26 februari 2012

Fullgott beskydd


Av Ola Österbacka
Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.
Predikotext: Ps 91:1–5, 11–13:
Den som sitter under den Högstes beskydd och vilar under den Allsmäktiges skugga, han säger: ”I HERREN har jag min tillflykt och min borg, min Gud som jag förtröstar på.” Han skall rädda dig från fågelfängarens snara och från den förödande pesten. Med sina fjädrar skall han övertäcka dig, under hans vingar skall du finna tillflykt. Hans trofasthet är sköld och skärm. Du skall inte frukta nattens fasor, inte pilen som flyger om dagen.
Ty han skall ge sina änglar befallning om dig att bevara dig på alla dina vägar. De skall bära dig på händerna, så att du inte stöter din fot mot någon sten. Över lejon och huggormar skall du gå fram, du skall trampa ner unga lejon och drakar.
Herre, helga oss i sanningen, ditt ord är sanning. Amen.
Motsägelsefullt budskap?
Vi har gått in i fastetiden och har inlett vandringen mot Jerusalem tillsammans med Jesus. Det första temat som möter oss är Jesu seger över frestelserna. I vår text möter vi en oändlig trygghet, men denna trygghet är omgiven av en farlig och osäker värld. Det är en spänning som är så typisk för våra mänskliga villkor, och som är så svår att begripa, särskilt när man är mitt uppe i anfäktelser och prövningar.
I första årgångens evangelium för i dag möter vi Jesus när han, Guds egen Son, är mitt uppe i svåra anfäktelser. Han fastar i öknen och blir frestad av djävulen (Matt 4). En av frestelserna består i att han av djävulen förs upp på tempelmurens utsprång i Jerusalem och då citerar djävulen från de här verserna. Om nu de här orden är sanna, så borde väl Jesus kunna kasta sig ner för ett flera tiotal meter högt stup och ändå bli bevarad från skada. Änglarna ska ju bära honom.
Men Jesus svarar med ett annat bibelord: ”Du ska inte fresta Herren, din Gud.” Det här ska vara en mall för hur vi ska se på förhållandet mellan löftena om fullständig trygghet och alla de farligheter som möter och som också skadar oss människor, trots löftena.
Vi har här ett exempel på polariteten i Guds ord: dels varningar, dels löften; dels lag och dels evangelium. Vi ska börja dagens predikan med att låta några av dagens texter illustrera de här motsatserna.
Vi börjar med den gammaltestamentliga texten som berättar om profeten Natan och David. David har begått en svår synd, en ofattbar synd för att begås av en kung som Gud älskar. Natan kommer med lag: ”Du är den mannen.”
Hur skulle det ha gått med David om Natan hade tröstat honom och sagt: ”Du har nog gjort galet, men var bara lugn. Gud tar emot dig som du är. Han är en förlåtande Gud som inte vill någon illa.”
Nej, David skulle då ha blivit kvar i sin synd och sannolikt gått allt längre. Natan var tvungen att bestraffa David för att rädda honom från synden som hade snärjt honom. Lagens spegel avslöjar David och han blir slagen till marken. Vi kan läsa hans förkrosselse i Psalm 51 med ord som vi också använder i en version av syndabekännelsen.
Sedan säger Natan till honom: ”Så har också HERREN förlåtit dig din synd. Du skall inte dö.” Det är evangelium! 
Herren säger genom Jesaja (Jes 66:2):
Jag skådar ner till den som är betryckt och har en förkrossad ande, och till den som fruktar mitt ord.
I evangelietexten säger Jesus: ”Ingenting skall någonsin skada er.” Lärjungarna hade återvänt från sin predikoresa och var fulla av glädje att de hade makt över onda andar. Jesus hade gett dem ”makt att trampa på ormar och skorpioner och att stå emot fiendens hela välde”.
Hur kunde han säga så? Bara några år efteråt skulle lärjungarna torteras och dödas. Var fanns då deras makt? Var det inte djävulens välde som visade sin makt?
Svaret är att djävulen inte har någon makt utöver den som Gud tillåter honom att ha. Det är inte så att Gud och Satan strider på lika villkor. Det är ett dualistiskt tänkesätt. Gud behåller alltid den yttersta makten. Men han delar ut den efter sin vilja, till sina barns bästa.
Episteltexten (Hebr 4:15) talar om vår store överstepräst som blev frestad i allt liksom vi, men utan synd. Det är det främsta exemplet på hur Guds lag drabbar samman med hans evangelium. Guds helighet måste straffa synden och därmed syndarna, som vi, men Gud älskar världen så att han inte vill låta den få sitt rättmätiga straff. Han sänder Jesus till jorden i stället för att ta på sig straffet i vårt ställe. Han måste bli en sann människa, dela alla våra villkor, också våra frestelser. Han lever ett rätt liv, rent, utan synd. Så tar han vårt straff på sig och lider den tortyr och den nesliga död som vi borde ha lidit för våra synders skull, för att vi skulle slippa helvetet och i stället få vara med honom i himlen. Det är det som fastetidens budskap om vandringen till Jerusalem gäller.
Låt oss nu se lite på farorna i vår egen värld. Är det så att vår text påstår att vår värld fullständigt saknar faror och svårigheter? Har vi en total befrielse från skada och död, som djävulen ville påstå att Jesus kunde njuta av?
Frestelser och prövningar
Vi lever i en ond värld. Nattens fasor finns runtom oss hela tiden. Den ondes pilar viner runt öronen. Lejon och huggormar hotar människorna. 
Vi blir inte kvitt nattens fasor genom att tänka att det inte finns några farligheter. Huggormarna försvinner inte genom att vi säger att de inte finns. Farligheterna i trafiken försvinner inte genom att vi säger att vi inte kan drabbas av dem. Sjukdomarna försvinner inte genom att säga att just vi inte blir sjuka. Vi upphäver inte döden genom att tro att den inte drabbar oss. 
Om vi gjorde så skulle vi leva på en lögn. Lika lite kan vi trolla bort den onde genom att säga att han inte finns. Han är en verklighet. Och han är mäktig. Han är rentav så mäktig, att Johannes säger (1 Joh 5:19) att hela världen är i den ondes våld
Vi kan inte heller ta bort synden genom att säga att den inte finns. Vi kan inte ta bort skulden genom att säga att det inte är någons fel. 
Vi kan inte göra det så enkelt för oss att vi bara hoppar ut i tomma intet, utför ett högt stup, och säger att det inte finns något som kan skada oss. Djävulen gör allt för att skada oss, och om han kommer och inbillar oss att det inte är någon fara ljuger han – bara för att lura oss in i farorna. Han vill ha oss till helvetet – så allvarligt är det.
Och det har han rätt till. Egentligen. För vi är inte sådana Gud vill att vi ska vara när vi kommer till himlen. Vi lever farligt.
Frestelser möter vi hela tiden. Ungdomstiden har särskilt de sexuella frestelserna, men de finns omkring oss alla. I dag håller det på att bli så självklart att synda att också kristna tycker det är okej att fläcka den äkta sängen. Hur gör vi då när vi frestas? Ber vi Fader vår – inled oss icke i frestelse, för att sedan dela säng med den som inte tillhör oss?
Mannaåldern har sin äregirighet, jakten på status och berömmelse. Ålderns höst brukar kännetecknas av girigheten. Men det är inte bara de här frestelserna som möter oss. Den ondes pilar flyger omkring oss var och en.
Vi är särskilt svaga för frestelserna när vi är uthungrade, som Jesus var i öknen. Om vi är hungriga när vi handlar i matbutiken frestas vi mera av godsaker än när vi är mätta. Om vi blir undernärda på Guds ord löper vi risk att falla för frestelserna, för skyddet mot djävulens frestelse ligger i att ständigt leva av Guds ord.
Jesus behövde själv det vapnet, eftersom han som människa var svag. Han hänvisade till Skriften: ”Det står skrivet”, ”Det står också skrivet”.
Jesus började inte resonera med djävulen. Han visste vad som stod skrivet och hänvisade till det. Det ska också vara vårt försvar när vi konkret råkar ut för frestelse. Då är det bra att ta till Guds tio bud. ”Vi ska frukta och älska Gud, så att vi inte ...” 
En sak som står skrivet är att Gud inte låter oss vara utan svårigheter i våra liv, sådant som vi kallar prövningar. Det här beror på vårt onda hjärta, våra böjelser till det onda. Hebreerbrevet uttrycker det så här (Hebr 12:7):
Det är till er fostran som ni får utstå lidande. Gud handlar med er som med söner. Och var finns väl en son som inte tuktas av sin far?
Och längre fram (v11):
För stunden tycks ingen tuktan vara till glädje utan till sorg, men för dem som fostrats genom tuktan ger den längre fram frid och rättfärdighet som frukt.
Visst kan vi i våra dagar ha svårare än våra förfäder för några generationer sedan att förstå det här med tuktan, eftersom tuktan inte längre betyder det som det betydde förr. Men vi vet också att den fria uppfostran, där barnen inte får lära känna några gränser, inte för något gott med sig. Att fysiskt få veta var gränserna går kan göra väldigt ont, för stunden. Men längre fram ger det frid och rättfärdighet som frukt.
Därför måste vi utsättas för prövningar och lidanden för vår fostran. Lagen har blivit vår uppfostrare. Orden ”du ska” och ”du ska inte” känns inte behagliga, men de är nödvändiga.
Alldeles påtagliga blir de orden när ett barn rör sig på farliga ställen. Vi försöker vakta dem från spisens hetta, vi skyddar dem från att gå intill branta stup. Och om vi ser en orm låter vi inte barnet ligga alldeles bredvid. Om en god vän som vi skidar med är på väg mot ett brant stup eller mot svag is varnar vi och gör allt för att hindra honom att åka vidare.
Sådan är en kärleksfull omsorg. Den måste säga nej ibland. Den måste rentav vara hårdhänt ibland. På det sättet förstår vi också Guds många gånger omilda behandling av oss.
Jesus måste möta allt det onda
Men varför måste Jesus drabbas av en så hård behandling? Han som själv var Gud.
Om Jesus inte hade varit sann människa skulle han inte ha behövt någon varning för allt det farliga. Men han var sann människa, frestad i allt som vi, dock utan synd. När han var barn behövde han precis samma beskydd som alla vi andra. Han behövde en mors omsorg och en fars tillsägelser, fast vi inte kan förstå hur han fungerade då han inte hade någon synd. Men vi ser det allra tydligast när han frestas av djävulen i öknen. Varför måste han frestas, då han inte kunde synda?
Jo, det var för att han måste lära lydnad genom sitt lidande (Hebr 5:8). Han måste ställas under allt det onda för att kunna ha medlidande med våra svagheter. Därför måste han också uppleva det onda till det allra bittersta, till den nesliga döden på korset. Han gjorde det för vår skull, för annars skulle vi ha varit för evigt bundna av djävulen. 
Jesus satt under den Högstes beskydd. Han vilade under den Allsmäktiges skugga. Han hade sin tillflykt och sin borg i Herren. Han förtröstade på honom. Men det var ingen automatik. Han kunde be en hel natt för att samla styrka. Det syntes inte på ytan att han hade Guds beskydd. Han svettades blod innan hans lidande började, så fruktansvärd var hans ångest.
Men i denna kamp var det inte djävulen som triumferade. Det verkade så, för hur kunde någon tro att Gud segrade när Jesus spikades fast på korset? Hur kunde någon tro att segern hade vunnits när han togs ner död och lades i graven?
Ändå var det Guds triumf. Det var hans sätt att vinna seger. I allt det fanns den Högstes beskydd, även om Jesus blev övergiven av honom för våra synders skull. Så sträng är Guds lag att han inte kunde skona sin ende Son. Trots sin kärlek måste han överge honom en kort tid åt djävulen att leka med. Men bara till en gräns. När han uppväckte honom på påskdagens morgon visade han sin verkliga makt. Då visade han, att segern var hans, att ingen kan ta ifrån honom hans ära.
Vi har fullgott beskydd
Allt det här skedde för att vi skulle vara övertygade om att vi är i fullgott beskydd hos Herren, då vi inte strider i egen kraft utan tillsammans med honom. Då vet vi att det inte finns någon makt som kan skilja oss från hans kärlek i Jesus Kristus. Den som har sitt namn skrivet i himlen kan fröjda sig mitt i sina lidanden, för ingen ska rycka honom ur Guds hand. Det står skrivet så.
Hur kan jag veta att mitt namn är skrivet i himlen? Ja, inte kan du veta det genom att titta på dig själv. Du ska se efter vad som står skrivet. Jag nämner två ställen. Ef 2:8: 
Av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det.
Och Gal 3:27:
Alla ni som har blivit döpta till Kristus har blivit iklädda Kristus.
Här kan vi ännu lägga till ett bevis: gå till den församlings dopbok där du döptes och se efter om du är döpt! Vi behöver sådana belägg utanför oss när vi kommer i anfäktelse och prövningar.
När frestelsen möter svarar jag: Hur skulle jag, som har döpts till en kropp med Jesus, kunna synda mot honom och låta min kropp bli en syndakropp? Skulle jag kunna förhärliga djävulen i stället för att förhärliga Jesus?
Eller med psalmens ord:
När jag frestas vill jag svara:
Jag är döpt i Jesu namn.
Honom vill jag trogen vara,
vill ej ryckas ur hans famn.
Han från synden ren mig tvagit
och mig till sin egen tagit,
honom jag, som han mig bjöd,
följa vill i liv och död.
Amen.
Lovad vare du Gud, och välsignad i evighet, som med ditt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Låt din Helige Ande stadfästa Ordet i våra hjärtan, så att vi inte blir glömska hörare, utan dagligen växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och blir saliga genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.
Predikan i Biblion, Vasa, och Lepplax bykyrka 26.2.2012.

22 februari 2012

En oangenäm delaktighet, del 2


Av Hans Ahlskog

Det är inte likgiltigt med vilka man delar den sakrala gemenskapen.
Den sakrala gemenskapen är en enda. Den innefattar t.ex. nattvardsgemenskap, bönegemenskap, predikstolsgemenskap och vigningsgemenskap. Vi skall se närmare på dessa delområden i biblisk och kyrkohistoriskt ljus.

• Det är inte likgiltigt med vem man böjer knä inför Herrens altarbord.
I fornkyrkan var det givet att den som firade nattvard tillsammans med en exkommunicerad själv blev exkommunicerad. Om gemenskapen mellan två lokalförsamlingars biskopar bröts, så innebar det per automatik att ”kyrkogemenskapen” mellan dessa församlingar i sin helhet var bruten. Ingen enskild medlem kunde överskrida gränserna för kyrkogemenskapen utan samtliga medlemmars medgivande. Den som firade nattvard med en heretiker, schismatiker eller med någon som av någon anledning stod utanför gemenskapen uteslöt därigenom sig själv från församlingen. Trots att man själv inte var heretisk eller schismatisk så uteslöts man i alla fall från gemenskapen som en kedjereaktion (W. Elert: Eucharist and Church Fellowship in the First Four Centuries, s.174-175).
Benjamin som helhet var inte heller skyldig till våldtäkten i Gibea, men man ville inte skilja sig från dem som hade syndat. Som kedjereaktion blev man nästintill förintade av resten av ”församlingen”. Paulus skriver till församlingen i Korint att de inte skall äta med någon som kallas broder om han är en uppenbar syndare (1 Kor 5:11). Församlingen uppmanas istället att driva ut ifrån sig den som är ond.
Det är inte likgiltigt att ta emot sakramentet i en avfallen kyrka trots att man anser den egna lokalförsamlingen vara någorlunda okej. Råder det kyrklig gemenskap mellan den egna församlingen och synoden eller den riksomfattande kyrkan så är man i gemenskap med hela synoden. På samma sätt är det inte rätt att dels vilja hålla kvar sin gemenskap i en heterodox församling och samtidigt vilja dela den sakrala gemenskapen i en ortodox kyrka. Ett av de två måste man välja, man skall inte stappla på båda sidor.
För den tidiga kyrkan var en man antingen ortodox eller heterodox beroende på hans bekännelse. Han var det ena eller det andra berodende på den bekännelse med vilken han stod i gemenskap. Den gemenskap han stod i, d.v.s. kyrkan han tillhörde, visade sig i var han mottog sakramentet. Genom att ta del av sakramentet i en kyrka kungör en kristen att den kyrkans bekännelse är hans bekännelse. Eftersom en människa inte samtidigt kan ha två avvikande bekännelser, så kan han inte ta emot sakramentet i två kyrkor med olika bekännelse. Om någon gör det, så förnekar han sin egen bekännelse eller så har han ingen alls. (Elert, s.182)
• Det är inte likgiltigt med vem man förenar sig i bön.
Det heter om den första kristna församlingen att den höll fast vid apostlarnas lära och gemenskapen, vid brödsbrytelsen och vid bönerna. För de första kristna med judisk bakgrund var det självklart att Gud inte hör den ogudaktiges bön. I den tidiga kyrkan var redan en gemensam bön med en exkommunicerad orsak nog för att som en kedjereaktion själv bli utesluten ur gemenskapen.
I 1 Sam 15 kan vi läsa om hur Samuel vägrar bönegemenskap med Saul eftersom denne hade förkastat Herrens ord (1 Sam 15:26):
Jag vill inte vända tillbaka med dig, för du har förkastat HERRENS ord.

• Det är inte likgiltigt vem man låter betjäna sig med ord och sakrament.
Melanchthon skriver i Apologin att sakramenten inte förlorar sin kraft och verkan även om de utdelas av ogudaktiga präster. Detta är emellertid ingen ursäkt att låta sig betjänas av sådana om deras ogudaktighet är känd, t.ex. i form av falsk lära eller okristligt leverne. I nästa mening säger Melanchthon ( Apol. SKB s.184):
Men ogudaktiga lärare bör man övergiva, ty dessa handla icke i Kristi stad och ställe utan äro av antikrist. Kristus säger också: Tagen eder till vara för falska profeter. Och Paulus: Om någon förkunnar för eder ett annat evangelium, så vare han förbannad.
Bibeln uppmanar gång på gång Guds barn att fly falska lärare.
Om någon kommer till er och inte för med sig Kristi lära, så skall ni inte ta emot honom i ert hem eller hälsa honom välkommen. (2 Joh v.10)
I våra gudstjänster ser vi influenser av den tidiga kyrkans praxis i dessa frågor t.ex. genom växelhälsningarna. I vår församlings liturgi kommer den första växelhälsningen omedelbart efter Glorian d.v.s. innan den s.k. Ordets gudstjänst inleds. Denna slutar sedan med predikan. Efter predikan kommer så den andra växelhälsningen, liksom för att bekräfta att de sakrala banden mellan pastor och församling fortfarande finns. I nattvardsmässan finns pax-hälsningen (Herrens frid vare med eder – så ock med din ande) omedelbart före Agnus Dei och utdelningen av elementen. På detta sätt bekräftar man inom församlingen att den andliga banden finns mellan herde och hjord.
Johannes Damascenus (676-749) sade angående nattvardsfirningen (Elert s.121):
Vi måste med all styrka framhålla att nattvarden varken skall emottagas av eller ges till heretiker.

• Det är inte likgiltigt av vem man tar emot vigning till herdetjänst.
I skriften Om påvens makt och överhöghet sjunger den annars så försiktige Melanchthon ut ordentligt mot påvedömet och dess villfarelser. En av hans huvudteser är att församlingen behåller sin rätt att viga sina tjänare om (de romerska) biskoparna vägrar att göra det.
Paralleller kan lätt göras till den situation man har idag de nordiska folkkyrkorna, där inga kandidater ges vigning som inte är beredda att samarbeta med kvinnliga präster fullt ut. Men vi skall märka att Melanchthon också anger en annan orsak att vägra ta emot vigning av befintliga biskopar, nämligen falsk lära:
Därför då biskoparna antingen omfatta falsk lära eller vägra att meddela vigning, äro församlingarna nödgade på grund av gudomlig rätt att genom sina i tjänst varande präster viga och förordna åt sig nya. (Om påvens makt och överhöghet, SKB s. 352. Se också s. 348.)
Det finns således ingen orsak att ondgöra sig över folkkyrkobiskoparnas vägran att viga kandidater med den gamla ämbetssynen. Skulle man ordna med s.k. särvigningar så kunde ändå ingen evangelisk-luthersk kandidat med rent samvete ta emot den vigning som erbjuds på grund av att biskopen omfattar falsk lära. Att ordineras av en falsk lärare är att utöva sakral gemenskap med honom.
Lite surdeg syrar hela degen. (Gal 5:6)
Publicerad som blogg i Kyrkpressen 27.9.2010

14 februari 2012

En oangenäm delaktighet, del 1


Av Hans Ahlskog
Vårt moderna samhälle kan sägas vara individualistiskt i motsats till det enhetssamhälle som rådde tidigare. För några hundra år sedan, inte minst under den lutherska ortodoxins tid, skulle alla vara lika. Man förutsattes tänka och tro på samma sätt. Under reformationstiden och fram tills religionsfrihet infördes med upplysningsvindarna gällde den regeln att man på ett visst geografiskt område förutsattes dela furstens tro. Den högortodoxa kyrkan såg till att alla skulle lära sig trosartiklarna och katekesen. Det var lagstadgat att vara evangelisk-luthersk.
Nu är det som bekant inte längre så utan nu är det tillåtet att vara sig själv. Inget illa med det, tvärtom. Man kan inte tvinga någon att vara en kristen. Illa är dock att den moderna allmänkyrkan med det lutherska namnet inte ser till att alla dess medlemmar lär sig trosartiklarna och katekesen.
Utifrån vår moderna syn på samhället och religionen så är det ibland svårt att förstå hur saker och Gud resonerar. Våra gudsrelationer är många gånger väldigt förenklade: jag och min Gud, du och din Gud (eller gud). Vi har rätt långt fjärmat oss från reformationstidens Unser Gott, vår Gud och för Jesu: Min Fader och er Fader, min Gud och er Gud (Joh 20:17).
Gud vill att vi skall vara ett kollektiv. Stort eller litet, det beror på omständigheterna, men av Matt 18:20 ser vi att Gud vill att vi skall ta hand om varandra om umgås. Men detta är så främmande för oss kainiter. Skall jag ta vara på min broder?
De kristna åtnjuter många fördelar i sitt kollektiv. Man besitter en samfälld delaktighet i Kristus och i varandra. Den allra intimaste delaktigheten är den man äger tillsammans i ”det heliga”, d.v.s. delaktigheten i Herrens heliga nattvard. Denna delaktighet torde också ligga i Apostolicums tredje artikel (”Jag tror på de heligas samfund”, ursprunglig grekisk text: ”Jag tror på delaktigheten i det heliga”). Detta är vad vi kan kalla en positiv delaktighet. De kristna blir i nattvarden delaktiga av det som Ignatius kallade för odödlighetens läkemedel.
En annan positiv delaktighet beskriv i 1 Kor 12. Där liknas Guds barns inbördes förhållande i Kristus vid lemmar i en kropp. Om en lem lider, så lider alla lemmarna med den. Om en lem hedras, gläder sig alla lemmarna med den (v. 26). Den sympati och delade glädje som råder i den kristna församlingen är verkligen en positiv delaktighet.
Men de kristna kan också råka ut för en negativ delaktighet. Den situationen uppkommer när en broder eller syster försyndar sig i lära eller liv utan att syskonkretsen i övrigt leder den felande tillrätta. I andra Johannesbrevet kan vi läsa följande ord (v. 9-11):
Den som inte förblir i Kristi lära utan går utöver den, han har inte Gud. Den som förblir i hans lära har både Fadern och Sonen. Om därför någon kommer till er och inte för med sig denna lära, så skall ni inte ta emot honom i ert hem eller hälsa honom välkommen. Den som välkomnar en sådan gör sig medskyldig till hans onda gärningar
Paulus förmanar också Timoteus att inte göra sig delaktig i andras synder (1 Tim 5:22) och genom liknelsen om hedersamma kärl och kärl till vanheder visar han på vikten av att skilja sig från falska lärare (2 Tim 2:20ff). Av aposteln ord ser vi att den som renar sig och håller sig borta från kärlen till vanheder, d.v.s. dem som utövar orättfärdighet, blir ett kärl till heder.
Detta med delaktighet i andras synder kommer också fram i gamla förbundet.
Innan Israels barn skulle tåga in i löfteslandet reste sig några leviter till uppror mot Mose och Aron. De var inte aroniter, dvs. inte av prästsläkt, men nu ville de få prästämbetet och tända rökelse inför Herrens ansikte (4 Mos 16:40). Detta var ytterst ett brott mot Gud själv. Gud tänkte också ingripa i detta. Hela församlingen församlades utanför uppenbarelsetältet och Gud tänkte förgöra alla utom Mose och Aron för Koras synds skull. Mose vädjade till Gud att han inte skulle förgöra hela församlingen och Gud befallde då att man skulle skilja sig från dem som hade förbrutit sig. Mose framförde befallningen (4 Mos 16:26):
Vik bort från dessa ogudaktiga människors tält och rör inte vid något som tillhör dem, så att ni inte förgås genom alla deras synder.
I Josua 7 berättas det om Akans synd vilken bestod i att han, mot Guds befallning, hade tagit av det tillspillogivna från erövringen av Jeriko. Gud ville på grund av detta inte längre vara med dem om de inte skaffade bort denna orättfärdighet ifrån sin gemenskap (v.12). Intressant i sammanhanget är att Gud anklagade Israel och inte endast Akan för synd (v.11).
Israel har syndat, de har överträtt mitt förbund som jag ingått med dem. De har tagit av det tillspillogivna, de har stulit, ljugit och lagt det stulna bland sina ägodelar.
Akan hade syndat och denna synd tillräknades hela folket. De kunde inte inta Ai innan Akan hade avlägsnats från deras gemenskap (vilket i GT ofta innebar avrättning). Enligt modern individualistisk uppfattning kunde man vänta sig att Gud hade låtit Akan dö i slaget om Ai för sin synds skull, och att de oskyldiga hade sparats. Men Guds folk är ett kollektiv och står och faller som ett sådant.
I Domarboken 19 berättas det om en fruktansvärd synd som begåtts i staden Gibea på Benjamins område. Männen i staden ville ha sexuellt umgänge med en genomresande man som fått natthärbärge hos en man i staden. För att värja sig gav den kringresande sin bihustru till männen i staden och de våldtog henne hela natten.
Denna synd (våldtäkten) blev känd i hela Israel och man samlades till rådslag hur man skulle handla med staden Gibea. Man begav sig i samlad trupp till Benjamins område och begärde att staden skulle utlämna de onda männen så att de kunde avrättas, för att på detta sätt ”det onda skulle avlägsnas från Israel” (Dom 20:13).
Benjaminiterna ville emellertid inte utlämna dem utan de drog ut i strid mot resten av Israel för att försvara de onda männen. Striden blev hård men Israel besegrade till slut Benjamin som nästan helt utrotades.
Det är viktigt att lägga märke till det hjärtelag som Israels barn hade gentemot Benjamins stam på grund av den skada som hade åsamkats stammen. Vi läser att Israel kände medlidande med sin bror Benjamin (Dom 21:6). Israel handlade på Guds direkta befallning (Dom 20:18, 20:23, 20:28) och orsaken till all denna blodspillan var att det onda måste skaffas bort ur Israel.
Dessa får tjäna som exempel på hur Guds folk som helhet blir delaktiga i felande bröders och systrars synder om man inte tar itu med dem.
Kan vi få några lärdomar från gamla förbundets föreskrifter och praxis som vi kan tillämpa på den nytestamentliga församlingen?
Ja, församlingen i det nya förbundet liknar i mångt och mycket det gammaltestamentliga gudsfolket och många principer är direkt överförda till den kristna församlingen. Skillnader finns dock.
Gudsfolket i GT var förbundet med ett yttre geografiskt rike. Gudsfolket i NT har inga geografiska gränser utan finns överallt på jorden där evangelium predikas. I GT måste den som syndade skiljas från riket antingen genom avrättning eller landsfördrivning. På det sättet skiljdes syndaren från gudsfolket.
I NT behöver ingen lämna riket eller dödas lekamligen. Eftersom Kristi rike inte är av denna världen är det nog att den som inte vill omvända sig skiljs från församlingsgemenskapen. Så länge den obotfärdige står kvar i gemenskapen föreligger den negativa delaktigheten för hela församlingen.
När vi talar om risken med den negativa delaktigheten som en orsak att upprätthålla kyrkotukt är det viktigt att samtidigt framhålla en annan av kyrkotuktens förtjänster och målsättningar: att den obotfärdige omvänder sig. I Bibeln uttrycks detta med ord som ”om han lyssnar, så har du vunnit din broder” (Matt 18:15), att ”överlämna någon åt Satan till köttets fördärv, för att anden skall bli frälst på Herrens dag” (1 Kor 5:5). Kyrkotukten finns till för att vinna bröder och systrar tillbaka till tron, och exklusiviteten som bör förekomma är inget självändamål.
Publicerad som blogg i Kyrkpressen 26.9.2010

13 februari 2012

Predikan på sexagesima, 12.2.2012

Av Hans Ahlskog

Vår predikotext är hämtad från 2 Petrusbrevets första kapitel verserna 20 och 21.


Framför allt skall ni veta att ingen profetia i Skriften har kommit till genom egen utläggning.
Ty ingen profetia har burits fram genom någon människas vilja, utan ledda av den helige Ande har människor talat vad de fått från Gud. Amen.


Gud låt ditt ord oss lysa så,
att vi i mörker ej må gå,
men genom denna jämmerdal,
få vandra till din himmelssal.
Amen.




Temat för söndagen sexagesima är Guds ord. En kristen människa tror att Bibeln är Guds ord. Men det finns många som har ett visst intresse för Bibeln men som inte tror att Bibeln är Guds ord. Vi skall i vår predikan idag stanna inför några frågor och invändningar som framförallt den moderna teologin har mot att de kristnas bekännelse att Bibeln är Guds ord. Sedan skall vi också tänka lite på vilka förmåner vi åtnjuter när nu Gud har uppenbarat sig för oss i sitt ord. Och slutligen skall vi fråga oss vilka skyldigheter det för med sig att Gud har uppenbarat sig själv och sin vilja för oss. Men låt oss först stanna inför några invändningar som människor kan ha mot läran om att Bibeln är Guds ord d.v.s. inspirerad av Gud. Det finns många invändningar mot att Bibeln är Guds ord men vi skall koncentrera oss på sådana som får sitt svar i dagens predikotext.


Det första vi skall stanna inför är frågan: är läran om Bibelns inspiration viktig? Är det viktigt att poängtera att vi kan och skall tro på Bibeln? Vår tro skall ju rikta sig till en person och inte till en bok.


Moderna människor tycker ofta att de kristnas sed att lyfta fram Bibeln i ur och skur, t.ex. i samhällsdebatter är besvärande och föråldrat. Det finns många människor som säger sig ha en nära relation till Kristus utan någon relation till hans Bok, till Bibeln. Bibeln och vad den har att säga är inget att bry sig om. Det är en sekundär fråga. Om ens det.


Men för Petrus är tron på Bibelns gudomliga inspiration, d.v.s. att Bibelns ord är utandade av Gud själv, ingen sekundär fråga. Han säger i vår predikotext: framför allt skall ni veta detta, att Bibeln är gudomligt inspirerad, den är inte människors ord, utan Guds ord.


Paulus skriver till församlingen i Tessaloniki: Därför tackar vi alltid Gud för att ni tog emot Guds ord som vi predikade och tog det till er, inte som ett ord från människor utan som Guds eget ord, något som det verkligen är, ett ord som är verksamt i er som tror.


För denna församling var det av stor betydelse om det som Paulus predikade var Paulus tankar och åsikter eller Guds eget ord. Är det Guds ord man hör, så fordrar detta ord handling. Det är då viktigt hur man förhåller sig till det. Men är det bara något som Paulus anser, då har man en viss frihet att handla på annat sätt om man så vill. Då är Paulus bara en i raden av antikens filosofer.


Vad skall vi då säga om uttrycket: Jag tror inte på en bok utan på en person. Kan man tro på Jesus och samtidigt förkasta hans ord? Nej, vi vet alla att detta inte går. Till sådana människor säger Jesus: Varför kallar ni mig Herre, Herre, när ni inte gör vad jag säger? (Luk 6:46) Ja, till sådana svärmare säger han: Om någon älskar mig, håller han fast vid mitt ord, och min Fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och ta vår boning hos honom. (Joh 14:23) Det är självbedrägeri att inbilla sig att man kan komma till himlen på en flyktig bekännelse till Kristus. Den som trampar på Guds ord trampar på Guds helighet och majestät. Den vägen bär inte hem.


Den andra invändningen vi skall stanna inför lyder såhär: Bibeln är inte Gud ord därför att Gud skulle ha ingivit människor vad de skall tala och skriva utan människor har skrivit sina tankar om Gud och Gud har sedan godtagit dessa människors ord som sina egna trots deras fel och brister.


Man hör ibland sägas: Det som står i Bibeln är inte Guds ord till människor för alla tider utan istället har människor i olika tider där skrivit ned sina tankar om Gud.


Men Petrus säger i vår text att ingen profetia i Skriften har kommit till genom egen utläggning eller någon människas vilja utan den helige Ande har gett skribenterna sina ord. 


Den predikan som kommer till genom  människors vilja och önskningar finns det gott om i vår tid. Människor gör sig en egen bild av Gud som de sedan gärna talar och skriver om. Vi kan tänka på Jonas Gardell till exempel. Eller på de präster i Sverige och Finland som inte ens tror på en personlig Gud utan gud för dem är t.ex. det goda i människan eller det vackra i naturen.


Men Bibeln har inte kommit till genom att sådana människor har talat som hellre borde vara tysta. Bibeln är inte en produkt av svärmares iver att sprida sina filosofier. Tvärtom fanns det ofta hos de bibliska författarna en stor motvilja att fungera som Guds budbärare. Vi kan tänka på Jona, som flydde för Gud eller Jeremia som skyllde på sin ungdom. Eller så kan vi tänka på Mose som sade: sänd vem du vill men inte mig. Men Gud valde vem han ville till sina sändebud. Och dem gav han sitt ord.


Vi skall se lite närmare på när Mose fick löfte om Guds inspiration. När Mose möter Gud i den brinnande busken får han uppdraget att resa till Egypten för att befria Guds folk. Mose anser att han inte är någon vidare god talare, men Gud ger honom ett löfte:


Jag skall vara med din mun och lära dig vad du skall säga." Men Mose sade: "Herre, jag ber dig: Sänd ditt budskap med vilken annan du vill." Då upptändes HERRENS vrede mot Mose och han sade: "Har du inte din bror Aron, leviten? Jag vet att han är en man som kan tala. Och se, han är på väg för att möta dig, och när han får se dig skall han känna glädje i sitt hjärta. Du skall tala till honom och lägga orden i hans mun. Och jag skall vara med din mun och hans mun, och jag skall lära er vad ni skall göra. Han skall tala i ditt ställe till folket. Han skall vara som en mun för dig, och du skall vara som Gud för honom.  (Mos 4:12ff)


För det första ser vi att det är Guds budskap som Mose skulle föra fram: Sänd ditt budskap med vem du vill. Sedan ger Gud ett löfte att vara med Mose mun, d.v.s. så att han säger det som Gud vill att han skall säga. Och en sak ännu: vad menas med att Mose skall vara som Gud för Aron? Jo, här avses att Mose skall ge Aron sina ord och Aron är då endast redskapet som framför Mose ord, d.v.s är Aron Mose mun.  Det är ju så som Gud gör när han ger profeter sitt ord som de i sin tur skriver ner eller predikar. Då kan de med rätta säga: Så säger HERREN! Vi skall här ännu nämna hur det gick till när Hesekiel blev kallad till profet. Gud befallde att han skulle äta en bokrulle. Och det gjorde Hesekiel och Gud sade till honom. Du människobarn, gå till Israels hus och tala mina ord till dem. (Hes 2:8ff) Så konkret kunde det gå till när Gud gav profeterna sitt ord. En liknade upplevelse hade Johannes och det kan vi läsa om i Upp 10.


En tredje invändning kan låta såhär: Bibeln i sin helhet är inte Guds ord, men Bibeln innehåller Guds ord.


Ja, vad skall man säga till detta. Är det så som man ofta menar i vår tid att allt som står i Bibeln inte är Guds ord men att Guds ord kan finnas här och där mitt i allt bråte av människotankar från olika tider?


Petrus skrev, som vi redan såg, att ingen profetia i Skriften någonsin kommit till genom mänsklig utläggning. I vår episteltext läste vi också:  


Hela Skriften är utandad av Gud och nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse och till fostran i rättfärdighet, för att gudsmänniskan skall bli fullt färdig, väl rustad för varje god gärning. (2 Tim 3:16f)


Hela Skriften är inspirerad av Gud. Där finns inget annat än Guds ord. Denna bibelsyn, som är så föraktad av kyrkliga ledare idag, var även Jesu bibelsyn:


Amen säger jag er: Innan himmel och jord förgår, skall inte en enda bokstav, inte en prick i lagen förgå, förrän allt har skett. (Matt 5:18)


Och på ett annat ställe tar Jesus ut en enda vers från Psaltaren 82 och argumenterar utifrån den och säger att Skriften inte kan göras om intet. Bibeln är alltså en helhet och som helhet är den Guds ord. Det som en gång står skrivet i Bibeln är Guds ord.


Nu skall vi lämna människors invändningar mot att Bibeln är Guds ord och istället se på vad som följer av läran om att Bibeln är inspirerad.



Rättigheter eller förmåner som följer av Inspirationen.



Vi skall då först se på vilken förmån vi människor har av att Gud har gett oss sitt ord. I Bibeln säger Gud:


Mina tankar är inte era tankar, och era vägar är inte mina vägar, säger HERREN.
Nej, så mycket som himlen är högre än jorden,
så mycket är mina vägar högre än era vägar
och mina tankar högre än era tankar.
(Jes 55:8f)



Människan var inte ens i sitt ursprungstillstånd lika vis som Gud och hon kan ännu mindre efter syndafallet mäta sig i visdom med Gud. Det heter om människan efter fallet att hennes hjärtas alla tankar och avsikter ständigt var alltigenom onda. (1 Mos 6:5)


Vi människor möter i våra liv många problem och vi ställs inför många frågor på vägen: skall jag handla så eller kanske så? Skall jag göra på det sättet eller på ett annat?


När vi står inför sådana situationer har vi två möjligheter: vi kan sätta oss ner och grubbla själva eller så kan vi fråga Gud. Gud har dock inte lovat att besvara alla våra frågor. Om vi funderar på att köpa en ny kaffebryggare så kan vi inte slå upp Bibeln och leta om det står något där om när det rekommenderas att köpa en ny kaffebryggare. Det är ett exempel på en sak som Gud har lämnat fritt åt människan att bestämma. Men låt oss ta ett annat exempel: ett sällskapande par kanske funderar på om de skall gifta sig eller göra som alla andra och flytta ihop först och kanske gifta sig sedan. Om paret nu vänder sig till mänsklig visdom, så kommer man troligtvis fram till att man skall flytta ihop med en gång. Men hur går det om paret slår upp Bibeln? Hur går det om de frågar av Honom vars tankar vida övergår människors tankar och vars vägar ofta är helt annorlunda än människors? Människan har denna förmån. Hon kan gå till facit och se efter vad Gud säger. Och i detta fall säger Gud genom Paulus att den som är upptänd av begär inte skall bo samman som ogifta utan gifta sig och de skall så hålla sig till varandra. Då får man del av de välsignelser som Gud lagt ned i äktenskapet. Då behöver man inte famla i mörker och dra olycka över sig själv och sina anhöriga genom felaktiga val.


Vi kan också tänka på ett par som får reda på att det barn de väntar har Downs syndrom. De ställs inför ett val. Vill ni behålla barnet, frågar läkaren kanske och mellan raderna kan man läsa vilket svar som önskas. Livet med barnet blir kanske inte så enkelt, men vad vill Gud? Vad vill Han som har skapat detta barn sådant det är? Han har sagt att barn är hans gåvor och det har han sagt utan inskränkningar och utan att precisera att detta endast gäller friska barn. Han har också sagt: du skall inte mörda. Här ser vi hur människors visdom och Guds visdom går tvärt emot varandra. Skulle Gud vara den tysta gud som människor ofta vill göra honom till, så skulle detta par inte ha något annat val än att mörda sitt barn. Men nu har de inte en tyst gud utan en Gud som talar, som låter världen veta sin vilja. Både i den allmänna uppenbarelsen, i samvetet och i den särskilda, i Bibeln. Och då kan detta par välja det rätta och inte dra fördärv över både sitt barn och sig själva.


Vi skall se på ett annat exempel på en förmån som följer av läran om Bibelns inspiration. Den som tror att Bibeln är Guds ord får många frågor besvarade. Föddes Jesus verkligen av en jungfru? Gjorde han under? Gick han på vatten eller var det en hallucination? Uppstod han kroppsligen?


Dessa frågor har okunniga människor funderat mycket på, men den som tror på Bibeln kan luta sig tillbaka och istället koncentrera sig på annat. Han är inte okunnig. Han vet att Jesus föddes av en jungfru, att han gjorde många under, att han gick på vatten och att han uppstod kroppsligen på den tredje dagen. Detta vet han för att Bibeln säger så. Den som tror på Bibeln har istället en annan brinnande fråga inom sig: vad säger Gud mer? Han vet att det är Guds ord han hör och läser och han vill gärna lära sig mera av det.

Skyldigheter som följer av Inspirationen

Men följer det då några skyldigheter med läran om Bibeln inspiration? Om vi nu tror att Bibeln är Guds ord och alltigenom tillförlitlig, förpliktar det då oss på något sätt?


Jesus säger i Luk 12:47ff: Den tjänare som vet sin herres vilja men ingenting ställer i ordning och inte handlar efter hans vilja, han skall piskas med många rapp. Men den som inte känner till den och gör något som förtjänar spöstraff, han skall piskas med få rapp. Var och en som har fått mycket, av honom skall det krävas mycket. Och den som har blivit betrodd med mycket, av honom skall det utkrävas så mycket mer.


När Gud har gett oss sitt ord och sagt: här har ni min Bok. Vill ni lära känna mig så skall ni läsa min Bok. En kristen är en som tror på Bibeln, har vi konstaterat. Han känner sin Herres vilja. Och han förutsätts också handla i enlighet med denna vilja.


Om du därför vet med dig att du på något område i ditt liv kompromissar med Guds ord, så skall du skynda att omvända dig. Detta säger jag främst till mitt eget hjärta. Det är ibland bekvämast att  tumma lite på det som Gud har sagt för att människor inte skall ta anstöt. Men vi skall inte förlita oss på vårt eget omdöme om vad som är bäst utan vi skall här dra nytta av den förmån som följer med läran om verbalinspirationen, d.v.s. lita på att Gud vet bäst.


Den som förnekar att Bibeln är Guds ord kan ju inte sägas känna sin Herres vilja eftersom han först skulle bli tvungen att urskilja det som verkligen är Guds ord i Bibeln från det som bara är bråte av mänskliga tankar om Gud. Men att förneka Bibelns inspiration är ingen ursäkt. Man kommer ändå inte undan piskan, även om man bara piskas med få rapp. Men vi kan vara säkra på att i himlen piskas ingen, så det som texten talar om är högre och lägre grad av evigt straff. Men när nu Gud har skänkt oss tron på att Bibeln är sann, så skall vi vara tacksamma över det och göra hans vilja, d.v.s. det som han har befallt oss i Bibeln. Människor får då säga vad de vill. Gud vet bättre.


En annan skyldighet som följer med detta är att bevara allt Guds ord. Den som tror att Bibeln är Guds ord har ingen rätt att åsidosätta någon ord som står där och tänka att det och det är mindre viktigt. Om någon tar bort något från de ord som står i denna profetias bok, skall Gud ta ifrån honom hans del i livets träd och i den heliga staden, skriver Johannes. Och detsamma gäller andra vägen. Gud har gett oss sitt Ord som han vill att vi skall hålla oss till. Vi har ingen rätt att börja hitta på egna läror och göra anspråk på att detta måste gälla i Guds församling , detta är vad Gud vill. Detta kan ske om vi börjar lära den ena eller det andra utifrån bibelord som vi inte förstår och som vi har ryckt ur dess sammanhang. Det är kanske någon viss sak som har blivit viktig för oss och som vi vill betona. Och kan vi då ta Bibeln till hjälp så kommer också andra att tro på samma sätt. Men Bibeln varnar för sådant. Om någon lägger något till dessa ord skall Gud på honom lägga de plågor som det är skrivet om i denna bok.


Nej, en skyldighet som följer av läran om Bibelns inspiration är att bevara Guds ord rent. Rent från slagg från våra förmörkade sinnen och föreställningar. Gud har sagt det han ville ha sagt och det må vara nog för oss.


Amen!

5 februari 2012

Vinst och förlust i Guds rike


Av Ola Österbacka
Septuagesimasöndagens tema är Guds oförskyllda nåd. Predikotexten är tredje årgångens episteltext från Fil 3:7–14:
Men allt det som var en vinst för mig räknar jag nu som förlust för Kristi skull. Ja, jag räknar allt som förlust, därför att jag har funnit det som är långt mer värt: kunskapen om Kristus Jesus, min Herre. För hans skull har jag förlorat allt och räknar det som avskräde för att jag skall vinna Kristus och bli funnen i honom, inte med min egen rättfärdighet, den som kommer av lagen, utan med den som kommer genom tro på Kristus, rättfärdigheten från Gud genom tron. Då känner jag Kristus och kraften från hans uppståndelse och delar hans lidanden genom att bli lik honom i en död med honom, i hoppet om att nå fram till uppståndelsen från de döda.
Inte som om jag redan har gripit det eller redan har nått det målet, men jag jagar efter att gripa det, eftersom jag själv har blivit gripen av Kristus Jesus. Bröder, jag menar inte att jag redan har gripit det, men ett gör jag: jag glömmer det som ligger bakom och sträcker mig mot det som ligger framför och jagar mot målet för att vinna segerpriset, Guds kallelse till himlen i Kristus Jesus. 
Herre, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.
Paulus jämför i flera sammanhang oss kristna med löparna på tävlingsbanan. Så gör han särskilt i första årgångens episteltext, men också i den här texten finns en anspelning: Jag jagar mot målet för att vinna segerpriset.
I den här texten anknyter han också till något som är aktuellt för många i dessa tider: att göra bokslut. Då tänker man i termer av vinst och förlust. Men han gör nog annorlunda än de flesta. Vanligen strävar man efter vinst. Om ett börsbolag drabbas av förlust leder det till sänkt aktiekurs, lägre dividendutdelning och i värsta fall till ett börsras som drabbar många andra bolag. De som har placerat i aktier vill ha största möjliga utdelning och därför är en förlust något som man avskyr.
Det är tvärtom i Paulus bokföring:
Men allt det som var en vinst för mig räknar jag nu som förlust för Kristi skull.
Plus och minus
För att bättre förstå det här ska vi göra en jämförelse med matematiken. Vi ska gå till grundskolan och se hur man inför negativa tal.
När vi räknar, gör vi det i allmänhet så att vi jämför antalet av objekt med siffror. Vi vet vad ett, två, tre betyder. Det kan vi åskådliggöra t.ex. med äpplen som vi lägger framför oss på bordet. Ju fler äpplen vi lägger fram, desto större blir talet som beskriver antalet. Om vi tar bort äpplen, minskar talet. Men hur gör vi om vi tar bort fler än det finns äpplen?
Det första och enkla svaret är: ”Det går inte.” Men går vi lite längre ser vi visst att det går. Vi kan låna från ett annat ställe. Då blir talet negativt. Ett naturligt ställe att visa minus är termometern. Plusgrader ökar uppåt, och om kvicksilvret sjunker under noll tar vi till minusgrader. Nu har vi haft många minusgrader med stora negativa tal.
Tänker vi på pengar och ägodelar är det bra om vi kan räkna med stora positiva tal, men det är inte så bra när talen blir väldigt stora om de har negativt förtecken, minus framför. Ju större tal med minus framför, desto kallare är det, eller med ekonomiska termer: desto större skuld, och desto sämre är vår ekonomi.
Vad är plus och minus i fråga om frälsningen?
Paulus hade samlat på sig en hel massa tillgångar rent mänskligt sett. Hans förmögenhet var stor, bokslutet visade en stor vinst. Så här säger han strax före vår text (v4–6):
Också jag kunde förlita mig på yttre ting. Ja, om någon menar att han kan förlita sig på yttre ting, så kan jag det ännu mer, jag som blev omskuren på åttonde dagen och som är av Israels folk och Benjamins stam, en hebré född av hebreer, jag som i fråga om lagen var en farisé, i fråga om iver en förföljare av församlingen, i fråga om rättfärdighet, den som vinns genom lagen, en oklanderlig man.
Det här var vinsten i Paulus bokslut. Inför människor såg allt bra ut. Aktiekursen var hög. 
Nu var det bara det, att det som såg ut att vara en tillgång inför människor i själva verket hade minustecken inför Gud. Gud såg liksom på tillgången från andra hållet. Då blev det, som Paulus tidigare hade trott var meriter, i själva verket en belastning. Plus blev minus! Och eftersom han hade väldigt stora tillgångar, sedda ur mänskligt perspektiv, så blev tillgångarna förvandlade till desto större skuld när han såg dem från Guds perspektiv.
Paulus gör något som vi också kan tänka oss med hjälp av skolmatematiken. När vi kommer lite längre vet vi att man får plus om man lägger ett minustecken framför det som redan är negativt, alltså multiplicerar ett negativt tal med ett annat negativt tal. Nu ser Paulus, att om han vänder upp och ner på sina tillgångar, och kastar bort dem, i själva verket räknar dem som skräp, då är det något annat som i stället blir tillgångar. Det är det som Jesus har skaffat åt honom.
Det här följer den himmelska matematiken som Paulus talar om i 1 Korintierbrevets första kapitel (v18–19):
Ty detta budskap om korset är en dårskap för dem som blir förtappade, men för oss som blir frälsta är det en Guds kraft. Det står ju skrivet: Jag skall göra de visas visdom om intet, och de förståndigas förstånd skall jag slå ner. 
Det som verkade vara en stor belastning för människorna, rena dårskapen, det är den verkliga kraften, den stora tillgången. Den himmelska matematiken tittar på oss människor från det andra hållet och ser allting upp och ner!
Lagen som frälsningsväg
Hur ska vi då se på allt det som Paulus räknar upp, är det verkligen förkastligt? Är det något ont i att vara en jude, att ha blivit omskuren och vara en som levde oklanderligt enligt lagen?
Nej, ingalunda. Det är inte fel att leva rätt och sunt till det yttre. Det är tvärtom på allt sätt bra, för då tjänar man sin medmänniska rätt och det samhälle man är satt i. Guds lag är god.
Det som blir fel är när man gör det här till en merit inför Gud. Det var det som Paulus hade gjort. Han räknade tidigare med att allt det yttre var hans berömmelse. Han kunde gå fram inför Gud och säga, att han hade levt rätt och oförvitligt och därför kunde han ställa krav på Gud. Hade Paulus skött sin del, så väntade han att också Gud skulle göra det som han lovade. 
Men nu hade Gud uppenbarat för Paulus att det inte alls var så bra som han hade tänkt sig. Gud visade honom, att han var en syndare. Trots allt gott han hade gjort, rentav så att ingen människa kunde hitta något fel hos honom, så höll det inte när Gud fingranskade honom. Det berodde inte på att de yttre gärningarna som han gjorde skulle ha varit onda, utan det berodde på att han själv var ond. Det var hans hjärta som inte var vad det borde. Det borde nämligen vara rent, utan den minsta dragning till sådant som var emot Guds vilja. Och hans hjärta var precis det motsatta: när han bemödade sig om att leva rent utåt sett, så gömde sig de onda tankarna och begären i hans hjärta och sinne.
Därför framstod det yttre som han berömde sig av i ännu sämre dager än om han inte hade varit så from och god i människors ögon. Hans stora tillgångar blev en stor förlust.
Hur är det, min vän, med dina förtjänster? Är du ren och god ända in i hjärtats innersta? Är du alltså heligare och frommare än den helige Paulus? 
Är det inte så att det är skäl också för dig och mig att ta reda på vad Paulus hade för utväg, för att inte stå med skam inför Gud?
Rättfärdigheten från Gud
Det här som vi har gjort hittills är att vi har tittat på oss själva, och in i oss själva. Nu ska vi vända blicken mot Jesus. Nu ska vi kasta allt det vi själva har på skräphögen och ta reda på vad Jesus har att erbjuda. Och det är inga småsaker.
... för att jag skall vinna Kristus och bli funnen i honom.
Vinna Kristus, funnen i Kristus. Hur ska det gå till? Jo, det står tydligt och klart: 
... inte med min egen rättfärdighet, den som kommer av lagen, utan med den som kommer genom tro på Kristus, rättfärdigheten från Gud genom tron.
Det som det handlar om är kort sagt rättfärdigheten från Gud. Det är en tillräknad rättfärdighet som inte till någon del grundar sig på våra meriter. Det är den rättfärdigheten som Jesus har vunnit genom sitt rena, syndfria liv. Den bytte han mot din och min orättfärdighet, det som vi trott vara vinst men som i Guds ögon är förlust. Den förlusten, eller vi kan kalla den skuld, syndaskuld, den bar Jesus på korset i vårt ställe. Den rättfärdigheten som han i stället ger oss, den är fullkomlig, där fattas ingenting. Det finns ingenting för oss att lägga till. Därför sägs det ”genom tron”. Det är motsatsen till ”genom oss själva”.
Tyvärr finns det missvisande översättningar av det här stället, där man skriver ”på grund av tron”. Det finns risk att man läser uttrycket så att tron skulle vara själva orsaken till vår rättfärdighet, fast man kan uppfatta det helt rätt, då trons väg är motsatsen till lagens väg. Orsaken är det som Jesus har gjort. Till 100 %. Ingenting återstår åt oss. Rättfärdigheten är färdig och den räcks åt oss att tas emot i tro.
Vi har här en grundläggande undervisning om de två frälsningsvägarna, som utesluter varandra. Den ena är lagens väg. Den går ut på att skaffa sig meriter genom det man själv gör. Det försökte Paulus göra till en början. Men han stoppades brutalt på vägen till Damaskus. Då såg han att den vägen inte ledde till Gud, utan den ledde honom till helvetet. Den vägen är definitivt stängd.
Den andra, och den enda hållbara vägen är att kasta bort allt vårt eget och se på vad Gud har gjort för oss. Det är evangeliets väg. Den visar på att Jesus har gjort allt det som vi borde ha gjort, i vårt ställe. 
Vi ska gå tillbaka till dagens tema: Guds oförskyllda nåd. Ordet oförskylld säger att nåden ges utan något krav, den finns innan vi hade begärt den. Och ordet nåd innebär att vi blir fria trots att vi har befunnits skyldiga, tack vare Guds stora kärlek till oss.
Vi har nyligen fått ett exempel på vad nåd betyder i världsliga sammanhang genom de två fängslade svenska journalisterna i Etiopien. När de hade dömts till ett långt fängelsestraff fanns det två alternativ för dem: att överklaga och hoppas på att en högre instans skulle frikänna dem, eller att erkänna sin skuld och sedan be om benådning. De kunde inte be om benådning om de inte erkände sin skuld, och om de erkände sin skuld kunde de inte överklaga.
Inför lagen får vi lov att erkänna vår skuld. Vi är skyldiga till dödsstraff. Men inför Gud får vi be om nåd, ja, i själva verket har Gud redan benådat oss. Han ser på sin Son och att han har betalat bort skulden. Men vi förstår inte vad nåden är om vi inte ser att vi är skyldiga. Det är därför som lagen behöver göra oss medvetna om vår skuld, för att vi ska inse att vi behöver nåd.
Därför anklagar Gud oss genom sin lag och visar att de meriter som vi tror oss ha egentligen är en belastning. Våra tillgångar blir skulder. Det som vi trodde var en vinst blir inför Gud en förlust. Men vår vinst ligger i att han har betalat vår skuld. Han har gjort det dåraktiga budskapet om korset till vår vinst.
Vårt tävlingslopp
Vad behöver vi då anstränga oss för? Om allt är gjort, då kan vi väl lägga oss på sidan och somna om, eller hur?
Nej, nu finns det två saker att tänka på.
Det första är att vi ännu inte är framme. Paulus, den helige aposteln, säger att han ännu inte har gripit det. Han har ännu inte nått målet. Vi är också kvar på tävlingsbanan och målet ligger framför oss. Målet är himlen, uppståndelsen på den yttersta dagen. Och på vägen dit finns det många hinder. Det är djävulen som lägger upp sådana hinder, för han vill inte att vi ska komma fram till målet. Därför kommer Gud i sitt ord med förmaningar till oss. Det kan låta så konstigt som i Fil 2:12:
Därför, mina älskade, liksom ni alltid har varit lydiga, så arbeta med fruktan och bävan på er frälsning.
Vad är nu det här? Ska vi ändå arbeta på vår frälsning? Var den inte redan klar?
Jo, i den meningen är den klar, att vårt skuldebrev är makulerat, vi är frälsta av nåd. Uppståndelsens kraft predikas för oss i evangeliet. Men i den meningen är frälsningen inte klar, att vi ännu inte är framme. Så länge vi lever här i tiden vill Gud kalla oss till en kamp mot djävulen och mot vårt kött som vill få oss bort från Gud. Den slutliga frälsningen når vi på uppståndelsens dag, och dit har vi ännu en bit – vi vet inte hur lång bit. Och vi ska vara beredda på att det kan dröja.
Men om du blir orolig och uppgiven så ska du veta att Gud har ordnat med kraftförsörjning, som det heter i nästa vers (Fil 2:13):
Ty Gud är den som verkar i er, både vilja och gärning, för att hans goda vilja skall ske.
Vi skulle ju inte sträva i egen kraft! Vi har fått uppståndelsens kraft. Om den säger Paulus på ett annat ställe (Fil 4:13): 
Allt förmår jag i honom som ger mig kraft.
I den kraften får vi gå ut i vår vardag och bära fram samma vittnesbörd om Guds förunderliga matematik som Paulus gjorde. Vi ska varna människorna för att tro på sig själva och sin egen kraft, och att det leder till förtappelse, och i stället visa dem, att den riktiga kraften finns i att kasta bort våra egna försök och gripa kraften i uppståndelsen. Och i Guds kraft kan vi också uppmuntra varandra (v14–16):
Gör allt utan att klaga och tveka, så att ni blir fläckfria och rena, Guds oskyldiga barn mitt ibland ett falskt och fördärvat släkte, bland vilka ni lyser som stjärnor i världen, när ni håller fast vid livets ord. 
Amen.
Bön: Lovad vare du Gud, och välsignad i evighet, som med ditt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Låt din Helige Ande stadfästa Ordet i våra hjärtan, så att vi inte blir glömska hörare, utan dagligen växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och blir saliga genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.
Predikan på söndagen Septuagesima i Biblion 5.2.2012.

Hur skole vi dig prisa?


Av Johan Ludvig Runeberg


Hur skole vi dig prisa,
O Gud för all din nåd,
Hur skole vi bevisa
Vårt tack i verk och råd?
Ej hjärta mäktar skatta,
Hvad godt af dig vi sport,
Ej tanke se och fatta,
Hvad oss din kärlek gjort.
De äro nu förgångne
Också de sorgeår,
Då fädren suto fångne
I mörkrets boja svår,
Då den dig vedersakar,
O Gud, med våld och makt,
Din sannings ljusastakar
Inunder skeppa lagt.
Ditt ord fick ingen hysa,
Som dertill vigd ej var,
Din kärlek fick ej lysa
För allom uppenbar;
Man måste djupt sig kröka
Till usla brunnar då,
Man måste menskor söka,
För att dig söka få.
Du, som din sanning skrifvit
Mer klar än sol och dag,
Du, som vår broder blifvit
Och fyllt för oss din lag,
Till dig fick man ej skåda
Med klar och öppen blick,
Hos dig, i nöd och våda,
Ej tröst man söka fick.
O hvilka svåra dagar,
O hvilken sorgens tid!
Då hördes verldens lagar
Mer, än Guds stämma blid;
Hans löftes fasta grunder
Fick man ej bygga på;
En samling menskofunder,
Ack den var bibel då.
Välsignad vare Herran,
Han frälsat har sin hjord;
Nu nära liksom fjerran
Bor rikeligt hans ord.
Den natt är nu försvunnen,
Som kom med våld och hot,
Den makt är svag befunnen,
Som stod Guds ära mot.
Nu måste de oss unna,
Hvad Gud oss gifvit har,
Den helga skatten kunna
Vi äga nu enhvar;
I slott och koja lika
Finns lifvets bästa tröst,
Och fattiga och rika
Förnimma Herrens röst.
Kom nu och sök att taga
Från oss vår helgedom,
Kom nu med mensklig saga
Och säg, den är Guds dom!
Den tid är icke mera,
När sådant våld gick an;
Nej, nu vill Gud regera
Sitt folk, allena han.
Ja, styre du och råde,
Gud, Fader, Son och And'!
Din starkhets arm i nåde
Beskärme stad och land;
Ditt ljus, som natten bräckte,
Förblifve oskymdt här,
Att slägte efter slägte
Må se dig som du är!

Estlander: Runebergs samlade arbeten band VIII