Jesus är uppståndelsen och livet

Av Ola Österbacka

Jesus är uppståndelsen och livet

Text: Joh 11:17–27

När Jesus kom fram, fann han att Lasarus redan hade legat fyra dagar i graven. Betania låg nära Jerusalem, ungefär femton stadier därifrån. Många judar hade kommit ut till Marta och Maria för att trösta dem i sorgen över deras bror. När Marta fick höra att Jesus hade kommit, gick hon ut och mötte honom. Men Maria stannade kvar hemma. Marta sade till Jesus: ”Herre, om du hade varit här, skulle min bror inte ha dött. Men också nu vet jag att Gud kommer att ge dig vad du än ber honom om.” Jesus sade: ”Din bror skall uppstå.” Marta svarade: ”Jag vet att han skall uppstå vid uppståndelsen på den yttersta dagen." Jesus sade: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och var och en som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?” Hon svarade: ”Ja, Herre, jag tror att du är Messias, Guds Son, han som skulle komma till världen.”

Helige Fader, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.

Den berättelse som det här textavsnittet ingår i är en omskakande berättelse. Om vi riktigt skulle tänka oss in i vad som skedde så måste vi verkligen häpna. En som hade varit död i fyra dagar hade på den här tiden, i det varma klimatet, hunnit börja genomgå den biologiska process som medför en förfärlig likstank. Det säger också Marta lite senare. Trots det ber Jesus att man ska öppna graven och ropar till den döde: ”Lasarus, kom ut!” Och ut ur graven kommer en död man gående, inlindad i bindlar med ansiktet täckt av en duk. Det är ju nästan så vi tycker att det är en spöklik upplevelse.

Men det här var ett steg i Jesu förhärligande, mitt i serien av händelser som annars ledde honom stadigt ner mot en allt större förnedring, tills förnedringen fick sin klimax på korset.

I vår rubrik har vi två ord som båda är huvudord: uppståndelsen, livet. Jesus ger en paradoxal beskrivning av begreppen:

Den som tror på mig skall leva om han än dör, och var och en som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö.

Leva om han än dör – aldrig någonsin dö. Hur kan man säga så?

Det som gör det svårt för oss att fatta de här orden är att vi har en så smal uppfattning om livet och döden. När vi tänker på livet, menar vi vanligen att det börjar vid vår födelse – eller egentligen när befruktningen sker och den första cellen börjar utvecklas – och slutar när kroppen dör. Men i biblisk mening är det något betydligt mera omfattande. Och särskilt aposteln Johannes ger oss en mångsidigare utveckling av begreppen liv och död.

Livet och döden

Timligt

Det kroppsliga eller det timliga livet (det som hör ihop med tiden) upphör när kroppen skiljs från själen. Vi kristna tror att det är inte är punkt och slut då. Vi tror att själen lever vidare och att den vid uppståndelsen ska förenas igen med kroppen, som då uppstår på ett förhärligat sätt, på samma sätt som Jesus efter sin uppståndelse hade en annorlunda kropp, även om den kunde kännas igen som samma kropp.

När den timliga döden inträffar skiljs kroppen från själen. En gemenskap bryts. Den kan kännas väldigt svår. Vi lämnar våra nära och kära, och de som blir kvar sörjer och saknar de bortgångna. Att det är så är en följd av synden. Genom en enda människa kom synden in i världen, och genom synden döden, läser vi i Rom 5:12.

Döden är skilsmässa. Livet är gemenskap.

Andligt

Vi drar nu ut den här tankegången till det andliga området. Då är döden skilsmässa i andligt avseende, nämligen från Gud och hans andliga välsignelser. Och livet är gemenskap med Gud.

Det här slaget av död är mycket allvarligare än den timliga döden. Den andliga döden inträffade genast när Adam och Eva syndade. Det ser vi av syndafallsberättelsen. När Gud kom i lustgården gömde Adam sig. Och sedan började han skylla ifrån sig. 

”Kvinnan som du har satt vid min sida, hon gav mig av trädet, och jag åt” – han skyller både på Gud och på sin hustru. Relationerna blev skadade. Och så följer den ena straffdomen efter den andra: fysisk svaghet, smärta och onda ting i skapelsen. Slutligen nämns döden, den timliga döden då människan åter ska bli jord. 

Men den andliga döden inträffade genast, den märks i att den tidigare förtroliga gemenskapen med Gud hade brutits och förbytts i skam och skuld.

Därför är alla människor som härstammar från Adam behäftade med samma brutna gudsrelation: vi är födda i synd, och som CA II säger: ”utan fruktan för Gud, utan förtröstan på Gud samt med ond begärelse”.

Paulus skriver i Ef 2 att vi var döda genom överträdelser och synder. Det betyder att vi sådana vi var av naturen, genom den naturliga födelsen, saknade den gemenskap med Gud som fanns före syndafallet. Före syndafallet fanns livsgemenskap med Gud, efter syndafallet finns dödens skilsmässa från hans välsignelser.

En människa måste födas på nytt för att få del i det andliga gemenskapen med Gud och börja leva det andliga livet. Det sker genom Guds ord, som i dopet föder på nytt. Ordet kan också på andra sätt föda på nytt och då kallar vi det vanligen omvändelse.

Evigt

Det finns ännu en aspekt av livet och döden som återfinns i vår text. Det är uppståndelsen på den yttersta dagen, som Marta vittnar om. Då kommer det att bekräftas om den som uppstår får möta Herren till evig gemenskap, det eviga livet, eller om det blir en evig skilsmässa, dvs. evig död. Det är den tredje aspekten på död, som är oåterkallelig och evig.

Den som har del i det andliga livet här och nu, dvs. lever i tron på Jesus, lever vidare även om kroppen dör. Han kan också möta Herren med fröjd när han kommer. Det kan ske genom en fröjdefull uppståndelse ur graven, där kroppen på nytt förenas med själen, eller möta honom om han lever kvar på jorden när Jesus kommer tillbaka. Då ska vi ryckas upp bland moln tillsammans med dem som uppstått ur gravarna för att möta Herren, säger Paulus i 1 Tess 4. 

Det verkliga livet

Med den här bakgrunden förstår vi lättare de till synes motsägelsefulla orden:

Den som tror på mig skall leva om han än dör.

Den som tror på Jesus har del i den verkliga gemenskapen med Gud. Han lever. Även om han dör, dvs. fast han likt Lasarus dör kroppsligt och läggs i graven, så fortsätter den gemenskap han har i andlig mening. Han lever alltså det verkliga livet, i den verkliga gemenskapen med Guds välsignelse, trots att de kroppsliga välsignelserna av gemenskapen med nära och kära har brutits.

Och var och en som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö.

Var och en som lever = var och en som har gemenskap med Jesus, med Guds andliga välsignelser, dvs. lever i trons gemenskap med Jesus, hans liv i denna andliga gemenskap tar aldrig någonsin slut. Han ska leva i evighet i Guds gemenskap och under hans välsignelse. Han drabbas inte av någon död i den verkliga meningen av död, dvs. av skilsmässa från Guds andliga välsignelser. Därför kunde Jesus säga till rövaren på korset:

Idag ska du vara med mig i paradiset.

Jesus – Livets källa

Vi ska mot den här bakgrunden granska vårt ämne: Jesus är uppståndelsen och livet. Orden uttrycker något mer än att han har uppstått och lever. Då han sa det här i Betania hade han ännu inte uppstått. När Jesus säger att Martas bror ska uppstå, förknippar hon det med uppståndelsen på den yttersta dagen. Det är då som Jesus säger de här orden: 

Jag är uppståndelsen och livet.

Och efter att han har förklarat bekänner Marta sin tro på honom som Messias, Guds Son, han som skulle komma i världen. Det är den stora bekännelsen, som sedan kom att bli skiljelinjen mellan kristna och dem som tog avstånd. Den motsvarar bekännelsen Jesus är Herren. Herren är här Jahve själv, ”JAG ÄR”. 

Här är själva Livets källa. Då Petrus talar till judarna (Apg 3:15) använder han benämningen Livets furste. Han gör det i en talande kontrast mot judarnas ondska och mordlust, då han säger: 

Livets furste dödade ni, men Gud har uppväckt honom från de döda.

Hur går det till att döda själva Livets upphov och väsen?

Ja, det är ett av den kristna trons yttersta mysterier. Det är en av de två omistliga läror som den athanasianska trosbekännelsen uttrycker: läran om Kristi två naturer. Han är både Gud och människa. Som Gud är han Livets furste, källan till allt liv. Som människa kunde han dö, även om han själv inte hade förtjänat döden. Ändå dog Jesus på korset som både Gud och människa. Men han hade avstått från sin gudomlighet och blev förnedrad i yttersta svaghet och måste bli lydig sitt uppdrag ända till döds. Han ropade på korset: 

Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?

Han var alltså skild från Gud. Det är ju det som vi har definierat som död. Han bar världens synd i sitt kött på korset. Därmed var han förhatlig för Gud. Gud kan inte tåla synd i sin närhet. Eftersom hela världens synd hade lagts på Jesus måste Gud förkasta honom. Jesus var övergiven av Gud.

Men Jesus kunde inte behållas av döden. Han var Gud, och som Gud hade han makten att ta tillbaka sitt liv. Det heter om hans uppståndelse både att Gud uppväckte honom och att han uppstod. Han var både objekt och subjekt. När han uppstod var det ett bevis på att han hade segrat över döden, han hade fullgjort allt som han skulle göra. Han hade fullbordat frälsningen av hela världen. All världens synd var borta, dränkt i det blod som han lät rinna under sin tortyr och på korset.

Han är uppståndelsen. Därför ska också vi uppstå. Om två veckor får vi fira den största av alla högtider, då vi hälsar den uppståndne Frälsaren på påskmorgonen. Då blir vi påminda på ett särskilt sätt om vår uppståndelse på den yttersta dagen. Lasarus var en av de första som redan här i tiden uppstod, men han fick bara en förlängning. Han måste ändå dö någon tid senare. Men när vi uppstår på den yttersta dagen ska vi få leva med Jesus i evighet. Då är döden för alltid borta. Då gäller bara gemenskap, livets gemenskap.

Att leva i uppståndelsen

Ännu en sak ska vi säga om uppståndelsen och livet. Det gör vi utifrån Rom 6:3–5:

Eller vet ni inte att vi alla som har blivit döpta till Kristus Jesus har blivit döpta till hans död? Vi är alltså genom dopet till döden begravda med honom, för att också vi skall leva det nya livet, liksom Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet. Ty är vi förenade med honom genom en död som hans, skall vi också vara förenade med honom genom en uppståndelse som hans.

Vi har blivit döpta, och i vårt dop har vi först till korset och blivit förenade med Jesus i hans död. Vår gamla människa, syndakroppen, har korsfästs. Men den är inte helt borta. Den vägrar att lämna oss så länge vi lever i våra kroppar här på jorden. Därför finns det en fortsättning: vi ska vara förenade med honom genom en uppståndelse som hans.

Det här uttrycker Luther oerhört träffande i förklaringen till dopet i Lilla katekesen:

Vad betyder detta dop i vatten?

Det betyder, att den gamla människan i oss skall dränkas genom daglig ånger och bättring och dödas tillsammans med alla synder och onda begärelser, och att sedan en ny människa dagligen skall uppstå och leva i rättfärdighet och helighet inför Gud för evigt.

Den gamla människan ska ses som död inför Gud. Men eftersom den är så mäktig och farlig, ska vi ständigt dränka den. Den ska dödas. I stället ska den nya människan, som lever i gemenskap med Jesus, dagligen uppstå och förnyas i denna gemenskap.

Det här är det som kallas helgelse i egentlig mening. Det blir vi som kristna aldrig färdiga med. Men lever vi i gemenskapen med Jesus, alltså lever i egentlig mening, då ska han ge oss kraften att strida mot synden och leva enligt rättfärdigheten. Det gör han, för att det är han som är uppståndelsen och livet.

Bön: Tack, käre Jesus, för att du dog och uppstod för oss. Ge oss din uppståndelses kraft, så att vi kan leva vårt liv till ditt förhärligande, och så att vi sedan när du hälsar oss, vid graven eller när du kommer på skyarna, får möta dig till den eviga välsignelsen, det eviga livet. Amen.

Predikan vid bibelhelg i Lepplax bykyrka 16.3.2013.