eller att man inte vill tala om den. Jesus talar allvarligt om förtappelsen, och han gör det ofta.
Det är förfärligt att förneka Jesu ord. Den allra svåraste synden är otron, att inte ta emot Jesu ord. Att många präster i vår land idag förnekar att det finns en sådan verklighet är helt enkelt fasansfullt. Det är därför som Lukas-versionen slutar med de grymma orden: Hugg ner dem inför mina ögon!
Det allra viktigaste i vår Herres tjänst är att vara trogen mot hans ord. Och det gäller framför allt i fråga om synd och nåd. Vi måste först och främst veta grunden till att vi har rätt att komma inför Gud. 
Att det klickar i mycket av det vi försöker göra är något som hör till vår mänskliga natur. Också i våra bästa stunder är vi fortfarande syndare. Inte ens de finaste och moraliskt mest högtstående av våra gärningar är fläckfria. Och då fyller de inte Guds krav, utan är fördömelsevärda. Vi är värda helvetet. Men Jesus levde utan synd. Vi får räkna hans rättfärdighet som vår genom tron på honom, samtidigt som våra synder togs bort i hans död. Då har vi inte längre någon orsak att frukta för helvetet. Det kallar vi Guds nåd i Kristus. Men förnekar vi honom och hans ord finns det ingen nåd att vänta. Jesus säger allvarligt i Joh 12:48:
Den som förkastar mig och inte tar emot mina ord, han har en domare över sig: det ord som jag har talat skall döma honom på den yttersta dagen.
3. Tro och gärningar
Slutligen ska vi se på belöningen och straffet i ljuset av Bibelns lära om tro och gärningar. Den text som vi har framför oss är en liknelse med en huvudpoäng, men den ska inte göras till en undervisning om frälsningen och dess frukter. Den läran hämtar vi från andra ställen och låter den kasta ljus över liknelsen.
På samma sätt är det med den berättelse som Jesus fortsätter med i Matt 25: hur det ska bli den dagen när Jesus kommer tillbaka för att döma levande och döda. Där talar Jesus också om gärningar. Men tittar vi noggrant på berättelsen ser vi att han delar in människorna i två hopar redan innan han börjar tala om gärningarnas vittnesbörd. Vad grundar han indelningen på?
I Matt 10:32f säger Jesus:
Var och en som bekänner mig inför människorna, honom skall också jag bekänna inför min Fader i himlen. Men var och en som förnekar mig inför människorna, honom skall också jag förneka inför min Fader i himlen.
Vilken är den här bekännelsen? Den är det synliga utflödet av hjärtats tro. Jesus undervisar också om trädet som bär god frukt och om trädet som bär dålig frukt. Det är inte frukten som gör trädet gott, utan det goda trädet som ger god frukt. Vi kan inte säga till äppelträdet: bär god frukt! Det är bara om trädet är gott som det bär god frukt, och då sker det oberoende av vad vi säger åt det.
Den som bekänner Jesus måste vara bekant med honom. Och honom känner Jesus. Joh 10:27:
Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig.
Då Jesus säger: ”Jag känner dem” avser han något mycket mera än att han vet något om dem. Jag kan säga att jag känner president Halonen, men jag är inte personligt bekant med henne. Och Jesus känner minsann till mycket om alla människor. Men det finns några som han känner. Och det är de som han känner som på den yttersta dagen står på hans högra sida, och som han välkomnar in i sitt rike, som är tillrett av Fadern före världens begynnelse. 
På samma sätt är det med dem som ställs på hans vänstra sida: han känner dem inte. Han förnekar dem. De har inte känts vid honom medan de levde. De har kanske fruktat honom som en sträng herre, men de har inte velat veta av honom som sin Frälsare.
Och nu hänger det här ihop med de gärningar som han nämner: de har gjorts i tron, ja, i själva verket är det Jesu goda gärningar som tillräknats dem, medan deras egna synder och tillkortakommanden är sänkta i havets djup, borttagna i Jesu blod på korset. Dessa svaga människor, som alltid upplevde sig misslyckade när de såg på sig själva, de har i själva verket utfört en trogen tjänst, därför att de levde av nåd. De tjänade sin Herre och inte sig själva, och de ville inte ära sitt eget namn utan sin Herres namn. Därför ska de få något långt större och dyrbarare än de talenter de har utrustats med på jorden: de ska gå in i sin Herres glädje, i himlen.
Men den usle tjänaren som kommer och visar fram sin nergrävda talang, han blir bortvisad till den hemska tillvaron utan Gud och utan hopp.
Den som har Sonen han har livet. Han har något av verkligt värde. Och han ska få mångdubbelt igen.
Men den som inte har Sonen, han har inte heller livet. Och det liv som han trodde sig äga, det ska tas ifrån honom.
Därför ska vi, så länge vi lever i nådens tid, ha blicken mot det himmelska och här i det jordiska vara trogna tjänare. Vi ska ta vara på våra talanger och ställa dem i Guds tjänst. Vi ska göra det i det lilla, i våra jordiska vardagssysslor, och vi ska göra det genom att låta hela vårt liv vara en gudstjänst, en tacksägelse till Herren som har anförtrott oss våra liv med allt vad vi äger för att tacka och tjäna honom, och vara honom lydiga i allt. Amen.
Bön: Lovad vare du Gud, och välsignad i evighet, som med ditt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Låt din Helige Ande stadfästa Ordet i våra hjärtan, så att vi inte blir glömska hörare, utan dagligen växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och blir saliga genom Jesus Kristus, vår Herre.