Döden vänds till liv

Av Ola Österbacka

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus!

Predikotexten är Hes 37:1–5, 12–14:

1 HERRENS hand kom över mig, och genom HERRENS Ande fördes jag bort och sattes ner mitt i en dal, som var full med ben. 2 Han förde mig fram bland dem, och se, de låg där i stora mängder utöver dalen, och se, de var alldeles förtorkade. 3 Han sade till mig: ”Du människobarn, kan de här benen få liv igen?” Jag svarade: ”Herre, HERRE, du vet det.” 4 Då sade han till mig: ”Profetera över dessa ben och säg till dem: Ni förtorkade ben, hör HERRENS ord: 5 Så säger Herren, HERREN till dessa ben: Se, jag skall låta ande komma in i er, så att ni får liv.

Profetera därför och säg till dem: Så säger Herren, HERREN: Se, jag skall öppna era gravar och låta er, mitt folk, komma upp ur era gravar och låta er komma till Israels land. 13 Ni skall inse att jag är HERREN, när jag öppnar era gravar och för er, mitt folk, upp ur dem. 14 Jag skall låta min Ande komma in i er, så att ni får liv, och jag skall låta er få bo i ert land. Och ni skall inse att jag, HERREN, har sagt det, och att jag har gjort det, säger HERREN.”

Helige Fader, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.

Bakgrund

Hesekiel är en Herrens profet som är verksam under den babyloniska fångenskapen, exilen, ca 600 år f.Kr. Han är sänd av Herren för att predika dom över synden. Det gör han ibland med åskådliga symbolhandlingar, men också i starka ord. Men han ska också förkunna evangelium, och det gör han särskilt i den senare delen av profetboken där den här texten är hämtad.

I kapitel 34 har vi en viktig bakgrund till vår text. Där läser vi i första hand om Israels herdar, dvs. kungarna och prästerna. De tänker mest på sig själva och låter fåren irra omkring på alla berg och alla höga kullar. Men så berättar Hesekiel att Herren själv ska ta sig an sina får. Han ska själv föra dem på bet.

De förlorade skall jag söka upp, de som gått vilse skall jag föra tillbaka, de sårade skall jag förbinda, och de svaga skall jag stärka. (v16)

Det här påminner ju väldigt mycket om vad Jesus har sagt om sig själv. Han söker upp det förlorade fåret och bär det tillbaka på sina axlar. Och längre fram säger Hesekiel rent ut vem denne herde är (v23):

Jag skall låta en herde uppstå, gemensam för dem alla, och han skall föra dem i bet, nämligen min tjänare David. Han skall föra dem i bet och vara deras herde.

När Jesus berättar sin liknelse om den gode herden (Joh 10) är det ingen svårighet för judarna, som utan och innan kände Hesekiels profetia, att se att han är den som profeten beskriver. Han kallas David, men det är ju inte fråga om att David skulle ha återuppstått, utan det är Davidsättlingen, Messias, som avses. I hans tid fullbordas profetiorna om hur de förlorade fåren ska återkomma till ett land i frid och trygghet. Den tryggheten är av ett andligt slag, men den beskrivs i termer av yttre frid och välstånd: det ska regna i rätt tid, jorden ska ge sin gröda, de ska själva bo i trygghet i landet, de ska inte vara ett byte för hednafolken, markens djur ska inte sluka dem, de ska inte mera dö av hunger, och de ska inte föraktas av hednafolken. 

Allt sådant anspelar på de faror och olyckor som drabbade Israels folk, och som utgör Guds straff för deras synder och avfall. Att de nu ska slippa sådant beror på att deras missgärning ska tas ifrån dem. De ska inte straffas för sina synder, eftersom deras herde gett sitt liv för att de ska få leva i frid.

I kapitel 36 fortsätter beskrivningen av hur Israel ska återupprättas, hur de åter ska få bygga upp sina städer. De ska hämtas från folken och samlas från alla länder. Här finns en andlig dimension (v25–28):

Jag skall stänka rent vatten på er, så att ni blir rena. Jag skall rena er från all er orenhet och från alla era avgudar. Jag skall ge er ett nytt hjärta och låta en ny ande komma in i er. Jag skall ta bort stenhjärtat ur er kropp och ge er ett hjärta av kött. Jag skall låta min Ande komma in i er och göra så att ni vandrar efter mina stadgar och håller mina lagar och följer dem. Så skall ni få bo i det land som jag gav åt era fäder, och ni skall vara mitt folk och jag skall vara er Gud.

Den nya tillvaron i frid och trygghet är alltså förknippad med nyfödelse, och här ser vi att dopet har en central roll. Tillvaron av frid och trygghet i deras land är inte definierad på ett yttre sätt, även om ett bildspråk från det vanliga livet används. Det handlar om ett andligt liv, en andlig gemenskap med deras herre och herde. Av Nya testamentet vet vi att en sådan gemenskap bildas bara genom tron på Jesus.

Döden vänds till liv

Vi ska ha det här i minnet när vi nu återvänder till vår egentliga text. Hesekiel får här i uppdrag att förmedla hopp till de fångna i Babel, som hotas av förtvivlan. De är som döda ben, som är samlade i ett avlägset land. Kan en massa döda ben få liv? 

Den frågan borde normalt besvaras med ett nej. Hesekiel vet, att det bara är Gud som kan svara. För Gud är ingenting omöjligt. Och Gud svarar med att låta honom profetera över benen, att de ska få liv igen. Det bortförda folket ska väckas till liv, dvs. de ska få återvända till sitt land och få nytt hopp. 

Gud lovar att göra samma sak som han en gång gjorde med Adam, då han skapade honom: ”Jag skall låta ande komma in i er, så att ni får liv.”

Under Hesekiels ord händer så miraklet: vi ser ett slagfält med en massa lik, och de här liken börjar leva igen. Benknotorna läggs till varandra, senor och muskler växer fram och de täcks med hud. Precis som vid skapelsen är det Ordet som åter en gång skapar liv. Det stod inte i Hesekiels makt att låta benknotorna få liv, men han hade tillgång till en makt som kunde föda liv.

Samma makt är verksam också i dag. När vi hör Guds Ord är det verksamt. Och det är Ordet om den uppståndne som är det centrala. Det var det som apostlarna predikade på pingsten och i fortsättningen, som vi läser om i början av Apostlagärningarna. 

Uppväckelsen från de döda är förknippad med insikten att Gud är Herren, och att han låter det ske därför att han är trogen sitt löfte till fäderna. Han skapar nytt liv i andligt avseende:

Jag skall låta min Ande komma in i er, så att ni får liv.

Det här kan vi jämföra med Jesu ord i Joh 5:25:

Den stund kommer, ja, den är nu inne, när de döda skall höra Guds Sons röst, och de som hör den skall få liv.

Den stunden är nu inne, säger Jesus. De döda hör Guds Sons röst och de som hör den, alltså de som tar emot hans budskap i tro, de ska få liv. Det här handlar inte om den kroppsliga döden, även om det också hände vid enstaka tillfällen att Jesus uppväckte kroppsligen döda, utan det handlar om trons nya liv som väcks genom predikan.

Samma sak ser vi av Paulus ord i Ef 2:1–5:

Också er har Gud gjort levande, ni som var döda genom era överträdelser och synder. Tidigare levde ni i dem på den här världens vis och följde härskaren över luftens välde, den ande som nu är verksam i olydnadens söner. Bland dem var vi alla en gång, när vi följde våra syndiga begär och gjorde vad köttet och sinnet ville. Av naturen var vi vredens barn, vi liksom de andra.

Men Gud som är rik på barmhärtighet har älskat oss med så stor kärlek, också när vi ännu var döda genom våra överträdelser, att han har gjort oss levande tillsammans med Kristus. Av nåd är ni frälsta.

Genom våra synder var vi alla döda, alltså utan gemenskap med Gud. Vi var som benknotorna som Hesekiel såg i dalen. Kan sådana benknotor få liv? Är det möjligt att den som följer sina syndiga begär och handlar efter köttet, och som därmed är vredens barn, kan få liv igen och leva i Guds gemenskap?

Jo, vi får veta att Gud kan väcka upp oss på samma sätt som han gav liv åt benknotorna i Hesekiels syn. Det gör han för att han är så rik på barmhärtighet och har älskat oss med så stor kärlek, fast vi var döda i våra överträdelser. Han har gjort oss levande med Kristus!

Det här är påskens stora budskap: Döden har vänts till liv. Nederlaget har blivit seger. Så som Jesus uppstod ur graven ska också vi som varit döda i våra synder uppstå, först till ett liv i gemenskap med honom här på jorden, och sedan i en evig gemenskap i himlen. Garantin för det är Jesu uppståndelse.

Hesekiel förmedlar till oss ett löfte och en förvissning om Guds rika barmhärtighet, för han är trofast och håller sina löften. På samma sätt som han lät Israels folk återvända till sitt land efter exilen i Babel, trots att de var döda i överträdelser och synder, så har han förbarmat sig över oss i Jesus Kristus och gjort oss levande med honom, när han genom sitt Ord födde oss på nytt. 

Som vi hörde tidigare har han gjort det på ett särskilt sätt: genom att stänka vatten på oss, så att vi blev rena. Det är dopet han talar om. Därför undervisar Nya testamentet om att dopet frälser oss, eftersom det för oss till gemenskap med Jesu död, så att vi genom dopet dör från våra synder tillsammans med Jesus, men också uppstår med honom till nytt liv.

Lika visst som att Gud förde sitt folk tillbaka till Palestina och Jerusalem, lika visst ska han därför föra alla som tror på honom till sin gemenskap där vi får bo i trygghet under den gode herdens vård och där han tar sig an oss och förbinder oss från alla våra skador.

Och ni skall inse att jag, HERREN, har sagt det, och att jag har gjort det, säger HERREN.

”Ni ska få bo i ert land”

Vi har ännu en sak kvar att säga. Orden om att Israel åter ska få återvända till sitt land, ska de uppfyllas bokstavligt? Kan vi se att återuppbyggnaden av staten Israel år 1948 och framåt är en ny uppfyllelse av Hesekiels profetia? 

Den här frågan är inte lätt, men vi ska peka på tre viktiga saker.

1) Det första är att profetian lyfter fram den andliga dimensionen. Som vi såg när det gällde profetian om herden, som förverkligas när David kommer till sitt land, alltså Jesus, så ligger den yttersta betydelsen av de ord som Hesekiel fick just i den andliga uppfyllelsen, när människor kommer till tro på Jesus och lever under honom i hans rike.

Att Gud också regerar över världshistorien och låter visa sin makt på olika sätt är helt klart. Han kan använda vilka nationer som helst för att föra fram sitt budskap. Så gjorde han ju också med den tyranniske kungen Nebukadnessar (som Daniel berättar om). Så mycket mer kan han också använda sitt gamla folk Israel, judafolket, för att förklara och demonstrera sin vilja. Det är inte vi som bestämmer vad Gud gör. Det gör han själv. Därför är det väldigt intressant att se hur han handlar inte minst i Israel.

Gud demonstrerar sin helighet och avsky mot synden i världens händelser, folkens öden och katastrofer. Det har han gjort på ett förskräckligt sätt mot det jordiska Israel i flera omgångar. Han visar sin trofasthet i evangelium om Jesus Kristus när Ordet predikas och syndare vänder om till honom. Och evangeliet gäller alla, både judar och hedningar.

2) Det andra är att det finns bara en frälsningsväg. Petrus uttryckte det klart inför Stora rådet (Apg 4:12):

Hos ingen annan finns frälsningen. Inte heller finns det under himlen något annat namn, som givits åt människor, genom vilket vi blir frälsta.

Detta namn är Jesus Kristus, Herren och Messias. Det finns ingen annan Messias. Det finns ingen annan Frälsare. I honom har allt vad profeterna sagt gått i uppfyllelse. Det finns bara en sak som ännu återstår: Jesus ska komma tillbaka för att döma levande och döda. 

Inför Jesus skiljs människor åt. De som hälsar den uppståndne som sitt enda hopp mot synd, död och djävul ska också bli beskyddade av honom och ingen dom ska nå dem. De som försöker komma in i himlen någon annan väg blir utanför.

3) Och till sist: Om den dagen då den slutliga uppståndelsen sker och Jesus kommer tillbaka vet ingen något. Det finns olika fantasier om vad som ska hända innan han kommer. Men om vi skulle ha en stor världshändelse som ännu måste ske innan han kommer, som t.ex. att Jesus ska visa sig på Oljeberget och samla alla judar till en sista världsmission, då skulle vi veta att han inte kommer än. Då måste först denna yttre händelse ha skett, och då kan vi veta att han är nära. 

Men de tecken som Jesus talar om inför sin ankomst är sådana att de alltid har funnits, även om de blir allt starkare. Kristna har väntat honom i alla tider. Och under den tiden ska vi leva i hans land i trygghet, i det rike som fäderna brukade kalla nåderiket, där Gud styr genom sina nådemedel.

Gud give att vi i dag, medan nådens dag varar, inser vem HERREN är och har del i hans uppståndelse. Det budet går i dag ut till oss alla: Låt oss i dag fröjdas och vara glada. För Kristus är sannerligen uppstånden.

Predikan på påskgudstjänst i Biblion 31.3.2013.