Guds pedagogik

Av Ola Österbacka

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus. 

Predikotexten i dag är tredje årgångens episteltext för 3. sönd. i advent, Gal. 3:23–29:

Innan tron kom hölls vi i fängsligt förvar och var bevakade av lagen, tills tron skulle uppenbaras. Så blev lagen vår övervakare fram till Kristus, för att vi skall förklaras rättfärdiga av tro. Men sedan tron har kommit, står vi inte längre under någon övervakare.

Alla är ni Guds barn genom tron på Kristus Jesus. Alla ni som har blivit döpta till Kristus har blivit iklädda Kristus. Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. Om ni nu tillhör honom är ni Abrahams avkomlingar, arvingar enligt löftet.

Herre, bered oss att möta dig när du kommer till oss. Helga oss i sanningen, ditt ord är sanning. Amen.

En tid av fostran

I antiken hade man i välbärgade hem en slav som såg till att pojkarna lärde sig läxorna. Slaven kunde vara hårdhänt för att tygla lättjan.  

Det ord som Folkbibeln översätter med ”övervakare” hette förr ”tuktomästare”, eller i en del gamla översättningar ”skolmästare”. På grekiska är det ”paidagågós”, dvs. det ord som vi i dag har i pedagog dvs. lärare.  

I det avsnitt som följer direkt efter vår text tar aposteln beskriver Paulus hur en ung arvinge får lov att vänta tills han är myndig innan han själv får bestämma över sitt arv. Under den tiden är han i samma ställning som en slav. Han är inte fri.

I andlig mening gällde det här Israel under det gamla förbundet. Gud fostrade sitt barn under lagen, och hade bestämt en tid när denna tid under förmyndaren var slut. Den anges av orden (4:4–5):

Men när tiden var fullbordad sände Gud sin Son, född av kvinna och ställd under lagen, för att han skulle friköpa dem som stod under lagen, så att vi skulle få söners rätt.

Grekiskan har två ord för tid. Det ena är chronos – som vi har i vårt ord kronologi, och betyder vår kalendertid. Det andra är kairos, den lämpliga tiden, Guds tid. Här används chronos, det är en exakt angiven tid i kronologin: När tiden var fullbordad. Det var den tidpunkt som Gud långt i förväg hade bestämt, och som han hade talat om genom sina profeter. 

I dag är vårt ämne Herrens vägröjare. Det handlar i första hand om Johannes Döparen, som vi hörde om redan förra söndagen. Det gäller också de profeter som under Gamla testamentets tid ropade ut budskapet från Herren, för att folket skulle vända om till sin Gud. Johannes skulle fostra folket, bereda vägen för Jesus.

Tidigare hölls vi i fängsligt förvar, säger Paulus. Fångvaktaren var lagen. Den skulle bevaka oss tills tron skulle uppenbaras.

Det här kan man tolka på två sätt: 1) att GT är övervakaren fram till NT, och 2) som lagens uppgift i förhållande till evangelium. Vi ska se på båda aspekterna innan vi avslutar med att betrakta den senare delen av texten: frukten av övervakarens verksamhet, barnaskapet hos Gud.

GT i förhållande till NT

Det gamla förbundets gudsfolk, Israels barn, fick en uppfostrare i Mose. Han var deras skolmästare och gav dem en lag, som skulle följas i alla detaljer. Där fanns samhällslagar som reglerade äktenskap, hur slavar skulle behandlas, vad som skulle följa om man stal eller mördade. Det allra mesta var ceremoniallagar: lagar om prästernas tjänstgöring och klädsel, offer, ren och oren mat och bestämmelser om hur man skulle fira sabbat och högtider.

De samhälleliga lagarna fanns för att Israel var en teokrati – en Gudsstat, där Gud själv var regenten. 

Ceremoniallagarna hade en fostrande funktion. De skulle påminna om synd genom alla offerbestämmelser. Deras uppgift var att vara en skuggbild av Kristus, som i sitt Messiasämbete skulle offra det evigt gällande offret. Också bestämmelserna om högtiderna hade sin förebildande uppgift för Jesus. Att man inte fick äta alla sorters mat och att man inte fick gifta sig med hedningar har sin funktion som förebild för hur Guds folk ska skilja sig från världens barn när det gäller gudstjänst och leverne.

Det fanns också en tredje grupp av lagar, som är koncentrerat framställda i de tio budorden. Det är morallagen, som Gud har skrivit in i alla människors hjärtan av naturen. Den utsäger i sin korta form, som Jesus påminner om, att vi ska frukta och älska Gud över allt annat och att vi ska älska vår nästa som oss själva. Det finns som bärande grund under allt annat.

Nu hör man ibland sägas att vi kristna inte längre behöver Gamla testamentet. Man hör rentav att det är en annan Gud i GT, en hård och dömande Gud, men att Nya testamentet har uppenbarat Gud som en förlåtande och kärleksfull Gud. 

Men det här är helt fel. Vi kan inte förstå Jesu verk om vi inte känner den gammaltestamentliga bakgrunden. Från kyrkofäderna har vi fått visdomsordet: 

Nya testamentet är dolt i Gamla testamentet, och Gamla testamentet är uppenbarat i Nya testamentet.

Det är precis samma Gud som uppenbarar sig i Gamla testamentet som i Nya, men han verkar där som uppfostrare. Han har ännu inte berättat allt och gjort allt. Det gjorde han när tiden var fullbordad. Men hans kärlek och nåd är uppenbar också i GT, likaväl som hans vrede över synden predikas också i NT.

I Joh 1:17 läser vi:

Ty lagen gavs genom Mose, nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus.

Här finns ett tydligt ”å ena sidan, å andra sidan”, fast inte lika starkt som i 1917 där de båda leden avskildes med ett ”men”. Det är inte så att lagen bara hör till GT, medan nåden kommer först med Jesus och var okänd i GT. Nej, lagen finns fortfarande kvar i NT, även om den har en annan funktion än i Sinailagen. Och nåden fanns med redan i profetian på syndafallets dag, och har sedan varit ett levande hopp för patriarkerna och särskilt för profeterna.

Det som skiljer Mose och Jesus är att Mose bara var en skugga, medan verkligheten själv kom med Jesus, som Paulus skriver i Kol 2. Nåden strålar fram i många härliga profetior i GT. Tänk bara på Jes 53. Men nåden blev verklighet när Jesus kom. Då änglarna sjöng på julnatten kunde de berätta att Messias hade kommit till jorden. Då hade friden blivit en verklighet, mitt i den yttre ofriden.

Därför kan apostlarna gå ut med budskapet: Nu är det fullbordat, som profeterna har sagt. Därför kan vi, när vi läser GT med NT:s facit i hand, se hur allt vad som har blivit skrivet, det har fått sitt ja och amen i Jesus.

Lagen och evangeliet

Vi ska nu gå över till det andra: hur lagen kan sägas vara vår övervakare fram till Kristus. 

Av pedagogiska skäl brukar man tala om lagens tre bruk: tygel, spegel och regel. Som tygel fungerar lagen när den håller oss i styr så att vi inte överträder lagen. Det sker i många fall av rädsla för straff, inte för att vi gillar att göra det. När vi har bråttom på vägen tycker vi inte om att det kommer extra hastighetsbegränsningar på långa sträckor, men av rädsla för att få böter håller vi ner hastigheten. 

Lagen kommer till oss som en spegel när vi inbillar oss att vi själva är någorlunda präktiga, men ser hur andra gör fel. Hela Rom 2 går ut på att visa att den som menar att han håller lagen själv är lagöverträdare, vi får i början av Rom 3 veta i klartext att det inte finns någon enda som håller måttet inför Guds lag. Rom 3:19–20:

Men vi vet att allt vad lagen säger, det talar den till dem som har lagen, för att var mun skall stoppas till och hela världen stå med skuld inför Gud. Ty ingen människa förklaras rättfärdig inför honom genom laggärningar. Genom lagen ges insikt om synd.

Det är framför allt den här funktionen som är den pedagogiska funktionen. Vi måste i det här sammanhanget lämna det tredje bruket, även om det inte får glömmas.

Lagen stoppar till vår mun, och vi står med skuld inför Gud. Vi tar ett exempel. Tänk dig att du är med i en grupp som har roligt och berättar skrönor och driver med hur andra har gjort bort sig. Så kommer det en som påpekar: ”Var du inte med där själv?” Kanske du försöker göra som Petrus, förnekar att du var med, men det läggs fram övertygande bevis. Då tystnar du. Din mun har stoppats till, och du skäms. Eller borde åtminstone göra det. Du har skrutit på bekostnad av andra, men nu ser du att du är likadan. Du borde inte ha sagt något, för nu får du desto mera tillbaka och står där med rodnadens skam på kinderna.

Så länge det inte fanns någon lag kunde du skryta och skrävla. Men när sanningen om dig själv kom fram blev du tyst.

Det är ännu värre om vi försöker skryta inför Gud. Om vi försöker påstå att vi är hederliga och hyggliga så att Gud inte har något att förebrå oss behöver lagen komma och stoppa till vår mun. Lagen avslöjar vår synd och visar, att vi är värda fördömelse om vi inte har något annat att hoppas på än vad vi själva har uträttat. Den lägger fram bud efter bud och frågar om vi verkligen har gjort det. Och försöker vi hänvisa till våra förtjänster kan lagen med all rätt visa på att Gud kräver fullkomlighet. Det räcker inte med någon mildhets mått inför Gud, som en psalmdiktare har tänkt sig. Nej, inte den minsta fläck eller skrynkla blir tåld när vi granskas inför Guds heliga lag.

Då blir det allvar: Hur ska jag bli frälst? Hur ska jag kunna stå inför Gud och bli frikänd? Hur ska jag, arme syndare, komma till himlen?

Lagen har ett klart svar: Var fullkomlig! Men om jag inte är det, hur går det då? Då drivs jag till förtvivlan, om det inte finns något annat att gripa tag i.

Det är nu som evangeliet kommer, med orden i slutet av vår text: 

Alla är ni Guds barn genom tron på Kristus Jesus. Alla ni som har blivit döpta till Kristus har blivit iklädda Kristus.

Nu kommer talet om Kristus, evangelium, och med honom dopet, som är den personliga föreningen med honom. Och det passar in som hand i handske i det sargade, uppgivna hjärtat. När lagen har gjort sitt och klätt av oss vår egen berömmelse, då får vi gripa tag i ”frälsarkransen”. Det är först den som har kommit i sjönöd som behöver en livboj. Och livbojen är Jesus. Evangeliet säger att allt det som lagen kräver, det har Jesus gjort i vårt ställe. Han uppfyllde varje bud till punkt och pricka. Och dessutom tog han straffet för vår överträdelse av lagen.

Lagen driver till Kristus, brukar vi ofta säga. Men vi ska lägga märke till en sak: Lagen undervisar inte om Kristus. Inte i den meningen som vi vanligen definierar lagen. Då menar vi att lagen talar om oss och vad Gud fordrar av oss. Och i oss själva har vi ingen aning om att vi måste söka oss till Kristus för att få hjälp. Lagen kan bara skapa förtvivlan och död om inte Kristus kommer. 

Det är därför som Folkbibeln inte skriver att lagen blev vår övervakare till Kristus, utan fram till Kristus. 

Lagen kan inte frälsa någon. Lagen kan bara döma, och den ska göra det. Den dömer oss till döden. Den ska ta ifrån oss vår tilltro till oss själva så att vi mister alla våra förhoppningar om att kunna frälsa oss själva. För att bli frälsta behöver vi evangeliet. Och det säger att Jesus har dömts till döden i vårt ställe.

Johannes Döparen predikade lag, så att människorna blev förskräckta i sitt samvete. Men han stannade inte med att predika lag och dom över människorna. Han pekade också på Jesus: Se, Guds lamm, som tar bort världens synd! Han döpte dem till syndernas förlåtelse.

Det var inte Döparen som tog bort synden. Hans uppgift var att förbereda med lagen, att väcka syndakännedom och nöd i samvetet, så att man skulle ta emot Frälsaren när han kom. 

När Jesus började predika sa han (Mark 1:15): 

Tiden är fullbordad och Guds rike är nu här.

Nu hade den tiden kommit som profeterna hade vittnat om, och bland dem också Johannes Döparen. Tiden är fullbordad! Nu hade Guds kairos kommit, den ljuvliga tiden när bördan skulle lyftas av, den fångne skulle bli fri. Gud hade sänt sin Son för att friköpa dem som stod under lagen, för att vi skulle få söners rätt. Nu är evangeliets tid.

Det är fullbordat!

Vi ska ännu återvända till slutet av vår text. Där finns en härlig utläggning om vad vi har i vårt dop.

Vi är klädda i Kristus. Den vita dopkolten som ofta används vid barndopet är en fin bild av den renhet och helighet som är det enda som duger inför Gud. Den renheten är inte vår. Den är Jesu rättfärdighet, som kläddes på oss när vi döptes.

Alla är ett: det är ingen skillnad på människor inför Gud. Alla är lika odugliga att komma inför Gud i egen kraft. Inte ens juden har där något företräde. Det är ingen skillnad om vi är män eller kvinnor, slavar eller fria, alla är Guds barn genom tron, utan egen förtjänst och värdighet.

Därför får vi kallas Abrahams avkomlingar, eftersom det är de som tror på Jesus, Messias, som är hans sanna avkomlingar.

Därför är vi också arvingar enligt löftet, det löfte som gavs redan på syndafallets dag och som särskilt Abraham fick upprepat för sig om och om igen. Abrahams fysiska efterkommande, Isaks och Jakobs barn, var utsedda att ärva Kanaans land. Men vi har ett bättre land att vänta på: ett land som inte har jordiska gränser eller svagheter, ett land i en evig frid, i gemenskap med Jesus och alla Abrahams sanna ättlingar i tron. 

Det landet har öppnats för oss och det får vi räkna som vårt eget. Därför ska vi ta vara på Guds tid.Vi ska ta emot Jesus som kommer med sin frälsning till oss, och inte förkasta honom och gå bort från honom som så många har gjort, och därmed gått miste om arvet. Amen.

Bön: Lovad vare du Gud, och välsignad i evighet, som med ditt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Låt din Helige Ande stadfästa Ordet i våra hjärtan, så att vi inte blir glömska hörare, utan dagligen växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och blir saliga genom Jesus Kristus, vår Herre.

Predikan på tredje söndagen i advent i Biblion 11.12.2011.