Andlig kamp

Av Ola Österbacka

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.

Dagens predikotext är tredje årgångens evangelietext från Joh 7:40–52:

Några ur folkhopen som hade hört hans ord sade: ”Han är verkligen Profeten.” Andra sade: ”Han är Messias”, och andra: ”Inte kommer väl Messias från Galileen? Säger inte Skriften att Messias skall komma av Davids släkt och från Betlehem, den stad där David bodde?” Så uppstod för hans skull delade meningar bland folket. Några ville gripa honom, men ingen gjorde det.

Tempelvakterna kom tillbaka till översteprästerna och fariseerna, som frågade dem: "Varför har ni inte fört hit honom?" De svarade: ”Aldrig har någon människa talat som han.” Då sade fariseerna till dem: ”Har ni också blivit vilseledda? Finns det någon i Stora rådet eller bland fariseerna som har trott på honom? Men den här hopen som inte känner lagen, den är förbannad.” Nikodemus, han som tidigare hade kommit till Jesus och som var en av dem, sade: ”Inte dömer väl vår lag någon utan att man först hör honom och tar reda på vad han har gjort?” De svarade: ”Är kanske du också från Galileen? Om du undersöker Skriften skall du se att ingen profet kommer från Galileen.”

Bön: Käre Jesus! Kom du och strid för oss i dag mot den onde, som vill röva oss bort från dig. Lär oss att hitta kraften i ditt Ord. Amen.

Inledning

Det var en väldig turbulens i Jerusalem. Folk stod i små grupper och diskuterade häftigt. Det var lövhyddohögtid, ungefär den här tiden på året eller lite tidigare. Det var en av de tre stora högtiderna när männen skulle besöka templet i Jerusalem. Jesus hade sagt till sina bröder, som hånade honom för att han inte tänkt bege sig till Jerusalem, att hans tid ännu inte hade kommit. Sedan gick han i hemlighet dit, och folket undrade om han inte skulle komma. Nu var det bara några månader till den sista påsken, och det hade blivit strid kring honom. De religiösa ledarna ville döda honom. 

När halva högtiden hade gått trädde Jesus fram öppet och undervisade. Många kom till tro på honom och menade att han var Profeten, alltså han som Mose hade talat om (5 Mos 18:15):

HERREN, din Gud, skall låta uppstå åt dig en profet bland ditt folk, av dina bröder, en som är lik mig. Honom skall ni lyssna till.

Andra sa: Han är Messias. Det var namnet på Davids Son, den Smorde. Det var en bra bekännelse. Petrus hade ju också en gång sagt: ”Du är Messias, den levande Gudens Son.” (Matt 16:16), och Jesus hade sagt om den bekännelsen att det var hans Far i himlen som hade uppenbarat den sanningen för honom. Att många räknade Jesus vara Messias var en sanning som kunde härledas från de gärningar han gjorde och den undervisning han framförde, om man bara erkände dem och inte förnekade.

Men det var också många som avfärdade honom, och den främsta orsaken var att han var från Galileen. De som kunde Skriften menade att Messias skulle komma från Davids stad Betlehem, och att det var ett tydligt tecken på okunskap att påstå att Profeten eller Messias skulle vara en galilé. 

Det var inte lätt att vara med i Stora rådet om man tvivlade på majoritetens ståndpunkt. Det var att vara politiskt inkorrekt. Nikodemus hörde till oliktänkarna. Han hade ju besökt Jesus tidigt i hans offentliga verksamhet och blivit starkt berörd. Han kunde inte öppet gå emot översteprästerna, för då riskerade han att bli utesluten ur Stora rådet och mista sina rättigheter. 

I dag ska vi betrakta temat ”Andlig kamp”. Vi ska först se hur djävulen kämpar mot Jesus och sedan lära oss hur segern kan vinnas. 

Djävulens kamp mot Jesus

Det var verkligen en hård andlig kamp kring Jesus. Överallt där han gick omkring väckte han motstånd. Under hans storhetsdagar samlades väldiga mängder folk runt honom. Motståndet visade sig då bland annat som demoniska attacker. De onda andarna ansatte både honom och människor i hans närhet på ett ovanligt sätt. Djävulen var rasande.

Så här är det också i dag. Är det underligt om Kristi trogna kyrka råkar ut för alla möjliga attacker? Jag tänker inte bara på dem som attackerar kyrkor med granater och självmordsbombare till exempel i Egypten och Nigeria, utan också på de andliga attacker som sker mera försåtligt. Attacker mot Guds ord, attacker genom undergrävande av familjerna, sedligheten, moralen i det västerländska samhället som under långa tider har präglats av kristendomen.

Det farligaste är om vi låter oss bli anpassade till tidsandan. Då har djävulen uppnått sitt mål och han kan lämna oss i fred. Därför är det mycket farligare om vi får ha det bra, än om vi anfäktas och plågas. När vi ansätts av djävulen, måste vi fly till Gud för att få beskydd. Genom prövningar drivs vi till bön. Men har vi det bra till det yttre blir vi liknöjda och slöa i bönen.

Richard Wurmbrandt är ett känt namn för många av oss, särskilt oss äldre. Han var en luthersk pastor som var fängslad i 14 år under kommunisterna i Rumänien för sin trosvissa bekännelse. En av de skrifter som han spred runt världen heter ”Recept för kyrkors förintande” och en anvisning som sändes från Kina till Kuba för att bekämpa den katolska kyrkan. Det kan läsas i Logosmappen. Anvisningen innehåller en strategi ”för att bryta en kyrkas makt och göra den till ett lydigt redskap i regimens händer samt slutligen helt förinta den”. Den bärande tanken är att nedbrytningen inte sker brutalt, utan genom långsam anpassning.

Varifrån kommer angreppen på tron idag?

Om vi koncentrerar oss på vårt eget land, där vi är i ungefär liknande situation som i de nordiska länderna överlag, så vill jag peka på två områden där angreppen på tron har lyckats alltför väl. Båda de här områdena samverkar och det tycks som om djävulen alltför väl har lyckats med att förverkliga receptet för kyrkors förintande. När vi tänker på angreppen ska vi inte glömma att fråga oss vad vår egen andel är.

1. De andliga angreppen på tron. De har satts in både genom hårda attacker på Bibeln som ofelbar och auktoritativ källa för vår tro, och genom att indirekt misstänkliggöra Bibeln. Ett sådant sätt är evolutionslärans gift, som numera har genomsyrat allt ända ner till barnundervisningen i våra skolor. Genom en uttunning av kristendomsundervisningen både i skolor och skriftskolor har bibelkunskapen suddats ut från folk i gemen, så att det inte finns något försvar när kritiken sätter in. Därmed har det varit lätt för nya andliga strömningar att få insteg. 
2. Tidsandan, den världsliga kampen. Här ingår nedbrytningen av de etiska värderingar som förr byggde på Bibeln, men som numera utgår från förnuft och humanism, alltså människan i centrum. Individens rätt till ett gott liv fyllt av njutning ställs framom familjen och omsorgen om barnen. Jakt på pengar och det som man kan skaffa för pengar står i centrum för våra strävanden. Här finns också följder inom abortlagstiftning och tanken på ”den goda döden”, alltså människans rätt att bestämma över liv och död i vardera ändan. På grund av det här tänkandet råkar allt fler ut för utslagning. Det gamla samhället som byggdes upp med ett omhändertagande av alla generationer tillsammans är borta. Därmed har vi också mist den värdefulla kunskapsöverföringen från de gamla till de unga, inte minst när det gäller tro och andlig vishet.

Hur kan vi besegra fienden?

Då vi möter så väldiga fiender kan vi inte gå till striden i egen kraft. Vi får bekänna med Luther:

Vår egen kraft är här för svag,

vi vore snart nedgjorda.

Men vi har också en fortsättning:

Men för oss går till strid och slag

vår Hjälte, Herrens Smorda.

Här har vi nyckeln! Herrens Smorda, det är just han som det var så olika meningar om i vår text. Han bär namnet Kristus, Messias, och han är Herren Sebaot, väldig i strid. Det är han som kämpade striden för oss på korset. Han, som var till i Gudsgestalt, men som ödmjukade sig och blev lydig ända till döden – döden på korset. I de orden har vi segern framställd i ett nötskal. Segern bestod i att han betalade för världens synder. Han betalade priset för att vi skulle bli fria från synden, döden och djävulens våld och få höra honom till, i tiden och i evigheten. 

Jesu fiender försökte hitta på sätt att ta fast honom. De vaktade på honom när han botade sjuka, de försökte snärja honom med listiga frågor. När det började hetta på allvar sökte de efter tillfällen att ta honom till fånga utan att folket skulle märka det. Men det dröjde ända till den dag som Gud hade bestämt innan de förmådde göra något. De hade ingen makt att bestämma tiden själva. Gud behöll makten, och Jesus skulle aldrig ha utlämnats till dem om han inte själv hade tillåtit det. Han var inte maktlös ens när han hängde på korset, fast soldaterna hånade honom och tyckte att han borde demonstrera sin makt genom att stiga ner från korset. Men när han dog gav naturen sådana vittnesbörd att också hans fiender måste erkänna att han var Guds Son.

Det är så segern kan vinnas. Den har redan vunnits för oss. Våra synder är förlåtna, vi är rena i Honom och har rätt att komma till himlen när han kallar oss.

Ändå är det ju så, att djävulen går omkring för att söka vem han kan sluka. Hur kan han göra det, om segern redan har vunnits?

Den som hör Herren till är verkligen trygg i hans händer. Djävulen kan inte ens skada den som vilar i Herrens armar. Men det finns ändå en risk: vi kan komma bort från Herrens armar och händer. Risken består alltså i att vi vänder oss bort och förkastar Guds nåd i Kristus. Den risken varnas vi för om och om igen i Bibeln. Faran är att vi tappar bort Jesus i våra liv. Därför ska vi till sist fråga:

Vad har Jesus för plats i mitt liv?

För att leva i trygghet i den andliga kampen behöver vi den kraft som kan hålla stånd mot djävulens listiga anslag. Det är Guds Ord. Vi behöver den på åtminstone tre plan:

1. I församlingen. När tiden som tillgång blir allt knappare och individualismen blir allt starkare ska vi värna om vår kristna rätt att sluta oss samman i bön, predikan och sång. Det handlar om en nyprioritering. Låt oss inte överge våra egna sammankomster, säger Hebreerbrevet. Det betyder att vi ska slå vakt om de tillfällen att samlas som vi har, eller skapar, där vi får lyssna till Guds rena ord. Vi ska också undvika och varna för alla sådana sammanhang där Guds ord inte hålls i respekt, eller där man tillåter sammanblandning av det rätta och det falska. 
2. Vi behöver mera Guds ord tillsammans i våra hem. Ett kristet hem behöver husandakter, med Guds ord och bön. Som fäder ska vi ta ansvaret på allvar att undervisa vårt husfolk, som numera främst är barnen, i brist på tjänstefolk. I den takt som skolornas kristendomsundervisning försvagas är det familjernas skyldighet att kompensera den. Ta katekesen till heders i husandakten!
3. Sist, men inte minst, behöver vi själva leva av Guds ord. Ett gammalt sätt är att lära det utantill. Mose inskärper en metod som är precis lika pedagogisk i dag som under ökenvandringen, 5 Mos 6:6–9:

Dessa ord som jag i dag ger dig befallning om, skall du lägga på hjärtat. Du skall inskärpa dem hos dina barn och tala om dem när du sitter i ditt hus och när du går på vägen, när du lägger dig och när du stiger upp. Du skall binda dem som ett tecken på din hand, och de skall vara som ett band till påminnelse på din panna. Och du skall skriva dem på dörrposterna i ditt hus och på dina portar.

Den här metoden borde vi sätta i system allt mera. Att lära bibelord utantill är en resurs som vi kan behöva ta till om Guds ord tas ifrån oss. Det är en också en resurs som vi ska överföra till våra barn, det må sedan vara en otidsenlig pedagogisk modell enligt samtidens sätt att se.

Ska väl Människosonen finna tron när han kommer? Så frågade Jesus en gång. Vi ska fråga oss om vi är redo att möta honom när han kommer. Den som hör Herren till är i säkert förvar, för han har makt att bevara oss. Därför ska vi hålla oss nära honom, och inte släppa in den ondes förförande röst för att föra oss bort från Jesus. Då ska han också ta hand om oss, som han själv säger (Joh 10:27–28):

Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå förlorade, och ingen skall rycka dem ur min hand.

Bön: Lovad vare du Gud, och välsignad i evighet, som med ditt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Låt din Helige Ande stadfästa Ordet i våra hjärtan, så att vi inte blir glömska hörare, utan dagligen växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och blir saliga genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

Predikan i Lepplax bykyrka 14.10.2012.