30 januari 2013

Utan att ha förtjänat det


Av Hans Ahlskog

Nåd vare med er och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.
Vi firar idag söndagen Septuagesima. Septuagesima är ett latinsk ord som betyder ’den sjuttionde’. Den sjuttionde vad då, kan vi fråga oss. Den sjuttionde dagen före påsk är vad som avses. Men den som tar fram sin kalender och räknar dagarna mellan septuagesima och påsk kommer inte att finna 70 dagar där. Septuagesima infaller 64 dagar före påsk och inte 70. Hur skall man förklara detta? 
Den mest trovärdiga lösningen är den att man har utgått från den femtionde dagen före påsk, quinquagesima, och sedan räknat bakåt med jämna tiotal istället för sju dagar per vecka för de två veckor som föregår quinquagesima.  Sexagesima infaller 57 dagar före påsk och inte 60 som man skulle ha förväntat sig på basen av namnet. Och septuagesima infaller 64 dagar före påsk och inte 70. 
Temat för söndagen septuagesima är Guds oförskyllda nåd. I den nyare handboken är överskriften Guds oförtjänta nåd och det säger oss kanske mer vad det handlar om, d.v.s. att Gud inte är nådig och välvilligt sinnad mot oss för att vi har förtjänat det utan det måste finnas en annan orsak till att han är oss nådig. Dagens tema, Guds oförskyllda nåd, anspelar på en text från romarbrevets tredje kapitel (v. 23-24) där det sägs enligt normalupplagans översättning (1883):
Ty alla hava syndat och äro utan berömmelse inför Gud och varda rättfärdigade utan förskyllan av hans nåd, genom återlösningen i Kristus Jesus. 
Vi skall idag stanna inför denna text men vi skall läsa ytterligare några verser, från vers 19 till och med vers 26 i Jesu namn.
Men vi vet att allt vad lagen säger, det talar den till dem som har lagen, för att var mun skall stoppas till och hela världen stå med skuld inför Gud.  Ty ingen människa förklaras rättfärdig inför honom genom laggärningar. Genom lagen ges insikt om synd. Men nu har utan lagen en rättfärdighet från Gud blivit uppenbarad, en som lagen och profeterna vittnar om,  en rättfärdighet från Gud genom tro på Jesus Kristus, för alla som tror. Ty här finns ingen skillnad.  Alla har syndat och saknar härligheten från Gud,  och de står som rättfärdiga utan att ha förtjänat det, av hans nåd, därför att Kristus Jesus har friköpt dem.  Honom har Gud, genom hans blod, ställt fram som en nådastol, att tas emot genom tron. Så ville han visa sin rättfärdighet, eftersom han hade lämnat ostraffade de synder som förut hade blivit begångna,  under tiden för Guds tålamod. I den tid som nu är ville han visa sin rättfärdighet: att han själv är rättfärdig, när han förklarar den rättfärdig som tror på Jesus.
Vi ber:
Inskriv, Herre, detta klara evangelium på allas våra hjärtan, amen.

Hela världen skall stå med skuld inför Gud, säger Paulus. Med andra ord: genom lagen förklaras hela världen skyldig. Alla har syndat och saknar härligheten från Gud. Guds härlighet är ju detsamma som Guds avbild och denna avbild har den människa förlorat som har syndat mot Gud. När våra första föräldrar föll i synd gick denna underbara Guds avbild i dem förlorad. De stod inte längre i den nära och förtroliga gemenskap med Gud till vilken de var skapade. Nej, gemenskapen var bruten, Guds lags finger utpekade dem som skyldiga. De stod med skuld inför Gud. De var inte längre skuldfria, utan skyldiga. 
Men detta gällde inte bara våra första föräldrar. Vi kan inte luta oss tillbaka, slå oss för bröstet och tänka att detta inte också gäller oss. Paulus säger i vår text: Här finns ingen skillnad mellan människor. Alla har syndat och saknar härligheten från Gud. Redan när Adam föll i synd var vårt öde bestämt. Adam var skyldig och vi hade ingen möjlighet att komma till världen utan att ärva Adams skuld. Och tvivlar vi på detta så lär Bibeln också att vi dessutom ärvde Adams fördärvade natur som står som garant på att vi kommer att falla i synd varje dag vi får leva på jorden. Varje ny nådens dag Gud ger oss syndar vi. Det är den tack vi ger honom för hans nåd. Så vi har ingen orsak att berömma oss av det liv vi har levt. Ingen enda av oss. Var mun skall stoppas till. Allt skryt är oskäligt. 
Inför lagens ord får vi göra som Job. Vi får lägga handen på munnen och tiga: Jag är för ringa, vad kan jag svara dig? Jag lägger handen på munnen. En gång har jag talat, men jag säger inget mer, ja, två gånger, men jag gör det aldrig mer. (Job 39:37f)
Inför Guds omutliga lag är det enda ljud vi kan ge ifrån oss samma bön om nåd som publikanen bad i templet. Gud, ha förbarmande med mig, syndare eller Petrus’ vädjan till Jesus när han efter fisketuren insåg att han var helt ovärdig att vara Jesu lärjunge: Gå bort ifrån mig Herre, jag är en syndig människa
Paulus skriver i vår text: Alla har syndat och saknar härligheten från Gud. Men så fortsätter han: 
... och de står som rättfärdiga utan att ha förtjänat det, av hans nåd, därför att Kristus Jesus har friköpt dem. Här har vi det: de står som rättfärdiga utan att ha förtjänat det. Att stå som rättfärdig betyder ju att vara frikänd. De skyldiga förklaras icke-skyldiga. 
Har de nu betalt sin skuld, amorterat bort slutraten på låneskulden? Har de själva gottgjort för allt de har brutit? Har de gått omkring och bett om förlåtelse för alla de syndat emot? Har de gjort allt för att reda upp med människor de sårat under jordevandringen? Har de kämpat och slitit för att slutligen förtjäna att bli förklarade icke-skyldiga?
Nej, vi läste i texten: frikända utan att ha förtjänat det, av hans nåd, därför att Kristus Jesus har friköpt dem. Utan att ha förtjänat det, d.v.s. utan egen förskyllan. Deras frikännande är helt oförtjänt. Det är ingen lön som de får för väl utfört arbete utan i grundtexten står det att de får detta såsom genom en gåva. Gåvor får man ju i regel inte efter förtjänst utan för att det finns någon som är så god att han eller hon vill ge en gåva. Så är det också för oss syndare när vi förklaras rättfärdiga inför Gud. Det sker av nåd, säger Paulus. Det är genom Guds oförtjänta ingripande, på grund av hans välvilliga sinnelag till syndarna. Och han förklarar att syndarnas skuld är betald. Vår elakhet, själviskhet, orenhet, alla våra synder, de tillräknas oss inte längre. Varför? 
Är det för att Gud inte bryr sig om vad vi människor gör? Det är ju något man ofta hör sägas idag. Varför skulle Gud bry sig om vi syndar? Denna slutsats drar man antagligen för att människor syndar varje dag utan att något händer dem, utan att de får något straff. Synden har alltså inga konsekvenser, Gud bryr sig inte. 
Människor är nog medvetna om att Gud hotar att straffa dem som bryter mot hans bud. Så mycket minns de från katekesundervisningen, men eftersom inget händer syndarna här i tiden så drar de den slutsatsen att Gud inte bryr sig. Han är större än så, tänker man. Han har annat att fundera på. Vi skall återkomma till detta. Men vi skall nu igen fråga oss: hur kan det komma sig att vår skuld är utstruken? 
Därför att Kristus Jesus har friköpt dem, säger Paulus. Paulus använder här en bild från ett gisslandrama. Människorna har tagits som gisslan och de släpps endast fria mot lösepenning. En gisslan brukar i regel inte själva kunna arbeta sig fria, utan de släpps fria om någon utomstående betalar den lösensumma som kidnapparna begär. 
Här säger Paulus att det var Jesus som betalade lösensumman. Och syndarna var fria. Vi kan också tänka på liknelsen om den obarmhärtiga tjänaren i Matt 18. Jesus berättar denna liknelse med anledning av Petrus fråga: Herre, hur många gången skall min broder försynda sig mot mig och få min förlåtelse? Sju? Jesus svarar? Inte sju gånger utan sjuttio gånger sju, oändligt många gånger. 
Sedan berättar han liknelsen om kungen som ville ha redovisning av sina tjänare och det visade sig att en av tjänarna var skyldig honom 10 000 talenter. Han kunde inte betala och det beslöts att han själv och hans familj skulle säljas för att skulden skulle bli betald. Men han bad om nåd och kungen efterskänkte honom skulden. Men denna tjänare var i sin tur snabb att kasta sin medtjänare i fängelse tills medtjänaren hade betalat det som han var skyldig honom. När kungen fick reda på vad som hade hänt sade han till den som hade fått skulden på 10 000 talenter efterskänkt: 
Du onde tjänare. Hela skulden efterskänkte jag dig, därför att du bad mig. Borde inte du också ha förbarmat dig över din medtjänare, liksom jag förbarmade mig över dig? 
Och vi kan läsa: I sin vrede överlämnade hans herre honom till fångvaktarna till han hade betalat allt vad han var skyldig. Vår situation var inte bättre än denne onde tjänares. Vi blev kastade i fängelse på grund av vår stora skuld. Räknar man ut hur länge det skulle ha räckt för en arbetare på Jesu tid att förtjäna och återbetala en skuld på 10 000 talenter så kommer man till över 190 000 år. Och då behöver vi inte fundera länge innan vi inser att vi inte kommer att kunna göra det. Vi lever inte i 190 000 år. Så då får vi väl sitta i fängelse då tills vi dör. 
Men plötsligt kommer fångvaktaren och låser upp dörren och säger: – Ni är fri och kan gå. – Men, säger vi, jag har ju inte betalat min skuld. – Nej, men Jesus av Nasaret betalade borgen för dig. Han friköpte dig. Gå nu. Ni andra också. Ut med er allihop! 
Detta är evangelium för syndare, för skuldtyngda. Vi som har bolån kan ju för en stund leka med tanken på hur det skulle kännas när banken skulle meddela att de efterskänker skulden. – Ni behöver inte betala. Vi skriver noll här i rutan för lånesumman.  Hur skulle det kännas när vi går ut från banken den dagen?
En annan fråga: Hur skulle det kännas om man vid banken sade: 
Ni behöver inte betala, någon annan gjorde det i ditt ställe. Din vän har amorterat bort hela din skuld. Dina föräldrar, din släkting. O.s.v. 
Hur skulle det då kännas att gå ut från banken? Skulle vi känna tacksamhet mot den som betalade för oss, eller skulle vi känna skuld? Skulle vi känna att att vi borde ersätta vår hjälpare för det han eller hon blev tvungen att betala? 
En av de svåraste saker en människa har att lära sig här i tiden är att ta emot något gratis. Det är mot vår natur att göra det. Vi känner skuld och vill slippa den skuldkänslan genom att gottgöra för oss. Vår ära står på spel. Vi vill kunna göra rätt för oss själva.  
Men den som inte lär sig att ta emot förlåtelse av Gud utan att ha förtjänat den, utan förskyllan, den människan kommer inte att vara med och fira Lammets bröllop i himlen. Vi måste lära oss detta och vi kan endast lära oss det utifrån Guds ord, lag och evangelium. Genom lagen ges insikt om synd, genom lagen stoppas var mun till och hela världen står med skuld inför Gud. 
Vi måste bli som den botfärdige rövaren på korset. Hur skulle han kunna arbeta för att betala sin ofantliga syndaskuld, han, vars händer var fastspikade på ett kors, och han skulle ju snart dö. Han hade inga möjligheter att göra rätt för sig. Men han vågade vända sig till brudgummen, han öppnade munnen och bad om en tanke. – Tänk på mig när du kommer i ditt rike. Sänd mig en tanke när ni firar bröllop i himlen.  
Men käre vän, säger Jesus, kom med, kom till festen. Du är inbjuden. Och den rövaren behövde inte ens börja grubbla över hur han skulle kunna betala inträde till festen. Han hade ingenting eget, men han fick ta himlen i besittning av nåd, på latin: gratis. Helt oförtjänt. 
Men hur svårt är det inte att lära sig detta för en människa som hela livet har levt i egen rättfärdighet och gått omkring och tänkt: – Jag är ju inte värre än andra människor. Jag har ju försökt mitt yttersta. Jag är en ärlig och redbar människa. Månne det inte räcker
Men det räcker inte. Det räcker ingenstans. Även om en människa skulle gå omkring och vara ärlig och redlig i 200 000 år skulle det inte räcka. Arvskulden går inte att betala. För dyr är lösen för hans själ, läser vi i Psaltaren. 
Vi skall ännu gå tillbaka till banken och tänka oss in i en situation där man skulle säga oss: – Du behöver inte betala din skuld. Vi har nog tillräckligt med pengar ändå
Det är fullständigt orimligt att man skulle säga så. Det inser alla människor som tänker på saken. Så gör man inte business nuförtiden. Men ändå är det många som tänker att Gud resonerar på det sättet, vilket vi nämnde tidigare. För dem är det orimligt att den upphöjde Guden skulle bry sig om våra synder. Han ger människan frihet och är inte så nogräknad. Vi är ju ändå bara stoftkorn på jorden i jämförelse med den Allsmäktige.
Men Paulus avvisar denna tanke i slutet av vår text. Synden måste försonas. Han skriver om hur 
Jesus ställdes fram som ett försoningsställe, en nådastol att tas emot genom tron. Så ville han visa sin rättfärdighet, eftersom han hade lämnat ostraffade de synder som förut hade blivit begångna,  under tiden för Guds tålamod. I den tid som nu är ville han visa sin rättfärdighet: att han själv är rättfärdig, när han förklarar den rättfärdig som tror på Jesus. 
Han ville visa att han är rättfärdig trots att han hade lämnat synden ostraffad under det gamla förbundets tid. Tjurars och bockars blod var ingen full betalning för synderna, endast en förebild. Att Gud inte hade utkrävt full betalning av syndarna berodde alltså inte på att han inte bryr sig, att han ser mellan fingrarna. Nej, det beror på att han visste att ingen människa kunde betala. Lösen skulle betalas. Det krävde Guds rättfärdighet. Han hade i sin lag lovat att bestraffa den som överträder förbundet ända till tredje och fjärde led. Hur skulle han plötsligt med äran i behåll kunna säga: Äh, vi glömmer det där. Det får vara. Nej, skulden skulle betalas till sista skärven. 
Och det gjorde Jesus med sin död och sitt blod. Endast i Jesus kan Gud frikänna den skyldige utan att göra avkall på sin rättfärdighet och helighet. 
Det finns bara ett sätt för oss att ta emot förlåtelsen på, och det är att göra det utan egen förtjänst, utan förskyllan. Blott av nåd. Det finns också bara ett sätt för oss att lära oss detta och sker genom lag och evangelium. Lagen säger oss att vi är chanslösa, att vi aldrig kommer att klara det. Den griper oss vid strupen och säger: Betala vad du är skyldig! Men så kommer det ljuvliga evangeliet in på arenen och sätter en check på 10 000 talenter i handen på lagen och säger: här har du lösensumman. Och till syndaren säger evangeliet: - Kom till bröllopet
Vi skall avsluta med att läsa en vers från Uppenbarelsebokens sista kapitel (Upp 22:17): 
Och Anden och bruden säger: ”Kom!” Och den som hör det må säga ”Kom!” Och den som törstar må komma. Ja, den som vill, må ta emot livets vatten, för intet. 
Amen. Låt oss be:
Herre Jesus, dig förbarma,
Hjälp mig stackars, usla, arma
Syndare att målet hinna
För det blod som du lät rinna.

Gud, när mina ögon brista,
Vare det min tanke sista:
Jesu blod från synd mig renat
Och med honom mig förenat.

Predikan i Lepplax bykyrka 27.1.2013.

20 januari 2013

Jesus helgar hemmet


Av Ola Österbacka
Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.
Bön: Gud, vår Gud, till dig vi ser, om välsignelse vi ber. Låt ditt evangelium få i allas hjärtan rum!
Låt i dag ditt helga göra under på vår jord! Våra arma själar föd, Herre god, med livets bröd! Amen.
Predikotexten är från Joh 2:1–11:
På tredje dagen var det bröllop i Kana i Galileen, och Jesu mor var där. Jesus och hans lärjungar blev också bjudna till bröllopet. När vinet tog slut sade Jesu mor till honom: "De har inget vin." Jesus svarade: "Kvinna, vad har vi med det att göra? Min stund har ännu inte kommit." Hans mor sade till tjänarna: "Gör vad han än säger till er."
Nu stod där sex stenkrukor, sådana som judarna använder vid sina reningar. De rymde omkring hundra liter var. Jesus sade: "Fyll krukorna med vatten!" Och de fyllde dem ända till brädden. Sedan sade han: "ös nu upp och bär in det till värden." Och de gjorde det. Värden smakade på vattnet, som nu hade blivit vin, och han visste inte varifrån det kom. Men tjänarna som hade öst upp vattnet visste det. Värden kallade därför på brudgummen och sade: "Varenda människa sätter först fram det goda vinet, och det som är sämre när gästerna börjar bli druckna. Du har sparat det goda vinet ända till nu."
Detta var det första av de tecken som Jesus gjorde. Han gjorde det i Kana i Galileen och uppenbarade sin härlighet, och hans lärjungar trodde på honom.
Trettondagstiden talar om hur Jesu härlighet uppenbaras. Denna söndag helgas hemmet och äktenskapet. I år är trettondagstiden ovanligt kort. Redan nästa söndag har vi Septuagesima, som inleder förfastan.

Textens sammanhang
Vi har här en berättelse som finns bara hos Johannes. Det är en händelse som infaller i början av Jesu verksamhet, men efter att Jesus hade kallat sina första lärjungar. I det första kapitlet berättar Johannes om Jesu dop och hur han träffar Andreas och sedan Simon Petrus. Sedan går Jesus till Galileen och träffar Filippus och Natanael. 
Man kan spekulera i hur Johannes använder tidsbestämning här. Uttrycket ”nästa dag” förekommer tre gånger i det första kapitlet, och nu i början av kapitel två säger han ”på tredje dagen”. Det kan tolkas som att bröllopet i Kana inföll på den sjunde dagen efter berättelsen om Johannes Döparens verksamhet – kanske ett uttryck för en symbolik kring talet 7. Det första tecknet som Jesus gjorde inföll på den sjunde dagen. 
Det är också tänkbart att Johannes understryker den tredje dagen på motsvarande sätt som när Jesus uppstod på tredje dagen. Den tredje dagen är förhärligandets dag.
Oberoende av tolkningar av dagar betonar Johannes att det som sker här är ett tecken. Han använder inte ordet under. Det som sker är ett vittnesbörd om Jesu härlighet, och Johannes understryker att hans lärjungar trodde på honom. Längre fram lyfter Johannes fram ett andra tecken (4:54, den kungliga tjänarens son).
Kana var en liten stad nära Gennesarets sjö, men vi vet inte exakt var den fanns. Genom vinundret har den fått sitt namn i den bibliska historien.
Vi ska koncentrera oss på två huvudpunkter i texten. Först ska vi se hur Jesus hedrar äktenskapet och sedan hur han utför sitt tecken.

Jesus hedrar äktenskapet
Vi behöver notera att ett bröllop på den här tiden kunde hålla på i flera dagar, ända upp till en vecka. Det var en storslagen tilldragelse. Jesu mor nämns ensam, och det verkar som om Josef redan är död. Kanske var bruden en släkting till Maria, eftersom hon visar sådan omsorg om bespisningen.
Jesus och hans lärjungar – vi vet inte hur många – var också bjudna till bröllopet. Vi ska noggrant lägga märke till att Jesus inte anser det vara för världsligt och simpelt att delta i bröllopet. Där fanns en myckenhet av mat och dryck, där fanns dans och sång. En och annan bibelläsare och predikant har haft problem med det som värden säger: ”... när gästerna börjar bli druckna.” Var det faktiskt så att Jesus stödde dryckenskap?
Grekiskan använder faktiskt ett ord som betyder berusad, drogad. Samma ord finns i Luk 12:45, där Jesus varnar för att uppträda som en hård förvaltare som slår tjänarna och dricker sig redlöst berusad. Det finns också i Ef 5:18 (Berusa er inte med vin), 1 Tess 5:7 (de som berusar sig är berusade om natten) och i Upp 17:2 (berusade av den stora skökans vin).
Men vi ska också säga, att det inte är Jesus som talar om att berusa sig. Det är värden som använder uttrycket för att beskriva det uppochnedvända i att man tar fram det bästa vinet mot slutet av festen. Här liksom på alla fester fanns det sådana som tog för mycket. Men vi vet helt säkert av Bibelns undervisning i övrigt att dryckenskap i övermått, som gör att vi inte kan vara besinningsfulla och klara i tankarna, är något som strider mot Guds vilja. Jesus ger heller inte på något sätt sin sanktion åt fylleri. Däremot ger han sitt stöd åt att fira att en man och en kvinna har gått in i det äktenskapliga ståndet. Och det gjorde man bland annat med vin. Det är ett enkelt faktum.
Vi kan jämföra med Predikarens stöd för en sådan glädje (9:7):
Ät därför ditt bröd med glädje och drick ditt vin med glatt hjärta.
Det här är alltså inte en text som vi kan använda om vi vill hävda att det är synd att dricka vin. Det finns sådana som menar att det måste ha varit alkoholfritt vin, det som Jesus skapade av vatten. Men ett sådant vin skulle aldrig ha godkänts som ”det bästa vinet”. 
Det finns andra sammanhang när vi har orsak att ta upp faran för dryckenskap. Vi behöver påminna oss om ansvaret att leva ett liv som är värdigt Kristi lärjungar och att inte bli till anstöt så att någon kommer på fall, särskilt i denna tid när alkohol och droger gör så stor skada åt familjer och barn. 
Men den här texten framhåller hur Jesus hedrar äktenskapet med att närvara vid bröllopet i Kana och dessutom se till att värdfolket inte blir utskämt. Det var nämligen den största tänkbara vanära att bli utan att lägga fram på bordet. Nu höll det på att ske. Vi ska återkomma till hur Jesus avvärjde hotet. Men först ännu något om äktenskapet och hemmet.
Dagens tema är Jesus helgar hemmet. Förra söndagen såg vi hur Jesus går in i dopet vid Jordan, där han bekänner världens synder och går in i syndernas förlåtelse som representant för oss och alla andra syndare. Nu visar han hur han välsignar det hem som bjuder honom som gäst. 
När Luther förklarar den här texten i Huspostillan går han hårt till rätta med romarna och särskilt munkväsendet. Där menar man att det är ett särskilt heligt stånd att dra sig undan världen och bedriva sina helighetsriter med späkningar, fasta och böner för att förtjäna Guds välbehag. Luther framhåller att det är precis tvärtom: vi tjänar Gud genom att göra våra vardagliga sysslor där vi är ställda: som husbönder och matmödrar, pigor och drängar. Översatt till vår tid betyder det, att vi ska tjäna Gud i den jordiska kallelse vi har fått, snickaren vid sina verktyg, städaren vid sin mopp, tjänstemannen och ingenjören vid sin dator, läraren vid sin kateder, prästen i sin predikstol osv. 
Ingen ska mena att en annan har fått en heligare och finare syssla än man själv. Förbli i den kallelse Gud har gett dig, och använd de gåvor som du har blivit utrustad med!
Och när det gäller äktenskapet vet vi, att Guds vilja är att en man och en kvinna ska leva tillsammans som gifta, och inte hitta på ett eget sätt att leva med varandra. ”En man ska överge sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de ska bli ett kött.” Det är Bibelns budskap redan från skapelsen. Det innefattar den offentliga ceremoni som vi brukar kalla vigsel och bröllop. Det är inget som sker i det tysta, för det har en samhällsbevarande funktion att äktenskapet hålls i ära. Jesus har själv visat att han hedrar ett sådant äktenskap och välsignar det.
Därför ska vi ofta och frimodigt undervisa och framhålla äktenskapet som en Guds instiftelse mellan man och kvinna. I Hebreerbrevets sista kapitel står det:
Äktenskapet skall hållas i ära bland alla och den äkta sängen bevaras obefläckad. Ty otuktiga och äktenskapsbrytare skall Gud döma.

Jesus gör sitt första tecken
Vi ska sedan se hur Jesus utför sitt första tecken. Det är Maria, hans mor, som ger honom en vink. Men Jesus tycks avspisa henne.
Kvinna, vad har vi med det att göra? Min stund har ännu inte kommit.
Hur ska vi förstå det här? Lyder Jesus inte fjärde budet, då han talar så nedlåtande?
Det är intressant att den här berättelsen där Jesu mor finns med omtalas bara av Johannes, och hon tilltalas kvinna, på samma sätt som hon nämns av Johannes vid Jesu kors. Också där tilltalar han henne kvinna. När Gud gav löftet om Frälsaren (1 Mos 3:15) talar han om kvinnans säd.
Vi måste förstå att ordet kvinna här inte är nedlåtande, så som det låter på svenska, lika lite som när Jesus tilltalar sin mor vid korset. Därför använder Giertz och Hedegård i stället ordet ”moder”. 
Jesus säger att hans stund ännu inte har kommit. Det är ett uttryck som Johannes återger många gånger. Då vi går till den tid när hans lidande börjar ser vi att stunden har kommit, Joh 12:27, där Jesus säger:
Vad ska jag säga? Fader, fräls mig från denna stund? Nej, just därför har jag kommit till denna stund. Fader, förhärliga ditt namn.
Den rätta stunden, när tiden är inne, hör samman med förhärligandet. Och det sker framför allt när Jesus lider, dör och uppstår.
Varför Jesus först avvisar sin mor verkar för oss märkligt. Vi ser att Maria ändå anar att han ska göra något. Hon förbereder tjänarna på att Jesus kommer att säga dem något. 
Jesus vill framhålla, att det inte är människors sak att avgöra tiden eller stunden när han ska förhärligas. Det är Fadern som bestämmer. Och den stunden kom redan under bröllopet i Kana, fast inte just då Maria kom med sin vädjan. 
Stunden kom och den uppenbarade Jesu härlighet genom ett tecken, som slog alla med häpnad. Johannes förstår att det inte bara handlar om ett under, utan att det skedde som ett första steg för att uppenbara Jesu härlighet. Och han tillägger: ”Hans lärjungar trodde på honom.”
Det var syftet med vinundret i Kana. Det skulle skapa tro. Och visst var det ett mirakel. Där stod sex stora stenkrukor, som rymde 100 liter var. De användes för de olika slags reningsceremonier som de äldstes stadgar förutsatte. Markus berättar (7:3–4) hur fariseerna var noga med att inte äta 
... utan att ha tvättat händerna med en handfull vatten. Och när de kommer från torget äter de inte utan att först ha tvättat sig. Mycket annat har de också lärt sig att iaktta, som att skölja bägare, kannor och kopparkärl.
De här stenkrukorna använde nu Jesus. Han bad tjänarna fylla dem till brädden med vatten. Och så bad han dem föra av detta vatten till värden för att smaka på det. Och nu var det vin, det mest utsökta vin, så att värden tillrättavisar brudgummen för att ha handlat oklokt då han sparat det bästa vinet till sist.
Men tjänarna visste varifrån vinet kom. Det lär inte ha förblivit någon hemlighet. Det blev nog en stor uppståndelse kring det vinet och historien om hur det kom till blev en sägen som gick ut i vida nejder.
Allt det tjänade ett syfte: att Jesus skulle förhärligas. Det bidrog till att folk kom för att lyssna till Jesus. Johannes berättar att Jesus sedan gick ner till Kapernaum, som låg nere vid sjön Gennesaret, tillsammans med sin mor, sina bröder och sina lärjungar. Sedan gick han till Jerusalem inför påskhögtiden.

Sammanfattning
Vad ska vi lära oss av berättelsen om bröllopet i Kana?
För det första ska vi bjuda Jesus till vårt hem och till alla viktiga tilldragelser i livet, inte minst till bröllop. När han är med finns också välsignelsen. Då spelar det ingen roll om vi har eller inte har tillräckligt av världens goda. Han förser.
För det andra lär vi att alltid gå till Jesus med våra önskningar, men att vi ska ha tålamod och låta honom avgöra stunden. Vi kan inte vänta att han ingriper direkt på kommando av oss. Inte ens hans egen mor hade rätt att bestämma stunden.
För det tredje ska vi förhärliga Jesus i vårt liv, både i våra vardagssysslor och genom att berätta för våra medmänniskor om vem Jesus är. Och så ska vi ge honom äran för allt. Lovat vare hans namn. Amen.
Lovad vare du Gud, och välsignad i evighet, som med ditt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Låt din Helige Ande stadfästa Ordet i våra hjärtan, så att vi inte blir glömska hörare, utan dagligen växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och blir saliga genom Jesus Kristus, vår Herre.

Predikan i Biblion 20.1.2013, andra söndagen efter trettondagen.

13 januari 2013

Vad betyder detta dop?


Av Ola Österbacka
Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.
Bön: Käre Frälsare, du som tog på dig våra synder när du gick för att låta döpa dig i Jordan, kom till oss i dag med din Ande och förklara för oss vad det betyder. Hjälp oss att kunna prisa dig rätt för att vi har fått bli döpta till dig och klätts i din rättfärdighet, som ger oss rätt att vara Guds barn och arvingar till himlen. Amen.
I dag är temat Dopets nåd, och predikotexten är Matt 3:13–17:
Sedan kom Jesus från Galileen till Johannes vid Jordan för att döpas av honom. Men Johannes försökte hindra honom och sade: ”Det är jag som behöver döpas av dig, och du kommer till mig.” Jesus svarade honom: ”Låt det ske nu. Ty så bör vi uppfylla all rättfärdighet.” Då lät han det ske. När Jesus hade blivit döpt, steg han genast upp ur vattnet. Och se, himlen öppnades, och han såg Guds Ande sänka sig ner som en duva och komma över honom. Och en röst från himlen sade: ”Denne är min Son, den Älskade. I honom har jag min glädje.”
Förr firades epifania, uppenbarelsehögtiden som vi nu kallar trettondagen, till minne av Jesu dop. Senare övertogs högtiden av de visa männens besök. Jesus uppenbarades i sin kungliga härlighet när de visa männen tillbad honom och bar fram sina gåvor. Men den andra händelsen, 30 år senare, är också en uppenbarelse av hans härlighet. Då fick han vittnesbörd direkt av sin Far i himlen.
Vi ska i dag se på texten ur tre synvinklar. Först ska vi se lite på Johannesdopet. För det andra ska vi se på vad det betydde att Jesus döptes. För det tredje ska vi se på vårt eget dop.

Johannesdopet
Före vår text berättar Matteus hur Johannes Döparen trädde fram och predikade i Judeens öken:
Omvänd er, ty himmelriket är nära.
Folket kom ut till honom och det heter att
de bekände sina synder och döptes av honom i floden Jordan.
Också fariseer och sadduceer kom för att bli döpta av honom. Han predikade en sträng lag för dem:
Ni huggormsyngel, vem har fått er att tro att ni kan fly undan den kommande vredesdomen? Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen.
Sedan fortsatte han med att tala om Jesus:
Jag döper er i vatten till omvändelse, men den som kommer efter mig är starkare än jag. Jag är inte ens värd att ta av honom hans sandaler. Han skall döpa er i den helige Ande och i eld.
Johannes talar också om den rensning som Jesus ska utföra, likt en som rensar säd med kastskovel, och det slutar med att han bränner upp agnarna i en eld som aldrig släcks. Han bestraffar skrymtarna, som tror att deras goda gärningar är tillräckliga att undkomma domen, och han visar klart att den som tror på sin egen kraft kommer att dömas till helvetet, eftersom han inte tar vara på Guds frälsning utan tyr sig till sin egen förmåga och skryter med sitt eget.
När Johannes upphöjer det dop som Jesus ska döpa med, och som förverkligas på pingsten efter hans död och uppståndelse, då menar han inte att hans dop skulle sakna den Helige Ande. Det är ju Anden som ger oss tron på syndernas förlåtelse. Johannes vill visa på att han bara är förelöparen, den som bereder väg, men att det är Jesus som ska utföra själva frälsningsverket. Och det är först efter att det har utförts som Anden börjar sitt kraftfulla verk via apostlarna, då han kommer synligt i tungor av eld.
Det framgår inte här om fariseerna omvände sig, eller om de bara kom för att testa Johannes. De var ju alltid oroliga när det blev stora folksamlingar. Men i Luk 7:30 står det:
Men fariseerna och de laglärda förkastade Guds plan för dem och lät inte döpa sig av honom.
Johannes Döparen predikade en sträng lag. Men han predikade också evangelium. Det står både i Markus och Lukas att han predikade omvändelsens dop till syndernas förlåtelse. Den som omvände sig bekände sina synder och gjorde en 180° sväng så att han leddes till (in i) syndernas förlåtelse i Jesus. Johannesevangeliet berättar att Döparen kallar honom Guds Lamm, som tar bort världens synder. Där finns en tydlig hävisning till att han är det verkliga offret för synd. Och i Luk 3:18 heter det:
Med många andra ord förmanade han folket när han predikade evangeliet för dem.
När Johannes Döparen förmanade de omvända att leva rätt och sant efter att de blivit döpta, skedde det genom evangeliets kraft. Lagen kan aldrig ha någon kraft att göra det rätta. Lagen visar bara på oss, och gör oss antingen stolta över vad vi kan, eller förtvivlade när vi ser att vi inte kan hålla den. Men har vi ögonen på Jesus och ser hans förlåtelse, då får vi kraft från honom att ändra vårt liv. 

Varför måste Jesus döpas?
När Jesus kom till Johannes möttes han först av en protest:
”Det är jag som behöver döpas av dig, och du kommer till mig.”
Det här visar att Johannes mycket väl känner Jesu uppgift. Han vet, att Jesus är den ende som inte behöver omvända sig från sin synd. Det behöver däremot Johannes själv, för han var likadan som alla vi andra. Han var en syndare ända från avlelsen. Men Jesus var rättfärdig i sig själv. Varför skulle han omvända sig från synd och behöva kläs i syndernas förlåtelse?
Gezeliernas bibelverk nämner fem orsaker:
  1. För att invigas till sitt ämbete och uppenbaras som den rätte Messias. 
  2. För att bekräfta Johannes dop och lära.
  3. På samma sätt som han blev omskuren och helgade judarnas omskärelse så ville han låta oss kristna se dopets nytta och nödvändighet.
  4. För att helga detta vattnets bad till ingång i Guds rike.
  5. Kristus gick in i dopet för att uppfylla all rättfärdighet.
Orden som hördes från himlen var väldigt viktiga: 
”Denne är min Son, den Älskade. I honom har jag min glädje.”
De här orden för oss tillbaka till Natans profetia i 2 Sam 7, då han återger Herrens ord till kung David vem som ska bygga upp templet och stadfästa riket:
När din tid är ute och du vilar hos dina fäder, skall jag efter dig upphöja den avkomling som skall utgå ur ditt liv, och jag skall befästa hans kungadöme. Han skall bygga ett hus åt mitt namn, och jag skall befästa hans kungatron för evigt. Jag skall vara hans fader och han skall vara min son. 
Salomo övertog kronan medan David ännu levde. Men Herren säger att det är först när han är död som denna avkomling ska komma. Orden ”utgå ur ditt liv” brukar vanligen användas om kvinnor som föder barn. Här används de om David, och det avser Maria, som kom av Davids släkt. Och sedan har vi orden: Jag skall vara hans fader och han skall vara min son.
Just de här orden kom nu från himlen: Denne är min Son, den Älskade.
I Ps 2:7 heter det:
Jag vill kungöra HERRENS beslut. Han sade till mig: ”Du är min son, jag har i dag fött dig.”
Nu kungjorde Fadern att Jesus var den utlovade Messias. Han blev smord till sitt ämbete: att gå in som vår ställföreträdare, att bekänna världens synder, att fullständigt lida straffet för hela världens synder för att vi skulle få hans rättfärdighet.
I Huspostillan låter Luther Jesus säga till Döparen: ”På detta dop hänger hela världens rättfärdighet. Eftersom hela världens synd vilar på mig [Jesus] och jag bär den, så måste jag, om världen skall bli frälst, göra, vad Gud har befallt syndare att göra, nämligen låta mig döpas av dig.”

Varför döper vi?
Genom att frivilligt gå in i dopet bekräftade Jesus Johannes verksamhet och visade att han var en rätt profet och lärare. Han visade också att dopet är nödvändigt till salighet, så som han undervisar Nikodemus, Joh 3:5f:
Den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike. Det som är fött av köttet är kött, och det som är fött av Anden är ande.
Jesus var inte född av kött, dvs. han hade inte fötts med arvsyndens smitta som alla vi andra. Men han tog på sig vår synd och blev räknad till synd. Vi däremot är alla födda syndare. Och syndigt kött kan inte komma in i Guds rike. Därför måste det renas. Och den rening som Gud har bestämt är dopets vatten. När vi tvättats rena i det står himlen öppen. Då har vi den rätta bröllopsdräkten.
När Jesus döptes samverkade alla tre personerna i gudomen. Fadern talade, Jesus blev döpt och smord till sitt ämbete, och Anden sänkte sig ner som en duva. Det är med anledning av det här som Anden vanligen brukar betecknas med en duva. Duvan betecknas som ett fridsamt djur, och Anden kommer med frid. 
På samma sätt samverkar alla tre personerna i vårt dop. Vi döper i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn.
Fadern kallar oss vid namn och tar oss till sina barn. Jes 43:1:
Frukta inte, ty jag har återlöst dig, jag har kallat dig vid namn, du är min.
Jesus klär på oss sin rättfärdighet (bröllopsdräkten!), Gal 3:27:
Alla ni som har blivit döpta till Kristus har blivit iklädda Kristus. 
Anden föder oss på nytt, Tit 3:4–6:
Men när Guds, vår Frälsares, godhet och kärlek till människorna uppenbarades, frälste han oss, inte för rättfärdiga gärningar som vi hade gjort, utan på grund av sin barmhärtighet, genom ett bad till ny födelse och förnyelse i den helige Ande, som han rikligt utgöt över oss genom Jesus Kristus, vår Frälsare. 
Ett bad till ny födelse och förnyelse i den helige Ande är i klartext ett uttryck för dopet. Den nya födelsen innebär att en ny människa föds, en som inte är köttslig utan andlig. När en människa döps får hon en dubbel natur. Hon blir inte av med sin gamla natur, den köttsliga. Den finns kvar tills kroppen läggs i graven. Men den gamla människan ska inte längre råda, utan det är den nya människan som ska råda. Den nya människan har en ny vilja, som vill det samma som Gud vill. Hon har en ny inriktning. Hon har vänt om från att ha haft ryggen mot Gud från den kroppsliga födelsen till att ha ansiktet vänt mot Gud, där hon får hämta kraft till ett liv som är sådant som Gud vill att det ska vara.
Så var det också tänkt med de som döptes av Johannes. När han förmanade, gjorde han det med  blicken mot Jesus. Allt det som förmaningen innehåller, som det som Lukas tar fram: dela med sig åt den som inget har, att vara rättvisa och nöjda med den lön som är utmätt, det är trons frukter. Och de får sin kraft av att se på den som skapat tron, inte genom att se på sig själv.
Det är också därför som dopet har med sig följder, de som så fint uttrycks av Luther i Lilla katekesen:
Vad betyder detta dop i vatten?
Det betyder, att den gamla människan i oss skall dränkas genom daglig ånger och bättring och dödas tillsammans med alla synder och onda begärelser, och att sedan en ny människa dagligen skall uppstå och leva i rättfärdighet och helighet inför Gud för evigt.
Det som en gång skedde när vi blev döpta, det ska ske dagligen på nytt. Vi föddes då till nytt liv och svängde 180°, bort från oss själva och till att stå i Guds ansiktes ljus. Det ska ske varje dag genom förnyelse i den Helige Ande, eller som det också kallas, den dagliga omvändelsen. Till det behöver vi Ordet. Vi behöver höra honom, som utnämndes till vår profet, präst och kung när han gick till Jordan för att döpas av Johannes.
Eftersom vi fortfarande har vårt onda kött ska vi också gå till Johannes Döparen och höra hans lagförkunnelse, och sedan följa hans fingervisning: Se, Guds Lamm, som tar bort världens synder.
Det är hos honom vi ska stanna. Går vi bort från honom, har vi ingen nytta av vårt dop, utan bara fördömelse. Det är han som ska vara centrum i våra liv. Det är han som ger kraften och frimodigheten till vår tjänst bland medmänniskorna. Därför ska vi värdera vårt dop högt, den stund då vi fördes till gemenskapen med den treenige Guden. 
Därför får vi jubla med orden i Hedbergs sång (SH 107):
Lovsjunga må vi nu vår Gud
med glada hjärtans fröjdeljud!
Ty han i dopet har oss skänkt
sin nåd och all vår synd fördränkt.
Där tog han oss till sina barn
och löste oss från Satans garn.
Vi pryddes med rättfärdighet
och kallades till salighet.
I dopet vi inympades
i Kristus och förenades
för både tid och evighet
med honom, vår rättfärdighet.
I dopets bad vi renades
från all vår synd, förvissades
om hel och full förlåtelse,
om evighetsutkorelse. 
Ja, tack, Gud, Fader, Son och Ande, för mitt dop! Och hjälp mig att alltid förbli där. Amen.

Predikan i Lepplax bykyrka 13.1.2013.

6 januari 2013

Messias, vår store kung

Av Ola Österbacka
Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.
Bön: Käre Jesus, kom och lär oss att bära fram en rätt hyllning till dig. Sänd din Ande för att förklara ditt ord för oss. Amen.
Predikotexten är dagens psaltartext från Ps 72:1–3, 10–14:
Av Salomo.
Gud, ge åt kungen dina domar, din rättfärdighet åt kungasonen! Han skall döma ditt folk med rättfärdighet, dina betryckta med rättvisa. Bergen skall bära frid åt folket, höjderna rättfärdighet. ---
Kungar från Tarsis och kustländerna skall ge honom skatt, kungar från Saba och Seba skall bära fram gåvor. Alla kungar skall falla ner för honom, alla hednafolk skall tjäna honom. Ty han skall rädda den fattige som ropar och den betryckte som ingen hjälpare har. Han skall vara mild mot den svage och fattige, och frälsa de fattigas själar. Från förtryck och våld skall han återlösa deras själ, deras blod är dyrbart i hans ögon.

Om psalm 72
Vi ska börja med några allmänna kommentarer om psalmens upphov och syfte.
Inledningsorden kan förstås på två sätt, antingen ”av” eller ”till Salomo”. Luther och Gezelius översätter bara ”Salomos”, vilket tolkas så att det är David som dedikerar psalmen åt sin son Salomo, likt psalmer som har överskriften ”till sångmästaren”. Senare översättningar har i allmänhet ”av” som SFB. Psalmen slutar med orden ”Slut på Davids, Isais sons, böner”, vilket är huvudargumentet för att det skulle vara David som har skrivit psalmen. Men efterskriften utgör en sammanfattning av de två första böckerna i Psaltaren som mestadels innehåller Davids psalmer, så det är inget starkt argument.
Den främsta orsaken till att man anser att det är Salomo som är författare är det att kärnan i psalmen utgörs av hyllningen av den verkligen Kungen: Messias. Den beskrivning som ges av kungen överträffar det som kan sägas om Salomo. Den arameiska översättningen av GT, Targum, anger Kung Messias som rubrik för psalmen.
Det är möjligt att tänka, att David, om han är psalmens författare, tänker på Salomo som den första uppfyllelsen av Natans profetia i 2 Sam 7:12f:
När din tid är ute och du vilar hos dina fäder, skall jag efter dig upphöja den avkomling som skall utgå ur ditt liv, och jag skall befästa hans kungadöme. Han skall bygga ett hus åt mitt namn, och jag skall befästa hans kungatron för evigt.
David ville bygga ett tempel åt HERREN, men Natan förklarade att HERREN själv ska bygga ett hus åt honom. Han som skulle bygga det huset skulle vara kung för evigt. Hans kungadöme ska bestå för evig tid. Vi vet att Salomos jordiska kungadöme inte bestod för evigt. Redan i nästa generation delades det, och några hundra år senare fanns ingen avkomling av David på tronen längre. Men det kan mycket väl tänkas att David trodde att profetian avsåg just Salomo. Så var det ju också med Eva, när hon tänkte att Kain var den man som Gud hade lovat i profetian på syndafallets dag: ”Jag har fått en man från Herren.”
Vi kan lämna öppet om författaren var David eller Salomo, men vi kan i alla fall konstatera att psalmens huvudperson är den som kung Salomo förebildar, den store kungen av Davids ätt, Messias. Psalm 72 är en messiansk psalm. Därför är Messias, vår store kung, tema för predikan.

Salomo, den store kungen
Hur uppfyller kung Salomo psalmens innehåll?
Salomo var en vis man, och ryktet om honom spreds så att man sökte upp honom långa vägar ifrån för att höra hans vishet. Så gjorde också drottningen av Saba (2 Krön 9). När det talas om kungar från Saba och Seba kan man tänka på de många besök som kungar och drottningar från andra länder gjorde hos Salomo. Tarsis förekommer som namn i närheten av Kartago, men det är också ett namn på den yttersta utposten i väster av den dåkända världen, troligen Spanien. Där finns en ort som heter Tarsessos som man menar kan vara det bibliska Tarsis. Det var dit profeten Jona ville fly, så långt bort han kunde komma. Tarsisskepp är också en allmän benämning i Bibeln på stora handelsfartyg.
Vem förtjänar att kallas en stor kung?
I historien känner vi sådana som Alexander den store, Peter den store, och också Herodes den store. Alexander den store erövrade större delen av den då kända världen på en kort tid. Peter den store upphöjde Ryssland till en stormakt, och också Fredrik II av Preussen brukar kallas den store av samma orsak. Att Herodes kallades den store beror närmast på hans väldiga tempelbygge, inte på att hans välde skulle ha varit en stormakt. Samtidigt var han den mest grymme och hänsynslöse kungen i Israel. Det verkar som om kungar skulle ha fått epitetet ”den store” på grund av sin förmåga att stjäla mycket land av andra och att döda vem som helst som står i deras väg. Knappast skulle en omröstning om deras popularitet bland folket ha gett dem en sådan status!
Det som däremot skulle ha vunnit uppskattning bland folket är det som psalmen tar fram: en rättfärdig domare. Och en sådan var Salomo. Visst hade han också ett stort rike, men inte särskilt stort om man ser till utbredningen. Han regerade inte ”från hav till hav” (v8), vilket är ett uttryck för världsherravälde (från Persiska viken till Medelhavet). Han hade ett stort inflytande på världshandeln och man levde i relativt välstånd, man upplevde rentav en fredstid. 
Men sitt egentliga rykte vann han med sin vishet, sina rättfärdiga domar. Hans vishet väckte hednafolkens beundran. Ändå var han bara en svag människa, en syndare som alla andra. Hans många kontakter ledde honom att skaffa många hustrur, och det blev hans fall. Han drogs genom dem in i avgudadyrkan. Guds folk skulle ju leva annorlunda än andra folk. De skulle inte gifta sig med hedningar. Och Salomos avfall blev Israels rikes öde. Han var inte den rättfärdige kungen, han var vara en svag skuggbild av honom.

Messias, den rättfärdige kungen
Det som gör att vi har just den här texten på Trettondagen är omnämnandet av hedningarnas hyllning av Kungen. Vi firar ju numera Trettondagen till minne av de visa männens hyllning av Jesusbarnet. Traditionen brukar tala om tre kungar. Men vi vet inte om de var tre. Man brukar tänka så, eftersom de bar fram tre gåvor. Vi vet inte ens om de var kungar. Det är en inläsning i vår text som är orsaken: 
Kungar från Tarsis och kustländerna skall ge honom skatt, kungar från Saba och Seba skall bära fram gåvor.
Saba och Seba representerar två länder på ömse sidor om Röda havet: Jemen och Etiopien. Folket i Saba kallas sabeer. Det var alltså troligen därifrån drottningen av Saba kom. Seba kan vara landet mittemot sundet, dvs Etiopien, som man hade goda havsförbindelser till. Vi ska komma ihåg att det på den tiden var lättare att resa över havet än över land. Vi kan inte veta om de visa männen kom härifrån, men det är fullt möjligt. De kan också ha kommit från Mesopotamien eller Persien, med tanke på att Daniel där hade förmedlat en stor kunskap och förväntan om en kommande kung.
Det lilla barnet, som hyllas av de visa männen, har verkligen rätt att kallas kung. Psalmen börjar med en bön att Gud ska ge sina domar åt kungen, sin rättfärdighet åt kungasonen. Det här är en parallellism som är vanlig i Psaltaren. Samma sak utsägs på två olika sätt. Det är inte två skilda personer: kungen och kungasonen. Guds Son har samma ära och majestät som Fadern. Han är både kung och kungason.
Han skall döma ditt folk med rättfärdighet, dina betryckta med rättvisa.
Det är genom Jesus som rättfärdigheten uppenbaras. Det sker både genom evangeliet och lagen. Genom evangeliet uppenbaras Guds rättfärdighet i det att han förlåter oss alla våra synder för Jesu skull, därför att Jesus tar på sig det fulla straffet för världens synder. Därför kan Gud också utfärda en rättfärdighetsförklaring över världen: icke skyldig. Den skyldige är redan dömd. Nu finns inte längre någon orsak att döma oss skyldiga, eftersom en redan har burit vår skuld.
Rättfärdigheten uppenbaras också i lagen, eftersom Gud ska döma alla dem som inte hörsammar Sonen. De ska dömas fullt rättvist, eftersom deras synder har gett dem skuld till evig förtappelse, och de har inte velat veta av den frikännande dom som Gud har kungjort.
De betryckta är de samma som kallas fattiga i anden i Jesu bergspredikan. Det är de som inte har någon egen rättfärdighet som längtar efter Guds rättfärdighet, de som sörjer och bekänner sin synd.
Bergen skall bära frid åt folket, höjderna rättfärdighet. 
Bergen är ofta symboler för den härlighet som Gud vill ge åt de saktmodiga och betryckta. Jes 2:2:
Det skall ske i den yttersta tiden att det berg där HERRENS hus är skall stå fast grundat och vara högst bland bergen, upphöjt över höjderna. Alla hednafolk skall strömma dit. 
Det här sker i första hand när människor från alla folkslag kommer till tro på Jesus. Men den fulla uppfyllelsen av profetian kommer den dag när Gud upprättar sitt tempel i härligheten. Bibeln använder ofta jordiska ting för att beskriva eviga sanningar. Genom evangeliet kommer friden till oss, och här beskrivs friden och rättfärdigheten med hjälp av bergen och höjderna.
Alla kungar skall falla ner för honom, alla hednafolk skall tjäna honom.
Det här sker i flera skeden. Det första var att de visa männen föll ner och tillbad det lilla barnet. De trodde på det som de inte såg, för stjärnan hade lett dem till honom. Det andra är att kungar från alla folk ska bli omvända till Messias. Så har det skett när evangeliet har gått i sitt segertåg över jorden. När solen går upp över jorden går den upp över kristna i alla länder.  I dag på Trettondagen firar vi därför också världsmissionens dag.
På den yttersta dagen ska det bli uppenbart att alla världens mäktiga ska böja sina knän för Jesus. Men då ska många böja knäna i förskräckelse. Då ska det vara för sent att be honom om nåd.
Ty han skall rädda den fattige som ropar och den betryckte som ingen hjälpare har.
Det här är ett kännetecken på en rättfärdig kung: han är inte för stor att tänka på de svagaste, de som är betryckta och utstötta. Han släcker inte en rykande veke och han krossar inte ett brutet strå. Han tar sig an oss, just för att vi är svaga och inte har någon egen kraft. Jesus kom för att uppsöka och frälsa det som var förlorat.
Han skall vara mild mot den svage och fattige, och frälsa de fattigas själar. Från förtryck och våld skall han återlösa deras själ, deras blod är dyrbart i hans ögon.
Det namn som framför allt kännetecknar Messias är Frälsare. Han visade mildhet mot de små och svaga, han tog sig an dem som hade nöd för sina synder, om det sedan än var en lam, en spetälsk, en tullindrivare eller en rövare. Han hjälpte dem i deras fysiska lidanden, ibland uppväckte han döda. Men ännu viktigare var att han frälste dem från deras andliga nöd. Och det samma gäller oss. Vi får vända oss till honom med alla våra behov. Vi får och ska ropa till honom om förbarmande för sjukdomar och annat kroppsligt och fysiskt ont, men framför allt ska vi ropa till honom för våra egna och våra käras själar. Det är det som han främst vill göra: frälsa de fattigas själar.
Det är därför som han förtjänar ära och lovprisning utöver alla andra kungar, för han förmedlar välsignelser till oss som inga andra kungar kan ge. Det är därför som vår största uppgift i världen är att förhärliga hans namn bland våra medmänniskor. Må Gud ge oss sin nåd så att vi utför den uppgiften frimodigt och med glädje. Amen.
Lovad vare du Gud, och välsignad i evighet, som med ditt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Låt din Helige Ande stadfästa Ordet i våra hjärtan, så att vi inte blir glömska hörare, utan dagligen växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och blir saliga genom Jesus Kristus, vår Herre.

Predikan på Trettondagen 6.1.2013 i Biblion.

1 januari 2013

Herrens barmhärtighet har inte tagit slut


Av Ola Österbacka
Nåd vare med er och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.
Bön: Käre Herre! Vi står inför årsskiftet då vi ser tillbaka på många bedrövelser, svagheter och tillkortakommanden. Vi får bekänna vår synd och be om ditt förbarmande, så som du såg till Petrus, synderskan i fariseens hus och till rövaren på korset. Förlåt oss våra synder och ge oss ny nåd och frimodighet att börja det nya året. Var med oss denna stund och förklara ditt Ord för oss. I Jesu namn, amen.
Predikotexten för vår nyårsbön är från Klag 3:22–26:
HERRENS nåd är det att det inte är ute med oss, ty det är inte slut med hans barmhärtighet. Den är var morgon ny, ja, stor är din trofasthet. HERREN är min del, det säger mig min själ, därför står mitt hopp till honom. 
HERREN är god mot dem som väntar på honom, mot den själ som söker honom. Det är gott att i stillhet hoppas på hjälp från HERREN. 
Herre, inskriv dessa ord i våra hjärtan. Amen.
Jag läste i en bloggspalt att Billy Grahams hustru hade sagt till sin man: ”Om Gud inte straffar vårt land ska han be Sodom och Gomorra om ursäkt.”
Profeten Jeremia satt och grät bland Jerusalems ruiner när han skrev Klagovisorna. Gud hade straffat sin utvalda stad, huvudstaden i det land som han med ed hade lovat patriarkerna Abraham, Isak och Jakob, och som han gång på gång hade upprepat för Mose och andra profeter. Staden var förstörd, templet var raserat. Folket var antingen bortfört i fångenskap eller dödat. Bara ett fåtal blev kvar för att ta hand om landets gröda.
Hur kan Jeremia sitta och säga, att det inte är ute med folket, att Herrens barmhärtighet inte har tagit slut? Var det inte så, att Herren nu hade straffat sitt folk för deras synder och upproriskhet, precis som han hade straffat Sodom och Gomorra 1500 år tidigare? Och hade inte folket gjort sig förtjänt av det? Vad hade de för förhoppningar på att Gud ännu skulle förbarma sig över dem?
Vad har vi för förhoppningar att Gud ännu ska ha förbarmande med oss, vårt land och folk? Har inte också vi gjort oss skyldiga till samma straff som Sodom och Gomorra? Varför skulle Gud skona vårt land och folk, som har övergett honom, som lever i samma synder som de, och som år efter år allt tydligare gör uppror mot Gud?
Nyåret är tiden för återblick. Den ena årskrönikan efter den andra rullar i tevekanalerna. Blir vi glada när vi ser vad som har hänt? Oftast handlar det om katastrofer och krig. Hur är det då om vi skulle se en årskrönika om vårt eget år? Om det skulle visa oss vad som har skett i vårt eget hjärta, våra tankar och känslor skulle spelas upp?
Knappast skulle vi bli glada över det vi ser. Kanske är det så att Gud skulle ha orsak att be oss om ursäkt för att han inte har straffat oss. För visst är det underligt att han ännu inte har straffat oss. 
Men vi har också skäl att fröjdas över de ord som vi hörde: 
HERRENS nåd är det att det inte är ute med oss, ty det är inte slut med hans barmhärtighet.
Jag kan som Herrens tjänare försäkra dig om att du har full förlåtelse för alla dina synder. Det kan jag göra, eftersom Gud själv säger i sitt ord, att alla våra synder har kastats på Jesus och att han har lidit det straff som krävdes för våra synder. Han har verkligen gottgjort för alla människors alla synder. 
Därför får du och jag veta att vägen till himlen är öppen. Det uttrycks också på ett annat sätt i vår text:
HERREN är min del.
I GT var det här ett uttryck för leviternas rätt att träda fram inför Herren i prästtjänst, att komma nära honom. Leviterna fick ingen särskild del i det utlovade landet, för ”HERRENs prästtjänst är deras arvedel”, heter det i Jos 18:7.
I gamla förbundets tid var denna rätt förbehållen prästerna. De fick gå upp för trapporna till den heliga tempelsalen. Det fick inga andra göra. Det fanns flera olika nivåer i templet: till den yttre förgården fick också hedningarna komma, men till själva tempelplatsen fick bara judar komma in. Det fanns en skiljemur som hindrade hedningarna. Den skiljemuren hade ett plakat som varnade obehöriga att komma dit, och det var förbundet med dödsstraff att överträda den.
Sedan fanns ytterligare trappor till en högre avsats som bara männen hade tillträde till om de var ceremoniellt rena. Utanför den låg kvinnornas förgård. 
Till det innersta rummet i templet, det allra heligaste, hade bara översteprästen rätt att gå, och det bara en gång om året, på den stora försoningsdagen.
I Ef 2:11ff beskriver Paulus hur alla dessa skiljemurar har raserats i Kristus. 
Kom därför ihåg hur det var tidigare: ni var hedningar och kallades oomskurna av dem som kallar sig omskurna, med den omskärelse som utförs på kroppen med människohand. Ni var på den tiden utan Kristus, utestängda från medborgarskapet i Israel och hade ingen del i förbunden med deras löfte. Ni levde utan hopp och utan Gud i världen.
Ni hade ingen del. Ni var utan Kristus, utestängda. Ni var utan hopp, utan Gud.
Men så kommer en ny situation:
Men nu har ni, som är i Kristus Jesus och som en gång var långt borta, kommit nära genom Kristi blod. Ty han är vår frid, han som gjorde de två till ett och rev ner skiljemuren.
Ni har kommit nära! I GT var det bara prästen som fick komma Gud nära. Nu har också vi, som hör till hednafolken, fått samma rätt. För Gud har rivit ner skiljemuren som hindrade oss. Vi har rätt att kallas präster, för Jesus har i sitt blod löst oss från våra synder och gjort oss heliga och rena, renare än någon av de levitiska prästerna som gjorde tjänst inför Gud.
Och inte nog med att vi har tillträde till själva templet, i egenskap av präster i det allmänna prästadömet, utan vi har rentav tillträde till det allra heligaste. För när Jesus dog rämnade förlåten i två delar, det som skilde det allra heligaste från det heliga. Och därför kan vi sjunga:
Se, nu är det öppet för vilka som helst
att in i det helgaste gå,
ty blodet har runnit och världen är frälst.
O, syndare, akta därpå!
Det här gäller varje människa, man eller kvinna, för nu finns det inte heller någon skiljemur mellan männens och kvinnornas förgårdar. Gal 3:26f:
Alla är ni Guds barn genom tron på Kristus Jesus. Alla ni som har blivit döpta till Kristus har blivit iklädda Kristus.
Därför står vårt hopp till honom. Har vi inte Jesus har vi inget hopp. Då har vi inget annat att vänta än en förtärande eld, som väntar oss för våra blodröda synders skull. Men hos Jesus har vi ett täcke som täcker in alla våra blodröda synder så att Gud inte ser dem, utan vi kan som prästerna i det gamla förbundet gå in till Herren ceremoniellt renade av Kristi offerblod, det som under GT:s tid förebildades av bockars och kalvars blod, men som på korset verkligen utgöts som rening för alla världens synder.
Det enda som kan anklaga oss är om vi förkastar detta förbundsblod, trampar på Kristi blod. Det är det som är så hemskt, att se att de flesta människor har förförts av villfarelser och förnekelser att förkasta det. Det är det som gör att Gud en dag måste bränna upp allt i eld, så att ondskan slutligen förgörs. Hebr 10:26, 27, 31:
Men om vi syndar med vett och vilja sedan vi fått kunskap om sanningen, finns det inte längre något offer för synder, utan en fruktansvärd väntan på domen och en förtärande eld, som skall uppsluka motståndarna. ... Det är fruktansvärt att falla i den levande Gudens händer.
Men mot den som väntar på honom är han god, säger Jeremia, mot den själ som söker honom. På grund av de farliga förförelserna i världen är det så viktigt att vi samlas för få styrka av Guds ord och sakrament, att styrka varandra och förmana varandra. Ja, därför har Jesus inrättat sin kyrka och församling för att ge oss en tillflykt där vi kan få styrka för att gå ut som hans vittnen och leva vårt liv så som han har förelagt oss, medan vi väntar på hans återkomst.
Det sista texten säger är:
Det är gott att i stillhet hoppas på hjälp från HERREN.
Jeremia var i den djupaste olycka när han fick uppdraget att säga så här till sitt folk. Han satt bland Jerusalems ruiner. Allt verkade vara slut. Inte ens templet fanns mer. Nu hjälpte inga uppror. Nu fanns ingen kraft kvar att stå emot rikets fiender. Det enda som fanns var Herrens löfte.
Och det löftet håller:
HERRENS nåd är det att det inte är ute med oss, ty det är inte slut med hans barmhärtighet.
Herren har inte sagt någonstans att hans barmhärtighet skulle vara slut! Den är var morgon ny, ja, stor är hans trofasthet.
När vi inte har något eget att hoppas på, finns ändå Herren kvar. Och han skulle också visa sitt folk att han var trofast. Efter några hundra år av väntan kom Messias. Han kom som ett litet barn, men ändå var han Mäktig Gud. Det är också i sig en bild av att i stillhet hoppas på hjälp från Herren. För hans jordiska föräldrar var det en märklig väntan, när det lilla barnet växte upp. Vad skulle det bli av honom?
Det skulle inte bli någon jordisk kung. Han skulle inte få någon yttre rikedom och makt. Han växte upp som ett rotskott ur förtorkad jord. Han hade ingen yttre fägring eller glans. Han skulle utlämnas att torteras av hedningarna och skändas på det mest fruktansvärda sätt på ett kors.
Men det är till honom vårt hopp står. Hans lärjungar måste många gånger ha sviktat i sina förhoppningar, men de fick stilla vänta. Ännu efter hans uppståndelse fick de vänta i 40 dagar innan de blev beklädda med kraft. Och sedan efter det har Kristi kyrka väntat och hoppats på att han ska komma tillbaka. Det gör vi fortfarande, och vi vet inte när han kommer. Kanske kommer han nästa år. Kanske dröjer han ännu. Men oberoende av när han kommer, så är det gott att i stillhet hoppas på hjälp från Herren. För var dag, för varje ny prövning finns det nåd.
I ditt dyra namn vi vågar
börja, Herre, än ett år.
Fruktlöst är det att vi frågar
vad det är som förestår.
Ty då du är med oss, Herre,
måste ändå allt gå väl,
om än lidandet dessvärre
också kommer oss till del.
På ditt dyra namn vi hoppas,
det är, Herre, än vår rätt.
Framtidsvägens rosor knoppas
i de löften som du gett.
Lär oss då att alltid grunda
på ditt namn vår barnatro!
Vad som sedan än må stunda
kan vi dock i trygghet bo.

Predikan vid nyårsbön i Biblion 31.12.2012.