Klassisk kristendom

Av Hans Ahlskog

Under hösten har en varumärkestvist rasat i Borgå stift. Bakgrunden är att en inomkyrklig kyrkhelg i Karleby i september, mer eller mindre officiellt, marknadsfördes med beteckningen ”klassisk kristendom”. Biskopen i Borgå stift, Björn Vikström, gillade inte att de konservativa lade rabarber på termen  ”klassisk kristendom”:
-Det är inte rätt att vissa grupper i kyrkan roffar åt sig en beteckning som klassisk kristendom för den egna verksamheten.
Biskopen menar uppenbarligen att klassisk kristendom inte är någon främmande fågel bland andra grupperingar inom evl.fi heller. Det har ju knappast kyrkhelgsarrangörerna förnekat heller. Hur som haver så känner biskopen att övriga grupperingars användningsrätt av benämningen klassisk kristendom är hotad.  

Vem kommer att vinna tvisten, kan man undra? Ja, det är väl de som, efter prövning, visar sig utöva klassisk kristendom. Frågan är väl bara, hur skall man pröva eller mäta detta?

Ja, vad är klassisk kristendom och varför använder man sig av ett sådant epitet på sin kristna tro? Annars i den kristna kyrkans historia har man i regel definierat bort villoläror genom att anta en ny trosbekännelse. Låt oss ta ett exempel:

-den apostoliska trosbekännelsen är väl ett uttryck för klassisk kristen tro, ja kanske det bästa uttrycket rent av. Men den kunde också omfattas av många arianer och unitarianer. Apostolicum säger ju inte i klara ordalag att Jesus är Gud och oskapad eller att Gud är treening. Men i Nicaenums ”sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern”, ramlade arianerna av vagnen. Där blev de avslöjade. Och unitarianerna då, de som förnekade att Gud är treenig, ja de utmärktes klart som villolärare genom den athanasianska trosbekännelsens mäktiga ”så att i allt, såsom ovan sagts, de tre personerna böra dyrkas i en gudom och den enda gudomen i de tre personerna”.
Vi kan också tänka på bekännelsebildningen under reformationen, då kyrkorna av den augsburgska bekännelsen avgränsade sig dels mot Rom och dels mot entusiaster, vederdöpare och zwinglianer genom den augsburgska bekännelsen och dess apologi, schmalkaldiska artiklarna och Luthers båda katekeser. Senare, efter Luthers död måste äktlutheranerna ännu avgränsa sig mot nya villoläror som hade uppstått inom kyrkorna av den augsburgska bekännelsen.

Vi ser att i takt med att villfarelserna gör sig påminda har man i kyrkans historia preciserat vad man tror på och bekänner sig till. 

Men hur blir det om man istället gör något odefinierbart som ”klassisk kristendom” till minsta gemensamma nämnare? Då ser biskopen ett kryphål. Han sysslar ju också med klassisk kristendom, t.ex. i liturgin,  i psalmerna och i textläsningarna. Och han bekänner sig också till den gamla, klassiska apostoliska trosbekännelsen. Låt vara att han kanske lägger in lite annat i formuleringarna än vad de konservativa gör. Eller så godkänner han att någon av hans underordnade prästbröder gör det. Eller att han tolkar vissa paulinska utsagor i Bibeln på lite annat sätt än kyrkhelgsfolket. Men i alla fall. Han sysslar också med klassisk kristendom.

Jag tvivlar inte på att kyrkhelgsfolket vill ta avstånd från heresierna som nuförtiden florerar fritt inom folkkyrkan. Men varför inte handla på klassiskt kristet vis och avfatta trosbekännelser mot det främmande i kyrkan?