14 december 2011

Första budet


Av Hans Ahlskog
Jag är Herren, din Gud. Du skall inte ha andra gudar.
I det förnämsta av alla bud befaller Gud att vi inte skall hålla oss med andra gudar än honom. Avgudadyrkan är strängt förbjuden. Vi tänker kanske att om det verkligen är detta som avses med det första budet, så är det inget problem att hålla det. Vi kan slå oss för bröstet och gå vidare till nästa. – Avgudadyrkan, det är ju bara vad de kanaaneiska folken sysslade med under gammaltestamentlig tid!
Är det så? Vad innebär det egentligen att ha en gud? Låt oss damma av Martin Luthers lilla katekes, som kanske har samlat damm sedan söndagsskoltiden, och se efter vad där står:
Vad är det? Vi skola frukta och älska Gud över allting och förtrösta på honom allena.
Så läser vi i lilla katekesen. I Stora katekesen utvecklar reformatorn detta ytterligare och förklarar:
En Gud kallas det, som man väntar sig allt gott av och som man i all nöd tager sin tillflykt till. Att hava en Gud är alltså ingenting annat än att av hjärtat förtrösta och tro på honom, såsom jag ofta har sagt, att allenast hjärtats förtröstan och tro gör både Gud och avgud.
Vem eller vad är det som vi förtröstar på när vi hamnar i nöd? Hoppas vi att våra vänner hjälper oss, att de kan bistå oss vilken nöd vi än hamnar i?
Kanske vi litar på vår goda ekonomi, vår säkra inkomstkälla eller det faktum att vi är skuldfria i monetärt motto. Kanske tycker vi att vi är så duktiga att vi nog kan förvärva vårt levebröd vilka förhållanden som än möter oss. Allt detta är pur avgudadyrkan. 
Förbannad är den man som förtröstar på människor, men välsignad är den man som förtröstar på HERREN, säger Gud genom profeten Jeremia (Jer 17:5,7). 
Ingen människa har sådana resurser att han kan bistå oss i all nöd. Svår sjukdom eller krig gör den starkaste vän hjälplös.
Inte heller skall vi förtrösta på vår egen förmåga i jordiska ting. Ofta går vi och vänder våra slantar, om inte i händerna så åtminstone i huvudet. ”Hur skall det gå för mig?”, ”varifrån skall jag få pengar?”, frågar vi oss utan att inse hur inkrökta i oss själva vi är. Jesus har något att säga oss klentrogna:
Gör er inte bekymmer för ert liv, vad ni skall äta eller dricka, inte heller för er kropp, vad ni skall klä er med. Är inte livet mer än maten och kroppen mer än kläderna? (Matt 6:31)
I bergspredikan undervisar Jesus de sina om att inte göra sig bekymmer för mat, dryck och kläder. Efter detta söker hedningarna, säger han, (v. 32) men er himmelske Fader vet att ni behöver allt detta. Detta skall vara vår stora tröst, att Gud vet vad vi behöver innan vi ber om det (Matt 6:8). Vi skall akta oss för ett hedniskt jagande efter jordisk egendom. Vi skall likaså inte stirra oss blinda på våra egna tomma händer. Varför då? Jo, för den hemska sanningens skull att det är avgudadyrkan. 
Det är i detta sammanhang som Jesus påminner oss om den viktiga sanningen att vi inte kan tjäna två herrar: Ni kan inte tjäna både Gud och mammon (v.24). Därför, säger Jesus, Gör er inte bekymmer för ert liv, vad ni skall äta eller dricka, inte heller för er kropp, vad ni skall klä er med. Är inte livet mer än maten och kroppen mer än kläderna?
I Andra Kungaboken kan vi läsa om hur Ahasja blev mycket sjuk. Han började svikta i hoppet om räddning från denna sjukdom och sände en budbärare för att fråga Baal-Sebub, guden i Ekron, om han skulle bli frisk. Gud sände profeten Elia att möta denna budbärare med den rannsakande frågan:
Är det därför att det inte finns någon Gud i Israel som ni går och frågar Baal-Sebub, guden i Ekron?
Israels kung var i nöd och vände sig till fel adress. Han bröt mot det förnämsta budet och förtröstade inte på Israels Gud. Vi, som har del av samma fallna natur som denna kung, löper också risk att vända oss till avgudar när vi är i nöd. Det är så lätt hänt att vända sig till Mammon när vi hamnar i trångmål. Vi löper risk att beblanda oss i hedningarnas avgudadyrkan. Luther skriver i Stora katekesen:
Det, varvid du fäster ditt hjärta och varpå du förlitar dig, är, säger jag, i verkligheten din Gud.
Publicerad som blogg i Kyrkpressen 9.3.2009.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar