31 mars 2013

Den rätta nyttan av Kristi lidande och död


Av Hans Ahlskog
En kristen har orsak till stor glädje i dessa tider. Vi firar åter en gång stilla vecka och påsk, till minne av Jesu Kristi lidande, död och uppståndelse. Påskhögtiden innebär en del lediga dagar med möjlighet till bibelläsning och betraktelse av den heliga historien. Men vad är det egentligen vi skall glädjas över? Vilken nytta medförde egentligen Kristi lidande och död?
En del säger att Jesus led någon typ av martyrdöd. Hans budskap var det sociala evangeliets budskap, fred på jorden, rättvisa och jämlikhet. Men det patriarkala ledarskapet trodde inte på en sådan modell och de förföljde honom ända till döden. Jesus dog för det han trodde på, det vi numera kallar för martyrskap. Jesus blev missförstådd. Han hade från början tänkt upprätta ett jordiskt rike, men människorna fattade inte galoppen. Så han måste avbryta operationen och ta comeback senare (dispensationalism).
Andra säger att Jesus kände sympati (medlidande) med oss. Människor får ju lida ofantligt mycket i vår värld och Jesus tog då på sig samma lidanden för att dela dem med oss. Till saken hör att vi människor lider för våra egna synders skull och vi kan nog inte lida mer än vi har förtjänat. 
”Jesus med oss”, säger man. Det betyder att han delar våra lidanden och också vår död. Han vill göra det lättare för oss. Det är visserligen sant att Jesus kände och känner medlidande även med människors timliga nöd (Luk 7:13; Mark 1:41), men detta var inte orsaken till att han kom till jorden. 
Det fanns ett tillfälle då han verkligen kände sympati med människorna och det var när han såg hur vilsegångna de var andligt sett (Matt 9:36). Han gav dem tid och undervisade dem grundligt (Mark 6:34).
Men hur är det egenligen? Vad säger Bibeln och de kristna? Vilken är nyttan med Kristi lidande och död?
Det första vi skall säga är att Gud inte sände sin som hit till världen för att ”sympatisera” med oss, utan för att var och en som tror på honom inte skall förgås, utan ha evigt liv. (Joh 3:16)
Ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder. (Matt 1:21)
Detta är hans mission (Apg 5:31).
Orsaken till att han måste dö var våra synder. 
Se Guds Lamm som tar bort världens synd. (Joh 1:29)
Han skulle inte ta dem på sig och bära kring dem ett litet tag, d.v.s. hjälpa oss att bära vår skuld och våra skuldkänslor. Utan han skulle ta bort synden.
Och våra synder bar han i sin kropp upp på korsets trä, för att vi skulle dö bort från synderna och leva för rättfärdigheten. Och genom hans sår har ni blivit botade. (1 Petr 2:24)
”Kristus med oss, i lidande och död”. Det är den moderna människans teologi. ”Kristus istället för oss, i lidande och död”, det är Kyrkans teologi.
Människosläktets stora problem var dess synd. Detta problem var så stort att Gud själv måste ta sig an det. Och han gjorde det.
Medan vi ännu var svaga dog Kristus i ogudaktigas ställe, när tiden var inne. (Rom 5:6)
Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare. (Rom 5:8)
Kristus friköpte oss från lagens förbannelse, när han blev en förbannelse i vårt ställe. Det står skrivet: Förbannad är var och en som är upphängd på trä. (Gal 1:13)
Och han dog för alla, för att de som lever inte längre skall leva för sig själva utan för honom som har dött och uppstått för dem. (2 Kor 5:15)
Ty Gud är en, och en är medlare mellan Gud och människor, en människa, Kristus Jesus, som gav sig själv till lösen i allas ställe. (1 Tim 2:5-6)
... Jesus, Kristus, som offrade sig för våra synder för att rädda oss ur den nuvarande, onda tidsåldern. (Gal 1:3-4)
Om detta handlar evangelium. Alltså det riktiga evangeliet. Inte det sociala, det falska, utan det verkliga evangeliet.
Bröder, jag vill påminna er om evangeliet som jag predikade för er, som ni tog emot och står fasta i, och genom vilket ni blir frälsta. Jag vill påminna er om orden som jag förkunnade, om ni nu håller fast vid dem. Annars var det förgäves att ni kom till tro. Jag meddelade er det allra viktigaste, vad jag själv hade tagit emot, att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna. (1 Kor 15:1-4)

Blogg i Kyrkpressen 20.3.2008.

Döden vänds till liv


Av Ola Österbacka
Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus!
Predikotexten är Hes 37:1–5, 12–14:
1 HERRENS hand kom över mig, och genom HERRENS Ande fördes jag bort och sattes ner mitt i en dal, som var full med ben. 2 Han förde mig fram bland dem, och se, de låg där i stora mängder utöver dalen, och se, de var alldeles förtorkade. 3 Han sade till mig: ”Du människobarn, kan de här benen få liv igen?” Jag svarade: ”Herre, HERRE, du vet det.” 4 Då sade han till mig: ”Profetera över dessa ben och säg till dem: Ni förtorkade ben, hör HERRENS ord: 5 Så säger Herren, HERREN till dessa ben: Se, jag skall låta ande komma in i er, så att ni får liv.
Profetera därför och säg till dem: Så säger Herren, HERREN: Se, jag skall öppna era gravar och låta er, mitt folk, komma upp ur era gravar och låta er komma till Israels land. 13 Ni skall inse att jag är HERREN, när jag öppnar era gravar och för er, mitt folk, upp ur dem. 14 Jag skall låta min Ande komma in i er, så att ni får liv, och jag skall låta er få bo i ert land. Och ni skall inse att jag, HERREN, har sagt det, och att jag har gjort det, säger HERREN.”
Helige Fader, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.

Bakgrund
Hesekiel är en Herrens profet som är verksam under den babyloniska fångenskapen, exilen, ca 600 år f.Kr. Han är sänd av Herren för att predika dom över synden. Det gör han ibland med åskådliga symbolhandlingar, men också i starka ord. Men han ska också förkunna evangelium, och det gör han särskilt i den senare delen av profetboken där den här texten är hämtad.
I kapitel 34 har vi en viktig bakgrund till vår text. Där läser vi i första hand om Israels herdar, dvs. kungarna och prästerna. De tänker mest på sig själva och låter fåren irra omkring på alla berg och alla höga kullar. Men så berättar Hesekiel att Herren själv ska ta sig an sina får. Han ska själv föra dem på bet.
De förlorade skall jag söka upp, de som gått vilse skall jag föra tillbaka, de sårade skall jag förbinda, och de svaga skall jag stärka. (v16)
Det här påminner ju väldigt mycket om vad Jesus har sagt om sig själv. Han söker upp det förlorade fåret och bär det tillbaka på sina axlar. Och längre fram säger Hesekiel rent ut vem denne herde är (v23):
Jag skall låta en herde uppstå, gemensam för dem alla, och han skall föra dem i bet, nämligen min tjänare David. Han skall föra dem i bet och vara deras herde.
När Jesus berättar sin liknelse om den gode herden (Joh 10) är det ingen svårighet för judarna, som utan och innan kände Hesekiels profetia, att se att han är den som profeten beskriver. Han kallas David, men det är ju inte fråga om att David skulle ha återuppstått, utan det är Davidsättlingen, Messias, som avses. I hans tid fullbordas profetiorna om hur de förlorade fåren ska återkomma till ett land i frid och trygghet. Den tryggheten är av ett andligt slag, men den beskrivs i termer av yttre frid och välstånd: det ska regna i rätt tid, jorden ska ge sin gröda, de ska själva bo i trygghet i landet, de ska inte vara ett byte för hednafolken, markens djur ska inte sluka dem, de ska inte mera dö av hunger, och de ska inte föraktas av hednafolken. 
Allt sådant anspelar på de faror och olyckor som drabbade Israels folk, och som utgör Guds straff för deras synder och avfall. Att de nu ska slippa sådant beror på att deras missgärning ska tas ifrån dem. De ska inte straffas för sina synder, eftersom deras herde gett sitt liv för att de ska få leva i frid.
I kapitel 36 fortsätter beskrivningen av hur Israel ska återupprättas, hur de åter ska få bygga upp sina städer. De ska hämtas från folken och samlas från alla länder. Här finns en andlig dimension (v25–28):
Jag skall stänka rent vatten på er, så att ni blir rena. Jag skall rena er från all er orenhet och från alla era avgudar. Jag skall ge er ett nytt hjärta och låta en ny ande komma in i er. Jag skall ta bort stenhjärtat ur er kropp och ge er ett hjärta av kött. Jag skall låta min Ande komma in i er och göra så att ni vandrar efter mina stadgar och håller mina lagar och följer dem. Så skall ni få bo i det land som jag gav åt era fäder, och ni skall vara mitt folk och jag skall vara er Gud.
Den nya tillvaron i frid och trygghet är alltså förknippad med nyfödelse, och här ser vi att dopet har en central roll. Tillvaron av frid och trygghet i deras land är inte definierad på ett yttre sätt, även om ett bildspråk från det vanliga livet används. Det handlar om ett andligt liv, en andlig gemenskap med deras herre och herde. Av Nya testamentet vet vi att en sådan gemenskap bildas bara genom tron på Jesus.

Döden vänds till liv
Vi ska ha det här i minnet när vi nu återvänder till vår egentliga text. Hesekiel får här i uppdrag att förmedla hopp till de fångna i Babel, som hotas av förtvivlan. De är som döda ben, som är samlade i ett avlägset land. Kan en massa döda ben få liv? 
Den frågan borde normalt besvaras med ett nej. Hesekiel vet, att det bara är Gud som kan svara. För Gud är ingenting omöjligt. Och Gud svarar med att låta honom profetera över benen, att de ska få liv igen. Det bortförda folket ska väckas till liv, dvs. de ska få återvända till sitt land och få nytt hopp. 
Gud lovar att göra samma sak som han en gång gjorde med Adam, då han skapade honom: ”Jag skall låta ande komma in i er, så att ni får liv.”
Under Hesekiels ord händer så miraklet: vi ser ett slagfält med en massa lik, och de här liken börjar leva igen. Benknotorna läggs till varandra, senor och muskler växer fram och de täcks med hud. Precis som vid skapelsen är det Ordet som åter en gång skapar liv. Det stod inte i Hesekiels makt att låta benknotorna få liv, men han hade tillgång till en makt som kunde föda liv.
Samma makt är verksam också i dag. När vi hör Guds Ord är det verksamt. Och det är Ordet om den uppståndne som är det centrala. Det var det som apostlarna predikade på pingsten och i fortsättningen, som vi läser om i början av Apostlagärningarna. 
Uppväckelsen från de döda är förknippad med insikten att Gud är Herren, och att han låter det ske därför att han är trogen sitt löfte till fäderna. Han skapar nytt liv i andligt avseende:
Jag skall låta min Ande komma in i er, så att ni får liv.
Det här kan vi jämföra med Jesu ord i Joh 5:25:
Den stund kommer, ja, den är nu inne, när de döda skall höra Guds Sons röst, och de som hör den skall få liv.
Den stunden är nu inne, säger Jesus. De döda hör Guds Sons röst och de som hör den, alltså de som tar emot hans budskap i tro, de ska få liv. Det här handlar inte om den kroppsliga döden, även om det också hände vid enstaka tillfällen att Jesus uppväckte kroppsligen döda, utan det handlar om trons nya liv som väcks genom predikan.
Samma sak ser vi av Paulus ord i Ef 2:1–5:
Också er har Gud gjort levande, ni som var döda genom era överträdelser och synder. Tidigare levde ni i dem på den här världens vis och följde härskaren över luftens välde, den ande som nu är verksam i olydnadens söner. Bland dem var vi alla en gång, när vi följde våra syndiga begär och gjorde vad köttet och sinnet ville. Av naturen var vi vredens barn, vi liksom de andra.
Men Gud som är rik på barmhärtighet har älskat oss med så stor kärlek, också när vi ännu var döda genom våra överträdelser, att han har gjort oss levande tillsammans med Kristus. Av nåd är ni frälsta.
Genom våra synder var vi alla döda, alltså utan gemenskap med Gud. Vi var som benknotorna som Hesekiel såg i dalen. Kan sådana benknotor få liv? Är det möjligt att den som följer sina syndiga begär och handlar efter köttet, och som därmed är vredens barn, kan få liv igen och leva i Guds gemenskap?
Jo, vi får veta att Gud kan väcka upp oss på samma sätt som han gav liv åt benknotorna i Hesekiels syn. Det gör han för att han är så rik på barmhärtighet och har älskat oss med så stor kärlek, fast vi var döda i våra överträdelser. Han har gjort oss levande med Kristus!
Det här är påskens stora budskap: Döden har vänts till liv. Nederlaget har blivit seger. Så som Jesus uppstod ur graven ska också vi som varit döda i våra synder uppstå, först till ett liv i gemenskap med honom här på jorden, och sedan i en evig gemenskap i himlen. Garantin för det är Jesu uppståndelse.
Hesekiel förmedlar till oss ett löfte och en förvissning om Guds rika barmhärtighet, för han är trofast och håller sina löften. På samma sätt som han lät Israels folk återvända till sitt land efter exilen i Babel, trots att de var döda i överträdelser och synder, så har han förbarmat sig över oss i Jesus Kristus och gjort oss levande med honom, när han genom sitt Ord födde oss på nytt. 
Som vi hörde tidigare har han gjort det på ett särskilt sätt: genom att stänka vatten på oss, så att vi blev rena. Det är dopet han talar om. Därför undervisar Nya testamentet om att dopet frälser oss, eftersom det för oss till gemenskap med Jesu död, så att vi genom dopet dör från våra synder tillsammans med Jesus, men också uppstår med honom till nytt liv.
Lika visst som att Gud förde sitt folk tillbaka till Palestina och Jerusalem, lika visst ska han därför föra alla som tror på honom till sin gemenskap där vi får bo i trygghet under den gode herdens vård och där han tar sig an oss och förbinder oss från alla våra skador.
Och ni skall inse att jag, HERREN, har sagt det, och att jag har gjort det, säger HERREN.

”Ni ska få bo i ert land”
Vi har ännu en sak kvar att säga. Orden om att Israel åter ska få återvända till sitt land, ska de uppfyllas bokstavligt? Kan vi se att återuppbyggnaden av staten Israel år 1948 och framåt är en ny uppfyllelse av Hesekiels profetia? 
Den här frågan är inte lätt, men vi ska peka på tre viktiga saker.
1) Det första är att profetian lyfter fram den andliga dimensionen. Som vi såg när det gällde profetian om herden, som förverkligas när David kommer till sitt land, alltså Jesus, så ligger den yttersta betydelsen av de ord som Hesekiel fick just i den andliga uppfyllelsen, när människor kommer till tro på Jesus och lever under honom i hans rike.
Att Gud också regerar över världshistorien och låter visa sin makt på olika sätt är helt klart. Han kan använda vilka nationer som helst för att föra fram sitt budskap. Så gjorde han ju också med den tyranniske kungen Nebukadnessar (som Daniel berättar om). Så mycket mer kan han också använda sitt gamla folk Israel, judafolket, för att förklara och demonstrera sin vilja. Det är inte vi som bestämmer vad Gud gör. Det gör han själv. Därför är det väldigt intressant att se hur han handlar inte minst i Israel.
Gud demonstrerar sin helighet och avsky mot synden i världens händelser, folkens öden och katastrofer. Det har han gjort på ett förskräckligt sätt mot det jordiska Israel i flera omgångar. Han visar sin trofasthet i evangelium om Jesus Kristus när Ordet predikas och syndare vänder om till honom. Och evangeliet gäller alla, både judar och hedningar.
2) Det andra är att det finns bara en frälsningsväg. Petrus uttryckte det klart inför Stora rådet (Apg 4:12):
Hos ingen annan finns frälsningen. Inte heller finns det under himlen något annat namn, som givits åt människor, genom vilket vi blir frälsta.
Detta namn är Jesus Kristus, Herren och Messias. Det finns ingen annan Messias. Det finns ingen annan Frälsare. I honom har allt vad profeterna sagt gått i uppfyllelse. Det finns bara en sak som ännu återstår: Jesus ska komma tillbaka för att döma levande och döda. 
Inför Jesus skiljs människor åt. De som hälsar den uppståndne som sitt enda hopp mot synd, död och djävul ska också bli beskyddade av honom och ingen dom ska nå dem. De som försöker komma in i himlen någon annan väg blir utanför.
3) Och till sist: Om den dagen då den slutliga uppståndelsen sker och Jesus kommer tillbaka vet ingen något. Det finns olika fantasier om vad som ska hända innan han kommer. Men om vi skulle ha en stor världshändelse som ännu måste ske innan han kommer, som t.ex. att Jesus ska visa sig på Oljeberget och samla alla judar till en sista världsmission, då skulle vi veta att han inte kommer än. Då måste först denna yttre händelse ha skett, och då kan vi veta att han är nära. 
Men de tecken som Jesus talar om inför sin ankomst är sådana att de alltid har funnits, även om de blir allt starkare. Kristna har väntat honom i alla tider. Och under den tiden ska vi leva i hans land i trygghet, i det rike som fäderna brukade kalla nåderiket, där Gud styr genom sina nådemedel.
Gud give att vi i dag, medan nådens dag varar, inser vem HERREN är och har del i hans uppståndelse. Det budet går i dag ut till oss alla: Låt oss i dag fröjdas och vara glada. För Kristus är sannerligen uppstånden.

Predikan på påskgudstjänst i Biblion 31.3.2013.

21 mars 2013

Jesus är uppståndelsen och livet


Av Ola Österbacka
Jesus är uppståndelsen och livet
Text: Joh 11:17–27
När Jesus kom fram, fann han att Lasarus redan hade legat fyra dagar i graven. Betania låg nära Jerusalem, ungefär femton stadier därifrån. Många judar hade kommit ut till Marta och Maria för att trösta dem i sorgen över deras bror. När Marta fick höra att Jesus hade kommit, gick hon ut och mötte honom. Men Maria stannade kvar hemma. Marta sade till Jesus: ”Herre, om du hade varit här, skulle min bror inte ha dött. Men också nu vet jag att Gud kommer att ge dig vad du än ber honom om.” Jesus sade: ”Din bror skall uppstå.” Marta svarade: ”Jag vet att han skall uppstå vid uppståndelsen på den yttersta dagen." Jesus sade: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och var och en som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?” Hon svarade: ”Ja, Herre, jag tror att du är Messias, Guds Son, han som skulle komma till världen.”
Helige Fader, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.

Den berättelse som det här textavsnittet ingår i är en omskakande berättelse. Om vi riktigt skulle tänka oss in i vad som skedde så måste vi verkligen häpna. En som hade varit död i fyra dagar hade på den här tiden, i det varma klimatet, hunnit börja genomgå den biologiska process som medför en förfärlig likstank. Det säger också Marta lite senare. Trots det ber Jesus att man ska öppna graven och ropar till den döde: ”Lasarus, kom ut!” Och ut ur graven kommer en död man gående, inlindad i bindlar med ansiktet täckt av en duk. Det är ju nästan så vi tycker att det är en spöklik upplevelse.
Men det här var ett steg i Jesu förhärligande, mitt i serien av händelser som annars ledde honom stadigt ner mot en allt större förnedring, tills förnedringen fick sin klimax på korset.
I vår rubrik har vi två ord som båda är huvudord: uppståndelsen, livet. Jesus ger en paradoxal beskrivning av begreppen:
Den som tror på mig skall leva om han än dör, och var och en som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö.
Leva om han än dör – aldrig någonsin dö. Hur kan man säga så?
Det som gör det svårt för oss att fatta de här orden är att vi har en så smal uppfattning om livet och döden. När vi tänker på livet, menar vi vanligen att det börjar vid vår födelse – eller egentligen när befruktningen sker och den första cellen börjar utvecklas – och slutar när kroppen dör. Men i biblisk mening är det något betydligt mera omfattande. Och särskilt aposteln Johannes ger oss en mångsidigare utveckling av begreppen liv och död.

Livet och döden

Timligt
Det kroppsliga eller det timliga livet (det som hör ihop med tiden) upphör när kroppen skiljs från själen. Vi kristna tror att det är inte är punkt och slut då. Vi tror att själen lever vidare och att den vid uppståndelsen ska förenas igen med kroppen, som då uppstår på ett förhärligat sätt, på samma sätt som Jesus efter sin uppståndelse hade en annorlunda kropp, även om den kunde kännas igen som samma kropp.
När den timliga döden inträffar skiljs kroppen från själen. En gemenskap bryts. Den kan kännas väldigt svår. Vi lämnar våra nära och kära, och de som blir kvar sörjer och saknar de bortgångna. Att det är så är en följd av synden. Genom en enda människa kom synden in i världen, och genom synden döden, läser vi i Rom 5:12.
Döden är skilsmässa. Livet är gemenskap.

Andligt
Vi drar nu ut den här tankegången till det andliga området. Då är döden skilsmässa i andligt avseende, nämligen från Gud och hans andliga välsignelser. Och livet är gemenskap med Gud.
Det här slaget av död är mycket allvarligare än den timliga döden. Den andliga döden inträffade genast när Adam och Eva syndade. Det ser vi av syndafallsberättelsen. När Gud kom i lustgården gömde Adam sig. Och sedan började han skylla ifrån sig. 
Kvinnan som du har satt vid min sida, hon gav mig av trädet, och jag åt” – han skyller både på Gud och på sin hustru. Relationerna blev skadade. Och så följer den ena straffdomen efter den andra: fysisk svaghet, smärta och onda ting i skapelsen. Slutligen nämns döden, den timliga döden då människan åter ska bli jord. 
Men den andliga döden inträffade genast, den märks i att den tidigare förtroliga gemenskapen med Gud hade brutits och förbytts i skam och skuld.
Därför är alla människor som härstammar från Adam behäftade med samma brutna gudsrelation: vi är födda i synd, och som CA II säger: ”utan fruktan för Gud, utan förtröstan på Gud samt med ond begärelse”.
Paulus skriver i Ef 2 att vi var döda genom överträdelser och synder. Det betyder att vi sådana vi var av naturen, genom den naturliga födelsen, saknade den gemenskap med Gud som fanns före syndafallet. Före syndafallet fanns livsgemenskap med Gud, efter syndafallet finns dödens skilsmässa från hans välsignelser.
En människa måste födas på nytt för att få del i det andliga gemenskapen med Gud och börja leva det andliga livet. Det sker genom Guds ord, som i dopet föder på nytt. Ordet kan också på andra sätt föda på nytt och då kallar vi det vanligen omvändelse.

Evigt
Det finns ännu en aspekt av livet och döden som återfinns i vår text. Det är uppståndelsen på den yttersta dagen, som Marta vittnar om. Då kommer det att bekräftas om den som uppstår får möta Herren till evig gemenskap, det eviga livet, eller om det blir en evig skilsmässa, dvs. evig död. Det är den tredje aspekten på död, som är oåterkallelig och evig.
Den som har del i det andliga livet här och nu, dvs. lever i tron på Jesus, lever vidare även om kroppen dör. Han kan också möta Herren med fröjd när han kommer. Det kan ske genom en fröjdefull uppståndelse ur graven, där kroppen på nytt förenas med själen, eller möta honom om han lever kvar på jorden när Jesus kommer tillbaka. Då ska vi ryckas upp bland moln tillsammans med dem som uppstått ur gravarna för att möta Herren, säger Paulus i 1 Tess 4. 

Det verkliga livet
Med den här bakgrunden förstår vi lättare de till synes motsägelsefulla orden:
Den som tror på mig skall leva om han än dör.
Den som tror på Jesus har del i den verkliga gemenskapen med Gud. Han lever. Även om han dör, dvs. fast han likt Lasarus dör kroppsligt och läggs i graven, så fortsätter den gemenskap han har i andlig mening. Han lever alltså det verkliga livet, i den verkliga gemenskapen med Guds välsignelse, trots att de kroppsliga välsignelserna av gemenskapen med nära och kära har brutits.
Och var och en som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö.
Var och en som lever = var och en som har gemenskap med Jesus, med Guds andliga välsignelser, dvs. lever i trons gemenskap med Jesus, hans liv i denna andliga gemenskap tar aldrig någonsin slut. Han ska leva i evighet i Guds gemenskap och under hans välsignelse. Han drabbas inte av någon död i den verkliga meningen av död, dvs. av skilsmässa från Guds andliga välsignelser. Därför kunde Jesus säga till rövaren på korset:
Idag ska du vara med mig i paradiset.

Jesus – Livets källa
Vi ska mot den här bakgrunden granska vårt ämne: Jesus är uppståndelsen och livet. Orden uttrycker något mer än att han har uppstått och lever. Då han sa det här i Betania hade han ännu inte uppstått. När Jesus säger att Martas bror ska uppstå, förknippar hon det med uppståndelsen på den yttersta dagen. Det är då som Jesus säger de här orden: 
Jag är uppståndelsen och livet.
Och efter att han har förklarat bekänner Marta sin tro på honom som Messias, Guds Son, han som skulle komma i världen. Det är den stora bekännelsen, som sedan kom att bli skiljelinjen mellan kristna och dem som tog avstånd. Den motsvarar bekännelsen Jesus är Herren. Herren är här Jahve själv, ”JAG ÄR”. 
Här är själva Livets källa. Då Petrus talar till judarna (Apg 3:15) använder han benämningen Livets furste. Han gör det i en talande kontrast mot judarnas ondska och mordlust, då han säger: 
Livets furste dödade ni, men Gud har uppväckt honom från de döda.
Hur går det till att döda själva Livets upphov och väsen?
Ja, det är ett av den kristna trons yttersta mysterier. Det är en av de två omistliga läror som den athanasianska trosbekännelsen uttrycker: läran om Kristi två naturer. Han är både Gud och människa. Som Gud är han Livets furste, källan till allt liv. Som människa kunde han dö, även om han själv inte hade förtjänat döden. Ändå dog Jesus på korset som både Gud och människa. Men han hade avstått från sin gudomlighet och blev förnedrad i yttersta svaghet och måste bli lydig sitt uppdrag ända till döds. Han ropade på korset: 
Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?
Han var alltså skild från Gud. Det är ju det som vi har definierat som död. Han bar världens synd i sitt kött på korset. Därmed var han förhatlig för Gud. Gud kan inte tåla synd i sin närhet. Eftersom hela världens synd hade lagts på Jesus måste Gud förkasta honom. Jesus var övergiven av Gud.
Men Jesus kunde inte behållas av döden. Han var Gud, och som Gud hade han makten att ta tillbaka sitt liv. Det heter om hans uppståndelse både att Gud uppväckte honom och att han uppstod. Han var både objekt och subjekt. När han uppstod var det ett bevis på att han hade segrat över döden, han hade fullgjort allt som han skulle göra. Han hade fullbordat frälsningen av hela världen. All världens synd var borta, dränkt i det blod som han lät rinna under sin tortyr och på korset.
Han är uppståndelsen. Därför ska också vi uppstå. Om två veckor får vi fira den största av alla högtider, då vi hälsar den uppståndne Frälsaren på påskmorgonen. Då blir vi påminda på ett särskilt sätt om vår uppståndelse på den yttersta dagen. Lasarus var en av de första som redan här i tiden uppstod, men han fick bara en förlängning. Han måste ändå dö någon tid senare. Men när vi uppstår på den yttersta dagen ska vi få leva med Jesus i evighet. Då är döden för alltid borta. Då gäller bara gemenskap, livets gemenskap.

Att leva i uppståndelsen
Ännu en sak ska vi säga om uppståndelsen och livet. Det gör vi utifrån Rom 6:3–5:
Eller vet ni inte att vi alla som har blivit döpta till Kristus Jesus har blivit döpta till hans död? Vi är alltså genom dopet till döden begravda med honom, för att också vi skall leva det nya livet, liksom Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet. Ty är vi förenade med honom genom en död som hans, skall vi också vara förenade med honom genom en uppståndelse som hans.
Vi har blivit döpta, och i vårt dop har vi först till korset och blivit förenade med Jesus i hans död. Vår gamla människa, syndakroppen, har korsfästs. Men den är inte helt borta. Den vägrar att lämna oss så länge vi lever i våra kroppar här på jorden. Därför finns det en fortsättning: vi ska vara förenade med honom genom en uppståndelse som hans.
Det här uttrycker Luther oerhört träffande i förklaringen till dopet i Lilla katekesen:
Vad betyder detta dop i vatten?
Det betyder, att den gamla människan i oss skall dränkas genom daglig ånger och bättring och dödas tillsammans med alla synder och onda begärelser, och att sedan en ny människa dagligen skall uppstå och leva i rättfärdighet och helighet inför Gud för evigt.
Den gamla människan ska ses som död inför Gud. Men eftersom den är så mäktig och farlig, ska vi ständigt dränka den. Den ska dödas. I stället ska den nya människan, som lever i gemenskap med Jesus, dagligen uppstå och förnyas i denna gemenskap.
Det här är det som kallas helgelse i egentlig mening. Det blir vi som kristna aldrig färdiga med. Men lever vi i gemenskapen med Jesus, alltså lever i egentlig mening, då ska han ge oss kraften att strida mot synden och leva enligt rättfärdigheten. Det gör han, för att det är han som är uppståndelsen och livet.
Bön: Tack, käre Jesus, för att du dog och uppstod för oss. Ge oss din uppståndelses kraft, så att vi kan leva vårt liv till ditt förhärligande, och så att vi sedan när du hälsar oss, vid graven eller när du kommer på skyarna, får möta dig till den eviga välsignelsen, det eviga livet. Amen.

Predikan vid bibelhelg i Lepplax bykyrka 16.3.2013.

19 mars 2013

Jesus är den gode herden


Av Ola Österbacka
Jesus är den gode herden
Joh 10:1-16
1 "Amen, amen säger jag er: Den som inte går in i fårfållan genom dörren utan tar sig in på något annat ställe, han är en tjuv och en rövare. 2 Men den som går in genom dörren är fårens herde. 3 För honom öppnar dörrvaktaren, och fåren lyssnar till hans röst, och han kallar på sina får och nämner dem med deras namn och för ut dem. 4 När han har fört ut alla sina får, går han före dem, och fåren följer honom, därför att de känner igen hans röst. 5 Men en främling följer de inte, utan flyr bort från honom, därför att de inte känner igen främlingars röst." 6 Denna liknelse framställde Jesus för dem, men de förstod inte vad det var han talade om.
7 Då sade Jesus än en gång: "Amen, amen säger jag er: Jag är dörren till fåren. 8 Alla som har kommit före mig är tjuvar och rövare, men fåren har inte lyssnat till dem. 9 Jag är dörren. Den som går in genom mig skall bli frälst, och han skall gå in och gå ut och finna bete. 10 Tjuven kommer bara för att stjäla, slakta och döda. Jag har kommit för att de skall ha liv, ja, liv i överflöd.
11 Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren. 12 Den som är lejd och inte är en herde med egna får, han överger fåren och flyr, när han ser vargen komma. Och vargen river dem och skingrar hjorden. 13 Den som är lejd bryr sig inte om fåren. 14 Jag är den gode herden, och jag känner mina får, och mina får känner mig, 15 liksom Fadern känner mig och jag känner Fadern, och jag ger mitt liv för fåren. 16 Jag har också andra får, som inte hör till den här fållan. Dem måste jag också leda, och de kommer att lyssna till min röst. Så skall det bli en hjord och en herde.
Helige Fader, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.
Många av oss har sett en tavla med Jesus som fåraherde. Den har fått sin inspiration just av texten i Joh 10. På bilden verkar allt vara väldigt idylliskt. Men det var inte så i verkligheten. Jesus talar själv om tjuvar, rövare och vargar. David var en fåraherde och han berättar att han hade tvingats strida mot lejon och björn. 
Det står att lyssnarna inte förstod vad det var som Jesus talade om (v6). Så var det ofta när Jesus undervisade i liknelser. De måste nog ha förstått själva orden. Begreppen var väl kända. På den tiden visste alla var en herde var, alla var förtrogna med får, och man visste också hur en fårfålla såg ut. Det kunde vara så att flera flockar samlades till natten i samma fålla, och sedan gällde det att skilja dem och leda dem ut på bete. Man kände till att herden kunde locka till sig sina får, eftersom fåren lystrade till sin egen herde. Det kan inte heller ha varit obekant att tjuvar och rövare var ute efter att röva bort får, och fåren skulle aldrig följa en främling, eftersom de inte kände hans röst.
Vad var det då som de inte förstod?
Jo, det var det som Jesus sedan förklarade. Han sa att han är dörren till fåren, att det bara är genom honom som man kan bli frälst. Han talade om sig själv som Frälsare. Det var fördolt för dem alla. Han förklarade också vem han avsåg med tjuvar och rövare: de som går före honom, de som kommer för att slakta och förgöra.
När Jesus talar om sig själv som den gode herden talar han dels om sin egen uppgift, som koncentreras till orden ”den gode herden ger sitt liv för fåren”, dels talar han om fienderna som är orsaken till att han måste ge sitt liv. Vi kan också se temat ur två andra synvinklar: (1) att Jesus är ett föredöme för underherdarna som i dag ska leda hjorden och skydda den mot fienderna, och (2) som en förmaning till fårhjorden, hur den ska bära sig åt för att följa den gode herden så att de inte blir offer för tjuvarna och vargarna. Det är viktigt både att känna igen fienderna och att känna igen herderösten. 
Innan vi ser hur Jesus själv leder sin hjord och ger sitt liv för den ska vi ägna en stund åt hans fiender.

Olika slags faror
Jesus talar om olika slags faror som hotar hans får: först och främst vargar, men också tjuvar och rövare (v1,  8, 10):
Den som inte går in i fårfållan genom dörren utan tar sig in på något annat ställe, han är en tjuv och en rövare. ... Alla som har kommit före mig är tjuvar och rövare, men fåren har inte lyssnat till dem. ... Tjuven kommer bara för att stjäla, slakta och döda. 
Så finns det också legoherdar som inte egentligen bryr sig om fåren, utan främst om sin egen lön (v12–13).
Den som är lejd och inte är en herde med egna får, han överger fåren och flyr, när han ser vargen komma. Och vargen river dem och skingrar hjorden. Den som är lejd bryr sig inte om fåren.
Faran här är att fåren inte är på sin vakt, så att de litar på sådana herdar som inte bryr sig om dem, men som flyr i farans stund.
Legoherdarna verkar vara riktiga herdar, som ska sköta om fårahjorden. De sköter antagligen sin uppgift väl i många fall. De är beredda att kämpa mot tjuvarna och ser till att inte rövare kommer åt fåren. Men kommer det en varg blir de rädda. De är inte villiga att sätta sina egna liv på spel för att värna hjorden. 
Legoherdar är sådana som förtjänar sitt levebröd på att betjäna kyrkan med Guds ord, men som inte gör det av övertygelse. Vi brukar tala om brödpräster. De kan tala vackert om att hålla sig till Guds ord, men när det riktigt gäller och fiendskapen från världen sätter in, då sviker de och vänder kappan. Då är de beredda att anpassa sig. De frågar mer efter vänskap med den falska kyrkan än efter att strida för sanningen. Och när de flyr släpper de in vargen i flocken för att riva och skada.
Vi ska gå lite närmare in på

Tjuvarna och rövarna
Vi som har facit i handen förstår att tjuvarna och rövarna betecknar dem som försöker röva bort fåren som hör Herren till för att föra dem till förtappelse. Det sker ibland genom öppna angrepp, som när vargen kommer. Han representerar djävulen själv, och det är inga problem för fåren att veta att det är farligt när han kommer. 
Det är mera försåtligt när tjuvarna hoppar över staketet och kommer smygande inne i själva fårfållan. Paulus talade en gång oerhört inträngande till några av nyckelpersonerna (de äldste, dem som vi vanligen kallar pastorer) i Efesus församling. I Apg 20:28–31 läser vi:
Ge akt på er själva och på hela den hjord som den helige Ande har satt er som ledare över, till att vara herdar i Guds församling som han har köpt med sitt eget blod. Jag vet att när jag har lämnat er, skall rovlystna vargar komma in bland er, och de skall inte skona hjorden. Ja, ur er egen krets skall män träda fram och förvränga sanningen för att dra lärjungarna över på sin sida. Håll er därför vakna och kom ihåg att jag ständigt i tre års tid natt och dag har varnat var och en av er under tårar.
Här handlar det om falska herdar som går den ondes ärenden, men som kommer förklädda så att man tror att de är goda bröder. Det allra farligaste är att de träder fram ”ur er egen krets”. Det samma säger också Paulus i Rom 16:17–18:
Jag uppmanar er, bröder, att ge akt på dem som vållar splittring och kan bli er till fall, i strid mot den lära som ni har fått undervisning i. Vänd er bort från dem. Ty sådana tjänar inte vår Herre Kristus utan sin egen buk, och med milda ord och vackert tal bedrar de godtrogna människor.
Milda ord och vackert tal. Det känner vi igen. Det är många som kommer med sockersött tal och är så vänliga och så milda. Många gånger är de kanske inte medvetna om att de är redskap för den onde. De har mognat, de har insett att den sanna kärleken kräver en nyorientering så att ingen stöts ut. Därför har de lämnat sin tidigare kantighet, då de höll fast vid allt Guds ord, och de har blivit frisinnade och kan numera acceptera det ena och det andra som tiden kräver.
Men det avgörande är att de har vikit av från Kristi lära, den som våra fäder har undervisat utifrån Skriften. De kan inte mera säga med övertygelse ”Det står skrivet”, utan de säger att vi i dag har en annan förståelse för det som apostlarna lärde. De visste inte hur människan fungerar. De hade inte tillgång till vår tids kunskap.
Deras yttre är fårens milda uttryck, men deras verksamhet är vargens verksamhet.
Jesus använder själv den bilden i bergspredikan (Matt 7:15):
Akta er för de falska profeterna, som kommer till er klädda som får men i sitt inre är rovlystna vargar. 
Så är det också med det vilddjur som Johannes beskriver i Upp 13:11. Det hade två horn som ett lamm men talade som en drake. 
Till utseendet var det som ett lamm, men rösten var drakens röst. Draken är det samma som djävulen, som också kallas den gamle ormen eller Satan. 

Den gode herden
Annorlunda är den gode herden, Jesus. Han bestod provet. Han frestades av djävulen när han var svag, när han hade utblottat sig och förnedrat sig till det yttersta i sin tillvaro som människa. Men han svarade: Det står skrivet.
Han mötte frestelser tom. av sina närmaste. När Petrus hörde honom berätta hur han måste gå till Jerusalem och lida mycket så tar Petrus honom åt sidan och vill hindra honom. Då säger Jesus:
Gå bort ifrån mig, Satan! Du vill få mig på fall. Vad du tänker är inte Guds tankar utan människotankar.
Jesus väjer inte undan för ett välvilligt råd från sin lärjunge. Petrus tänker människotankar, och bakom honom står Satan själv. Nej, Jesus går rakt emot döden för att kämpa för sina får. Han ger sitt liv för fåren. Han är den gode herden.
Hur kan fåren gagnas av att deras herde dör i strid mot vargarna?
I det verkliga livet skulle det inte gå så bra. Fåren kunde drabbas hårt om deras herde går under. Men i Guds fårahjord är det annat. Herden själv måste dö för sina får, för att de skulle få leva. 
Här har vi en säregen kombination av olika bildspråk i vår Bibel. Jesus är själv Lammet, som offras som ett brännoffer som ställföreträdare för hela mänskligheten. Gud hade instiftat offren vid Sinai. Det var många olika slags offer som skulle bäras fram. Det viktigaste var det offer som bars fram på den stora försoningsdagen, en gång i året. Det frambars av översteprästen i det allra heligaste, då han stänkte blod av tjurar och bockar på förbundsarken. Det var en symbol för det offer som Jesus bar fram på korset, när han blev en förbannelse för vår skull och en gång för alla tog bort hela världens synder med sitt blod. 
Det här offret var det som GT:s påskalamm förebildade. Det är om honom som Johannes Döparen sa: ”Se, Guds lamm, som tar bort världens synd!
Jesus använder också bilden av ett får i sin liknelse om det bortsprungna fåret (Luk 15). Och där är fåret den olydiga människan, som springer bort från sin herde. Men herden älskar sina får, och han söker det tills han hittar det, och bär hem det på sina axlar. 
Så stor är hans kärlek till oss, att han ger sitt liv för alla, men han söker också enträget efter oss personligen för att få oss bort från våra onda vägar, som vi lockas till av de falska herdarna.

Herden går före
Det finns också en förebildande funktion i bilden av Jesus som den gode herden, och det här gäller oss alla som är kallade att tjäna som ”underherdar”. Han går före sin hjord. Han leder den, han går i spetsen och visar vägen. Han gör inte som många legoherdar gör: frågar vart fåren vill gå, och sedan följer han efter dem. 
När Jesus sänder ut sina tolv, som han kallade apostlar, sa han (Matt 10:16):
Se, jag sänder ut er som får mitt ibland vargar.
Det är ju minsann ingen trygg tillvaro! Därför fortsätter han också lite längre fram:
En bror skall utlämna sin bror till att dödas och en far sitt barn, och barn skall sätta sig upp mot sina föräldrar och döda dem. Och ni skall bli hatade av alla för mitt namns skull.
Ska en god herde verkligen lämna sin får till en sådan otrygghet, rentav till livsfara? 
Han förklarar varför: en tjänare är inte förmer än sin herre. Har de förföljt Jesus ska de också förfölja hans lärjungar. Varför det är så hör till Guds pedagogik. Vi har inte alla förklaringar här, vi får säga som i sången: ”Vi förstår hans vägar bättre ovan där.”
Men den gode herden finns ändå med här, mitt i denna ondskefulla värld (v28–30):
Var inte rädda för dem som dödar kroppen men inte kan döda själen. Frukta i stället honom som kan fördärva både själ och kropp i Gehenna. Säljs inte två sparvar för ett kopparmynt? Och inte en enda faller till marken utan er Faders vilja. På er är till och med alla hårstrån räknade. Var alltså inte rädda. Ni är mer värda än många sparvar.
Det handlar om att vi som kristna, som får i Jesu fårahjord, vet att det verkliga livet är något annat än det materiella. Om än vi måste ge upp det jordiska livet, så har vi ändå det verkliga livet kvar. Det verkliga livet är den andliga gemenskapen med Jesus, och det livet kommer att blomma ut på riktigt på uppståndelsens dag.

Hans får följer honom
Vi avslutar med ännu en aspekt på herden i förhållande till fåren, nämligen fårens plats. Hans får följer honom. Hans får går inte före honom och tror sig veta bättre vägar än han.
Men i dag är det så att de små och svaga fåren tror sig vara starka. De har ett så gott förstånd, att när herden säger åt dem hur de ska gå, så svarar de med att omtolka och bortförklara det han säger. De säger att Jesus var ett barn av sin tid. Han hade inte de kunskaper som vi har i dag. På samma sätt säger man också om hans apostlar, de som har fått påminnelser om allt vad Jesus har sagt genom den Helige Ande. Jesus hade ju sagt om dem: ”Den som hör er hör mig.” Kommer man därför och säger att Paulus inte kände till hur en homosexuell kärlek fungerar, så att han därför fördömer sexuella handlingar mellan personer av samma kön, så är det samma sak som att säga att Jesus inte visste det heller.
Men det är ju fruktansvärt! Det är det samma som att säga, att Skaparen inte vet hur skapelsen fungerar! Då är det minst lika illa som när Petrus ställde sig i vägen för Jesus och sa att något ont inte ska drabba honom. Må Gud bevara oss, små får, så att vi inte lyssnar till de falska rösterna utan tar vara på den Gode Herdens röst.
Bön: Käre Herre Jesus, tack för att du gav ditt liv för oss. Hjälp oss att inse att vi behöver dig, att vi inte tror oss vara goda nog att gå på egen hand, utan vara med dig, så att du en dag ska få leda oss till din himmel, för ditt utgjutna blods skull. Amen.

Predikan på bibelhelg i Lepplax bykyrka 16.3.2013.

11 mars 2013

Livets bröd


Av Ola Österbacka
Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.
Bön: O Herre Gud, låt nådens ord förjaga otron från vår jord! Fräls själarna ur Satans gap, gör slut på Sions fångenskap!
Ryck bort med nådens gudakraft vartenda rov den onde haft, och värna med ditt fasta ord din egen, återlösta hjord! Amen.
Dagens predikotext är från Joh 6:1–15:
1 Därefter for Jesus över Galileiska sjön, Tiberias sjö. 2 Mycket folk följde honom, därför att de såg de tecken som han gjorde med de sjuka. 3 Men Jesus gick upp på berget och satte sig där med sina lärjungar. 4 Påsken, judarnas högtid, var nära.
5 När Jesus lyfte blicken och såg att mycket folk kom till honom, sade han till Filippus: ”Var skall vi köpa bröd så att dessa får något att äta?” 6 Det sade han för att pröva honom, ty själv visste han vad han skulle göra. 7 Filippus svarade: ”Bröd för två hundra denarer räcker inte för att alla skall få ett stycke var.” 8 En annan av hans lärjungar, Andreas, Simon Petrus bror, sade till honom: 9 ”Här är en pojke som har fem kornbröd och två fiskar. Men vad förslår det till så många?” 10 Jesus sade: ”Låt folket slå sig ner” – det var gott om gräs på det stället – och de slog sig ner. Det var omkring fem tusen män. 11 Jesus tog bröden, tackade Gud och delade ut till dem som var där, likaså av fiskarna, så mycket de ville ha. 12 När de var mätta sade han till sina lärjungar: ”Samla ihop de stycken som har blivit över, så att inget blir förstört.” 13 De samlade ihop dem och fyllde tolv korgar med de stycken som hade blivit över av de fem kornbröden när de ätit.
14 När folket såg vilket tecken han hade gjort, sade de: ”Visst är detta Profeten, som skulle komma till världen.” 15 Då Jesus förstod att de tänkte komma för att med våld göra honom till kung, drog han sig undan upp till berget, helt ensam.

Textens sammanhang
Midfastosöndagens namn utsäger att vi nu befinner oss ungefär mitt i fastetiden. Midfastosöndagens huvudtema är bespisningen av de 5000 männen, ett tecken som inträffade ungefär ett år före den sista påsken. Hittills har folkskarorna vuxit sig allt större. Jesus har nått höjdpunkten av sin popularitet, men nu börjar motståndet växa. I slutet av vår text sägs att folket med våld ville göra honom till kung. Jesus drar sig undan för att vara ensam. I fortsättningen säger han saker som är rent anstötliga. Och i slutet av kapitlet berättas om hur många lämnade honom. 
I vår text är han ännu mycket populär. Varför? För att ”de såg de tecken som han gjorde med de sjuka”. Han var en undergörare. Och det är alltid intressant att samlas kring en sådan. Vid ett par tillfällen sa Jesus (Matt 12:39; 16:4), när skriftlärda och fariseer kom och bad honom göra ett tecken:
Ett ont och trolöst släkte kräver ett tecken, men det skall inte få något annat tecken än profeten Jonas tecken.
Därför kom skarorna nu och förföljde honom. Han gick upp på berget, och det brukade han göra för att få vara ensam eller bara tillsammans med sina lärjungar. Men han kunde inte undgå att ömma för de stora skarorna som sökte honom. 
Bespisningsundret tjänar två syften. Det första är att visa hur Jesus tar sig an hungriga och utsatta människor som kommit till honom och ger dem bröd. Det andra är att Jesus visar sin gudomlighet och vad som är hans egentliga uppgift. 
I bergspredikan ger oss Jesus en nyckel till sitt handlande (Matt 6:33):
Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också.
Den som kommer till Jesus ska inte behöva bli besviken, inte ens när det gäller yttre, kroppsliga ting. Men han visar att det kroppsliga inte ska sättas i första hand. Han har en annan uppgift som går före.

Jesus mättar
Det var långt lidet på dagen, och de var på andra sidan Galileiska sjön, i trakter där det inte fanns butiker där man kunde köpa bröd. Han ställer en fråga till Filippus:
Var skall vi köpa bröd så att dessa får något att äta?
Johannes förklarar direkt, att Jesus nog visste vad han skulle göra, men att han sa det här för att pröva Filippus. Hade Filippus förstått vad det betyder, att vi ska få allt det andra också, om vi kommer till Jesus? Hade han förstått vilken makt Jesus hade över det materiella? Han var Gud, och hade obegränsad makt. Men han brukade visa bara delar av sin makt, när han själv fann det vara rätt. Vanligen såg han ut som en vanlig människa. Vad tänkte Filippus egentligen om honom?
Filippus börjar räkna. De har kanske 200 denarer i sin kassa. Det är ungefär 200 dagslöner. En dagslön skulle kanske räcka till mat för en person en dag. Om det var 5 000 män, totalt kanske 10.000 personer, skulle 50 personer tvingas dela på en matranson. Det gick ju inte.
Så är det när man räknar som människor gör. Andreas har noterat att en pojke har extra mat med sig: fem kornbröd och två fiskar. Men han inser också att det inte kommer att räcka långt. Han vill likväl göra sin Mästare uppmärksam på att det finns något att ta till.
Jesus hade sin plan klar. Han förbereder en måltid. Markus berättar om att han delade i människorna i matlag, femtio eller hundra i varje. Så tog han bröden och tackade Gud för dem och för fiskarna, och så skickade han runt maten. Och han gav dem så mycket de ville ha!
Det finns en berättelse i GT, 2 Kung 4, där profeten Elisa delar ut 20 kornbröd åt 100 män. Hans tjänare tycker det är genant, för det kommer ju inte att räcka. Det är lika pinsamt som om vi bjuder gäster fast vi vet att vi inte har mat så det räcker. Men Elisa förmedlar Herrens ord: ”De skall äta och få över.” Och så blev det. Det var ett tecken som förebildade brödundret som Jesus gjorde. Elisa gjorde många tecken och under, i flera fall sådana som påminner om dem som Jesus gjorde. Men när Jesus gör dem, då är det mycket mera och större än det som Elisa gör.
Man har försökt bortförklara undret på alla möjliga och omöjliga sätt. Man har funderat, att det fanns åtskilligt fler än pojken som hade matsäck med. Och när Jesus började dela ut bröden och fiskarna så tog de också fram sina matsäckar och delade med sig. Men det här är fantasier. Det är otron som försöker få bort det gudomliga. Poängen med vår berättelse är att det var ett tecken – ett under som har något mer att säga än bara miraklet, men tecknet grundar sig på att det som skedde var något övernaturligt – ett under.

Jesus gör tecken
Filippus räknade. Men han räknade på mänskligt vis. Jesus räknade inte så. Han räknade med Guds allmakt.
När vi räknar förutsättningarna för vår egen ekonomi kan vi inte utgå från under. Vi ska beräkna kostnaderna. Vi kan se på djuren, hur de samlar föda till vintern. Vi har fått ett ansvar genom vårt förnuft att planera. Men vi ska inte heller sörja i onödan, det som vi inte kan påverka. Det ska vi lämna åt Herren.
När Jesus tog hand om bespisningen räckte det och blev över, fast det var bara fem bröd och två fiskar. Så är det när Gud välsignar. I jordiskt avseende ger Gud det som är nyttigt för oss, det dagliga brödet. Och om han inte ger det så som vi vill, är det för att han vill pröva vår tro. Så prövades änkan i Sarefat, som Elia sändes till (1 Kung 17:8–16). Hon hade bara en smula mjöl kvar som hon skulle baka ett litet bröd av, och sedan var hon beredd på svältdöden tillsammans med sin son. Men Elia bad om att först få ett litet bröd själv. För han lovade änkan, att mjölet inte skulle ta slut, och olja skulle inte fattas i kannan tills Herren skulle låta det regna.
Det här är ett utmärkt exempel på sanningen i ordet: Sök först Guds rike. Änkan trodde, och hon gav först profeten bröd, trots att det mänskligt sett ledde till att hon själv skulle bli utan. Men änkan blev välsignad för en lång tid och hennes liv sparades. 
Var fanns beräkningarna i den berättelsen? De var lika långt borta som i vår berättelse, när Filippus beräknar. Det som Jesus gav räckte till långt mera än vad mänskor kunde beräkna. Med det ville han visa hur Gud välsignar i andligt avseende genom sitt ord.
Luther är i allmänhet skeptisk mot allegorier. Men i Kyrkopostillan ger han en andlig utläggning och säger att de fem bröden betecknar de fem sinnena som ligger gömda i korgen, dvs. i Skriften. De bärs fram av en pojke, som representerar dem som har satts att tjäna med Ordet. Jesus tar bröden i sina händer och välsignar dem. Ordet kan inte mätta oss genom vårt förnuft eller genom vårt eget handlande,  utan genom hans välsignelse med sin Ande, då han sänder ut sina lärjungar för att ge oss av det himmelska brödet.
De två fiskarna, säger Luther, är profeternas och patriarkernas föredöme och vittnesbörd. Fiskarna är två, så som tron och kärleken alltid hör samman. Så säger Luther också att fiskarna är stekta. Profeterna är helgade och luttrade genom många lidanden och förföljelser. 
De tolv korgarna får oss att osökt tänka på apostlarna. Där finns Ordet som apostlarna har lämnat efter sig. Luther säger också att de tolv korgarna visar att apostlarnas böcker är kvarlevor av Gamla testamentet och förklaringar till det. Här finns alltså enheten mellan GT och NT – mellan det speciella, förberedande förbundet, och det nya, som är utvidgat till att gälla alla människor. Evangeliet räcker till för alla och gäller alla.
När det gäller den andliga tillämpningen, det som gör att vi talar om ett tecken i stället för under eller mirakel, är huvudpoängen att Jesus inte skulle vara en jordisk kung. De många som blev mättade genom brödundret drog slutsatsen att han var Profeten, en annan benämning för Messias. Mose vittnar om en som ska komma, och som ska likna honom (5 Mos 18:15, 18):
HERREN, din Gud, skall låta uppstå åt dig en profet bland ditt folk, av dina bröder, en som är lik mig. Honom skall ni lyssna till.
En profet skall jag låta uppstå åt dem bland deras bröder, en som är lik dig, och jag skall lägga mina ord i hans mun, och han skall tala till dem allt vad jag befaller honom.
Det som kännetecknar en profet är att han ska tala det som blir givet åt honom. Gud lägger sina ord i hans mun. Just en sådan var Mose. Och den kommande Messias ska vara en sådan: Jag ska lägga mina ord i hans mun.
De fem bröden och de två fiskarna är alltså symboler för det ord som Jesus talade till folket. Mose sa. Honom ska ni lyssna till. Det väsentliga som Jesus ville säga genom sitt under är att han kom med ett budskap som folket skulle lyssna till.
Folket lägger större vikt vid undret än vid tecknet. De fascineras över en som kan göra så märkliga under. Och så förstår de inte vad de skulle göra med Profeten. De skulle inte göra honom till en jordisk kung, utan de skulle lyssna till hans ord.
I fortsättningen av Johannesevangeliets sjätte kapitel får vi läsa om hur Jesus undervisade dem om det sanna Livets bröd. Han talade om det bröd, som ska göra att den som äter det aldrig ska hungra. Han talar om att ingen som kommer till honom ska kastas ut. Han talar om Faderns vilja, att var och en som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv. Han säger: Den som tror har evigt liv
Det här var det sanna brödet. Det är det bröd som kan ge oss hopp för evigheten, hoppet att möta Gud med en fullkomlig rättfärdighet som vi inte kan skaffa oss själva. Det är den rättfärdigheten som vi ska söka först av allt. Jesus har skaffat den åt oss genom sitt syndfria liv och sitt lidande och sin död. 
Men judarna förstod inte vad Jesus menade. De blev förargade när han talade så. Och ännu mer förbittrade blev de, när han talade om att vi behöver äta Människosonens kött och dricka hans blod. Då drog sig många av hans lärjungar tillbaka, så att de inte längre följde honom. Det var ett hårt tal. De stod inte ut med att höra på honom.
Men Petrus leddes av Anden till en bekännelse, och svarade på Jesu fråga om också de vill gå bort: 
Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och förstår att du är Guds Helige.
Ja, så går det när Gud kommer med sitt profetiska ord till människorna. Då sker det en söndring. Några går, andra stannar. De som leds av Guds Ande och tar emot Ordet ser att det inte finns någonstans att gå. Jesus är deras enda hopp. Men den naturliga människan, född i synd och bortvänd från Gud, vänder ryggen till när det inte längre smakar. Hon är nog gärna med när det handlar om bröd och skådespel, men när budskapet går stick i stäv mot våra förnuftiga tankar och mot det som är politiskt korrekt, då är man inte längre med.
Jesus var tvungen att dra sig undan, för att inte folkmassan skulle göra honom till kung med våld. Så kan det gå, om vi förkastar hans ord. Om han vänder oss ryggen är det verkligen illa ute med oss. Därför ska vi se till att vi ofta och flitigt läser och hör Guds ord, där det predikas rent och klart, och ser till att vi har en rätt förvaltning av hans sakrament ibland oss. Det är livsviktigt.
Och vi ska inte heller glömma, att vi har blivit utrustade med bröd och fiskar för att bära ut dem till våra medmänniskor. När vi är verksamma bland människor i vardagens många uppgifter ger Gud oss då och då tillfällen att ge en brödbit, ett ord för dagen. Det kan vara en nödvändig påminnelse om lagens ord, fast det kan kännas smärtsamt och känsligt, det kan vara ett vittnesbörd i handling, genom att vi inte deltar i omvärldens gyckel och gudsförakt. Men det borde framför allt vara ett ord av tröst och nåd, när sargade själar hotas av undergång en kall och hård värld. Det ordet ska vara ordet om Jesus, inte något som vi själva producerar. Det är Jesus som välsignar sitt ord. Och när han välsignar, då blir det ett ord till liv. Låt oss flitigt använda det ordet! 
Bön: Herre, tack för att du har gett oss Livets bröd. Låt oss vara ivriga att alltid få äta av det brödet. Amen.

Predikan i Biblion och Lepplax bykyrka 10.3.2013