Fjärde budet

Av Hans Ahlskog

Hedra din far och mor.

Med detta bud vill Gud upprätthålla god ordning i samhället. Det är ingalunda så att Gud endast bryr sig om vad som försigår i det andliga regementet, kyrkan, utan han är också mån om att livet i samhället går tryggt och städat till.

Hemmet är ett samhälle i miniatyr och där finns en av Gud insatt överhet som skall leda arbetet där, föräldrarna. Dessa skall bestämma över sina underlydande, barnen, vilka i sin tur är skyldiga föräldrarna all heder och respekt. Olydnad är både synd mot föräldrarna och mot Gud. Orsaken till att ett barn är skyldigt att hedra sin far och mor är inte dessas förträfflighet i sig, utan orsaken är enbart att Gud vill ha det så. Luther skriver i Stora katekesen:

Därför skall man inprägla hos de unga, att de skola hava sina föräldrar, som äro i Guds stad och ställe, för ögonen och, även om de skulle vara ringa, fattiga, skröpliga och besynnerliga, dock betänka, att de äro fader och moder, av Gud givna. För sin vandels och sina fels skull äro de icke berövade den heder, som tillkommer dem. Därför bör man icke hava anseende till personen, hurudana de äro, utan till Guds vilja, som så inrättar och ordnar.

När man är ung upplever man ibland att föräldrarna är gammalmodiga och inte har förståelse för att man vill handla på ett visst sätt i en given situation. Man tycker att man vet så mycket bättre själv. Det kan också i verkligheten vara så att föräldrarna inte är så väl underrättade om saker och ting. Det oaktat är de föräldrar och därigenom värda att bli åtlydda.

I samband med detta bud passar det också bra att säga något om lydnad för också annan överhet än föräldrarna. Så gör också Luther i sina katekeser. Han skriver i Stora katekesen:

Den som nu är lydig, villig och redo att tjäna samt gärna gör allt för att hedra sin överhet, han vet, att han gör vad som är Gud välbehagligt och att han får glädje och lycka till lön. Vill han däremot icke med kärlek göra detta, utan föraktar överheten, är gensträvig eller uppstudsig, så må han återigen veta, att ingen nåd eller välsignelse vilar över honom.

Bibeln talar på många ställen om lydnad för världslig överhet och fordrar att alla människor skall underkasta sig det som överheten befaller. I Romarbrevet 13 skriver Paulus (v. 1-2):

Varje människa skall underordna sig den överhet hon har över sig. Ty det finns ingen överhet som inte är av Gud, och den som finns är insatt av honom. Den som sätter sig emot överheten står därför emot vad Gud har bestämt, och de som gör så drar domen över sig själva. 

Paulus säger att all överhet är av Gud, vare sig den är ond eller god. När Jesus står inför Pilatus frånkänner han inte denne världslig makt utan understryker att han har fått den från ovan (Joh 19:11). Petrus igen påminner slavarna att de skall underordna sig sina herrar och visa dem respekt, oberoende av om dessa är milda eller hårda (1 Petr 2:18).

På samma sätt som alla de andra buden tar fast oss redan på tankenivå, så gör också detta bud det. Paulus skriver till de slavarna i Efesus, de som hade blivit omvända till kristendomen, att de inte skall vara ögontjänare som försöker ställa sig in hos människor, utan att de istället skall vara Kristi slavar som helhjärtat gör Guds vilja (Ef 6:6). Visst kan vi låtsas vara flitiga i vår anställning och kanske vi bjuder till lite extra när vi är iakttagna, men inför Gud är vi alltid blotta och uppenbara. Med sådana trick lurar vi inte Gud, utan vi står skyldiga och dömda inför honom också inför detta bud.

På samma sätt är det inför de lagar som finns i samhället. Kanske vi inte tar det så noga med hastighetsbegränsningarna, men när vi möter lagens väktare är vi nog snabbt med foten på bromspedalen. Eller kanske vi inte är ärliga i affärer, kanske fuskar med skatterna och annat som är oss pålagt av överheten. Allt detta är synd, nattsvart synd inför Guds heliga ögon. Med vår ögontjänst kan vi kanske lura människor, men Gud kan vi inte lura. Han ser hur vi kör på sträckorna mellan fartkamerorna, Han ser de inkomstposter som vi utelämnat från vår skattedeklaration. Gud ser, och orden i Rom 13 dömer oss: de som gör så drar domen över sig själva. Ögontjänst lämpar sig bra för världsliga människor. Sålänge man inte råkar ut för överhetens svärd (Rom 13:4) så går det bra att trotsa överheten. Men för en kristen är det inte lika enkelt. En kristen bör också ta hänsyn till sitt samvete: Därför måste man underordna sig den inte bara för straffets skull utan också för samvetets skull. (Rom 13:5)

Måste man då som kristen alltid lyda överheten? Ja, förutsatt att man inte genom lydnad för överheten gör sig skyldig till olydnad mot Gud (Apg 5:28). Om överheten, vilken form den än har, föräldrar, lärare eller statsmakt, vill hindra de kristna att tjäna Gud, skall de kristna inte ta någon hänsyn till vad de styrande befaller. Gud går alltid i första rummet. Men i allt övrigt är lydnad mot överheten fast påbjuden.

Publicerad som blogg i Kyrkpressen 22.3.2009.