30 oktober 2012

Guds olika namn



Kan inte Gud ha uppenbarat sig själv för olika folk på olika sätt och med olika namn?

Antagandet bakom denna fråga är att alla religioner i världen i grunden lär det samma. De kallar endast Gud vid olika namn. Bakom detta antagande ligger också att religionen till sitt väsen inte är något annat än en samling goda moraliska regler att följa för att göra Gud glad. 
Utifrån den definitionen har de flesta världsreligioner mycket gemensamt. Men Gud säger något annat i Skriften. Han motsäger vad de där andra religionerna lär om honom och vad de anser att religion handlar om. 
I Skriften förkunnar Jesus djärvt: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” (Joh 14:6; förf. markering.) 
Petrus förde fram samma påstående: ”Hos ingen annan finns frälsningen. Inte heller finns det under himlen något annat namn, som givits åt människor, genom vilket vi blir frälsta”. (Apg 4:12) 

Påståendet att Gud har uppenbarat sig själv på många olika sätt och med många olika namn är en trosföreställning som har utvecklats snarare för att att upprätthålla en yttre jordisk fred än för att föra fram en himmelsk, andlig sanning. 
Den enda frälsande uppenbarelsen av Gud är den som kommer genom Jesus Kristus och som inte förkunnar mänsklig moral utan Guds egen fullkomlighet som vår frälsning.

Texten är ett smakprov från This we believe – Questions & Answers (WELS) som är under översättning till svenska. Återges med tillstånd.

23 oktober 2012

Kärlekslös, intolerant?


Är vi kärlekslösa eller intoleranta när vi förkunnar att den som inte dyrkar den treenige Guden dyrkar i själva verket en falsk gud eller en gud som inte existerar?

Jakob säger: Den som återför en syndare från hans villoväg frälser hans själ från döden och överskyler många synder. (Jak 5:20) 

Vi stämplar inte en förälder som kärlekslös som varnar barn för fara. Att visa på ett lärofel som kunde fördöma någon till en evighet utan Gud är inte kärlekslöst eller intolerant. I själva verket kan det rädda någon från evig död. 
På den yttersta dagen skall alla människor som lever eller någonsin har levat böja sig inför Jesus från Nasaret och bekänna att han är den sanne Guden och Herren. (Fil 2:10, 11) De som har trott på honom kommer att göra detta med glädje och välbehag. De som inte har känt honom eller har förkastat honom kommer att göra det med skräck och sorgsenhet. 
Hur viktigt är det inte att vi för fram den enkla sanningen som Jesus uttalade i Joh 17:3: ”Detta är evigt liv att de känner dig, den ende sanne Guden, och den som du har sänt, Jesus Kristus.” 
På den yttersta dagen kommer ingen att stämpla sanningen att det inte finns någon annan Gud än den treenige Guden, som kärlekslös eller intolerant. Det kommer helt enkelt att vara klart för alla att detta är den sanning som ger evigt liv.
Texten är ett smakprov från This we believe – Questions & Answers (WELS) som är under översättning till svenska. Återges med tillstånd.

19 oktober 2012

Det viktigaste i livet

Av Hans Ahlskog

Nåd vare med er och frid ifrån Gud, vår Fader och Herren Jesus Kristus.

Predikotexten för 18 söndagen efter trefaldighet hämtar vi från Matteus evangeliums sjätte kapitel och vi läser verserna 27 till 34 i Jesu namn:

Vem av er kan med sitt bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd? Och varför gör ni er bekymmer för kläder? Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er att inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem. Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset, som i dag står på ängen och i morgon kastas i ugnen, hur mycket mer skall han då inte klä er? Så lite tro ni har! Gör er därför inte bekymmer och fråga inte: "Vad skall vi äta?" eller: "Vad skall vi dricka?" eller: "Vad skall vi klä oss med?" Efter allt detta söker hedningarna, men er himmelske Fader vet att ni behöver allt detta. Nej, sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. Gör er alltså inte bekymmer för morgondagen. Den skall själv bära sitt bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.

Låt oss be:
Min mun och tunga, o min Gud,
för sådant tal bevara
som strider emot dina bud
och dig till sorg kan vara.
Gud, med din Ande led mig här
att jag av hjärtat har dig kär
och dig i trohet tjänar.
(Psb 476:1)

Vår text är en del av det som man brukar kalla för Jesu Bergspredikan, ett långt tal som han höll för sina lärjungar och som handlar om hur de skall leva i hans efterföljd. Jesus tar där upp många konkreta saker som berör flera av Guds tio bud. Han har talat om mord och äktenskapsbrott och nu kommer han till det allra viktigaste i livet, det som hör till det första budet som handlar om kärleken till Gud och förtröstan på honom. Jag är HERREN, din Gud. Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig. Jesus börjar att undervisa om Gud och Mamon, om att inte göra sig bekymmer för mat och dryck och kläder utan istället vända sig till Gud med förtröstan om att han tar hand om allt detta. När Jesus säger: Ni kan inte tjäna både Gud och Mamon, så är det det första budet han lyfter fram. Ni skall inte ha någon gud vid sidan av HERREN. Gör er inte bekymmer. Med det vill han säga: börja inte söka efter någon annan gud som kan tillfredsställa era behov. Ni har redan HERREN och han har lovat att hjälpa er. Det är till honom ni skall fly med alla era bekymmer.  Luther förklarar i sin Stora katekes det första budet på följande sätt:

Vad betyder det att hava en Gud eller vad är Gud?
Svar: en Gud kallas det, som man väntar sig allt gott av och som man i all nöd tager sin tillflykt till. Att hava en Gud är alltså ingenting annat än att av hjärtat förtrösta och tro på honom, såsom jag ofta har sagt, att allenast hjärtats förtröstan och tro gör både Gud och avgud.


Vad är det Luther här vill säga? Jo, att Gud blir vår egen Hjälpare när vi tror på och förtröstar på honom. Men vi kan välja att gå bort och söka efter en annan gud och sätta vårt hopp till något annat, kanske våra besparingar eller våra försäkringar, som vi tycker täcker nästan allt. Och då blir detta vår avgud. Det vi kan lära av denna enkla undervisning är att steget mellan en rätt gudsdyrkan och avgudadyrkan inte är långt. När vi hör ordet avgudadyrkan så ser vi kanske framför oss en scen där människor hysteriskt dansar kring en gudabild av guld. Mycket glitter och prål, dans och sång. Men vår avgud kan vara något mycket mer diskret än så, ett värdepapper eller ett försäkringsbrev inmappat och redo för nödsituationer. Kanske ett saldo på ett bankkonto? Det är bra att ha om, ifall...

Gör er därför inte bekymmer och fråga inte: "Vad skall vi äta?" eller: "Vad skall vi dricka?" eller: "Vad skall vi klä oss med?"  Efter allt detta söker hedningarna, men er himmelske Fader vet att ni behöver allt detta.  Nej, sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också.  Gör er alltså inte bekymmer för morgondagen. Den skall själv bära sitt bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.

Vad vill Jesus lära oss med dessa ord? Vill han säga att det är synd att försäkra huset, att vi aldrig skall hålla oss med några besparingar? Nej, rikedom och välstånd är inget syndigt i sig. Abraham var rik, David likaså, men de lät det inte stiga dem åt huvudet. De var inte som den rike dåren  i Lukas 12, han som hade samlat in så mycket i sina lador att han var försäkrad för många år. Ingen missväxt eller nattfrost skulle kunna hota hans välgång. Han förtröstade på Mamon och inte på Gud. Han hör till samma kategori människor som de som Jesus i vår text kallar för hedningar. Det är människor som ängslas och oroas över mat och dryck och kläder och som inte får ro förrän de har ladorna fulla. Då kan inget längre hota dem.

Jesus säger inte heller att mat, dryck och kläder är onödiga saker. Han är ingen svärmare som glömmer kroppens behov och bara tänker på det som hör själen till. Han säger ju att er himmelske Fader vet att ni behöver allt detta. Nej, det är saker som hör till en människas basbehov som vi har att göra med här. Det är det som är mycket viktigt i en människas liv.

Jesus vill inte heller säga att vi inte skall göra vad vi kan för att försörja oss. Genom Paulus har han sagt att den som inte vill arbeta inte heller skall äta. Nej, vi skall göra vårt bästa av vårt yrkesliv och tjäna Gud där vi är satta. Men vi skall inte tänka att det är vårt arbete och vårt slit som är orsaken till att vi klarar oss.

Vad vill Jesus då lära oss i vår predikotext? Jo, han vill lära oss den rätta prioritetsordningen. Sök först Guds rike och hans rättfärdighet. Tänk först på din gudsrelation, på det viktigaste i livet. Sträva till att lära känna Gud, läs hans Ord, lyssna till predikan och bruka sakramenten, så att din tro stärks och du växer till. Då kommer allt det andra på köpet. Det viktigaste först, sedan det viktiga i livet. Den som inte är viss om barnaskapet kan inte heller vara viss om att Gud också tar hand om de lekamliga behoven. Men den som har blivit barn i huset, som kan tro sig salig för Jesu Kristi skull, för honom eller henne är det inte så svårt att tro att Gud också vill ta hand om sina skapade barn när det gäller det timliga. Den som är villig att offra sin Son för att skaffa fram en evig rättfärdighet, Han är säkert också villig att skänka mig det jag behöver för att leva och må bra här i tiden.

Men trots att vi är kristna har vi många gånger så svårt att förtrösta på Gud. Det känns så tryggt att ha lite egendom. Men Jesus har tidigare i sin predikan varnat för att samla skatter på jorden, där rost och mal förstör och tjuvar bryter sig in och stjäl. Det går inte att helt garantera att jordiska skatter inte går förlorade. Jordiska banker kan gå omkull. Försäkringsbolag kan börja krångla och hänvisa till det finstilta. Andelar i bolag kan bli värdelösa. Stater kan gå i konkurs. Bedragare kan tömma ditt bankkonto. Allt kan hända. Därför är det bra att placera i en bank som inte går omkull. Därför är det bra att förvissa sig om att man är rik inför Gud, att man äger skatter i himmelen. Om man äger Guds rättfärdighet gör det inte så mycket om jordiska skatter försvinner. Om man är en del i Guds rike är en Euro - kris inte hela världen. Politiker och nationalekonomer svettas och tuggar på naglarna men de kristna kan sova lugnt i båten. De har ett löfte att få ut sitt jordiska goda. När Guds rättfärdighet en gång köptes åt dem fick de löfte om att få det timliga goda på köpet. Det var Jesus som fick betala och i vår text lovar han att Gud skall se till att de får det som de behöver för sitt uppehälle. Hur kunde Jesus lova det? Vem var han, en fattig hantverkare, att lova att de kristna skall få mat och kläder? Vem är han att säga att lärjungarna inte skall bekymra sig? Vänner, finns det någon som har råd att lova saker så är det Jesus. Han är inte bara sann människa utan också sann Gud. I Kolosserbrevet läser vi att allting är skapat genom honom och till honom. (Kol 1:16) Allt skapat är hans. I Psalm 24 står det som bekant: Jorden och allt som uppfyller den tillhör HERREN, världen och de som bor i den. Detta fick den högmodige Nebukadnessar bittert erfara. Han spatserade på taket till sitt palats och sade till sig själv: Se, detta är det stora Babel som jag har byggt upp till ett kungavälde genom min krafts styrka, min härlighet till ära. (Dan 4:27) Den högmodige kungen hann inte skryta klart innan han från himlen fick höra att riket hade tagits ifrån honom. Han skulle tvingas äta gräs tills han insåg att den Högste råder över människors riken och ger dem åt vem han vill. 

På samma sätt är det idag. Vi människor kan sitta på maktpositioner och egendomar och tro att detta är vårt och att det inte kan tas ifrån oss. Men nästa sekund kan allt vara raserat. Allt har tagits ifrån oss och vi står tomhänta. Men de kristna har ett löfte, Guds eget löfte, ett löfte som säger att Gud har omsorg om dem. Det löftet säger att de kristna skall ha vad de behöver till kropp och själ.

Men detta är inte härlighetsteologi. Gud har inte sagt att de kristna inte skulle påverkas av eurokriser och ekonomisk osäkerhet. Han har inte lovat att vi inte hamnar i prövningar. Fråga Job om du inte tror mig. Men han har lovat att vi inte skall prövas utöver vår förmåga. Han har lovat att hjälpa oss i vår nöd. Åkalla mig i nöden så skall jag hjälpa dig, och du skall prisa mig. (Ps 50:15) Och Löftet står kvar: Er himmelske Fader vet att ni behöver mat och kläder. Ni skall få det!

Vad som än händer i Europa. Vilka katastrofer som ännu kommer att drabba jorden, så skall vi inte låta det bekymra oss. Vi skall inte börja se oss omkring efter någon annan tillflykt än Gud. Gud säger genom Jesaja:

Frukta inte, ty jag är med dig, se dig inte ängsligt om, ty jag är din Gud. Jag styrker dig, jag hjälper dig, jag uppehåller dig med min rättfärdighets högra hand. (Jes 41:10)

Paulus skriver till Filipperna:

Gör er inga bekymmer för något utan låt Gud i allt få veta era önskningar genom åkallan och bön med tacksägelse. (Fil 4:6)

Vi får öppna vårt hjärta för Herren när det gäller det jordiska: mat och kläder, hälsa, familj och arbete, hus och hem. Detta är viktigt för oss alla. Gud vet att vi behöver det. Men detta är inte det viktigaste i livet. Ingenting är viktigare än Guds rike och hans rättfärdighet och att vi äger detta. Icke-kristna kan äga hus och hem och det vill Gud gärna ge dem. Gud mättar dem och ger dem barn och vänner. Men helst av allt skulle han vilja ge dem det allra viktigaste, sin Sons rättfärdighet. Mycket är viktigt för en människa, men endast ett är absolut nödvändigt. Guds vänskap är det som borde ha högsta prioritet. Detta hade Lina Sandell insett. Hon visste att det viktigaste i livet var att äga Jesus. Vi skall snart sjunga en sång som handlar om detta. Må Gud alltid hjälpa oss att sätta saker i deras rätta ordning och förtrösta på honom så att vi inte låter vårt hjärta tyngas av det dagliga livets omsorger. I Jesu namn. Amen.

Sjung, läs och gå på Herrens vägar
och gör din kallelse med flit,
tro fast på det som Herren säger
och sätt till himmelen din lit.
Ty salig, fri är människan,
när hon på Gud förtrösta kan.

15 oktober 2012

Andlig kamp


Av Ola Österbacka
Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.
Dagens predikotext är tredje årgångens evangelietext från Joh 7:40–52:
Några ur folkhopen som hade hört hans ord sade: ”Han är verkligen Profeten.” Andra sade: ”Han är Messias”, och andra: ”Inte kommer väl Messias från Galileen? Säger inte Skriften att Messias skall komma av Davids släkt och från Betlehem, den stad där David bodde?” Så uppstod för hans skull delade meningar bland folket. Några ville gripa honom, men ingen gjorde det.
Tempelvakterna kom tillbaka till översteprästerna och fariseerna, som frågade dem: "Varför har ni inte fört hit honom?" De svarade: ”Aldrig har någon människa talat som han.” Då sade fariseerna till dem: ”Har ni också blivit vilseledda? Finns det någon i Stora rådet eller bland fariseerna som har trott på honom? Men den här hopen som inte känner lagen, den är förbannad.” Nikodemus, han som tidigare hade kommit till Jesus och som var en av dem, sade: ”Inte dömer väl vår lag någon utan att man först hör honom och tar reda på vad han har gjort?” De svarade: ”Är kanske du också från Galileen? Om du undersöker Skriften skall du se att ingen profet kommer från Galileen.”
Bön: Käre Jesus! Kom du och strid för oss i dag mot den onde, som vill röva oss bort från dig. Lär oss att hitta kraften i ditt Ord. Amen.

Inledning
Det var en väldig turbulens i Jerusalem. Folk stod i små grupper och diskuterade häftigt. Det var lövhyddohögtid, ungefär den här tiden på året eller lite tidigare. Det var en av de tre stora högtiderna när männen skulle besöka templet i Jerusalem. Jesus hade sagt till sina bröder, som hånade honom för att han inte tänkt bege sig till Jerusalem, att hans tid ännu inte hade kommit. Sedan gick han i hemlighet dit, och folket undrade om han inte skulle komma. Nu var det bara några månader till den sista påsken, och det hade blivit strid kring honom. De religiösa ledarna ville döda honom. 
När halva högtiden hade gått trädde Jesus fram öppet och undervisade. Många kom till tro på honom och menade att han var Profeten, alltså han som Mose hade talat om (5 Mos 18:15):
HERREN, din Gud, skall låta uppstå åt dig en profet bland ditt folk, av dina bröder, en som är lik mig. Honom skall ni lyssna till.
Andra sa: Han är Messias. Det var namnet på Davids Son, den Smorde. Det var en bra bekännelse. Petrus hade ju också en gång sagt: ”Du är Messias, den levande Gudens Son.” (Matt 16:16), och Jesus hade sagt om den bekännelsen att det var hans Far i himlen som hade uppenbarat den sanningen för honom. Att många räknade Jesus vara Messias var en sanning som kunde härledas från de gärningar han gjorde och den undervisning han framförde, om man bara erkände dem och inte förnekade.
Men det var också många som avfärdade honom, och den främsta orsaken var att han var från Galileen. De som kunde Skriften menade att Messias skulle komma från Davids stad Betlehem, och att det var ett tydligt tecken på okunskap att påstå att Profeten eller Messias skulle vara en galilé. 
Det var inte lätt att vara med i Stora rådet om man tvivlade på majoritetens ståndpunkt. Det var att vara politiskt inkorrekt. Nikodemus hörde till oliktänkarna. Han hade ju besökt Jesus tidigt i hans offentliga verksamhet och blivit starkt berörd. Han kunde inte öppet gå emot översteprästerna, för då riskerade han att bli utesluten ur Stora rådet och mista sina rättigheter. 
I dag ska vi betrakta temat ”Andlig kamp”. Vi ska först se hur djävulen kämpar mot Jesus och sedan lära oss hur segern kan vinnas. 

Djävulens kamp mot Jesus
Det var verkligen en hård andlig kamp kring Jesus. Överallt där han gick omkring väckte han motstånd. Under hans storhetsdagar samlades väldiga mängder folk runt honom. Motståndet visade sig då bland annat som demoniska attacker. De onda andarna ansatte både honom och människor i hans närhet på ett ovanligt sätt. Djävulen var rasande.
Så här är det också i dag. Är det underligt om Kristi trogna kyrka råkar ut för alla möjliga attacker? Jag tänker inte bara på dem som attackerar kyrkor med granater och självmordsbombare till exempel i Egypten och Nigeria, utan också på de andliga attacker som sker mera försåtligt. Attacker mot Guds ord, attacker genom undergrävande av familjerna, sedligheten, moralen i det västerländska samhället som under långa tider har präglats av kristendomen.
Det farligaste är om vi låter oss bli anpassade till tidsandan. Då har djävulen uppnått sitt mål och han kan lämna oss i fred. Därför är det mycket farligare om vi får ha det bra, än om vi anfäktas och plågas. När vi ansätts av djävulen, måste vi fly till Gud för att få beskydd. Genom prövningar drivs vi till bön. Men har vi det bra till det yttre blir vi liknöjda och slöa i bönen.
Richard Wurmbrandt är ett känt namn för många av oss, särskilt oss äldre. Han var en luthersk pastor som var fängslad i 14 år under kommunisterna i Rumänien för sin trosvissa bekännelse. En av de skrifter som han spred runt världen heter ”Recept för kyrkors förintande” och en anvisning som sändes från Kina till Kuba för att bekämpa den katolska kyrkan. Det kan läsas i Logosmappen. Anvisningen innehåller en strategi ”för att bryta en kyrkas makt och göra den till ett lydigt redskap i regimens händer samt slutligen helt förinta den”. Den bärande tanken är att nedbrytningen inte sker brutalt, utan genom långsam anpassning.

Varifrån kommer angreppen på tron idag?
Om vi koncentrerar oss på vårt eget land, där vi är i ungefär liknande situation som i de nordiska länderna överlag, så vill jag peka på två områden där angreppen på tron har lyckats alltför väl. Båda de här områdena samverkar och det tycks som om djävulen alltför väl har lyckats med att förverkliga receptet för kyrkors förintande. När vi tänker på angreppen ska vi inte glömma att fråga oss vad vår egen andel är.
  1. De andliga angreppen på tron. De har satts in både genom hårda attacker på Bibeln som ofelbar och auktoritativ källa för vår tro, och genom att indirekt misstänkliggöra Bibeln. Ett sådant sätt är evolutionslärans gift, som numera har genomsyrat allt ända ner till barnundervisningen i våra skolor. Genom en uttunning av kristendomsundervisningen både i skolor och skriftskolor har bibelkunskapen suddats ut från folk i gemen, så att det inte finns något försvar när kritiken sätter in. Därmed har det varit lätt för nya andliga strömningar att få insteg. 
  2. Tidsandan, den världsliga kampen. Här ingår nedbrytningen av de etiska värderingar som förr byggde på Bibeln, men som numera utgår från förnuft och humanism, alltså människan i centrum. Individens rätt till ett gott liv fyllt av njutning ställs framom familjen och omsorgen om barnen. Jakt på pengar och det som man kan skaffa för pengar står i centrum för våra strävanden. Här finns också följder inom abortlagstiftning och tanken på ”den goda döden”, alltså människans rätt att bestämma över liv och död i vardera ändan. På grund av det här tänkandet råkar allt fler ut för utslagning. Det gamla samhället som byggdes upp med ett omhändertagande av alla generationer tillsammans är borta. Därmed har vi också mist den värdefulla kunskapsöverföringen från de gamla till de unga, inte minst när det gäller tro och andlig vishet.

Hur kan vi besegra fienden?
Då vi möter så väldiga fiender kan vi inte gå till striden i egen kraft. Vi får bekänna med Luther:
Vår egen kraft är här för svag,
vi vore snart nedgjorda.
Men vi har också en fortsättning:
Men för oss går till strid och slag
vår Hjälte, Herrens Smorda.
Här har vi nyckeln! Herrens Smorda, det är just han som det var så olika meningar om i vår text. Han bär namnet Kristus, Messias, och han är Herren Sebaot, väldig i strid. Det är han som kämpade striden för oss på korset. Han, som var till i Gudsgestalt, men som ödmjukade sig och blev lydig ända till döden – döden på korset. I de orden har vi segern framställd i ett nötskal. Segern bestod i att han betalade för världens synder. Han betalade priset för att vi skulle bli fria från synden, döden och djävulens våld och få höra honom till, i tiden och i evigheten. 
Jesu fiender försökte hitta på sätt att ta fast honom. De vaktade på honom när han botade sjuka, de försökte snärja honom med listiga frågor. När det började hetta på allvar sökte de efter tillfällen att ta honom till fånga utan att folket skulle märka det. Men det dröjde ända till den dag som Gud hade bestämt innan de förmådde göra något. De hade ingen makt att bestämma tiden själva. Gud behöll makten, och Jesus skulle aldrig ha utlämnats till dem om han inte själv hade tillåtit det. Han var inte maktlös ens när han hängde på korset, fast soldaterna hånade honom och tyckte att han borde demonstrera sin makt genom att stiga ner från korset. Men när han dog gav naturen sådana vittnesbörd att också hans fiender måste erkänna att han var Guds Son.
Det är så segern kan vinnas. Den har redan vunnits för oss. Våra synder är förlåtna, vi är rena i Honom och har rätt att komma till himlen när han kallar oss.
Ändå är det ju så, att djävulen går omkring för att söka vem han kan sluka. Hur kan han göra det, om segern redan har vunnits?
Den som hör Herren till är verkligen trygg i hans händer. Djävulen kan inte ens skada den som vilar i Herrens armar. Men det finns ändå en risk: vi kan komma bort från Herrens armar och händer. Risken består alltså i att vi vänder oss bort och förkastar Guds nåd i Kristus. Den risken varnas vi för om och om igen i Bibeln. Faran är att vi tappar bort Jesus i våra liv. Därför ska vi till sist fråga:

Vad har Jesus för plats i mitt liv?
För att leva i trygghet i den andliga kampen behöver vi den kraft som kan hålla stånd mot djävulens listiga anslag. Det är Guds Ord. Vi behöver den på åtminstone tre plan:
  1. I församlingen. När tiden som tillgång blir allt knappare och individualismen blir allt starkare ska vi värna om vår kristna rätt att sluta oss samman i bön, predikan och sång. Det handlar om en nyprioritering. Låt oss inte överge våra egna sammankomster, säger Hebreerbrevet. Det betyder att vi ska slå vakt om de tillfällen att samlas som vi har, eller skapar, där vi får lyssna till Guds rena ord. Vi ska också undvika och varna för alla sådana sammanhang där Guds ord inte hålls i respekt, eller där man tillåter sammanblandning av det rätta och det falska. 
  2. Vi behöver mera Guds ord tillsammans i våra hem. Ett kristet hem behöver husandakter, med Guds ord och bön. Som fäder ska vi ta ansvaret på allvar att undervisa vårt husfolk, som numera främst är barnen, i brist på tjänstefolk. I den takt som skolornas kristendomsundervisning försvagas är det familjernas skyldighet att kompensera den. Ta katekesen till heders i husandakten!
  3. Sist, men inte minst, behöver vi själva leva av Guds ord. Ett gammalt sätt är att lära det utantill. Mose inskärper en metod som är precis lika pedagogisk i dag som under ökenvandringen, 5 Mos 6:6–9:
Dessa ord som jag i dag ger dig befallning om, skall du lägga på hjärtat. Du skall inskärpa dem hos dina barn och tala om dem när du sitter i ditt hus och när du går på vägen, när du lägger dig och när du stiger upp. Du skall binda dem som ett tecken på din hand, och de skall vara som ett band till påminnelse på din panna. Och du skall skriva dem på dörrposterna i ditt hus och på dina portar.
Den här metoden borde vi sätta i system allt mera. Att lära bibelord utantill är en resurs som vi kan behöva ta till om Guds ord tas ifrån oss. Det är en också en resurs som vi ska överföra till våra barn, det må sedan vara en otidsenlig pedagogisk modell enligt samtidens sätt att se.
Ska väl Människosonen finna tron när han kommer? Så frågade Jesus en gång. Vi ska fråga oss om vi är redo att möta honom när han kommer. Den som hör Herren till är i säkert förvar, för han har makt att bevara oss. Därför ska vi hålla oss nära honom, och inte släppa in den ondes förförande röst för att föra oss bort från Jesus. Då ska han också ta hand om oss, som han själv säger (Joh 10:27–28):
Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå förlorade, och ingen skall rycka dem ur min hand.
Bön: Lovad vare du Gud, och välsignad i evighet, som med ditt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Låt din Helige Ande stadfästa Ordet i våra hjärtan, så att vi inte blir glömska hörare, utan dagligen växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och blir saliga genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

Predikan i Lepplax bykyrka 14.10.2012.

2 oktober 2012

Hur förklarar vi Treenigheten?


Hur kan vi förklara Treenigheten som tre personer och fortfarande en Gud på ett begripligt sätt?

Gud är helt unik. Vi kan inte göra någon fullkomlig jämförelse mellan honom och någonting som vi har sett eller upplevt här i världen. Inget skapat kan avbilda den oskapade, treenige Guden så att det mänskliga sinnet blir tillfredsställt. I själva verket slutar alla som vill försöka förklara treenigheten antingen med tre gudar eller med att reducera Kristus och den helige Ande till saker som är ringare än Gud (som Jehovas Vittnen lär). 
Gud har uppenbarat för oss en underbar glimt av vem han är, inte för att stilla vår nyfikenhet så att vi kan begripa honom utan för att frälsa oss. Förvånar det oss att det finns sanningar om vår oändlige Gud som övergår vår mänskliga fattningsförmåga?
Skillnaden mellan Gud och oss är till exempel oändligt mycket större än den mellan en förälder och ett litet barn. Det bästa svaret är att, som ett litet barn, förundra sig över undret med Guds väsen och natur.  Ett litet barn förstår inte föräldern men litar, i bästa fall, helt enkelt på att föräldern bryr sig om och beskyddar det. 
Vi bekänner med psalmsångaren: HERRE, mitt hjärta är inte högmodigt, mina ögon är inte stolta. Jag umgås inte med stora ting, med sådant som är mig för svårt. Nej, jag har lugnat och stillat min själ som ett avvant barn hos sin mor. Som ett avvant barn är min själ i mig. (Ps 131: 1-2)

Texten är ett smakprov från This we believe – Questions & Answers (WELS) som är under översättning till svenska. Återges med tillstånd.