Nåd vare med eder och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.
Dagens predikotext är hämtad från Hebr. 11 verserna 13-16 och vi skall läsa dessa verser i Jesu namn:
13 I tron dog alla dessa utan att ha fått det som var utlovat. Men de såg det i fjärran och hälsade det och bekände sig vara gäster och främlingar på jorden. 14 De som talar så visar därmed att de söker ett hemland. 15 Om de hade menat det land som de gått ut ifrån, hade de tillfälle att vända tillbaka dit. 16 Men nu längtade de till ett bättre land, det himmelska. Därför blygs inte Gud för att kallas deras Gud, ty han har ställt i ordning en stad åt dem.
Gud låt ditt ord oss lysa så,
att vi i mörker ej må gå,
men genom denna jämmerdal,
få vandra till din himmelssal.
Vi skall i dag tala lite om vår status som gäster och främlingar. Vi skall se på ett par aspekter på detta främlingsskap. Eftersom temat för gudstjänsten är ”Guds helgon”, så skall vi också ställa frågan: vem är ett helgon? Vem kan helgonförklaras?
Men vi skall börja med att lite se på bakgrunden till vår predikotext.
Texten började med: I tron dog alla dessa utan att ha fått det som var utlovat.
Vilka är dessa i denna sats, kan vi fråga oss?
Ja, författaren till Hebréerbrevet har före vår text skrivit om några troshjältar i GT. Där nämns om Abel, Hanok, Noa, Abraham och Sara. Dessa levde och verkade i tro, får vi veta. Efter vår text fortsätter katalogen av troende människor som är kända för oss från GT. Isak, Jakob, Josef, Mose och skökan Rahab. Listan blir så lång att författaren ser för gott att sluta där. Det finns inget skäl att tro att dessa senare inte omfattas av det omdöme om trons folk som görs av författaren i vår predikotext. Också Isak, Jakob och Mose var gäster och främlingar på jorden. Också de sökte sitt rätta hemland. David säger: En främling är jag hos dig, en gäst som alla mina fäder. (Ps 39:13)
Låt oss nu se på några aspekter på detta främlingsskap.
Det första vi skall konstatera är att detta främlingsskap gäller på jorden. I vår text stod det att troshjältarna bekände sig vara gäster och främlingar på jorden. Detta är anmärkningsvärt eftersom många av dessa personer som omnämns var högt uppsatta och rika. De var verkligen centrala personer i sin samtid. Josef var vad vi kan kalla ”statsminister” i Egypten, David var Israels kung, Abraham var mycket, mycket rik och också en väldig stridsman. Mitt i allt detta var det gäster och främlingar. När det gäller skökan Rahab kan man förstå att hon längtade till ett land där hon åter skulle betraktas som en ärbar kvinna. Men de andra, de som var mitt uppe i sin glans dagar. Var de inte nöjda med det liv de levde här och nu? Varför ville de bort till ett annat land?
Detta är också svårt att förstå för många nominellt kristna idag. Man bekänner nog en tro på himmel och helvete, men dessa begrepp har fått en ny innebörd. Helvetet är det förhållande som många människor lever i här och nu, tänker man sig, med hungersnöd, förtryck, övergrepp, krig, o.s.v. och himmelriket är den tillvaro som vi människor skall bygga upp med våra egna ansträngningar.
Men Bibeln säger annat: Intill änden skall det råda krig. Förödelse är fast besluten (Dan 9). Det kommer inte att komma något fridsrike här på jorden. Varken det rike som kiliasterna hoppas på, d.v.s. ett rike på jorden som skall vara i exakt tusen år, eller det rike som det sociala evangeliets vänner hoppas på, kommer någonsin att uppstå. Förödelse är fast besluten. Av Gud.
Men det sociala evangeliets förkunnare har inget intresse av att tala om himlen, vår himmel. Och varför inte det? Jo de bekänner sig inte vara gäster och främlingar på jorden. Och detta är det andra vi skall tala om.
Det är en sak att vara en gäst och en främling och en annan att bekänna att man är det. Vi kristna är inte gäster i en värld som tillhör djävulen och världen. Det är inte de icke-troende som äger världen trots att de trivs här och inte längtar bort någonstans. Nej, jorden är Herrens och all vad därpå är, står det i den 24:e psaltarpsalmen. Inom juridiken skiljer man mellan besittanderätt och äganderätt. Att människan vid skapelsen fick rätten att besitta jorden och bruka den är inte det samma som om Gud skulle ha överräckt lagfartsbeviset till Adam till tecken på ägande. I den judiska civillagen heter det (3 Mos 25:23) När ni säljer jord, skall ni inte sälja den för all framtid, ty landet är mitt. Ni är främlingar och gäster hos mig. Där har vi det. Landet är mitt, jorden är Herrens, och ni är främlingar och gäster hos mig.
Detta är en huvudaspekt av vårt främlingsskap på jorden. Främlingen äger inte jorden. Gästen äger inte huset dit han kommer som gäst.
Till detta hör också insikten om att våra egendomar inte är våra och det vi offrar åt Gud, t.ex. tionde, kollekt eller annan gåva till församlingen inte egentligen kommer från oss.
För att åskådliggöra detta skall vi höra vad David säger i 1 Krön. 29 när han hade skaffat ihop guld, silver, koppar, järn och olika slags ädelstenar till förmån för Salomos tempelbygge. Folket gav kollekt, ja det heter att de av hängivet hjärta bar fram sina gåvor åt Herren. David håller sedan bön inför hela folket och i den bönen säger han bl.a. följande:
"Lovad vare du, HERRE, vår fader Israels Gud,
från evighet till evighet!
11 Dig, HERRE, tillhör storhet och makt,
härlighet och glans och majestät, ja, allt vad i himlen och på jorden är.
Ditt, o HERRE, är riket, och du har upphöjt dig till ett huvud över allt.
12 Rikedom och ära kommer från dig,
du råder över allt, och i din hand är kraft och makt.
Det står i din hand att göra vad som helst,
stort och starkt.
13 Så tackar vi dig nu, vår Gud, och lovar ditt härliga namn.
14 Ty vad är väl jag, och vad är mitt folk, att vi själva skulle förmå att ge sådana frivilliga gåvor? Nej, från dig kommer allt, och ur din hand har vi gett det åt dig. 15 Ty vi är främlingar hos dig och gäster som alla våra fäder. Som en skugga är våra dagar på jorden, och utan hopp. 16 HERRE, vår Gud, alla dessa gåvor som vi har skaffat för att bygga dig ett hus åt ditt heliga namn – från din hand har de kommit, och ditt är alltsammans.
En sådan bön kan endast den be som bekänner sig vara en gäst och en främling på jorden. Men det är inte många som har denna bekännelse. Ibland hör man intervjuer med personer som har skramlat ihop till en stor förmögenhet och den förmögne säger då kanske: ”ja, det ligger ju mycket hårt arbete bakom” eller ”jag satsade mitt kapital rätt vi ett gynnsamt tillfälle”. Och det är ju så det ser ut. För oss människor. Men den som vill veta hur det egentligen förhåller sig måste fråga Gud. Och Gud säger: landet är mitt. Ni är främlingar och gäster hos mig. En kristen människa gör då som David och bekänner sitt främlingsskap: En främling är jag hos dig en gäst som alla mina fäder (Ps 39:13).
Och detta är också något som kristna människor har bekänt alla tider. Hebréerbrevets författare bekänner ju för egen del också detta främlingsskap i kapitel 13 när han säger: Ty här har vi ingen varaktig stad, men vi söker den stad som skall komma. Vi kan också komma ihåg vad Paulus skriver till Filipperna, när han sitter i fängelset i Rom: Jag skulle vilja bryta upp och vara hos Kristus, det vore mycket bättre.
Det finns också otaliga sånger med främlingsskapet som tema. Paul Gerhardt skrev en psalm med begynnelseorden Ich bin ein Gast auf Erden, Jag är en gäst på jorden. Kanske ligger den till grund för den bekanta sången med samma början: Jag är en gäst på jorden, mitt hem det finns ej här. Vi kan också tänka på sångerna Jag är en gäst och främling som mina fäder här, som vi nyss sjöng; Jag är främling, jag är en pilgrim; eller Ej bo vi här, vi blott här nere gästa, som vi snart skall sjunga.
Det är en ständigt återkommande bekännelse bland de kristna. En främling är jag hos dig, en gäst som alla mina fäder.
Vi skall ännu nämna en tredje aspekt av främlingskapet och den hittar vi i 1 Petrusbrevet på två ställen. Petrus skriver i det första kapitlet från vers 13:
Spänn därför bältet om livet och var vakna och sätt ert hopp helt och fullt till den nåd som skall komma er till del, när Jesus Kristus uppenbaras. 14 Som lydnadens barn skall ni inte styras av de begär som ni tidigare levde i när ni ännu var okunniga. 15 Nej, liksom han som har kallat er är helig, skall ni föra ett alltigenom helgat liv. 16 Det står skrivet: Ni skall vara heliga, ty jag är helig. 17 Om ni ropar "Fader" till honom, som opartiskt dömer var och en efter hans gärning, så vandra här i gudsfruktan under er tid som främlingar.
Det andra stället finns i det andra kapitlet, vers 11:
Mina älskade, jag uppmanar er som främlingar och gäster att hålla er borta från de köttsliga begären som för krig mot själen.
Här gäller det också ett slags främlingsskap. En kristen är och skall vara en främling till det sätt som världen lever sitt liv. Här gällde det köttsliga lustar, vilka kan vara nog så fördärvliga i en kristen människas liv om han eller hon låter sig domineras av dem. Men samtidigt gäller det att vara på sin vakt mot alla slags begär. Inget får ta makten över mig, säger Paulus till korinterna. En pånyttfödd människa är främmande för medveten och utövad ogudaktighet. Hon är istället kallad till gudsfruktan. Till att leva i enlighet med Guds vilja under sin främlingstid här på jorden.
Till slut skall vi nu ställa frågan: vem är ett helgon? Vilka är det som åsyftas i den överskrift vi har satt för vår gudstjänst, Guds helgon?
Ja, katolikerna talar ju ofta om helgon och helgonförklaring och enligt dem kan en människa helgonförklaras om hon levt ett gudfruktigt liv, kanske dött för sin tro eller visat stor kärlek och barmhärtighet mot andra. Men det finns ytterligare två villkor: 1) personen måste ha avlidit innan hon kan helgonförklaras och 2) det måste ha skett ett mirakel i anslutning till helgonaspiranten efter dennes död. Om så alla papper är i skick kan påven komma med sin helgonförklaring. Och sedan har vi en till att anropa om förböner i livets alla skeden. Ja, detta är vad Rom lär.
Men vad lär då den kristna kyrkan, för jag säger det rakt ut att påvekyrkan inte är någon kristen kyrka, utan en högborg för djävulen. Walther kallade den för en okyrka eller icke-kyrka, som vi noterade under ett av våra Walther-samtal.
Enligt den lutherska förståelsen är helgon ett annat namn för en kristen människa. Vilken kristen som helst kan helgonförklaras. Heligheten består inte i våra gärningar utan i Kristi välgärningar som tillräknas oss genom tron. Den som tror på Kristus är alltså ett helgon.
Luther skriver om helgonen att de inte kallas så för att de är utan synd eller har blivit heliga genom gärningar. Tvärtom är de själva, med alla sina gärningar, inget annat än fördömda syndare. Men de har blivit heliga genom en främmande helighet, nämligen Herren Jesu Kristi helighet, som skänks dem genom tron och så blir deras egen.
Bibeln använder ofta ordet helgon eller heliga för de kristna. Paulus börjar ofta sina brev med orden Från Paulus...till de heliga eller till helgonen i Korint, till helgonen i Efesus, till helgonen i Kolosse, o.s.v.
Detta är också ett ord vi får och skall använda om varandra. Syftet skall inte vara att någon skall känna sig smickrad utan att vi skall bevara en rätt förståelse av vad ett helgon är och vad den sanna heligheten består i. För när vi ser på varandra så ser vi många brister. Än brister det i kärlek, än i nit för sanningen och än i iver att föra ut Guds evangelium. Inte mycket till grund för en helgonförklaring. Men jag skall till sist citera en vers från den sång vi snart skall sjunga som visar på ett utomordentligt sätt hur det förhåller sig med grunden för vår helgonförklaring.
Du ser på mig - du undrar: Kan det vara ett barn till Gud, en Herrens Jesu brud?
Men ack, du ser ju än min resdräkt bara, du ser ej än min sköna bröllopsskrud.
Amen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar