Tredje budet

Av Hans Ahlskog

Tänk på vilodagen, så att du helgar den.

Detta bud är på något sätt lite udda i sitt sammanhang. Medan de andra nio buden i dekalogen ger uttryck för den naturliga lagen, så är detta tredje bud ceremoniellt till sitt väsen. Det tredje budet hör inte till ceremoniallagen för att kyrkan eller någon klok teolog har sagt så, utan det hör till ceremoniallagen för att Bibeln behandlar det som ett sådant bud. 

Den första gången Bibeln omnämner iakttagandet av sabbaten var under Israels ökenvandring i anslutning till insamlandet av mannat (2 Mos 16). Då gavs budet om sabbaten. I dekalogen befalls folket bara att tänka på eller efterlyda det som Gud hade sagt till folket angående sabbaten. Men att budet till sin yttre karaktär är förbundet med det gammaltestamentliga gudsfolket, judarna, råder det ingen tvekan om. Varken tidigare gudsmän som Noa, Abraham, Isak och Jakob, eller den sista tidens Guds barn, d.v.s. det nya förbundets gudsfolk hade/har några förpliktelser gentemot detta bud i dess yttre mening. Liksom andra judiska ceremoniallagar är det här fråga om föreskrifter fram till tiden för en bättre ordning (Hebr 9:10). Lagen innehåller endast en skugga av det goda som kommer och inte tingen i deras verkliga gestalt (Hebr 10:1, se också Kol 2:17).

Nya testamentet lär klart att ingen veckodag, av gudomlig rätt, har någon särställning framom de andra. Den ene sätter en dag högre än en annan, den andre håller alla dagar för lika. Var och en bör vara fullt övertygad i sitt sinne. (Rom 14:5) Paulus uppmanar församlingen i Kolosse att inte låta någon döma dem för vad de äter och dricker eller ifråga om högtid eller nymånad eller sabbat (Kol 2:16). Det som i Kristus är fullbordat skall ingen människa med tvång pålägga en annan. Hos galaterna hade så skett och Paulus är nära att förlora allt hopp om deras frälning:

Ni iakttar noga dagar och månader och särskilda tider och år. Jag är rädd att jag har ansträngt mig förgäves bland er. (Gal 4:10f)

Han kallar t.o.m. den tidigare, absolut gällande, ceremoniella lagen för ”svaga och ynkliga människostadgar” och det är den också, eftersom den i Kristus har upphört att gälla. Men knappt hade friheten i Kristus fått fotfäste inom den tidiga kyrkan innan djävulen hade börjat binda samvetena till en annan dag i stället, söndagen. Initiativet togs av kejsar Konstantin år 321, då söndagen genom lag blev vilodag. Konciliet i Laodikea år 361 varnade för de judaistika idéer som uppstod i kölvattnet av denna lag, men snart var kristenheten tillbaka i träldom under lagar och bestämmelser efter gammaltestamentlig förebild. Man fick inte koka mat, städa eller befatta sig med hästar och kor på söndagen. Föremålet för det tredje budet hade på något konstigt vis blivit den första dagen i veckan istället för den sista och detsamma blev dessutom pålagt de kristna att efterfölja.

Hur skall vi kristna idag se på sabbatsbudet? Luther skriver i Stora katekesen:

Därför angår detta bud till sin grövre, utvärtes betydelse icke oss kristna; ty i denna mening är det en rent utvärtes sak såsom andra föreskrifter i Gamla Testamentet, vilka äro bundna vid vissa ordningar, personer, tider och rum. Detta allt har nu genom Kristus lämnats fritt.

Om budet inte gäller oss i dess yttre motto, på vilket sätt skall vi då ta det till oss? Här kan vi återkalla Luthers enkla utläggning av budet i lilla katekesen till hjälp och ställa oss frågan vad vi skall syssla med på vilodagen. Luther skriver: 

Vi skall frukta och älska Gud, så att vi inte föraktar predikan och Guds ord, utan håller det heligt, gärna hör och lär det. 

I Stora katekesen förklarar han ytterligare vad ett rätt helgande av vilodagen består i:

Huru tillgår nu sådant helgande? Icke så att man sitter sysslolös i spiselvrån och blott avhåller sig från grovt arbete, ej heller så att man pyntar sig i huvudet och sätter på sig sina bästa kläder utan, som sagt, så att man betraktar Guds ord och övar sig däri.

Kort och gott kan man säga att vi inte är befallda att avhålla oss från allt arbete under vilodagen, men vi är befallda att samlas kring Guds ord (Hebr 10:25) och vi skall försöka lära oss det på egen hand. För den goda ordningens skull behöver vi ha en viss dag i veckan när vi kommer samman kring Ord och sakrament och de kristna har ända ifrån apostlatiden ansett att söndagen, Kristi uppståndelses dag, lämpar sig bättre än någon annan dag för detta ändamål.

Vi har tidigare sett att de gammaltestamentliga ceremoniallagarna endast var skuggor av det goda som kommer och inte tingen i deras verkliga gestalt. Vad är då det tredje budet en skuggbild av? Efter skapelseberättelsen sägs det att Gud vilade på den sjunde dagen. Vissa kristna grupper har utifrån detta dragit den slutsatsen att avhållsamhet från arbete på den dagen därigenom är gudomligt påbjuden. Men så står det ju inte. Det står att Gud vilade på den sjunde dagen och i Hebreerbrevet 4 får vi lära känna innebörden av detta i dess verkliga gestalt. Det utlovas en sabbat för de troende. Liksom Gud vid tidernas början vilade från sina gärningar på den sjunde dagen, så skall också de kristna på samma sätt få vila från jordelivets slit i den eviga saligheten hos Gud.

Alltså finns det en sabbatsvila kvar för Guds folk. Den som har kommit in i hans vila får vila sig från sina gärningar, liksom Gud vilade från sina. (Hebr 4:9f)

Detta är Sabbat i dess verkliga gestalt, det som det tredje budet vill påminna Guds folk om. 

Publicerad som blogg i Kyrkpressen 21.3.2009.