Frihet för de fångna

Av Ola Österbacka

Nåd vare med er och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus! Amen.

Predikotexten är evangeliet på Första sönd. i advent, 3:e årgången, från Luk 4:16–22:

Så kom han [Jesus] till Nasaret, där han hade vuxit upp. På sabbaten gick han till synagogan som han brukade. Han reste sig för att läsa ur Skriften, och man räckte honom profeten Jesajas bokrulle. När han öppnade den, fann han det ställe där det står skrivet:

”Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig till att predika glädjens budskap för de fattiga. Han har sänt mig för att ropa ut frihet för de fångna och syn för de blinda, för att ge de betryckta frihet och predika ett nådens år från Herren.”

Sedan rullade han ihop bokrullen, räckte den till tjänaren och satte sig. Alla i synagogan hade sina ögon fästa på honom. Då började han tala till dem: ”I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som lyssnar.” Men alla vittnade mot honom och häpnade över de nådens ord som utgick från hans mun. Och de frågade: ”Är inte han Josefs son?”

Herre, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.

Kyrkoåret

Vi inleder i dag ett nytt kyrkoår då vi hälsar kungen som kommer till oss. De kyrkliga högtiderna har vuxit fram under kyrkans olika skeden. Påsken är den äldsta högtiden och firades redan under det första århundradet. Sedan följde pingsten medan julhögtiden började firas först under det fjärde århundradet. Efter hand grupperades sedan grupper av söndagar som hörde ihop med högtiden. Några av dem var förberedelser, som adventstiden, och andra var söndagar efter högtiden med fördjupning av dess betydelse.

Martin Luther använde inte termen kyrkoår – det har omnämnts först i slutet av 1500-talet – men han ansåg att firandet av de kyrkliga högtiderna hade en pedagogisk betydelse. Det finns en stor rikedom i att tänka igenom kyrkoårets växlingar. Adventstiden är en återspegling av GT med förberedelsen inför Jesu ankomst. Så följer julen med vår Frälsares födelse och tiden efter jul och trettondag berättar om hans uppväxt och profetiska ämbete. Fastetiden och passionstiden förbereder inför Kristi översteprästerliga uppgift att bära fram ett evigt offer för världens synder, som sedan kulminerar på långfredagen. Så sker den jublande vändningen då Jesus uppstår, och vi följer hans konungsliga ämbete fram till pingst. Sedan följer det festlösa halvåret, växandets tid, som avslutas med väntan på Jesu återkomst.

Synagogan

Vår text berättar om hur Jesus kom till sin hemstad Nasaret. Vi ska se lite på hur synagogans gudstjänst var uppbyggd innan vi går till det budskap som Jesus fick framföra.

J Jerusalem var templet den plats där Gud bodde och där alla offer skedde. Dit skulle varje judisk man ta sig helst tre gånger per år. Synagogorna fanns i de olika städerna och var både plats för sammankomsten på sabbaten och skola. Det fanns en föreskrift att man måste ha ett samlingshus där det fanns minst 10 gifta män. I de ortodoxa judarnas synagoga satt män och kvinnor skilt. Det fanns en läspulpet och ett skåp för bok-rullarna som man läste från.

I synagogan samlades man varje sabbat. Man sjöng psalmer från Psaltaren, bad och läste ur skrifterna, alltså GT. Det var ingen bestämd man som föreläste utan det kunde vara vem som helst som var tillräckligt kunnig eller någon gäst. Det var ingen lätt sak att föreläsa ur Skriften, för den hebreiska texten hade bara konsonanter och man läste på ett speciellt halvsjungande sätt. Efter läsningen som skedde stående satte sig läraren och undervisade. Den här seden använde sig Paulus av när han reste runt, innan det blev stopp.

Jesus hade gått i synagogans skola och han hade redan vunnit ryktbarhet. Troligen hade han varit verksam ungefär ett år när det här skedde. I v15 sägs att han undervisade i deras synagogor. Därför var det naturligt att han också den här sabbaten fick i uppgift att föreläsa och undervisa.

Jesus hittade ett ställe hos profeten Jesaja 61. Säkert hade man hört den texten läsas många gånger förr, men den här gången blev åhörarna chockerade. Jesus tillämpade nämligen profetorden på sig själv. För några söndagar sedan ägnade vi predikan åt fortsättningen av den här texten. Vi fick då veta resultatet av att Jesus bestraffade judarna för deras otro. Han blev utdriven ur synagogan av de ursinniga judarna, som rentav försökte döda honom.

Jesajas profetia

Vi ska se lite närmare på profetian som Jesus läste från Jes 61. Vi har facit på hand, och vi vet att den handlar om Messias, som nu står mitt framför sina grannar och vänner i Nasaret. Messias betyder Den Smorde. Att Jesus hävdade att han var Den Smorde betyder att han sa om sig själv att han är Gud. 

I GT smorde man män till tre ämbeten: präst, profet och kung. Jesus hade alla de tre ämbetena. 

Han var präst, som vi särskilt läser om i Hebreerbrevet. Där står det i kapitel 4–5 att han är vår store överstepräst, som själv är Gud, men han har likväl blivit en människa, som varit frestad i allt, dock utan synd (4:16). Kapitel 7 jämför honom med Melkisedek, den mystiske prästen och kungen av Salem, som kom emot Abraham med bröd och vin när han återvände från sitt segerrika krigståg då han befriade Lot. Jesus är högre än de vanliga prästerna, eftersom han offrar sig själv som ett evigt gällande offer. Det offret räcker till för att täcka alla människors alla synder, och det är på grund av det offret som jag varje gudstjänst kan försäkra er om att era synder är förlåtna.

Jesus var också Profeten, som kunde framföra ett direkt budskap från Gud, eftersom han själv är Gud och är hos Fadern, som Johannes säger (1:18). Därför är hans ord Ande och liv, och därför kan vi understryka att hans ord är sanning.

Slutligen var Jesus också kung, den kung som för evigt ska sitta på Davids tron och befästa hans kungarike för evigt. Men det ämbetet missuppfattades grovt av judarna. De trodde att kungaämbetet skulle vara ett jordiskt ämbete, och att dess kraft främst skulle bestå i att befria dem från yttre underkastelse under romarna. Men Jesus sa inför Pilatus (Joh 18:36): ”Mitt rike är inte av den här världen.”

Hans rike är ett nåderike, där Gud regerar genom sitt ord och sina sakrament. Där ger han oss frid i en värld som är fylld av ofrid. Men han regerar också i sitt allmaktsrike, eftersom han har skapat världen och håller den i sin hand. Ingenting sker utan att han tillåter det. Vi kan inte lyfta en hand, inte gå ett steg utan att han ger oss kraften och förmågan. 

Till sist ska Jesus komma tillbaka och visa sig i all sin härlighet och makt. På den dagen kan ingen längre stå honom emot. Då ska alla knän böjas. Då visar han sig i sitt härlighetsrike.

I dag hälsar vi Jesus välkommen som kung. Att han red in i Jerusalem på en åsna är ett vittnesbörd om att hans rike är annorlunda än vi människor föreställer oss. Han vill framför allt komma till våra hjärtan. Han kommer nu under adventstiden för att göra rum hos oss, för att vi ska städa undan allt bråte som vill skymma honom för vår blick. Han vill visa att allt det yttre som världen har staplat upp framför honom, med julhandel och jäkt, det ska läggas åt sidan för att vi söka stillheten i hans ord.

För det är i hans ord som vi får höra glädjens budskap, evangelium. Det är till för de fattiga, dvs. fattiga i anden. När Jesus gick omkring på jorden sökte sig alla slags människor till honom. Dit kom fariseer, skriftlärda, men också sådana som led av alla slags sjukdomar. De skriftlärda vaktade på honom och var fientliga. Men det är syndarna som vi framför allt lägger märke till. Det är de som fräts sönder i sitt inre av sina samvetsplågor. Där finns publikanen Sackeus, som får Jesus till gäst, och så förvandlas hans liv. Där är kvinnan som ertappats med äktenskapsbrott, och som av Jesus får en ny start. Där är kvinnan vid Sykars brunn i Samarien som blir ett redskap för att vittna om Jesus.

Det sammanfattas av Jesaja med frihet för de fångna och syn för de blinda. Rent bokstavligt uppfylldes hans profetia när Jesus botade alla människor som kom i hans väg och som led av någon sjukdom. Men det fanns också en annan fullbordan, och den ligger i orden ”att predika ett nådens år från Herren”. 

Jesaja påminner här om en institution som Mose hade föreskrivit, nämligen jubelåret. Det läser vi om i 3 Mos 25. Vart sjunde år skulle vara sabbatsår, när man skulle låta åkrarna vila och inte skörda sina vingårdar. Men vart sjunde sabbatsår skulle vara ett jubelår. Det året skulle den som under ekonomiskt trångmål varit tvungen att sälja sin egendom få den tillbaka. Om någon fått lov att ge sig som slav skulle han återlösas av en släkting. Om ingen kan köpa honom fri ska han ändå friges när jubelåret går in.

Jubelåret skulle inledas med hornstötar över hela landet på en viss dag. Det är ovisst om man någonsin tillämpade bestämmelserna om jubelåret på riktigt. Men enligt Jesajas profetia förkunnas att jubelåret går in när Messias kommer. Och vi vet när det proklamerades hörbart för alla: när Jesus dog på korset blev det jordbävning och förlåten i templet rämnade. Då öppnades alla portar för dem som var fångar under synden. Då förkunnades frihet från syndens makt och slaveri. Efter det behövs inte fler jubelår. Jubelåret har gått in. Du som är fången under din synd, du är fri!  

Profetians uppfyllelse

Galileerna hörde en kort och oerhört kraftig utläggning av texten: 

I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som lyssnar.

Det här borde ju ha berett lyssnarna en oerhörd glädje. Nu skulle löpsedlarna tryckas upp med beskedet: Messias är här, han har kommit till Nasaret! Nu skulle, om det hade varit i dag, en skog av mikrofoner ha ställts upp och frågorna skulle ha haglat, och journalister ha strömmat till från alla världens hörn. Det var den viktigaste nyheten som någonsin har avslöjats: Messias har kommit! Jubelåret har gått in!

Men i stället vittnade man emot Jesus. Johannes skriver så sorgligt (Joh 1:11):

Han kom till sitt eget, och hans egna tog inte emot honom.

Det här är precis vad som skedde i Nasaret. De såg bara timmermannens son, de såg ingen Messias. Här stod Gud själv mitt ibland dem, de hade sett vittnesbördet om honom då han botade sjuka och gav nytt hopp åt syndarna, men de brydde sig inte. 

Han är här mitt ibland oss i dag. Ser du Messias? Han finns här i sitt ord. Han predikar ett nådens år från Herren. Tar du emot honom? 

Fundera på det här ett tag: Var det svårare för nasareerna att se Messias mitt ibland dem än det är för oss att se honom här, i sitt ord? Kanske du säger: De såg honom fysiskt, men vi ser honom bara i tron. Men vi har Skriftens uppenbarelse, vi har facit. Det hade inte de då ännu. Han var verksam ibland dem och de borde ha sett honom, men han hade inte fullbordat profetiorna om det fullkomliga offret. Han hade ännu inte uppstått från de döda. Han hade inte farit till himlen. Anden hade inte utgjutits på ett synligt sätt.

Men vi har hört och läst att allt det här har skett. Desto större orsak för oss att ta det till oss och hylla Messias, vår Frälsare.

Och samtidigt blir det en desto allvarligare dom över oss om vi förkastar honom. 

I Hebr 10:28–29 läser vi om det här allvaret:

Den som förkastar Mose lag skall utan förbarmande dö, om två eller tre vittnar mot honom. Hur mycket strängare straff tror ni då inte den skall förtjäna som trampar Guds Son under fötterna och håller förbundets blod för orent, det blod som har helgat honom, och som smädar nådens Ande?

I dag gör världens Frälsare och kung sitt intåg i sin kyrka. Ta emot honom i ditt hjärta, och du ska bli välsignad under detta nådens år.

O Jesus, dig förbarma

i denna väntans tid.

Bered av nåd mig arma

att möta dig med frid.

Kom du att hos mig bo

och lär mig evigt lova

dig, Gud för denna gåva

i barnslig, tacksam tro. 

Predikan på första söndagen i advent 27.11.2011 i Biblion kl 11 och Lepplax bykyrka kl 18.