Oppdrag og avskjed

Av Øyvind Edvardsen

Predikan över Mark 16, 14-20 på Kristi himmelferdsdag, 17 mai 2012. Vasa, Finland.

Nå begynner vi å nærme oss slutten av enda et skoleår. De av dere som gårpåi skolen kan begynne å forberede dere for sommerferien. Læretiden tar slutt, eller dere får en pause til over sommeren. I noen måneder kan dere ihvertfall hvile. Har dere noen gang lurt på hvorfor folk går på skolen? Hvorfor gå år etter år og lære seg saker vi kanskje aldri får bruk for? Kan dere huske å ha fått bruk for det dere lærte dere da dere gikk på skolen? Eller har dere lurt på hva meningen med skolen var da dere var ferdige? Tenk dere at dere er ferdig med mange års skolegang og er klar for arbeidslivet. Dere er fulle av kunnskap og lurer på hva dere skal bruke kunnskapen til. Skolen er over, nå er det arbeidslivet som gjelder. Nå skal dere virkeliggjøre det dere har lært dere.

Omtrent sånn har disiplene det i dagens tekst. De er ferdige med skolen. Deres læremester, Jesus Kristus, er iferd med å overlate dem til seg selv. Jesus har under de siste 3 årene vandret sammen med sine nærmeste disipler. Han har lært dem og undervist dem. Han har overbevist dem om at han er den utlovede Messias. Disiplene har fått se ham gjøre under og gi mennesker fred. De har sett ham gjøre vann om til vin, de har sett ham mette 5000 mennesker med noen få brød og fisker, han har fått lamme til å gå, døve til å høre og han har vekket opp døde mennesker til liv igjen. Han har helbredet og hjulpet mennesker. Alle disse synlige handlingene har han gjort for å dra mennesker til sin undervisning. Han gjorde nemlig ikke under og mirakler for sin egen del, men for at mennesker skulle høre på det han hadde å fortelle dem. Det har disiplene fått med seg. Jesus har undervist både de 12 utvalgte disiplene og alle andre som har lyttet til hans undervisning. Han har fortalt dem at han er løsningen på deres største problem. Han har gitt dem mål og mening med livet. Han har gitt dem sitt eget liv.

Jesus hadde selv gått på skolen. Fram til han var ca 30 år gammel hadde han selv sittet i Tempelet og lyttet til de jødiske lærernes undervisning. Da han ble 30 år gikk han inn i sitt offentlige virke. Da begynte årene som han var sendt til jorden for. Han var sendt til jorden for å oppfylle Guds lov, forkynne frelsen for alle mennesker og frivillig ta på seg alle menneskers synder. Han kom til jorden for å gå i døden for alle mennesker og dermed fri dem fra den straffen som vi skulle ha hatt. Han tok hele verdens straff på seg. På sine skuldre tok han vår syndebyrde. Han tok dem med seg i graven. Han oppfylte profetiene i Gamle testamentet og sine egne vitnesbyrd om seg selv da han på tredje dagen oppstod igjen ifra de døde. Han overvant synden, døden og djevelen for oss. Han er vår levende Frelser.

Jesus gikk ikke bare på skolen som barn og ungdom. Han gikk også det vi kan kalle livets skole. Det er den skolen som ikke viser igjen i gode karakterer eller fine diplomer. Det er hvert enkelt menneskes møte med livets realiteter og demed også synden. Livet her på jorden er ikke himmelen. Det fikk også Jesus erfare da han levde her. Han ble fristet av djevelen, han opplevde å være uten mat og drikke, hans venner døde, han gikk i fillete klær, han hadde ikke utseende med seg, han ble hånet av mennesker, foraktet for den han var, han ble spottet, spyttet på, han ble til og med forlatt av sine aller nærmeste venner i Getsemane da han ble tatt til fange for siden å korsfestes. Han opplevde alle menneskers verste mareritt, følelsen av å være forlatt av alle og stå helt alene i verden, ja, på korset opplevde han til og med hvordan det var å være forlatt av Gud.

Jesus gikk både grunnskolen, universitet og livets skole på sine drøyt 30 år her på jorden. Han hadde både fullkommen teoretisk kunnskap, og fullstendig opplevelse av hvordan det er å leve livet på jorden. Om noen kan ha forståelse for livets ulike situasjoner og stadier så er det han. Han vet hvordan det er å miste noen man er glad i. Han vet hvordan det er å ikke få sine høyeste ønsker oppfyllt. Han vet at livet på jorden ofte er en tålmodighetsprøve. Han vet, fordi han er prøvet i alt selv. Og denne lærdom har han forsøkt å gi videre til sine 12 utvalgte disipler. Disse 12 står nå ved et veiskille. Deres obligatoriske skolegang er nå over, de er klar med grunnskolen og de har nå livets skole foran seg.

Jesus Kristus, Guds Sønn, har fullført sitt oppdrag på jorden. Han har utrettet det han kom til jorden for å gjøre. Han har tatt på seg alle menneskers synder til alle tider og gått i graven med dem. Han har beseiret døden for oss – slik at vi får leve. Jesus visste hva han kom for å gjøre. Nå er han ferdig og han drar til sin far i himmelen. Tilbake står nå disiplene. De som Jesus har utvalgt for å være hans budbærere. Jesus gir dem et oppdrag: Gå ut i hele verden og forkynn evangeliet for alle folkeslag. Disiplene trenger ikke lure på hva de skal bruke livet sitt til. Selv om skolen er over så vet de hva de skal gjøre. Jesus har sagt det til dem. Forkynn evangeliet. Forkynn frelsen for alle mennesker. Jesus vil ikke noe annet enn at alle mennesker skal bli frelst. Han vil at alle skal få høre evangeliet. Han vil at Ordet skal forkynnes. For det er gjennom Ordet at mennesker kommer til tro.

Gud virker gjennom sitt eget Ord. Han har gitt oss det han vil at vi skal vite om ham i Skriften, i Bibelen. Det er kilden til evig liv for oss. For gjennom den kommer Den hellige ånd til oss. Gjennom Ordet skapes troen i våre hjerter. Gjennom Ordet får mennesker evig liv. Det er ingen prestasjon av oss. Det er ikke noe vi må gjøre. Vi tar bare imot Ordet og i den tro som skapes ved Den hellige ånd. Dette er den frelsende troen. Dette er frelsesvisshet. At Jesus Kristus er Guds sønn og at han har dødd for dine og mine synder. Han har tatt all straff på seg og overvunnet døden for meg. Tenk, jeg har evig liv i himmelen fordi Jesus har gitt meg det. Det er en gave, intet annet. Frelsen er en så viktig gave at vi døper våre barn når de er helt nyfødte. Jesus har nemlig gitt oss étt løfte i dåpen. Den som tror og blir døpt skal bli frelst, sier han. Dåpen frelser. For i dåpen får vi Den hellige ånd i våre hjerter. I dåpen blir vi forvandlet fra å være barn av denne verden til å bli Guds barn. I dåpen blir vi tatt opp i Guds familie.

Dåpen inneholder et sikkert løfte fra Jesus. Gjennom dåpen blir vi frelst. Troen og dåpen henger sammen. Vannet over barnets hode, Den treenige Gudens navn, Guds befaling om å døpe og Jesu løfte om at troen gir frelse gjør at vi døper små barn. Den hellige ånd kommer gjennom dåpen og skaper troen. Troen er derfor en gave. Troen er Guds gave til oss. Den er ikke noe vi må gjøre eller prestere. Den kommer til oss uten vår kraft eller makt. Og det er bra. For vi vet hvor skrøpelige vi er og hvor mye vi trenger det som Jesus har å tilby oss. For livets skole er ikke alltid så enkelt. Det er ikke alltid så tydelig hvor veien skal gå, hva vi skal gjøre eller hvordan fremtiden vil se ut for oss og vår familie. Gud lar oss ofte vente. Han tar iblant fra oss det kjæreste vi har, eller han lar være å gi oss det vi ønsker oss. Bare Gud vet hvorfor. Vi har ingen løfter om at livet her på jorden skal bli enkelt. Derimot har vi et løfte som er mye, mye større enn denne verden og dette livet. Og det løftet er himmelen.

Der sitter Jesus ved Faderens høyre side og regjerer til det beste for oss. Han har full kontroll, selv om det ikke alltid ser sånn ut for oss. Jesus har overvunnet djevelen. Den sorgen og smerten og motgangen vi må oppleve her på jorden enda en tid varer bare en liten stund. Det er himmelen som er vårt mål. Det er der vi har vårt hjem. Der har vi vårt evige hjem. Her er vi borte, i himmelen er vi hjemme. På veien dit, til Jesus i himmelen, så vet vi ihvertfall en sak vi skal gjøre. Det er å holde fast ved evangeliet om frelsen i Jesus Kristus. Det er å vitne om den gleden i har på grunn av vår Frelser slik at andre menensker kan komme til tro og få evig liv. Vi skal ikke konsentrere oss om ytre tegn slik de gjorde i den første kristne kirken. Vi har nemlig hele Skriften foran oss. Frelsen kommer gjennom Ordet. Det er i Ordet vi finner trøst og styrke til å mestre hverdagen. Det er gjennom Ordet vi får ta imot livets velsignelser som Gud gir oss. I Ordet har vi glede, og gjennom Ordet er vi arvinger av Guds evige velsignelser – evig liv hos ham, evig liv uten sorg og smerte, evig liv med Jesus. Amen.

La oss be! Vi takker deg vår Gud og far for at du underviser oss ved ditt Ord og ved våre liv. Vi ber deg at du leder oss gjennom våre liv, at du bevarer oss i troen på Jesus Kristus vår Frelser og lar oss til sist får sovne inn i den evige hvilen og få komme hjem til deg i himmelen. I Jesu navn. Amen.

Andra trosartikeln 1/5

 Av Hans Ahlskog


...och på Jesus Kristus, Guds enfödde Son, vår Herre.

Vad är det som bekänns i denna sats? Jo, här bekänns att Jesus är Messias, Frälsaren och att denne Messias är Guds Son, d.v.s. här bekänns tron på Kristi gudom.

När vi bekänner att vi tror på Jesus så skall vi tänka på vad detta namn betyder och varför Marias son fick detta namn. Namnet Jesus betyder ”Herren frälsar” eller ”Herrens frälsning”. När ängeln uppenbarade sig för Josef innan Jesus föddes i Betlehem förklarar denne Herrens budbärare varför barnet skulle få detta namn: ”Du skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder” (Matt 1:21). Med tanke på den andra trosartikeln är detta en av de mest centrala verserna i hela Bibeln.

Bibeln talar om frälsning i flera bemärkelser. Ibland hör vi kanske någon säga att jag blev frälst den och den dagen, och då avses dagen när den personen blev omvänd. Bibeln använder frälsning i den bemärkelsen t.ex. i Apg 2:47 där det heter att Herren var dag ökade skaran med dem som blev frälsta. Ibland talas det om frälsning i betydelsen 'den slutliga frälsningen' som äger rum när Guds barn får ta de himmelska boningarna i besittning och inte längre omgivs av några fiender. Jesus säger att hans lärjungar här i tiden skall bli hatade av alla för hans namns skull, men den som håller ut intill slutet skall bli frälst (Matt 10:22). Se också Rom 13:11 och 1 Petr 1:9.

Men när ängeln säger att Jesus skall frälsa sitt folk från deras synder så ser vi frälsningen från ytterligare ett perspektiv. Ja, då ser vi själva grunden för frälsningen läggas. När Jesus lider, dör och uppstår, då händer det som Frans Mikael Franzén sjunger om: ... och världen är frälsad och segern är hans. Och när detta blir en människas personliga egendom genom att man hör evangelium om denna frälsning och tror det, då blir man frälst. När slutligen den genom tron frälsta människan får träda in i evigheten, då blir hon frälst.

Den andra trosartikeln handlar om frälsningen i den första bemärkelsen, den som Jesus skaffade fram genom sitt heliga liv och sin korsdöd.

Inom teologin brukar man ibland tilldela gudomspersonerna olika uppgifter. Fadern tilldelas skapelsen, Sonen återlösningen och Anden förnyelsen. Med dessa termer kunde man säga att Sonen frälser oss i bemärkelsen att han utplånar våra synder medan Anden frälser oss genom att han gör den av Sonen förvärvade frälsningen till vår egendom genom dopet och tron.

Vad menar vi då med att bekänna att Jesus är Kristus? Kristus är den grekiska översättningen av hebreiskans Mashiach, Messias, vilket betyder den smorde. I GT var det speciellt tre ämbeten som man smordes till: präst, kung och profet. I 2 Mos 30 berättas det om hur Aron och hans söner smörjs till präster. I 1 Kung 19:16 ser vi exempel på smörjelsen till de två andra ämbetena, kung och profet: "Gå tillbaka igen och tag vägen till Damaskus öken och gå in och smörj Hasael till kung över Aram.  Jehu, Nimsis son, skall du smörja till kung över Israel. Elisa, Safats son, från Abel-Mehola skall du smörja till profet i ditt ställe.

När vi bekänner att Jesus är Messias så bekänner vi att han har dessa tre ämbeten.

Jesu prästerliga ämbete beskrivs bra i Hebréerbrevet 7:26-27 där vi kan läsa följande:  En sådan överstepräst var det vi också behövde, en som är helig, oskyldig, obefläckad, skild från syndare och upphöjd över himlarna. Han måste inte som dessa överstepräster bära fram offer, en dag varje år, först för sina egna synder och sedan för folkets. Detta gjorde han en gång för alla, när han offrade sig själv.

Jesu profetiska ämbete ser vi utlovat i 5 Mos 18:15: "En profet bland ditt folk, av dina bröder, en som är mig lik, skall HERREN, din Gud låta framträda åt dig." Att Jesus från Nasaret verkligen var den utlovade Profeten ser vi av Faders ord: "Denne är min Son, den Älskade. I honom har jag min glädje. Lyssna till honom!" (Matt 17:5)

Jesu konungsliga ämbete förebådas i 2 Sam 7:12f där Gud säger till kung David: När din tid är ute och du vilar hos dina fäder, skall jag efter dig upphöja den avkomling som skall utgå ur ditt liv, och jag skall befästa hans kungadöme. Han skall bygga ett hus åt mitt namn, och jag skall befästa hans kungatron för evigt. Inför Pilatus erkänner Jesus att han är en kung, dock inte en kung i något världsligt rike: Du säger det själv att jag är en kung. (Joh 18:37)

Egentligen går dessa tre ämbeten in i varandra. När Jesus inför Pilatus erkänner att han är en kung, beskriver han också hur hans utövande av detta ämbete går till: Ja, för att vittna om sanningen är jag född, och därför har jag kommit till världen. Var och en som är av sanningen lyssnar till min röst." (Joh 18:37) Här går hans profetiska och konungsliga ämbete in i varandra. I Jesu död förenas Jesu konungsliga ämbete med hans prästerliga ämbete. Som överskrift på hans kors stod det: Denne är är judarnas konung. I GT var det inte kungen som skulle offra för folkets synder, men här är offerprästen och kungen samma person. 

Vad avser vi då när vi bekänner att vi tror att Jesus är Guds enfödde Son? I Bibeln kallas ibland överhetspersoner och andra gånger änglar för Guds söner och de kristna kallas i NT ofta för Guds barn, eller Guds söner, som det står ordagrant. Om Gud har många söner, hur kan då Jesus vara enfödd? Bibeln säger att också de som tror är födda av Gud, (Joh 1:13; 1 Joh 3:9) hur kan då Jesus kallas Guds enfödde Son?

När Johannes introducerar begreppet den Enfödde i det första kapitlet av sitt evangelium så sker det i ett sammanhang som klart visar vad som avses med detta begrepp. Johannes börjar sitt evangelium med att konstatera att Ordet, d.v.s. Sonen, var i begynnelsen hos Gud. Detta går tillbaka på Mika som säger att Messias ursprung är före tiden, från evighetens dagar (Mika 5:2). Det är denne som av Johannes kallas för den Enfödde, d.v.s. den som är född av Fadern före tiden, i evighet. I Ordspråksboken 8:23-25 står det: Av evighet är jag insatt, från begynnelsen, innan jorden fanns. Innan djupen blev till föddes jag, innan källorna flödade av vatten. När bergens grund ännu inte var lagd och inga höjder fanns, då föddes jag. Detta kan ingen människa, pånyttfödd eller ej, säga om sig själv. Människor är skapade varelser, medan Guds son är född av Fadern i evighet. I denna bemärkelse är Jesus Guds enfödde Son.

Vi skall också stanna inför bekännelsen att vi tror på Jesus Kristus (Messias) Guds Son. Judarna har i alla tider väntat på sin Messias. Men för judarna var och är det inte någon självklarhet att Messias är Guds Son, d.v.s. Gud själv. En berättelse från vår tid illustrerar detta:

Den finske Israel-missionären Risto Santala berättar att det en kväll, när han bodde i Jerusalem, knackade på dörren och när han gick för att öppna klev tre unga män in. De sade att de ville tala om Bibeln, men bara om det gamla testamentet. Risto läste tillsammans med dem Messiasprofetior långt in på natten. Till slut kom de till profetiorna om Davids telning i Jer 23:5f och 33:15f där Messias kallas Herren vår rättfärdighet. När de unga judarna såg ordet JHVH i Ristos hebreiska Bibel, det heliga gudsnamnet som de inte ens vågade uttala, så hoppade de upp och ropade: - Vi har det inte på samma sätt! Ni missionärer har förfalskat Bibeln! Risto sade till dem att hans Bibel är en exakt kopia av deras egen. - Nej, det kan inte vara så, för då är ju Messias Gud, sade ungdomarna, varpå Risto bad dem gå hem och se efter i sina egna biblar. Det gick de också. Nästa dag knackade det igen på dörren och in kom judepojkarna och det första de sade var: - Vi hade det på samma sätt. Messias är Gud!
De messianska profetiorna hos Jeremia är inte de enda ställena i GT som visar att Messias är Gud. Vi kan också tänka på julprofetian i Jes 9 där det sägs att det barn som skulle bli fött är den mäktige Guden själv (v. 6) eller profetian om Herrens lidande tjänare i Jes 52:13ff där det framgår att den lidande tjänaren är den trefalt höge Guden själv: Min tjänare skall bli hög och upphöjd, ja mycket hög.

Vad menas slutligen med bekännelsen att Jesus är vår Herre?

Det grekiska ordet kyrios (herre) motsvarar hebreiskans adonai som judarna i tal använde istället för det heliga gudsnamnet JHVH. Med bekännelsen att Jesus är vår Herre bekänner vi alltså att Jesus är JHVH och att han också är vår Gud. Låt oss se hur Luther utlägger detta ord i sin Stora katekes.

Vad betyder nu detta att "varda en Herre"? Det betyder, att han har återlöst mig från synd, djävul, död och all olycka. Ty förut har jag icke haft någon herre eller konung, utan har varit fången under djävulens våld, fördömd till döden och snärjd i synd och blindhet ... Det må alltså gälla såsom huvudsumman av denna artikel, att det lilla ordet "Herre" rätt och slätt innebär detsamma som återlösare, d.v.s. den som fört oss från djävulen till Gud, från döden till livet, från synden till rättfärdigheten och som behåller oss vid detta. 
Men de stycken som sedan följa efter varandra i denna artikel, hava ingen annan uppgift än att förklara denna återlösning och närmare ange, huru och varigenom den har skett, d.v.s. vad den har kostat honom och vad han har offrat och satt på spel för att vinna oss och bringa oss under sitt herradöme: nämligen att han har blivit människa, avlad och född av den Helige Ande och Jungfrun utan all synd, för att så bliva herre över synden, att han vidare lidit, dött och blivit begraven, för att han för mig skulle göra till fyllest och betala vad jag förskyllt, icke med silver eller guld, utan med sitt eget dyra blod. Och detta allt fördenskull, att han skulle bliva min Herre, då han ju för sin egen skull ej gjort eller behövt göra något av detta. Sedan har han uppstått igen, uppslukat och förtärt döden och slutligen uppfarit till himmelen och tagit väldet på Faderns högra sida, så att djävulen och alla väldigheter måste vara honom underdåniga och ligga för hans fötter, till dess han slutligen på den yttersta dagen avskiljer och befriar oss från den onda världen, från djävul, död, synd m.m.

Piska och morot i Guds rike

Av Ola Österbacka

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.

Bön: Herre, om stundom med hjälpen du dröjer, må jag i otro ej tvivla på den! Hjälp att jag helt för din vilja mig böjer, också i djupet förbidar dig än! Lär mig att vila vid löftena klara som i ditt ord du har gett även mig! Må du mig alltid på vägen bevara, att jag ej någonsin villas från dig!

Predikotexten är från Luk 11:1–13:

En gång var Jesus på en plats och bad. När han hade slutat sin bön, sade en av hans lärjungar till honom: ”Herre, lär oss att be, liksom Johannes lärde sina lärjungar.” Då sade han till dem: ”När ni ber skall ni säga:

Fader, helgat blive ditt namn.
Komme ditt rike.
Ge oss var dag vårt bröd för dagen.
Och förlåt oss våra synder, ty också vi förlåter var och en som står i skuld till oss.
Och för oss inte in i frestelse.”

Han sade till dem: ”Om någon av er har en vän och går till honom mitt i natten och säger: Käre vän, låna mig tre bröd. En vän som är på resa har kommit till mig, och jag har ingenting att sätta fram åt honom, vem av er skulle då inifrån huset få till svar: Låt mig vara i fred. Dörren är redan stängd, och mina barn och jag har gått och lagt oss. Jag kan inte stiga upp och ge dig något. Jag säger er: Även om han inte stiger upp och ger honom något för att det är hans vän, så kommer han att stiga upp och ge honom allt vad han behöver för att inte själv bli utskämd.

 Jag säger er: Be och ni skall få, sök och ni skall finna, bulta och dörren skall öppnas för er. Ty var och en som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas. Finns det bland er någon far som skulle ge sin son en orm när han ber om en fisk, eller en skorpion när han ber om ett ägg? Om ni som är onda förstår att ge era barn goda gåvor, hur mycket mer skall då inte er Fader i himlen ge den helige Ande åt dem som ber honom?”

Herre, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.

Bön och barnuppfostran

Dagens tema är: Hjärtats samtal med Gud, alltså bönen. Låt mig börja med en fråga som kanske överraskar dig: Kan du se sambandet mellan bön och barnuppfostran?

Förr var det självklart att föräldrarna skulle bestämma över barnen och barnen skulle lyda. Barnen fick lära sig gränser med hjälp av ”piskan och moroten”. Förr i tiden var piskan inte bara symbolisk, utan den användes som ett straffredskap så snart barnet var olydigt. Moroten står för belöning, som ges när barnet lyder och uppför sig väl. Och under allt ska det finnas kärlek. 

Idag finns det föräldrar som menar att kärlek är att barnet ska få göra som det vill. Det ska självt lära sig vad gott och ont är. I sin extrema form betyder det fri uppfostran, nästan helt utan gränser.  Men det kan betyda stora faror. Vilken förälder tar inte i sitt barn om det håller på att springa ut över gatan under en bil, eller sträcker sig över en het spisplatta? Att låta barnet självt få veta följderna skulle bli en för dyrbar läxa att lära. Till den fria uppfostran hör också att barnet får allt som det önskar sig, om föräldrarna har råd med det. Och det har många i vår tid.

Vad ger en fri uppfostran för inställning till bönen? Jo, att vi självklart får allt vi ber om och pekar på. Är det så Jesus undervisar om bönen? Ytligt sett verkar det nästan så, eftersom han säger att vi ska få om vi ber.

Men med den grundsynen har vi svårt att förstå varför Gud prövar oss. Vi har svårt att acceptera att vi dras med sjukdomar, när vi ber Gud om hälsa. Det är svårt för oss att förstå varför kristna i dag, liksom i urkyrkan och under kommunistterrorn, utsätts för förföljelser och måste fly från sina hem. Ber de inte? Jo, säkert mer än vi. Varför låter då Gud dem ha det svårt?

Det här beror på att Gud använder en pedagogik som tar hänsyn till vår natur. Han använder både piska och morot. Gud vet att vi inte klarar av att leva rätt om vi får råda själva och får det precis som vi själva vill. Vi kan också uttrycka det så här: 

Guds nej och Guds ja

I dagens text berättar Jesus ett exempel på en som ställer upp för sin vän. Men han gör det med en märklig motivering: för att inte själv bli utskämd. Att bli väckt mitt i natten av en god vän som ber att få låna några bröd för att ha något att ge sin gäst, som kommit på ett överraskande besök, är verkligen inte något som hör till vår kultur. Vi skulle troligen ringa först. Om telefonen ringer mitt i natten skulle vi kanske svara något fult och återvända till sängvärmen. Och det skulle nog Jesu lärjungar också gärna göra, om det inte vore för skammen. För på den tiden var det otänkbart att man skulle lämna en god vän i sticket. Tidens seder krävde att man ställde upp.

Jesus tar det här exemplet för att visa att vi frimodigt ska gå till Gud med våra önskningar i allt.  Han kommer att lyssna. Han längtar efter att ge oss det vi begär av honom. Han vill oss inte illa, som det hemska exemplet med att ge en orm åt ett barn som ber om en fisk, eller en skorpion i stället för ett ägg. Vilken far skulle göra så mot sitt barn? Egentligen är vi människor sådana att vi kan förfalla till vilka hemska synder som helst. Men Gud vill oss allt gott. Och det allra bästa han vill ge oss är den helige Ande.

Här kommer vi nu till Guds högsta önskan: Han vill att vi ska vara hans barn och han vill ha oss hem till himlen. Han har skapat oss för att vi ska vara hans, och för att vi ska få dela hans härlighet med honom. Och för att han ska få sin vilja igenom använder han en växelverkan mellan piskan och moroten. De båda motpolerna brukar vi också kalla lag och evangelium. Orsaken till att han måste göra det är att vi är onda. Vi har gått bort från honom, vi har hamnat i djävulens våld. Vi är syndare. Därför måste han ta till aga, som ju egentligen är raka motsatsen till att han ger oss vad vi ber om.

Låt oss för en stund gå till den bibliska historien för att få åskådningsundervisning hur Gud handlar med sina kära barn. Vi ska se hur patriarker och profeter bad och hur Gud svarade på böner.

Patriarkernas bön och Guds bönhörelse

Ett av de finaste exemplen på förbön har vi i 1 Mos 18, där Abraham vädjar att Gud ska skona Sodom. Om och om igen kommer han med nedräkning: ”Om det finns 50, om det fattas fem, om det är bara 40, ... , om det finns 10 rättfärdiga?” Och Gud hör och lovar skona staden för deras skull. Men det fanns inte så många ens. Straffet kom, och Abrahams förbön såg inte ut att ha hjälpt. Men Gud hörde honom, fast han sedan var tvungen att straffa synden. 

När Mose ledde sitt folk ut ur Egypten var det inte han som ledde dem, utan Gud själv gick före. Och han ledde dem konstigt, för de måste gå in i en snäv dalgång och hamnade mitt framför ett hav. Och så kom Farao efter. De var dödsdömda. Israels barn blev förskräckta och ropade till Herren. Mose sa till folket (2 Mos 14:14):

Herren skall strida för er, och ni skall hålla er stilla. 

Det är ett underbart ord. Det är den verkliga moroten: vittnesbördet om Guds trofasta beskydd mitt i det som såg ut som rena katastrofen.

Det finns en märklig sak här. Gud frågade Mose: ”Varför ropar du till mig?” Det står ingenting om att Mose ropade. Kanske gjorde han det i hjärtat. Men enligt Gud var det onödigt, för han hade redan tänkt ut sin plan hur han skulle rädda sitt folk. Så är det många gånger för Guds barn: Han ger oss vad vi önskar, långt innan vi ens kan be om det.

Gud gav sitt folk de tio budorden för att leda dem i deras liv. De överträdde buden och dyrkade andra gudar. Gud måste straffa dem, och de skulle alla ha gått under om inte Mose hade bett för dem (2 Mos 32:31–32):

Detta folk har begått en stor synd. De har gjort sig en gud av guld. Men förlåt dem nu deras synd. Om inte, så utplåna mig ur boken som du skriver i.

Och Gud hörde Mose och förlät dem deras synd. Men han mätte ut en våldsam straffdom mot dem som hade syndat. Gud kunde inte lyssna till Moses förbön att själv utplånas ur Livets bok. Det var i stället hans egen son som skulle utlämnas i döden för världens synder.

Gud inrättade offertjänsten för att Israels barn skulle påminnas om sin synd och lära sig att förtrösta på Honom som är stor i mildhet och som aldrig sviker sitt löfte. När tiden var inne skulle han låta det utvalda Lammet bli det fullkomliga, eviga offret. 

Så fortsätter berättelsen om hur folket knotade och klagade över att de hade så dålig mat i öknen, och hur Gud då straffade dem med giftiga ormar. De kom till Mose och bekände sin synd och bad honom att be till Herren att ta bort giftormarna. Och Gud hörde dem på ett konstigt sätt: Han gav dem en kopparorm att se på, och de som såg på den fick leva. Men det var många som dog av ormgiftet.

Där får vi åter se hur Gud använder sig av märkliga metoder för att undervisa om frälsningen i Jesus. Varför måste han alls sända giftormarna? Och varför tog han inte bara bort ormarna på ett enkelt sätt? Han ville lära dem, och oss, hur det riktigt farliga ormgiftet tas bort. Han måste visa att synden är farlig och hotar oss med evig död, om vi inte får se på den verkliga kopparormen, den korsfäste Frälsaren. Det undervisar oss Jesus själv om, när han talar med Nikodemus (Joh 3:14–16):

Och liksom Mose upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bli upphöjd, för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv. Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.

Därför är Guds avsikter med sitt folk att de ska lära sig att se på den korsfäste. När han agar oss sker det med rätta för våra synders skull, men det är egentligen inte något straff för Guds barn, utan en fostran. Vi ska lära oss att förtrösta på Honom.

Slutligen kan vi påminna oss om hur profeten Daniel bad för sitt folk. Han bekände sitt folks synder – han som ingen kunde beslå med någon enda orätt handling – och han bad om Guds förbarmande över folket som hade förts bort i fångenskap till ett främmande land, helt rättvist för sina svåra överträdelsers skull. För Mose och alla profeterna hade sagt att det ska ske så om de överger Herrens bud.

Och medan Daniel ännu talade i sin bön sände Gud sin ängel för att berätta för honom om hur han skulle besvara hans böner. Han skulle sända Messias för att skaffa fram en evig rättfärdighet. Och till tecken på det skulle också Guds folk, judafolket, få återvända till sitt land och till Jerusalem, när tiden var inne.

I allt det här fanns en växelverkan mellan Guds krävande lag jämte straffdom när de inte höll lagen, och Guds nåd som gick tillbaka på löftet till Adam och Eva och vidare genom profeterna. Aldrig övergav Gud dem, hur hårt han än måste straffa dem. 

Vad lär vi?

Gud måste använda hårda medel för att föra sitt utvalda folk till det land han hade lovat dem. Alltid fanns hans löfte i bakgrunden: han kunde inte svika sitt löfte. 

Vår vandring genom livets jämmerdal är en parallell till Israels ökenvandring. Också vi är ett hårdnackat folk. Våra hjärtan är onda genom synden som bor i oss från avlelsen. Gud kan inte bara låta oss få leva i ständig ro och glädje så länge vi har ett ont hjärta. Och det har vi tills vår kropp läggs i graven.

Men han visar oss också på sitt löfte. Om han måste slå oss, precis som forna tiders fäder tuktade sina barn med riset, så är det av kärlek, för att vi ska vända om till honom. Han vill att vi ska komma till honom med våra böner. Vi ska komma med allt, precis som ett barn kommer till sin älskande mor och far. 

Bönen är evangelium. Det är inte ett sätt att blidka Gud, att ställa oss in, eller att göra vårt för att bli frälsta. Det är ett svar på Guds oändliga nåd och kärlek. När vi ser hur han tar sig an oss, då svarar vi med att komma till honom i bön.

Men vi behöver också lära oss att be, som lärjungarna bad Jesus lära dem be. Därför har Jesus lärt oss bönen Fader vår, som är grundtypen för all rätt bön. I den här versionen hos Lukas är bönen lite kortare än hos Matteus. Han hade säkert upprepat bönen många gånger och i lite olika varianter. Men de stora dragen är den samma. 

Där finns den trygga tilliten till att vi får komma inför vår himmelske Far som barn för Jesu skull, i Jesu namn. Där finns bönen om att Guds namn ska bli helgat. Det sker när vi tror på hans heliga ord och lever efter det som Guds barn. Där finns bönen om att Guds rike ska komma till oss. Det sker när Gud ger oss sin Helige Ande så att vi tror på honom. Där finns tilliten till att Gud ger oss det bröd vi behöver för dagen. Där finns förlåtelsen, som vi först får från Gud för att sedan också leva i förlåtelsen tillsammans med våra medmänniskor. Och där finns bönen att bli bevarade från frestelserna och den ondes försåt.

Allt det här innesluts i den bästa av alla böner: att vi tryggt lämnar allt i Guds hand och ber att hans vilja ska ske. För när hans vilja sker, då vet vi att vi har det på bästa sätt. Ingen av oss kan i våra böner tänka ut något bättre än vad han har tänkt åt oss.

Det som framför allt är Guds vilja är att vi ska få den Helige Ande som leder oss på vägen hem till himlen. När vi ber om det behöver vi inte säga: ”Ske din vilja”, för det är sannerligen Guds yttersta vilja. Därför ska vi framför allt be om att vi tillsammans med våra barn och barnbarn ska bli bevarade på vägen till himlen. Det ska vi göra i ständig bön, liksom vi uppmanas av aposteln att ständigt be för alla heliga. Allt för att Guds namn ska bli prisat och ärat, för Jesu skull. Amen.

Lovad vare du Gud, och välsignad i evighet, som med ditt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Låt din Helige Ande stadfästa Ordet i våra hjärtan, så att vi inte blir glömska hörare, utan dagligen växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och blir saliga genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

Predikan i Biblion 13.5.2012

Den fullkomliga glädjen

Av Ola Österbacka

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.

Bön: Käre Frälsare! Kom och visa oss din kärlek, så att vi skulle kunna återspegla något av den bland våra medmänniskor och så vara med och sprida den fullkomliga glädjen i världen. Amen.

Predikotexten är från Joh 15:10–17:

Om ni håller mina bud, förblir ni i min kärlek, liksom jag har hållit min Faders bud och förblir i hans kärlek. Detta har jag talat till er, för att min glädje skall vara i er och för att er glädje skall bli fullkomlig. Detta är mitt bud att ni skall älska varandra så som jag har älskat er. Ingen har större kärlek än att han ger sitt liv för sina vänner. Ni är mina vänner, om ni gör vad jag befaller er. Jag kallar er inte längre tjänare, eftersom tjänaren inte vet vad hans herre gör. Vänner kallar jag er, ty allt vad jag har hört av min Fader har jag låtit er veta. Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt om er att ni skall gå ut och bära frukt, sådan frukt som består, för att Fadern må ge er vad ni än ber honom om i mitt namn. Och det befaller jag er att ni skall älska varandra.

Herre, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.

Jesus talar de här orden på väg mot sitt lidande, närmast sin ångestfyllda kamp i Getsemane. Orden ingår i hans avskedstal som inleddes i övre salen där han instiftade nattvarden och avslutas med hans översteprästerliga förbön.

Texten innehåller den allra strängaste lag och det allra ljuvligaste evangelium.

En sträng lag

Lag: det som vi ska göra. Vad är det som är strängt i de ord som Jesus säger här?

Ni ska älska varandra så som jag har älskat er.

Kan vi älska som han? Vi sjunger ju också i en sång: ”Aldrig har någon älskat som han.”

Också orden ”om ni håller mina bud, förblir ni i min kärlek” är oerhört stränga. Håller vi hans bud? Om vi inte kan svara ja på den frågan, kan vi då veta att hans kärlek förblir i oss? Tänk om jag missar något – mister jag då hans kärlek?

Om vi ytterligare jämför de här orden med aposteln Jakobs undervisning blir det verkligen allvarligt (Jak 2:10): 

Den som håller hela lagen men bryter mot ett enda bud är skyldig till allt.

Nu vet vi också att ingen enda människa kan hålla hela lagen, så att han inte skulle bryta mot något enda av Guds bud. Det gäller nämligen inte bara att hålla de yttre buden, utan också att vara ren i sitt inre och inte låta någon oren begärelse eller tanke slå rot.

”Om ni håller mina bud” – de orden drabbar oss med insikten om att det står dåligt till. Vad har Jesus för orsak att älska oss, så som vi beter oss i ljuset av Guds tio bud? Och särskilt om vi jämför vår kärlek med Jesu kärlek.

Vi kommer utan tvivel till korta. Förhoppningen att vi ska hitta någon glädje i att undersöka hur stark vår egen kärlek är och hur bra vi håller Guds bud, den försvinner nog som morgondagg i solsken. Vad återstår? Jo, att vi inte ens får räkna oss som Jesu vänner, ännu mindre som hans tjänare.

Men Jesus hade en avsikt med vad han sa, just när han var på väg mot den största tänkbara smärta och ett lidande som saknar motstycke på denna jord! Han kom med

Det ljuvligaste evangeliet

Detta har jag talat till er, för att min glädje skall vara i er och för att er glädje skall bli fullkomlig.

Nu stod Jesus inför höjdpunkten på sin bana. Men vilken höjdpunkt! Han skulle svettas blod i sin ångest, han skulle utsättas för den grymmaste tortyr människor har hittat på. Och hans lärjungar skulle bevittna det. Tänk på Petrus, som nyss hade bedyrat sin trohet och Jesus hade avslöjat att han ska komma att förneka honom. Vilken smärta upplevde inte Petrus när han insåg vad han hade gjort, då Jesus vände sig om såg på honom.

Hur kan Jesus tala om sin glädje i det sammanhanget? Hur kan ha tänka att hans lärjungar ska kunna glädja sig?

Strax efter vår text fortsätter Jesus:

Om världen hatar er, skall ni veta att den har hatat mig innan den hatat er.

Och lite längre fram (16:1–2):

Detta har jag talat till er för att ni inte skall komma på fall. Ni kommer att bli utstötta ur synagogorna, ja, den tid kommer då var och en som dödar er skall tro sig tjäna Gud.

Är det ett tal om fullkomlig glädje? Är det inte snarare ett ämne till sorg, ett hemskt straff?

Om det vore ett straff, skulle det inte kunna klandras. Det skulle vara helt rättmätigt. Rövaren på korset sa: ”Vi förtjänar vad våra gärningar är värda.” Det får vi också säga. Våra synder är orsak nog till att vi skulle bli hatade och få lida. Men nu är det här inget straff. Det är en förmån, för vi får gå i Jesu fotspår. Och han har också sagt en annan märklig sak (Luk 6:22–23):

Saliga är ni, när människor hatar er och stöter bort er, när de hånar och smutskastar er, allt för Människosonens skull. Gläd er på den dagen, ja, hoppa av glädje! Ty se, er lön blir stor i himlen. På samma sätt gjorde deras fäder med profeterna.

Gläd er, ja, hoppa av glädje! Så glada borde vi bli om människor hatar oss och stöter bort oss, hånar och smutskastar oss. Är det inte märkvärdigt?

Det här beror på något helt annat än att vi skulle hånas för att vi syndar och inte kan älska som vi borde. Petrus förklarar saken så här (1 Petr 4:14–16):

Saliga är ni, om ni hånas för Kristi namns skull, ty härlighetens Ande, Guds Ande, vilar över er. Men ingen av er skall lida för att han är en mördare eller tjuv, förbrytare eller förskingrare. Men om någon får lida för att han är kristen, skall han inte skämmas utan prisa Gud för det namnet.

Det är för Kristi namns skull som det som för människor är hån, hat och lidande blir till glädje och härlighet. I det som Jesus gjorde för oss när han genomlevde de fruktansvärda timmarna av lidande inför översteprästerna, Herodes och Pilatus, och när han slutligen hängdes på korset, den största skymf en människa kan utsättas för, då vändes lidandet till seger. Korset, som var det mest avskydda tecknet på mänsklig pina, förnedring och död blev symbolen för seger och liv.

Det är för att Jesus vände på begreppen som också vårt liv kan vara glädje mitt i de yttre bedrövelser som vi ofta upplever. De finns för vår synds skull, men de kan vändas i glädje. Den stora glädjen är att vi får vara Jesu vänner.

Jesus ger oss klart besked varför vi får vara hans vänner. 

Frukten av Jesu vänskap

Den första orsaken uttrycker han så här:

Ingen har större kärlek än att han ger sitt liv för sina vänner.

Jesus gav sitt liv för oss. Han köpte oss fria från synden, döden och djävulens våld och beredde oss rum i himlen. Annars skulle våra synder skulle ha drivit oss till helvetet. Han betalade inte med guld eller silver, utan med sitt heliga och oskyldiga blod. I himlen väntar han på att ta emot oss som sina vänner, i den fullkomliga glädjen som vi stundvis bara kan ana här på jorden.

Den slutliga frukten av Jesu vänskap är att vi får ha hopp om den saliga glädjen i himlen. Och han har inte lämnat oss i ovisshet. Tjänaren ska bara göra som hans herre säger, men som vänner har vi fått veta allt vi behöver. Det finns ingen oklarhet: alla har syndat, och vi har alla fått förlåtelse för alla våra synder, efter hans nåds rikedom. Det är fast och visst för var och en som hör Herren till genom dopet och tron.

Och nu är det så att det är han som har gjort allt, vi har ingenting att yvas över, som vi skulle ha gjort själva. Det gör han klart med orden:

Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er.

Det här gällde förstås i första hand hans lärjungar, som han personligen kallade mitt i fiskerinäringen, eller vid tullhuset. Han valde och kallade. Och lärjungarna steg upp och följde honom.

Samma sak gäller oss, som är här och som gläds över att Jesus vill vara vår vän. Det beror inte på att vi har valt honom, utan på att han har valt oss. Vad har har tänkt om oss?

Jag har ... bestämt om er att ni skall gå ut och bära frukt, sådan frukt som består.

Vi har fått en kallelse att tjäna honom, det som han kallar att bära frukt som består. Det som vi själva kokar ihop och bestämmer att vi ska göra, det håller inte. Den frukten blir inte bestående. För (Ords 16:9)

Människans hjärta tänker ut sin väg,
men Herren är den som styr hennes steg.

Den tjänst som Herren kallar oss till är inte tung. För det är inte vi själva som bestämmer frukten. Vi har inte ens gjort början. Det är han som har kallat oss. Han har bestämt om oss att vi ska bära frukt, sådan frukt som består. 

Här kommer dagens tema in: I världen, men inte av världen. Den tjänst som Herren kallar oss till är i världen. Vi är satta att tjäna honom genom att betjäna vår nästa. Vi har fått olika utrustning och gåvor. Varenda detalj av den utrustning vi har fått  är planerad av Gud. Han vill att den ska leda till något i denna värld. Men kraften till att göra det kommer inte av världen. Det är inte vi som tar förmågan åt oss, det är inte vi som skapar frukten. Kraften och frukten kommer inte från denna värld, utan från Honom som styr jord och himmel, och som också är med i varje insats vi gör. Det är evangeliet som ger drivkraften. Och evangeliets kraft kommer från det himmelska hoppet.

Det här understryks ännu mer av att det kopplas ett av Jesu många löften om bönhörelse:

för att Fadern må ge er vad ni än ber honom om i mitt namn.

Om vi skulle förstå den fulla vidden av det här löftet, som upprepas många andra gånger, då skulle vi fyllas av en sådan glädje att vi inte skulle hållas kvar på jorden utan flyga iväg.

Han vill ge oss vad vi än ber honom om i Jesu namn!

Visst är vår tro svag. För vi klarar ju inte att ta till oss sådana starka ord. Vi kommer med invändningar: jag har bett så många gånger och ändå inte fått något. Gud tycks ha glömt mig.

Nej, han har inte glömt oss. Han vet vad vi behöver. Men vi kan inte alltid få det precis som vi vill, för vi har inget hum om vad som är bäst för oss. Men vi ska be om allt vi önskar. Och vi ska be flitigt, utan att tvivla på att han hör oss, när vi kommer till honom som barn i Jesu namn. Men det här ska vi tala mer om nästa söndag, på bönsöndagen.

Nu ska vi ännu en gång se på den här tjänsten som Jesus kallar oss till.

Kärlekens tjänst

Om ni håller mina bud, förblir ni i min kärlek, liksom jag har hållit min Faders bud och förblir i hans kärlek. ... Detta är mitt bud att ni skall älska varandra så som jag har älskat er.

Håll mina bud! Det är en naturlig följd av den stora kallelsen som Jesus kommer med. Han ger oss nämligen del av sin omtanke om oss, sin vishet, som säger oss vad som är bäst för oss, för vår medmänniska och för världen. Skulle vi förstå vidden av hans kärlek skulle vi också inse att det som vi själva tänker ut är bara dårskap jämfört med att vila i hans plan.

Därför vill en kristen fråga efter vad han vill. Och han har berättat det för oss. Han har gett oss sina bud. Jesus har inte upphävt de bud som Mose gav på Sinai, för de är ett uttryck för den sammanfattning han själv undervisade om (Matt 22:37, 39): 

Du ska älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd. ... Du skall älska din nästa som dig själv.

Han har också gett oss goda förmaningar i apostlarnas brev. De är inte till för att förstöra vår glädje och göra vårt liv svårt, utan de är till för att hjälpa oss att leva så att både vi själva och vår medmänniska får leva ett liv i harmoni med Jesu vilja med oss och får del av den sanna glädjen, som vi får uppleva fullkomligt den dagen när han kommer för att göra slut på det som här på jorden skymmer hans kärlek och förmörkar våra liv. Därför ska vi ta vara på hans bud och leva efter dem, främst hans bud om att älska varandra.

När Jesu lärjungar hade sänts ut på praktik och återvände var de fulla av förundran över att till och med andarna var dem underdåniga. Då sa Jesus till dem (Luk 10:20):

Se, jag har gett er makt att trampa på ormar och skorpioner och att stå emot fiendens hela välde. Ingenting skall någonsin skada er. Men gläd er inte så mycket över att andarna lyder er, som över att era namn är skrivna i himlen.

Amen. 

Lär mig tacka, lär mig lova

– ack, det går så uselt än!

Men det skall bli annorlunda

där hos dig i himmelen,

när jag fri från allt elände

som här nere trycker mig

får med änglar och med helgon

där för evigt lova dig!

Predikan i Biblion 6.5.2012

Herren är min herde

Av Ola Österbacka

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus. Låt oss be:

O Herre kär, du söker ju än det som borta är och bär det med glädje tillbaka. Vi ber att det får som vilse nu går den saliga glädjen må smaka! Amen.

Predikotexten i dag är från Hes 34:11–16.

Ty så säger Herren, HERREN: Jag skall själv söka upp mina får och ta mig an dem. Liksom en herde tar sig an sin hjord när han är bland sina får, som varit skingrade, så skall också jag ta mig an mina får och rädda dem från alla de orter dit de skingrades en mulen och mörk dag. Jag skall föra dem ut från folken och samla ihop dem från länderna och låta dem komma till sitt eget land och föra dem i bet på Israels berg, vid bäckarna och där man i övrigt kan bo i landet. På goda betesmarker skall jag föra dem i bet, på Israels höga berg skall de få sina betesmarker. Där skall de vila sig på goda betesmarker, och de skall ha rikligt med bete på Israels berg. Jag skall själv föra mina får i bet och låta dem vila sig, säger Herren, HERREN. De förlorade skall jag söka upp, de som gått vilse skall jag föra tillbaka, de sårade skall jag förbinda, och de svaga skall jag stärka. Men de feta och de starka skall jag förgöra. Jag skall ta hand om dem med rättvisa.

Herre, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.

Herdarna och Herden 

Profeten Hesekiel var verksam under fångenskapstiden i Babylonien omkring år 600 f.Kr. En stor del av hans bok utgörs av straffpredikan över det avfallna folket, inte minst de falska herdarna. I början av kapitel 34 kommer Herrens ord till Hesekiel med hårda ord (v2–5):

Ve er, ni Israels herdar, som bara tagit hand om er själva! Skulle inte herdarna ta hand om hjorden? I stället åt ni upp det feta, ni klädde er med ullen och slaktade de gödda djuren. Men ni tog inte hand om hjorden. De svaga stärkte ni inte, de sjuka botade ni inte, de sårade förband ni inte, de som drivit vilse förde ni inte tillbaka, de förlorade sökte ni inte upp, utan med hårdhet och grymhet härskade ni över dem. De skingrades, eftersom de inte hade någon herde.

Den olycka som har drabbat landet går alltså tillbaka på folkets ledare, både den världsliga regeringen och de andliga blinda ledarna. Det är ledarna som står i ansvar för folket. Man brukar säga, att landet får sådana ledare som det förtjänar, så därför straffas också folket.

Därför att herdarna har svikit, måste nu fåren irra omkring på alla berg och alla höga kullar. Grundfelet är att herdarna bara tänker på sig själva. Därför gör Gud slut på deras herdetjänst. 

I stället måste Gud själv ta sig an sitt folk och ge dem en herde. Där kommer vi in i vår text, som beskriver vad Gud gör via den herde som han själv ska sända. Vi ska plocka ut några saker som han vill göra. Han ska

• rädda dem från de orter där de varit skingrad och föra dem ut från folken,
• samla ihop dem och låta dem komma till sitt eget land,
• föra dem i bet på goda betesmarker, på Israels höga berg, och låta dem vila sig,
• söka upp de förlorade, de vilsegångna, förbinda de sårade, stärka de svaga,
• förgöra de feta och de starka och ta hand om dem med rättvisa.

Längre fram i samma kapitel berättar han vem den här herden är: min tjänare David. Han ska vara furste ibland dem. När Gud nu har talat om denne herde som ”han” övergår han till att tala i jagform om vad han själv, HERREN, ska göra. Det visar att det är han själv som ska vara herde. Sju saker räknar han upp som han ska åstadkomma: Han ska

• sluta ett fridsförbund med dem,
• göra slut på vilddjuren så att man kan bo tryggt i öknen och sova i skogarna,
• låta dem själva och landet bli till välsignelse,
• låta det regna i rätt tid, regnskurar av välsignelse,
• träden ska bära frukt och jorden ge sin gröda,
• själva ska de bo trygga i landet,
• de ska inse att jag, HERREN, deras Gud är med dem och att de, Israels hus, är mitt folk.

Låt oss se lite närmare på vad den gode herden ska göra.

HERREN räddar sitt folk

Folket var illa ute. Det handlade inte främst om att de hade förts bort i fångenskap. Det var illa nog. Flera gånger kunde vår folk mycket väl ha råkat ut för något liknande, och ännu i min barndom minns jag hotet från Sibirien. Det skulle verkligen inte vara någon lycka att hela städer och byar skulle förstöras och allt folket lastas på tåg och föras bort till ett främmande land.

Det handlade inte heller om att deras stolthet hade förstörts i grunden: staden Jerusalem och templet, det sköna tempel som Salomo hade låtit bygga och som räknades som ett av världens sju underverk. Just templet hade blivit deras garanti för Guds närvaro. De hade inte förstått att Gud bodde i förkrossade hjärtan, och inte i dem som hade en yttre stolthet men där deras hjärtan var långt borta. Att templet raserades var ett yttre tecken på att Gud hade övergett dem och utlämnat dem i sina fienders hand.

Det värsta var att folket hade övergett sin Gud. Det hade trotsat profeternas varningar att överträda Mose lag. Om och om igen hade profeterna visat på följderna, men folket var ostyrigt och trotsade alla varningar. Därför måste Gud låta dem få sitt straff. Därför övergav Gud sitt tempel.  Nu verkade det som alla Guds löften skulle ha gjorts om intet. Var är nu deras Gud? Kan han inte hålla vad han lovade Abraham? Är han alls ingen Gud? Det var det här som var det mest fruktansvärda: att Guds namn drogs i smutsen.

Men Hesekiel får förmedla budskapet om att Gud inte har svikit sina löften. Allt det han har lovat står fast. Därför ska han se till att folket blir räddat.

Det sker i etapper. Först sker det genom att de får återvända till sitt land. Det var i sig ett under. Aldrig någonsin har ett folk som förts i deportation hållit samman som folk och sedan fått återvända. Det skedde genom att Gud på ett särskilt sätt talade till kung Koresh av Persien och lät honom utfärda ett påbud ungefär 70 år efter Hesekiels verksamhet. Det brukar kallas Koresh edikt, och vi kan läsa det i slutet av 2 Krönikeboken och i början av Esras bok:

Så säger Koresh, kungen i Persien: HERREN, himmelens Gud, har givit mig alla riken på jorden, och han har befallt mig att bygga ett hus åt honom i Jerusalem i Juda. Den bland er som tillhör hans folk må bege sig upp till Jerusalem i Juda för att bygga upp HERRENS, Israels Guds, hus, och hans Gud skall vara med honom. Han är den Gud som bor i Jerusalem.

Men det här är ändå inte hela räddningen. Var det så att Gud gjorde slut på vilddjuren? Fick landet bli en välsignelse? Fick folket bo i trygghet i landet?

Nej, vi ser av evangelierna att det minsann inte var någon trygghet i Palestina några hundra år efteråt. Gud ville genom att låta sitt folk återvända visa att han står fast vid sina löften, men den stora uppfyllelsen återstod. Den skulle komma när tiden var fullbordad, när Gud sände sin Son, född av kvinna, för att frälsa sitt folk från deras synder. Det var just synderna som var det stora problemet, inte att Jerusalem hade lagts i ruiner eller att de var förda till ett främmande land.

David, den gode herden

Gud sänder sin tjänare David till sitt folk. Ängeln Gabriel säger till Maria (Luk 1:32) att det barn som hon ska föda ska få hans fader Davids tron. Han ska vara kung för evigt över Jakobs hus. Hans rike ska aldrig få något slut.

Det finns många profetord som alldeles klart anknyter David till den kommande Messias. Vi har redan anknutit till v23, där Hesekiel för fram Herrens ord om ”min tjänare David”. Vi läser några kapitel längre fram (Hes 37:24-25):

Min tjänare David skall vara kung över dem, och de skall alla ha en och samma herde. De skall leva efter mina föreskrifter och hålla mina stadgar och följa dem. De skall bo i det land som jag gav åt min tjänare Jakob, det land där era fäder bodde. De skall själva bo där, de och deras barn och deras barnbarn till evig tid, och min tjänare David skall för evigt vara deras furste.

David hade levt ungefär 400 år före Hesekiel. Hur kunde han då tala om att han ska vara kung till evig tid? Jo, han avser den son som profeten Natan talade om i 2 Sam 7, som skulle bygga det riktiga templet. Det var över honom som Gud utropade sin programförklaring när Jesus döptes, ”min Son, den älskade”. Vi har också vittnesbörd hos Jeremia:

Se, dagar skall komma, säger HERREN, då jag skall låta en rättfärdig telning växa upp åt David. Han skall regera som kung och handla med vishet, han skall utöva rätt och rättfärdighet i landet. (Jer 23:5)

När Jesus undervisar om den gode herden (Joh 10) förstår folket att han anspelar på Hesekiels profetia. Vi har klara paralleller: 

• Jesus säger att de falska herdarna är tjuvar och rövare. Hesekiel säger att Herrens får har lämnats till rov och blivit byte för alla vilda djur, eftersom de inte har någon herde.
• Jesus säger att de falska herdarna flyr när de ser vargen komma. Hesekiel säger att de falska herdarna bara tänker på sig själva, och att fåren därför har utlämnats till byte åt vilddjuren.
• I sin liknelse om det återfunna fåret (Luk 15) talar Jesus om herden som lämnar 99 får i öknen för att söka efter ett enda får som gått vilse. Hesekiel beskriver hur Herren ska söka upp sina får som har gått vilse.
• Jesus säger att hans får ska få gå in till honom och ut och finna bete. Hesekiel beskriver hur Herren ska föra sina får i bet på Israels höga berg där de ska få vila sig.
• Jesus säger att han har kommit för att fåren ska ha liv, ja liv i överflöd. Hesekiel beskriver hur Herren förbinder de sårade och stärker de svaga.

Herden söker oss

Vi ska ännu se på hur Herden söker oss. Men före det: Hur tog Jesu folk emot honom? Det står i Joh 10 att det uppstod delade meningar. Många ansåg att han var besatt av en ond ande. Lite längre fram står det att judarna tog upp stenar för att stena honom. Johannes skriver ju redan i början av sin bok att hans egna inte tog emot honom.

Därför måste en ny förödelse komma över den heliga staden, där nu Gud också hade gått i mänsklig gestalt och där han hade offrats som det slutliga syndoffret för hela världens synd. Det hände bara 40 år efter Jesu verksamhet.

Också för oss kan det vara så att Gud måste låta svåra följder av våra synder drabba oss. För vi är inte bättre än judarna, eller andra människor som alla har samma syndens gift i oss. Vi har vikit av från Guds väg. Jesaja säger (53:6):

Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg.

Därför behöver vi tuktas. Vi behöver inse att Herren är rättfärdig och inte kan tåla att vi går vår egen väg. Men då vi nu rättmätigt lider vad våra gärningar är värda frågar vi ofta: Har Gud glömt oss? Var är nu hans kärlek? 

Och vi svarar än en gång: Nej! Lika lite som han hade glömt Israels folk, lika lite har han glömt oss som gått bort från honom. Han påminner oss om att han bar all vår skuld – hela världens syndaskuld. Han visar oss att han dog för oss på Golgata kors. Genom vårt dop blev också vi korsfästa och begravda med honom. Han visar att han uppstod ur graven, för att vi som har döpts till honom också skulle leva med honom. Och nu söker han oss likt herden som söker det vilsegångna lammet. Och det får som han hittar lägger han på sina axlar och bär hem. Han förbinder det, han sköter om det, han låter det få vila på sina gröna ängar.

Han har inte glömt sitt folk. Bilden av den gode herden är en oerhört stark bild av den verkliga troheten. Hans löften kan inte göras om intet.

Det han väntar sig av oss är att vi ska följa honom. Han varnar oss för att följa falska röster. Han varnar oss för att tänka bättre än vad han anvisar oss i sitt Ord. Han är herden som ska visa oss vägen till betesmarkerna. Det är inte vi som ska tillrättavisa honom och säga åt honom vart han ska gå.

På samma sätt har också vi som axlar uppdraget att vara hans herdar ett stort ansvar att gå framför hjorden. Inte följa efter den, fråga vad folket vill, utan just gå före. Sedan ska fåren följa efter. Men det ska de inte göra om herdarna gör annorlunda än vad Guds ord påbjuder. Då ska fåren höra att det inte är en rätt herderöst och då får de inte följa en sådan.

Ännu inte slutlig frälsning

Det slutliga återförandet av fåren till den eviga vilan på Guds heliga berg återstår ännu. Det sker den dag när Jesus kommer tillbaka. Då ska han samla alla sina får och föra dem till de fullkomliga betesmarkerna. 

Många ser återkomsten av judar från världens alla hörn som den slutliga uppfyllelsen av Hesekiels märkliga profetior. Och visst är den händelsen, och grundandet av nationen Israel, mycket märklig. Gud vill visa att han har sitt finger med i allt som sker. Men samtidigt får vi inte glömma, att hans löften alltid är anknutna till troheten mot hans ord. Det är dem som lyssnar till den gode herden som löftena gäller. 

Det må finnas hur många märkliga händelser som helst i Israels krig, och vi må välsigna det jordiska Jerusalem hur mycket som helst, ändå vilar ingen välsignelse över Jerusalem om inte Guds Messias, Davids son, den gode Herden, Jesus Kristus, finns med och hälsas i tro. Och där gäller orden i Joel 2:23:

Och det skall ske att var och en som åkallar HERRENS namn skall bli frälst.

Det innefattar alla, inte bara det svårt sargade judiska folket, utan också alla hedningar som vänder om till Gud genom Jesus. Han säger ju (Joh 10:16):

Jag har också andra får, som inte hör till den här fållan. Dem måste jag också leda, och de kommer att lyssna till min röst. Så skall det bli en hjord och en herde. Amen.

Bön: Ja, sköt alltfort din ängsliga hjord som du hittills gjort i nåd och mycken förskoning! Tänd liv med ditt ord på hela vår jord och tag bland oss alla din boning! Amen.

Predikan i Biblion och Lepplax bykyrka 22.4.2012.

Tusenårsriket – är det bokstavligt?

Av Ola Österbacka

I Kristet Perspektiv nr 1/2012 ingår en sammanställning av några artiklar av Per Wallendorff, skrivna 1979 och publicerade i Kyrkpressen samma år, med rubriken ”Jesu återkomst och tidens slut”. Ämnet har alltid eggat fantasin, uttryckligen mot bakgrund av att Jesus vägrade att ge några exakta uppgifter om den yttersta tiden och hans återkomst.

Jag finner det angeläget att kommentera särskilt avsnittet om tusenårsriket (kiliasmen) utifrån den princip som författaren själv anför: ”Den lutherska grundsynen är att all lära och alla lärare skall bedömas endast utifrån Gamla och Nya testamentets kanoniska skrifter.”

Artikelförfattaren påpekar att en uppmärksam läsare av Upp 20:1–7 noterar att uttrycket ”tusen år” nämns sex gånger, men att det är det enda stället i Nya testamentet som direkt talar om tusenårsriket. Han påstår omedelbart att det där inte är fråga om någon bildlik användning av orden, eftersom Bibeln annars uttrycker liknelser genom ett ”såsom” eller ”som liknade”.

Men har det då undgått författaren att detta avsnitt ingår i en lång framställning med enbart bildspråk? Det börjar redan i Upp 4:1, där Johannes skriver: ”Därefter såg jag, och se ...” I nästa vers berättar han sedan att han kom i Anden, vilket är en klar signal om att det som följer är en övernaturlig syn som tydligt använder ett bildspråk.

De ofta förekommande talen är i Uppenbarelseboken symboliska. Talet 1 000 utgörs av det fullkomliga talet 10 i tredje potens. Tre är Guds heliga tal. Tusen år är en beskrivning av en total tid, så lång som Gud allena vet.

För en närmare beskrivning av talsymboliken, och för övrigt också läran om tusenårsriket och det aktuella stället, rekommenderas Siegbert W. Beckers bok ”Revelation, the Distant Triumph Song” (NPH 1985), som också finns översatt och utgiven på finska av Concordia under namnet ”Ilmestyskirjan selitys. Kaukainen voittolaulu”. Ett svenskt sammandrag finns i Logosmappen. 

En utmärkt undervisning ges i Hans Wassermanns föredrag från dagar kring Bibel och bekännelse 1997.

Frågan behandlas även i min bok Hoppets bekännelse (webbversion). I ett bibelstudium har jag försökt göra en enkel framställning av olika synsätt och motivera varför läran om ett bokstavligt tusenårsrike är obiblisk. 

Huvudargument mot kiliasmen är, vid sidan av att Bibeln inte ger något stöd för läran, att läran strider mot en huvudsanning: att Jesus kommer tillbaka en enda gång för att döma levande och döda, och att den dagen inte har uppenbarats för oss. Därför kan vi inte beräkna tiden fram till den dagen. Vi ska inte heller tänka att kristna kommer att ryckas upp för att undkomma den stora vedermödan, som ska föregå hans ankomst, eftersom den läran bygger på missförstånd av Jesu undervisning. 

Vi ska alltid vara beredda att möta Herren, och fram till den dagen lever vi i en värld som blir allt ondare. Därför ber vi: Vår Herre, kom!

Predikan på långfredagen 6.4.2012

 Av Hans Ahlskog

Nåd vare med er och frid ifrån Gud, vår Fader och Herren Jesus Kristus.

Predikotexten för långfredagen är hämtad från Johannes evangeliums nittonde kapitel verserna 28-30 och vi står upp och lyssnar till orden i Jesu namn.

Jesus visste att allt redan var fullbordat, och han sade därefter för att Skriften skulle uppfyllas: "Jag törstar." Där stod ett kärl fullt med ättikvin, och de fäste en svamp fylld med ättikvin runt en isopstjälk och förde den till hans mun.  När Jesus hade fått det sura vinet, sade han: "Det är fullbordat." Och han böjde ner huvudet och gav upp andan.

Herre, inskriv dessa nådens ord på allas våra hjärtan. Amen.

Denna text, som vi läste, innehåller ett av de käraste orden som vi har i vårt kristna vokabulär: fullborda, och böjt i perfekt passivum, fullbordat. Jesu vänner älskar detta ord. Man skriver sånger om detta ord, man namnger webbsidor efter detta ord, kyrkor får sitt namn efter detta ord. Det är fullbordat, Halleluja!

Men vänner, vad syftar Jesus på när han uttalar detta ord, vad var det som nu hade blivit fullbordat? Vi hittar en ledtråd i Luk 18 (v. 31) där det heter:

Jesus tog de tolv åt sidan och sade till dem: "Se, vi går upp till Jerusalem, och allt som genom profeterna är skrivet om Människosonen skall gå i uppfyllelse.

Svaret på vår fråga står alltså att söka hos profeterna. Vad har de förutsagt om Jesus? Vad var det som skulle fullbordas.

Ja, profeterna hade ända sedan syndafallet profeterat om den frälsning som skulle komma genom kvinnans säd när han söndertrampar Ormens huvud. Gud själv hade utlovat en säd åt Abraham i vilken alla släkten på jordens skulle vara välsignade. Och David, Jesaja, Mika, Jeremia, Sakarja, och många fler hade om och om igen profeterat om Messias om vad han skulle göra och lida för oss. Messias skulle inte vara som oss andra. Han skulle handla vist, profeterar Jesaja. Han skulle inte vara som alla vi andra som handlar dåraktigt och bryter mot Guds bud och följer våra egna tankar.

 Jeremia skriver: I de dagarna och på den tiden skall jag låta en rättfärdig telning växa upp åt David. Han skall skaffa rätt och rättfärdighet på jorden (Jer 33:15). Jesaja skriver om hur han bar våra sjukdomar  och tog våra smärtor på sig.

Vad handlar allt detta om? Vad är det dessa profetior talar om? Jo, det är det som vi brukar kalla för Kristi görande lydnad eller aktiva lydnad. Jesus gick omkring och gjorde gott mot alla, botade sjuka  och talade tröstens ord. Han visade sann kärlek mot sina medmänniskor. Kärleken är lagens uppfyllelse. Han hade uppfyllt allt som Guds lag fordrade. Men nu visste han att allt det var fullbordat. Nu hade han skaffat fram en evig rättfärdighet för världen. Nu stod hela världen rättfärdig för denna Kristi lydnads skull som vi kan läsa om i Rom 5:18-19.

Men detta var inte allt. Adams fall hade lett till fördömelse för alla människor. Den som syndar skall dö, heter det hos Hesekiel. Synden är något som alla människor har ärvt av Adam och därför står alla människor av naturen under Guds vrede och dom. Den som syndar skall dö. Att dö är att skiljas från Gud och hans välsignelser. Att bli övergiven av Gud. Men detta är så fruktanvärt att ingen av oss skulle kunna träda in i Guds gemenskap igen om vi råkade ut för det.

Men vad gör Gud? Jo han tar vår plats. Han lägger hela världens synd på sin Son. Jesaja skriver: Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg, men all vår skuld lade HERREN på honom (Jes 53:6).

Vad händer nu med den älskade Sonen, han som från evighet är ett med Fadern och som står i den högsta och mest förtroliga gemenskap med Gud Fader man kan tänka sig? Vad händer när Gud lastar hela världens syndabörda på Sonen? Hur skall den rättfärdige Guden se på sin Son när han nu har blivit den störste syndaren som någonsin vandrat på jorden, ja det heter till och med att han av Gud blev gjord till synd. Den älskade Sonen som alltid hade gjort sin Faders vilja, som var utan synd, är nu plötsligt helt och hållet synd. Är den nära gemenskapen nu bruten mellan Fadern och Sonen? Skall Gud Fader, som hatar synden över allt annat, kunna skilja på sak och person, kunna skilja synden från syndaren och stå kvar i den nära gemenskapen med Sonen?

Nej, det kan han inte. Han hatar alla ogärningsmän, han hatar synden likaväl som syndaren vet vi av t.ex. Psaltarpsalmerna 5 och 11. Och nu blir hans älskade Son inkluderad i denna skara. Han blev räknad bland förbrytare.  Fadern överger sin älskade Son. Sonen får ta emot slaget, han får ta straffet för alla de synder som Gud lämnat ostraffade ända sedan syndafallets dag.

Paulus citerar i Galaterbrevet 3 ett ord från 5 Mos 21 som klargör ytterligare vilken ställning Sonen hade inför Fadern i sitt lidande: En Guds förbannelse är var och en som är upphängd på trä. Vad är det att vara förbannad av Gud? Det är att vara fördömd och förkastad från Guds ansikte. Det var Jesus där han hänger på sitt kors. Och denna erfarenhet är så fruktansvärd att han måste ropa ut sin nöd: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?

Ja, varför övergav Gud honom? Varför gjorde Gud honom till synd? Varför lade HERREN skulden på honom, på den oskyldige, på det rena Guds lamm? Paulus ger svaret: ”för vår skull”.  Han blev en förbannelse för vår skull (Gal 3:13). Den som inte visste av någon synd, honom har han för oss gjord till synd (2 Kor 5:21)

Jesaja skriver: Han var genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår blev det botat för oss (Jes 53:5). Detta är vad vi brukar kalla för Kristi lidande eller passiva lydnad. Och detta var nu fullbordat.

Nu var allt det som Skriften hade profeterat om Kristus fullbordat. Han skulle uppfylla lagen för oss. Det hade han nu gjort. Och han skulle ta straffet för våra synder. Det var också gjort. Det var fullbordat. 

Vi skall se lite på själva ordet det är fullbordat, på grekiska tetélestai. Detta ord används förutom i Johannes-evangeliet också i profana sammanhang t.ex. på kvitton och fakturor när man ville tillkännage att skulden hade betalts till fullo. Tetélestai, det är betalt! Vi skriver ju kanske också betald på våra fakturor för att märka ut dem så att vi inte i misstag betalar dem två gånger.

När det gäller det skuldebrev som Gud i sin lag har gjort upp och där vår skuld finns upptecknad så förhåller det sig på samma sätt. Paulus skriver i Kolosserbrevets andra kapitel: Han har förlåtit oss alla överträdelser och strukit ut det skuldebrev som med sina krav vittnade mot oss. Det har han tagit bort genom att spika fast det på korset (Kol 2:13f).

Vårt skuldebrev på 10 000 talenter är fastspikat på korset. Det är utstruket. Tetélestai, står det. Till fullo betalt!

Vi skall ge noga akt på detta så att vi inte försöker oss på att betala skulden en gång till. Det är en skymf mot den betalning som Kristus har gjort i vårt ställe. Inget vi kan göra kan hjälpa till det minsta när det gäller att sona våra synder. Inga goda gärningar, inga försakelser. Sådant skall vi inte komma dragande med inför Gud. Det är inte gångbar valuta inför honom. Hans krav på rättfärdighet kan inte tillgodoses med så billig valuta.

Skulle Gud låta oss vara kvitt vår skuld tack vare våra bristfälliga gärningar så skulle han vara tvungen att skriva ned skulden till noll. Och det kan han inte göra. Gud är inte den som ser mellan fingrarna med synd. Gud är den den Gud som straffar för syndens skull och  han vill ha full betalning. Den enda betalning han mottar är Jesu Kristi död och blod, Guds eget blod.

Vi får därför komma inför Gud som publikanen i templet, han som slog sig för bröstet och bad om förbarmande. Gud är inte sen att förklara en sådan rättfärdig. Inte för de många suckarnas skull, inte för ödmjukhetens skull utan för sin egen barmhärtighets skull. Det återstår inget att betala för publikanen och det låter Gud honom veta i evangelium.

Publikanen får veta att han, som har syndat och saknar härligheten från Gud, står som rättfärdig, utan förskyllan, därför att Kristus Jesus har friköpt honom (Rom 3:23f). Den skuldsanering han kanske hade i tankarna när han kom inför fordringsägaren behövs inte. Det finns ju ingen skuld längre. All vår skuld lade Herren på honom, på Kristus, på Guds lamm, som borttager världens synd.

All vår skuld är borttagen. Har vi lätt för att tro detta? Känns det så, min vän, när du kämpar med dina skötesynder, när du känner att du är den sämste av alla Guds barn, det svarta fåret i hans fårahjord? När du förskräcks över din egen svaghet, ditt trots och din elakhet? Känner du dig sådana gånger förlåten? Känner du dig salig. Nej, ibland känns himlen och nåden långt borta. Så var det också för kung David och det var i sådana stunder som hans botpsalmer kom till.

Men vi måste lära oss att sluta söka efter frälsningsvissheten i vårt känsloliv. Det växlar från dag till dag. Men Guds ord är alltid detsamma. Evangelium finns där varje dag för oss och det är där vi skall söka tröst. Har Gud en gång genom profeten Jesaja sagt att han skall lägga all vår skuld på sin lidande Tjänare så får han stå för det också. Då sätter vi, i liv och död, vårt hopp till detta löfte.

Gud har också, genom Daniel, profeterat och sagt: Sjuttio veckor är bestämda över ditt folk och över din heliga stad för att göra slut på överträdelse, försegla synder, försona skuld, föra fram en evig rättfärdighet, fullborda syn och profetia och smörja den Allraheligaste (Dan 9:24). Denna syn eller profetia blev fullbordad i Jesu dödstimme och då får du känna av din syndfullhet hur mycket du vill. Jesus har i alla fall gjort slut på dina överträdelser, han har förseglat dina synder, han har försonat din skuld, han har åt dig fört fram en evig rättfärdighet.

Paulus skriver i Andra Korintierbrevet: Alla Guds löften har i honom, d.v.s. i Kristus, fått sitt ja. Därför får de också genom honom sitt amen för att Gud skall bli ärad genom oss (2 Kor 1:20).

När vi tror Guds löften blir Gud ärad. Han vill själv ha äran för vår frälsning. Gud säger genom Jesaja: Det är jag, jag som för min egen skull stryker ut dina överträdelser, dina synder kommer jag inte mer ihåg (Jes 43:25).

Detta löfte, liksom alla andra löften om Jesu ställföreträdande tillfyllestgörelse, har fått sitt ja och amen i Kristi korsdöd. Låt oss sätta tro till evangelium: Det är fullbordat, Ja, Amen, det är visst och sant! Amen.

O Jesus, Frälsare, jag ber
för din förtjänst och pina,
att du i nådens ljus mig ser,
och räknar bland de dina.
Jag tror att du som gjorde slut
på ondskans makt ock plånat ut
de synder som är mina.
Amen.