Salt och ljus

Av Ola Österbacka

Bön: Käre Jesus, som är världens ljus, kom och lys upp vårt mörker så att vi ser dig i dag och så kan vara salt och ljus i världen. Amen.

Predikotexten är Matt 5:13–16:

Ni är jordens salt. Men om saltet förlorar sin sälta, hur ska man då få det salt igen? Det duger inte till annat än att kastas ut och trampas ner av människorna.

Ni är världens ljus. En stad som ligger på ett berg kan inte döljas. Och man tänder inte ett ljus och sätter det under skäppan , utan man sätter det på hållaren så att det lyser för alla i huset. På samma sätt ska ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er Far i himlen.

Herre, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.

Tema för predikan är Salt och ljus. Texten är en del av Jesu bergspredikan, och följer direkt efter saligprisningarna. Jesus riktar sig till sina lärjungar. Det är alltså inte en predikan för folket, med en föreskrift hur man ska leva för att behaga Gud. Det är ord som riktas till dem som följer Jesus och frågar hur Gud vill att vi ska leva våra liv.

Jesus är mycket konkret. Vi känner alla till saltets funktion som krydda, för att göra maten smakligare. Förr i tiden, när man inte hade kyl och frys, var saltets funktion främst att bevara maten färsk så att den inte ruttnade. Det är främst den funktionen som avses av Jesus här.

På samma sätt förstår vi bra vad Jesus menar när han talar om att ett ljus måste hållas framme för att det ska lysa upp ett mörkt rum. 

Vem är ett helgon?

Om vi vill ställa oss fram som ett ljus som ska lysa för världen, kan det mycket lätt uppfattas som självberöm. Vi vill synas för att människor ska berömma oss eller uppskatta det vi gör. Vi vill med andra ord gärna uppfattas som helgon genom det vi gör. Det är det naturliga för oss. Men det är inte det som Jesus vill att vi ska göra. Vi ska låta vårt ljus lysa så att människorna prisar vår Far i himlen.

Allhelgonahelgen förstås ofta helt fel. Den romersk-katolska kyrkan har genom firandet av helgon fått uppmärksamheten att riktas mot några människors gärningar. Moder Teresa är ett exempel som många säkert tänker på, därför att hon levde ett så osjälviskt liv till förmån för de fattiga. Men det är Gud som ska få äran. Människan ska inte prisas.

Vi ska slå fast att ett helgon är en som genom tron är klädd i Jesu egen rättfärdighet och helighet. Ett sådant helgon ger Gud äran.

Inte alla som har dött är helgon. Den som lever det eviga livet i trons gemenskap med Frälsaren fortsätter att leva även om kroppen dör. Men den som förkastar honom är osalig och blir evigt förtappad om han dör i sin otro. En sådan är inget helgon, han må sedan ha levt hur osjälviskt och berömvärt som helst. Det här ska göra oss ivriga att sprida evangelium för att ingen ska drabbas av denna fruktansvärda dom.

De helgon som är döda, de som levt i tron på Jesus och avsomnat i samma tro, dem ärar vi genom att följa dem i deras tro, inte genom att ära dem själva. Bibeln innehåller ingen befallning att ära dem. Däremot befaller Bibeln oss att ära Gud genom att mätta de hungriga, hjälpa dem som lider förföljelse och dem som ligger fångna i synden för att de ska se och tro på Frälsaren.

Bergspredikan, och också vår text i dag, ger oss en vägledning i lagen, hur vi ska leva för att betjäna våra medmänniskor och därmed ge Gud äran. För att vi ska kunna ge Gud äran, så som det är hans vilja, så måste vår egen berömmelse tas ifrån oss. Vi behöver se var vår berömmelse finns, nämligen i Jesus som är det sanna ljuset. 

Det här betyder att en del av predikan i dag riktar blicken mot oss själva, men den ska ha sitt slutmål i att se Jesus, för att vi av honom ska veta hur han vill att vi ska leva för att ära honom.

Jordens salt

Låt oss nu börja granska texten med att fråga oss hur vi som kristna kan vara jordens salt. Då tänker vi inte på saltet som en krydda, utan som ett hinder för förruttnelse.

Jesus använder två olika ord i de här två liknelserna. Först använder Matteus det grekiska ordet gê, som vi har i geologi, alltså marken, jordytan eller land i motsats till hav. Det kan också innefatta jordens befolkning eller en trakt. Saltet är en konkret sak, det passar bra med den här betydelsen.

I fråga om världens ljus används det grekiska ordet kosmos, som betyder världen, universum eller också världsordning. Där handlar det alltså om mera abstrakta ting.

Orden om att vi är jordens salt står direkt efter den sista saligprisningen, som talar om hån och förföljelse, men också om lön i himlen. Att leva med Jesus betyder att vi hamnar i ett motsatsförhållande till den värld som är underkastad andlig förruttnelse. Vi lever i den världen, men vi tar inte del i allt vad den gör och smälter in i den.

Ibland kommer det här att märkas mycket konkret. Eller det borde märkas. Vi använder inte vulgära ord och svordomar. Vi trivs inte i dryckesgillen och där man gycklar med Guds ord och bud. Vi går inte till prostituerade och ser inte på porrfilmer, för Guds ord säger att vi ska fly otukten. När man på arbetsplatsen är benägen att fuska då chefen inte ser en, vill vi göra vårt arbete i medvetande om att Gud hela tiden ser oss. När en världsmänniska främst tänker på sin karriär och att förtjäna så mycket pengar som möjligt ser vi som kristna på våra medmänniskors behov. Vi unnar andra gott och delar med glädje våra tillgångar med de behövande, i förvissningen om att Gud har gett oss det vi behöver så att det mer än väl räcker för att ge åt dem som behöver dem bättre.

När vi sitter i ett sällskap där man för fram mindre smickrande saker om dem som inte är närvarande tänker vi på åttonde budet och försöker försvara den som blir baktalad i stället för att stämma in i kören.

Ja, nu har vi redan hunnit göra oss en rätt bra meritlista, eller hur?

Men vänta lite, kändes det inte ett stick i samvetet? Har jag verkligen gjort så? Kanske nog ibland, men så kommer jag på mig själv med att det nog har skett en del missar då och då. Kanske också allvarliga missar, fast vi har lyckats dölja dem.

Det är viktigt att vi också låter Jesu ord vara en spegel för oss, så att vi ställer oss inför Guds stränga lag och frågar om vi verkligen har gjort så som Gud vill. Då får vi bekänna, så som vi redan har gjort i syndabekännelsen, att vi inte har älskat Gud över allting och inte vår nästa som oss själva. Därför misslyckas vi. Därför anklagar samvetet oss.

Vi får påminna oss att det var just därför Jesus kom till världen för att vi inte klarade av att vara precis sådana som Gud kräver. Om vi hade klarat det, kom Jesus i onödan. Vi frågar oss hur den stora vita skaran i himlen har kommit dit. Varför kan de bära vita kläder, som är en symbol för absolut renhet, frihet från synd och skuld? Var det för att de alltid lyckades i sitt liv?

Nej, det var för att deras kläder har tvättats rena i Lammets blod. I sig själva var kläderna smutsiga av synd, men sedan Jesus, Guds lamm, tvättat dem rena i sitt blod är de vitare än snö. Där finns ingen fläck, ingen skrynkla, allt är helt perfekt.

Skulle du och jag tvingas leva så att vi skulle förtjäna sådana vita kläder, då skulle ingen av oss godkännas. Hur mycket vi än försöker leva rätt i en omgivning som är förpestad av orättfärdighet, så finns det alltid fläckar som smutsar våra fina kläder.

Jesus talar alltså inte om de krav som han ställer på oss för att vi ska få bli hans, för att vi ska godkännas som hans lärjungar. Nej, han talar till oss som har renats i hans blod och sår, som är heliga och rena i honom, och som därför har frimodighet att spegla hans kärlek bland våra medmänniskor utan att behöva göra det för att själva få uppskattning och bli omtyckta. 

Rosenius beskriver relationen mellan tron och dess frukter så här i en sång:

Kan jag rätt mig dölja i Kristus och bli still,
så lär ock kärlek följa, fast inte som jag vill.

Det rätta sättet att bli jordens salt är att vara stilla hos Kristus. Då är det han som sköter om att det blir lagom salt.

Som ljus för världen

Då kommer vi över till vårt andra ämne: att lysa upp i denna onda värld. Här talar Jesus direkt om goda gärningar, som vi gör för att människorna ska prisa vår Far i himlen.

De här gärningarna är av två slag: våra ord och våra handlingar.

Vi har hört hemska saker om de kristna i Syrien och Irak, när de förföljs och ansätts av de islamistiska extremisterna. Det sker så hemska grymheter att vi har svårt att förstå hur människor kan vara så grymma. Och vi kan inte själva tänka oss in i att vi skulle vara mitt i sådant, och hur vi då skulle hantera ett ultimatum att avsäga oss vår tro för att komma undan de värsta grymheterna eller att stå fasta och lida den hemskaste tortyr och kanske död.

Mitt i detta finns det pastorer som tackar Gud för att han sänt dem in i en sådan situation. Nu får de nämligen helt fantastiska möjligheter att vittna om Guds kärlek i Jesus! Kontrasten mellan den djävulska ondskan och de kristnas tålmodiga vittnesbörd i bekännelsen är enorm. Deras handlande vittnar starkare än vilken mäktig predikan som helst som framförs i en lugn och trygg miljö. De får ju vittna om honom som själv utstod ännu värre tortyr än de gör för att vi skulle få leva med honom i himlen.

Vi längtar inte efter att själva komma in i en sådan situation. Vi får tacka Gud för att vi har det så bra som vi har det. Och vi ska oupphörligt be för våra kristna bröder och systrar som lider.

Men vi ska inte heller underskatta de möjligheter vi har att bära fram ett vittnesbörd om Jesus i vår vardag. Jag vill påminna om att det är det vittnesbörd som vi som vanliga kristna bär fram i vår vardag som är det viktigaste sättet att vinna nya människor för tron. Vi tänker kanske att det är gudstjänster och andra samlingar som är de viktigaste sätten att nå till nya människor. Men ofta når vi inte just längre än till oss själva. Hur kan vi då nå människor med ljuset, Guds ord?

Jag vill anknyta till en illustration som några av oss kanske minns från konferensen Vägen fram, som hölls i Vasa för 10,5 år sedan. Då höll Mikkel Vigilius ett föredrag om församling och mission. Han ritade ett hus, som föreställer vår gudstjänst eller vår kyrka. Där samlas församlingen till gudstjänst på söndagen. Men sedan ritade han en ring med en pil runt huset och skrev in ”7 x 24” invid pilen. Det samma använder han också i boken Genom evangeliets kraft.

Med det här vill han visa att församlingen efter att ha tagit del av syndernas förlåtelse i gudstjänsten och blivit styrkt av ordet och sakramenten lever som ljusets vittnen i sin vardag, 7 dagar i veckan och 24 timmar i dygnet. Det är då som vittnesbördet bärs ut till dem som inte kommer in innanför kyrkans väggar. Det är i vårt vardagsliv som ljuset lyser upp i världen. Genom våra ord och vårt liv ser människorna en återspegling av Guds kärlek och den frid som vi som kristna har mitt i en orolig värld.

Det är ju inte så att vi som kristna får möjlighet att avskärmas från allt det onda. Vi hör på samma radio, läser samma tidningar och hör samma nyheter i teve eller via vår dator, även om vi inte ska sitta framför vålds- och porrfilmer som världens människor gör. Vi är del av ett samhälle där den kristna tron betyder väldigt lite, och vanligen bara väcker förargelse och hån när Bibelns klara bud läggs fram så att det konfronterar världens ondska.

Det som skiljer Guds helgon från alla andra människor är de har fått sin kraft från Jesus. Han säger ju inte bara att vi är världens ljus. Han säger (Joh 8:12): 

Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.

Här är det världens skapare och kung, HERREN, den levande Guden själv, som talar. Det är han som är livets ljus från evighet, det sanna ljuset, och det var han som skapade ljuset i världen som det första i skapelsen. Den som följer honom har livets ljus. Utan honom har vi inget ljus att lysa upp med. Det är inte vi som ska lysa, utan det är det eviga ljuset som vi ska vittna om.

Här kommer åter bekännelsen in, på samma sätt som vi talade om för två veckor sedan. Det är fråga om att säga det samma som Jesus säger. Och det är fråga om att följa honom så att vi lär oss att göra det samma som han skulle göra. I ingendera handlar det om att sträva efter att bli ett helgon som människor ska berömma. Det handlar om att vi är helgon, dyrköpta benådade, i Kristus rättfärdiga syndare som har fått ett oerhört stort uppdrag, att vara en återspegling av det himmelska ljuset bland våra medmänniskor.

Du som suckar under din svaghet och tycker att du är långt ifrån något helgon, du ska alltså vända blicken från dig själv och se på Jesus. Han, all nåds Gud, som har kallat er till sin eviga härlighet i Kristus, ska upprätta, stödja, styrka och befästa er. Hans är makten i evighet. Amen.

Predikan i Biblion, Vasa, 2.11.2014.

Jesus, världens ljus

Av Hans Ahlskog

Nåd, barmhärtighet och frid från Gud, Fadern, och från Jesus Kristus, Faderns Son, vare med oss i sanning och kärlek. (2 Joh 3)

Temat för denna predikan är Jesus, världens ljus. Vi skall som predikotext läsa den vers som i bibelkalendern finns angiven som predikotext för Trettondagen, Joh 8:12:

Jesus talade åter till dem och sade: "Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus." 

Vi ber med orden från en fornkyrklig hymn;

O Kristus, du som ljuset är,

dig kan ej mörkret komma när. 

Vi skådar upp i tro till dig,

när solens ljus fördöljer sig.
Amen.

Vi firar ju idag trettondag och den här helgdagen krockar två teman eller firningsämnen: 

– Trettondagen har av mycket gammal tradition kallats för Epifania, betyder ungefär uppenbarelse, att ljuset går upp och det syftar på Jesu födelse, hans dop och hans framträdande i världen. I den tidigaste kyrkan var Epifania den högtid som tillägnades Jesu födelse och någon egentligt julfirande fanns då inte ännu i anknytning till den 25 december. 

– Det andra firningsämnet för trettondagen, speciellt för den västliga delen av kristenheten, är de vise männen och dagen kallas i vissa länder för Heliga tre konungars dag.

Vi brukar uppmärksamma båda teman, ibland firar vi epifania och ibland predikar vi utifrån berättelsen i Matt 2 om de vise männens besök hos Jesusbarnet. Men denna gång skall vi stanna inför en typisk epifaniatext. 

Jag är världens ljus, säger Jesus. Vissa bibelutläggare menar att Jesus sade dessa ord samtidigt som solen gick upp. Det vet vi ju inte säkert, men Jesu ankomst till världen liknas vid en soluppgång av Sakarias, i hans lovsång i Luk 1. Det är en av de vackraste ställena i Bibeln. Sakarias talar om Johannes på följande sätt: 

Och du, barn, skall kallas den Högstes profet. 

Ty du skall gå före Herren och bana väg för honom

och ge hans folk kunskap om frälsning, 

att deras synder är förlåtna

för vår Guds innerliga kärleks skull.

I kraft av den skall en soluppgång från höjden besöka oss,

för att ljus skall skina över dem

som sitter i mörker och dödsskugga

och styra våra fötter in på fridens väg.

Johannes skulle gå före Herren, d.v.s. Kristus, och bana väg för honom. Men genom Kristus gick solen upp. Evangelisten Johannes skriver om Johannes döparen i Joh 16ff: 

En man trädde fram, sänd av Gud. Hans namn var Johannes. Han kom som ett vittne för att vittna om ljuset ... Själv var han  inte ljuset, men han kom för att vittna om ljuset. Det sanna ljuset, som ger ljus åt alla människor, skulle nu komma till världen.

Så skriver Johannes i sitt evangelium när han blickar tillbaka på sitt liv som en Jesu lärjunge. Och sedan skildrar han i evangeliet hur Jesus kom med ljus till människorna. Detta med Jesus som världens ljus är ett återkommande tema i Johannes-evangeliet. Det är inte bara i kapitel 8 i vår predikotext som Jesus kommer med anspråket på att vara världens ljus.

I kapitel 9 säger han: 

När jag är i världen, är jag världens ljus. (9:5)

och i kapitel 12 finns också ett par ställen: 

”Tro på ljuset, medan ni har ljuset, så att ni blir ljusets barn.” När Jesus hade sagt detta drog han sig tillbaka och dolde sig för dem. (12:36)

och i Joh 12:46: 

Jag är ljuset som har kommit till världen, för att ingen som tror på mig skall bli kvar i mörkret.

När vi läser i Johannesevangeliet och de andra evangelierna så ser vi på vilket sätt Jesus var ett ljus för världen, hur han lyste upp tillvaron för de människor han mötte. 

Vi kan tänka på berättelsen om den samaritiska kvinnan i Joh 4. Hon som hade levt ett otuktigt liv, men som Jesus tar sig tid att diskutera med. Hon kom till tro tillsammans med många andra i staden. Han lyste upp mörkret i hennes själ och hon blev övertygad om att han var världens frälsare. Hennes liv fick en mening. 

Vi kan tänka på den sjuke mannen vid Betesdadammen, han som hade varit sjuk i 38 år och som Jesus botade på sabbaten. Vi kan också tänka på händelsen som omedelbart föregår vår predikotext, berättelsen om Jesus och äktenskapsbryterskan, som hade blivit tagen på bar gärning. Det såg onekligen mörkt ut för henne. Även om judarna inte hade rätt att döda någon, så var i alla fall hennes rykte förstört för alltid. Men denna kvinna fick ta emot en friande dom av Jesus: Inte heller jag dömer dig. Gå, och synda inte mer! 

Kontrast mot mörkret

Johannesevangeliet utgör en enda lång kavalkad av episoder där Jesus kommer med ljus till människor. Men det finns ett ställe hos Matteus i det fjärde kapitlet som vi måste lyfta fram eftersom det är en direkt uppfyllelse av Jesajas julprofetia i det nionde kapitlet, ni vet den som kulminerar med orden Ty ett barn blir oss fött, en son blir oss given, o.s.v. (Jes 9:6). I denna profetia kontrasteras ljus och mörker på ett sätt som förutsätter  Guds eget ingripande. 

I kapitel 8 skildrar Jesaja folkets avfall mot Gud och den kommande domen genom den assyriska kungen. Det är kris både i Israel och Juda. Det är i detta mörker Jesaja utbrister: 

När de säger till er: ”Fråga andebesvärjare och spåmän, dem som viskar och mumlar”, så svara: ”Skall inte ett folk fråga sin Gud? Skall man fråga de döda till råds för de levande?” ”Till Guds undervisning, till vittnesbördet!” Om de inte talar enligt detta ord finns ingen morgonrodnad för dem. 

Skall inte en folk fråga sin Gud? Är det inte till Skriften man skall gå för att få ljus i mörkret? 

Jesaja fortsätter med sina domsord och nu blir det om möjligt ännu värre. Av de här orden ser vi verkligen hur illa ställt det var med folket på hans egen tid och, vågar vi säga, hur illa det alltid och överallt är ställt där människor vänder Gud ryggen.

De skall dra igenom landet, hårt ansatta och hungrande. Och när de hungrar skall de brista ut i raseri och förbanna sin kung och sin Gud. De skall vända blicken uppåt och de skall se ner på jorden,  men se, där är bara nöd och mörker, en natt full av ångest. De är utkastade i det tätaste mörker.

Efter detta avsnitt följer något som är så typiskt för Jesajas bok, en helomvändning. Ni som har läst mycket i Jesaja har kanske lagt märke till hur det hela tiden växlar mellan lag och evangelium. Ena stunden säger Gud till folket: ”Du är dödens egen, jag skall döda dig”, och i nästa stund säger han: ”Jag älskar dig, kom hem igen!” Hela tiden är det domsord och löfte om frälsning, lag och evangelium. Och också här efter att Jesaja har sagt att folket är utkastat i det tätaste mörker så följer ett ”men”: 

Men det skall inte vara nattsvart mörker där ångest nu råder. I gången tid lät han Sebulons och Naftalis land vara föraktat, men i kommande dagar skall han ge ära åt trakten utmed havsvägen, landet på andra sidan Jordan, hednafolkens Galileen.

Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus, 

över dem som bor i dödsskuggans land 

skall ljuset stråla fram. 

Det folk som du inte givit stor glädje, 

låter du bli talrikt. De skall glädja sig inför dig, 

så som man gläds under skördetiden, 

så som man fröjdar sig när man delar byte. 

Ty deras bördors ok, deras skuldrors gissel 

och deras plågares stav bryter du sönder liksom i Midjans tid. 

Ja, varje stövel buren under stridslarm 

och varje mantel vältrad i blod skall brännas upp och förtäras av eld.

Och sedan följer de välbekanta orden:

Ty ett barn blir oss fött, en son blir oss given. 

På hans axlar vilar herradömet, och hans namn är: 

Under, Rådgivare, Mäktig Gud, Evig Fader, Fridsfurste. 

Så skall herradömet bli stort och friden utan slut 

över Davids tron och hans kungarike. 

Det skall befästas och stödjas med rätt och rättfärdighet 

från nu och till evig tid. HERREN Sebaots nitälskan skall göra detta.

De är nu utkastade i det tätaste mörker, men det skall inte alltid vara så, ty ett barn blir oss fött. Ty Jesus kommer. 

Ljuset kom till mörkrets land

Om vi nu går till Matteus 4 så ser vi hur denna profetia går i uppfyllelse på ett mycket konkret sätt. Vi ser hur Jesus blir ljuset för människorna i Sebulons och Naftalis land, för människorna i hedningarnas Galileen. Matteus skriver på följande sätt (Matt 4:12ff):

När Jesus fick höra att Johannes hade blivit fängslad, drog han sig undan till Galileen.  Han lämnade Nasaret och bosatte sig i Kapernaum, som ligger vid sjön på Sebulons och Naftalis område,  för att det skulle uppfyllas som var sagt genom profeten Jesaja: Sebulons och Naftalis land, sjövägen, landet på andra sidan Jordan, hedningarnas Galileen – det folk som sitter i mörker skall se ett stort ljus, och för dem som bor i dödens land och skugga skall ett ljus gå upp. Från den tiden började Jesus predika och säga: ”Omvänd er, ty himmelriket är nu här.” 

När Jesus bosatte sig i Galileen kom ljuset dit. Det föraktade folket med mindervärdeskomplex fick ta emot hans kärlek och välgärningar. Han botade sjuka och undervisade dem om himmelriket. Han kallade en del av dem till lärjungar, de som senare skulle bli apostlar och utgöra en helt enastående grupp inom den kristna kyrkans historia. De var alla galileer, utom möjligtvis Judas Iskariot. Redan detta faktum ger hedningarnas Galileen stor ära. Men något ännu större förärades Galileen genom Jesu vistelse där. Han är ju Gud själv och något mycket större än alla apostlar. Med honom kom ljuset till dem som satt i mörkret. 

Men detta ljus,  Jesus Kristus, kom inte bara till Galileen utan det spreds över hela landet och senare genom apostlarna över hela den kända världen och ytterligare lite senare kom detta ljus också till hedningarnas norden och hedningarnas Finland. Också här satt människor i mörker och dyrkade sina asagudar. Men så kom ordet om Kristus hit och med det ljuset.

Vårt eget mörker

Hur ser det ut idag i vårt land? Ja, vi kan kort konstatera att ljuset allt mer håller på och försvinner. Hedendomen är på väg tillbaka och tar sig uttryck i aborter, tal om aktiv dödshjälp och samkönade förhållanden. Ungdomen kämpar med frågan om livets mening, fler och fler blir utslagna, kämpar med alkoholproblem och olika slags beroenden. Unga människor, med livet framför sig, väljer att själva avsluta det. Familjefäder utför förfärliga mord på kvinnor och barn. Man frestas att slentrianmässigt fråga: vart är världen på väg?

Men vi behöver inte gå längre än till oss själva för att se detta samma mörker som griper omkring sig. Visst kan det ta sig andra uttryck, visst kan vi stoppa de onda tankarna i tid och inte låta dem ta sig uttryck också i handling. Och visst är vi så pass rädd om det kristna namnet att vi aktar oss för vissa saker. 

Men vi skall veta att vår gamla människa på intet sätt ädlare än andra människors. Vi har del av samma mörker som icke-troende människor. Vårt mörker är lika djupt. Vi jagar också efter mammon precis som alla andra. Vi är uppfyllda av alla slags begär, vi är själviska, vi bekymrar oss för allt möjligt och misstror därigenom Gud, vi sluter våra hjärtan mot människor i nöd, vi föraktar de fattiga och talar illa om människor, vi syndar med våra tungor och med händer och fötter. Vi gör inte det som vi borde göra och vandrar inte på de stigar där Gud vill att vi skall vandra. Kort och gott är det med oss som det var i Jerusalem på Hesekiels tid: 

Hos dig föraktar man sin far och mor, och mot främlingen utövar man våld. Den faderlöse och änkan förtrycker man.

Vilket mörker har vi inte inom oss!  

Vart skall vi gå för att söka hjälp? 

Kung David, som också hade sett detta mörker inom sig och som hade fallit i svåra synder visste besked. Han säger på följande sätt i Andra Samuelsboken (2 Sam 22:29):

Ty du, HERRE, är min lampa, HERREN gör mitt mörker ljust. 

och samma svar ger han i Psalm 18:29:

Du låter min lampa brinna klart. HERREN, min Gud, gör mitt mörker ljust.

David förnekar inte mörkret inom sig. Han har inte lyckats förinta sin gamla människa slutgiltigt. Men han vet var ljus finns att få. Det är Herren som är ljuset också för honom. Världens ljus, Jesus Kristus, lyste upp Davids mörka sinne. Och detta ljus skall också vi vända oss till. Vi skall inte söka något annat ljus, vare sig inom oss själva eller hos någon stor tänkare. Det finns inget annat ljus än Världens ljus, Kristus. Jesus säger till sina lärjungar i bergspredikan: 

Om nu ljuset i dig är mörker, hur djupt är då inte mörkret!

D.v.s. om det som skulle lysa upp ditt inre också det är mörker, hur totalt nattsvart är det då inte för dig. Om själen upplyses av något annat än Jesus, då har livet djupast sett ingen mening. Visst kan människor säga att deras liv är meningsfullt trots att de skulle sakna Gud i sina liv. Men vem kan innerst inne förlika sig vid tanken på att allt är slut när vi en gång dör? Att allt bara blir svart och sedan finns vi inte mer? 

Jag kan inte förlikas med den tanken utan jag tror att det är Guds vänskap och gemenskap som är livets mening och att Jesus kom till jorden, han uppenbarade sig för att återställa denna gemenskap. När jag är i världen, är jag världens ljus, sade Jesus. Men nu är han inte längre i världen på samma fysiska sätt, så att vi kan se honom med ögonen. Betyder det att han inte längre än världens ljus? Betyder det att vi alla nu är hemfallna åt mörkret? Betyder det att ljuset i oss är mörker? 

Till Skriften, till Guds undervisning!

Hur var det på Jesajas tid, ca 700 år före Kristi födelse? Då fanns inte heller Gud synligt bland folket. Han hade inte ännu tagit sin boning bland dem enligt profetiorna. Han hade inte ännu bosatt sig i Galileen. Men vart hänvisar Jesaja folket? Jo, till Skriften. Till Guds undervisning, till vittnesbördet! Om de inte talar enligt detta ord finns ingen morgonrodnad för dem (Jes 8:20).

Men om vi lyssnar till Guds rena ord så finns en morgonrodnad, den soluppgång som Sakarias sjöng om. Det är ordet om Jesus, det ord som ger 

kunskap om frälsning, 

att våra synder är förlåtna

för vår Guds innerliga kärleks skull.

I kraft av den skall en soluppgång från höjden besöka oss,

för att ljus skall skina över dem

som sitter i mörker och dödsskugga

och styra våra fötter in på fridens väg.

När vi lyssnar till evangelium om Jesus, då blir han också vårt ljus, personligen. Livet blir värt att leva, och vi kan frimodigt gå mot döden, fullt förvissade om att när vi sluter våra ögon här för sista gången kommer det som möter oss när vi slår upp dem igen, på uppståndelsens morgon, att vara Jesu vänliga och strålande ansikte. Också då skall Jesus vara vårt ljus. 

Vi skall till slut läsa en vers från Uppenbarelseboken 22:

Någon natt skall inte finnas mer, och de behöver inte någon lampas sken eller solens ljus. Ty Herren Gud skall lysa över dem, och de skall regera som kungar i evigheternas evigheter.

Amen.

Predikan i Biblion 6.1.2014.