22 april 2012

Herren är min herde


Av Ola Österbacka
Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus. Låt oss be:
O Herre kär, du söker ju än det som borta är och bär det med glädje tillbaka. Vi ber att det får som vilse nu går den saliga glädjen må smaka! Amen.
Predikotexten i dag är från Hes 34:11–16.
Ty så säger Herren, HERREN: Jag skall själv söka upp mina får och ta mig an dem. Liksom en herde tar sig an sin hjord när han är bland sina får, som varit skingrade, så skall också jag ta mig an mina får och rädda dem från alla de orter dit de skingrades en mulen och mörk dag. Jag skall föra dem ut från folken och samla ihop dem från länderna och låta dem komma till sitt eget land och föra dem i bet på Israels berg, vid bäckarna och där man i övrigt kan bo i landet. På goda betesmarker skall jag föra dem i bet, på Israels höga berg skall de få sina betesmarker. Där skall de vila sig på goda betesmarker, och de skall ha rikligt med bete på Israels berg. Jag skall själv föra mina får i bet och låta dem vila sig, säger Herren, HERREN. De förlorade skall jag söka upp, de som gått vilse skall jag föra tillbaka, de sårade skall jag förbinda, och de svaga skall jag stärka. Men de feta och de starka skall jag förgöra. Jag skall ta hand om dem med rättvisa.
Herre, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.
Herdarna och Herden 
Profeten Hesekiel var verksam under fångenskapstiden i Babylonien omkring år 600 f.Kr. En stor del av hans bok utgörs av straffpredikan över det avfallna folket, inte minst de falska herdarna. I början av kapitel 34 kommer Herrens ord till Hesekiel med hårda ord (v2–5):
Ve er, ni Israels herdar, som bara tagit hand om er själva! Skulle inte herdarna ta hand om hjorden? I stället åt ni upp det feta, ni klädde er med ullen och slaktade de gödda djuren. Men ni tog inte hand om hjorden. De svaga stärkte ni inte, de sjuka botade ni inte, de sårade förband ni inte, de som drivit vilse förde ni inte tillbaka, de förlorade sökte ni inte upp, utan med hårdhet och grymhet härskade ni över dem. De skingrades, eftersom de inte hade någon herde.
Den olycka som har drabbat landet går alltså tillbaka på folkets ledare, både den världsliga regeringen och de andliga blinda ledarna. Det är ledarna som står i ansvar för folket. Man brukar säga, att landet får sådana ledare som det förtjänar, så därför straffas också folket.
Därför att herdarna har svikit, måste nu fåren irra omkring på alla berg och alla höga kullar. Grundfelet är att herdarna bara tänker på sig själva. Därför gör Gud slut på deras herdetjänst. 
I stället måste Gud själv ta sig an sitt folk och ge dem en herde. Där kommer vi in i vår text, som beskriver vad Gud gör via den herde som han själv ska sända. Vi ska plocka ut några saker som han vill göra. Han ska
  • rädda dem från de orter där de varit skingrad och föra dem ut från folken,
  • samla ihop dem och låta dem komma till sitt eget land,
  • föra dem i bet på goda betesmarker, på Israels höga berg, och låta dem vila sig,
  • söka upp de förlorade, de vilsegångna, förbinda de sårade, stärka de svaga,
  • förgöra de feta och de starka och ta hand om dem med rättvisa.
Längre fram i samma kapitel berättar han vem den här herden är: min tjänare David. Han ska vara furste ibland dem. När Gud nu har talat om denne herde som ”han” övergår han till att tala i jagform om vad han själv, HERREN, ska göra. Det visar att det är han själv som ska vara herde. Sju saker räknar han upp som han ska åstadkomma: Han ska
  • sluta ett fridsförbund med dem,
  • göra slut på vilddjuren så att man kan bo tryggt i öknen och sova i skogarna,
  • låta dem själva och landet bli till välsignelse,
  • låta det regna i rätt tid, regnskurar av välsignelse,
  • träden ska bära frukt och jorden ge sin gröda,
  • själva ska de bo trygga i landet,
  • de ska inse att jag, HERREN, deras Gud är med dem och att de, Israels hus, är mitt folk.
Låt oss se lite närmare på vad den gode herden ska göra.
HERREN räddar sitt folk
Folket var illa ute. Det handlade inte främst om att de hade förts bort i fångenskap. Det var illa nog. Flera gånger kunde vår folk mycket väl ha råkat ut för något liknande, och ännu i min barndom minns jag hotet från Sibirien. Det skulle verkligen inte vara någon lycka att hela städer och byar skulle förstöras och allt folket lastas på tåg och föras bort till ett främmande land.
Det handlade inte heller om att deras stolthet hade förstörts i grunden: staden Jerusalem och templet, det sköna tempel som Salomo hade låtit bygga och som räknades som ett av världens sju underverk. Just templet hade blivit deras garanti för Guds närvaro. De hade inte förstått att Gud bodde i förkrossade hjärtan, och inte i dem som hade en yttre stolthet men där deras hjärtan var långt borta. Att templet raserades var ett yttre tecken på att Gud hade övergett dem och utlämnat dem i sina fienders hand.
Det värsta var att folket hade övergett sin Gud. Det hade trotsat profeternas varningar att överträda Mose lag. Om och om igen hade profeterna visat på följderna, men folket var ostyrigt och trotsade alla varningar. Därför måste Gud låta dem få sitt straff. Därför övergav Gud sitt tempel.  Nu verkade det som alla Guds löften skulle ha gjorts om intet. Var är nu deras Gud? Kan han inte hålla vad han lovade Abraham? Är han alls ingen Gud? Det var det här som var det mest fruktansvärda: att Guds namn drogs i smutsen.
Men Hesekiel får förmedla budskapet om att Gud inte har svikit sina löften. Allt det han har lovat står fast. Därför ska han se till att folket blir räddat.
Det sker i etapper. Först sker det genom att de får återvända till sitt land. Det var i sig ett under. Aldrig någonsin har ett folk som förts i deportation hållit samman som folk och sedan fått återvända. Det skedde genom att Gud på ett särskilt sätt talade till kung Koresh av Persien och lät honom utfärda ett påbud ungefär 70 år efter Hesekiels verksamhet. Det brukar kallas Koresh edikt, och vi kan läsa det i slutet av 2 Krönikeboken och i början av Esras bok:
Så säger Koresh, kungen i Persien: HERREN, himmelens Gud, har givit mig alla riken på jorden, och han har befallt mig att bygga ett hus åt honom i Jerusalem i Juda. Den bland er som tillhör hans folk må bege sig upp till Jerusalem i Juda för att bygga upp HERRENS, Israels Guds, hus, och hans Gud skall vara med honom. Han är den Gud som bor i Jerusalem.
Men det här är ändå inte hela räddningen. Var det så att Gud gjorde slut på vilddjuren? Fick landet bli en välsignelse? Fick folket bo i trygghet i landet?
Nej, vi ser av evangelierna att det minsann inte var någon trygghet i Palestina några hundra år efteråt. Gud ville genom att låta sitt folk återvända visa att han står fast vid sina löften, men den stora uppfyllelsen återstod. Den skulle komma när tiden var fullbordad, när Gud sände sin Son, född av kvinna, för att frälsa sitt folk från deras synder. Det var just synderna som var det stora problemet, inte att Jerusalem hade lagts i ruiner eller att de var förda till ett främmande land.
David, den gode herden
Gud sänder sin tjänare David till sitt folk. Ängeln Gabriel säger till Maria (Luk 1:32) att det barn som hon ska föda ska få hans fader Davids tron. Han ska vara kung för evigt över Jakobs hus. Hans rike ska aldrig få något slut.
Det finns många profetord som alldeles klart anknyter David till den kommande Messias. Vi har redan anknutit till v23, där Hesekiel för fram Herrens ord om ”min tjänare David”. Vi läser några kapitel längre fram (Hes 37:24-25):
Min tjänare David skall vara kung över dem, och de skall alla ha en och samma herde. De skall leva efter mina föreskrifter och hålla mina stadgar och följa dem. De skall bo i det land som jag gav åt min tjänare Jakob, det land där era fäder bodde. De skall själva bo där, de och deras barn och deras barnbarn till evig tid, och min tjänare David skall för evigt vara deras furste.
David hade levt ungefär 400 år före Hesekiel. Hur kunde han då tala om att han ska vara kung till evig tid? Jo, han avser den son som profeten Natan talade om i 2 Sam 7, som skulle bygga det riktiga templet. Det var över honom som Gud utropade sin programförklaring när Jesus döptes, ”min Son, den älskade”. Vi har också vittnesbörd hos Jeremia:
Se, dagar skall komma, säger HERREN, då jag skall låta en rättfärdig telning växa upp åt David. Han skall regera som kung och handla med vishet, han skall utöva rätt och rättfärdighet i landet. (Jer 23:5)
När Jesus undervisar om den gode herden (Joh 10) förstår folket att han anspelar på Hesekiels profetia. Vi har klara paralleller: 
  • Jesus säger att de falska herdarna är tjuvar och rövare. Hesekiel säger att Herrens får har lämnats till rov och blivit byte för alla vilda djur, eftersom de inte har någon herde.
  • Jesus säger att de falska herdarna flyr när de ser vargen komma. Hesekiel säger att de falska herdarna bara tänker på sig själva, och att fåren därför har utlämnats till byte åt vilddjuren.
  • I sin liknelse om det återfunna fåret (Luk 15) talar Jesus om herden som lämnar 99 får i öknen för att söka efter ett enda får som gått vilse. Hesekiel beskriver hur Herren ska söka upp sina får som har gått vilse.
  • Jesus säger att hans får ska få gå in till honom och ut och finna bete. Hesekiel beskriver hur Herren ska föra sina får i bet på Israels höga berg där de ska få vila sig.
  • Jesus säger att han har kommit för att fåren ska ha liv, ja liv i överflöd. Hesekiel beskriver hur Herren förbinder de sårade och stärker de svaga.
Herden söker oss
Vi ska ännu se på hur Herden söker oss. Men före det: Hur tog Jesu folk emot honom? Det står i Joh 10 att det uppstod delade meningar. Många ansåg att han var besatt av en ond ande. Lite längre fram står det att judarna tog upp stenar för att stena honom. Johannes skriver ju redan i början av sin bok att hans egna inte tog emot honom.
Därför måste en ny förödelse komma över den heliga staden, där nu Gud också hade gått i mänsklig gestalt och där han hade offrats som det slutliga syndoffret för hela världens synd. Det hände bara 40 år efter Jesu verksamhet.
Också för oss kan det vara så att Gud måste låta svåra följder av våra synder drabba oss. För vi är inte bättre än judarna, eller andra människor som alla har samma syndens gift i oss. Vi har vikit av från Guds väg. Jesaja säger (53:6):
Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg.
Därför behöver vi tuktas. Vi behöver inse att Herren är rättfärdig och inte kan tåla att vi går vår egen väg. Men då vi nu rättmätigt lider vad våra gärningar är värda frågar vi ofta: Har Gud glömt oss? Var är nu hans kärlek? 
Och vi svarar än en gång: Nej! Lika lite som han hade glömt Israels folk, lika lite har han glömt oss som gått bort från honom. Han påminner oss om att han bar all vår skuld – hela världens syndaskuld. Han visar oss att han dog för oss på Golgata kors. Genom vårt dop blev också vi korsfästa och begravda med honom. Han visar att han uppstod ur graven, för att vi som har döpts till honom också skulle leva med honom. Och nu söker han oss likt herden som söker det vilsegångna lammet. Och det får som han hittar lägger han på sina axlar och bär hem. Han förbinder det, han sköter om det, han låter det få vila på sina gröna ängar.
Han har inte glömt sitt folk. Bilden av den gode herden är en oerhört stark bild av den verkliga troheten. Hans löften kan inte göras om intet.
Det han väntar sig av oss är att vi ska följa honom. Han varnar oss för att följa falska röster. Han varnar oss för att tänka bättre än vad han anvisar oss i sitt Ord. Han är herden som ska visa oss vägen till betesmarkerna. Det är inte vi som ska tillrättavisa honom och säga åt honom vart han ska gå.
På samma sätt har också vi som axlar uppdraget att vara hans herdar ett stort ansvar att gå framför hjorden. Inte följa efter den, fråga vad folket vill, utan just gå före. Sedan ska fåren följa efter. Men det ska de inte göra om herdarna gör annorlunda än vad Guds ord påbjuder. Då ska fåren höra att det inte är en rätt herderöst och då får de inte följa en sådan.
Ännu inte slutlig frälsning
Det slutliga återförandet av fåren till den eviga vilan på Guds heliga berg återstår ännu. Det sker den dag när Jesus kommer tillbaka. Då ska han samla alla sina får och föra dem till de fullkomliga betesmarkerna. 
Många ser återkomsten av judar från världens alla hörn som den slutliga uppfyllelsen av Hesekiels märkliga profetior. Och visst är den händelsen, och grundandet av nationen Israel, mycket märklig. Gud vill visa att han har sitt finger med i allt som sker. Men samtidigt får vi inte glömma, att hans löften alltid är anknutna till troheten mot hans ord. Det är dem som lyssnar till den gode herden som löftena gäller. 
Det må finnas hur många märkliga händelser som helst i Israels krig, och vi må välsigna det jordiska Jerusalem hur mycket som helst, ändå vilar ingen välsignelse över Jerusalem om inte Guds Messias, Davids son, den gode Herden, Jesus Kristus, finns med och hälsas i tro. Och där gäller orden i Joel 2:23:
Och det skall ske att var och en som åkallar HERRENS namn skall bli frälst.
Det innefattar alla, inte bara det svårt sargade judiska folket, utan också alla hedningar som vänder om till Gud genom Jesus. Han säger ju (Joh 10:16):
Jag har också andra får, som inte hör till den här fållan. Dem måste jag också leda, och de kommer att lyssna till min röst. Så skall det bli en hjord och en herde. Amen.
Bön: Ja, sköt alltfort din ängsliga hjord som du hittills gjort i nåd och mycken förskoning! Tänd liv med ditt ord på hela vår jord och tag bland oss alla din boning! Amen.
Predikan i Biblion och Lepplax bykyrka 22.4.2012.

19 april 2012

Tusenårsriket – är det bokstavligt?


Av Ola Österbacka
I Kristet Perspektiv nr 1/2012 ingår en sammanställning av några artiklar av Per Wallendorff, skrivna 1979 och publicerade i Kyrkpressen samma år, med rubriken ”Jesu återkomst och tidens slut”. Ämnet har alltid eggat fantasin, uttryckligen mot bakgrund av att Jesus vägrade att ge några exakta uppgifter om den yttersta tiden och hans återkomst.
Jag finner det angeläget att kommentera särskilt avsnittet om tusenårsriket (kiliasmen) utifrån den princip som författaren själv anför: ”Den lutherska grundsynen är att all lära och alla lärare skall bedömas endast utifrån Gamla och Nya testamentets kanoniska skrifter.”
Artikelförfattaren påpekar att en uppmärksam läsare av Upp 20:1–7 noterar att uttrycket ”tusen år” nämns sex gånger, men att det är det enda stället i Nya testamentet som direkt talar om tusenårsriket. Han påstår omedelbart att det där inte är fråga om någon bildlik användning av orden, eftersom Bibeln annars uttrycker liknelser genom ett ”såsom” eller ”som liknade”.
Men har det då undgått författaren att detta avsnitt ingår i en lång framställning med enbart bildspråk? Det börjar redan i Upp 4:1, där Johannes skriver: ”Därefter såg jag, och se ...” I nästa vers berättar han sedan att han kom i Anden, vilket är en klar signal om att det som följer är en övernaturlig syn som tydligt använder ett bildspråk.
De ofta förekommande talen är i Uppenbarelseboken symboliska. Talet 1 000 utgörs av det fullkomliga talet 10 i tredje potens. Tre är Guds heliga tal. Tusen år är en beskrivning av en total tid, så lång som Gud allena vet.
För en närmare beskrivning av talsymboliken, och för övrigt också läran om tusenårsriket och det aktuella stället, rekommenderas Siegbert W. Beckers bok ”Revelation, the Distant Triumph Song” (NPH 1985), som också finns översatt och utgiven på finska av Concordia under namnet ”Ilmestyskirjan selitys. Kaukainen voittolaulu”. Ett svenskt sammandrag finns i Logosmappen
En utmärkt undervisning ges i Hans Wassermanns föredrag från dagar kring Bibel och bekännelse 1997.
Frågan behandlas även i min bok Hoppets bekännelse (webbversion). I ett bibelstudium har jag försökt göra en enkel framställning av olika synsätt och motivera varför läran om ett bokstavligt tusenårsrike är obiblisk. 
Huvudargument mot kiliasmen är, vid sidan av att Bibeln inte ger något stöd för läran, att läran strider mot en huvudsanning: att Jesus kommer tillbaka en enda gång för att döma levande och döda, och att den dagen inte har uppenbarats för oss. Därför kan vi inte beräkna tiden fram till den dagen. Vi ska inte heller tänka att kristna kommer att ryckas upp för att undkomma den stora vedermödan, som ska föregå hans ankomst, eftersom den läran bygger på missförstånd av Jesu undervisning. 
Vi ska alltid vara beredda att möta Herren, och fram till den dagen lever vi i en värld som blir allt ondare. Därför ber vi: Vår Herre, kom!

9 april 2012

Predikan på långfredagen 6.4.2012

 Av Hans Ahlskog

Nåd vare med er och frid ifrån Gud, vår Fader och Herren Jesus Kristus.

Predikotexten för långfredagen är hämtad från Johannes evangeliums nittonde kapitel verserna 28-30 och vi står upp och lyssnar till orden i Jesu namn.

Jesus visste att allt redan var fullbordat, och han sade därefter för att Skriften skulle uppfyllas: "Jag törstar." Där stod ett kärl fullt med ättikvin, och de fäste en svamp fylld med ättikvin runt en isopstjälk och förde den till hans mun.  När Jesus hade fått det sura vinet, sade han: "Det är fullbordat." Och han böjde ner huvudet och gav upp andan.

Herre, inskriv dessa nådens ord på allas våra hjärtan. Amen.

Denna text, som vi läste, innehåller ett av de käraste orden som vi har i vårt kristna vokabulär: fullborda, och böjt i perfekt passivum, fullbordat. Jesu vänner älskar detta ord. Man skriver sånger om detta ord, man namnger webbsidor efter detta ord, kyrkor får sitt namn efter detta ord. Det är fullbordat, Halleluja!

Men vänner, vad syftar Jesus på när han uttalar detta ord, vad var det som nu hade blivit fullbordat? Vi hittar en ledtråd i Luk 18 (v. 31) där det heter:

Jesus tog de tolv åt sidan och sade till dem: "Se, vi går upp till Jerusalem, och allt som genom profeterna är skrivet om Människosonen skall gå i uppfyllelse.

Svaret på vår fråga står alltså att söka hos profeterna. Vad har de förutsagt om Jesus? Vad var det som skulle fullbordas.

Ja, profeterna hade ända sedan syndafallet profeterat om den frälsning som skulle komma genom kvinnans säd när han söndertrampar Ormens huvud. Gud själv hade utlovat en säd åt Abraham i vilken alla släkten på jordens skulle vara välsignade. Och David, Jesaja, Mika, Jeremia, Sakarja, och många fler hade om och om igen profeterat om Messias om vad han skulle göra och lida för oss. Messias skulle inte vara som oss andra. Han skulle handla vist, profeterar Jesaja. Han skulle inte vara som alla vi andra som handlar dåraktigt och bryter mot Guds bud och följer våra egna tankar.

 Jeremia skriver: I de dagarna och på den tiden skall jag låta en rättfärdig telning växa upp åt David. Han skall skaffa rätt och rättfärdighet på jorden (Jer 33:15). Jesaja skriver om hur han bar våra sjukdomar  och tog våra smärtor på sig.

Vad handlar allt detta om? Vad är det dessa profetior talar om? Jo, det är det som vi brukar kalla för Kristi görande lydnad eller aktiva lydnad. Jesus gick omkring och gjorde gott mot alla, botade sjuka  och talade tröstens ord. Han visade sann kärlek mot sina medmänniskor. Kärleken är lagens uppfyllelse. Han hade uppfyllt allt som Guds lag fordrade. Men nu visste han att allt det var fullbordat. Nu hade han skaffat fram en evig rättfärdighet för världen. Nu stod hela världen rättfärdig för denna Kristi lydnads skull som vi kan läsa om i Rom 5:18-19.

Men detta var inte allt. Adams fall hade lett till fördömelse för alla människor. Den som syndar skall dö, heter det hos Hesekiel. Synden är något som alla människor har ärvt av Adam och därför står alla människor av naturen under Guds vrede och dom. Den som syndar skall dö. Att dö är att skiljas från Gud och hans välsignelser. Att bli övergiven av Gud. Men detta är så fruktanvärt att ingen av oss skulle kunna träda in i Guds gemenskap igen om vi råkade ut för det.

Men vad gör Gud? Jo han tar vår plats. Han lägger hela världens synd på sin Son. Jesaja skriver: Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg, men all vår skuld lade HERREN på honom (Jes 53:6).

Vad händer nu med den älskade Sonen, han som från evighet är ett med Fadern och som står i den högsta och mest förtroliga gemenskap med Gud Fader man kan tänka sig? Vad händer när Gud lastar hela världens syndabörda på Sonen? Hur skall den rättfärdige Guden se på sin Son när han nu har blivit den störste syndaren som någonsin vandrat på jorden, ja det heter till och med att han av Gud blev gjord till synd. Den älskade Sonen som alltid hade gjort sin Faders vilja, som var utan synd, är nu plötsligt helt och hållet synd. Är den nära gemenskapen nu bruten mellan Fadern och Sonen? Skall Gud Fader, som hatar synden över allt annat, kunna skilja på sak och person, kunna skilja synden från syndaren och stå kvar i den nära gemenskapen med Sonen?

Nej, det kan han inte. Han hatar alla ogärningsmän, han hatar synden likaväl som syndaren vet vi av t.ex. Psaltarpsalmerna 5 och 11. Och nu blir hans älskade Son inkluderad i denna skara. Han blev räknad bland förbrytare.  Fadern överger sin älskade Son. Sonen får ta emot slaget, han får ta straffet för alla de synder som Gud lämnat ostraffade ända sedan syndafallets dag.

Paulus citerar i Galaterbrevet 3 ett ord från 5 Mos 21 som klargör ytterligare vilken ställning Sonen hade inför Fadern i sitt lidande: En Guds förbannelse är var och en som är upphängd på trä. Vad är det att vara förbannad av Gud? Det är att vara fördömd och förkastad från Guds ansikte. Det var Jesus där han hänger på sitt kors. Och denna erfarenhet är så fruktansvärd att han måste ropa ut sin nöd: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?

Ja, varför övergav Gud honom? Varför gjorde Gud honom till synd? Varför lade HERREN skulden på honom, på den oskyldige, på det rena Guds lamm? Paulus ger svaret: ”för vår skull” Han blev en förbannelse för vår skull (Gal 3:13). Den som inte visste av någon synd, honom har han för oss gjord till synd (2 Kor 5:21)

Jesaja skriver: Han var genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår blev det botat för oss (Jes 53:5). Detta är vad vi brukar kalla för Kristi lidande eller passiva lydnad. Och detta var nu fullbordat.

Nu var allt det som Skriften hade profeterat om Kristus fullbordat. Han skulle uppfylla lagen för oss. Det hade han nu gjort. Och han skulle ta straffet för våra synder. Det var också gjort. Det var fullbordat. 

Vi skall se lite på själva ordet det är fullbordat, på grekiska tetélestai. Detta ord används förutom i Johannes-evangeliet också i profana sammanhang t.ex. på kvitton och fakturor när man ville tillkännage att skulden hade betalts till fullo. Tetélestai, det är betalt! Vi skriver ju kanske också betald på våra fakturor för att märka ut dem så att vi inte i misstag betalar dem två gånger.

När det gäller det skuldebrev som Gud i sin lag har gjort upp och där vår skuld finns upptecknad så förhåller det sig på samma sätt. Paulus skriver i Kolosserbrevets andra kapitel: Han har förlåtit oss alla överträdelser och strukit ut det skuldebrev som med sina krav vittnade mot oss. Det har han tagit bort genom att spika fast det på korset (Kol 2:13f).

Vårt skuldebrev på 10 000 talenter är fastspikat på korset. Det är utstruket. Tetélestai, står det. Till fullo betalt!

Vi skall ge noga akt på detta så att vi inte försöker oss på att betala skulden en gång till. Det är en skymf mot den betalning som Kristus har gjort i vårt ställe. Inget vi kan göra kan hjälpa till det minsta när det gäller att sona våra synder. Inga goda gärningar, inga försakelser. Sådant skall vi inte komma dragande med inför Gud. Det är inte gångbar valuta inför honom. Hans krav på rättfärdighet kan inte tillgodoses med så billig valuta.

Skulle Gud låta oss vara kvitt vår skuld tack vare våra bristfälliga gärningar så skulle han vara tvungen att skriva ned skulden till noll. Och det kan han inte göra. Gud är inte den som ser mellan fingrarna med synd. Gud är den den Gud som straffar för syndens skull och  han vill ha full betalning. Den enda betalning han mottar är Jesu Kristi död och blod, Guds eget blod.

Vi får därför komma inför Gud som publikanen i templet, han som slog sig för bröstet och bad om förbarmande. Gud är inte sen att förklara en sådan rättfärdig. Inte för de många suckarnas skull, inte för ödmjukhetens skull utan för sin egen barmhärtighets skull. Det återstår inget att betala för publikanen och det låter Gud honom veta i evangelium.

Publikanen får veta att han, som har syndat och saknar härligheten från Gud, står som rättfärdig, utan förskyllan, därför att Kristus Jesus har friköpt honom (Rom 3:23f). Den skuldsanering han kanske hade i tankarna när han kom inför fordringsägaren behövs inte. Det finns ju ingen skuld längre. All vår skuld lade Herren på honom, på Kristus, på Guds lamm, som borttager världens synd.

All vår skuld är borttagen. Har vi lätt för att tro detta? Känns det så, min vän, när du kämpar med dina skötesynder, när du känner att du är den sämste av alla Guds barn, det svarta fåret i hans fårahjord? När du förskräcks över din egen svaghet, ditt trots och din elakhet? Känner du dig sådana gånger förlåten? Känner du dig salig. Nej, ibland känns himlen och nåden långt borta. Så var det också för kung David och det var i sådana stunder som hans botpsalmer kom till.

Men vi måste lära oss att sluta söka efter frälsningsvissheten i vårt känsloliv. Det växlar från dag till dag. Men Guds ord är alltid detsamma. Evangelium finns där varje dag för oss och det är där vi skall söka tröst. Har Gud en gång genom profeten Jesaja sagt att han skall lägga all vår skuld på sin lidande Tjänare så får han stå för det också. Då sätter vi, i liv och död, vårt hopp till detta löfte.

Gud har också, genom Daniel, profeterat och sagt: Sjuttio veckor är bestämda över ditt folk och över din heliga stad för att göra slut på överträdelse, försegla synder, försona skuld, föra fram en evig rättfärdighet, fullborda syn och profetia och smörja den Allraheligaste (Dan 9:24). Denna syn eller profetia blev fullbordad i Jesu dödstimme och då får du känna av din syndfullhet hur mycket du vill. Jesus har i alla fall gjort slut på dina överträdelser, han har förseglat dina synder, han har försonat din skuld, han har åt dig fört fram en evig rättfärdighet.

Paulus skriver i Andra Korintierbrevet: Alla Guds löften har i honom, d.v.s. i Kristus, fått sitt ja. Därför får de också genom honom sitt amen för att Gud skall bli ärad genom oss (2 Kor 1:20).

När vi tror Guds löften blir Gud ärad. Han vill själv ha äran för vår frälsning. Gud säger genom Jesaja: Det är jag, jag som för min egen skull stryker ut dina överträdelser, dina synder kommer jag inte mer ihåg (Jes 43:25).

Detta löfte, liksom alla andra löften om Jesu ställföreträdande tillfyllestgörelse, har fått sitt ja och amen i Kristi korsdöd. Låt oss sätta tro till evangelium: Det är fullbordat, Ja, Amen, det är visst och sant! Amen.

O Jesus, Frälsare, jag ber
för din förtjänst och pina,
att du i nådens ljus mig ser,
och räknar bland de dina.
Jag tror att du som gjorde slut
på ondskans makt ock plånat ut
de synder som är mina.
Amen.

8 april 2012

Låt oss hålla högtid


Av Ola Österbacka
Nåd vare mer er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.
Predikotexten i dag är tredje årgångens episteltext från 1 Kor 5:7–8:
Rensa bort den gamla surdegen för att ni må vara en ny deg, eftersom ni är osyrade. Ty vårt påskalamm Kristus har blivit slaktat. Låt oss därför hålla högtid, inte med gammal surdeg, inte med ondskans och elakhetens surdeg, utan med renhetens och sanningens osyrade deg.
Bön: Du uppståndne och levande Herre och Frälsare, kom till oss med din Ande i ditt livgivande ord och rensa bort all surdeg från våra tankar och våra liv, så att vi lär oss att sjunga den himmelska lovsången till din ära, i väntan på den dag när lovsången ljuder fullkomlig och klar hos dig i himlen. Amen.
Påskens bakgrund
Vi firar idag kristenhetens största jubel- och högtidsdag. Låt oss därför hålla högtid, uppmanar oss texten. Det vill vi göra. Men för att budskapet ska framträda så tydligt som möjligt behöver vi också känna till bakgrunden till påsken. Därför ska vi först gå till Andra Moseboken och den första påsknatten.
Påskhändelsen var för Guds folk i gamla förbundets tid det största firningsämnet. Efter en fyrahundraårig tid i Egypten, av vilken de senaste decennierna var en fruktansvärd tid av terror, gick Mose stödd av Aron till farao för att be om tillstånd att dra ut i öknen för att hålla gudstjänst. Begäran avslogs, och Gud lät svåra plågor drabba landet. Den tionde och svåraste plågan inträffade just på påsknatten, då Guds ängel gick runt och dödade allt förstfött i varje hus. Men det fanns undantag: Det hus där man hade målat dörrposterna med blod från ett lamm, blev skonat. Blodet blev räddningen.
Det här gjorde att egyptierna drev ut Israels barn, och man rentav gav dem dyrbara smycken och kläder för att de skulle försvinna. 
Innan det här hände åt man en måltid som sedan blev förbundets heliga måltid. Det gick till så, att man på den 10:e dagen i månaden Nisan valde ut ett årsgammalt, felfritt lamm och förvarade det till den fjortonde dagen. Så snart solen hade gått ner slaktade man lammet och redde till en måltid, där man också skulle äta osyrat bröd och bittra örter. Man sjöng från Psaltaren 113–114 före måltiden och 115–118 mellan de olika rätterna och de fyra vinbägarna. Det var den måltiden som Jesus åt med sina lärjungar när han instiftade nattvarden. Det var sannolikt så att det var just psalm 118 som avslutade nattvardens instiftelse ”när de hade sjungit lovsången” (Matt 26:30).
Påskalammet
är det heligaste under påskfirningen. Paulus säger att Kristus är vårt påskalamm, som har blivit slaktat. Det finns en viktig symbolik här.
Påskalammet skulle vara felfritt. Jesus var utan synd. För att han skulle kunna sona världens synd fick han inte själv belastas av någon synd, som var fallet med översteprästerna. Ända från utgivningen av lagen vid Sinai skulle de årligen gå in i det allra heligaste med blod från kalvar och bockar för att bringa försoning, först för sig själva och sedan för hela folket. Men Jesus behövde inte bära fram något offer för sig själv. Han offrade sig själv i allas ställe, han gav sitt liv för världen. Och det offret gällde för evigt, det behövde inte upprepas årligen. Det hade ett evigt gällande värde.
Uppenbarelseboken innehåller många hänvisningar till Lammet. I själva verket är just Lammet Uppenbarelsebokens centrum. Vi ska se på några ställen.
Och jag såg mitt för tronen och mitt ibland de fyra väsendena och de äldste ett Lamm stå där, som såg ut att ha blivit slaktat. (5:6)
Sedan berättas hur Lammet tar bokrullen som var förseglad, och då föll de fyra väsendena och de tjugofyra äldste ner inför honom och sjöng:
”Du är värdig att ta bokrullen och bryta dess sigill, ty du har blivit slaktad, och med ditt blod har du åt Gud köpt människor av alla stammar och språk, folk och folkslag. Du har gjort dem till ett konungadöme, till präster åt vår Gud, och de skall regera på jorden.” (5:9–10)
Och jag såg, och jag hörde rösten av många änglar runt omkring tronen och väsendena och de äldste. Deras antal var tiotusen gånger tiotusen och tusen gånger tusen. Och de sade med hög röst. ”Lammet, som blev slaktat, är värdigt att ta emot makten, rikedomen och visheten, kraften och äran, härligheten och tacksägelsen.” (5:11–12)
Den stora vita skaran som beskrivs i Upp 7 stod inför tronen och inför Lammet, och de sjöng:
”Frälsningen tillhör vår Gud, honom som sitter på tronen, och Lammet.” (7:10)
I slutet av samma kapitel sägs att Lammet ska vara deras herde och leda dem till livets vattenkällor (v17).
Det är märkligt, att Lammet är slaktat också i himlen! Där firar vi den stora påskhögtiden och hyllningen riktas endast till Lammet. I den stora lovsången i himlen finns ingen lovprisning av människor eller människoverk.
Och ännu märkligare: I Upp 13:8 läser vi:
Alla jordens invånare kommer att tillbe det, alla som inte har sitt namn skrivet i livets bok som tillhör Lammet som är slaktat från världens grundläggning.
Lammet är slaktat långt före långfredagen! I Guds plan var Jesus offrad från världens grundläggning. Märkliga ord. Men så fast står Guds ord, att ingenting kan rubba det, lika lite som vi kan rubba tiden.
Surdegen
Rensa bort den gamla surdegen för att ni må vara en ny deg, eftersom ni är osyrade.
Det här går också tillbaka på den första påsken. Då skulle all surdeg rensas ut och man skulle äta osyrat bröd i sju dagar. Påskhögtiden kallades också det osyrade brödets högtid.
Jesus undervisar vad surdegen står för i andligt avseende efter sina bespisningsunder. Då lärjungarna märkte att de hade glömt att ta med sig bröd sa Jesus till dem Matt 16:6):
”Akta er för fariseernas och sadduceernas surdeg!”
Då tänkte lärjungarna att han menade att de inte hade tagit bröd med sig. Men Jesus förebrår dem för att de inte har begripit någonting, och påminner dem om brödundren med de fem tusen och de fyra tusen, och hur mycket som blev över. Och så säger han (v11–12):
”Hur kunde ni tro att jag talade till er om bröd? Jag sade ju att ni skulle akta er för fariseernas och sadduceernas surdeg.” Då förstod de att han inte hade talat om att akta sig för surdeg i bröd, utan för fariseernas och sadduceernas lära.
Surdegen är alltså en bild av falsk lära. För det vanliga bakandet var surdegen viktig. Men i andligt avseende är surdegen ett dödligt gift.
Under påsken skulle Israels barn inte äta bröd bakat på surdeg. Det var en symbol för rening. När Paulus tar upp den här symbolen i vår text hänvisar han till det som har skett för världen i Jesu död, och som genom tron ägs av hans lärjungar. ”Ni är osyrade.” Det samma säger han i 1 Kor 6:11:
Men ni har tvättats rena, ni har blivit helgade, ni har förklarats rättfärdiga i Herren Jesu Kristi namn och i vår Guds Ande.
När Martin Luther i Lilla katekesen förklarar vad första bönen betyder, Helgat varde ditt namn, så har han två synvinklar på heligheten. Hur sker det, att Guds namn helgas?
När Guds ord lärs rent och klart och när vi som Guds barn lever efter det.
Den ena delen är alltså att vi har ett rent och klart Guds ord, och den andra delen påminner oss att leva efter det. Båda de här delarna är livsviktiga för kristna. Vi ska inte lyssna till falsk undervisning, för den kan ta ifrån oss den tröst som vi får från evangeliet om Jesu dyrbara återlösningsverk. Och vi ska inte låta djävulen, världen och vårt eget kött lura oss att gå på syndens vägar. Det leder oss så lätt till att vi börjar ta det lätt med Guds ord och bönen, och slutmålet är att vi ska förlora tron och gå evigt förlorade.
Den falska lärans surdeg
En huvudfiende till den rena läran är lagiskhetens surdeg. Den bekämpar Paulus ytterst hårt och klart i Galaterbrevet. Vi kan påminna om hans ord i Gal 5:9, som är exakt det samma som står strax före vår text:
Lite surdeg syrar hela degen.
Här handlar det om judaisternas krav på omskärelse, som var ett hot mot evangeliets frihet. Judaisterna krävde att också de kristna skulle fullgöra allt i Mose lag, alltså också omskärelsen. Fariseerna försökte också rensa bort syndens surdeg med hjälp av lagen. De menade att de var rättfärdiga för det att de lyckades leva exakt så som lagen föreskrev. 
Men de fick sin dom. De levde nämligen i självbedrägeri. Jesus varnade för deras surdeg. Trots att de menade att de kunde uppfylla hela lagen underlät de kärlek och barmhärtighet. De var fulla av andliga synder när de försökte undvika köttsliga synder.
I kontrast mot den falska läran om köttets väg till Gud genom egna gärningar, den förmenta egenrättfärdigheten, framställer Paulus den fullkomliga rättfärdigheten som Kristus, vårt påskalamm, vann åt oss genom sitt heliga liv och sin oskyldiga död i vårt ställe. Om vi försöker bli rättfärdiga genom egna gärningar har surdegen smittat oss. Vi ska rensa ut den! Vi ska fördöma alla försök att delta i frälsningen genom våra egna krafter, och se på Jesus allena.
Det är det som Paulus anför som grunden för vår tro i 1 Kor 15, där han anger själva huvudstyckena i vår tro: att Kristus har dött för våra synder, att han har blivit begraven och att han har uppstått. Därför tar han så många vittnen för att understryka att det verkligen har skett. Därför sjunger vi i psalmen:
Han fullgjorde vad vi borde och blev vår rättfärdighet.
Surdegen i våra liv
I dagens episteltext, 1 Kor 3, läste vi:
Då ni alltså har uppstått med Kristus, sök då det som är där ovan, där Kristus sitter på Guds högra sida.
Nu följer framtidsperspektivet. Hittills har vi sett bakåt, på det som skedde på den första långfredagen och påskmorgonen. Efter det här följer en rad förmaningar: Ni har dött, döda därför era begär! Rensa ut surdegen! Dvs. lev ett liv med den uppståndne, inte i synd och begärelser, utan i uppståndelsens kraft. Vi har ju tvättats rena, vi är helgade och har förklarats rättfärdiga i Herren Jesu Kristi namn. 
Påsken var i forna dagar också dopets högtid. Då påmindes man om apostelns undervisning i Rom 6: att vi genom dopet har dött och blivit begravda med Kristus, och att vi genom dopet har uppstått med honom för att leva ett nytt liv tillsammans med honom.
Den här sidan av hur surdegen ska rensas bort understryks också av det sammanhang där vår text är hämtad. 1 Kor 5 är en kraftfull undervisning om hur den kristna kärleken tar sin an trossyskon som fallit offer för onda begär och fastnat i svår synd. Det står (1 Kor 5:1):
Det talas om att det förekommer otukt bland er, sådan otukt som man inte ens finner bland hedningarna, nämligen att någon lever ihop med sin fars hustru. 
Att korintierna har låtit sådan synd finnas ibland dem beror på att de är uppblåsta, skriver Paulus. De är alltså högmodiga, för de menar att de har förmåga och rätt att bedöma saken annorlunda än Guds ords föreskrifter. Därför kräver Paulus (v5) att de ska
överlämna den mannen åt Satan till köttets fördärv, för att anden skall bli frälst på Herrens dag.
Motiveringen är just det som står sedan (v6):
Vet ni inte att lite surdeg syrar hela degen?
Församlingen i Korint hade angripit problemet genom att sopa det under mattan. Man låtsades inte om det. Det var lättast så. Men den sanna kärleken har domens dag för ögonen. Den kristne ser att den som lever i synd hotas av evig förtappelse. Det kan hända att man måste ta till så hårda metoder som Paulus anvisar för att få syndaren att inse hur allvarligt det är. 
Det handlar om evigt liv eller evig död, och därför måste surdegen rensas bort. Motiveringen är att vårt påskalamm är slaktat, så att vi nu kan hålla högtid med renhetens och sanningens osyrade deg. Det onda kan inte stå tillsammans med det heliga. Att fira påskens glädjehögtid betyder att skilja sig från ondskans gärningar, från ett liv i synd, inte för att vi ska förtjäna Guds rättfärdighet, utan därför att vi är rättfärdiga i Kristus. Fortfarande tvingas vi bekänna vår synd. Den blir vi fria från först när vår kropp läggs i graven, men vår nya människa är till 100 % renad och det är den som ska strida mot den gamla människan så att surdegen inte får fotfäste. 
Därför behöver vi påskens glädjefyllda lovprisning till vårt påskalamm som har uppstått och som följer oss i sitt Ord och med sin Ande, så att vi får kraft att följa förmaningarna att rensa bort surdegen, ondskans och elakhetens surdeg i våra liv. Låt aldrig lovsången tystna:
Han har kämpat, segern vunnen är
över Satan och all jordens här.
Dödens välde övervunnet är.
Segerhjälten lever.
Han är livet, vi ock leva får.
Om än genom dödens flod vi går,
skall det bli vår segersång ändå:
Herren Kristus lever!
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande, såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet, amen.
Predikan på påskdagen 8.4.2012 i Lepplax bykyrka.

1 april 2012

En för alla


Av Ola Österbacka
Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.
O Herre Jesus, öppna du mitt öga,
och låt mig se dig i din smärtas skrud!
Ty, Herre, ännu fattar jag så föga,
utav din kärlek till din köpta brud.
Palmsöndagens tema är ”Ärans konung på lidandets väg” och predikotexten Joh 11:47–57.
Översteprästerna och fariseerna kallade då samman Stora rådet och sade: "Vad gör vi? Den här mannen gör många tecken. Om vi låter honom hålla på så här, kommer alla att tro på honom, och sedan kommer romarna och tar ifrån oss både vårt tempel och vårt folk." En av dem, Kajfas, som var överstepräst det året, sade till dem: ”Ni förstår ingenting. Inser ni inte att det är bättre för er att en man dör i folkets ställe än att hela folket går under?” Detta sade han inte av sig själv, utan som överstepräst det året profeterade han att Jesus skulle dö för folket. Ja, han skulle inte bara dö för folket utan också för att samla och förena Guds kringspridda barn. Från den dagen överlade de om att döda honom. Jesus vandrade därför inte längre öppet omkring bland judarna utan begav sig bort därifrån till landsbygden nära öknen, till en stad som heter Efraim. Där var han tillsammans med sina lärjungar.
Judarnas påsk var nära, och många gick från landsbygden upp till Jerusalem före påsken för att rena sig. De sökte efter Jesus och sade till varandra där de stod på tempelplatsen: ”Vad tror ni? Kommer han inte alls till högtiden?” Men översteprästerna och fariseerna hade gett befallning om att den som visste var han fanns skulle tala om det, så att de kunde gripa honom.
Herre, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.
Vi går nu in i stilla veckan, då vi närmar oss höjdpunkten i den kristna helgkalendern. Jesus rider in i Jerusalem på en åsna. Samma text används ju märkligt nog också på första advent, inledningen till det nya kyrkoåret. Men i dag förstärks syftet med det märkliga intåget: nu rider inte Jesus in för att börja, utan för att avsluta sin verksamhet. Och den ska avslutas med den djupaste förnedring som en människa kan hamna i.
Den text vi stannar inför i dagens predikan beskriver de judiska ledarnas reaktion på att Jesus uppväckte Lasarus. Det hände en tid före palmsöndagen. De är allvarligt rädda. Det farliga är en stor folkmassa kring en populär ledare, för då väcks romarnas misstankar och det kan bli så att de slår till med hård hand, precis som de har gjort tidigare när någon har försökt leda ett uppror.
Från vår text ska vi hämta tre ämnen:
  • Gud kan använda sig av det onda
  • En för alla
  • ”Ni förstår ingenting”
Gud kan använda sig av det onda
Vi märker det onda framför allt i översteprästernas och de skriftlärdas onda planer mot Jesus. Men också skräcken för romarna har sin del i att Gud kunde förverkliga sin plan. Allt ligger i Guds tid, exakt som han har tänkt.
När allt verkar gå emot, och våra planer slås sönder, då tänker vi ofta att Gud är emot oss, eller att han har glömt oss. Men tänk på den här situationen: Jesus ska fullgöra det uppdrag som han sändes att utföra. Allt tycks gå fel. Han måste dra sig undan till en öde plats för att undkomma judarnas onda planer. Men så en dag går han till Jerusalem, helt öppet, och rider på en åsna mitt i en stor folkskara. Så står han i templet mitt ibland sina fiender och undervisar i två dagar. Ingen bär hand på honom. För Guds tid hade ännu inte kommit.
Jesus skulle ju bli världens Frälsare. Då kunde han varken låta sig bli utropad till kung av de stora folkskarorna eller låta sig gripas för tidigt. Han skulle vara påskalammet. Det hade sin bestämda tid, för att symbolerna i GT skulle få sin betydelse. Det skulle slaktas på påsk, till minne av uttåget ur Egypten.
För att det skulle ske i exakt rätt tid hade Gud lett stormakten Rom att ockupera Palestina. Israels folk väntade att Messias skulle komma för att befria dem. Det som i sig var ont, alltså ockupationen, använde sig Gud av för att skapa en förväntan. 
När Jesus trädde fram och gjorde anspråk på att vara folkets frälsare väcktes motstånd. Han skulle inte ha kunnat frälsa sitt folk om de hade tagit emot honom som en stor lärare eller insatt honom till överstepräst. Han måste lida och dö. Därför måste det finnas fiender emot honom. Denna fiendskap var inte sänd av Gud, för Gud ville att alla skulle bli frälsta. Det var judarnas hårdhet som gjorde dem fientliga mot Jesus. Men Gud använde nu dessa fiender för att förverkliga sin plan. 
Att Kaifas uttalade sig som han gjorde var en profetisk ingivelse, säger Johannes. Det är mycket märkligt. En fiende uttalar en sann profetia, som går i uppfyllelse.
2. En man dör i folkets ställe
Den sanning som översteprästen Kaifas uttalar som ett profetiskt ord är verkligen märklig. 
Inser ni inte att det är bättre för er att en man dör i folkets ställe än att hela folket går under?
Vi kan se på det ur två synvinklar:
Ur de judiska ledarnas synvinkel var det en lätt sak att avgöra: en viss man utgjorde en stor risk. Han måste röjas undan. Om han var borta kunde folket räddas. Om han fick fortsätta kunde hela folket gå under.
Men ur Guds synvinkel såg saken helt annorlunda ut. Folket var på väg mot undergång, förtappelse. Och inte bara det judiska folket, utan alla människor. Alla människor var nämligen fångade i djävulens snara, snärjda i synden. Och därmed var de dömda till helvetet, tillsammans med honom. Hur kunde de räddas? Gud älskade dem, han hade skapat dem, han ville inte deras eviga död. Jo, han måste sända sin Son för att rädda dem, genom att dö i deras ställe.
Därför var Kaifas ord ett profetiskt ord, vilket Johannes inser efteråt. Denne man måste dö i folkets ställe, för att inte hela folket skulle gå under. 
Hur kunde Kaifas säga det? Vem var Kaifas?
Josef Kaifas (Kajafas) var en av kohenerna, en ättling till Aron. Han var överstepräst 18–36 e Kr. Hans svärfar hette Hannas och var hans företrädare. De omtalas ofta parallellt, eftersom den förre översteprästen hade högt anseende. Trots sin släkttavla hade han blivit utnämnd på grund av sin äregirighet. 
Att han fick i uppdrag av Gud att förkunna sanningen om Jesu uppdrag beror på att Gud väljer att sända sitt ord med vem han vill, utan att fråga efter personens egen fromhet. Kaifas själv var inte medveten om den väldiga sanning som han utsade. 
Det här är inte Guds normala handlande. Han vill att allt ska gå ordentligt till i hans församling. Han vill att de tjänare som kallas att förkunna hans ord ska fylla de kriterier som han har lagt fram i Bibeln, särskilt i pastoralbreven. Vi kallar inte gudsförnekare till tjänare i Guds församling. Vi ska inte heller lyssna till falska lärare.
Men också när Guds ord återges av falska lärare eller ogudaktiga tjänare kan de förmedla den Helige Andes visdom. Han visar det mycket tydligt i det här exemplet. 
Den stora sanningen som Kaifas utsäger är att vi behövde en ställföreträdare för att bära vår synd. Vi klarade inte av att själva bära den, ännu mindre att försona den så att vi skulle kunna träda fram med frimodighet inför Gud. Vi skulle då brinna i hans förtärande eld över synden.
I Romarbrevet utvecklar Paulus en märklig undervisning just om våra ställföreträdare. Vi hade en ställföreträdare också ifråga om synden. Så här säger Paulus i Rom 5:12:
Genom en enda människa kom synden in i världen och genom synden döden, och så kom döden över alla människor, eftersom alla hade syndat.
En enda: Adam (som representerar de båda människorna Adam och Eva), förde in synd och död i världen, och så har syndens förbannelse kommit över alla människor. Den ledde omedelbart till rädsla och beskyllningar. Men den värsta följden var att den förorsakade död. Först andlig död: andlig fiendskap mot Gud, och den skulle i förlängningen leda till evig död, helvetets pina. 
Skulle då Gud vara tvungen att se hur hans kära skapade människor drabbas av helvete, i stället för att få njuta av den salighet som han hade tänkt för dem? Nej, han hade redan då sin plan klar.
Paulus fortsätter (v15):
Ty om de många har dött genom en endas fall, så har ännu mycket mer Guds nåd och gåva överflödat till de många genom en enda människas nåd, Jesu Kristi nåd. 
Gud sände en andra Adam till jorden. Han skulle inte skapas. Han fanns redan. Det var hans älskade Son, som var till hos Gud före tidens början. Han skulle nu placeras in i den mänskliga tiden, han skulle bli född av kvinna när tiden var fullbordad. Han skulle bli människa i ett litet barns gestalt och så skulle han växa upp och i mogen ålder förverkliga Guds plan genom att bli vår ställföreträdare.
Det skulle han göra både genom att leva ett rent liv, utan synd, och genom att låta straffet för all världens synd drabba honom. Det är den uppgiften han inledde på palmsöndagen.
Paulus undervisar med en märklig parallell (v18–19):
Alltså: liksom en endas fall ledde till fördömelse för alla människor, så har en endas rättfärdighet för alla människor lett till en frikännande dom som leder till liv. Liksom de många stod som syndare på grund av en enda människas olydnad, så skulle också de många stå som rättfärdiga på grund av den endes lydnad.
En endas rättfärdighet fick en världsomspännande betydelse. En endas lydnad räknas alla till godo. Tänk vilket byte! Det kunde ske därför att han är Gud. Honom skulle inte djävulen ha haft makt att döma. Han försökte ta ifrån honom hans styrka genom att fresta honom i öknen. Ja, han försökte ännu låta Petrus agera talesman och intala Jesus att han skulle undvika att råka i syndarnas händer och bli dödad. Men han stod fast, han var lydig intill döden.
Så bytte han med oss. Det uttrycker Paulus också i 2 Kor 5:21:
Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud.
 Vi har ännu en sak att ta upp:
3. ”Ni förstår ingenting”
Det var Kaifas som anklagade Stora rådet för deras oförstånd. Men förstod han själv något?
Knappast. Han trodde att han hade allt bra ställt. Han var inte rädd för döden, inte heller för helvetet. Hur skulle han, översteprästen, ha något att frukta inför Gud?
Jo, han hade verkligen orsak att frukta. För han var som de flesta andra judar stolt. Stolt över att vara Abrahams barn. Stolt över att ha lagen. Stolt över Jerusalem. Stolt över templet. Och vad den stoltheten var värd skulle visa sig några årtionden efteråt. 
Jerusalem är öde, dess tempel fallit ner. Dess präster äro döde, dess spira är ej mer.
Så skaldade Frans Mikael Franzén i den älskade adventpsalmen. Versen har numera ändrats, eftersom man menar att det inte mera än sant. Men visst är det sant: det Jerusalem som var Guds heliga stad, med Guds boning i templet, det finns inte längre. Inte heller i dag förstår man. Det är nämligen inte det yttre templet som är Guds boning. Hur mycket man än bygger upp Jerusalem och till och med ett nytt tempel, så finns inte Gud där om man inte söker Jesus, Frälsaren. Och han finns inte i tempel som är byggda med händer. Han finns där hans heliga Ord brukas, där man kommer samman för att lyssna till det profetiska ordet om den korsfäste Frälsaren, och där man äter och dricker hans kropp och blod i nattvarden.
Men tänk att Jesus led döden också för dem som inte förstod! I 2 Petr 2:1 läser vi om falska profeter, 
...falska lärare som smyger in förödande läror. De skall till och med förneka den Herre som har friköpt dem och drar så plötsligt fördärv över sig.
”Jesus för världen givit sitt liv.” Han gav sitt liv också för Kaifas och andra som inte förstod, utan som blev hans fiender. Men att de inte förstod blev deras fördärv, trots att Gud ville annorlunda. Trots att Jesus gav sitt liv för alla, blir inte alla saliga. ”Saliga är de som hör Guds ord och gömmer det.”
Förstår du någonting?
Du hör med till dem som Jesus gav sitt liv för. Dina synder bar han på korset. Begrunda det nu under stilla veckan och på långfredagen när vi ser honom lida i syndares ställe, i ditt och mitt ställe. Och berätta sedan för andra, som ännu inte förstår. Låt oss be om att förstå det:
O, låt mig se dig, låt i fröjd och smärta
min blick får vila vid din korsgestalt!
Inprägla, Herre, djupt uti mitt hjärta
den sanningen, att du fullbordat allt!
Amen.
Predikan på palmsöndagen 1.4.2012.