Bida tåligt Herrens ankomst

Av Hans Ahlskog
Nåd vare med er och frid ifrån Gud, vår Fader och Herren Jesus Kristus.

Predikotexten är hämtad från Malakis bok, dess fjärde kapitel, verserna 1-2 och 5-6 och vi läser orden i Jesu namn.

1 Se, dagen kommer, den brinner som en ugn.
Då skall alla högmodiga och alla som handlar ogudaktigt
vara som halm. Dagen som kommer skall bränna upp dem,
säger HERREN Sebaot, den skall lämna kvar
varken rot eller kvist.
2 Men för er som fruktar mitt namn skall rättfärdighetens sol gå upp
med läkedom under sina vingar. Då skall ni komma ut och hoppa likt kalvar som släpps ur sitt bås.

5 Se, jag skall sända till er profeten Elia,
innan HERRENS dag kommer, den stora och fruktansvärda.
6 Han skall vända fädernas hjärtan till barnen
och barnens hjärtan till deras fäder, så att jag inte kommer och slår
landet med tillspillogivning.

Herre, skriv dessa ord på våra hjärtan så att vi inte glömmer dem utan så att de kan verka i oss det eviga livet. Amen.

Vår predikotext ger anledning till ett tema som det inte så ofta talas om. Det finns ett motsatsförhållande i det som profeten säger om HERRENS dag. Profeten säger dels att HERRENS dag brinner som en ugn och att alla som handlar ogudaktigt skall vara som halm, och vi vet ju hur det går med halm om man sätter det i en brinnande ugn. Men profeten säger också att för dem som fruktar Herrens namn skall rättfärdighetens sol gå upp med läkedom under sina vingar. Vi skall idag stanna inför detta motsatsförhållande, men först skall vi säga något om profeten Malaki och hans tid.

Malakis bok skildrar förhållandena i Juda vid omkring mitten av 400-talet före Kristus. Till skillnad från t.ex. Jeremias och Hesekiels böcker handlar Malakis bok om tiden efter fångenskapen i Babylon. Malaki verkade samtidigt som Esra och Nehemja, Sakarja och Haggai. De två sistnämnda känner vi igen som profeter som också de, i likhet med Malaki, har gett upphov till profetböcker i Bibeln. Dessa böcker ingår i den skriftrulle som kallas tolvprofetrullen och som kommer sist i vår Bibel. I den hebreiska bibeln kommer de inte sist utan där kommer de så kallade Skrifterna efter tolvprofetrullen. Ni kommer kanske ihåg att GT är indelar i tre delar, Lagen, Profeterna och Skrifterna och egenligen heter den hebreiska Bibeln inget annat än just lag, profeter, skrifter (Torah, Nevi’im, Ketuvim). Men om vi går tillbaka till den uppställning vi har i vår bibel, så hittar vi där Malaki sist. Och det är rätt passande eftersom han är den sista utposten före de tysta århundradena som fanns mellan GT och NT. Intressant nog slutar vårt GT med profetian i Malaki: Se, jag skall sända till er profeten Elia innan HERRENS dag kommer, den stora och fruktansvärda. Han skall vända fädernas hjärtan till barnen och barnens hjärtan till deras fäder, så att jag inte kommer och slår landet med tillspillogivning. (Mal 4:5). Denna profetia gick i fullbordan när Johannes Döparen trädde fram på arenan.  Uppfyllelsen av Malakis ord ser vi kanske bäst i Lukas berättelse. I det första kapitlet hör vi en ängel citera Malakis ord i samtal med prästen Sakarias, Johannes far. Med hjälp av denna ängels bibeltolkning och också en del andra utsagor i NT vet vi att Malaki verkligen talade om Johannes döparen. Ängeln sade bland annat: Han skall gå framför honom, d.v.s. framför Messias, i Elias ande och kraft, för att vända fädernas hjärtan till barnen och omvända de olydiga till ett rättfärdigt sinnelag och så skaffa åt Herren ett folk som är berett (Luk 1:17). Nu skall vi inte säga mer om Malaki och hans profetior om Johannes Döparen och om Messias utan ni får som hemläxa att läsa Malakis bok och Lukas första kapitel.
Vi skall nu istället gå över till att tala om HERRENS dag, som vår predikotext handlade om. Vi skall då först fråga oss vad profeten syftar på när han talar om HERRENS dag. Vissa utläggare, t.ex. gezelierna ser här ett uttryck för Messias ankomst i köttet och hur evangeliets ljus skulle uppenbara och döma ogudaktigheten hos folket. Paul Kretzmann tolkar HERRENS dag som hela den nytestamentliga tiden som kulminerar i och med domedagen. Ser vi på hur uttrycket används i NT, så finner vi att det i regel används om den yttersta dagen, d.v.s. domedagen. Jag tror att Kretzmann träffar rätt bra när han säger att det handlar om hela den nytestamentliga tiden, som börjar med Messias första ankomst och som slutar med hans andra ankomst. När det talas om en dag som brinner och om hur de ogudaktiga förgörs är detta ju något som vi ofta förknippar med domedagen. Här kan vi också komma ihåg vad Johannes Döparen säger om Jesus, att han har sin kastskovel i handen för att noga rensa sin tröskplats och samla in vetet i sin loge, men agnarna skall han bränna upp i eld. Senare berättar Matteus att Jesus vid tidens slut skall säga till skördemännen: Samla först ihop ogräset och bind det i knippen som skall brännas upp, men vetet skall ni samla in i min loge (Matt 13:30).

Men Malaki talar också om att Messias ankomst kommer att vara som en soluppgång, rättfärdighetens sol skall gå upp för dem som fruktar HERRENS namn. Lukas tillämpar dessa ord på Jesus när han skriver i det första kapitlet av sitt evangelium:

Och du, barn, skall kallas den Högstes profet.
Ty du skall gå före Herren och bana väg för honom
och ge hans folk kunskap om frälsning,
att deras synder är förlåtna
för vår Guds innerliga kärleks skull.
I kraft av den skall en soluppgång från höjden besöka oss,
för att ljus skall skina över dem
som sitter i mörker och dödsskugga
och styra våra fötter in på fridens väg.

Jesu ankomst var som en soluppgång. Gud steg ner till jorden. Ordet tog sin boning bland oss, eller tältade bland oss, som det ordagrannt står i Joh 1. Det är detta som avses i Jesajas Immanuelsprofetia. Immanuel betyder Gud med oss. Gud steg ned och slog upp sitt tält bland oss. Det som Malaki säger i vår text syftar alltså inte endast på domedagen utan på hela den nytestamentliga tiden, från Jesu födelse till tidens slut.

Vi skall nu se på det motsatsförhållande som finns i vår text. Malaki säger å ena sidan att HERRENS dag brinner som en ugn och att alla högmodiga och alla som handlar ogudaktigt då skall
vara som halm. Dagen som kommer skall bränna upp dem,
säger HERREN Sebaot, den skall lämna kvar
varken rot eller kvist. Å andra sidan skall HERRENS dag vara en ljus dag: Men för er som fruktar mitt namn skall rättfärdighetens sol gå upp med läkedom under sina vingar. Då skall ni komma ut och hoppa likt kalvar som släpps ur sitt bås.

Senaste söndag handlade predikan om hur Jesus läste och predikade över profetian i Jes 61 där det står:
Herrens, HERRENS Ande är över mig,
ty HERREN har smort mig till att predika glädjens budskap för de ödmjuka.
Han har sänt mig att förbinda dem som har ett förkrossat hjärta,
att ropa ut frihet för de fångna och befrielse för de bundna, till att predika ett nådens år från HERREN och en hämndens dag från vår Gud, för att trösta alla sörjande.

Ett nådens år och en hämndens dag, läste vi. Studsade du till inför dessa ord? Vad har nåd och hämnd med varandra att göra? Vi skall också se på några ord i Jes 35:

Öknen och ödemarken skall glädja  sig,
hedmarken fröjda sig och blomstra som en lilja.
Den skall blomstra skönt och fröjda sig,
ja, fröjda sig och jubla. Libanons härlighet skall ges åt den,
Karmels och Sarons prakt. De skall få se HERRENS härlighet,
vår Guds majestät.
Stärk kraftlösa händer, styrk vacklande knän.
Säg till de försagda: "Var starka, frukta inte!"
Se, er Gud kommer med hämnd, vedergällning kommer från Gud.
Han kommer själv och frälsar er.
Då skall de blindas ögon öppnas och de dövas öron upplåtas.
Den lame skall hoppa som en hjort,
den stummes tunga skall jubla. Ty vatten skall bryta fram i öknen,
strömmar på hedmarken.

Stärk kraftlösa händer, styrk vacklande knän. Se, er Gud kommer med hämnd, vedergällning kommer från Gud. Han kommer själv och frälsar er. Jesaja skriver underbara och tröstande ord och så plötsligt börjar han tala om hämnd och vedergällning. Hur kan det komma sig?

Jo, HERRENS dag ses här ur olika perspektiv. Guds folk är här i världen som ett belägrat folk som hela tiden ansätts och kränks av ockupationsmakten. När så Gud kommer till sitt folk och frälser det från ockupationsmakten blir det stor glädje bland Guds barn. En soluppgång från höjden besöker dem. Men för djävulen och de onda andarna går solen för evigt i moln. För Guds folk inträder nådens år, jubelåret men för fienden är samma dag en hämndens dag. Det finns en vinnare och en förlorare. När Messias träder in på arenan finns det både de som tar emot honom med glädje och de som vill döda honom. Betlehems herdar, smutsiga och föraktade, tar med glädje emot Jesus-barnet, medan Herodes den Store vill döda det. Han ser en konkurrent i det lilla barnet. När Jesus rider in i Jerusalem tas han emot som en kung av folket, medan folkets ledare sökte efter ett sätt att röja honom ur vägen.

Ibland blir människor illa berörda av att Bibeln talar om hämnd. Gud är ju kärlekens Gud och hämnd skall väl inte finnas i hans vokabulär, speciellt inte när det gäller nya testamentets Gud. Också kristna kan ha svårigheter med detta. Liberala teologer förkastar ofta de ord i Bibeln som talar på detta sätt och menar att det inte är Guds Ande som har inspirerat dessa ord. Dessa ord är istället människors föreställningar om den onde skaparguden, säger man.

Men Gud är enligt sin egen utsago den Gud som dels förlåter synd och dels den Gud som straffar synd. Guds Ande vittnar om båda dessa sidor av Guds väsen. Anden har inte endast nedskrivit det heliga evangeliet om ett nådens år från HERREN utan han har också skrivit om hämndens dag. Han har också förkunnat lagen. Han har uppenbarat att Gud inte endast vill förlåta syndaren utan också straffa honom. Vi kan här tänka på de kanaaneiska folken, som hade fyllt sina synders mått och som Gud ville straffa för deras synder. Israels barn fick uppdraget att fungera som Guds vredesris, men de ville inte straffa synden fullt ut utan sparade en del kanaaneer på sitt område. Vi kan också tänka på hämndepsalmerna. Vi har kanske alla blivit att fundera en del kring dessa när vi har stött på dem i Psaltaren. Hur kan David be Gud fördöma hans förföljare och att han skall driva bort dem för deras många synders skull, som han gör i den femte psalmen? Hur kan han be att Gud skall bryta den gudlöses arm och att han skall gå tillrätta med de ondas ogudaktighet, som han ber i den tionde psalmen? Det låter rent av okristligt. Så bad ju inte t.ex. Stefanus när judarna stenade honom.  Vi kan ännu se på några ord från Psalm 35:

HERRE, gå till rätta med dem som går till rätta med mig,
strid mot dem som strider mot mig.
2 Tag sköld och rustning, och kom till min hjälp.
3 Drag fram spjutet och spärra vägen för mina förföljare.
Säg till min själ: "Jag är din frälsning."

4 Låt dem komma på skam och blygas som står efter mitt liv.
Låt dem tvingas tillbaka med skam som tänker ut ont mot mig.
5 Låt dem bli som agnar för vinden, låt HERRENS ängel driva bort dem.
6 Låt deras väg bli mörk och hal, låt HERRENS ängel förfölja dem.
7 Ty utan orsak har de gömt sin nätgrop för att fånga mig,
utan orsak har de grävt den för att ta mitt liv.
8 Låt ödeläggelse oväntat komma över dem,
så att de själva fångas i det nät de lagt ut
och till sitt fördärv faller i sin egen grop.

Kanske är det någon som i likhet med mig har studsat inför den växling i tonen som finns i den kända psalmen 139. Först talar David om att Herren omsluter honom på alla sidor och hur övermåttan underbart Gud har skapat honom. Hur outgrundliga är inte för mig dina tankar, Gud,
hur stor är inte deras mångfald! Skulle jag räkna dem är de fler än sandkornen. När jag vaknar är jag ännu hos dig.

Men sedan ändrar tonen:

Gud, om du ändå ville döda de ogudaktiga!
Låt de blodtörstiga vika ifrån mig,
de som talar om dig med svek i sinnet,
de som har fört dina städer i fördärv.
Skulle jag inte hata dem som hatar dig, HERRE?
Skulle jag inte känna leda vid dem som står dig emot?
Jag hatar dem med starkaste hat, mina fiender har de blivit.
Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta,
pröva mig och känn mina tankar.
Se till om jag är på en olycksväg och led mig på den eviga vägen.

Kan en kristen människa verkligen be sådana böner, frågar vi oss kanske. Kan en kristen människa be att hämnden skall drabba Guds fiender, djävulen och världen?

Mitt svar är ja. Vi har alla gjort det. Det hör till rutinerna. Vi skall om en kort stund göra det igen. Det är nämligen så att varje gång vi ber Herrens bön, Fader vår som är i himmelen...,  så ber vi om hämnd på våra fiender. Detta ser vi klart av Luthers utläggning såväl i den Lilla som i den Stora katekesen. Luther utlägger den andra bönen, Tillkomme ditt rike, på följande sätt i den Stora katekesen:
Allt detta är detsamma som att säga: "Käre Fader, vi bedja dig, giv oss först och främst ditt ord, så att evangelium må rätt varda predikat i världen. Giv vidare, att det må genom tron mottagas samt varda verksamt och levande i oss, och att ditt rike sålunda må hava framgång bland oss genom ordet och den Helige Andes kraft samt djävulens rike nedslås, så att han icke mer må hava någon rätt eller makt över oss, till dess hans rike äntligen alldeles bliver förstört och synd, död och helvete tillintetgjorda, för att vi skola evigt leva i fullkomlig rättfärdighet och salighet.

Den tredje bönen, Ske din vilja, såsom i himmelen, så ock på jorden, utlägger Luther på följande vis: Därför är det här lika nödvändigt som beträffande allt annat, att vi bedja utan återvändo: "Käre Fader, ske din vilja, icke djävulens eller våra fienders vilja, ej heller någons bland dem, som förfölja eller söka undertrycka ditt heliga ord eller som förhindra ditt rike, och giv oss, att vi med tålamod bära och övervinna allt, som vi därför måste lida, så att vårt arma kött icke måtte av svaghet eller tröghet giva vika och avfalla."

När Guds rike går framåt, så går djävulens rike bakåt. När Guds vilja sker så går djävulens vilja om intet. Guds vilja kan inte ske utan att någon blir trampad på tårna. Så vill den moderna, toleranta människan ha det när man rabblar sitt mantra ”Lev och låt leva” eller ”Låt alla blommor blomma”. Men det går inte. En ockupationsmakt kan inte drivas på flykten utan att den lider nederlag. Vi kan här tänka på dagen D, när de allierade i andra världskriget landsteg i det av nazi-Tyskland ockuperade Frankrike den 6.6.1944. Det var en glädjens dag för det kuvade franska folket. Men för de tyska soldaterna var det en dålig dag. På samma sätt var det i Stilla havs-kriget när amerikanerna befriade de öar som japanerna hade ockuperat och terroriserat i flera år. Folket befriades, men det kunde inte ske utan att ockupationsmakten nedgjordes. Befolkningen hade länge levat kuvade och plågade, men nu hade befrielsens dag kommit. Den kom som en soluppgång för de fattiga och plågade. Men för ockupanterna brann den dagen som en ugn, för att låna Malakis ord.

Må Gud bevara oss från den moderna humanismens tankar. Frälsningen är inte universell. Helvetet är tillrätt åt djävulen och hans änglar. De kommer inte att bli frälsta, vilket ibland har hävdats i kyrkohistorien. Och de människor som tillhör djävulen kommer inte heller att bli frälsta. De som strider tillsamman med djävulen, d.v.s. världen, kommer att gå under tillsammans med härföraren. De kommer att vara som halm på hämndens dag. Det råder nu inbördeskrig i den av Gud skapade världen. Den fiendskap mellan kvinnan och Ormen och mellan kvinnans säd och Ormens säd, som Gud utlovade redan vid syndafallet är ett faktum. Djävulen och den icke-troende världen är den stridande kyrkans fiender. Men på samma gång utgör de icke-troende ett missionsfält. Vi skall be för deras frälsning, att Gud inte skall tillräkna dem deras synder. Denna bön vill Gud gärna höra, för han vill ingen syndares död. Denna bön är en bön i enlighet med Guds heliga evangelium. Men på samma gång skall vi be att HERRENS dag skall komma med frälsning och hämnd. Vi kan med frimodighet stämma i Davids hämndepsalmer, inspirerade av den helige Ande, och be att Gud skall förgöra det onda och straffa synden. När Gud driver bort fienden för oss och skingrar mörkret, då skall vi med ohöljt öga se rättfärdighetens sol gå upp med läkedom under sina vingar.  Vi skall komma ut och hoppa likt kalvar som släpps ur sitt bås. Det ni, kära vänner, som har kommit till åren och som har en del krämpor att tampas med. Låt oss den tid som återstår till Herrens andra ankomst, eller intill vår död, stå fasta i vår tro och tåligt vänta på att vår Gud och Frälsare Jesus Kristus.

Amen.
Så  vilar det i Herrens nåd, att saliga vi bliva. Men fast och evigt är hans råd att det de trogna giva. Vi hava idel skröplighet; I Gud är all vår salighet. Ske Honom pris och ära!