Guds löften är fasta - reformationsdagen

Nåd vare med er och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus. 

Predikotexten är 2:a årgångens episteltext från 2 Kor 1:18–22:

Så sant Gud är trofast: vårt budskap till er är inte ja och nej. Ty Guds Son Jesus Kristus, som bland er har blivit predikad av oss, av mig och Silvanus och Timoteus, han kom inte som ja och nej, utan ett ja har kommit genom honom. Ty alla Guds löften har i honom fått sitt ja. Därför får de också genom honom sitt amen, för att Gud skall bli ärad genom oss. Den som befäster oss och er i Kristus och som har smort oss, det är Gud. Han har även satt sitt sigill på oss och gett oss Anden som en handpenning i våra hjärtan.

Bön: Gud, låt ditt ord oss lysa så att vi i mörker ej må gå, men genom denna jämmerdal får vandra till din himmels sal. Amen. 

Vi uppmärksammar i dag reformationen, eftersom den 31 oktober 1517 brukar räknas som den dag när startskottet sköts för reformationen. Vår text, som är en av texterna för 19:e söndagen efter Trefaldighet enligt den gamla handboken, passar bra också på reformationsdagen. Texten beskriver Guds trofasthet och sannfärdighet och hur Gud sänder sina vittnen för att predika hur löftena har fått sitt ja och amen i Jesus Kristus.

Vi ska i vår predikan uppmärksamma tre principer för den lutherska reformationen:

• Formalprincipen – Skriften allena 
• Materialprincipen – nåden allena
• Guds ja och Guds nej – den rätta åtskillnaden mellan lag och evangelium.

Skriften allena

Ett ja har kommit genom Guds Son Jesus Kristus, säger aposteln Paulus. Därför har alla Guds löften i honom fått sitt ja, och också sitt amen. Amen betyder det är visst och sant. Det understryker att ingen lögn finns hos Gud, ingen ovisshet, inget bedrägligt. När Gud har uppenbarat sitt ord för oss har han gett oss besked. Vi ska inte behöva famla i ovisshet om vad som är hans vilja.

När Martin Luther så starkt framhöll Skriftens klarhet, tillräcklighet och auktoritet hade det sin bakgrund i påvekyrkans anspråk att kyrkomötena inte kunde ta miste. Luther påvisade sommaren 1519 i en disputation med Eck i Leipzig hur de gammalkyrkliga koncilierna kunde ta fel, och hänvisade till Skriften som den enda hållbara källan för kristen tro och lära. Påvekyrkan hävdade däremot att den kyrkliga traditionen står över Bibeln.

Senare har den romersk-katolska kyrkan gått ännu längre och fastställt en dogm om att påven är ofelbar när han uttalar en lärofråga offentligt och på ämbetets vägnar (ex cathedra). Det skedde vid Första Vatikankonciliet år 1870.

Den lutherska reformationens formalprincip, Skriften allena, utsäger att Bibeln är den högsta normen för kristen tro och kristet liv. Inga andra skrifter får ställas jämsides med Bibeln, och när tvistefrågor dyker upp ska den ha sista ordet. 

Det här är ytterst viktigt för oss när någon kommer med ett anspråk på nya sanningar eller uppenbarelser. Då ska vi jämföra med Skriften.

Så gjorde redan judarna i Berea, Apg 17:11. De tog emot ordet som Paulus och Silas predikade för dem i synagogan och sedan forskade de dagligen i Skrifterna för att se om det kunde förhålla sig så. De gick alltså till Skrifterna som norm och prövade förkunnelsen mot dem. 

Det här är en god regel för varje kristen. Därför är det också så viktigt att vi lär känna Skrifterna, för hur skulle vi annars kunna pröva läran mot dem? Det gäller att vara tillsammans med den gode herden för att lära känna hans röst och urskilja de falska herdarna.

Vi ska ta ett par utsagor av Jesus och apostlarna som stöd för skriftprincipen.

I senare delen av Joh 10 berättas om hur Jesus förde ett lärosamtal med judarna, alltså de skriftlärda. Han vittnade om sig själv att han är ett med Fadern, och det kunde judarna inte tåla. De menade att han var en vanlig människa, och ändå gjorde han sig själv lika Gud. Då gör Jesus en hänvisning till Ps 82:6, där överhetspersoner kallas gudar, och fortsätter (v35–36):

Om han nu kallar dem som fick Guds ord för gudar – och Skriften kan inte göras om intet – hur kan ni då säga till honom, som Fadern har helgat och sänt till världen: Du hädar, därför att jag sade: Jag är Guds Son.

Jesus anger det som en självklar sak, som han nämner bara i förbigående, att Skriften inte kan göras om intet. Det var en förutsättning för hans undervisning att det som vi i dag kallar Gamla testamentet var en ofelbar sanning.

Vi kan också se på en bekännelse av Paulus, när han står inför landshövdingen Felix i Cesarea (Apg 24:14):

Men det bekänner jag för dig att jag enligt 'den vägen' som de kallar för en sekt, tjänar mina fäders Gud på det sättet att jag tror på allt som är skrivet i lagen och hos profeterna.

Paulus bekände sig till de Skrifter som judarna hade som helig och ofelbar norm, det som här sammanfattas med orden lagen och profeterna.

Det var inte så att den lära som han förkunnade tog avstånd från judarnas urgamla tro, utan han förkunnade att allt det som var skrivet nu hade blivit uppfyllt genom Jesus Kristus. På samma sätt hävdade också apostlarna att det budskap de förkunnade var ett ord från Gud. Paulus skriver i 1 Tess 2:13:

Därför tackar vi alltid Gud för att ni tog emot Guds ord som vi predikade och tog det till er, inte som ett ord från människor utan som Guds eget ord, något som det verkligen är, ett ord som är verksamt i er som tror.

Det här ordet är Ande och liv. Det är genom det som den Helige Ande är verksam, och det ska vi bevara som vår ögonsten, eftersom det uttalar ja och amen till alla Guds löften. 

Nåden allena – rättfärdiggörelsen genom tron

Den andra av reformationens huvudprinciper gäller innehållet i det kristna budskapet: nåden allena och tron allena. Det brukar kallas materialprincipen. Det var avlatshandeln som gjorde att Luther fick upp ögonen för den. Avlatshandeln var en fruktansvärd lära, där man påstod att det går att köpa själar fria från skärselden genom att droppa några slantar i påvens utsändes kassakista.

Det hade Luther i minnet när han formulera sin fina förklaring till den andra trosartikeln:

Han har återlöst, förvärvat och vunnit mig, förlorade och fördömda människa, ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld, inte med guld eller silver, utan med sitt heliga och dyra blod, och med sin oskyldiga pina och död.

Lika lite som några pengar kan köpa oss fria från synden, döden och djävulens våld, lika lite kan vi betala genom våra egna fromhetsövningar eller med något som vi själva presterar. Om vi ska kunna stå inför Guds domstol måste vi ha en rättfärdighet som övergår de skriftlärdas och fariseernas, säger Jesus i bergspredikan. Den rättfärdigheten kan vi inte vinna genom något vi själva gör, inte ens med vår tro. Den enda grunden för vår salighet är Guds nåd och Jesu Kristi förtjänst.

På den här punkten sätter djävulen in sina attacker med full kraft också i dag. Det sker både öppet och försåtligt. Det sker mer eller mindre öppet när kunskapen har avtagit så pass att det är möjligt att komma med ren och skär gärningslära, till exempel i form av andra religioners byggande av trappor till himlen genom alla möjliga fromhetsövningar. Men det sker också när man i den kristna trons namn påstår att Gud ser mellan fingrarna med våra svagheter då vi gör så gott vi kan – man talar ju inte gärna om synd i dag – eller att Gud inte kräver mer än vi människor klarar av. Det kan också uttryckas så att Gud tar emot oss sådana vi är. 

Men det här är en fruktansvärd lögn. Om Gud skulle ta emot oss sådana vi är skulle Jesus inte ha behövt lida döden. Hela Jesu förnedring och lidande för vår skull var onödig om Gud skulle se mellan fingrarna och sedan inte vara så noga med våra synder, eller om han skulle belöna oss för våra goda försök och ansträngningar. Nej, om Gud belönar oss för våra egna gärningar heter den rättvisa belöningen förtappelse, evig vrede.

När aposteln säger att alla Guds löften har fått sitt ja finns det en mycket allvarlig bakgrund. Den bakgrunden heter syndafallet. Då stängdes vägen till paradiset, och ingen människa har förmått öppna den. Människorna skulle alla vara räddningslöst förlorade om inte Gud hade gett sitt löfte – och hållit fast vid dem. Han lovade sända en Frälsare redan samma dag när Adam och Eva syndade. Han gav Noa ett förbund där hans familj skulle föra hoppet om en Frälsare vidare, och han lovade Abraham att han ska bli en välsignelse för alla folk. Han lovade Israels folk inför Mose att de ska vara hans folk till evig tid, om de följer hans befallningar. Och han stod fast vid sitt förbund, trots att hans utvalda folk så ofta och så grymt svek sin sida av förbundet och vek av från Guds bud. Trots att han måste straffa dem genom att låta ett fiendefolk föra bort folket i fångenskap och utplåna sitt tempel i Jerusalem stod löftet om Frälsaren kvar, det löfte som han åter och åter upprepade genom sina profeter.

Löftet var inte grundat på människors trohet eller goda gärningar. Det ser vi så tydligt av Israels historia. Löftet grundades på Guds nåd. Han valde ett folk av nåd, inte för att det var ett stort folk, utan för att han älskade det och hade lovat deras fäder att se till sitt folk. På samma sätt har han lovat oss, som har fått nåden att bli inympade i det äkta olivträdet, Guds Israel, att ingen av dem som han har kallat ska ryckas ur hans hand. Guds barn har blivit stämplade med hans sigill och då har den onde ingen makt att föra bort dem.

För att förverkliga sitt syfte att kalla åt sig ett egendomsfolk från alla folk har Gud kallat herdar och lärare för att likt Paulus, Silvanus och Timoteus förkunna Ordet och förvalta de sakrament som Jesus instiftade. Han vill att hans folk ska samlas i bön och gudstjänst för att höra hans ord och gemensamt uppbygga varandra. Genom Guds nåd har vi alla tillgång till Skriftens ord om de uppfyllda löftena, och vi får tro budskapet om att syndaren är frälst av nåd, utan egen förtjänst. Det var Guds väg att uppenbara detta evangelium genom sin tjänare Martin Luther. Och det har skett för att Gud skulle bli ärad genom Jesus, inte för att vi skulle berömma någon människa.

Guds ja och Guds nej

När vi kommer till det tredje temat vill jag lyfta upp en annan reformator. I tisdags, den 25 oktober, hade det gått exakt 200 år sedan Carl Ferdinand Wilhelm Walther föddes. Han brukar kallas Amerikas Luther, även om han var tysk och talade tyska hela sitt liv. Men han kom att utföra sin verkliga gärning i USA, som grundare och ledare för Missourisynoden. Hans mest kända verk är 39 föreläsningar om den rätta åtskillnaden mellan lag och evangelium, som i en kortare form har utgetts just under namnet Guds ja och Guds nej.

Walther hörde till en skara tyskar som emigrerade till Amerika år 1839 på grund av de krav som ställdes på lutheranerna att samverka med de reformerta. Walther var då ung präst, 27 år gammal. I S:t Louis i Missouri ställdes de inför en rad problem som tvingade dem att rannsaka Skriften och studera Martin Luthers undervisning. Walther var en benådad lärare som hade stort inflytande både på den tiden och ända sedan det. Han hör till de änglar som Gud har sänt för förkunna det eviga evangeliet (Upp 14). 

Med anledning av jubileumsåret har Hans Ahlskog gjort en översättning och förkortning av några av de 25 teser som Walther ställde upp under sina föreläsningar och de tas upp till samtal två gånger per månad efter gudstjänsterna i Lepplax. De finns att ladda ner från vår webbplats och kompletteras efter hand. Jag tar ett exempel på en av teserna, tes IV:

Den rätta kunskapen om åtskiljandet mellan lag och evangelium är inte endast ett härligt ljus till en rätt förståelse av den heliga Skrift, men Skriften är och förblir en helt och hållet tillsluten bok utan denna kunskap.

Här finns en förklaring till varför man ofta hör påståendet att det finns motsägelser i Bibeln. Ibland säger Bibeln att vi ska hålla buden för att komma in i Guds rike, och andra gånger säger den att vi ska tro på Jesus för att bli frälsta. På en del ställen visar sig Guds vrede som en förtärande eld, och han straffar hundratals och tusentals människor, och på andra ställen står det att syndare blir förlåtna och får Guds rättfärdighet som gåva, utan att ha gjort någonting.

Den här läran är också viktig att studera för att bli klar över den svåra frågan om varför en del människor går förlorade medan några blir frälsta, trots att Gud älskar alla lika mycket och trots att vi alla är lika mycket syndare inför Gud. Frågan om Guds eviga utkorelse eller nådaval var också en sådan fråga där Walther kom att kämpa en tung strid med sina vänner, och den ledde också till söndring, på samma sätt som frågan också splittrar lutheraner i dag. Det är fråga om den svåra konsten att låta Guds ord vara Guds ord, också fast det verkar vara omöjligt att fatta för vårt förstånd. Det handlar om att låta Guds ja stå där utan att förändra det och säga amen till det, för att Gud skall bli ärad.

Walther har också gett oss en grundlig och viktig undervisning om kyrkan och ämbetet, och han har varit vägvisare när det gäller att visa hur vi utövar en rätt gemenskap mellan kristna. Den kristna gemenskapen är det finaste som finns, men det gäller också att värna den och stå fasta mot alla som försöker söndra den genom falska läror och en falsk frid. Den kristna läran väcker motstånd. Det är också ett huvudtema i Andra Korintierbrevet, därifrån vår text är hämtad. Aposteln Paulus försvarar Guds ära mot de falska apostlarna, samtidigt som han förkunnar evangeliet om frid med Gud genom Jesus Kristus.

I denna yttersta tid med så mycket angrepp på Guds sanning behöver vi dessa lärare som påminner oss om att vi behöver både Guds lag i all dess stränghet och evangeliet i all dess ljuvlighet för att bevaras på vägen. Vi behöver påminnas om att kämpa trons kamp och arbeta på vår frälsning med fruktan och bävan, samtidigt som vi får kraften av löftet, att ingen som tror på Jesus någonsin ska ryckas ur hans hand. För att kampen inte ska bli övermäktig har han satt sitt sigill på oss och gett oss Anden som en handpenning i våra hjärtan. Därför ska vi en dag som denna tacka Herren för att han har sänt oss reformatorer och goda lärare för att som stjärnor på himlen visa oss vägen genom mörkret till hans underbara ljus. Amen.

Vi ber: Käre himmelske Far! Vi tackar och prisar dig för att du har sänt oss ditt ord genom dina profeter och apostlar, och att du också har sänt goda lärare som har förklarat ditt ord för oss. Hjälp oss att lyssna, lära och lyda när du talar, så att vi inte skulle famla omkring i ovisshet om din vilja, utan med en glad förtröstan ivrigt skulle verka ditt verk bland våra medmänniskor. Ge oss för det din Helige Ande att upplysa, styrka och bevara oss i ditt ord, i Jesu namn, amen.

Predikan i Biblion, Vasa, 30.10.2011.