Kallelsens allvar

Predikan av Ola Österbacka i Biblion, Vasa, 6.11.2011.

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.

Predikotexten är från Matt 25:14–30. Herre, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.

Vi är inne i november, och det är två veckor till domsöndagen. Både årstiden – om man ser till mörkret – och skeendena i världen vittnar om att vi står inför denna tidsålders slut. Därför är dagens tema så viktigt: ta Guds kallelse på allvar!

Den liknelse som vi har framför oss i dag är en del av den undervisning som Jesus ger sina lärjungar som förberedelse för den yttersta tiden. Strax innan den här har vi liknelsen om de tio jungfrurna och efteråt följer berättelsen om hur det ska vara på den dag när Jesus möter världen till dom. Och i Matt 24 talar Jesus allvarligt om vikten av att vaka, att vara redo den dagen när han kallar oss.

Vi ska dela vår predikan i tre delar:

• Beskrivning av liknelsen
• Den dubbla utgången
• Förhållandet mellan tron och gärningarna

1. Beskrivning av liknelsen

Liknelsen som vi har framför oss talar om förvaltarskap. Mannen som ska resa utrikes har en stor förmögenhet. En talent (grek. talanton) är en vikt  på ca 30 kg och kan avse silver eller guld. (I parallelltexten i Luk 19:11–27 talas om mina.) Det är omöjligt att säga exakt vad det motsvarar i vårt penningvärde, men det är sannolikt fråga om ett fem- eller sexsiffrigt belopp, alltså tiotusentals, eventuellt hundratusentals euro. En talent är 60 minor, och en mina motsvarade 100 denarer. Då en denar på Jesu tid var en dagslön var en mina ungefär tre månadslöner och då skulle en talent motsvara ungefär 15 årslöner.

Det handlar alltså om mycket stora egendomar som mannen delar ut att förvalta. Vi kan påminna oss om liknelsen om den obarmhärtige tjänaren i Matt 18, där det talas om en skuld på 10 000 talenter. Det var en förmögenhet som är ofattbart stor för en vanlig människa. 

Mannen delar ut olika mycket att förvalta åt tre tjänare, åt var och en efter hans förmåga. För dagens demokratiska och jämlika syn är det här märkligt, kanske rentav orättvist. Varför ger han inte alla samma chans?

Vi använder ordet talang som en beskrivning av de särskilda gåvor vi har fått. Ordet kommer från det grekiska ordet talanton som används här. Och vi vet att vi har olika talanger. Var och en har någon gåva som Gud vill att vi ska bruka. Poängen i liknelsen är inte att vi ska jämföra talangerna som kan leda till att vi avundas dem som har fått mera, utan den ligger i hur vi förvaltar dem.

Mannen som delar ut talenterna väntar sig inte att alla ska förvärva lika stor avkastning på det utdelade kapitalet. Men han väntar sig att det ska användas. När tjänarna redovisar är det två av dem som får beröm, och dessutom precis likadant beröm fast den ena visar på fem förvärvade talenter medan den andra kan visa på bara två. Men de har förvaltat sina talenter i proportion till vad de har fått. De betygsätts som goda och trogna tjänare som har varit trogna i det lilla. 

Men den tredje tjänaren underkänns totalt. Han har grävt ner sin talent, trots att han visste att hans herre krävde avkastning med ränta. Problemet var att han var rädd för sin herre. Han får ett fruktansvärt straff: han hamnar i mörkret utanför, där man gråter och skär tänder. Det är en beskrivning av helvetet.

Motiveringen är inte lätt att förstå:

Ty var och en som har skall få, och det i överflöd, men den som inget har, från honom skall tas också det han har.

Parallellberättelsen i Luk 19 avviker från den här berättelsen på flera punkter. Men poängen är den samma. Där delas minor ut, som i SFB har översatts med pund, och en mina åt var och en av tio tjänare. Den första tjänaren förvärvar tio, den andra fem och den tredje gömmer sitt pund i en duk. När Jesus berättar den här liknelsen är det uppenbart att han riktar sig mot dem som tänker sig att Guds rike genast ska träda fram på ett synligt sätt. Och han avslutar med ett förvånande påbud, som en del i senare historia har uppfattat bokstavligt (Luk 19:27):

Men dessa mina fiender som inte ville ha mig till kung över sig, för hit dem och hugg ner dem inför mina ögon.

Jesus avsåg uppenbarligen samma sak som i vår text: den som inte bryr sig om att förvalta sitt pund blir straffad. Det som han tilldelades ska tas ifrån honom, och han straffas för att han inte har förvaltat sitt pund, sin talang.

2. Den dubbla utgången

Vi ska försöka göra en analys av liknelsen på två sätt. Först ser vi på belöningen: två av tjänarna blir rikligt belönade, och en bestraffas hårt. Vi gör ingen sak av att de som belönas är två och den som bestraffas är bara en. Vi har också ett ord av Jesus där han säger att det är många som går bort från honom och bara få som går på den rätta vägen, den som leder till livet.

En viktig detalj är ”trogen i det lilla”. Det var egentligen inga småsmulor det handlade om – det var stora pengar. Men det handlade om jordiska saker i förhållande till det himmelska. Dessa trogna tjänare skötte sitt förvaltarskap så att det bar frukt för evigheten. Det stora är de himmelska tingen: evighetsperspektivet.

Den tredje tjänaren var rädd för sin herre. Men han var rädd på fel sätt. Det heter i Luthers förklaringar till buden: Vi ska frukta och älska Gud. Det finns en rätt fruktan för Gud. Det är att se Gud i hans helighet och på oss själva i det rätta perspektivet inför Gud, som syndare. Det är att inte tro på vårt eget och våra förmågor, utan se dem som Guds gåvor, och att vi är hans förvaltare. Fruktan handlar om att veta sitt ansvar och att vara rädd för att bryta mot Guds vilja. 

Den gudfruktige inser att Gud en gång ska ställa honom till svars, men det är inte en blind fruktan. Denna fruktan är hos en kristen kombinerad med tillit till Guds nåd i Kristus, att ingen i sig själv är värdig att stå inför Gud och göra räkenskap. När vi tror att Jesus har burit våra synder och gottgjort för dem genom sitt lidande och sin död, då har vi frimodighet att stå inför Gud och göra vår redovisning. Det är inte vår ära och vår förtjänst att det har blivit frukter av vårt arbete. Det i hans gärningar, dem som han har berett för oss, som vi har fått tjäna.

Men den som har varit rädd för Gud försöker komma fram inför honom i sin egen person. Det håller inte. Det som han har, alltså hans egen förtjänst och goda försök, det håller inte måttet. Det ska tas ifrån honom.

Och så blir han utkastad. Han hamnar i helvetet, där det ska vara gråt och man ska skära tänder i all evighet.

Vi bör notera det här mot bakgrund av att förtappelsens verklighet så ofta förnekas idag, eller att man inte vill tala om den. Jesus talar allvarligt om förtappelsen, och han gör det ofta.

Det är förfärligt att förneka Jesu ord. Den allra svåraste synden är otron, att inte ta emot Jesu ord. Att många präster i vår land idag förnekar att det finns en sådan verklighet är helt enkelt fasansfullt. Det är därför som Lukas-versionen slutar med de grymma orden: Hugg ner dem inför mina ögon!

Det allra viktigaste i vår Herres tjänst är att vara trogen mot hans ord. Och det gäller framför allt i fråga om synd och nåd. Vi måste först och främst veta grunden till att vi har rätt att komma inför Gud. 

Att det klickar i mycket av det vi försöker göra är något som hör till vår mänskliga natur. Också i våra bästa stunder är vi fortfarande syndare. Inte ens de finaste och moraliskt mest högtstående av våra gärningar är fläckfria. Och då fyller de inte Guds krav, utan är fördömelsevärda. Vi är värda helvetet. Men Jesus levde utan synd. Vi får räkna hans rättfärdighet som vår genom tron på honom, samtidigt som våra synder togs bort i hans död. Då har vi inte längre någon orsak att frukta för helvetet. Det kallar vi Guds nåd i Kristus. Men förnekar vi honom och hans ord finns det ingen nåd att vänta. Jesus säger allvarligt i Joh 12:48:

Den som förkastar mig och inte tar emot mina ord, han har en domare över sig: det ord som jag har talat skall döma honom på den yttersta dagen.

3. Tro och gärningar

Slutligen ska vi se på belöningen och straffet i ljuset av Bibelns lära om tro och gärningar. Den text som vi har framför oss är en liknelse med en huvudpoäng, men den ska inte göras till en undervisning om frälsningen och dess frukter. Den läran hämtar vi från andra ställen och låter den kasta ljus över liknelsen.

På samma sätt är det med den berättelse som Jesus fortsätter med i Matt 25: hur det ska bli den dagen när Jesus kommer tillbaka för att döma levande och döda. Där talar Jesus också om gärningar. Men tittar vi noggrant på berättelsen ser vi att han delar in människorna i två hopar redan innan han börjar tala om gärningarnas vittnesbörd. Vad grundar han indelningen på?

I Matt 10:32f säger Jesus:

Var och en som bekänner mig inför människorna, honom skall också jag bekänna inför min Fader i himlen. Men var och en som förnekar mig inför människorna, honom skall också jag förneka inför min Fader i himlen.

Vilken är den här bekännelsen? Den är det synliga utflödet av hjärtats tro. Jesus undervisar också om trädet som bär god frukt och om trädet som bär dålig frukt. Det är inte frukten som gör trädet gott, utan det goda trädet som ger god frukt. Vi kan inte säga till äppelträdet: bär god frukt! Det är bara om trädet är gott som det bär god frukt, och då sker det oberoende av vad vi säger åt det.

Den som bekänner Jesus måste vara bekant med honom. Och honom känner Jesus. Joh 10:27:

Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig.

Då Jesus säger: ”Jag känner dem” avser han något mycket mera än att han vet något om dem. Jag kan säga att jag känner president Halonen, men jag är inte personligt bekant med henne. Och Jesus känner minsann till mycket om alla människor. Men det finns några som han känner. Och det är de som han känner som på den yttersta dagen står på hans högra sida, och som han välkomnar in i sitt rike, som är tillrett av Fadern före världens begynnelse. 

På samma sätt är det med dem som ställs på hans vänstra sida: han känner dem inte. Han förnekar dem. De har inte känts vid honom medan de levde. De har kanske fruktat honom som en sträng herre, men de har inte velat veta av honom som sin Frälsare.

Och nu hänger det här ihop med de gärningar som han nämner: de har gjorts i tron, ja, i själva verket är det Jesu goda gärningar som tillräknats dem, medan deras egna synder och tillkortakommanden är sänkta i havets djup, borttagna i Jesu blod på korset. Dessa svaga människor, som alltid upplevde sig misslyckade när de såg på sig själva, de har i själva verket utfört en trogen tjänst, därför att de levde av nåd. De tjänade sin Herre och inte sig själva, och de ville inte ära sitt eget namn utan sin Herres namn. Därför ska de få något långt större och dyrbarare än de talenter de har utrustats med på jorden: de ska gå in i sin Herres glädje, i himlen.

Men den usle tjänaren som kommer och visar fram sin nergrävda talang, han blir bortvisad till den hemska tillvaron utan Gud och utan hopp.

Den som har Sonen han har livet. Han har något av verkligt värde. Och han ska få mångdubbelt igen.

Men den som inte har Sonen, han har inte heller livet. Och det liv som han trodde sig äga, det ska tas ifrån honom.

Därför ska vi, så länge vi lever i nådens tid, ha blicken mot det himmelska och här i det jordiska vara trogna tjänare. Vi ska ta vara på våra talanger och ställa dem i Guds tjänst. Vi ska göra det i det lilla, i våra jordiska vardagssysslor, och vi ska göra det genom att låta hela vårt liv vara en gudstjänst, en tacksägelse till Herren som har anförtrott oss våra liv med allt vad vi äger för att tacka och tjäna honom, och vara honom lydiga i allt. Amen.

Bön: Lovad vare du Gud, och välsignad i evighet, som med ditt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Låt din Helige Ande stadfästa Ordet i våra hjärtan, så att vi inte blir glömska hörare, utan dagligen växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och blir saliga genom Jesus Kristus, vår Herre.