Hur kan jag finna en nådig Gud?

Av Hans Ahlskog

Kära syskon i tron: Nåd, barmhärtighet och frid från Gud, vår Fader, och Kristus Jesus, vår Herre.

Vi skall idag på reformationsdagen stanna inför ett av den lutherska kyrkans karakteristika, nådemedlen. Som predikotext skall vi läsa ett stycke från Matteus 16, verserna 13-19 och vi läser dessa ord i Jesu namn:

Då Jesus kom till trakten av Caesarea Filippi, frågade han sina lärjungar: "Vem säger folket att Människosonen är?" De svarade: "Somliga säger Johannes Döparen, andra Elia och andra Jeremia eller någon av profeterna." Han sade till dem: "Och ni, vem säger ni att jag är?" Simon Petrus svarade: "Du är Messias, den levande Gudens Son." Jesus sade till honom: "Salig är du, Simon, Jonas son. Ty kött och blod har inte uppenbarat detta för dig, utan min Fader som är i himlen. Jag säger dig: Du är Petrus, och på denna klippa skall jag bygga min församling, och helvetets portar skall inte få makt över den.  Jag skall ge dig himmelrikets nycklar Allt vad du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad du löser på jorden skall vara löst i himlen."

Herre inskriv dessa ord på allas våra hjärtan. Amen.

Jag skall ge dig himmelrikets nycklar Allt vad du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad du löser på jorden skall vara löst i himlen."

Detta är ett mycket centralt ord i NT. Orden riktas här i första hand till Petrus som apostlarnas representant. Petrus svarar i apostlarnas ställe att Jesus är Messias och därför är det inte långsökt att Jesu svar och hans löfte om nycklarna också riktas till hela apostlakretsen. Två kapitel senare förklarar han att nyckelmakten inte är något som bara tillhör apostlarna eller i våra dagar pastorer och andra som innehar Ordets ämbete utan dessa nycklar tillhör alla kristna. Från den yngste bland oss till den äldste. Nyckelmakten innebär att vi kan utdela Guds förlåtelse eller också låta bli att dela ut den och istället predika lag. När ett litet barn säger till sin mamma, sin pappa eller sina syskon: ”Jesus dog för dig, dina synder är förlåtna”, då använder detta barn himmelrikets nycklar. Och då är det glädje i himlen.

Att förvalta nyckelmakten är egentligen detsamma som att förvalta det vi kallar för nådemedlen. Gud har gett sin kyrka dessa medel och med dem förtroendet att hon förvaltar dem rätt. Att förvalta nådemedlen innerbär att man brukar dem när man bedömer att det kan bli till människors nytta och också att man låter bli att bruka dem när det kan bli till skada för människor.

Den lutherska kyrkan är en nådemedelskyrka.  I nådemedlen finner vi svaret på en av de viktigaste frågorna i en människas liv. Vilken fråga är det jag tänker?

Jo frågan: Hur kan jag finna en nådig Gud?

Denna fråga har sysselsatt botgörare i alla tider. Tyvärr utgör dessa en utrotningshotad art numera. Det är alltmera sällsynt att människor frågar efter Guds nåd och förlåtelse. Det är inget som nutidsmänniskan säger sig behöva.

För något år sedan hörde jag berättas om en svensk konfirmandpräst som skulle starta en konfirmandundervisning för sådana som inte gick den i tonåren. En tidningsreporter frågade provocerande om man börjar med detta projekt för att studenterna behöver syndernas förlåtelse varpå präster svarade: Nej, det tror jag inte de behöver, eller, det är jag övertygad om. Detta säger något om hur man på vissa håll i den yttre kristenheten ställer sig inför livets viktigaste fråga. Hur skall man finna en nådig Gud, det är väl ingen aktuell fråga?

Frågan borde vara aktuell, inte bara för icke-troende utan också för oss troende. Vi faller dagligen i synd och djävulen försöker få oss att tvivla på Guds nåd. -Nu har du syndat igen, du har förlorat Guds vänskap. -Du har fallit ur nåden!  Nu är du min, för evigt. Du kommer aldrig fram. När vi ställs inför dessa anfäktelser så blir frågan om Guds nåd relevant för oss precis som den har varit ända sedan syndafallet.

Redan Abel och Kain ställdes inför denna fråga. De besvarade den på olika sätt. Kain bar fram en gåva av jordens gröda, medan Abel bar fram ett djuroffer. Och HERREN såg till Abel och hans offer,  men till Kain och hans offer såg han inte. (1 Mos 4:3) Varför handlade Gud så? Var det inte orättvist? I Hebréerbrevet 11 hittar vi svaret:

Genom tron bar Abel fram ett bättre offer åt Gud än Kain, och genom tron fick han det vittnesbördet att han var rättfärdig, eftersom Gud själv bekände sig till hans offer. (v.4)

Abel förstod att synden måste försonas genom ett ställföreträdande offer trots att inga offerlagar ännu var givna. Abel hade funnit en nådig Gud. Han brukade nådemedlen.

Senare skulle Gud säga till sitt folk:

Ett altare av jord skall du göra åt mig, och på det skall du offra dina brännoffer och dina gemenskapsoffer, din småboskap och din nötboskap. På varje plats där jag låter mitt namn bli ihåg kommet, skall jag komma till dig och välsigna dig. (2 Mos 20:24)

Detta är ett viktigt ord: På varje plats där jag låter mitt namn bli ihåg kommet, skall jag komma till dig och välsigna dig.

I det gamla förbundet var syndernas förlåtelse knuten till offertjänsten. Gud väljer själv var och hur hans nåd skall utdelas. Han utser själv de platser där hans namn skall bli ihåg kommet.

Ofta är Guds förlåtelse och frälsning knuten till mycket enkla ting och företeelser. Offeraltaret såg inte mycket ut för världen. Ett altare av jord, skulle det vara. Och ville man bygga ett stenaltare så fick man inte ens använda sig av huggen sten. Altaret har sitt värde endast av det att Gud har utvalt det och där låter sitt namn bli ihåg kommet. Vi skall se på några andra exempel i Bibeln som visar hur Gud handlar med sitt folk.

När Israels barn stod vid Röda havets strand och hade Faraos här hack i häl såg det inte ut att finnas någon räddning. Mose bad till Gud om frälsning, men hur frälste Gud den gången sitt folk? Delade han bara plötsligt havet så snart Mose suckar nådde hans öra? Nej, han knöt sin frälsning till en enkel akt av Mose, så enkel att vem som helst hade kunnat utföra den. Han bad Mose lyfta sin stav och räcka ut handen över vattnet. Då delade sig havet och folket kunde gå torrskodda över.

Mose stav var ett nådemedel också vid andra tillfällen under ökenvandringen, t.ex när folket törstade och Gud räddade dem genom att be Mose slå med staven på Horebs klippa.

Vi kan också tänka på när Israels barn blev orm bitna i öknen på grund av sitt knorrande mot Gud och Mose. Folket insåg sin synd och frågan om hur man kan finna en nådig Gud blev aktuell för dem. Nåden blev den gången knuten till en kopparorm som Mose skulle göra och den som såg på den fick leva. (4 Mos 21:9) 

Ni kommer ihåg berättelsen om den spetälske Naaman som det berättas om i 2 Kung 5. Räddningen för honom var knuten till Jordans smutsiga vatten. "Gå i väg och tvätta dig sju gånger i Jordan, så skall ditt kött bli friskt igen och du bli ren." (2 Kung 5:10)

Lite längre fram i Andra Kungaboken talas det om hur den dödssjuke Hiskia blev helad med hjälp av en fikonkaka. (2 Kung 20:7)

Den blindfödde i Joh 9 botade Jesus genom att göra en lerdeg av jord och saliv som han sedan satte på den blindes ögon. Sedan gav han den blinde budet: "Gå och tvätta dig i dammen Siloam." (v.7) På det sättet blev han helad.

Men kunde inte Gud Allsmäktig ha delat Röda havet utan Mose stav? Eller gett det törstande folket vatten utan att Mose slog på klippan? Eller kunde han inte ha förvandlat det bittra vattnet i Mara utan att Mose kastade en träbit i vattnet? Jovisst, det är inte fråga om vad Gud kan utan vilka vägar han har utvalt för att ge frälsning och nåd åt de sina.

Tänk hur simpelt och förnuftsvidrigt Gud handlar med oss. Att tvätta bort spetälska med vanligt vatten, det förstår vi ju att inte funkar. Eller att få lindring från ett dödligt ormbett bara genom att se på en orm gjord av koppar. Eller att bota blindhet med lera. Det är för enkelt.

Det ansåg också syriern Naaman om den medicin som ordinerades åt honom av profeten Elisa. Han hade tänkt sig något helt annat än att gå och bada sig i Jordan. Skulle inte Damaskus floder Abana och Parpar ha renare vatten än Jordan, om det nu kommer an på det? Men nu handlar det inte om vem som har det renaste vattnet. Nu är det inte så att vi kan börja sälja kopparormar istället för ormserum till folk som blivit ormbitna. Eller ordinera fikonkakor mot dödliga sjukdomar.

Det som det handlar om är vad Gud har sagt i en given situation. Naaman kunde ha rest runt hela jorden och badat sig i Nilen, Eufrat och Rhenfloden, men det skulle inte ha botat hans spetälska. Guds löfte var förbundet med Jordans smutsiga vatten. Mose kunde ha gjort alla möjliga slags djur av koppar och bett de ormbitna att se på dem, men det skulle inte ha hjälpt. Gud hade förbundit sin frälsning med just en orm av koppar. Den blindfödde kunde ha ha gått omkring i  Judéen och tvättat sig i alla möjliga vattendrag och dammar, men nu hade Jesus sagt: I Siloam skall du tvätta dig.

Av dessa exempel kan vi lära oss en mycket viktig sak när det gäller Guds sätt att handla med oss människor: Gud handlar med oss genom enkla medel och det är han själv som utser dessa medel. I dessa medel erbjuds Guds nåd.

Luther skriver i sin bok Om koncilierna och kyrkan på följande sätt:

Om Gud befallde dig att plocka upp ett strå eller dra ut en fjäder med budet, befallningen och löftet att du därigenom skulle ha förlåtelse för alla synder, nåd och evigt liv, skulle du då inte ta emot detta med glädje och tacksamhet och älska och vörda detta strå och denna fjäder som en högre relik än himmel och jord?

Gud kunde ha använt sådana medel för att dela ut sin nåd, men det gjorde han inte. Men vi vet exakt vilka medel Gud vill använda och det skall vi se lite på nu. Frågan är alltså:

– Genom vilka medel vill Gud handla med oss?

Det första vi skall säga är att vi också har fått en kopparorm. Jesus säger till Nikodemus: 

Liksom Mose upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bli upphöjd,  för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv. Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv. (Joh 3:14-16)

Det är Kristus som är vår kopparorm. Men hur kan vi se på Kristus när han inte finns här synlig ibland oss? Jesus sade, som vi märkte, att den som tror på honom skall ha evigt liv. Det är alltså med trons ögon som vi kan se Kristus. Men hur skall tron kunna gripa om Kristus? Var finns han?

Paulus frågar i Rom 10:14:

Hur skall de kunna tro på den som inte inte har hört? Han fortsätter: Och hur skall de kunna höra om ingen predikar? Alltså kommer tron av predikan och predikan i kraft av Kristi ord. (v.17)

Här är alltså svaret på vår fråga. Kristus finns i predikan av evangelium, i en sådan predikan som bygger på och får sin kraft av Guds ord. Där kan tron se och gripa om Kristus. Denna medicin ordineras gång på gång i Skriften. Jesaja skriver: Böj ert öra hit och kom till mig! Hör så får er själ leva! (Jes 55:3)

Fadern säger på förklaringsberget: Denne är min Son, den Älskade. Lyssna till honom! (Mark 9:7) Jesu lärjungar gjorde så, de lyssnade till Jesu undervisning och Jesus säger senare till dem: Ni är redan nu rena i kraft av det ord som jag har talat till er. (Joh 15:3)

Men finns Kristus endast i predikan av evangelium? Eller kan vi se Kristus och hans verk också någon annanstans? Finns det flera platser där Gud vill låta sitt namn bli ihåg kommet och där han kommer för att välsigna oss?

Herrens heliga nattvard är en sådan plats. Gör detta, sade Jesus. Gör detta till minne av mig. (Luk 22:19) Paulus förklarar detta närmare i 1 Kor 11:26: Ty så ofta ni äter av detta bröd och dricker av denna bägare, förkunnar ni Herrens död till dess han kommer. Nattvarden är alltså en förkunnelse av Herrens offerdöd och det är något som tron kan gripa tag om. När vi firar nattvard blir Jesu namn ihåg kommet.

I Jerusalem fanns på den första pingstdagen en skara människor som sökte en nådig Gud. Bröder, vad skall vi göra, frågade de av apostlarna.  Petrus visade dem då ytterligare en plats där Guds namn blir ihåg kommet: dopet. Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn till era synders förlåtelse. (Apg 2:28) Precis som Jordans vatten är dopet ett ringa medel, men har Gud utlovat syndernas förlåtelse till den som mottar dopet, så har han. 

Vi har redan nämnt ett annat nådemedel, avlösningen. Vår reformator skriver så vackert om avlösningen i sin Kyrkopostilla: Denna makt har alla människor som är kristna och döpta. Ty med den makten prisar de Kristus; och de har det ordet: förlåta synder, i munnen, så att de när de vill och som ofta det är nödvändigt, kan och får säga: ”Se, o människa, Gud erbjuder dig sin nåd och förlåter dig alla dina synder, var vid gott mod, synderna förlåtes dig.”

Luther säger också att Gud ger oss kristna munnen full av förlåtelse så att vi kan säga åt varandra: dina synder är förlåtna.

Vi har nu nämnt några ställen där Guds namn blir ihåg kommet och där han kommer till oss för att välsigna oss. Det är viktigt att vi håller fram detta. Det är viktigt att vi blir påminda av var Gud vill dela ut sin förlåtelse. Annars börjar vi yra hit och dit och till slut har vi inget annat att tala om än andeutgjutelser och uppenbarelser av olika slag, precis som det är i många kyrkor idag. Skulle man fråga 1000 kristna från olika samfund i Sverige i dag hur vi får del av Guds nåd och förlåtelse så är det inte många som skulle ha något vettigt svar. Att Gud är nådig och förlåtande har man kanske hört talas om, men hur denna förlåtelse delas ut är det ingen som minns längre. Den spetälske Naaman visste väl också att det fanns bot för hans spetälska hos profeten Elisa, men när han blev hänvisad till Jordan ville han inte lyssna längre. 

I vår tid talas det mycket om märkliga omvändelseupplevelser där Jesus kommer till människor direkt med sin förlåtelse. Det är märkliga historier och vi behöver inte gå in på detta nu. Men vi skall ha klart för oss att sådana fall är mycket sällsynta i Bibeln. Efter Jesu uppståndelse är det bara den store aposteln Paulus som fick ett sådant möte med Frälsaren, men även han blev hänvisad till Ananias för att bli döpt. I Bibeln blir människor hänvisade till nådens medel, förvaltade av enkla människor. De skulle lyssna till predikan och låta döpa sig. Men det fick de vara nöjda.

Denna frälsningsväg lär mycket klart av vår lutherska kyrka.

Vi skall citera vad den augsburgska bekännelsen säger om denna sak. I den femte artikeln bekänns:

Genom Ordet och sakramenten såsom genom medel skänkes den helige Ande, vilken hos dem, som höra evangelium, frambringar tron, var och när det behagar Gud.

I denna tes lärs mycket klart var man kan finna en nådig Gud. Men i samma artikel finns också en antites, d.v.s. ett avvisande av den motsatta läran:

De fördöma vederdöparna och andra, som mena, att den helige Ande kommer till människorna utan det utvärtes ordets förmedling, genom deras egna förberedelser och gärningar.

Frågan om hur man finner och mottar Guds nåd var en mycket brännande fråga under reformationstiden och Luther fick kämpa mycket mot svärmarna som lärde att Anden kommer till en människa utan nådemedel. Luthers motståndare föraktade dopet och sade: vad kan en handfull vatten göra? De fann inget större värde i nattvarden och förnekade att Herrens kropp och blod verkligen var närvarande där. Anden, Anden, skriade de. Anden skulle göra det. Luther vände sig mot detta svärmeri och sade: Därför böra vi ovillkorligen hålla fast därvid, att Gud vill handla med oss människor blott genom sitt yttre ord och sakrament. Men allt som utan detta ord och sakrament prisas såsom ande, det är av djävulen. (SKB s. 334)

Den människa som känner sin synd och ångrar den skall inte hänvisas till meditationer, till bön eller fasta. Hon skall inte uppmanas att sätta sig i ett hörn och vänta på att Anden skall komma över henne. Det gör inte Anden utan han är fullt upptagen med att verka genom nådemedlen.

Den nådiga Guden hittar man inte heller i skogen en söndagsförmiddag. Där ser man i och för sig spår av Guds allmakt, när man beundrar skapelsen, men någon nåd finner man inte där. Istället bör sökare hänvisas till nådens medel: Putsa dig i öronen och sätt dig i kyrkbänken! Stå upp och låt döpa dig! Kom till min måltid, ty nu är allt redo! Läs din bibel!

Vi skall sammanfatta med att konstatera att Gud har valt att handla med oss människor genom yttre medel. Kärnan i dessa medel är evangelium som uppenbarar Kristus för oss.  Överallt där evangelium finns blir Kristus synlig för tron och Guds nåd kommer oss till del.

Jag skall sluta med att citera vad Luther skriver i Schmalkaldiska artiklarna om var man finner en nådig Gud.

Vi vilja nu återvända till evangeliet, som på mångahanda sätt giver oss råd och hjälp mot synden, ty Gud är översvallande rik i sin nåd. Först genom det muntliga ordet, varigenom syndernas förlåtelse predikas i hela världen, vilket är evangeliets egentliga uppgift och ämbete. För det andra genom dopet. För det tredje genom altarets heliga sakrament. För det fjärde genom nycklarnas makt och även genom bröders samtal med varandra och tröstande av varandra. (Om evangeliet, SKB s.31)

Må Gud hjälpa oss att hållas vid nådens medel  och att vara nöjda med dessa även om det inte är så spektakulärt. Men det är den vägen som leder hem.

I Jesu namn. Amen.

Så bliver det i Herren nåd

att saliga vi bliva.

Men fast och evigt är hans råd att det de trogna giva.

Vi själva är blott skröplighet,

hos Gud är all vår salighet.

Ske honom pris och ära. Amen.

Predikan i Norrköping 26.10.20124.

Förlåtelse i praktiken – Nyckelmakten och bikten

Föredrag i S:t Johannes församling.

Lepplax bykyrka, 5 okt 2013.

Av Øyvind Edvardsen

Vad är nyckelmakten?

Katekesen beskriver nyckelmakten som den särskilda fullmakt som Kristus har gett sin kyrka på jorden att förlåta de botfärdiga syndarna deras synder och att binda de obotfärdiga i dem, så länge de inte ångrar sig.

Bibeln lär att nyckelmakten har givits åt alla troende, alle kristna innehar denna makt. Johannes skriver: «Sedan han sagt detta, andades han på dem och sade: 'Tag emot den helige Ande! Om ni förlåter någon hans synder så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder så är han bunden'» (Joh 20:22-23).

Matteus skriver också om nycklarna: «Jag skall ge dig himmelrikets nycklar. Allt vad du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad du löser på jorden skall vara löst i himlen» (Matt 16:19). Med nycklarna menar Kristus den särskilda fullmakt han ger åt oss att antigen förlåta synder (lösenyckeln) eller att inte förlåta synder (bindenyckeln).

Nyckelmakten är en särskild fullmakt som Gud gett till kyrkan, dvs. alla troende människor, det som vi också kallar det allmänna prästadömet. Matteus skriver: «Allt vad ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad ni löser på jorden skall vara löst i himlen. Ty där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem» (Matt 18:18,20).

Vi ser att denna makt att lösa och binda människor i deras synd är kopplat till att samlas som troende. Det vare sig i den kristna familjen eller i den lokala kristna församlingen. Att vi som kristna är präster i Guds ögon ser vi i Petrus första brev där han skriver till skingrade kristna för att uppmuntra dem: «Ni är ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk, för att ni skall förkunna hans härliga gärningar, han som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus» (1 Pet 2:9).

Från Matteus 18 får vi veta hur vi ska använda nyckelmakten mot en broder som har syndat:

«Om din broder har begått en synd, så gå och ställ honom till svars enskilt, mellan fyra ögon. Om han lyssnar på dig, har du vunnit din broder. Men om han inte lyssnar, ta då med dig en eller två andra, för att varje sak må avgöras efter två eller tre vittnens ord. Lyssnar han inte till dem, så säg det till församlingen. Lyssnar han inte heller till församlingen, då skall han vara för dig som en hedning och publikan. Amen säger jag er: Allt vad ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad ni löser på jorden skall vara löst i himlen» (Matt 18:15-18).

Målet med denna framfärd är alltid att vinna syndaren tillbaka. Dessa verser får aldrig förstås som en enkel 3-stegs modell för bannlysning och uteslutning ur en församling. Mycket tålamod bör vara involverad i en sådan process. Och som oftast stannar det med att syndaren lyssnar på sin broder och omvänder sig.

När vi använder bindenyckeln mot en broder så betyder det att den obotfärdiga broder drar dom över sig. I praktiken vill en som är obotfärdig inte längre har tillträde till Herrens nattvard och till slut uteslutas ur församlingen. Gud vill att vi ska använda bindenyckeln för att försöka föra syndaren till omvändelse genom att förkunna Guds dom över honom.
«... överlämna den mannen åt Satan till köttets fördärv, för att anden skall bli frälst på Herrens dag» (1 Kor 5:5).

Motsvarande skall vi använda lösenyckeln för att förlåta den ångerfulle syndaren. «Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet» (1 Joh 1:9). Och i Johannesevangeliet står det: «Om ni förlåter någon hans synder så är de förlåtna» (Joh 20:23). Gud vill att vi ska använda lösenyckeln för att trösta den ångerfulle syndaren genom att förkunna Guds förlåtelse över honom.

David som på många sätt var en stor syndare bad själv Gud om att få bli löst och få säkerhet om sina synders förlåtelse: «Låt mig känna fröjd och glädje, låt de ben som du har krossat få fröjda sig. Vänd bort ditt ansikte från mina synder, och utplåna alla mina missgärningar» (Ps 51:10-11). Kristus gav nyckelmakten till alla troende för att de skulle förlåta och trösta den ångerfulle, och vägra förlåtelse för att varna den obotfärdige.

Till att förvalta nyckelmakten för sig kallar de kristna församlingarna pastorer. De kallas för att vaka över själarna i församlingen och därmed också förvalta nyckelmakten. «Lyd era ledare och rätta er efter dem, ty de vakar över era själar och skall avlägga räkenskap. Se till att de kan göra detta med glädje och inte med tungt hjärta, för det skulle inte vara lyckligt för er» (Heb 13:17).

Paulus skriver till Timoteus att han ska använda nyckelmakten offentligt i församlingen: «Dem som syndar inför alla skall du tillrättavisa inför alla, så att även de andra tar varning» (1 Tim 5:20).

Församlingen ska genom sin kallade pastor använda lösenyckeln och bindenyckeln för de troendes själars eviga väl. Nyckelmakten är lika giltig när den används av pastorn som av lekfolket. Det betyder att den förlåtelse pastorn uttalar över en syndare och över alla syndare när han framsäger avlösningen från altaret är giltigt hos Gud i himmeln. Paulus skriver till korinterna: «Som Kristi tjänare och som förvaltare av Guds hemligheter skall man alltså betrakta oss» (1 Kor 4:1).

Vad är bikten?

Bikten består av två delar. Den första är att vi bekänner våra synder. Den andra är att vi tar emot absolution eller syndernas förlåtelse av pastorn eller en medkristen, som av Gud själv, och så tror fullt och fast utan att tvivla, att våra synder verkligen är förlåtna inför Gud i himmeln. Inför Gud ska vi erkänna att vi är skyldiga till alla synder, även sådana som vi inte vet om. En sådan syndabekännelse har vi i Herrens bön. Men för pastorn ska vi bara bekänna de synder som vi vet om och som plågar våra samveten.

För att ta reda på vilka våra synder är ska vi pröva oss själva inför Guds tio bud. Vi ska fråga oss om vi som far, mor, son, dotter, arbetsgivare eller arbetstagare varit olydig, otrogen eller lat? Har vi skadat någon med ord eller gärningar? Har vi varit oärlig, vårdlös, slösaktig eller gjort något annat orätt? Vi kommer att inse att vi har syndat mot några eller många av dessa. Lagen har avslöjat våra synder. Men det är också först då förlåtelsen har någon verkan.

Den ångerfulle syndaren skall få försäkran om sina synders förlåtelse antigen från en medkristen eller från pastorn. Får man det från en medkristen så sker det som regel i vardagen när man umgås varandra. Pastorn kan man uppsöka om man vill bikta sig och få förlåtelse, eller också så får man det i gudstjänsten. Den medkristna eller pastorn kan säga till dig: På vår Herre Jesu Kristi befallning förlåter jag dig dina synder i Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Amen.

Biktens första del består alltså av att vi erkänner att vi är syndare som förtjänar Guds straff. Vi kan bekänna med David: «Ty jag känner mina överträdelser, och min synd är alltid inför mig. Mot dig allena har jag syndat och gjort vad ont är i dina ögon, för att du må befinnas rättfärdig i dina ord och rättvis i dina domar» (Ps 51:5-6).

Vi bekänner våra synder därför att Gud i sitt ord uppmanar oss att göra det: «Bekänn det nu, Herren, era fäders Gud, och gör hans vilja» (Esra 10:11). Vi bekänner dem också därför att vi vet och tror att det finns förlåtelse för våra synder: «Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet» (1 Joh 1:9).

Gud vill att vi ska bekänna att vi är helt och hållet syndiga, både att vi är syndiga av naturen och att vi har syndat mot honom i tankar, ord och gärningar: «Se, i synd är jag född, och i synd har min moder avlat mig» (Ps 51:7). «Ty den som håller hela lagen men bryter mot ett enda bud är skyldig till allt» (Jak 2:10). «Vem märker själv hur ofta han felar? Förlåt mig mina hemliga brister» (Ps 19:13).

Gud vill också att vi skall bekänna att våra synder har skilt oss från honom och att vi endast förtjänar döden: «Det är era missgärningar som skiljer er och er Gud från varandra» (Jes 59:2). «Ty syndens lön är döden» (Rom 6:23).

Gud leder oss genom sin lag att inse och känna våra synder så att vi bekänner dem: «Men vi vet att allt vad lagen säger, det talar den till dem som har lagen, för att var mun skall stoppas till och hela världen stå med skuld inför Gud. Ty ingen människa förklaras rättfärdig inför honom genom laggärningar. Genom lagen ges insikt om synd» (Rom 3:19-20). «Det var först genom lagen jag lärde känna synden. Jag hade inte vetat vad begäret var, om inte lagen hade sagt: Du skall inte ha begär» (Rom 7:7).

Biktens första del består av att vi bekänner våra synder. Biktens andra del är att höra det tröstefulla budskapet att våra synder är förlåtna, det som vi kallar absolution eller avlösning: «Då uppenbarade jag min synd för dig och överskylde inte min missgärning. Jag sade: Jag vill bekänna för Herren mina överträdelser. Då förlät du mig min syndaskuld» (Ps 32:5). «Jesus sade till den lame: Var vid gott mod, mitt barn. Dina synder är förlåtna» (Matt 9:2).

Detta tröstefulla budskap får vi höra av pastorn i gudstjänsten när han säger: På vår Herre Jesu Kristi befallning förlåter jag dig dina synder i Faderns och Sonens och den helige Andes namn.

Vi kan ibland också behöva bikta oss enskilt för vår pastor när vi söker försäkran om förlåtelse för en synd som särskilt plågar vårt samvete och varje pastorn är beredd att lyssna till detta: «Ty mina missgärningar går mig över huvudet, såsom en svår börda är de mig för tunga» (Ps 38:5). «Ni vet också hur vi förmanade och uppmuntrade var och en av er som en far sina barn» (1 Tess 2:11).

Den absolution som pastorn ger oss ska vi ta emot som från Guds själv och tro att våra synder är förlåtna också inför Gud i himlen: «Jag skall ge dig himmelrikets nycklar. Allt vad du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad du löser på jorden skall vara löst i himlen» (Matt 16:19).

När vi har syndat mot en medkristen så vill Gud att vi ska bekänna denna synd för honom: «Bekänn alltså era synder för varandra» (Jak 5:16). «Om du bär fram din gåva till altaret och där kommer ihåg att din broder har något emot dig, så lämna din gåva framför altaret och gå först och försona dig med din broder, och kom sedan och bär fram din gåva» (Matt 5:23-24). När vi så bekänt vår synd ska vi ta emot den absolution som en medkristen ger oss som från Gud själv och tro att våra synder är förlåtna också inför Gud i himlen.

Nyckelmakten och bikten är alltså förlåtelse i praktiken. Nyckelmakten har givits till alla kristna. De utser själv någon att förvalta denna makt att lösa och binda någon i deras synder på deras vägnar. Denne förvaltare kallar vi som regel pastor. I bikten bekänner den ångrande syndaren sin synd och ber om förlåtelse. Den ges honom av pastorn i gudstjänsten, i den enskilda bikten eller också av den medkristne. Förlåtelsen är giltig därför att Gud har förlåtit oss på grund av sin son Jesus Kristus. Därför förlåter han också oss våra synder genom våra medkristna. I Jesu namn. Amen.