Av Ola Österbacka
Bön: Käre Fader, lär oss i dag att vi inte ska se på oss själva och på våra brister eller förmenta förtjänster, utan se vilken salighet du har att ge oss genom din Son, Jesus Kristus. Öppna våra hjärtan för ditt ord och ditt ord för våra hjärtan. Amen.
Predikotexten är Matt 5:1–12:
1 När Jesus såg folkskarorna, gick han upp på berget. Han satte sig ner, och hans lärjungar kom fram till honom. 2 Då började han tala och undervisa dem:
3 ”Saliga är de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket.
4 Saliga är de som sörjer, de skall bli tröstade.
5 Saliga är de ödmjuka, de skall ärva jorden.
6 Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdighet, de skall bli mättade.
7 Saliga är de barmhärtiga, de skall få barmhärtighet.
8 Saliga är de renhjärtade, de skall se Gud.
9 Saliga är de som skapar frid, de skall kallas Guds barn.
10 Saliga är de som blir förföljda för rättfärdighetens skull, dem tillhör himmelriket.
11 Saliga är ni, när människor hånar och förföljer er, ljuger och säger allt ont om er för min skull. 12 Gläd er och jubla, ty er lön är stor i himlen. På samma sätt förföljde man profeterna före er.”
Vi firar Guds helgon i dag. Ordet helgon är förknippat med missförstånd, genom att den romersk-katolska kyrkan använder det för särskilda människor som upphöjts till en särskilt hög nivå av helighet genom människors beslut.
Det finns också sådana som menar att alla döda har blivit helgon. Därför firar många den här helgen som alla dödas dag. Man hör ibland sägas, att någon har blivit en ängel, och menar alltså att den som dör automatiskt blir en ängel i Guds himmel. Då har man grovt missförstått Guds ord. Det är ingalunda så att alla som dör kommer till himlen. Tvärtom lär Jesus tydligt att många ska gå bort till evigt straff. De är långt ifrån änglarna.
Vi tänker på helgon i en annan mening. Jesus undervisar oss i dagens evangelietext om helgon. De som han prisar som saliga är Guds helgon. Vi ska försöka komma underfund med vilka det är, med hjälp av texten och en del andra bibelord som tar upp samma sak.
Målgruppen: lärjungarna
Först ska vi notera att Jesus talar till sina lärjungar. Han såg folkskarorna, och så går han upp på berget. Arkeologiprofessor Aapeli Saarisalo, som mycket väl kände förhållandena i Palestina, förklarade en gång på en kurs att Jesus inte gick upp på berget för att få en bra predikoplats och kunna se ut över människorna. När han gick upp på berget gick han in bland otillgängliga snår och buskar, och det gjorde han för att få vara ensam med sina lärjungar. Matteus säger att han satte sig ner, och hans lärjungar kom fram till honom. Sedan började han undervisa dem, alltså lärjungarna.
Det är förstås möjligt att han var på en sådan plats att också andra än hans närmaste lärjungar kunde höra honom, men poängen är att han riktade sig till sina lärjungar när han förklarade vilka som är saliga. Det är viktigt att notera, att Jesus inte talar om hur vi ska komma in i Guds rike, och bli Guds barn, utan om lärjungaskapets villkor och följder. Han talar om hur Guds barn lever i en rätt gemenskap med sin himmelske Far. Därför blir saligprisningarna både en rannsakande lag för oss, när vi ser att vi inte fyller måttet. Men de blir också evangelium då vi ser att lagens krav är uppfyllda i Jesus. Och då får vi en glädje i att följa honom och ta på oss de villkor som lärjungaskapet medför. Och där handlar det om helt andra prioriteringar än det som världens människor strävar efter.
Att Jesus riktar sig till lärjungarna ser vi också tydligt av det som följer efter vår text: ”Ni är jordens salt” och ”Ni är världens ljus”. Sådana ord riktar inte Jesus till stora människomassor. Det är förmaningsord som han riktar till dem som redan är hans efterföljare för att de ska förstå att leva rätt och förhärliga honom bland världens människor.
Saligprisningarna
Vad är det att vara salig? Det ordet förknippar vi vanligen med en känsla, ett lyckorus. Men här används ordet objektivt, om ett tillstånd som är oberoende av känslorna. Det känns oftast inte så roligt när människor hånar och förföljer oss och säger allt möjligt ont om oss (v 11). Men Jesus säger att vi ska glädja oss över det, och jubla. Han gör det för att saligheten ligger på ett djupare plan än det som vi ser eller känner på ytan.
Saliga är de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket.
Jesus säger inte, att man automatiskt är salig om man är fattig. Det är ofta oerhört svårt att vara fattig. Och vi lär oss av Skriften att vi som har mera av världens goda ska dela med oss åt dem som har det sämre ställt.
Lika galet är det att säga att den som är rik är osalig, eller att det är fel att vara rik. Jesus lär oss att det är svårt att vara rik och komma in i Guds rike. Paulus skriver att pengarna, eller framför allt begäret efter pengar, är upphov till mycket ont. Men det här beror inte på pengarna i sig, utan på att vi frestas att söka världens goda framför himmelrikets goda.
Här handlar det om att vara fattig i anden. Det beskriver en människa som inte har något hos sig själv att berömma sig av. Det är en som suckar över sig själv och sin synd och som publikanen i templet ropar till Gud att han ska förbarma sig. Hon behöver Frälsaren.
Och Jesus säger om en sådan: ”Den som kommer till mig, honom ska jag aldrig någonsin kasta ut.” I den första saligprisningen lovar han att himmelriket tillhör dem. De är saliga och de är helgon, för de har en skatt som är värd långt mera än alla jordens rikedomar. De är klädda i Jesu kläder, och har därmed en långt större rikedom än några pengar kan skaffa. De har himmelrikets alla skatter.
Saliga är de som sörjer, de skall bli tröstade.
När det har skett svåra olyckor, som i Estoniakatastrofen eller i tsunamin i Sydostasien, söker sig människorna ofta till kyrkorna. De söker tröst. Vilken tröst får de? Ofta får de ingen tröst alls, utan bara ett ytligt försök att förklara att Gud nog vill alla människor väl. Man kan säga att han är med oss och älskar oss mitt i det svåra, men man säger sällan något om att svårigheter och olyckor också kan vara Guds sätt att visa oss att vi är på fel väg. Jesus sa en gång med anledning av en svår olycka (Luk 13:5): ”Om ni inte omvänder er, kommer ni alla att gå under på samma sätt.”
Gud vill med sin lag visa oss hur viktigt det är att vi i all vår sorg vänder oss till honom och söker hans tröst, dvs. att vi tar emot evangeliet om frälsningen i Jesus Kristus. När vårt samvete anklagar oss och får oss att sörja över vår synd, då är evangeliet om den frälsning som Jesus vann åt oss och hela världen på korset en verklig orsak till glädje. Den sorgen är efter Guds sinne, för den leder till glädje.
Saliga är de ödmjuka, de skall ärva jorden.
När man talar om arv handlar det oftast om att bevaka rättigheter i fråga om jordiska ägodelar. Sådant leder ofta till strider, kanske rättstvister. Paulus skriver i 1 Kor 6:1, 7:
Hur kan någon av er som ligger i tvist med en annan våga gå till rätta med honom inför de orättfärdiga och inte inför de heliga?
På det hela taget är redan det att ni processar med varandra ett nederlag för er. Varför lider ni inte hellre en oförrätt? Varför låter ni inte hellre andra roffa åt sig?
Det här är precis i linje med det som Jesus undervisar senare i Matt 5: om någon slår dig på ena kinden, vänd den andra till, vill någon ta din livklädnad, låt honom ta manteln med, gå två mil i stället för en. Vi ska alltså inte kräva ut vår rätt i egen sak, allra minst gå till rätta med en kristen broder. Ödmjukheten består i att lämna saken till vår himmelske Far, som nog kommer att se till att du får ditt. Så säger ju Jesus också i Matt 6:33:
Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också.
Börja i rätt ända, så ska det som du försakat tillfalla dig, fast det inte sker på det sätt eller vid den tidpunkt som du själv väljer.
Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdighet, de skall bli mättade.
Många gånger upplever vi att den som handlar orättfärdigt har framgång i allt. Den som fuskar med skatten och arbetar svart har gott om pengar, den som intrigerar och lyckas komma upp sig med inställsamhet och lögner har framgång medan den som vinnlägger sig om sanning och rätt ofta verkar hamna på efterkälken.
Det här plågade också psalmförfattaren Asaf, som skriver (Ps 73:2–5):
Jag var nära att stappla med mina fötter, mina steg var nära att slinta, ty jag avundades de övermodiga, när jag såg att det gick de övermodiga väl. Fria från lidanden är de till sin död, och deras kropp är vid gott hull. De kommer inte i olycka som andra dödliga, de plågas inte som andra människor.
Denna hunger och törst efter rättfärdighet kommer att belönas i sin tid, det lovar Jesus. Och särskilt gäller det en sådan hunger som utgår från självkännedom, att vi inte lever så rent och rätt som vi borde. När vi anklagar andra för orättfärdighet får vi ju med skam erkänna, att vi själva inte heller lever rättfärdigt. Men vi skulle vilja göra det. Det rätta botemedlet är att vända oss till Jesus, som har levt rättfärdigt och rent i vårt ställe. Han bytte med dig och mig, och han ger oss den rättfärdighet som vi inte kan skaffa oss själva.
Saliga är de barmhärtiga, de skall få barmhärtighet.
Jesus lärde oss vad barmhärtighet är. Genom liknelsen om den barmhärtige samariten visar han hur vi ska ta oss an medmänniskor som råkat i nöd. Han undervisade om att vi ska älska våra fiender, inte förakta och hata dem. Han lärde oss att vi inte ska hämnas på en oförrätt, utan som han visa godhet när vi möts av elakhet, vi ska bemöta onda ord med vänlighet, vi ska göra gott utan att fråga efter om vi får godhet tillbaka.
Och när han ska möta oss på den yttersta dagen kommer han att visa på hur vi har handlat mot våra minsta bröder. Och han ska visa bort dem som tänkt på sig själva och inte sett sin broder hungra eller törsta eller sakna bostad och kläder.
Men ett barmhärtigt handlande är något som följer av tron. Det är lönlöst att försöka göra så för att få beröm för det. Då blir det bara till dom, eftersom ingenting av det vi själva gör är fullkomligt. Allt är besmittat av synd. Det är bara det som görs i tron som räknas som fullkomligt och gott för Jesu skull. Därför är det rätta sättet att lära sig att vara barmhärtig att söka sig nära intill Jesus och låta honom fylla oss med sin barmhärtighet.
Saliga är de renhjärtade, de skall se Gud.
Vem har ett rent hjärta, fritt från begär och onda tankar? Ingen enda av oss. Följaktligen borde ingen av oss kunna få se Gud.
Nej, inte om vi kommer inför honom ensamma. Men det behöver vi inte göra. Vi får komma med Jesus. När han är med oss och täcker över vårt onda hjärta med sin rättfärdighet, då är hjärtat rent. För Jesu skull får vi komma frimodigt inför Gud, och sedan på den dagen när han kallar oss hem får vi öppna våra ögon och se Gud själv i all sin härlighet.
Saliga är de som skapar frid, de skall kallas Guds barn.
Vanligen tror man att de här orden handlar om en yttre frid, det som vi på svenska skriver fred. Men det handlar inte om det. Jesus har ju talat om att det måste bli ofrid till det yttre när vi har frid med Gud. Han talar om splittring i familjer, och lite senare säger han att vi ska bli hånade och förföljda. Det är minsann ingen yttre frid!
Visst handlar det om också om att vi som kristna strävar efter att hålla frid med alla människor, så långt som det beror på oss. Men den friden utgår från vår frid med Gud, och den bär frukt på det sättet att vi inte vill vara fiender med människor, vi vill inte känna bitterhet i vårt hjärta, utan det vill vi göra upp med. Jesus lär oss, att vi ska göra upp med vår broder om vi påminner oss att han har något emot oss. Vi kan inte leva i ofrid som beror på oss.
De som skapar frid ska kallas Guds söner, står det egentligen. Sönerna var de som ärvde på Jesu tid. Och Guds söner är de som får ärva himmelriket, det som vi brukar säga att få komma till himlen. Och grunden för det är inte hur vi har lyckats skapa frid, utan den frid som Jesus skapade för oss när han på korset tog bort allt det som stod i vägen. Nu är vägen öppen! Och den vägen vill vi att andra också ska hitta. Därför vill vi skapa frid.
Saliga är de som blir förföljda för rättfärdighetens skull, dem tillhör himmelriket.
Saliga är ni, när människor hånar och förföljer er, ljuger och säger allt ont om er för min skull. Gläd er och jubla, ty er lön är stor i himlen. På samma sätt förföljde man profeterna före er.
Här har vi en dubbel salighet, den repeteras och den understryker lönen en extra gång. Det understryks extra, för den här är den mest motsägelsefulla av saligprisningarna. Den är inte lätt att ta till sig när man är mitt i förföljelsen.
Många människor lider förföljelse i dag. Vi upprörs över hur extrema islamister bränner kyrkor, mördar och våldtar kristna. Det finns rentav stater som utmäter dödsstraff för att man vittnar om Jesus. Vi ser hur dessa förföljda i skaror försöker ta sig till friheten, och hur de värderar friheten större än enorma risker med att ta sig med överfulla båtar över Medelhavet. Vi har inte behövt pröva på sådana förföljelser – än. Ingenting är säkert ens för oss i det urgamla kristna Norden. Det finns tecken på att förföljelserna kommer också här.
Och en typ av förföljelse finns redan här och nu. Den får vi uppleva om vi tar konsekvenserna av vår tro: människor vänder sig bort, talar illa om oss och ljuger om oss. För den som upplever smärtan i detta, och som kanske har mist gemenskap med familj och släkt, är Jesu dubbelt upprepade saligprisning en väldig tröst: Gläd er och jubla! I Luk 6:23 säger han rentav att vi ska hoppa av glädje om vi får uppleva sådant. Det är precis raka motsatsen till att bli deprimerad och tappa frimodigheten. Tänk att anses värdig att uppleva samma frukter av vår tro som profeterna och Jesus själv! Det är en lön, och Jesus säger dessutom att han ska ge en ännu härligare lön i himlen.
Rosenius beskriver den här situationen som Guds barn befinner sig så väl i den psalm som vi snart ska sjunga:
O vilka under helgonen äro:
leva i salighet, sucka så tungt,
äro så höga,
se det så föga,
bo i Guds borg, men ha sällan det lugnt.
Ja, så är det när vi ser på oss själva och vår egen situation i världen. Då suckar vi. Då ser vi sällan någon salighet. Men när vi ser uppåt och ser vilken salighet Jesus har vunnit åt oss genom sitt rättfärdiga liv och sitt lidande och död, då ser vi det som Paulus beskriver i Rom 8:18:
Jag hävdar att den här tidens lidanden väger lätt i jämförelse med den härlighet som kommer att uppenbaras och bli vår.
Bevara den härligheten för dina ögon när prövningarna slår till, och du är salig för Jesu skull. Amen.
Bön: Herre, tack för att du låter oss få vara dina helgon för Jesu skull. Hjälp oss att leva så att andra i vår närhet skulle prisa dig för det som de ser genom oss. Äran för allt detta ska endast du ha, käre Herre Jesus. Amen.
Predikan i Biblion 3.11.2013.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar