Förlåtelse i praktiken – Nyckelmakten och bikten

Föredrag i S:t Johannes församling.

Lepplax bykyrka, 5 okt 2013.

Av Øyvind Edvardsen

Vad är nyckelmakten?

Katekesen beskriver nyckelmakten som den särskilda fullmakt som Kristus har gett sin kyrka på jorden att förlåta de botfärdiga syndarna deras synder och att binda de obotfärdiga i dem, så länge de inte ångrar sig.

Bibeln lär att nyckelmakten har givits åt alla troende, alle kristna innehar denna makt. Johannes skriver: «Sedan han sagt detta, andades han på dem och sade: 'Tag emot den helige Ande! Om ni förlåter någon hans synder så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder så är han bunden'» (Joh 20:22-23).

Matteus skriver också om nycklarna: «Jag skall ge dig himmelrikets nycklar. Allt vad du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad du löser på jorden skall vara löst i himlen» (Matt 16:19). Med nycklarna menar Kristus den särskilda fullmakt han ger åt oss att antigen förlåta synder (lösenyckeln) eller att inte förlåta synder (bindenyckeln).

Nyckelmakten är en särskild fullmakt som Gud gett till kyrkan, dvs. alla troende människor, det som vi också kallar det allmänna prästadömet. Matteus skriver: «Allt vad ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad ni löser på jorden skall vara löst i himlen. Ty där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem» (Matt 18:18,20).

Vi ser att denna makt att lösa och binda människor i deras synd är kopplat till att samlas som troende. Det vare sig i den kristna familjen eller i den lokala kristna församlingen. Att vi som kristna är präster i Guds ögon ser vi i Petrus första brev där han skriver till skingrade kristna för att uppmuntra dem: «Ni är ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk, för att ni skall förkunna hans härliga gärningar, han som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus» (1 Pet 2:9).

Från Matteus 18 får vi veta hur vi ska använda nyckelmakten mot en broder som har syndat:

«Om din broder har begått en synd, så gå och ställ honom till svars enskilt, mellan fyra ögon. Om han lyssnar på dig, har du vunnit din broder. Men om han inte lyssnar, ta då med dig en eller två andra, för att varje sak må avgöras efter två eller tre vittnens ord. Lyssnar han inte till dem, så säg det till församlingen. Lyssnar han inte heller till församlingen, då skall han vara för dig som en hedning och publikan. Amen säger jag er: Allt vad ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad ni löser på jorden skall vara löst i himlen» (Matt 18:15-18).

Målet med denna framfärd är alltid att vinna syndaren tillbaka. Dessa verser får aldrig förstås som en enkel 3-stegs modell för bannlysning och uteslutning ur en församling. Mycket tålamod bör vara involverad i en sådan process. Och som oftast stannar det med att syndaren lyssnar på sin broder och omvänder sig.

När vi använder bindenyckeln mot en broder så betyder det att den obotfärdiga broder drar dom över sig. I praktiken vill en som är obotfärdig inte längre har tillträde till Herrens nattvard och till slut uteslutas ur församlingen. Gud vill att vi ska använda bindenyckeln för att försöka föra syndaren till omvändelse genom att förkunna Guds dom över honom.
«... överlämna den mannen åt Satan till köttets fördärv, för att anden skall bli frälst på Herrens dag» (1 Kor 5:5).

Motsvarande skall vi använda lösenyckeln för att förlåta den ångerfulle syndaren. «Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet» (1 Joh 1:9). Och i Johannesevangeliet står det: «Om ni förlåter någon hans synder så är de förlåtna» (Joh 20:23). Gud vill att vi ska använda lösenyckeln för att trösta den ångerfulle syndaren genom att förkunna Guds förlåtelse över honom.

David som på många sätt var en stor syndare bad själv Gud om att få bli löst och få säkerhet om sina synders förlåtelse: «Låt mig känna fröjd och glädje, låt de ben som du har krossat få fröjda sig. Vänd bort ditt ansikte från mina synder, och utplåna alla mina missgärningar» (Ps 51:10-11). Kristus gav nyckelmakten till alla troende för att de skulle förlåta och trösta den ångerfulle, och vägra förlåtelse för att varna den obotfärdige.

Till att förvalta nyckelmakten för sig kallar de kristna församlingarna pastorer. De kallas för att vaka över själarna i församlingen och därmed också förvalta nyckelmakten. «Lyd era ledare och rätta er efter dem, ty de vakar över era själar och skall avlägga räkenskap. Se till att de kan göra detta med glädje och inte med tungt hjärta, för det skulle inte vara lyckligt för er» (Heb 13:17).

Paulus skriver till Timoteus att han ska använda nyckelmakten offentligt i församlingen: «Dem som syndar inför alla skall du tillrättavisa inför alla, så att även de andra tar varning» (1 Tim 5:20).

Församlingen ska genom sin kallade pastor använda lösenyckeln och bindenyckeln för de troendes själars eviga väl. Nyckelmakten är lika giltig när den används av pastorn som av lekfolket. Det betyder att den förlåtelse pastorn uttalar över en syndare och över alla syndare när han framsäger avlösningen från altaret är giltigt hos Gud i himmeln. Paulus skriver till korinterna: «Som Kristi tjänare och som förvaltare av Guds hemligheter skall man alltså betrakta oss» (1 Kor 4:1).

Vad är bikten?

Bikten består av två delar. Den första är att vi bekänner våra synder. Den andra är att vi tar emot absolution eller syndernas förlåtelse av pastorn eller en medkristen, som av Gud själv, och så tror fullt och fast utan att tvivla, att våra synder verkligen är förlåtna inför Gud i himmeln. Inför Gud ska vi erkänna att vi är skyldiga till alla synder, även sådana som vi inte vet om. En sådan syndabekännelse har vi i Herrens bön. Men för pastorn ska vi bara bekänna de synder som vi vet om och som plågar våra samveten.

För att ta reda på vilka våra synder är ska vi pröva oss själva inför Guds tio bud. Vi ska fråga oss om vi som far, mor, son, dotter, arbetsgivare eller arbetstagare varit olydig, otrogen eller lat? Har vi skadat någon med ord eller gärningar? Har vi varit oärlig, vårdlös, slösaktig eller gjort något annat orätt? Vi kommer att inse att vi har syndat mot några eller många av dessa. Lagen har avslöjat våra synder. Men det är också först då förlåtelsen har någon verkan.

Den ångerfulle syndaren skall få försäkran om sina synders förlåtelse antigen från en medkristen eller från pastorn. Får man det från en medkristen så sker det som regel i vardagen när man umgås varandra. Pastorn kan man uppsöka om man vill bikta sig och få förlåtelse, eller också så får man det i gudstjänsten. Den medkristna eller pastorn kan säga till dig: På vår Herre Jesu Kristi befallning förlåter jag dig dina synder i Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Amen.

Biktens första del består alltså av att vi erkänner att vi är syndare som förtjänar Guds straff. Vi kan bekänna med David: «Ty jag känner mina överträdelser, och min synd är alltid inför mig. Mot dig allena har jag syndat och gjort vad ont är i dina ögon, för att du må befinnas rättfärdig i dina ord och rättvis i dina domar» (Ps 51:5-6).

Vi bekänner våra synder därför att Gud i sitt ord uppmanar oss att göra det: «Bekänn det nu, Herren, era fäders Gud, och gör hans vilja» (Esra 10:11). Vi bekänner dem också därför att vi vet och tror att det finns förlåtelse för våra synder: «Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet» (1 Joh 1:9).

Gud vill att vi ska bekänna att vi är helt och hållet syndiga, både att vi är syndiga av naturen och att vi har syndat mot honom i tankar, ord och gärningar: «Se, i synd är jag född, och i synd har min moder avlat mig» (Ps 51:7). «Ty den som håller hela lagen men bryter mot ett enda bud är skyldig till allt» (Jak 2:10). «Vem märker själv hur ofta han felar? Förlåt mig mina hemliga brister» (Ps 19:13).

Gud vill också att vi skall bekänna att våra synder har skilt oss från honom och att vi endast förtjänar döden: «Det är era missgärningar som skiljer er och er Gud från varandra» (Jes 59:2). «Ty syndens lön är döden» (Rom 6:23).

Gud leder oss genom sin lag att inse och känna våra synder så att vi bekänner dem: «Men vi vet att allt vad lagen säger, det talar den till dem som har lagen, för att var mun skall stoppas till och hela världen stå med skuld inför Gud. Ty ingen människa förklaras rättfärdig inför honom genom laggärningar. Genom lagen ges insikt om synd» (Rom 3:19-20). «Det var först genom lagen jag lärde känna synden. Jag hade inte vetat vad begäret var, om inte lagen hade sagt: Du skall inte ha begär» (Rom 7:7).

Biktens första del består av att vi bekänner våra synder. Biktens andra del är att höra det tröstefulla budskapet att våra synder är förlåtna, det som vi kallar absolution eller avlösning: «Då uppenbarade jag min synd för dig och överskylde inte min missgärning. Jag sade: Jag vill bekänna för Herren mina överträdelser. Då förlät du mig min syndaskuld» (Ps 32:5). «Jesus sade till den lame: Var vid gott mod, mitt barn. Dina synder är förlåtna» (Matt 9:2).

Detta tröstefulla budskap får vi höra av pastorn i gudstjänsten när han säger: På vår Herre Jesu Kristi befallning förlåter jag dig dina synder i Faderns och Sonens och den helige Andes namn.

Vi kan ibland också behöva bikta oss enskilt för vår pastor när vi söker försäkran om förlåtelse för en synd som särskilt plågar vårt samvete och varje pastorn är beredd att lyssna till detta: «Ty mina missgärningar går mig över huvudet, såsom en svår börda är de mig för tunga» (Ps 38:5). «Ni vet också hur vi förmanade och uppmuntrade var och en av er som en far sina barn» (1 Tess 2:11).

Den absolution som pastorn ger oss ska vi ta emot som från Guds själv och tro att våra synder är förlåtna också inför Gud i himlen: «Jag skall ge dig himmelrikets nycklar. Allt vad du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad du löser på jorden skall vara löst i himlen» (Matt 16:19).

När vi har syndat mot en medkristen så vill Gud att vi ska bekänna denna synd för honom: «Bekänn alltså era synder för varandra» (Jak 5:16). «Om du bär fram din gåva till altaret och där kommer ihåg att din broder har något emot dig, så lämna din gåva framför altaret och gå först och försona dig med din broder, och kom sedan och bär fram din gåva» (Matt 5:23-24). När vi så bekänt vår synd ska vi ta emot den absolution som en medkristen ger oss som från Gud själv och tro att våra synder är förlåtna också inför Gud i himlen.

Nyckelmakten och bikten är alltså förlåtelse i praktiken. Nyckelmakten har givits till alla kristna. De utser själv någon att förvalta denna makt att lösa och binda någon i deras synder på deras vägnar. Denne förvaltare kallar vi som regel pastor. I bikten bekänner den ångrande syndaren sin synd och ber om förlåtelse. Den ges honom av pastorn i gudstjänsten, i den enskilda bikten eller också av den medkristne. Förlåtelsen är giltig därför att Gud har förlåtit oss på grund av sin son Jesus Kristus. Därför förlåter han också oss våra synder genom våra medkristna. I Jesu namn. Amen.

Nattvardens sakrament

Av Øyvind Edvardsen

Temapredikan, 15 sön e Trefaldighet. 

Kristus i sakramentet är andlig föda för själen. Så sa en man som själv hade behandlat nattvardens sakrament som en god gärning han gjorde för Gud. Uppväxt i katolska kyrkans offertänkande gick han till nattvarden för att det var ett krav. Man skulle gå till nattvard. Samtidigt fanns det en brist i katolska kyrkan, lekmännen fick endast ta emot brödet, och inte vinet. Det var endast prästerna som fick ta emot det, och det gjorde de på folkets vägnar.

Martin Luther gjorde till sist uppror mot denna obibliska praxis och gav vinet tillbaks till folket, så att de som deltog i nattvarden verkligen mottog Jesu sanna kropp och blod i, med och under bröd och vin. Martin Luther fann till sist Kristus i sakramentet, han upptäckte att i sakramenten är det Gud som ger till människan. Han gav både dopet och nattvarden deras rätta upphöjda plats i kyrkan. Dopet använder Gud för att ge människor tro, därför döper vi våra barn. Nattvarden använder Gud för att styrka människors tro, därför går de troende till nattvarden.

Jesus instiftade nattvarden på Skärtorsdagen då han åt påskalammsmåltiden med sina lärjungar. Jesus var själv uppfyllelsen av det gamla förbundet som påskalammsmåltiden var ett tecken på. Han var uppfyllelsen av Guds löften till Israel. Han var den utlovade Messias. Han representerade det nya förbundet där laggärningar inte längre hade någon plats, därför att Jesus var uppfyllelsen av Guds lag.

Paulus, som hade mottagit uppenbarelser från Jesus själv för att kunna tjäna som Jesu sändebud till hednafolken, skriver om nattvardens instiftelse i sitt första brev till korinterna (1 Kor 11:23–25): 

Jag har själv tagit emot från Herren vad jag meddelade er: Den natt då Herren Jesus blev förrådd, tog han ett bröd, tackade Gud, bröt det och sade: ”Detta är min kropp, som är utgiven för er. Gör detta till minne av mig.” På samma sätt tog han bägaren efter måltiden och sade: ”Denna bägare är det nya förbundet i mitt blod. Så ofta ni dricker av den, gör det till minne av mig.”

Paulus undervisning stämmer överens med evangelierna i fråga om hur nattvarden blev instiftad. Jesus tog ett bröd, sa att det var hans kropp som var utgiven för lärjungarna och bad dem att äta det. Likadant tog han bägaren och sa att det var det nya förbundet i hans blod, det var hans blod utgjutet för dem, och han bad dem att dricka det. Jesus gav sin kropp och sitt blod för våra synder. Matteus återger Jesu ord såhär (Matt 26:28): 

Detta är mitt blod, förbundsblodet, som är utgjutet för många till syndernas förlåtelse. 

Till syndernas förlåtelse blev hans blod utgjutet.

Detta är också vad Lukas skriver i sitt evangelium (Luk 22:19-20): 

Och han tog ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt dem och sade: ”Detta är min kropp, som utges för er. Gör detta till minne av mig.” På samma sätt tog han bägaren efter måltiden och sade: ”Denna bägare är det nya förbundet i mitt blod, som utgjuts för er.”

 Jesu kropp och blod gav han för oss. Han tog på sig hela världens synd och skuld och gick i döden för dem alla. Till minne av detta firar vi Herrens heliga nattvard.

I nattvarden mottar vi av Herrens stora välsignelser. Som vi har sett så ger han oss syndernas förlåtelse. Paulus skriver till romarna att Jesus också ger oss liv och frälsning genom nattvarden (Rom 5:9):

När vi nu står som rättfärdiga genom hans blod, hur mycket säkrare skall vi då inte genom honom bli frälsta från vredesdomen. 

Vi är rättfärdiga genom Jesu blod och vi har visshet om frälsning genom honom. Till sist ger Jesus oss det eviga livet genom sitt offer på korset, Paulus skriver (Rom 6:22-23):

Men nu, då ni befriats från synden och blivit Guds slavar, blir frukten att ni helgas och till slut får evigt liv. Ty syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus, vår Herre.

Vi ser av Skriftens rika vittnesbörd att vi i nattvarden får Jesu sanna kropp och blod i, med och under bröd och vin. Här mottar vi syndernas förlåtelse, frälsning och evigt liv. Det finns goda skäl för den troende att gå till nattvardsbordet. Innan vi går dit vill Gud ändå att vi ska tänka igenom vad vi mottar där. Han vill att vi skall pröva oss själva. Därför praktiserar den lutherska kyrkan bikt och avlösning innan man går till nattvard. Då får den troende som fortfarande lever i denna syndiga värld anledning att pröva sig själv.

Biktens första del består i att Gud leder oss till att se att vi är syndare som har syndat mot Gud och hans bud och att vi förtjänar evigt straff. Jesaja skriver (Jes 59:12):

Ty många är våra överträdelser inför dig, och våra synder vittnar emot oss. 

Det är genom lagen Gud leder oss till att bekänna våra synder, vilket Paulus bekänner (Rom 7:7): 

Det var först genom lagen jag lärde känna synden. Jag hade inte vetat vad begäret var, om inte lagen hade sagt: Du skall inte ha begär. 

Genom lagen lär vi alltså att känna synden. Den avslöjar oss och visar oss hur förlorade vi är i vår synd. Guds syfte med att avslöja dem är att vi ska bekänna våra synder för Honom och be om nåd och förlåtelse.

Det leder oss till biktens andra del som vi kallar för absolutionen eller avlösningen. Denna får varje troende människa höra av sin pastor i gudstjänsten när han uttalar orden: ”På vår Herre Jesu Kristi befallning förlåter jag dig dina synder i Faderns och Sonens och Den Helige Andes namn.” Denna makt att förlåta har pastorn fått av sin himmelske Fader genom förvaltandet av nyckelmakten som har blivit anförtrott honom av församlingen. Därför kan varje troende vara säker på att pastorns förlåtelse är Guds förlåtelse.

Varje troende skall pröva sig själv innan han går fram till nattvardsbordet. Paulus skriver till korinterna (1 Kor 11:27-28): 

Den som därför äter brödet eller dricker Herrens bägare på ett ovärdigt sätt, han syndar mot Herrens kropp och blod. Var och en skall pröva sig själv och så äta av brödet och dricka av bägaren. 

Vi skall pröva oss själva så att vi inte syndar genom att ta emot Kristi kropp och blod på ett ovärdigt sätt. Vi skall kunna vara säkra på att de ord som uttalas vid altarbordet verkligen är Guds Ord och att vi tror att det är sant. 

Nattvarden är ingen vanlig måltid. Vi kan inte byta ut brödet och vinet med pizza och cola. Inte heller kan vi dela ut nattvarden till vem som helst. Om nattvarden finns det rikligt belägg i Skriften för oss att säga hur vi skall gå till väga. Det ges inte utrymme för personliga åsikter, felaktiga traditioner eller obiblisk praxis. Om nattvarden talar Gud tydligt till oss i sitt ord. Däremot låter vi bli att tala om sådant som Skriften inte säger något om. Kraften i nattvarden ligger till exempel i Orden som uttalas tillsammans med de synliga elementen: ”Kristi kropp – för dig utgiven, Kristi blod – för dig utgjutet.” Det är inte den som delar ut nattvarden som ger det kraft, utan det är Guds Ord som gör det.

Vi är alltså noga med vem vi låter får komma till nattvardsbordet därför att Gud i sitt Ord har bett oss vara noga med det. Eftersom Guds Ord har kraft oberoende av om människan tror orden eller inte så vill också en icke-troende som tar emot nattvarden ta emot Kristi kropp och blod. Men det kommer inte att bli till välsignelse för honom utan han kommer att dra en dom över sig, det bidrar ännu mer till att förhärda honom i hans otro. Man blir inte troende av att gå till nattvard, till det finns det kristna dopet och den kristna undervisningen. Paulus skriver (1 Kor 11:29): 

Ty den som äter och dricker utan att urskilja Herrens kropp, han äter och dricker en dom över sig. 

Det enda som gör oss beredda att ta emot Herrens nattvard är tron i hjärtat. Den fick de flesta av oss redan då vi döptes som små barn. Därför finns det en viktig länk mellan dopet och nattvarden. I dopet blir vi Guds barn och får tron i hjärtat. Den troende som känner sin synd vill sedan söka nattvarden för att få visshet om syndernas förlåtelse och för att bli stärkt i tron. Den troende vill uppsöka nattvardsbordet ofta tillsammans med andra som bekänner samma tro. Det vill han göra för att styrkas i den gemensamma tron på Jesus Kristus vår Herre (1 Kor 10:17). 

Eftersom det är ett bröd, är vi som är många en kropp, ty alla får vi vår del av detta enda bröd.

Att stiga fram till nattvardsbordet är en bekännelsehandling. I och med att deltagandet i Herrens heliga nattvard hör ihop med själavården och bikten och att det är ett uttryck för en gemensam bekännelse på hela Guds Ord så erbjuds nattvardsbordet åt dem som har visat sin bekännelse genom att stå som medlemmar i församlingen. Många kristna anklagar och dömer oss för denna praxis. Bekännelsetrogna kyrkor i hela världen anklagas för kärlekslöshet och för att vi dömer andras tro. Men vi kan inte se till hjärtat, vi kan endast lyssna till bekännelsen, och är man överens i bekännelsen så vill man visa det tydligt så att det inte finns någon tvekan om saken. För att ingen ska dra dom över sig vid nattvardsbordet är vi noga på denna punkt. Att någon drar dom över sig är allvarligare än sårade känslor!

Inga som anklagar har hittills kunnat visa att vår praxis om slutet nattvardsbord är obiblisk. Det är viktigt för alla att komma ihåg att vi inte existerar som församling för att tillfredsställa varken människors känslor eller deras stolthet. Vi existerar för att vittna om hela sanningen, om hela Guds Ord. Och särskilt förvaltningen av nattvarden vill vi ska gå till på ett rätt och gott sätt i enlighet med den goda ordning som Guds Ord visar oss.

Herrens heliga nattvard är evangelium. Här får den troende som har bekänt sin synd förlåtelse för dessa synder. Vid nattvardsbordet kan varje botfärdig syndare stiga fram och vara säker på att alla hans synder är honom förlåten. Det gäller både de synder han vet om och de han inte vet om. I nattvarden tar vi emot Kristi sanna kropp och blod i, med och under bröd och vin. Vi säger i, med och under för att påpeka helheten vid nattvarden. Kristi kropp och blod är närvarande där. Du får del av hans kropp och blod som han offrade för dina synder. Där stärker Gud din tro och ger dig kraft att fortsätta ditt liv i denna värld. Kristus i sakramentet är andlig föda för själen. Du kan gå till Herrens nattvard med full säkerhet om att Kristus är där och att du får andlig föda för din själ. I Jesu namn. Amen.

Låt oss be.

Vi tackar dig vår käre himmelske Far för att du gav din egen Son för våra synders skuld. Tack för att vi får komma fram till din nattvard för ta emot förlåtelse för våra synder och få full förvissning om att all vår synd och skuld är förlåten. Tack för att vi får bekänna vår synd tillsammans med andra och ta emot din nåd. Tack för att du i nattvarden ger oss kraft och styrka till att fortsätta våra liv. Tack för att du ger oss Kristus i sakramentet så att vi får andlig föda för våra själar. I Jesu namn. Amen.

Predikan i Lepplax bykyrka 8.9.2013.