Förvaltarskapet

Av Ola Österbacka

Hur ska kristna missionsorganisationer kunna förverkliga sitt uppdrag att bedriva mission om församlingarna drar bort sitt understöd från dem?

Så har man frågat med anledning av ett omdiskuterat beslut i höst i Helsingfors kyrkliga samfällighet (se notis på s. 10). Man vill inte stöda sådana organisationer som inte ansluter sig till kyrkans lära och ordning.

Svaret borde vara självklart: det är de kristna som ska svara för sin missionsinsats. De ska inte söka stöd från en villfarande kyrka som ställer krav på avfall från Guds ord som motprestation.

Lika självklart borde det vara att kristna inte ska stöda villfarelser med sina pengar.

Frågan leder vidare till ett allmänt betraktande av förvaltarskapstanken bland de kristna i dag. Har vi glömt kallelsen att ställa våra ägodelar i Guds rikes tjänst? De är ju egentligen inte våra, vi har bara lånat dem. 

I Gamla testamentet var det lag på att man skulle avstå från tiondelen av allt vad man förvärvade. Nya testamentet ger ingen sådan tvingande lag. Men vi uppmanas att ge av hjärtat. Minst lika mycket.

Var hamnar ditt tionde? Det har vi skäl att fråga oss så här inför julen, då de flesta av oss har gott om pengar att använda för att förgylla vår egen tillvaro.

I artikeln som börjar på nästa sida får vi veta att vi är fria att tjäna. Vi känner vår Herre Jesu Kristi nåd, att Han, som var rik, blev fattig för vår skull (2 Kor 8:9). Det är ju därför vi firar jul. Det är därför som vi är så rika att vi kan ge i överflöd till allt gott verk (2 Kor 9:8).

Många frikyrkor praktiserar tionde i praktiken. Wisconsinsynoden har som regel att en församling med ett femtontal familjer ska kunna avlöna en pastor på heltid. 

Det finns ingen kristen församling som inte skulle ha behov av en heltidspastor. Arbetsuppgifterna är oändliga. Missionsfält finns mitt ibland oss, på våra gator, i våra butiker, i våra hem, på våra arbetsplatser. Vårt folk är till namnet kristet, men de flesta känner inte Jesus – de behöver ingen Frälsare.

Det finns stora behov av diakonala insatser. Ute i världen finns många folk som längtar efter att få höra om friheten i Kristus, en frihet från lagens bojor, en frihet från tryckande bördor på samvetet som läggs på av lagreligionerna.

Den kristna kallelsen till personliga insatser och personliga uppoffringar har fördärvats av systemet med kyrkoskatten. Skatten dras av från lönen och med den förväntar man att folk anställs för att ge motsvarande service. Det är precis som med den skatt vi betalar för att skolor, sjukvård och åldringsvård ska hanteras utan att vi desto mera ska behöva engagera oss. 

Men den kristna kallelsen till tjänst är inget som ska läggas på andra. Det är jag som bär ansvaret. Och Gud har gett mig mina pengar och ägodelar för att bära detta ansvar.

Det kan jag göra genom att ge banken i uppdrag att föra över mitt tionde till min församlings eller min missionsorganisations konto varje månad. Eller genom att göra söndagens kollekt till ett verkligt offer. Och jag ska få uppleva det som många andra kristna har fått uppleva: Gud blir aldrig någon skyldig. Den som sår rikligt ska skörda rikligt.

Publicerad som ledare i Logos nr 3/2011.