24 november 2013

Yttersta domen

Av Ola Österbacka
I dag firar vi domsöndag, den sista söndagen i kyrkoåret som samtidigt påminner om att denna tidsålder en dag kommer att ta slut. Dagen har ett allvarligt budskap: vi ska alla stå inför den Allsmäktige Domaren, som ser allt, vet allt, och känner oss i vårt innersta.
Låt oss be:
Käre himmelske Far, sänd oss din Helige Ande för att upplysa oss om det vi behöver veta för att vara rustade på den dagen när Jesus kommer tillbaka. Hjälp oss att ta vara på vår nådatid, och också att lära känna Jesus så bra att vi är helt trygga tillsammans med honom, och på den dagen kan stå med frimodighet inför honom, som är vår bror och Frälsare. I Jesu namn, amen.

Våra gärningar
Många av oss har nog känt osäkerhet inför texterna på domsöndagen. Jesus talar ju väldigt allvarligt om sådana som inte har gett husrum åt dem som är utan tak över huvudet, och inte besökt de sjuka och gett mat åt de hungrande. Vi vet att väldigt många människor lider nöd i vår värld. Hur ska vi veta om vi har gjort tillräckligt?
Och vem av oss kan inte erinra sig något tillfälle när en tiggare har suttit med en låda framför sig eller räckt ut en hand och bett om lite pengar? Kanske känner vi ett stick i samvetet om vi då har urskuldat oss med att det kan vara en del av en brottslig ligas verksamhet, att den gamla damen inte alls är så fattig som hon verkar, och att pengarna går raka vägen till ligans ledare. Tänk om det ändå är fråga om en verklig hjälpbehövande? Det är verkligen inte alltid så lätt att veta vad som är rätt. 
Och hur är det med de gånger när någon släkting eller vän legat på sjukhus och vi borde ha besökt honom/henne, men haft så mycket annat att göra att vi inte hunnit?
Ska vi ställa oss fram inför Jesus och försvara hur vi resonerat och handlat vid varje sådant tillfälle, och försöka påminna oss om de goda ursäkter vi hade den gången? Månne ursäkterna tillfredsställer Jesus?
Nej, då gör vi precis som de som står på hans vänstra sida. Vi tycker antagligen att vi har skött oss minst lika bra som andra, och kan inte tänka oss att Jesus skulle ha något att invända.
Men det är självbedrägeri. Ingen av oss har gjort så att det håller inför den Allsmäktige. Ingen enda människa ska inbilla sig att det som han/hon gjort är fullkomligt inför honom. Allt är befläckat av synd.

Så gott vi kan?
Men då undrar du kanske: vem kan då bli godkänd? Vem ska Jesus ställa på sin högra sida med motivering att de har gjort allt vad han har förväntat sig, alltså allt vad Guds heliga lag kräver?
Nu finns det sådana som menar att det måste bli en lättnad för att någon alls ska klara sig. Så har jag hört texten förklaras många gånger på domsöndagen. Präster har avslutat sin genomgång av texten från Matt 25 med att säga att vi sist och slutligen måste räkna med Guds barmhärtighet. Han måste nog se mellan fingrarna, annars går det inte ihop. Och då är det de som gjort någorlunda bra ifrån sig som blir godkända. 
Det här med att det måste finnas något som heter barmhärtighet betyder att man väntar sig att Gud lättar på sina krav. Det skulle betyda ungefär det som Bengt Nyström skaldat (den finlandssvenska psalmboken nr 468, Som sådden förnimmer Guds välbehag, i den sista versen):
(... lär mig att minnas ...)
att här skall det prövas, som värde fått, 
allt efter din stränghets lag.
Men mät mig, Gud, med din mildhets mått
en gång på uppståndelsens dag.
Det här är en fariseisk lära. De fromma skulle inför Gud dömas med ett särskilt mått: mildhetens mått. Därför kan de godkännas. De andra däremot, de ska bli föremål för Guds vrede och all hans stränghet, eftersom de inte varit värdiga att dömas enligt mildhetens mått.
Det här har ingenting med biblisk lära att göra. För enligt Bibeln är vi alla under samma dom, eftersom vi alla har syndat, och eftersom den som har felat i ett bud är skyldig till att ha överträtt alla bud.
Att hänvisa till att man har försökt, eller att man har gjort så gott man har kunnat är inte heller något att komma med. Det är, som Axel B Svensson framställde det i en sång, i Juhani Martikainens reviderade version:
Min fromhet var en tagg,
o Jesus, i din krona,
min strävan idel synd,
som dyrt du måste sona.
Det bästa som hos mig
i bästa stunden fanns
var intet annat värt
än törnets vassa krans.

Min enda fromhet
Något helt annat måste till för att jag ska kunna stå upprätt inför Jesus på domens dag. Det finns bara en sak, som Lina Sandell uttryckt i en sång:
Min enda sköld mot dom och lag
är syndernas förlåtelse.
Den förlåtelsen är grundad i det som Jesus har gjort för oss. Han har nämligen gjort två saker i vårt ställe: 1) han har uppfyllt Guds lag till punkt och pricka och 2) han har lidit straffet för våra synder. 
Guds helighet kräver att rättfärdigheten skulle uppfyllas till punkt och pricka. Därför måste Guds Son bli människa och leva prickfritt, utan synd, och sedan tillräkna oss den syndfriheten. Det kunde han göra genom att lida det dödsstraff som vi borde ha drabbats av. Han gjorde det i vårt ställe. Han blev en förbannelse för vår skull, när han hängdes på korset.
Därför kunde Paulus skriva (2 Kor 5:21):
Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud.
Stå rättfärdiga inför Gud – där han vi det! Vi kan stå inför hans domstol som rättfärdiga i honom.
Men hur är det då med vittnesbörden? Borde det inte kunna sägas om oss att vi har gjort rättfärdiga gärningar?
Jo, utan vittnesbörd om goda gärningar blir det ingen frikännande dom. Och varifrån ska vi ta dem då, när allt vårt eget är befläckat av synd?
Det viktigaste av allt är att det är Jesus som stiger framför oss, och visar på sitt rättfärdiga liv i minsta detalj. Han, som är Domaren, är samtidigt vår försvarsadvokat. I honom har vi minsann goda gärningar att visa upp!
Sedan finns det annan aspekt via den intressanta versen Ef 2:10:
Ty hans verk är vi, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar, som Gud har förberett, så att vi skall vandra i dem.
Det som en kristen gör, när han lever under Guds nåd i Jesus Kristus, är att han vandrar i de gärningar som Gud har förberett. Det är precis som när vattnet från en bäck söker sig vidare i fåror som leder vidare till sjöar och älvar. Gud har gjort i ordning de vägar som vi får gå på. Då gör vi också det som vår Herre och Mästare leder oss till. Vi tänker inte på dem som våra gärningar. Vi går bara i hans fotspår.
Men är inte de gärningarna också fläckade av våra synder? Inget av det vi gör är ju fullkomligt.
Så är det. Men det som vi gör i tron på Jesus, det är helgat av honom. Där ser Gud inga fläckar längre. Det är som Paulus beskriver det i 1 Kor 1:30–31:
Honom har ni att tacka för att ni är i Kristus Jesus, som Gud för oss har gjort till vishet, rättfärdighet, helgelse och återlösning, för att det skall ske som står skrivet: Den som berömmer sig skall berömma sig av Herren.
Se en gång till på de fördömda som Jesus visar bort. De berömmer sig av sitt eget. De rättfärdiga ser inget beröm hos sig själva, i sina egna gärningar. Men den som har bara sig själv att berömma blir förkastad. Det håller inte måttet.
Vi har ännu en fråga att besvara:

Kommer en troende alls att dömas?
Jesus säger, bekräftat med sitt amen, i Joh 5:24:
Den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv och kommer inte under domen utan har övergått från döden till livet.
Hur går det här ihop med att alla en gång ska dömas, som det står i Hebr 9:27, att
det är bestämt om människan att hon en gång skall dö och sedan dömas.
Lägg märke till att Jesus delar upp fåren och getterna innan han uttalar domen. Det sker på grund av något i människornas tidigare liv, inte på grund av hur bra de lyckas försvara sig. Och det är just det som Jesus förklarar. Den som tror på honom har flyttat över från ”domens sida” till ”livets sida”. Han säger ju också i Joh 3:18:
Den som tror på honom blir inte dömd, men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte tror på Guds enfödde Sons namn.
Den verkliga domen sker alltså här och nu. Den som tror på Jesus ”lever” i egentlig mening. Livet betyder ju att ha gemenskap med Guds välsignelser: kroppsligt liv med hans timliga välsignelser och andligt liv med hans andliga välsignelser. Slutligen är det eviga livet bara en fortsättning på det liv som vi lever redan nu i tron och därmed i Guds gemenskap. 
Ett annat uttryck är att vara känd av Jesus och bekänna honom, en ömsesidig relation som också blir synlig genom vårt liv. Det är det samma som att leva i denna gemenskap. Han säger ju, att den som bekänner honom också ska bli erkänd på den yttersta dagen.
Den som inte känner Jesus, och alltså inte tror, han blir inte heller känd av Jesus på den yttersta dagen. I liknelsen om de tio jungfrurna säger brudgummen: ”Jag känner er inte.” Det är de som han inte känner, som ställs på hans vänstra sida. Det är de som är döda i andlig mening, de är redan under domen. De kan därför inte heller producera några goda gärningar som skulle hålla måttet inför Gud. För allt vad de gör vittnar om deras otros tillstånd.
De som tror gör däremot sådana gärningar som kommer ur tron. Det är trons frukter, sådana som ingen kristen berömmer sig av. En kristen ser ju sin synd hos sig själv och vet att hans enda fromhet inför Gud är syndernas förlåtelse. Men när han ser på Jesus, ser han också den rättfärdighet som ger frimodighet att komma fram inför honom på den yttersta dagen.
Tänk vilken salighet det är att få hälsa Jesus, när han kommer tillbaka! Vi känner ju honom! Det är som om vi skulle få återse en älskad bror, som vi inte har sett på en lång tid.
Men tänk så viktigt det är att vi känner honom nu, här i tiden! Om vi inte känner honom här ska vi inte heller bli kända av honom. När den yttersta dagen kommer, då är det för sent att lära känna honom. Det går en skarp gräns för vår nådatid när han kommer, och vi vet inte dagen när han kommer. Han säger ju själv också att han ska komma plötsligt, som en tjuv.
Det enda sättet att lära känna Frälsaren är att gå till hans ord. Där finns han, där kan vi lära känna honom. Det är också där vi kan ha trygghet och veta att vi säkert ska komma fram. Går vi bort från honom är det fara å färde. Men hos honom vet vi, att han ska bevara oss, för han säger ju (Joh 10:27–28): 
Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå förlorade, och ingen skall rycka dem ur min hand.
Därför ska ingen som hör Jesus till behöva känna oro. Så snart vi anfäktas av djävulen att vi inte kvalificerar oss för att stå bland fåren på den välsignade högra sidan får vi hänvisa till Jesus. Han känner de sina.
Men domsöndagens allvarliga text påminner oss att tänka på våra medmänniskor, både dem som går hungriga och husvilla och som är sjuka, så att vi inte drar oss att hjälpa dem med vårt jordiska goda. Men framför allt ska vi tänka på att också de är kallade till att ärva den himmelska saligheten, så att vi räcker dem nådens ord om frid och hopp medan vi har chansen. Må Gud ge oss kraft och vishet att tjäna honom med glädje och frimodighet. Amen.


Predikan i Lepplax bykyrka på domsöndagen 24.11.2013.

12 november 2013

Tjänare i den levande Gudens församling

Av Øyvind Edvardsen
Predikan över 1 Tim 3:8-16. 24 sön e Trefaldighet. 10 nov 2013 – Lepplax.

«Församlingstjänarna skall på samma sätt vara allmänt aktade och pålitliga. De får inte missbruka vin eller vara ute efter pengar. De skall äga trons hemlighet i ett rent samvete. Men också de skall först prövas. Sedan kan de bli församlingstjänare, om det inte finns något att anföra mot dem. Kvinnorna skall på samma sätt vara allmänt aktade, inte förtala någon utan vara nyktra och trogna i allt. En församlingstjänare skall vara en enda kvinnas man. Han skall ta väl hand om sina barn och sin familj. De som sköter sin tjänst väl vinner en aktad ställning och får stor frimodighet i tron på Kristus Jesus. Detta skriver jag till dig i hopp om att snart kunna komma till dig. Men om jag dröjer skall du veta hur man bör förhålla sig i Guds hus, som är den levande Gudens församling, sanningens pelare och grundval. Och erkänt stor är gudsfruktans hemlighet:

Han som blev uppenbarad i köttet,
bevisad rättfärdig genom Anden,
sedd av änglarna
predikad bland folken,
trodd i världen,
upptagen i härligheten.»

Gud lär oss i sitt ord att familjen är en välsignelse från honom. Han har etablerat familjen som ett fundament i samhället och som en grund för människans liv här på jorden. Vi föds in i vår jordiska familj som barn. Vi växer upp i den som en trygg ram för vårt liv. Där får vi jordisk föda för att leva och växa. Vi får kunskap och uppmuntran för att bli trygga och glada. Vi upplever glädje i familjen, Gud fyller den med många välsignelser.

Guds ursprungliga plan var att familjen skulle vara endast gott för människan, det skulle utan undantag vara till hans fördel att vara del av familjen. Så är det än i dag. Även om synden förstör också många familjer och visar sig i alla familjerelationer på något sätt så är fortfarande familjen en stor välsignelse från Gud. Det är fortfarande där Gud vill att vi skall leva våra liv.

I dopet blir vi medlemmar av Guds egen familj. Där gör han oss till sina egna barn. I dopet övergår vi från att vara Guds fiender till att bli del av hans egen familj och arvingar till det eviga livet. Genom sitt ord ger han oss i dopet sin Helige Ande som skapar tron i våra hjärtan och som bevarar oss i tron.

Att få vara Guds barn är den största välsignelse vi kan få. Som Guds barn har vi evigt liv. Vi äger det på grund av Jesu Kristi offer på korset för oss. På grund av att Gud gjorde sin egen son till människa och sände honom i döden för våra synders skull har vi evigt liv. På grund av Jesus är vi en del av Guds egen familj.

Den församling som är samlad här i dag tillhör Guds familj. Vi som genom dopet har fått tron i våra hjärtan är hans egna barn. Vi är samtidigt både Guds församling och Guds egen familj. Det är inte den osynliga kyrkan Gud talar om här, utan han talar om en för världen synlig församling på en geografisk plats på den här jorden.

Timoteus befann sig i församlingen i Efesus då Paulus skrev detta brev till honom. Brevet är egentligen inte till Timoteus personligt, utan det är skrivet för att hela församlingen där skall dra nytta av det och ta del av dess undervisning.

Paulus skriver att Timoteus befinner sig i Guds hus och att det är den levande Gudens församling. Detta är församlingen i Efesus. En kristen församling på västkusten av dagens Turkiet. Paulus ville att Timoteus skulle vara där för att undervisa dem och lede dem med Guds Ord.

I de första 7 verserna av kap 3 i 1 Timoteusbrev beskriver Paulus en församlingsledares egenskaper. Vi minns att det krävs omfattande och mångsidiga egenskaper för att kunna leda Guds församling. Hans viktigaste egenskap är att kunna undervisa. Det är hans huvuduppgift i församlingen, att undervisa dem med Guds Ord.

Sen måste han ha en oklanderlig karaktär. Han måste behärska både sin tunga, sitt alkoholkonsum och sin sexualdrift. Dessutom får han inte vara ute efter pengar. En församlingsledare måste vara oklanderlig på allt sätt. Det är viktigt, eftersom han skall leda Guds församling.

Dagens predikotext tar för sig församlingstjänarens egenskaper. Vi ser att det är mycket som är likt mellan det som krävs av ledaren och det som krävs av tjänaren i församlingen. De måste båda kunna ta väl hand om sin egen familj. Också tjänaren måste vara en enda kvinnas man. Det betyder i praktiken att han inte får vara otrogen, han får inte bryta äktenskapet.

Han får heller inte missbruka vin eller vara ute pengar. Han skall äga trons hemlighet i ett rent samvete, står det. De är nämligen förvaltare av Guds hemligheter, av Guds mysterium, det mysterium som världens visdom inte kan uppenbara för oss, men som endast Gud kan och som är det enda som leder oss till frälsning.

Vi ser att det är en egenskap som inte krävs av församlingstjänaren, och det är egenskapen att kunna undervisa. Detta speglar den stora skillnad i uppgift som ledaren och tjänaren har i församlingen. På grekiska används ordet som motsvarar diakon för det vi översätter med församlingstjänare. Vi skulle alltså kunna tala om en diakons egenskaper.

Det är en manlig diakon Paulus talar om här, det ser vi på hur kvinnans egenskaper listas upp mellan mannens egenskaper. Hon står i relation till den manlige diakonen. Den kvinna som nämns här är antigen diakonens hustru, eller en kvinlig medhjälpare till diakonen. När vi tar i beaktande Paulus innsikt i människans sexualdrift så är det mycket som talar för att Paulus föredrar just en mann/hustru kombinasjon i utförandet av diakonins uppgifter i församlingen.

Vad består så diakonens uppgifter av? Vi har en trolig början till kyrkans diakoni i Apostlagärningarna kapittel 6. Där blev 7 församlingstjänare utsedd för att fördela mat åt änkorna i församlingen. Detta blev gjord för att apostlarna som hade tjänsten att förkunna Ordet skulle kunna koncentrera sig om den uppgiften.

Eftersom församlingen i Jerusalem växte i antal medlemmar så växte också de praktiska uppgifterna i församlingen som inte hade direkt med förkunnelsen att göra. Från början var alltså diakonin en stödfunktion till förkunnelsen inom den lokala församlingen. Den existerade för att lätta arbetsbördan för de som förvaltade Guds Ord.

Eftersom kristna församlingar bildades runtomkring Medelhavet uppstod också så småningom behovet av församlingstjänare. Varje församlings grundvall var förkunnelsen av Frälsaren Jesus Kristus. Den gång som nu så var det genom Ordet Gud kom till varje syndare med budskap om förlåtelse och frälsning.

Det eviga livet får vi genom evangeliet. Genom Guds Ords predikan. Detta är församlingens viktigaste uppgift. Hur välmenad och omtänksamt det än är så är alltså en diakoniverksamhet som inte är bunden till förkunnelsen av Guds Ord av inget värde för evigheten. I bästa fall underlättar det endast människors livssituation här på jorden.

Det betyder inte att vi som kristna inte skall visa kärlek och omtänksamhet mot vår nästa i samhället. Tvärt om, vi skall visa kärlek och godhet mot alla människor. De gärningar vi gör är vittnesbörd om den tro vi har i våra hjärtan och vi kan därmed genom våra handlingar dra människor till förkunnelsen om Jesus och det livgivande evangeliet.

Samtidigt ska vi alltså komma ihåg att diakoni i urkyrkan var en verksamhet inom den lokala kristna församlingen och en stödfunktion till förkunnelsen. Den existerade inte för sig själv.

Församlingstjänaren är en del av den levande Gudens församling som är Guds familj. Hans verksamhet speglar det som han gör i sin egen familj. Han sköter praktiska ärenden och har nära kontakt med församlingens medlemmar. Han ser till att de har det dem behöver av mat och jordisk gods för att kunna leva här på jorden.

Som en far och husbond ansvarar för alla som bor under hans tak ansvarar församlingstjänaren för församlingens medlemmar. Det är en viktig tjänst han utför och han måste som pastorn vara en god förebild för församlingen.

För både församlingsledaren och församlingstjänaren är familjelivet deras test på om de kan insättas till tjänst i församlingen. I familjen prövas de mot alla svårigheter och utmaningar som livet erbjuder och det är också där de har anledning att visa sitt ledarskap och visa sig trogen sin kallelse som husbond, make och far. När det inte finns något att utsätta på dem kan de sättas till tjänst i församlingen.

Paulus närmer sig här avslutningen av första halva av sitt första brev till Timoteus. Han har skrivit till honom för att han som representant för de kristna i Efesus skall undervisa och införa den ordning som Paulus beskriver.

Det som Paulus har skrivit i de första kapitlen är inte teoretisk kunskap som Timoteus endast skall lägga på minnet och grunda på. Det är praktisk kunskap som Paulus vill att Timoteus skall genomföra i församlingen. Paulus har förmedlat kunskap som han vill att Timoteus skall genomföra i praktiken.

Paulus avslutar denna första avdelning med vad vi kan kalla en doksologi. Den kommer mitt i Paulus ord om livet i den kristna församlingen. Mitt i alla föreskrifter och varningar om hur församlingslivet artar sig så uttrycker Paulus några rader av det rena evangelium. Han visar på hur människans frälsning är ett resultat av ett mysterium. Ja, det är Guds mysterium. Det är en hemlighet för världen.

Världen betrakter Guds frälsningsväg som dårskap. Världen lär att människan kan komma till Gud genom egen kraft och hjälp. Den lär att människan på något sätt kan säkra sig sitt eviga liv genom egna gärningar. Så lär världen och alla andra gärningsreligioner i världen. De lär frälsning genom gärningar.

Gud lär oss i sitt Ord att det är Jesus Kristus som sann Gud och sann människa som är hemligheten till vår frälsning. Det är han som är vår Frälsare från våra synder. Han har tagit bort vår skuld och vårt straff. Gud har själv kommit till jorden och friat oss från våra synder. Det har han gjort genom sin egen Son och hans död och uppståndelse för oss.

Detta är gudsfruktans hemlighet: att Gud blev människa för vår skull, att han som fullkomlig människa levde bland oss här på jorden, att han sågs av apostlarna, hans verk bevittnades av många människor. Han predikas bland alla människor, evangeliet om Frälsaren sprids till hela världen och det skapar tro hos människor över allt. Denna vår Frälsare sitter nu vid Faderns högra sida, vid maktens och auktoritetens säte där han regerar till det bästa för oss som är hans egen familj.

Vi har en levande Frälsare. Vi är hans familj. Som församlingsledare och församlingstjänare, som pastorer och som hjälpare i församlingen, som medlemmar av denna Guds egen församling, är det på grund av denna hemlighet, detta mysterium, som vi existerar: På grund av Jesus Kristus vår Herre. Sann Gud och sann människa. Vår Frälsare från synden. Vi är hans familj. Amen.

Låt oss be
Vi tackar dig vår käre Gud och Far för att vi får vara dina barn. Tack för frälsningen som du skänkt oss genom din egen son Jesus Kristus. Vi ber dig att du välsignar oss som är den levande Gudens församling. Vi ber dig att du välsignar oss med ditt Ord och med tjänare och hjälpare som med sina liv visar sig värdiga den uppgift du kallar dem till. Vi ber i Jesu Kristi namn. Amen.

3 november 2013

Helgonens salighet


Av Ola Österbacka
Bön: Käre Fader, lär oss i dag att vi inte ska se på oss själva och på våra brister eller förmenta förtjänster, utan se vilken salighet du har att ge oss genom din Son, Jesus Kristus. Öppna våra hjärtan för ditt ord och ditt ord för våra hjärtan. Amen.
Predikotexten är Matt 5:1–12:
1 När Jesus såg folkskarorna, gick han upp på berget. Han satte sig ner, och hans lärjungar kom fram till honom. 2 Då började han tala och undervisa dem:
3 ”Saliga är de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket.
4 Saliga är de som sörjer, de skall bli tröstade.
5 Saliga är de ödmjuka, de skall ärva jorden.
6 Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdighet, de skall bli mättade.
7 Saliga är de barmhärtiga, de skall få barmhärtighet.
8 Saliga är de renhjärtade, de skall se Gud.
9 Saliga är de som skapar frid, de skall kallas Guds barn.
10 Saliga är de som blir förföljda för rättfärdighetens skull, dem tillhör himmelriket.
11 Saliga är ni, när människor hånar och förföljer er, ljuger och säger allt ont om er för min skull. 12 Gläd er och jubla, ty er lön är stor i himlen. På samma sätt förföljde man profeterna före er.”

Vi firar Guds helgon i dag. Ordet helgon är förknippat med missförstånd, genom att den romersk-katolska kyrkan använder det för särskilda människor som upphöjts till en särskilt hög nivå av helighet genom människors beslut. 
Det finns också sådana som menar att alla döda har blivit helgon. Därför firar många den här helgen som alla dödas dag. Man hör ibland sägas, att någon har blivit en ängel, och menar alltså att den som dör automatiskt blir en ängel i Guds himmel. Då har man grovt missförstått Guds ord. Det är ingalunda så att alla som dör kommer till himlen. Tvärtom lär Jesus tydligt att många ska gå bort till evigt straff. De är långt ifrån änglarna.
Vi tänker på helgon i en annan mening. Jesus undervisar oss i dagens evangelietext om helgon. De som han prisar som saliga är Guds helgon. Vi ska försöka komma underfund med vilka det är, med hjälp av texten och en del andra bibelord som tar upp samma sak.

Målgruppen: lärjungarna
Först ska vi notera att Jesus talar till sina lärjungar. Han såg folkskarorna, och så går han upp på berget. Arkeologiprofessor Aapeli Saarisalo, som mycket väl kände förhållandena i Palestina, förklarade en gång på en kurs att Jesus inte gick upp på berget för att få en bra predikoplats och kunna se ut över människorna. När han gick upp på berget gick han in bland otillgängliga snår och buskar, och det gjorde han för att få vara ensam med sina lärjungar. Matteus säger att han satte sig ner, och hans lärjungar kom fram till honom. Sedan började han undervisa dem, alltså lärjungarna.
Det är förstås möjligt att han var på en sådan plats att också andra än hans närmaste lärjungar kunde höra honom, men poängen är att han riktade sig till sina lärjungar när han förklarade vilka som är saliga. Det är viktigt att notera, att Jesus inte talar om hur vi ska komma in i Guds rike, och bli Guds barn, utan om lärjungaskapets villkor och följder. Han talar om hur Guds barn lever i en rätt gemenskap med sin himmelske Far. Därför blir saligprisningarna både en rannsakande lag för oss, när vi ser att vi inte fyller måttet. Men de blir också evangelium då vi ser att lagens krav är uppfyllda i Jesus. Och då får vi en glädje i att följa honom och ta på oss de villkor som lärjungaskapet medför. Och där handlar det om helt andra prioriteringar än det som världens människor strävar efter.
Att Jesus riktar sig till lärjungarna ser vi också tydligt av det som följer efter vår text: ”Ni är jordens salt” och ”Ni är världens ljus”. Sådana ord riktar inte Jesus till stora människomassor. Det är förmaningsord som han riktar till dem som redan är hans efterföljare för att de ska förstå att leva rätt och förhärliga honom bland världens människor.

Saligprisningarna
Vad är det att vara salig? Det ordet förknippar vi vanligen med en känsla, ett lyckorus. Men här används ordet objektivt, om ett tillstånd som är oberoende av känslorna. Det känns oftast inte så roligt när människor hånar och förföljer oss och säger allt möjligt ont om oss (v 11). Men Jesus säger att vi ska glädja oss över det, och jubla. Han gör det för att saligheten ligger på ett djupare plan än det som vi ser eller känner på ytan.

Saliga är de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket.
Jesus säger inte, att man automatiskt är salig om man är fattig. Det är ofta oerhört svårt att vara fattig. Och vi lär oss av Skriften att vi som har mera av världens goda ska dela med oss åt dem som har det sämre ställt.
Lika galet är det att säga att den som är rik är osalig, eller att det är fel att vara rik. Jesus lär oss att det är svårt att vara rik och komma in i Guds rike. Paulus skriver att pengarna, eller framför allt begäret efter pengar, är upphov till mycket ont. Men det här beror inte på pengarna i sig, utan på att vi frestas att söka världens goda framför himmelrikets goda. 
Här handlar det om att vara fattig i anden. Det beskriver en människa som inte har något hos sig själv att berömma sig av. Det är en som suckar över sig själv och sin synd och som publikanen i templet ropar till Gud att han ska förbarma sig. Hon behöver Frälsaren.
Och Jesus säger om en sådan: ”Den som kommer till mig, honom ska jag aldrig någonsin kasta ut.” I den första saligprisningen lovar han att himmelriket tillhör dem. De är saliga och de är helgon, för de har en skatt som är värd långt mera än alla jordens rikedomar. De är klädda i Jesu kläder, och har därmed en långt större rikedom än några pengar kan skaffa. De har himmelrikets alla skatter.

Saliga är de som sörjer, de skall bli tröstade.
När det har skett svåra olyckor, som i Estoniakatastrofen eller i tsunamin i Sydostasien, söker sig människorna ofta till kyrkorna. De söker tröst. Vilken tröst får de? Ofta får de ingen tröst alls, utan bara ett ytligt försök att förklara att Gud nog vill alla människor väl. Man kan säga att han är med oss och älskar oss mitt i det svåra, men man säger sällan något om att svårigheter och olyckor också kan vara Guds sätt att visa oss att vi är på fel väg. Jesus sa en gång med anledning av en svår olycka (Luk 13:5): ”Om ni inte omvänder er, kommer ni alla att gå under på samma sätt.”
Gud vill med sin lag visa oss hur viktigt det är att vi i all vår sorg vänder oss till honom och söker hans tröst, dvs. att vi tar emot evangeliet om frälsningen i Jesus Kristus. När vårt samvete anklagar oss och får oss att sörja över vår synd, då är evangeliet om den frälsning som Jesus vann åt oss och hela världen på korset en verklig orsak till glädje. Den sorgen är efter Guds sinne, för den leder till glädje.

 Saliga är de ödmjuka, de skall ärva jorden.
När man talar om arv handlar det oftast om att bevaka rättigheter i fråga om jordiska ägodelar. Sådant leder ofta till strider, kanske rättstvister. Paulus skriver i 1 Kor 6:1, 7:
Hur kan någon av er som ligger i tvist med en annan våga gå till rätta med honom inför de orättfärdiga och inte inför de heliga?
På det hela taget är redan det att ni processar med varandra ett nederlag för er. Varför lider ni inte hellre en oförrätt? Varför låter ni inte hellre andra roffa åt sig?
Det här är precis i linje med det som Jesus undervisar senare i Matt 5: om någon slår dig på ena kinden, vänd den andra till, vill någon ta din livklädnad, låt honom ta manteln med, gå två mil i stället för en. Vi ska alltså inte kräva ut vår rätt i egen sak, allra minst gå till rätta med en kristen broder. Ödmjukheten består i att lämna saken till vår himmelske Far, som nog kommer att se till att du får ditt. Så säger ju Jesus också i Matt 6:33:
Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också.
Börja i rätt ända, så ska det som du försakat tillfalla dig, fast det inte sker på det sätt eller vid den tidpunkt som du själv väljer.

Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdighet, de skall bli mättade.
Många gånger upplever vi att den som handlar orättfärdigt har framgång i allt. Den som fuskar med skatten och arbetar svart har gott om pengar, den som intrigerar och lyckas komma upp sig med inställsamhet och lögner har framgång medan den som vinnlägger sig om sanning och rätt ofta verkar hamna på efterkälken.
Det här plågade också psalmförfattaren Asaf, som skriver (Ps 73:2–5):
Jag var nära att stappla med mina fötter, mina steg var nära att slinta, ty jag avundades de övermodiga, när jag såg att det gick de övermodiga väl. Fria från lidanden är de till sin död, och deras kropp är vid gott hull. De kommer inte i olycka som andra dödliga, de plågas inte som andra människor.
Denna hunger och törst efter rättfärdighet kommer att belönas i sin tid, det lovar Jesus. Och särskilt gäller det en sådan hunger som utgår från självkännedom, att vi inte lever så rent och rätt som vi borde. När vi anklagar andra för orättfärdighet får vi ju med skam erkänna, att vi själva inte heller lever rättfärdigt. Men vi skulle vilja göra det. Det rätta botemedlet är att vända oss till Jesus, som har levt rättfärdigt och rent i vårt ställe. Han bytte med dig och mig, och han ger oss den rättfärdighet som vi inte kan skaffa oss själva. 

Saliga är de barmhärtiga, de skall få barmhärtighet.
Jesus lärde oss vad barmhärtighet är. Genom liknelsen om den barmhärtige samariten visar han hur vi ska ta oss an medmänniskor som råkat i nöd. Han undervisade om att vi ska älska våra fiender, inte förakta och hata dem. Han lärde oss att vi inte ska hämnas på en oförrätt, utan som han visa godhet när vi möts av elakhet, vi ska bemöta onda ord med vänlighet, vi ska göra gott utan att fråga efter om vi får godhet tillbaka. 
Och när han ska möta oss på den yttersta dagen kommer han att visa på hur vi har handlat mot våra minsta bröder. Och han ska visa bort dem som tänkt på sig själva och inte sett sin broder hungra eller törsta eller sakna bostad och kläder. 
Men ett barmhärtigt handlande är något som följer av tron. Det är lönlöst att försöka göra så för att få beröm för det. Då blir det bara till dom, eftersom ingenting av det vi själva gör är fullkomligt. Allt är besmittat av synd. Det är bara det som görs i tron som räknas som fullkomligt och gott för Jesu skull. Därför är det rätta sättet att lära sig att vara barmhärtig att söka sig nära intill Jesus och låta honom fylla oss med sin barmhärtighet.

Saliga är de renhjärtade, de skall se Gud.
Vem har ett rent hjärta, fritt från begär och onda tankar? Ingen enda av oss. Följaktligen borde ingen av oss kunna få se Gud.
Nej, inte om vi kommer inför honom ensamma. Men det behöver vi inte göra. Vi får komma med Jesus. När han är med oss och täcker över vårt onda hjärta med sin rättfärdighet, då är hjärtat rent. För Jesu skull får vi komma frimodigt inför Gud, och sedan på den dagen när han kallar oss hem får vi öppna våra ögon och se Gud själv i all sin härlighet.

Saliga är de som skapar frid, de skall kallas Guds barn.
Vanligen tror man att de här orden handlar om en yttre frid, det som vi på svenska skriver fred. Men det handlar inte om det. Jesus har ju talat om att det måste bli ofrid till det yttre när vi har frid med Gud. Han talar om splittring i familjer, och lite senare säger han att vi ska bli hånade och förföljda. Det är minsann ingen yttre frid!
Visst handlar det om också om att vi som kristna strävar efter att hålla frid med alla människor, så långt som det beror på oss. Men den friden utgår från vår frid med Gud, och den bär frukt på det sättet att vi inte vill vara fiender med människor, vi vill inte känna bitterhet i vårt hjärta, utan det vill vi göra upp med. Jesus lär oss, att vi ska göra upp med vår broder om vi påminner oss att han har något emot oss. Vi kan inte leva i ofrid som beror på oss.
De som skapar frid ska kallas Guds söner, står det egentligen. Sönerna var de som ärvde på Jesu tid.  Och Guds söner är de som får ärva himmelriket, det som vi brukar säga att få komma till himlen. Och grunden för det är inte hur vi har lyckats skapa frid, utan den frid som Jesus skapade för oss när han på korset tog bort allt det som stod i vägen. Nu är vägen öppen! Och den vägen vill vi att andra också ska hitta. Därför vill vi skapa frid.

Saliga är de som blir förföljda för rättfärdighetens skull, dem tillhör himmelriket.
Saliga är ni, när människor hånar och förföljer er, ljuger och säger allt ont om er för min skull. Gläd er och jubla, ty er lön är stor i himlen. På samma sätt förföljde man profeterna före er.
Här har vi en dubbel salighet, den repeteras och den understryker lönen en extra gång. Det understryks extra, för den här är den mest motsägelsefulla av saligprisningarna. Den är inte lätt att ta till sig när man är mitt i förföljelsen.
Många människor lider förföljelse i dag. Vi upprörs över hur extrema islamister bränner kyrkor, mördar och våldtar kristna. Det finns rentav stater som utmäter dödsstraff för att man vittnar om Jesus. Vi ser hur dessa förföljda i skaror försöker ta sig till friheten, och hur de värderar friheten större än enorma risker med att ta sig med överfulla båtar över Medelhavet. Vi har inte behövt pröva på sådana förföljelser – än. Ingenting är säkert ens för oss i det urgamla kristna Norden. Det finns tecken på att förföljelserna kommer också här.
Och en typ av förföljelse finns redan här och nu. Den får vi uppleva om vi tar konsekvenserna av vår tro: människor vänder sig bort, talar illa om oss och ljuger om oss. För den som upplever smärtan i detta, och som kanske har mist gemenskap med familj och släkt, är Jesu dubbelt upprepade saligprisning en väldig tröst: Gläd er och jubla! I Luk 6:23 säger han rentav att vi ska hoppa av glädje om vi får uppleva sådant. Det är precis raka motsatsen till att bli deprimerad och tappa frimodigheten. Tänk att anses värdig att uppleva samma frukter av vår tro som profeterna och Jesus själv! Det är en lön, och Jesus säger dessutom att han ska ge en ännu härligare lön i himlen.
Rosenius beskriver den här situationen som Guds barn befinner sig så väl i den psalm som vi snart ska sjunga:
O vilka under helgonen äro:
leva i salighet, sucka så tungt,
äro så höga,
se det så föga,
bo i Guds borg, men ha sällan det lugnt.
Ja, så är det när vi ser på oss själva och vår egen situation i världen. Då suckar vi. Då ser vi sällan någon salighet. Men när vi ser uppåt och ser vilken salighet Jesus har vunnit åt oss genom sitt rättfärdiga liv och sitt lidande och död, då ser vi det som Paulus beskriver i Rom 8:18:
Jag hävdar att den här tidens lidanden väger lätt i jämförelse med den härlighet som kommer att uppenbaras och bli vår.
Bevara den härligheten för dina ögon när prövningarna slår till, och du är salig för Jesu skull. Amen.
Bön: Herre, tack för att du låter oss få vara dina helgon för Jesu skull. Hjälp oss att leva så att andra i vår närhet skulle prisa dig för det som de ser genom oss. Äran för allt detta ska endast du ha, käre Herre Jesus. Amen.

Predikan i Biblion 3.11.2013.