Yttersta domen

Av Ola Österbacka

I dag firar vi domsöndag, den sista söndagen i kyrkoåret som samtidigt påminner om att denna tidsålder en dag kommer att ta slut. Dagen har ett allvarligt budskap: vi ska alla stå inför den Allsmäktige Domaren, som ser allt, vet allt, och känner oss i vårt innersta.

Låt oss be:

Käre himmelske Far, sänd oss din Helige Ande för att upplysa oss om det vi behöver veta för att vara rustade på den dagen när Jesus kommer tillbaka. Hjälp oss att ta vara på vår nådatid, och också att lära känna Jesus så bra att vi är helt trygga tillsammans med honom, och på den dagen kan stå med frimodighet inför honom, som är vår bror och Frälsare. I Jesu namn, amen.

Våra gärningar

Många av oss har nog känt osäkerhet inför texterna på domsöndagen. Jesus talar ju väldigt allvarligt om sådana som inte har gett husrum åt dem som är utan tak över huvudet, och inte besökt de sjuka och gett mat åt de hungrande. Vi vet att väldigt många människor lider nöd i vår värld. Hur ska vi veta om vi har gjort tillräckligt?

Och vem av oss kan inte erinra sig något tillfälle när en tiggare har suttit med en låda framför sig eller räckt ut en hand och bett om lite pengar? Kanske känner vi ett stick i samvetet om vi då har urskuldat oss med att det kan vara en del av en brottslig ligas verksamhet, att den gamla damen inte alls är så fattig som hon verkar, och att pengarna går raka vägen till ligans ledare. Tänk om det ändå är fråga om en verklig hjälpbehövande? Det är verkligen inte alltid så lätt att veta vad som är rätt. 

Och hur är det med de gånger när någon släkting eller vän legat på sjukhus och vi borde ha besökt honom/henne, men haft så mycket annat att göra att vi inte hunnit?

Ska vi ställa oss fram inför Jesus och försvara hur vi resonerat och handlat vid varje sådant tillfälle, och försöka påminna oss om de goda ursäkter vi hade den gången? Månne ursäkterna tillfredsställer Jesus?

Nej, då gör vi precis som de som står på hans vänstra sida. Vi tycker antagligen att vi har skött oss minst lika bra som andra, och kan inte tänka oss att Jesus skulle ha något att invända.

Men det är självbedrägeri. Ingen av oss har gjort så att det håller inför den Allsmäktige. Ingen enda människa ska inbilla sig att det som han/hon gjort är fullkomligt inför honom. Allt är befläckat av synd.

Så gott vi kan?

Men då undrar du kanske: vem kan då bli godkänd? Vem ska Jesus ställa på sin högra sida med motivering att de har gjort allt vad han har förväntat sig, alltså allt vad Guds heliga lag kräver?

Nu finns det sådana som menar att det måste bli en lättnad för att någon alls ska klara sig. Så har jag hört texten förklaras många gånger på domsöndagen. Präster har avslutat sin genomgång av texten från Matt 25 med att säga att vi sist och slutligen måste räkna med Guds barmhärtighet. Han måste nog se mellan fingrarna, annars går det inte ihop. Och då är det de som gjort någorlunda bra ifrån sig som blir godkända. 

Det här med att det måste finnas något som heter barmhärtighet betyder att man väntar sig att Gud lättar på sina krav. Det skulle betyda ungefär det som Bengt Nyström skaldat (den finlandssvenska psalmboken nr 468, Som sådden förnimmer Guds välbehag, i den sista versen):

(... lär mig att minnas ...)

att här skall det prövas, som värde fått, 

allt efter din stränghets lag.

Men mät mig, Gud, med din mildhets mått

en gång på uppståndelsens dag.

Det här är en fariseisk lära. De fromma skulle inför Gud dömas med ett särskilt mått: mildhetens mått. Därför kan de godkännas. De andra däremot, de ska bli föremål för Guds vrede och all hans stränghet, eftersom de inte varit värdiga att dömas enligt mildhetens mått.

Det här har ingenting med biblisk lära att göra. För enligt Bibeln är vi alla under samma dom, eftersom vi alla har syndat, och eftersom den som har felat i ett bud är skyldig till att ha överträtt alla bud.

Att hänvisa till att man har försökt, eller att man har gjort så gott man har kunnat är inte heller något att komma med. Det är, som Axel B Svensson framställde det i en sång, i Juhani Martikainens reviderade version:

Min fromhet var en tagg,

o Jesus, i din krona,

min strävan idel synd,

som dyrt du måste sona.

Det bästa som hos mig

i bästa stunden fanns

var intet annat värt

än törnets vassa krans.

Min enda fromhet

Något helt annat måste till för att jag ska kunna stå upprätt inför Jesus på domens dag. Det finns bara en sak, som Lina Sandell uttryckt i en sång:

Min enda sköld mot dom och lag
är syndernas förlåtelse.

Den förlåtelsen är grundad i det som Jesus har gjort för oss. Han har nämligen gjort två saker i vårt ställe: 1) han har uppfyllt Guds lag till punkt och pricka och 2) han har lidit straffet för våra synder. 

Guds helighet kräver att rättfärdigheten skulle uppfyllas till punkt och pricka. Därför måste Guds Son bli människa och leva prickfritt, utan synd, och sedan tillräkna oss den syndfriheten. Det kunde han göra genom att lida det dödsstraff som vi borde ha drabbats av. Han gjorde det i vårt ställe. Han blev en förbannelse för vår skull, när han hängdes på korset.

Därför kunde Paulus skriva (2 Kor 5:21):

Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud.

Stå rättfärdiga inför Gud – där han vi det! Vi kan stå inför hans domstol som rättfärdiga i honom.

Men hur är det då med vittnesbörden? Borde det inte kunna sägas om oss att vi har gjort rättfärdiga gärningar?

Jo, utan vittnesbörd om goda gärningar blir det ingen frikännande dom. Och varifrån ska vi ta dem då, när allt vårt eget är befläckat av synd?

Det viktigaste av allt är att det är Jesus som stiger framför oss, och visar på sitt rättfärdiga liv i minsta detalj. Han, som är Domaren, är samtidigt vår försvarsadvokat. I honom har vi minsann goda gärningar att visa upp!

Sedan finns det annan aspekt via den intressanta versen Ef 2:10:

Ty hans verk är vi, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar, som Gud har förberett, så att vi skall vandra i dem.

Det som en kristen gör, när han lever under Guds nåd i Jesus Kristus, är att han vandrar i de gärningar som Gud har förberett. Det är precis som när vattnet från en bäck söker sig vidare i fåror som leder vidare till sjöar och älvar. Gud har gjort i ordning de vägar som vi får gå på. Då gör vi också det som vår Herre och Mästare leder oss till. Vi tänker inte på dem som våra gärningar. Vi går bara i hans fotspår.

Men är inte de gärningarna också fläckade av våra synder? Inget av det vi gör är ju fullkomligt.

Så är det. Men det som vi gör i tron på Jesus, det är helgat av honom. Där ser Gud inga fläckar längre. Det är som Paulus beskriver det i 1 Kor 1:30–31:

Honom har ni att tacka för att ni är i Kristus Jesus, som Gud för oss har gjort till vishet, rättfärdighet, helgelse och återlösning, för att det skall ske som står skrivet: Den som berömmer sig skall berömma sig av Herren.

Se en gång till på de fördömda som Jesus visar bort. De berömmer sig av sitt eget. De rättfärdiga ser inget beröm hos sig själva, i sina egna gärningar. Men den som har bara sig själv att berömma blir förkastad. Det håller inte måttet.

Vi har ännu en fråga att besvara:

Kommer en troende alls att dömas?

Jesus säger, bekräftat med sitt amen, i Joh 5:24:

Den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv och kommer inte under domen utan har övergått från döden till livet.

Hur går det här ihop med att alla en gång ska dömas, som det står i Hebr 9:27, att

det är bestämt om människan att hon en gång skall dö och sedan dömas.

Lägg märke till att Jesus delar upp fåren och getterna innan han uttalar domen. Det sker på grund av något i människornas tidigare liv, inte på grund av hur bra de lyckas försvara sig. Och det är just det som Jesus förklarar. Den som tror på honom har flyttat över från ”domens sida” till ”livets sida”. Han säger ju också i Joh 3:18:

Den som tror på honom blir inte dömd, men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte tror på Guds enfödde Sons namn.

Den verkliga domen sker alltså här och nu. Den som tror på Jesus ”lever” i egentlig mening. Livet betyder ju att ha gemenskap med Guds välsignelser: kroppsligt liv med hans timliga välsignelser och andligt liv med hans andliga välsignelser. Slutligen är det eviga livet bara en fortsättning på det liv som vi lever redan nu i tron och därmed i Guds gemenskap. 

Ett annat uttryck är att vara känd av Jesus och bekänna honom, en ömsesidig relation som också blir synlig genom vårt liv. Det är det samma som att leva i denna gemenskap. Han säger ju, att den som bekänner honom också ska bli erkänd på den yttersta dagen.

Den som inte känner Jesus, och alltså inte tror, han blir inte heller känd av Jesus på den yttersta dagen. I liknelsen om de tio jungfrurna säger brudgummen: ”Jag känner er inte.” Det är de som han inte känner, som ställs på hans vänstra sida. Det är de som är döda i andlig mening, de är redan under domen. De kan därför inte heller producera några goda gärningar som skulle hålla måttet inför Gud. För allt vad de gör vittnar om deras otros tillstånd.

De som tror gör däremot sådana gärningar som kommer ur tron. Det är trons frukter, sådana som ingen kristen berömmer sig av. En kristen ser ju sin synd hos sig själv och vet att hans enda fromhet inför Gud är syndernas förlåtelse. Men när han ser på Jesus, ser han också den rättfärdighet som ger frimodighet att komma fram inför honom på den yttersta dagen.

Tänk vilken salighet det är att få hälsa Jesus, när han kommer tillbaka! Vi känner ju honom! Det är som om vi skulle få återse en älskad bror, som vi inte har sett på en lång tid.

Men tänk så viktigt det är att vi känner honom nu, här i tiden! Om vi inte känner honom här ska vi inte heller bli kända av honom. När den yttersta dagen kommer, då är det för sent att lära känna honom. Det går en skarp gräns för vår nådatid när han kommer, och vi vet inte dagen när han kommer. Han säger ju själv också att han ska komma plötsligt, som en tjuv.

Det enda sättet att lära känna Frälsaren är att gå till hans ord. Där finns han, där kan vi lära känna honom. Det är också där vi kan ha trygghet och veta att vi säkert ska komma fram. Går vi bort från honom är det fara å färde. Men hos honom vet vi, att han ska bevara oss, för han säger ju (Joh 10:27–28): 

Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå förlorade, och ingen skall rycka dem ur min hand.

Därför ska ingen som hör Jesus till behöva känna oro. Så snart vi anfäktas av djävulen att vi inte kvalificerar oss för att stå bland fåren på den välsignade högra sidan får vi hänvisa till Jesus. Han känner de sina.

Men domsöndagens allvarliga text påminner oss att tänka på våra medmänniskor, både dem som går hungriga och husvilla och som är sjuka, så att vi inte drar oss att hjälpa dem med vårt jordiska goda. Men framför allt ska vi tänka på att också de är kallade till att ärva den himmelska saligheten, så att vi räcker dem nådens ord om frid och hopp medan vi har chansen. Må Gud ge oss kraft och vishet att tjäna honom med glädje och frimodighet. Amen.

Predikan i Lepplax bykyrka på domsöndagen 24.11.2013.