Livets bröd

Av Ola Österbacka

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.

Bön: O Herre Gud, låt nådens ord förjaga otron från vår jord! Fräls själarna ur Satans gap, gör slut på Sions fångenskap!

Ryck bort med nådens gudakraft vartenda rov den onde haft, och värna med ditt fasta ord din egen, återlösta hjord! Amen.

Dagens predikotext är från Joh 6:1–15:

1 Därefter for Jesus över Galileiska sjön, Tiberias sjö. 2 Mycket folk följde honom, därför att de såg de tecken som han gjorde med de sjuka. 3 Men Jesus gick upp på berget och satte sig där med sina lärjungar. 4 Påsken, judarnas högtid, var nära.

5 När Jesus lyfte blicken och såg att mycket folk kom till honom, sade han till Filippus: ”Var skall vi köpa bröd så att dessa får något att äta?” 6 Det sade han för att pröva honom, ty själv visste han vad han skulle göra. 7 Filippus svarade: ”Bröd för två hundra denarer räcker inte för att alla skall få ett stycke var.” 8 En annan av hans lärjungar, Andreas, Simon Petrus bror, sade till honom: 9 ”Här är en pojke som har fem kornbröd och två fiskar. Men vad förslår det till så många?” 10 Jesus sade: ”Låt folket slå sig ner” – det var gott om gräs på det stället – och de slog sig ner. Det var omkring fem tusen män. 11 Jesus tog bröden, tackade Gud och delade ut till dem som var där, likaså av fiskarna, så mycket de ville ha. 12 När de var mätta sade han till sina lärjungar: ”Samla ihop de stycken som har blivit över, så att inget blir förstört.” 13 De samlade ihop dem och fyllde tolv korgar med de stycken som hade blivit över av de fem kornbröden när de ätit.

14 När folket såg vilket tecken han hade gjort, sade de: ”Visst är detta Profeten, som skulle komma till världen.” 15 Då Jesus förstod att de tänkte komma för att med våld göra honom till kung, drog han sig undan upp till berget, helt ensam.

Textens sammanhang

Midfastosöndagens namn utsäger att vi nu befinner oss ungefär mitt i fastetiden. Midfastosöndagens huvudtema är bespisningen av de 5000 männen, ett tecken som inträffade ungefär ett år före den sista påsken. Hittills har folkskarorna vuxit sig allt större. Jesus har nått höjdpunkten av sin popularitet, men nu börjar motståndet växa. I slutet av vår text sägs att folket med våld ville göra honom till kung. Jesus drar sig undan för att vara ensam. I fortsättningen säger han saker som är rent anstötliga. Och i slutet av kapitlet berättas om hur många lämnade honom. 

I vår text är han ännu mycket populär. Varför? För att ”de såg de tecken som han gjorde med de sjuka”. Han var en undergörare. Och det är alltid intressant att samlas kring en sådan. Vid ett par tillfällen sa Jesus (Matt 12:39; 16:4), när skriftlärda och fariseer kom och bad honom göra ett tecken:

Ett ont och trolöst släkte kräver ett tecken, men det skall inte få något annat tecken än profeten Jonas tecken.

Därför kom skarorna nu och förföljde honom. Han gick upp på berget, och det brukade han göra för att få vara ensam eller bara tillsammans med sina lärjungar. Men han kunde inte undgå att ömma för de stora skarorna som sökte honom. 

Bespisningsundret tjänar två syften. Det första är att visa hur Jesus tar sig an hungriga och utsatta människor som kommit till honom och ger dem bröd. Det andra är att Jesus visar sin gudomlighet och vad som är hans egentliga uppgift. 

I bergspredikan ger oss Jesus en nyckel till sitt handlande (Matt 6:33):

Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också.

Den som kommer till Jesus ska inte behöva bli besviken, inte ens när det gäller yttre, kroppsliga ting. Men han visar att det kroppsliga inte ska sättas i första hand. Han har en annan uppgift som går före.

Jesus mättar

Det var långt lidet på dagen, och de var på andra sidan Galileiska sjön, i trakter där det inte fanns butiker där man kunde köpa bröd. Han ställer en fråga till Filippus:

Var skall vi köpa bröd så att dessa får något att äta?

Johannes förklarar direkt, att Jesus nog visste vad han skulle göra, men att han sa det här för att pröva Filippus. Hade Filippus förstått vad det betyder, att vi ska få allt det andra också, om vi kommer till Jesus? Hade han förstått vilken makt Jesus hade över det materiella? Han var Gud, och hade obegränsad makt. Men han brukade visa bara delar av sin makt, när han själv fann det vara rätt. Vanligen såg han ut som en vanlig människa. Vad tänkte Filippus egentligen om honom?

Filippus börjar räkna. De har kanske 200 denarer i sin kassa. Det är ungefär 200 dagslöner. En dagslön skulle kanske räcka till mat för en person en dag. Om det var 5 000 män, totalt kanske 10.000 personer, skulle 50 personer tvingas dela på en matranson. Det gick ju inte.

Så är det när man räknar som människor gör. Andreas har noterat att en pojke har extra mat med sig: fem kornbröd och två fiskar. Men han inser också att det inte kommer att räcka långt. Han vill likväl göra sin Mästare uppmärksam på att det finns något att ta till.

Jesus hade sin plan klar. Han förbereder en måltid. Markus berättar om att han delade i människorna i matlag, femtio eller hundra i varje. Så tog han bröden och tackade Gud för dem och för fiskarna, och så skickade han runt maten. Och han gav dem så mycket de ville ha!

Det finns en berättelse i GT, 2 Kung 4, där profeten Elisa delar ut 20 kornbröd åt 100 män. Hans tjänare tycker det är genant, för det kommer ju inte att räcka. Det är lika pinsamt som om vi bjuder gäster fast vi vet att vi inte har mat så det räcker. Men Elisa förmedlar Herrens ord: ”De skall äta och få över.” Och så blev det. Det var ett tecken som förebildade brödundret som Jesus gjorde. Elisa gjorde många tecken och under, i flera fall sådana som påminner om dem som Jesus gjorde. Men när Jesus gör dem, då är det mycket mera och större än det som Elisa gör.

Man har försökt bortförklara undret på alla möjliga och omöjliga sätt. Man har funderat, att det fanns åtskilligt fler än pojken som hade matsäck med. Och när Jesus började dela ut bröden och fiskarna så tog de också fram sina matsäckar och delade med sig. Men det här är fantasier. Det är otron som försöker få bort det gudomliga. Poängen med vår berättelse är att det var ett tecken – ett under som har något mer att säga än bara miraklet, men tecknet grundar sig på att det som skedde var något övernaturligt – ett under.

Jesus gör tecken

Filippus räknade. Men han räknade på mänskligt vis. Jesus räknade inte så. Han räknade med Guds allmakt.

När vi räknar förutsättningarna för vår egen ekonomi kan vi inte utgå från under. Vi ska beräkna kostnaderna. Vi kan se på djuren, hur de samlar föda till vintern. Vi har fått ett ansvar genom vårt förnuft att planera. Men vi ska inte heller sörja i onödan, det som vi inte kan påverka. Det ska vi lämna åt Herren.

När Jesus tog hand om bespisningen räckte det och blev över, fast det var bara fem bröd och två fiskar. Så är det när Gud välsignar. I jordiskt avseende ger Gud det som är nyttigt för oss, det dagliga brödet. Och om han inte ger det så som vi vill, är det för att han vill pröva vår tro. Så prövades änkan i Sarefat, som Elia sändes till (1 Kung 17:8–16). Hon hade bara en smula mjöl kvar som hon skulle baka ett litet bröd av, och sedan var hon beredd på svältdöden tillsammans med sin son. Men Elia bad om att först få ett litet bröd själv. För han lovade änkan, att mjölet inte skulle ta slut, och olja skulle inte fattas i kannan tills Herren skulle låta det regna.

Det här är ett utmärkt exempel på sanningen i ordet: Sök först Guds rike. Änkan trodde, och hon gav först profeten bröd, trots att det mänskligt sett ledde till att hon själv skulle bli utan. Men änkan blev välsignad för en lång tid och hennes liv sparades. 

Var fanns beräkningarna i den berättelsen? De var lika långt borta som i vår berättelse, när Filippus beräknar. Det som Jesus gav räckte till långt mera än vad mänskor kunde beräkna. Med det ville han visa hur Gud välsignar i andligt avseende genom sitt ord.

Luther är i allmänhet skeptisk mot allegorier. Men i Kyrkopostillan ger han en andlig utläggning och säger att de fem bröden betecknar de fem sinnena som ligger gömda i korgen, dvs. i Skriften. De bärs fram av en pojke, som representerar dem som har satts att tjäna med Ordet. Jesus tar bröden i sina händer och välsignar dem. Ordet kan inte mätta oss genom vårt förnuft eller genom vårt eget handlande,  utan genom hans välsignelse med sin Ande, då han sänder ut sina lärjungar för att ge oss av det himmelska brödet.

De två fiskarna, säger Luther, är profeternas och patriarkernas föredöme och vittnesbörd. Fiskarna är två, så som tron och kärleken alltid hör samman. Så säger Luther också att fiskarna är stekta. Profeterna är helgade och luttrade genom många lidanden och förföljelser. 

De tolv korgarna får oss att osökt tänka på apostlarna. Där finns Ordet som apostlarna har lämnat efter sig. Luther säger också att de tolv korgarna visar att apostlarnas böcker är kvarlevor av Gamla testamentet och förklaringar till det. Här finns alltså enheten mellan GT och NT – mellan det speciella, förberedande förbundet, och det nya, som är utvidgat till att gälla alla människor. Evangeliet räcker till för alla och gäller alla.

När det gäller den andliga tillämpningen, det som gör att vi talar om ett tecken i stället för under eller mirakel, är huvudpoängen att Jesus inte skulle vara en jordisk kung. De många som blev mättade genom brödundret drog slutsatsen att han var Profeten, en annan benämning för Messias. Mose vittnar om en som ska komma, och som ska likna honom (5 Mos 18:15, 18):

HERREN, din Gud, skall låta uppstå åt dig en profet bland ditt folk, av dina bröder, en som är lik mig. Honom skall ni lyssna till.

En profet skall jag låta uppstå åt dem bland deras bröder, en som är lik dig, och jag skall lägga mina ord i hans mun, och han skall tala till dem allt vad jag befaller honom.

Det som kännetecknar en profet är att han ska tala det som blir givet åt honom. Gud lägger sina ord i hans mun. Just en sådan var Mose. Och den kommande Messias ska vara en sådan: Jag ska lägga mina ord i hans mun.

De fem bröden och de två fiskarna är alltså symboler för det ord som Jesus talade till folket. Mose sa. Honom ska ni lyssna till. Det väsentliga som Jesus ville säga genom sitt under är att han kom med ett budskap som folket skulle lyssna till.

Folket lägger större vikt vid undret än vid tecknet. De fascineras över en som kan göra så märkliga under. Och så förstår de inte vad de skulle göra med Profeten. De skulle inte göra honom till en jordisk kung, utan de skulle lyssna till hans ord.

I fortsättningen av Johannesevangeliets sjätte kapitel får vi läsa om hur Jesus undervisade dem om det sanna Livets bröd. Han talade om det bröd, som ska göra att den som äter det aldrig ska hungra. Han talar om att ingen som kommer till honom ska kastas ut. Han talar om Faderns vilja, att var och en som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv. Han säger: Den som tror har evigt liv. 

Det här var det sanna brödet. Det är det bröd som kan ge oss hopp för evigheten, hoppet att möta Gud med en fullkomlig rättfärdighet som vi inte kan skaffa oss själva. Det är den rättfärdigheten som vi ska söka först av allt. Jesus har skaffat den åt oss genom sitt syndfria liv och sitt lidande och sin död. 

Men judarna förstod inte vad Jesus menade. De blev förargade när han talade så. Och ännu mer förbittrade blev de, när han talade om att vi behöver äta Människosonens kött och dricka hans blod. Då drog sig många av hans lärjungar tillbaka, så att de inte längre följde honom. Det var ett hårt tal. De stod inte ut med att höra på honom.

Men Petrus leddes av Anden till en bekännelse, och svarade på Jesu fråga om också de vill gå bort: 

Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och förstår att du är Guds Helige.

Ja, så går det när Gud kommer med sitt profetiska ord till människorna. Då sker det en söndring. Några går, andra stannar. De som leds av Guds Ande och tar emot Ordet ser att det inte finns någonstans att gå. Jesus är deras enda hopp. Men den naturliga människan, född i synd och bortvänd från Gud, vänder ryggen till när det inte längre smakar. Hon är nog gärna med när det handlar om bröd och skådespel, men när budskapet går stick i stäv mot våra förnuftiga tankar och mot det som är politiskt korrekt, då är man inte längre med.

Jesus var tvungen att dra sig undan, för att inte folkmassan skulle göra honom till kung med våld. Så kan det gå, om vi förkastar hans ord. Om han vänder oss ryggen är det verkligen illa ute med oss. Därför ska vi se till att vi ofta och flitigt läser och hör Guds ord, där det predikas rent och klart, och ser till att vi har en rätt förvaltning av hans sakrament ibland oss. Det är livsviktigt.

Och vi ska inte heller glömma, att vi har blivit utrustade med bröd och fiskar för att bära ut dem till våra medmänniskor. När vi är verksamma bland människor i vardagens många uppgifter ger Gud oss då och då tillfällen att ge en brödbit, ett ord för dagen. Det kan vara en nödvändig påminnelse om lagens ord, fast det kan kännas smärtsamt och känsligt, det kan vara ett vittnesbörd i handling, genom att vi inte deltar i omvärldens gyckel och gudsförakt. Men det borde framför allt vara ett ord av tröst och nåd, när sargade själar hotas av undergång en kall och hård värld. Det ordet ska vara ordet om Jesus, inte något som vi själva producerar. Det är Jesus som välsignar sitt ord. Och när han välsignar, då blir det ett ord till liv. Låt oss flitigt använda det ordet! 

Bön: Herre, tack för att du har gett oss Livets bröd. Låt oss vara ivriga att alltid få äta av det brödet. Amen.

Predikan i Biblion och Lepplax bykyrka 10.3.2013