30 oktober 2011

Guds löften är fasta - reformationsdagen


Nåd vare med er och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus. 
Predikotexten är 2:a årgångens episteltext från 2 Kor 1:18–22:
Så sant Gud är trofast: vårt budskap till er är inte ja och nej. Ty Guds Son Jesus Kristus, som bland er har blivit predikad av oss, av mig och Silvanus och Timoteus, han kom inte som ja och nej, utan ett ja har kommit genom honom. Ty alla Guds löften har i honom fått sitt ja. Därför får de också genom honom sitt amen, för att Gud skall bli ärad genom oss. Den som befäster oss och er i Kristus och som har smort oss, det är Gud. Han har även satt sitt sigill på oss och gett oss Anden som en handpenning i våra hjärtan.
Bön: Gud, låt ditt ord oss lysa så att vi i mörker ej må gå, men genom denna jämmerdal får vandra till din himmels sal. Amen. 
Vi uppmärksammar i dag reformationen, eftersom den 31 oktober 1517 brukar räknas som den dag när startskottet sköts för reformationen. Vår text, som är en av texterna för 19:e söndagen efter Trefaldighet enligt den gamla handboken, passar bra också på reformationsdagen. Texten beskriver Guds trofasthet och sannfärdighet och hur Gud sänder sina vittnen för att predika hur löftena har fått sitt ja och amen i Jesus Kristus.
Vi ska i vår predikan uppmärksamma tre principer för den lutherska reformationen:
  • Formalprincipen – Skriften allena 
  • Materialprincipen – nåden allena
  • Guds ja och Guds nej – den rätta åtskillnaden mellan lag och evangelium.
Skriften allena
Ett ja har kommit genom Guds Son Jesus Kristus, säger aposteln Paulus. Därför har alla Guds löften i honom fått sitt ja, och också sitt amen. Amen betyder det är visst och sant. Det understryker att ingen lögn finns hos Gud, ingen ovisshet, inget bedrägligt. När Gud har uppenbarat sitt ord för oss har han gett oss besked. Vi ska inte behöva famla i ovisshet om vad som är hans vilja.
När Martin Luther så starkt framhöll Skriftens klarhet, tillräcklighet och auktoritet hade det sin bakgrund i påvekyrkans anspråk att kyrkomötena inte kunde ta miste. Luther påvisade sommaren 1519 i en disputation med Eck i Leipzig hur de gammalkyrkliga koncilierna kunde ta fel, och hänvisade till Skriften som den enda hållbara källan för kristen tro och lära. Påvekyrkan hävdade däremot att den kyrkliga traditionen står över Bibeln.
Senare har den romersk-katolska kyrkan gått ännu längre och fastställt en dogm om att påven är ofelbar när han uttalar en lärofråga offentligt och på ämbetets vägnar (ex cathedra). Det skedde vid Första Vatikankonciliet år 1870.
Den lutherska reformationens formalprincip, Skriften allena, utsäger att Bibeln är den högsta normen för kristen tro och kristet liv. Inga andra skrifter får ställas jämsides med Bibeln, och när tvistefrågor dyker upp ska den ha sista ordet. 
Det här är ytterst viktigt för oss när någon kommer med ett anspråk på nya sanningar eller uppenbarelser. Då ska vi jämföra med Skriften.
Så gjorde redan judarna i Berea, Apg 17:11. De tog emot ordet som Paulus och Silas predikade för dem i synagogan och sedan forskade de dagligen i Skrifterna för att se om det kunde förhålla sig så. De gick alltså till Skrifterna som norm och prövade förkunnelsen mot dem. 
Det här är en god regel för varje kristen. Därför är det också så viktigt att vi lär känna Skrifterna, för hur skulle vi annars kunna pröva läran mot dem? Det gäller att vara tillsammans med den gode herden för att lära känna hans röst och urskilja de falska herdarna.
Vi ska ta ett par utsagor av Jesus och apostlarna som stöd för skriftprincipen.
I senare delen av Joh 10 berättas om hur Jesus förde ett lärosamtal med judarna, alltså de skriftlärda. Han vittnade om sig själv att han är ett med Fadern, och det kunde judarna inte tåla. De menade att han var en vanlig människa, och ändå gjorde han sig själv lika Gud. Då gör Jesus en hänvisning till Ps 82:6, där överhetspersoner kallas gudar, och fortsätter (v35–36):
Om han nu kallar dem som fick Guds ord för gudar – och Skriften kan inte göras om intet – hur kan ni då säga till honom, som Fadern har helgat och sänt till världen: Du hädar, därför att jag sade: Jag är Guds Son.
Jesus anger det som en självklar sak, som han nämner bara i förbigående, att Skriften inte kan göras om intet. Det var en förutsättning för hans undervisning att det som vi i dag kallar Gamla testamentet var en ofelbar sanning.
Vi kan också se på en bekännelse av Paulus, när han står inför landshövdingen Felix i Cesarea (Apg 24:14):
Men det bekänner jag för dig att jag enligt 'den vägen' som de kallar för en sekt, tjänar mina fäders Gud på det sättet att jag tror på allt som är skrivet i lagen och hos profeterna.
Paulus bekände sig till de Skrifter som judarna hade som helig och ofelbar norm, det som här sammanfattas med orden lagen och profeterna.
Det var inte så att den lära som han förkunnade tog avstånd från judarnas urgamla tro, utan han förkunnade att allt det som var skrivet nu hade blivit uppfyllt genom Jesus Kristus. På samma sätt hävdade också apostlarna att det budskap de förkunnade var ett ord från Gud. Paulus skriver i 1 Tess 2:13:
Därför tackar vi alltid Gud för att ni tog emot Guds ord som vi predikade och tog det till er, inte som ett ord från människor utan som Guds eget ord, något som det verkligen är, ett ord som är verksamt i er som tror.
Det här ordet är Ande och liv. Det är genom det som den Helige Ande är verksam, och det ska vi bevara som vår ögonsten, eftersom det uttalar ja och amen till alla Guds löften. 
Nåden allena – rättfärdiggörelsen genom tron
Den andra av reformationens huvudprinciper gäller innehållet i det kristna budskapet: nåden allena och tron allena. Det brukar kallas materialprincipen. Det var avlatshandeln som gjorde att Luther fick upp ögonen för den. Avlatshandeln var en fruktansvärd lära, där man påstod att det går att köpa själar fria från skärselden genom att droppa några slantar i påvens utsändes kassakista.
Det hade Luther i minnet när han formulera sin fina förklaring till den andra trosartikeln:
Han har återlöst, förvärvat och vunnit mig, förlorade och fördömda människa, ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld, inte med guld eller silver, utan med sitt heliga och dyra blod, och med sin oskyldiga pina och död.
Lika lite som några pengar kan köpa oss fria från synden, döden och djävulens våld, lika lite kan vi betala genom våra egna fromhetsövningar eller med något som vi själva presterar. Om vi ska kunna stå inför Guds domstol måste vi ha en rättfärdighet som övergår de skriftlärdas och fariseernas, säger Jesus i bergspredikan. Den rättfärdigheten kan vi inte vinna genom något vi själva gör, inte ens med vår tro. Den enda grunden för vår salighet är Guds nåd och Jesu Kristi förtjänst.
På den här punkten sätter djävulen in sina attacker med full kraft också i dag. Det sker både öppet och försåtligt. Det sker mer eller mindre öppet när kunskapen har avtagit så pass att det är möjligt att komma med ren och skär gärningslära, till exempel i form av andra religioners byggande av trappor till himlen genom alla möjliga fromhetsövningar. Men det sker också när man i den kristna trons namn påstår att Gud ser mellan fingrarna med våra svagheter då vi gör så gott vi kan – man talar ju inte gärna om synd i dag – eller att Gud inte kräver mer än vi människor klarar av. Det kan också uttryckas så att Gud tar emot oss sådana vi är. 
Men det här är en fruktansvärd lögn. Om Gud skulle ta emot oss sådana vi är skulle Jesus inte ha behövt lida döden. Hela Jesu förnedring och lidande för vår skull var onödig om Gud skulle se mellan fingrarna och sedan inte vara så noga med våra synder, eller om han skulle belöna oss för våra goda försök och ansträngningar. Nej, om Gud belönar oss för våra egna gärningar heter den rättvisa belöningen förtappelse, evig vrede.
När aposteln säger att alla Guds löften har fått sitt ja finns det en mycket allvarlig bakgrund. Den bakgrunden heter syndafallet. Då stängdes vägen till paradiset, och ingen människa har förmått öppna den. Människorna skulle alla vara räddningslöst förlorade om inte Gud hade gett sitt löfte – och hållit fast vid dem. Han lovade sända en Frälsare redan samma dag när Adam och Eva syndade. Han gav Noa ett förbund där hans familj skulle föra hoppet om en Frälsare vidare, och han lovade Abraham att han ska bli en välsignelse för alla folk. Han lovade Israels folk inför Mose att de ska vara hans folk till evig tid, om de följer hans befallningar. Och han stod fast vid sitt förbund, trots att hans utvalda folk så ofta och så grymt svek sin sida av förbundet och vek av från Guds bud. Trots att han måste straffa dem genom att låta ett fiendefolk föra bort folket i fångenskap och utplåna sitt tempel i Jerusalem stod löftet om Frälsaren kvar, det löfte som han åter och åter upprepade genom sina profeter.
Löftet var inte grundat på människors trohet eller goda gärningar. Det ser vi så tydligt av Israels historia. Löftet grundades på Guds nåd. Han valde ett folk av nåd, inte för att det var ett stort folk, utan för att han älskade det och hade lovat deras fäder att se till sitt folk. På samma sätt har han lovat oss, som har fått nåden att bli inympade i det äkta olivträdet, Guds Israel, att ingen av dem som han har kallat ska ryckas ur hans hand. Guds barn har blivit stämplade med hans sigill och då har den onde ingen makt att föra bort dem.
För att förverkliga sitt syfte att kalla åt sig ett egendomsfolk från alla folk har Gud kallat herdar och lärare för att likt Paulus, Silvanus och Timoteus förkunna Ordet och förvalta de sakrament som Jesus instiftade. Han vill att hans folk ska samlas i bön och gudstjänst för att höra hans ord och gemensamt uppbygga varandra. Genom Guds nåd har vi alla tillgång till Skriftens ord om de uppfyllda löftena, och vi får tro budskapet om att syndaren är frälst av nåd, utan egen förtjänst. Det var Guds väg att uppenbara detta evangelium genom sin tjänare Martin Luther. Och det har skett för att Gud skulle bli ärad genom Jesus, inte för att vi skulle berömma någon människa.
Guds ja och Guds nej
När vi kommer till det tredje temat vill jag lyfta upp en annan reformator. I tisdags, den 25 oktober, hade det gått exakt 200 år sedan Carl Ferdinand Wilhelm Walther föddes. Han brukar kallas Amerikas Luther, även om han var tysk och talade tyska hela sitt liv. Men han kom att utföra sin verkliga gärning i USA, som grundare och ledare för Missourisynoden. Hans mest kända verk är 39 föreläsningar om den rätta åtskillnaden mellan lag och evangelium, som i en kortare form har utgetts just under namnet Guds ja och Guds nej.
Walther hörde till en skara tyskar som emigrerade till Amerika år 1839 på grund av de krav som ställdes på lutheranerna att samverka med de reformerta. Walther var då ung präst, 27 år gammal. I S:t Louis i Missouri ställdes de inför en rad problem som tvingade dem att rannsaka Skriften och studera Martin Luthers undervisning. Walther var en benådad lärare som hade stort inflytande både på den tiden och ända sedan det. Han hör till de änglar som Gud har sänt för förkunna det eviga evangeliet (Upp 14). 
Med anledning av jubileumsåret har Hans Ahlskog gjort en översättning och förkortning av några av de 25 teser som Walther ställde upp under sina föreläsningar och de tas upp till samtal två gånger per månad efter gudstjänsterna i Lepplax. De finns att ladda ner från vår webbplats och kompletteras efter hand. Jag tar ett exempel på en av teserna, tes IV:
Den rätta kunskapen om åtskiljandet mellan lag och evangelium är inte endast ett härligt ljus till en rätt förståelse av den heliga Skrift, men Skriften är och förblir en helt och hållet tillsluten bok utan denna kunskap.
Här finns en förklaring till varför man ofta hör påståendet att det finns motsägelser i Bibeln. Ibland säger Bibeln att vi ska hålla buden för att komma in i Guds rike, och andra gånger säger den att vi ska tro på Jesus för att bli frälsta. På en del ställen visar sig Guds vrede som en förtärande eld, och han straffar hundratals och tusentals människor, och på andra ställen står det att syndare blir förlåtna och får Guds rättfärdighet som gåva, utan att ha gjort någonting.
Den här läran är också viktig att studera för att bli klar över den svåra frågan om varför en del människor går förlorade medan några blir frälsta, trots att Gud älskar alla lika mycket och trots att vi alla är lika mycket syndare inför Gud. Frågan om Guds eviga utkorelse eller nådaval var också en sådan fråga där Walther kom att kämpa en tung strid med sina vänner, och den ledde också till söndring, på samma sätt som frågan också splittrar lutheraner i dag. Det är fråga om den svåra konsten att låta Guds ord vara Guds ord, också fast det verkar vara omöjligt att fatta för vårt förstånd. Det handlar om att låta Guds ja stå där utan att förändra det och säga amen till det, för att Gud skall bli ärad.
Walther har också gett oss en grundlig och viktig undervisning om kyrkan och ämbetet, och han har varit vägvisare när det gäller att visa hur vi utövar en rätt gemenskap mellan kristna. Den kristna gemenskapen är det finaste som finns, men det gäller också att värna den och stå fasta mot alla som försöker söndra den genom falska läror och en falsk frid. Den kristna läran väcker motstånd. Det är också ett huvudtema i Andra Korintierbrevet, därifrån vår text är hämtad. Aposteln Paulus försvarar Guds ära mot de falska apostlarna, samtidigt som han förkunnar evangeliet om frid med Gud genom Jesus Kristus.
I denna yttersta tid med så mycket angrepp på Guds sanning behöver vi dessa lärare som påminner oss om att vi behöver både Guds lag i all dess stränghet och evangeliet i all dess ljuvlighet för att bevaras på vägen. Vi behöver påminnas om att kämpa trons kamp och arbeta på vår frälsning med fruktan och bävan, samtidigt som vi får kraften av löftet, att ingen som tror på Jesus någonsin ska ryckas ur hans hand. För att kampen inte ska bli övermäktig har han satt sitt sigill på oss och gett oss Anden som en handpenning i våra hjärtan. Därför ska vi en dag som denna tacka Herren för att han har sänt oss reformatorer och goda lärare för att som stjärnor på himlen visa oss vägen genom mörkret till hans underbara ljus. Amen.
Vi ber: Käre himmelske Far! Vi tackar och prisar dig för att du har sänt oss ditt ord genom dina profeter och apostlar, och att du också har sänt goda lärare som har förklarat ditt ord för oss. Hjälp oss att lyssna, lära och lyda när du talar, så att vi inte skulle famla omkring i ovisshet om din vilja, utan med en glad förtröstan ivrigt skulle verka ditt verk bland våra medmänniskor. Ge oss för det din Helige Ande att upplysa, styrka och bevara oss i ditt ord, i Jesu namn, amen.
Predikan i Biblion, Vasa, 30.10.2011.

Inte en endaste dag

Av Hans Ahlskog
 
I skrivandets stund är jag sjuk. Är redan långt in på andra dygnet med min feber. Detta ingick verkligen inte i planerna för helgen. Lördagen är den bästa dagen i veckan, brukar jag tänka. Man har en hel dag på sig att göra vad man vill, t.ex. bygga hus. Om lördagarna vill man inte gärna ligga i sängen och ömsom frysa ömsöm svettas. Man vill arbeta med kroppen. För sjukdom finns ingen tid. För sjukdom finns inte disponerat en endaste dag. Och allra minst en ledig dag.

Vi människor har satt in en beställning på en god hälsa. Vi har också vant oss vid säkra leveranser. Dag efter dag stiger vi upp friska och starka ända till den dagen då hälso-leveransen uteblir.
-Men, vad nu då, frågar vi. Varför skall detta drabba mig? Jag har inte tid med detta. Detta fanns ju inte med i planerna.

Hälsan är en Guds gåva. Den är ingenting vi skall ta för given. Vem har sagt att just du skall ha hörsel och syn, frågar Evert Taube. Vem har sagt att just jag inte skall behöva vara dödssjuk i cancer? Då skulle det inte vara så stor förlust att ligga sjuk en dag utan då skulle hela livet vara i vågskålen.

Det är gott att vara ”lite” sjuk för då får man lite perspektiv på saker och ting. Det perspektivet förlorar man lätt när allt rullar på. Men när man ligger där hjälplös och kan betrakta sitt liv lite från sidan om, då inser man vad hälsan är värd. Då inser man att man inte kan ta den för given.
Inte en endaste dag.

28 oktober 2011

Guds tio bud




Av Ola Österbacka

Guds instruktionsbok
Att Martin Luther placerade Guds tio bud som det första huvudstycket i sina katekeser är både logiskt och pedagogiskt. Buden utgör sammanfattningen av Lagen, som är Guds vilja med oss och våra liv. För att kunna förstå Guds frälsningsväg måste vi först se vår egen situation.
När en biltillverkare sänder ut sin färdiga produkt till försäljning lägger han med en instruktionsbok. Där finns anvisningar om hur bilen skall hanteras och underhållas för att den skall fungera som det är tänkt. Gud har också lagt med en instruktionsbok när han placerat oss in i sin skapelse. Han ger oss klara anvisningar om hur vi skall leva för att det skall gå oss väl.
När vi ger oss ut i trafiken behöver vi också regler för att vi skall kunna ta oss helskinnade till resans mål och inte skada andra med vårt fordon. För att vi skall förstå hur viktigt det är att ge akt på trafikreglerna finns det också bestämmelser om straff för överträdelserna. Att lagstiftarna har infört sådana är inte ett uttryck för deras elakhet eller missunnsamhet mot oss, så att de inte skulle unna oss friheten att själva bestämma hur vi kör.
På samma sätt är det med de regler som Gud har gett oss för våra liv. De är tänkta som vägledning till ett lyckligt liv. Men samtidigt meddelar han också hur det går om vi bryter mot reglerna. Det medför i första hand jordiska olyckor, men i längden drar det över oss evig olycka.
Under olika tider och kulturepoker har man sett olika på den samhälleliga lagen och hur den skall utformas, även om människan av naturen har en ungefärlig uppfattning om vad som är rätt och fel. I dag anses många hävdvunna lagar vara onödiga. Låt varje kvinna själv bestämma om hon vill göra abort, låt de sjuka bestämma när de vill dö, släpp drogerna fria, ta bort straffen för hädelse osv. Det har blivit omodernt att tala om synd. Att säga att Gud vredgas över synden är gammalmodigt och ökar bara människornas ångest.
Däremot kan man mycket väl acceptera en del av Jesu undervisning som en etisk vägvisare. Den gyllene regeln ifrågasätter ingen, och det dubbla kärleksbudet är också gångbart. Går man till de enskilda budorden är det lättast att låta den andra tavlans bud stå, alltså de bud som handlar om vår kärlek till nästan, men den första tavlans bud om kärleken till Gud är det svårare att försvara. Att dessutom tala om att frukta Gud, vilket Luther gör i sina förklaringar, är helt ute.
Guds bud som tygel, spegel och regel
I detta läge är det hälsosamt att återkalla de gamla lärarnas undervisning om lagens tre användningsområden, eller med den hävdvunna termen:lagens tre bruk. I pedagogiskt syfte brukar man använda tre ord som rimmar på varandra för att lättare minnas dem.
Lagens första bruk är tygeln. Med den styr man hästen och håller den tillbaka när den blir för ivrig. På samma sätt som trafikmärkena skall hålla hastigheten nere och anvisa vilka körfält vi skall använda, skall Guds bud varna oss om vi frestas att ta ifrån vår nästa hans ägodelar eller tala illa om honom. I fall vi skadar en medmänniska hotas vi av straff, vilket gör att vi bör tänka oss för innan vi utför handlingen. Också i Guds bud finns hot om straff för överträdelse.
Lagens andra bruk är spegeln. När David hade begått äktenskapsbrott och mord levde han utan lag och hade tydligen inga samvetsförebråelser (2 Sam 11). Så kom profeten Natan till honom med spegeln. Den ställde han upp i form av en berättelse, varefter David själv i vrede utfärdade dödsdomen, som studsade tillbaka på honom själv med Natans ord: "Du är den mannen." Det är lätt att gripas av vrede över andras synder, men då behövs lagen för att vi skall se att det är vi själva som står under domen.
Om vi erbjuder en livräddningsboj åt en som går på gatan leder det till åtlöje, men om vi kastar den åt en drunknande kan den rädda honom till livet. Människorna i dag förstår inte talet om frälsning, eftersom synden inte har blivit en verklighet för dem. Vi behöver se oss själva i lagens spegel och så föras till insikt om att vi behöver en Frälsare. När Jesus i bergspredikan undervisar om lagen, skärper han den långt utöver vad som lärdes av Mose. Också av hans övriga undervisning ser vi, att vi inte har någon möjlighet att själva uppfylla det som lagen kräver.
Lagens tredje bruk är regeln. Den som har lärt känna Gud som sin skapare vill be honom om hjälp att leva rätt. Den som har sett sin synd och fått ögonen på Frälsaren, som genom sitt lidande och död har tagit bort synden, och i sitt dop fått hans rättfärdighets dräkt, vill söka sig nära honom och lära känna hans vilja. Då blir hans bud kära, samtidigt som den gamla naturen strider mot denna lust att följa Guds lag. Lagen behövs då för att bekämpa den onda naturen i oss, eller med det gamla språkbruket: att döda köttet.
Friköpta från lagens förbannelse
Är vi då inte fria från lagen, vi som är kristna? Har inte Paulus sagt, att vi har dött bort från lagen? (Gal 2:19)
Den kristnes liv kännetecknas av många paradoxer (skenbara motsägelser). En sådan är att vi samtidigt är rättfärdiga och syndare. Inför Gud kan lagen inte anklaga den som hör Jesus till, eftersom Jesus Kristus i sitt heliga liv och i sin död har fullgjort allt vad lagen krävde. Men så länge vi lever här i den bristfulla jordiska tidsåldern har vi den gamla, syndiga naturen med oss och den försöker riva bort det som Jesus har gett oss. Djävulen går omkring som ett rytande lejon för att sluka sitt byte. Och han har många knep.
Därför behöver vi flitigt lära oss Guds tio bud och alltid ha dem för ögonen.Det är också hälsosamt att påminna om Martin Luthers sammanfattning:
"Gud hotar att straffa alla dem, som överträder dessa bud; därför skall vi frukta för hans vrede, så att vi inte bryter mot hans bud. Men sin nåd och allt gott lovar han alla dem, som håller dessa bud; därför skall vi älska honom, förtrösta på honom och gärna leva efter hans bud."
Publicerad i tidskriften Till Liv 6/1998. Finns också på webbplatsen Onos Fatizon.

23 oktober 2011

Skatten och pärlan

Predikan av Ola Österbacka i Biblion, Vasa, och Lepplax bykyrka, Pedersöre, 23.10.2011.

Nåd vare med er och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus. 
Predikotexten är 2:a årgångens evangelietext från Matt 13:44–46:
Himmelriket är likt en skatt som är gömd i en åker. En man finner den och gömmer den, och i sin glädje går han och säljer allt vad han äger och köper den åkern. Himmelriket är också likt en köpman som söker efter vackra pärlor. Och när han har funnit en mycket dyrbar pärla, går han och säljer allt vad han äger och köper den.
Herre, låt oss hitta skatten och pärlan i ditt ord. Amen.
Dagens tema är ”Det viktigaste i livet”. Vår predikotext är två korta liknelser som Jesus berättar efter att ha berättat flera andra liknelser. Ibland ger Jesus sina lärjungar en förklaring av liknelserna, som den föregående liknelsen om ogräset och vetet. Men här ger han ingen förklaring. Därför vet vi inte säkert vad Jesus avsåg med liknelserna, och därför finns det också olika sätt att se på dem.
Jag ska rätt så långt följa en metod som Stefan Hedkvist, LBK-pastor i Norrköping, gav i sin predikan över samma text i fjol. Den metoden är att söka förklaringen i trons analogi eller regula fidei, dvs att vi frågar hur liknelsen passar in i den kristna tron som helhet. Det är ju viktigt att vi inte rycker lös texter ur sitt sammanhang, och då också tänkt som hela Bibelns budskap.
Samtidigt ska vi också hålla dagens huvudtema i minnet: Det viktigaste i livet. Och det viktigaste som kan finnas i livet är att ha gemenskap med Jesus. Det är att leva på riktigt. För har vi gemenskap med honom har vi evigt liv och kommer inte under någon dom. Utan honom är vi hopplöst förlorade åt djävulen och det hemska rike som han vill ha oss till, det som vi kallar helvetet eller förtappelsen. Därför är det viktigaste i livet att vi hittar den stora skatten och den dyrbaraste pärlan.
Det dyrbaraste av allt
Den som hittade skatten i åkern säljer allt vad han äger för att kunna köpa åkern. Det måste alltså vara en oerhört värdefull skatt. Sen kan man ha lite funderingar om den här mannens heder. Han köper ju åkern av någon, och denne någon borde ju då vara den rättmätige ägaren till skatten. Det är ju bedrägligt att inte berätta om det för innehavaren utan att göra som en som hittar en dyrbar antikvitet på en vind låtsas som om det inte är värt så mycket och betalar en struntsumma, för att sedan kunna sälja den dyrt.
Men det är inte det här som poängen i liknelsen. Poängen är att skatten är så enormt värdefull att mannen är villig att betala allt han äger för att komma över den.
Samma sak gäller pärlan. Köpmannen som är specialist ser genast att den här pärlan är enormt värdefull, och han är också villig att satsa hela sin egendom för att få den i sin ägo.
Nu säger Jesus: ”Himmelriket är likt ...” och säger med sin jämförelse att himmelriket är så värdefullt att man gott kan sälja bort allt bara man får tillgång till det. Evangeliet om vår Frälsare är mera värt än allt annat. Det här har sångförfattaren Anna Ölander beskrivit med sin fråga:
Om jag ägde allt men inte Jesus,
vore livet värt att leva då?
Hon ger också själv svaret:
Om jag äger Jesus, endast Jesus,
och i hela världen intet mer,
o, så äger jag dock allt i honom,
han som nog och övernog mig ger!
Det som gör skatten och pärlan så dyrbar är att de kan ge vår själ frid. Vi har ett hopp om ett evigt liv tillsammans med Jesus i himlen. 
Nu behöver vi fråga oss, och jag vill fråga dig: behöver du ett sådant hopp? Behöver du frid med Gud? Eller är det så att du redan har det tillräckligt bra? Är du en sådan som många tycker sig vara i dag, att de är fullt tillfredsställda med att ha hus och hem, familj, ett välbetalt jobb, en bra pension? Kanske det sist och slutligen inte är så många som är nöjda med det. För förnöjsamhet är en bristvara i dag. I stället jagar vi efter mer, mer och mer, och lite till.
Men vet du, att du när som helst kan bli utan allt detta? Nu tänker jag inte på olycksprofeterna, som säkert mycket realistiskt talar om en kommande svår recession och en möjlig börskrasch. De kan ju snabbt som blixten ta ifrån oss våra aktietillgångar och kanske också värdet i vårt sparkapital. Jag tänker framför allt på att Jesus när som helst kan komma tillbaka och ställa oss till svars.
Tänk på hur det gick med den rike bonden i en annan av Jesu liknelser. Han samlade sina goda skördar och måste bygga ut för att få plats för allt. Och så berömde han sig själv och sina rikedomar. Men Gud sa: ”Du dåre, denna natt ska din själ utkrävas av dig.”
Fokus på oss själva
Det är djupt oroande att se på tendenserna att jaga efter rikedom och ett yttre välbefinnande i vårt kära fosterland i dag. Och vi behöver inte gå långt. Jag tror att vi mer eller mindre har gripits av den här smittan allihop.
Våra tankar går lätt till strejker och andra stridsåtgärder för att själv få det bättre. Men smittan går djupare än så. Jag tänker på ursynden i oss, det som är själva grogrunden för det vi gör: att vi i första hand tänker på oss själva. Det är inkröktheten i oss själva som är grundproblemet. Vi ser inte längre än till vår egen näsa. 
Jo, men nu säger du kanske, det finns ju en del idealistiskt tänkande människor, som vill rädda vår jord, som månar om naturresurserna och ömmar för djurens väl. Visst, det finns mycket gott i människornas strävanden. Redan på 1970-talet fanns en rörelse som hette ”Framtiden i våra händer”. Men också där fanns samma problem: betoningen av ”våra”. Man tänkte sig att det var vi som genom våra åtgärder för miljön skulle rädda vår planet. Men framtiden är inte alls i våra händer. Bättre vet sångförfattaren: 
Min framtid är lagd i hans händer,
som jorden och himmelen styr.
Det kan verka hur kristligt och osjälviskt som helst att tänka på hur nästa generation ska få det, i stället för att suga ut resurserna ur jorden för vår egen del. Men också det är kortsiktigt. Det gäller bara en liten tid här på jorden. Och vi vet av Guds ord, att hur vi än försöker rädda planeten så ska den gå under en dag. Det betyder ju inte, att vi inte ska göra allt vi kan för att sköta om jorden. Det ingick redan i de första människornas uppgift, och den uppgiften har alla människor.
Men: Om vi jagar bara efter det materiella goda, det må sedan vara pärlor eller skatter i aktieportföljer eller i dyrbara hus, eller att skapa en så fullkomlig värld som möjligt, så ska vi ändå en dag stå utan all denna yttre rikedom och har vi inget annat har vi då förlorat vår själ. För när Gud kallar oss genom döden tar vi ingenting med oss. Och när Jesus kommer tillbaka finns inget kvar av detta materiella. 
Det finns en trygghet, en plats som aldrig kommer att gå under: Det är att vara hos Jesus, med förlåtelse för våra synder och klädda i hans rättfärdighet. Bara där finns den fullständiga tryggheten. Det är det viktigaste i livet. Där finns det enda nödvändiga. Hans ord och löfte håller fast bergen skulle sprängas och klyvas. Därför är evangeliet så dyrbart. Det är mer värt att all världens pärlor och skatter.
Att hata sitt liv i denna världen
Jesus säger i Matt 10:39:
Den som finner sitt liv skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull skall finna det.
Och i Joh 12:25 är han ännu radikalare:
Den som älskar sitt liv förlorar det, och den som hatar sitt liv i den här världen, han skall bevara det och vinna evigt liv.
Hur kan man säga att man ska hata sitt liv i den här världen? Måste vi då blir eremiter, gå i kloster, leva i celibat, eller allt möjligt annat som folk har hittat på för att försöka vinna evigt liv?
Nej, allt sådant blir bara en självvald gudstjänst om vi gör det för att finna nåd inför Gud. Och en självvald gudstjänst har inget värde, tvärtom, den är fördömlig. Den kan nämligen aldrig bli ren från vår synd. Och så snart det finns en synd med så blir också våra bästa gärningar fördömliga. Därför går det inte att vi själva börjar ordna vårt liv så att vi ska hata det eller mista det för Jesu skull.
Det som det handlar om är frukterna av att känna Jesus och ha kommit till honom för att få liv genom honom. Då börjar vi se hur vi själva är genomsyrade av ondska. Vi ser att det inte bor något gott i oss. Vi är fyllda av köttets begärelser som strävar bort från Guds rike. Den som inte har någon lust till Guds undervisning har inget bekymmer med det. Man går så gärna den väg som köttet anvisar. Men som pånyttfödda kristna mår vi inte bra med det tillståndet. Vi längtar efter att bli befriade från detta onda som finns hos oss. Det vill nämligen ta ifrån oss Guds välsignelser och skilja oss från vår käre Frälsare. Därför hatar vi det onda i oss, vår onda natur, vårt kött.
Lägg märke till att Jesus uttryckte det så här: ”den som hatar sitt liv i den här världen”. En kristen hatar inte sitt liv tillsammans med Jesus. Det är något som ger glädje och frid. Då vi har en meningsfull uppgift i Guds rike vill vi gärna fortsätta med det, för att medverka till att våra bröder, systrar, vänner och arbetskamrater också ska komma in i Guds rike. Det är ett liv i anden. 
Men livet i den här världen är ett liv i gemenskap med det som strävar bort från Jesus, som kan skada vårt liv tillsammans med honom. Det är det som en kristen hatar.
Det är därför det står så här i Psalm 1:1–2:
Salig är den som inte följer de ogudaktigas råd och inte går på syndares väg eller sitter bland bespottare utan har sin glädje i HERRENS undervisning och begrundar hans ord dag och natt.
För en världsmänniska verkar det helt befängt att någon skulle önska begrunda Guds ord dag och natt. Det verkar ju snarare som ett självplågeri, något som tar bort möjligheterna till glädjen i världen. För henne verkar det vara en dårskap att ge evangeliet värde och köpa den skatten på bekostnad av världens rikedomar. Men för Guds barn är det en glädje, ja i själva verket den enda sanna glädjen i tillvaron. Därför vill ett Guds barn inte följa de ogudaktigas råd. Därför vill hon inte gå på syndares väg, och inte sitta tillsammans med bespottare.
Det går inte att ha båda delarna. Det går inte att fästa sitt hjärta vid världen och samtidigt mena att man lever ett liv i Jesu efterföljelse. Det är därför som köpmannen säljer allt vad han äger för att få äga den dyrbara pärlan, och det är därför som mannen som hittar skatten i åkern är så angelägen om att komma över den. 
Två slags upptäckt
Liknelsen beskriver två olika sätt att upptäcka skatten. Mannen som går runt på åkern verkar inte vara på skattjakt. Vi vet ingenting om hans ärende, men han råkar på en skatt som blir en vändpunkt i hans liv.
Den som snubblar över skatten är som en som hör evangelium och blir träffad av Guds Ande. Tänk på fångvaktaren i Filippi, som knappast hade kunnat drömma om vad som hände honom den dagen när han lade fotbojor på Paulus och Silas. Men innan morgon grydde var han och hans familj döpta och jublade över frälsningen!
De 3000 som blev döpta i Jerusalem på den första pingstdagen hade inte heller kunnat föreställa sig vad som hände dem den dagen. Men innan kvällen kom var de ägare till en oändligt värdefull skatt. 
Ingen av dem hade betalat det pris som skatten kostade. Det priset hade Jesus betalat. Det var när de fick höra om hans betalning, det som vi kallar Jesu ställföreträdande försoning, som de förstod att de var rättmätiga ägare till skatten, trots att det högg till i hjärtat när det gick upp för dem att de hade varit med och korsfäst Jesus på långfredagen. De hade med Andens undervisning fått veta att deras synder var borta, att deras jätteskuld var utstruken. Därför fylldes de av en jublande glädje över skatten. Tänk att du och jag också har del i samma skatt!
Köpmannen är däremot en yrkesman som systematiskt söker efter en dyrbar pärla. Han vet vad han söker efter. Kanske han kan jämföras med en som går och söker efter vägen till himlen. Han försöker med sina allmosor och böner blidka den Gud som han inser har all rätt att vara vred på honom för hans synd. Han söker bland olika religioner efter en sann väg till Gud. Men han hittar ingen väg.
Så får han veta att det finns en väg, som redan är färdigt beredd, som är öppnad till himlen genom Jesu blod som rann för världen på korset. Då är han beredd att lämna bort allt sitt eget. Han säljer alla sina egna försök att vinna Guds ynnest, och så får han pärlan som betyder evigt liv och salighet.
Oberoende av om du först i dag ägnar en tanke åt att vinna den himmelska skatten eller om du likt köpmannen har jagat efter samvetsro under en lång tid, så har Jesus vunnit den stora skatten för dig. Du får tillsammans med mig och andra syndare bekänna med Luther i förklaringen till andra trosartikeln:
Han har förlossat, förvärvat och vunnit mig, förlorade och fördömda syndare, från alla synder, från döden och djävulens våld, inte med guld eller silver, utan med sitt heliga och dyra blod och sitt oskyldiga lidande och död, för att jag ska vara hans egen, leva under honom i hans rike, tjäna honom i evig rättfärdighet, oskuld och salighet, liksom han har uppstått från de döda, lever och regerar i evighet. Detta är visst och sant.
Och då får vi också säga med Asaf i Ps 73:25:
Vem har jag i himlen utom dig! När jag har dig frågar jag inte efter något på jorden. 
Låt oss be. Käre himmelske Far, tack för din stora kärlek som gjorde att du sände din Son för att ta straffet för att vi skulle få vara dina i tid och evighet. Käre Jesus, du som kom till jorden för att ta på dig vår synd och ge oss din rättfärdighet och all din himmelska välsignelse, hjälp oss att hålla fast vid dig. Hjälp oss också att gå ut till andra och berätta för dem om skatten. Amen.