Femte budet

Av Hans Ahlskog

Du skall inte dräpa.

Det femte budet är ett bud som många människor tänker sig gå fria inför. Det är väl bara mycket onda människor som dödar andra! Ja, det är det verkligen. Goda människor gör inte så. Men nu är det så att vi inte är goda människor, ingen av oss. Vi har alla brutit mot detta bud, och det har vi gjort eftersom vi är onda, inte tvärtom. 

Jesus visar i sin bergspredikan den djupa innebörden av detta bud, att den som vredgas på sin broder är skyldig inför domstolen (Matt 5:22). Skyldig till vadå? Jo, till brott mot det femte budet. Den som blir arg på sin nästa har redan dräpt honom/henne i sitt hjärta. Ofta är det endast fruktan för straff eller det egna goda ryktet som förhindrar att tanken blir till handling.

På grund av all förvirring som råder i denna yttersta tid är det skäl att säga något om vem detta bud är riktat till. Budet är inte riktat till stat eller överhet, utan till Guds folk. ”Du skall inte dräpa”, heter det. Buden är givna för att enskilda människor skall följa dem. Det ser vi mycket tydligt när det gäller t.ex. det fjärde eller det sjätte budet. Överheten kan som sådan inte vanhedra sina föräldrar eller begå äktenskapsbrott. Däremot kan enskilda människor (också överhetspersoner) göra så. 

I bergspredikan kommer det också tydligt fram vilka Jesus riktar sina ord till. Det står att hans lärjungar kom fram till honom. Då började han tala och undervisa dem (Matt 5:2). Idag händer det ofta att det ”sociala evangeliets” folk vill tillämpa det femte budet på överheten och staten. När man gjort detta misstag och pseudo-kristendomen har blandat sig i statens angelägenheter, har det lett till att t.ex. dödsstaffet på de flesta håll avskaffats och att försvarskrig bland många anhängare av det sociala evangeliet misstänkliggörs. Luther, som väl kunde skilja mellan det som gäller för en enskild människa och det som gäller för överheten, skriver på följande sätt i Stora katekesen:

Därför äro ej Gud och överheten inbegripna i detta bud, så att den makt dessa hava till att döda härigenom skulle vara dem fråntagen. Ty Gud har överlämnat den rätt han har att straffa missdådare åt överheten i föräldrarnas ställe, vilka fordom, såsom man läser hos Moses, måste draga sina egna barn inför rätta och döma dem till döden. Det som här förbjudes gäller följaktligen enskilda gentemot varandra, men icke överheten.

Överheten har fått sitt skarpa svärd av Gud (Rom 13:4) för att straffa dem som gör det onda. Något sådant svärd har emellertid inte en enskild människa. Luther skriver vidare:

Så kräver nu detta bud, att man icke tillfogar någon människa lidande för någon oförrätts skull, även om hon skulle vara i högsta måtto förtjänt därav.

Den kristnes väg är inte hämndens väg. Kärleken står som bekant inte emot en oförrätt (1 Kor 13:5). Vi skall inte hämnas. Inte ens mot den som verkligen skulle ha förtjänat ett slag tillbaka. Lika lite skall vi tillfoga skada mot dem som inte har gjort oss något. 

Idag mördas tiotusentals ofödda barn årligen i Finland genom aborter. Denna himmelsskriande orättfärdighet är i högsta grad brott mot det femte budet. Människor, till vilka Gud otvetydigt befaller: ”Du skall inte mörda!” bryter mot Guds heliga vilja och berövar människor livet. Dessa små ofödda människor har ett oändligt högt värde inför Gud. Varifrån kommer detta värde? Gud har själv skapat dem (Ps 139) till sin avbild (1 Mos 9:6).

Eftersom livet är heligt vill Gud skydda det genom detta och de andra buden. Vi har alla brutit mot det femte budet, antingen i tankar, i ord eller i gärningar. Vare sig vi har gjort oss skyldiga till hat mot en medmänniska eller om vi har mördat ett ofött barn, så behöver vi omvända oss från vår synd. Gud säger i sitt ord till oss alla: Du har syndat!

Om vi som David erkänner vår synd, vill Gud möta oss med förlåtelse (1 Joh 1:9). Om vi däremot inte vill omvända oss, utan hårdnackat och obotfärdigt fortsätter att leva i synden och vandrar fjärran från Guds vägar, går vi med säkerhet evigt förlorade. Om vi så bara hade uttalat ett ord i vrede mot vår nästa, och i allt annat skulle vara skuldfria, så är det nog. Även den oskyldigaste tanke på hämnd är redan ett brott mot Guds lag. 

Låt oss inte leva i synd utan låt oss vända oss till honom som har burit all vår synd, Jesus Kristus. Hos honom finns förlåtelsens gåva, som han har förvärvat genom sin heliga död.

Publicerad i Kyrkpressens bloggspalt 23.3.2009.