Herrens barmhärtighet har inte tagit slut

Av Ola Österbacka

Nåd vare med er och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.

Bön: Käre Herre! Vi står inför årsskiftet då vi ser tillbaka på många bedrövelser, svagheter och tillkortakommanden. Vi får bekänna vår synd och be om ditt förbarmande, så som du såg till Petrus, synderskan i fariseens hus och till rövaren på korset. Förlåt oss våra synder och ge oss ny nåd och frimodighet att börja det nya året. Var med oss denna stund och förklara ditt Ord för oss. I Jesu namn, amen.

Predikotexten för vår nyårsbön är från Klag 3:22–26:

HERRENS nåd är det att det inte är ute med oss, ty det är inte slut med hans barmhärtighet. Den är var morgon ny, ja, stor är din trofasthet. HERREN är min del, det säger mig min själ, därför står mitt hopp till honom. 

HERREN är god mot dem som väntar på honom, mot den själ som söker honom. Det är gott att i stillhet hoppas på hjälp från HERREN. 

Herre, inskriv dessa ord i våra hjärtan. Amen.

Jag läste i en bloggspalt att Billy Grahams hustru hade sagt till sin man: ”Om Gud inte straffar vårt land ska han be Sodom och Gomorra om ursäkt.”

Profeten Jeremia satt och grät bland Jerusalems ruiner när han skrev Klagovisorna. Gud hade straffat sin utvalda stad, huvudstaden i det land som han med ed hade lovat patriarkerna Abraham, Isak och Jakob, och som han gång på gång hade upprepat för Mose och andra profeter. Staden var förstörd, templet var raserat. Folket var antingen bortfört i fångenskap eller dödat. Bara ett fåtal blev kvar för att ta hand om landets gröda.

Hur kan Jeremia sitta och säga, att det inte är ute med folket, att Herrens barmhärtighet inte har tagit slut? Var det inte så, att Herren nu hade straffat sitt folk för deras synder och upproriskhet, precis som han hade straffat Sodom och Gomorra 1500 år tidigare? Och hade inte folket gjort sig förtjänt av det? Vad hade de för förhoppningar på att Gud ännu skulle förbarma sig över dem?

Vad har vi för förhoppningar att Gud ännu ska ha förbarmande med oss, vårt land och folk? Har inte också vi gjort oss skyldiga till samma straff som Sodom och Gomorra? Varför skulle Gud skona vårt land och folk, som har övergett honom, som lever i samma synder som de, och som år efter år allt tydligare gör uppror mot Gud?

Nyåret är tiden för återblick. Den ena årskrönikan efter den andra rullar i tevekanalerna. Blir vi glada när vi ser vad som har hänt? Oftast handlar det om katastrofer och krig. Hur är det då om vi skulle se en årskrönika om vårt eget år? Om det skulle visa oss vad som har skett i vårt eget hjärta, våra tankar och känslor skulle spelas upp?

Knappast skulle vi bli glada över det vi ser. Kanske är det så att Gud skulle ha orsak att be oss om ursäkt för att han inte har straffat oss. För visst är det underligt att han ännu inte har straffat oss. 

Men vi har också skäl att fröjdas över de ord som vi hörde: 

HERRENS nåd är det att det inte är ute med oss, ty det är inte slut med hans barmhärtighet.

Jag kan som Herrens tjänare försäkra dig om att du har full förlåtelse för alla dina synder. Det kan jag göra, eftersom Gud själv säger i sitt ord, att alla våra synder har kastats på Jesus och att han har lidit det straff som krävdes för våra synder. Han har verkligen gottgjort för alla människors alla synder. 

Därför får du och jag veta att vägen till himlen är öppen. Det uttrycks också på ett annat sätt i vår text:

HERREN är min del.

I GT var det här ett uttryck för leviternas rätt att träda fram inför Herren i prästtjänst, att komma nära honom. Leviterna fick ingen särskild del i det utlovade landet, för ”HERRENs prästtjänst är deras arvedel”, heter det i Jos 18:7.

I gamla förbundets tid var denna rätt förbehållen prästerna. De fick gå upp för trapporna till den heliga tempelsalen. Det fick inga andra göra. Det fanns flera olika nivåer i templet: till den yttre förgården fick också hedningarna komma, men till själva tempelplatsen fick bara judar komma in. Det fanns en skiljemur som hindrade hedningarna. Den skiljemuren hade ett plakat som varnade obehöriga att komma dit, och det var förbundet med dödsstraff att överträda den.

Sedan fanns ytterligare trappor till en högre avsats som bara männen hade tillträde till om de var ceremoniellt rena. Utanför den låg kvinnornas förgård. 

Till det innersta rummet i templet, det allra heligaste, hade bara översteprästen rätt att gå, och det bara en gång om året, på den stora försoningsdagen.

I Ef 2:11ff beskriver Paulus hur alla dessa skiljemurar har raserats i Kristus. 

Kom därför ihåg hur det var tidigare: ni var hedningar och kallades oomskurna av dem som kallar sig omskurna, med den omskärelse som utförs på kroppen med människohand. Ni var på den tiden utan Kristus, utestängda från medborgarskapet i Israel och hade ingen del i förbunden med deras löfte. Ni levde utan hopp och utan Gud i världen.

Ni hade ingen del. Ni var utan Kristus, utestängda. Ni var utan hopp, utan Gud.

Men så kommer en ny situation:

Men nu har ni, som är i Kristus Jesus och som en gång var långt borta, kommit nära genom Kristi blod. Ty han är vår frid, han som gjorde de två till ett och rev ner skiljemuren.

Ni har kommit nära! I GT var det bara prästen som fick komma Gud nära. Nu har också vi, som hör till hednafolken, fått samma rätt. För Gud har rivit ner skiljemuren som hindrade oss. Vi har rätt att kallas präster, för Jesus har i sitt blod löst oss från våra synder och gjort oss heliga och rena, renare än någon av de levitiska prästerna som gjorde tjänst inför Gud.

Och inte nog med att vi har tillträde till själva templet, i egenskap av präster i det allmänna prästadömet, utan vi har rentav tillträde till det allra heligaste. För när Jesus dog rämnade förlåten i två delar, det som skilde det allra heligaste från det heliga. Och därför kan vi sjunga:

Se, nu är det öppet för vilka som helst
att in i det helgaste gå,
ty blodet har runnit och världen är frälst.
O, syndare, akta därpå!

Det här gäller varje människa, man eller kvinna, för nu finns det inte heller någon skiljemur mellan männens och kvinnornas förgårdar. Gal 3:26f:

Alla är ni Guds barn genom tron på Kristus Jesus. Alla ni som har blivit döpta till Kristus har blivit iklädda Kristus.

Därför står vårt hopp till honom. Har vi inte Jesus har vi inget hopp. Då har vi inget annat att vänta än en förtärande eld, som väntar oss för våra blodröda synders skull. Men hos Jesus har vi ett täcke som täcker in alla våra blodröda synder så att Gud inte ser dem, utan vi kan som prästerna i det gamla förbundet gå in till Herren ceremoniellt renade av Kristi offerblod, det som under GT:s tid förebildades av bockars och kalvars blod, men som på korset verkligen utgöts som rening för alla världens synder.

Det enda som kan anklaga oss är om vi förkastar detta förbundsblod, trampar på Kristi blod. Det är det som är så hemskt, att se att de flesta människor har förförts av villfarelser och förnekelser att förkasta det. Det är det som gör att Gud en dag måste bränna upp allt i eld, så att ondskan slutligen förgörs. Hebr 10:26, 27, 31:

Men om vi syndar med vett och vilja sedan vi fått kunskap om sanningen, finns det inte längre något offer för synder, utan en fruktansvärd väntan på domen och en förtärande eld, som skall uppsluka motståndarna. ... Det är fruktansvärt att falla i den levande Gudens händer.

Men mot den som väntar på honom är han god, säger Jeremia, mot den själ som söker honom. På grund av de farliga förförelserna i världen är det så viktigt att vi samlas för få styrka av Guds ord och sakrament, att styrka varandra och förmana varandra. Ja, därför har Jesus inrättat sin kyrka och församling för att ge oss en tillflykt där vi kan få styrka för att gå ut som hans vittnen och leva vårt liv så som han har förelagt oss, medan vi väntar på hans återkomst.

Det sista texten säger är:

Det är gott att i stillhet hoppas på hjälp från HERREN.

Jeremia var i den djupaste olycka när han fick uppdraget att säga så här till sitt folk. Han satt bland Jerusalems ruiner. Allt verkade vara slut. Inte ens templet fanns mer. Nu hjälpte inga uppror. Nu fanns ingen kraft kvar att stå emot rikets fiender. Det enda som fanns var Herrens löfte.

Och det löftet håller:

HERRENS nåd är det att det inte är ute med oss, ty det är inte slut med hans barmhärtighet.

Herren har inte sagt någonstans att hans barmhärtighet skulle vara slut! Den är var morgon ny, ja, stor är hans trofasthet.

När vi inte har något eget att hoppas på, finns ändå Herren kvar. Och han skulle också visa sitt folk att han var trofast. Efter några hundra år av väntan kom Messias. Han kom som ett litet barn, men ändå var han Mäktig Gud. Det är också i sig en bild av att i stillhet hoppas på hjälp från Herren. För hans jordiska föräldrar var det en märklig väntan, när det lilla barnet växte upp. Vad skulle det bli av honom?

Det skulle inte bli någon jordisk kung. Han skulle inte få någon yttre rikedom och makt. Han växte upp som ett rotskott ur förtorkad jord. Han hade ingen yttre fägring eller glans. Han skulle utlämnas att torteras av hedningarna och skändas på det mest fruktansvärda sätt på ett kors.

Men det är till honom vårt hopp står. Hans lärjungar måste många gånger ha sviktat i sina förhoppningar, men de fick stilla vänta. Ännu efter hans uppståndelse fick de vänta i 40 dagar innan de blev beklädda med kraft. Och sedan efter det har Kristi kyrka väntat och hoppats på att han ska komma tillbaka. Det gör vi fortfarande, och vi vet inte när han kommer. Kanske kommer han nästa år. Kanske dröjer han ännu. Men oberoende av när han kommer, så är det gott att i stillhet hoppas på hjälp från Herren. För var dag, för varje ny prövning finns det nåd.

I ditt dyra namn vi vågar
börja, Herre, än ett år.
Fruktlöst är det att vi frågar
vad det är som förestår.
Ty då du är med oss, Herre,
måste ändå allt gå väl,
om än lidandet dessvärre
också kommer oss till del.

På ditt dyra namn vi hoppas,
det är, Herre, än vår rätt.
Framtidsvägens rosor knoppas
i de löften som du gett.
Lär oss då att alltid grunda
på ditt namn vår barnatro!
Vad som sedan än må stunda
kan vi dock i trygghet bo.

Predikan vid nyårsbön i Biblion 31.12.2012.